Joakim Sandell

Fru talman! Vi debatterar i dag ett förslag från regeringen om att avveckla ett system som faktiskt aldrig ens har tagits i drift. Det är ett system som skulle bidra till att bekämpa felaktiga utbetalningar från våra välfärdssystem, ett system som regeringen beslutade att bygga upp trots tydliga varningssignaler och ett system som nu avvecklas efter att skattebetalarna har fått stå för kostnader på närmare 200 miljoner kronor.

För oss socialdemokrater är kampen mot välfärdsbrottsligheten en central fråga. Pengar som ska gå till sjukförsäkringen, barnfamiljerna och pensionärerna ska inte hamna i händerna på kriminella eller oseriösa aktörer. Det var också den socialdemokratiska regeringen som tog initiativet till att inrätta Utbetalningsmyndigheten, och den nuvarande regeringen fullföljde sedan detta arbete. Det är just därför det är så allvarligt att regeringen har hanterat uppbyggnaden av transaktionskontot på det sätt som man gjort.

Fru talman! Det mest anmärkningsvärda är kanske inte att regeringen till slut ändrade sig utan att varningssignalerna fanns där tidigt. Redan 2022 framförde Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten invändningar mot systemet. Under 2023 pekade också inrättandeutredningen på att transaktionskontot riskerade att bli kostnadsdrivande och att mervärdet var tveksamt. Trots detta gick regeringen vidare, och myndigheten började bygga upp systemet. Hösten 2025 ändrade regeringen sig – plötsligt skulle samma system avvecklas.

I februari i år hölls en interpellationsdebatt här i kammaren om just denna fråga. Finansminister Elisabeth Svantesson hävdade då att ett nytt informationsläge hade uppkommit, men när min tidigare kollega Ingela Nylund Watz efterfrågade vad som faktiskt var nytt blev svaren mindre tydliga. Det är egentligen fortfarande den centrala frågan. Vad visste regeringen 2025 som den inte visste redan 2022 eller 2023? Vilka risker var nya, och varför fick arbetet fortsätta så länge om systemets nytta var så tveksam? Det är rimliga frågor att ställa till en regering som säger sig värna varje skattekrona.

Fru talman! Utvecklingsarbetet har redan kostat omkring 110 miljoner. Därtill kommer merkostnader på 68 miljoner kronor för förberedelser inför avvecklingen. I vårt särskilda yttrande konstaterar vi att upp till 200 miljoner kronor har lagts på systemets uppbyggnad. Det är mycket pengar. Vi socialdemokrater brukar få höra från regeringspartierna hur viktigt det är att hushålla med skattebetalarnas pengar, och det håller vi naturligtvis med om. Samma krav måste gälla regeringen själv.

Det finns en närmast absurd dimension i detta. Utbetalningsmyndigheten inrättades för att skydda skattebetalarnas pengar från felaktiga utbetalningar, men på grund av regeringens egen hantering har skattebetalarna fått stå för en mycket stor kostnad för ett system som aldrig kommer att användas. Finansministern medgav själv i interpellationsdebatten att det bästa hade varit om utvecklingen av systemet aldrig hade påbörjats. Frågan blir då varför regeringen inte drog den slutsatsen tidigare.

Fru talman! Utbetalningsmyndigheten ska vara en viktig del i arbetet mot den kriminella ekonomin. Vi socialdemokrater vill att myndighetens kompetens ska kunna användas för att kartlägga och punktmarkera gängkriminella och bidra till att strypa pengaflöden till den organiserade brottsligheten. Kampen mot välfärdsbrottsligheten handlar inte bara om att upptäcka enskilda felaktiga utbetalningar utan också om att slå mot den organiserade brottslighetens ekonomiska förutsättningar.

Avslutningsvis, fru talman: Vi socialdemokrater står trots detta bakom att transaktionskontosystemet nu avvecklas, men ansvaret för det som har inträffat försvinner inte bara för att systemet avvecklas. Riksrevisionens pågående granskning blir viktig. Vi behöver få klarhet i vad som gick fel och varför varningssignalerna inte ledde till tidigare åtgärder. Värnande av skattebetalarnas pengar handlar inte bara om att bekämpa dem som fuskar till sig ersättningar. Det handlar också om att regeringen själv ska kunna hantera skattebetalarnas pengar på ett ansvarsfullt sätt.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Vi är egentligen en udda fågel i Norden och övriga Europa. Inte minst har Finland ett heltäckande register över detta. Danmark har också ett register.

De myndigheter som jag har nämnt tidigare efterfrågar det inte bara för att de vill veta allt om alla utan för att de faktiskt ska kunna fatta bättre grundade beslut.

När det gäller Riksbanken påverkar även beslut på marginalen hushållens ekonomi. Det som i normalfallet är 0,1 punkt blir väldigt mycket pengar efter ett tag.

Det är självklart, tycker i varje fall jag, att vi ska ge våra myndigheter bästa möjliga förutsättningar för att kunna fatta så goda beslut som det går att fatta.

Den här informationen vill SCB, Pensionsmyndigheten, Riksbanken, Konjunkturinstitutet, Riksgälden, Uppsala universitet, Finland, Danmark och Norge ha men inte en majoritet i Sveriges riksdag.

(Applåder)

Fru talman! Jag har en fråga. Om att titta på skuldsidan men inte tillgångssidan skulle vara tillfyllest, varför tror ledamoten att SCB, den myndighet som har ansvar för att hämta in statistiken, Pensionsmyndigheten, Riksbanken, som har ansvar för penningpolitik och räntekänslighet, Konjunkturinstitutet, Riksgälden och Uppsala universitet tycker att det också behövs ett bättre register över tillgångarna? Varför tror ledamoten att de här organisationerna och myndigheterna tycker att det behövs?

(Applåder)

Fru talman! Låt mig börja med att säga att det hade varit bra om vi fått bättre statistik om hushållens ekonomi. Ingen bestrider att det finns ett behov av att förstå hur svenska hushåll påverkas av räntehöjningar, inflation och ekonomiska kriser. För att fatta kloka politiska beslut behöver vi god kunskap om hur verkligheten ser ut. Det är också därför Socialdemokraterna under lång tid har efterfrågat bättre underlag för att analysera hushållens ekonomiska situation.

Just därför är det svårt att förstå varför regeringen väljer att stanna halvvägs. I den proposition som vi behandlar här föreslås att SCB ska samla in uppgifter om hushållens skulder och skuldbetalningar. Syftet är att förbättra analyserna av hushållens motståndskraft och känslighet för ekonomiska störningar. Det är ett rimligt mål. Problemet är att regeringen samtidigt väljer att bortse från den andra sidan av balansräkningen. Man vill mäta skulderna men inte tillgångarna.

Fru talman! Om två hushåll har lika stora lån kan deras ekonomiska situation ändå vara helt olika. Det ena hushållet kanske har stora sparmedel, aktieinnehav eller andra tillgångar som fungerar som en ekonomisk buffert. Det andra hushållet kanske saknar sparande helt och hållet. Enbart skulderna säger därför inte tillräckligt mycket om hushållens ekonomiska motståndskraft. Det är ungefär som att försöka bedöma ett företags ekonomi genom att bara titta på skuldsidan i bokföringen och blunda för tillgångarna. Ingen seriös ekonom skulle acceptera en sådan analys. Ändå är det precis den metod som regeringen nu vill lagstifta om.

Fru talman! Jag kommer att tänka på en artikel jag nyligen läste om hur forskare reagerade när delar av USA:s havsövervakning löpte risk att monteras ned av Trumpadministrationen. Huvudanledningen till att forskarna protesterade var inte att all information skulle försvinna utan att viktiga delar av informationen togs bort. Prognoserna skulle fortfarande finnas kvar, och mätningarna skulle fortfarande göras. De skulle dock bygga på ett sämre underlag. Forskarna varnade för att man riskerade att flyga blint eftersom avgörande delar av verkligheten inte längre skulle fångas upp.

Jag tycker att det finns en tydlig parallell till den proposition som vi behandlar i dag. Regeringen samlar in en del av informationen om hushållens ekonomi, men vi får inte hela bilden. Statistiken kommer att finnas, och analyser kommer att göras. Men de kommer att bygga på ett underlag där viktiga pusselbitar saknas, och när man bara ser halva verkligheten ökar risken att man drar fel slutsatser.

Fru talman! Det är inte bara vi socialdemokrater som pekar på denna brist. Flera av landets tyngsta remissinstanser har framfört samma kritik. Riksbanken har efterfrågat uppgifter om hushållens tillgångar för att kunna analysera hur penningpolitiken påverkar olika grupper, hur ränteförändringar slår mot olika hushåll och hur motståndskraftig den svenska ekonomin egentligen är. Konjunkturinstitutet, Riksgälden, Statistiska centralbyrån och Uppsala universitet har pekat på samma problem. De menar att skulder utan tillgångar ger en ofullständig bild av hushållens ekonomi.

Även Pensionsmyndigheten har pekat på behovet av bättre kunskap om hushållens tillgångar. Myndigheten framhåller att sådana uppgifter är viktiga för att man ska kunna analysera pensionärers ekonomiska situation och bedöma hur väl pensionssystemets olika stöd träffar de grupper som stöden är avsedda för.

Om vi inte vet vilka tillgångar människor har riskerar vi att få en missvisande bild av deras ekonomiska förutsättningar. Det gäller inte minst när vi ska utvärdera bostadstillägg, garantipension och andra stöd som syftar till att stärka ekonomin för pensionärer med små resurser.

Även här handlar det om samma grundläggande fråga. Om vi vill fatta välgrundade beslut måste vi utgå från hela bilden av människors ekonomi och inte bara delar av den.

När så många expertmyndigheter och forskningsinstitutioner pekar åt samma håll borde regeringen faktiskt lyssna. Men regeringen väljer att gå vidare med ett system som redan från början är ofullständigt.

Fru talman! Sverige är i dag ett av få europeiska länder som saknar ett sammanhållet underlag över hushållens ekonomiska tillgångar. Ändå vet vi att tillgångar spelar en avgörande roll för människors ekonomiska trygghet.

Den som har ett sparkapital kan klara en period av arbetslöshet, stigande räntor eller oväntade utgifter på ett helt annat sätt än den som saknar ekonomiska resurser. Den som har stora tillgångar kan bära betydligt högre skulder än den som inte har några tillgångar alls.

Vill vi förstå hur hushållen påverkas av ekonomiska kriser måste vi därför förstå både skulderna och tillgångarna. Annars riskerar vi att fatta beslut på ett underlag som bara visar halva verkligheten.

Fru talman! Vi socialdemokrater säger inte nej till bättre statistik – tvärtom. Vi vill ha bättre statistik än den regeringen föreslår. Vi vill ha en statistik som ger forskare, myndigheter, Riksbanken, Pensionsmyndigheten och beslutsfattare möjlighet att förstå hushållens samlade ekonomiska situation. Vi vill ha ett beslutsunderlag som bygger på hela verkligheten, inte bara delar av den.

Därför anser vi att propositionen bör avslås och att regeringen bör återkomma med ett förslag där även hushållens tillgångar omfattas av statistikinsamlingen. Först då har vi ett underlag som på allvar kan bidra till bättre analyser, bättre krisberedskap och en bättre ekonomisk politik.

Med det yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2.

(Applåder)

Fru talman! Det är intressant att höra att skälet till att vi inte ska ha ett tillgångsregister är att du, David Perez, redan har räknat hem att ni ska förlora valet. Om du hade haft lite självförtroende och trott att ni skulle vinna valet hade det ju inte funnits något problem med tillgångssidan utifrån vad vi eventuellt tycker.

Det som ledamoten säger om vad vi tycker är inte sant – vi har inget förslag om en förmögenhetsskatt. Däremot tycker vi att det är rimligt att höja andra skatter. Det är faktiskt så här både med politik och med livet som helhet: Vill man ha utgifterna måste man någonstans också vilja ha intäkterna. Det går inte att låna till kortsiktiga skattesänkningar för dem som har mest. Sådana skattesänkningar gör ingenting för tillväxten eller för att minska arbetslösheten.

Det stämmer alltså att vi har förslag på skattehöjningar. Vi har dock inga förslag om en förmögenhetsskatt – det ledamoten sa är helt enkelt inte sant. Jag är väl medveten om detta i och med att jag faktiskt var på den socialdemokratiska partikongressen när bland annat skattepolitiken diskuterades.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med en randkommentar. Det var intressant att höra att ledamoten Perez tycker att det är besvärande att folk amorterar i mindre utsträckning. Man kan ju fråga sig varför det har lagts fram en proposition om att ta bort amorteringskravet. Det var dock inte detta jag ville fråga om.

Jag håller med ledamoten om bekymret med överskuldsättning. Frågan jag har är: Får man verkligen koll på hur överskuldsättningen ser ut om man inte också tittar på vilka tillgångar som finns? En skuld kan ju betyda olika mycket för olika hushåll. Om man har stora tillgångar kanske ett lån inte är så farligt, men om man i stället har små eller inga tillgångar har vi ett bekymmer.

Riksbanken, SCB, Riksgälden och så vidare vill ju ha detta för att de ska kunna se om det är en sårbarhet för hushållen. Ni säger dock nej till det. Hur kan man få koll på överskuldsättningen genom att bara titta på skuldsidan och inte titta på tillgångssidan?

(Applåder)