Camilla Waltersson Grönvall

Herr talman! Tack så mycket, Maj Karlsson!

Det fanns fantastiska möjligheter redan för tio år sedan. Nog för att LVU-kampanjen har spätt på skepsisen mot socialtjänsten, som vi hade som störst bekymmer med under 2022 och 2023, men det har faktiskt funnits ett stort stigma kopplat till socialtjänsten under väldigt lång tid. Enligt de rapporter jag får ökar antalet nej, men vi har haft nej också tidigare. Det fanns möjligheter för tidigare regeringar av flera färger att göra något åt detta. Det kommer att ta tid, men jag och regeringen är inte beredda att låta ett enda år till gå utan att de här verktygen kommer på plats.

Ibland låter det som om hela socialtjänsten är emot detta, men jag möter en hel del socialsekreterare som säger: ”Ge oss verktygen att få med oss vårdnadshavarna, för utan dem kommer vi ingenstans, och då finns det bara LVU kvar. Ge oss den här möjligheten!” Det finns också de socialsekreterare som drar mig åt sidan innan jag ska åka och när det kanske inte är politiskt korrekt att säga det offentligt ändå säger: ”Alla mina kolleger håller kanske inte med, men vi måste få verktyg för att trycka på föräldraansvaret.”

Det är klart att vi ska utvärdera alla lagar. Det finns fler ledamöter som trycker på det. Jag vill bara säga att det är självklarheter för en moderatledd regering. Men vi kan ju inte utvärdera lagar som inte ens har kommit på plats, utan det behöver i regel gå ett år eller två.

Det är klart att vi ska följa upp detta och se vart det leder. Men här och nu rekryteras barn och unga in i kriminalitet. Föräldrar klarar ibland inte av ansvaret själva, men mycket av det vi efterfrågar är ganska rimliga saker som att man ska delta i föräldraskapsutbildningar och föräldramöten och se till att ens barn kommer till skolan. Då kan man få stöd och hjälp kopplat till sitt barn.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 augusti.)

Herr talman! Tack, Maj Karlsson, för frågan! Jag ifrågasätter naturligtvis inte att alla vill barns bästa, men jag ser att alla inte är beredda att göra nödvändiga reformer för att stoppa bland annat gängens rekrytering av barn och unga.

Jag har rest mycket både under min tid i opposition och som minister och träffat många av de barn som i dag sitter i den svenska samhällsvården. Det de ofta ger uttryck för är att de skickade signaler under hela sin uppväxt om att de behövde stöd och hjälp men att det aldrig fanns någon där. Många av dem har också upplevt omfattande våld och utsatthet i sitt hem och signalerat även det men inte fått stöd och hjälp.

Det är alltså tydligt att vi behöver göra mycket mer, och där är den nya socialtjänstlagen oerhört viktig och betydelsefull för att tidiga förebyggande och uppsökande insatser ska kunna göras. Jag vill även nämna sekretesslagstiftningen som trädde i kraft den 1 december. Den gör att det nu går att dela information. Jag vet att det finns oro kopplat till det också, men det handlar ju inte om vilken information som helst utan om relevant information som kan göra att socialtjänsten, polisen och skolan i nödvändiga fall, där det finns kopplingar, kan göra tidiga insatser. Har man inte information är det svårt att veta att det sker någonting allvarligt.

Jag vill än en gång understryka att den nya socialtjänstlagen är utgångspunkten för allt arbete. Jag skulle i princip önska att mellantvånget aldrig behövdes, men vi ser att många vårdnadshavare tackar nej. Vi ser att rekryteringen går fort. Det handlar ibland om två tre veckor, och då måste det finnas möjligheter att göra snabba insatser.

Herr talman! Jag konstaterar att Gustaf Lantz i båda sina repliker har lagt mer energi på att vara väldigt ledsen och besviken på behandlingen av hans eget parti i stället för att faktiskt stå upp för vad det är som gäller politiskt.

Vi är inne i en valrörelse, det är korrekt. Vi driver väldigt viktiga frågor, och de propositioner vi diskuterar i dag är på allvar. Då förtjänar diskussionerna att handla just om de propositioner som kommer att spela roll för om barn ska skyddas från involvering i kriminella gäng eller inte. Men Gustaf Lantz väljer att lägga fokus någon helt annanstans.

Det är dock detta som det i grund och botten handlar om: Hur ska det kunna finnas ett regeringsalternativ som på riktigt och med kraft kan driva igenom reformer som räddar Sveriges barn?

Under fyra år har vi visat att vi med stor kraft och beslutsamhet tillsammans kommer överens för att göra de här förändringarna. Men när man tar del av det som finns i följdmotioner och det som också Gustaf Lantz säger sig stå emot ser man ju att Socialdemokraterna inte är beredda att gå hela vägen för att skydda barn i utsatthet. Det hörde vi också i hans inlägg.

Det som är ännu allvarligare är dock att så många av de övriga oppositionspartierna faktiskt kommer att motsätta sig innehållet i det som är glappet mellan frivillighet och det allra mest ingripande tvånget som finns i svensk socialtjänstlagstiftning. Och där, mina vänner, är fortfarande Gustaf Lantz svaret skyldig.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen har varit tydlig med att vi inte är beredda att titta bort när barn far illa. Vi har arbetat intensivt med några av de största lagstiftningspaket som Socialdepartementet har sett. Det är bara socialförsäkringsbalken som har varit större.

Det är klart att vi när vi nu gör alla dessa stora förändringar är bekymrade över vad som skulle hända om olyckan är framme och det blir ett regeringsskifte. När det är så tydligt att alla kompisar i oppositionen säger nej är ju frågan hur Socialdemokraterna ska kunna hantera det som i dag är en oppositionsgrupp och eventuellt i framtiden ett regeringsunderlag där det inte finns stöd för att göra de här insatserna, det vill säga där Gustaf Lantz och hans parti står omgärdade av partier som är beredda att fortsätta titta bort.

Det är någonting som borde bekymra många i vårt land och som jag tänker allra ytterst drabbar de barn som med hjälp av den nya lagstiftningen faktiskt kan få stöd och hjälp i rätt tid. Det är ett stort problem, för det är en av de största samhällsutmaningarna vi står inför.

Nu ser vi att många siffror går åt rätt håll. Vi har lyckats sätta stopp för stora delar av det dödliga skjutvapenvåldet. Vi är inte färdiga på långa vägar, men det går åt rätt håll. Men den här frågan kommer att vara så avgörande för om vi kan rädda fler barn.

Frågan tillbaka till Gustaf Lantz blir därför: Hur ska Socialdemokraterna kunna klara det när de andra säger nej?

Herr talman! Innan jag inleder mitt anförande vill jag passa på att skicka ett varmt tack till två ledamöter som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag hoppas att jag kommer att ha fortsatt kontakt med Malin Höglund på många olika sätt, och jag hoppas att jag kommer att ha det med Maj Karlsson också.

I socialutskottet går jag och Maj Karlsson långt tillbaka. Med risk för att ge ledamoten dåligt rykte vill jag tacka för det stöd som jag känt många gånger, även som minister. Jag har blivit utfrågad och kritiserad, men jag har också fått väldigt mycket stöd. Det har jag uppskattat, både som kollega i utskottet och som minister. Vi har faktiskt delat både utskottsinitiativ, reservationer och till och med pressmeddelanden. Det kanske inte är så vanligt mellan moderater och vänsterpartister, men så är det.

Riktigt varmt tack till er båda! Och riktigt varmt tack för allt vi har kunnat genomföra tillsammans, Maj! Det har varit och kommer att vara betydelsefullt. Stort tack för det!

Herr talman! Det som vi debatterar i dag handlar helt enkelt om huruvida samhället ska välja att se bort när ett barn far illa eller om vi ska göra allt som står i vår makt för att göra skillnad och om vi ska välja att acceptera att vårdnadshavare tackar nej när det riskerar att bli ett LVU i andra änden.

Det är ju inte så att socialtjänsten inte arbetar med tvång redan i dag. Man arbetar till och med med det mest ingripande av tvång: att fatta beslut om ett LVU. Det ligger där borta om familjen inte klarar av att reda upp när ett barn är på väg att hamna fel.

Den här regeringen kommer aldrig att välja att se bort, utan vi är beredda att se till att det kommer på plats lagstiftning och reformer som gör att inte en enda unge faller mellan stolarna.

Regeringen genomför den största omställningen av svensk socialtjänst och svensk socialpolitik på över 40 år. Under den här mandatperioden har vi arbetat fram och fått på plats den nya socialtjänstlagen, som flera ledamöter har nämnt, med dess krav på förebyggande och kunskapsbaserat arbete. Vi har även arbetat fram en ny lag om omhändertagande, som vi diskuterade här i kammaren för en liten stund sedan. Nu diskuterar vi också en ny lagstiftning som ska ge ytterligare verktyg till socialtjänsten vid bristande medverkan.

Sammantaget är det tre mycket stora, mycket viktiga och mycket nödvändiga reformer för att socialtjänsten ska ha förutsättningar att möta dagens utmaningar.

Ungdomsbrottsligheten och utsattheten för barn och unga ökar i Sverige. Även om skjutningarna minskar och vi ser tecken på att utvecklingen äntligen går åt rätt håll är det för tidigt att slappna av. Vi måste fortsätta arbetet med att hindra gängen från att utnyttja barn och unga.

Vi måste också hitta bättre verktyg för att hjälpa barn och unga i behov av stöd, oavsett om det sker med eller utan vårdnadshavarnas medgivande. Socialtjänsten har en helt avgörande roll i detta men har alldeles för länge saknat verktyg för att möta utvecklingen.

Den nya socialtjänstlagen utgår, precis som den gamla, från frivillighet. Det är väldigt bra. Socialtjänstens arbete ska även framöver präglas av frivillighet. Vi vet – där är forskningen tydlig – att de som självmant medverkar till hjälp och stöd är mycket mer motiverade. Då har de insatser vi gör mycket större möjlighet att lyckas.

Därför utgår även den lag som vi nu diskuterar, som vi kallar lagen om mellantvång, från att insatser ska ges på frivillig väg, om det finns möjlighet till det. Frivilligheten ska alltid prövas först innan någon form av tvång sätts in. Man kan nästan säga att det är lagen som man hoppas aldrig ska användas, därför att socialtjänstlagen verkligen har lyckats fullt ut.

Problemet i dag är att socialtjänsten, om ett barn, en ung person eller en vårdnadshavare motsätter sig insatser, bara kan stå och se på tills problemen har växt sig så stora att det till slut i stället föreligger grund för ett omhändertagande enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, det vill säga att göra ett LVU.

Det är tyvärr alldeles för vanligt att den som bedöms behöva vård motsätter sig insatsen. Nästan hälften – mellan 40 och 50 procent, beroende på var man tittar – av de familjer som erbjuds insatser uppges tacka nej till dessa. Under tiden far barn och unga illa.

Vi har alltså ett stort glapp i lagstiftningen mellan den helt frivilliga socialtjänstlagen och den så ingripande LVU. Den lag som jag strax kommer att redogöra för innehållet i kommer att fylla i det här mellanrummet. Syftet med lagen är inte att mer tvång ska användas eller att socialtjänsten ska vara mer repressiv – tvärtom. Syftet med lagen är att genom ytterligare skydd och stöd förebygga och förhindra att barn och unga far illa. Genom tidigare insatser ska socialtjänsten kunna avhjälpa problem innan ytterligare ett LVU-beslut måste fattas.

Vi hoppas alltså att lagen i förlängningen ska leda till mer förebyggande arbete och mindre ingripande åtgärder.

När nästan hälften av familjerna med barn som behöver stöd tackar nej till insatser samtidigt som allt fler barn far illa i kriminalitet och hedersförtryck kommer jag aldrig att acceptera att samhället står och tittar på.

Jag noterar att oppositionen är splittrad även i denna fråga. Till de partier som yrkar avslag på förslaget om den här lagen ställer jag frågan: Varför vill ni stå och se på när barn far illa? Varför vill ni inte ge socialtjänsten alla verktyg som finns för att hjälpa barnen?

Jag tror att vi här tydligt ser skillnaden mellan våra regeringsalternativ i höstens val. Det är ett regeringsunderlag som är överens om att ta itu med samhällsutmaningarna, och det är en splittrad opposition som fortfarande inte kan enas ens om problembeskrivningen och än mindre om lösningarna.

Lagen vi diskuterar, herr talman, innehåller en rad olika verktyg som socialtjänsten nu kommer att få till sitt förfogande. Insatser för enskilda ska i första hand ges med samtycke enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Men med den nya lagen om mellantvång ska socialnämnden kunna besluta om insatser för vårdnadshavare, barn och unga när det inte finns något samtycke.

Insatserna ska då anses förebygga eller förhindra vissa förhållanden i det egna hemmet eller beteenden hos barnet. Socialtjänsten får då ställa krav på dessa personer, så kallade särskilda villkor. Det är inga orimliga villkor som socialtjänsten ska ställa på den enskilda. För barn kan det handla om att delta i undervisningen i skolan, att hålla sig hemma nattetid och att vara nykter och drogfri. För vårdnadshavaren kan det handla om att delta i föräldraskapsutbildningar, gå på föräldramöten i skolan, upprätthålla rutiner och se till att barnet kommer iväg till skola och aktiviteter – det kan man till och med få hjälp med. Det är alltså helt rimliga saker som vi begär av en vårdnadshavare och av barnet eller den unge.

När villkor ställs upp för att stödja och hjälpa barn är det viktigt att också säkerställa att de efterlevs. För att säkerställa nykterhet och drogfrihet ska socialtjänsten kunna besluta att barnet eller den unge ska uppmanas att lämna drogtest. För att säkerställa att en ungdom följer villkoret att hålla sig hemma nattetid kan socialnämnden i vissa fall besluta om att efterlevnaden ska kontrolleras med elektronisk övervakning. Detta ska inte på något sätt ses som ett straff. Det är klart att det blir den sista tillgängliga möjligheten före nästa steg, som förmodligen blir ett LVU-beslut. Det handlar om den sista möjligheten att se till att en ungdom som är ute och rör sig i skadliga miljöer nattetid inte gör det. Elektronisk övervakning ska vara möjligt från 13 års ålder.

Socialtjänsten kan också ge ett vitesföreläggande för att förmå vårdnadshavaren att genomföra de insatser som nämnden anser är nödvändiga för att förebygga och förhindra att barnet far illa. Ett vite ska enligt lagen om viten bestämmas till ett så högt belopp att den enskilde kommer att följa beslutet samtidigt som hänsyn tas till ekonomiska förhållanden. Ansökan om utdömande av vite görs hos en domstol.

Därutöver innehåller propositionen förslag om att socialtjänsten ska kompletteras med så kallade allvarssamtal. Det innebär att ett barn eller en ung person som misstänks för sitt första brott ska kallas till ett samtal med vårdnadshavare, socialtjänst och polis. Kallelsen ska göras inom 24 timmar från att socialtjänsten fått information om brottsmisstanken.

Allvarssamtal kommer att vara en del av socialtjänstens tidiga, förebyggande arbete. Syftet med ett sådant samtal ska vara att identifiera vilka behov av stöd och hjälp som barnet eller den unge samt vårdnadshavaren kan ha samt att informera om riskerna med och konsekvenserna av att involveras i brottslighet. Det här innebär en tidig och tydlig markering från samhället om att brottsligt beteende märks och inte accepteras.

Det är naturligtvis av yttersta vikt att vårdnadshavare tar sitt föräldraansvar och säkerställer att allt görs för att barn och unga inte ska fara illa. Därför är det också viktigt att samhället ger vårdnadshavare rätt förutsättningar för att kunna ta det här ansvaret. Därför föreslår vi nu även en möjlighet till tillfällig föräldrapenning när föräldern behöver avstå från arbete i samband med deltagande i en insats som syftar till att stötta eller skydda barnet.

Rätten till tillfällig föräldrapenning gäller både om insatsen beslutas av socialnämnden utan samtycke med stöd av den nya lagen om mellantvång och om den beslutas med samtycke med stöd av socialtjänstlagen.

Regeringens hela arbete inom socialtjänstens område utgår från barnets bästa. All ny lagstiftning sätter barnets bästa i centrum, så även lagen om mellantvång. Lagen är ytterligare ett steg i socialtjänstens omställning till tidigare förebyggande arbete.

Vill man som vårdnadshavare inte samarbeta med socialtjänsten när ens barn far illa måste samhället få ställa krav och se till att de efterlevs. Vissa kan tycka att det här låter hårt, men för regeringen och för mig är valet enkelt. Vi kommer alltid att stå på barns sida. Motsträviga föräldrar som inte tar sitt föräldraansvar ska inte få hindra barnets rätt till stöd – alltså stoppa sitt eget barns rättigheter. Vi kommer inte att se på när barn går under.

Med den nya socialtjänstlagen, lagen om mellantvång och den lag vi diskuterade tidigare om omhändertagande stärker regeringen skyddet för barn och ökar barns rättigheter – hela vägen från det tidiga förebyggande arbetet till senare och mer ingripande åtgärder.

Vi kommer inte att titta bort när barn går under, för alla barn förtjänar att få en ljus och fin framtid.

(Applåder)

Herr talman! Det blir alltmer tydligt att det finns ett sätt att försöka flytta fokus från det som ändå är det viktigaste i den här lagstiftningen och i all lagstiftning som den här regeringen har arbetat med: att se till att barns rättigheter stärks.

När jag kom till Socialdepartementet fanns det väldigt lite som var förberett på det området. Det tror jag att även ledamoten är medveten om. Sedan dess har det pågått ett starkt arbete. Jag har uppskattat många av de debatter som har varit och uppfattat att det finns ett genuint engagemang. Men att man lyfter upp till exempel HVB-frågan i den här debatten är kanske ett tecken på att det är valrörelse ändå och att man försöker flytta fokus från att man faktiskt inte på riktigt har brytt sig om barns rättigheter. Jag kände igen det 2020, och jag känner igen det i argumentationen jag hörde från ledamoten för en liten stund sedan.

För oss, regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna, har det varit viktigt att lagstiftning för lagstiftning stärka barns rättigheter. Vi har gjort det i den nya socialtjänstlagen. Vi har skrivit centrala kapitel i både socialtjänstlagen och nya LVU. Vi har gjort det i en rad andra lagstiftningar. Jag nämnde också lex Tintin i mitt anförande.

Vi har också gjort det kopplat till HVB. Där har vi gjort allt det som den socialdemokratiska regeringen inte gjorde, trots att de fick 40 lagstiftningsdelar från Ivo för att kunna genomföra den här ändringen av lagstiftningen. Vi har gett pengarna, vi har tagit fram lagstiftningen och vi har gett mandat och verktyg. Och även där har vi sett till att barnets bästa är vägledande. Vi har stängt 56 hem hittills, medan Socialdemokraterna inte gjorde någonting.

Mina vänner! Barns rättigheter står i centrum. Jag är väldigt stolt över att vi tillsammans har genomfört det.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 augusti.)

Fru talman! Arbetet inleddes under våren 2020. Sex partier försökte vid upprepade tillfällen övertyga Socialdemokraterna om att det var rimligt att rekvisitet barns bästa fördes in i lagstiftningen.

Detta nekades. Vi hade inget intresse av att börja bedriva ett särskilt lagstiftningsarbete i huset. Men när det stod klart att vi inte fick något gehör fick det arbetet påbörjas.

Den utredning som jag sedan tog emot i egenskap av statsråd stod större delen av socialutskottet bakom. Jag tittar på flera utskottsledamöter som jag har haft glädjen att ha ett mycket fint samarbete med. Det arbetet har jag tagit vidare. Det här är ett lagstiftningsarbete som har tagit sex år, men lagen hade kunnat vara på plats redan under den förra mandatperioden om inte Socialdemokraterna hade motsatt sig den.

Jag lyssnade till ledamotens anförande. Det är tydligt att man väljer att inte förstå. Eller är det så att man inte vill, utifrån att det är valrörelse?

Det känns, utifrån vad ledamoten har sagt, främmande att man inte förstår att det är barnets röst och barnets åsikt som kommer att vara vägledande. Det är alltså inget barn som kommer att tvingas vara kvar i ett familjehem. Men det har varit för många barn som har tvingats över till ett biologiskt hem där man inte har anknytning och trygghet. Nu gör vi det möjligt att göra på ett annorlunda sätt.

Fru talman! Alla barn har rätt till föräldrar som ger dem omvårdnad, trygghet och en god fostran. Men vissa föräldrar har missbrukat sin rätt till barnet. I Sverige har nämligen barn egna rättigheter. I Sverige ska barns rätt att växa upp tryggt väga tyngre än föräldrars rätt till sina barn.

Det fruktansvärda fallet med Esmeralda, som kom att bli ”Lilla hjärtat” med hela svenska folket, satte ljuset på just det här problemet. När hennes fall blev brett känt våren 2020 blev det uppenbart att vi saknat tillräckliga verktyg för att skydda barn. Vi kunde konstatera att föräldrars rätt har gått före barnens bästa, och det kan vi inte acceptera.

I Sverige ska barns bästa gå först. I allt regeringens arbete på det socialpolitiska området har också barnets bästa stått i centrum. Moderaterna tog därför initiativ till en utredning för att se över LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Detta är ett arbete som har pågått nästan ovanligt lång tid. Det har pågått i sex år och kan verkligen inte sägas vara något hafsverk.

Lagen hade kunnat vara på plats för flera år sedan, men den förra socialdemokratiska regeringen vägrade att gå en majoritet i Sveriges riksdag till mötes. Det var en majoritet av sex partier: Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Vi stod alla bakom att barns rättigheter måste gå före vuxnas.

Det krävdes en ny regering, en moderatledd regering som får saker och ting att hända – saker som gör skillnad i människors liv på riktigt, saker som stärker barns rättigheter och skyddet för barn. Det här är ett livsviktigt arbete.

Vi genomför den största omställningen av svensk socialtjänst och socialpolitik på över 40 år. Under mandatperioden har vi arbetat fram och fått på plats den nya socialtjänstlagen med dess krav på förebyggande och kunskapsbaserat arbete. Om en liten stund ska vi diskutera lagstiftning som ska ge ytterligare verktyg till socialtjänsten för bristande medverkan. Och så har vi arbetat fram en ny LVU, som är ämnet för den här diskussionen.

Det har nu gått över 35 år sedan nuvarande LVU trädde i kraft. Den skrevs alltså fram på 80-talet. Den gamla socialtjänstlagen skrevs fram på 70-talet. Vi pratar om gammal, omodern lagstiftning. Samhället har förändrats på många olika sätt sedan dess.

LVU är, som alla vet, en skyddslagstiftning för barn. Samhället får möjlighet och skyldighet att ingripa när frivilliga insatser inte längre är tillräckliga. Barn och unga som har behov av skydd enligt lagen ska få det när det gäller att skyddas mot både skadliga hemmiljöer och egna farliga beteenden.

De samhällsförändringar som har skett under senare år, till exempel hedersrelaterat våld och förtryck och att allt yngre barn dras in i allvarlig brottslighet, kräver en lagstiftning som ger skydd på ett annat sätt till barn och unga.

För att göra lagstiftningen så överskådlig som möjligt föreslås att LVU ska ersättas av två nya lagar. Det som först och främst är viktigt för regeringen i den nya lagstiftningen är det som flera redan har nämnt, nämligen att vi stärker barnperspektivet. De nya lagarna innebär ett starkare barnrättsperspektiv än tidigare. De har som utgångspunkt att barn och unga som omhändertas för vård är egna rättighetsbärare.

Precis som i den nya socialtjänstlagen föreslås det att barns och ungas rättigheter ska framgå i ett eget centralt placerat kapitel i lagarna. Barns rätt till information och barns möjlighet att komma till tals förtydligas och stärks i den nya lagen, liksom den gör i annan lagstiftning som den här regeringen skriver fram. Vi gjorde samma förstärkning av barnrätten i den nya socialtjänstlagen, och vi har till exempel gjort det i form av tryggare hem för barn, det som ibland kallas lex Tintin, för att nämna två exempel. Men det finns många fler.

Sedan har vi den andra och kanske största och viktigaste nyheten i dag, nämligen en helt ny grund för omhändertagande. Det handlar alltså om att anknytning till ett familjehem ska ligga till grund för ett fortsatt omhändertagande. Det är grunden till varför vi säger att det här är lex Lilla hjärtat på riktigt. Barnet ska i vissa fall få stanna kvar i ett familjehem som han eller hon har fått en stark anknytning till och där denna anknytning till de biologiska föräldrarna saknas. Detta förslag innebär att barnets bästa i varje enskilt fall ska väga tyngst.

Det här är vad den förra regeringen inte ville lagstifta om i det lagförslag de kallade lex Lilla hjärtat, men det här är den lagstiftning som kommer att göra skillnad på riktigt. Den hade räddat livet på Esmeralda, och den kommer att rädda livet på barn som befinner sig i Esmeraldas situation. Det här är lex Lilla hjärtat på riktigt.

Den tredje stora förändringen är att förutsättningen för ett omhändertagande justeras för att bättre svara mot de behov av skydd och stöd som barn och unga har i dag. Det gör det enklare att skydda barn från hedersrelaterat våld och från kriminella miljöer. Dessutom begränsar vi möjligheten för hemtagningsbegäran, så att det ska gå sex månader från ett avslag till att en ny hemtagningsbegäran kan lämnas in. Det skapar trygghet och förutsägbarhet för placerade barn.

Barns rätt till offentligt biträde förtydligas, och det införs en rätt till offentligt biträde för både barn och vårdnadshavare i samband med beslut om umgänge och hemlighållande av vistelseort.

Vad gäller lagen om särskilda befogenheter för den statliga barn- och ungdomsvården kommer de flesta nuvarande bestämmelser om särskilda befogenheter att behållas. Vissa ändringar föreslås. Proportionalitetsprincipen lyfts fram ännu tydligare i lag för att markera och påminna om att en sådan bedömning är nödvändig för beslut om särskilda befogenheter.

Rätt till offentligt biträde införs för barn över 15 och unga som vill överklaga beslut om frihetsberövande åtgärder på de särskilda ungdomshemmen.

Vid kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning ska den som utför detta som huvudregel vara av samma kön som barnet eller den unge.

Jag vill rikta ett varmt tack till de partier som har varit med på resan. Det gläder mig lite extra att i dag höra att Miljöpartiet – vid tiden då vi påbörjade arbetet satt jag själv i opposition i socialutskottet, men jag arbetade tillsammans med fem andra partier – ansluter sig till det som är själva kärnan i de förändringar som vi nu föreslår. Jag konstaterar att Socialdemokraterna väljer att återigen inte förstå vad som är barnets bästa. Det är i fokus.

Regeringen sätter alltid barnets bästa först. Den nya LVU-lagstiftningen är ytterligare ett bevis på detta. Det är en tydlig förstärkning av barns rättigheter. Alltför många barn, mina vänner, far fortfarande illa i Sverige, och det är därför lagändringarna är så efterlängtade. Vi visar nu tydligt att inget barn ska behöva dras in i kriminalitet eller tvingas leva under hedersförtryck. Vi visar att samhället alltid kommer att stå på ett utsatt barns sida. Vi visar att barns rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran går före föräldrars rätt till barnet.

Detta, fru talman, är ytterligare ett steg i regeringens omfattande arbete att ge alla barn i Sverige en trygg uppväxt och en ljus framtid.

(Applåder)

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten, för interpellationen!

Man får titta på hur Vänsterpartiet agerar där de sitter med och styr om man verkligen vill göra en jämförelse och se hur det kan gå till i den så kallade verkligheten när Vänsterpartiet har inflytande. Då kan man bland annat titta på hur Vänsterpartiet har agerat i Göteborg, där partiet är ansvarigt för de här frågorna.

Där ser vi ganska frekvent att person efter person och deras anhöriga beskriver hur stödet har minskat och dragits ned. Man har förändrat bedömningar för personer som har exakt samma behov i dag som de hade för 20 år sedan. Personer som är aktiva och framgångsrika i Paralympics, till exempel, får förändrade insatser därför att de har lyckats vara självständiga – något som är själva intentionen med lagstiftningen i LSS.

Jag konstaterar – och detta har jag nu vid flera tillfällen repeterat – att det finns en rad olika delar som den här regeringen har genomfört under de här fyra åren. Det bedrivs nu ett pågående arbete som bland annat handlar om ett förstatligande av assistansen, vilket vi moderater drev redan när vi satt i opposition. Där arbetar vi nu parallellt vidare för att detta inte ska vara ett postnummerlotteri. Det ska inte spela någon roll var du befinner dig, utan du ska ha rätt till en likvärdig och rättssäker bedömning var du än bor i Sverige.

Så ska det vara när det gäller den här lagstiftningen, för där kommer den här regeringen att fortsätta arbeta vidare för att det ska bli lika förutsättningar och att man ska leva upp till de här intentionerna över hela landet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag inledde med att beskriva en lång rad delar som jag har genomfört under de här åren som är kopplade till en sedan länge efterfrågad nationell funktion när det gäller personer med intellektuell funktionsnedsättning och autism.

Regeringen har sett till att även personer som arbetar inom LSS nu omfattas av Äldreomsorgslyftet. Tolktjänsten är påbörjad. Det är lite anmärkningsvärt om ledamoten inte har märkt att utredningen har resulterat i just konkreta förslag. Regeringen bereder nu de övriga förslagen, så detta är under arbete på Socialdepartementet.

Det pågår också en lång rad andra saker, medan det tidigare har stått mer eller mindre helt still.

Eftersom ledamoten efterfrågar mer kan jag säga att det är mycket annat som har skett kopplat till de här frågorna där också mina kollegor har varit involverade. Regioner och regioner ska till exempel vidta förberedande åtgärder som behövs när det gäller verksamhet med höjd beredskap. Regeringen har avsatt 300 miljoner kronor årligen i form av ett statsbidrag till kommunerna för åtgärder för att stärka socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens beredskap så att den ska kunna upprätthållas också under höjd beredskap. Detta är frågor som också är kopplade till informationssäkerhet, kontinuitetshantering, beredskapsplanering, utbildning och övning.

I april i år beslutade regeringen om ett uppdrag till Myndigheten för civilt försvar där den med utgångspunkt i UNCRPD bland annat ska analysera vad tillgänglighet innebär när det gäller befolkningsskyddets kontext. Det gäller alltså att ta fram underlag som innebär att vi ska kunna kartlägga skyddsrums status, och det handlar då om tillgänglighetsanpassning. Man ska också ta fram ett metodstöd till våra kommuner.

Den 1 januari i år sänkte regeringen den så illa sedda och orättvisa funkisskatten. Det handlar om att ta bort inkomster i form av sjuk- och aktivitetsersättning för att ta bort skillnaden jämfört med arbetsinkomster. Det här uppgår till ungefär 1 700 kronor per år.

När det gäller elever och skolan har regeringen gett Specialpedagogiska skolmyndigheten i regleringsbrevet för 2024 i uppdrag att stärka arbetet med att ge råd och stöd till huvudmän när handlar om elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och omfattande frånvaro.

Jag skulle kunna hålla på väldigt, väldigt länge med att räkna upp åtgärder. Ett annat positivt exempel är kollegan Erik Slottner, som bjöd in funkisrörelsen när det gäller den digitala omställningen för att se till att digitaliseringen blir inkluderande och inte exkluderande. Det är ytterligare en viktig del i att samordna dialog med berörda aktörer och att främja, stödja och följa arbetet för att kunna få en ökad digital inkludering och en säker användning av digitala tjänster för alla. Tillgänglighetsdirektivet är en annan del i detta.

Ledamoten lyfter bekymret kopplat till att LSS är en lagstiftning som ska genomföras av kommunerna. Och ja, det bekymrar mig på riktigt att kommuner gör andra bedömningar än man har gjort tidigare av människor vars behov inte har förändrats. Det kan handla om insatser som har varit beviljade i 20 års tid, där kommunen nu gör en helt annan bedömning trots att de här människornas behov inte har förändrats. Ja, jag är alltså mycket bekymrad över att vi har kommuner som jag anser inte tar sitt ansvar.