Herr talman! Om jag hade vetat att det här var Carina Ödebrinks allra sista debatt i kammaren hade jag naturligtvis uppmärksammat det. Jag önskar henne all lycka till i framtiden!

Herr talman! Håkan Svenneling har frågat mig om jag har för avsikt att ta upp att USA:s attacker kan utgöra ett brott mot folkrätten i de bilaterala relationerna med USA. Håkan Svenneling har även frågat mig på vilket sätt jag kommer att agera för en fortsatt de-eskalering i Mellanöstern mellan USA och Iran, men även mellan Israel och Libanon. Slutligen har Håkan Svenneling frågat mig hur jag och Sveriges regering kommer att agera för att stödja det iranska folkets rätt till demokrati och frihet.

Jag delar Håkan Svennelings oro över situationen i Iran och den bredare regionen. Den iranska regimen bär ett stort ansvar för den negativa utvecklingen i Mellanöstern. Irans kärntekniska program har brutit mot landets förpliktelser enligt icke-spridningsavtalet, landet stöder flera terroristorganisationer i regionen och utövar ett brutalt förtryck mot sin egen befolkning. Från allra första början har jag varit tydlig med att det är svårt att se att USA:s och Israels attacker var förenliga med folkrätten. Inte heller Irans attacker mot sina grannländer är förenliga med folkrätten.

Vi befinner oss i ett känsligt skede där attacker från både USA och Iran återigen äger rum, samtidigt som det råder stor osäkerhet om det bräckliga samförståndsavtalets framtid.

Regeringen arbetar kontinuerligt med att främja de-eskalering i Mellanöstern, inklusive mellan Israel och Libanon. Detta gör vi bland annat genom ett tydligt agerande inom EU och FN samt bilateralt, inte minst i samtal med regionala partner i regionen. Jag besökte själv Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar i början av sommaren för att visa regeringens solidaritet med dessa länder, som drabbats hårt av Irans attacker, och föra diskussioner om hur vi på bästa sätt kan bidra till regional stabilitet.

Regeringen står och kommer att fortsätta stå bakom de modiga iranska kvinnor och män som kämpar för att deras mänskliga rättigheter, inklusive yttrande- och mötesfrihet, ska respekteras. Det gör vi dels genom vårt bistånd, dels genom att verka för ett ökat internationellt tryck mot den iranska regimen. Regeringen har under våren beslutat om ett stöd på 10 miljoner kronor till människorättsförsvarare och andra aktörer som på olika sätt arbetar för ökad yttrandefrihet och respekt för mänskliga rättigheter i Iran. Sverige har också varit drivande i EU för sanktionslistningar mot Iran, inklusive terroristlistningen av Islamiska revolutionsgardet IRGC och sanktioner mot regimföreträdare som bär ansvar för det dödliga våldet mot fredliga demonstranter i början av året. Det arbetet kommer att fortsätta.

Herr talman! Den här interpellationen, som lämnats in av Vänsterpartiet, bygger på en föreställning som gång på gång har visat sig vara fel, nämligen att den iranska regimen kan mötas med diplomati och förhandlingar.

Problemet är att den iranska regimen använder diplomati på ett helt annat sätt än demokratiska stater gör. Vi vet att regimen har använt diplomater för påverkansoperationer, underrättelseverksamhet och flyktingspionage. Vi vet också att den iranska regimen har riktat hot och våld mot regimkritiker långt utanför Irans gränser, även här i Sverige.

Därför reagerar jag när interpellanten skriver att vägen framåt är diplomati och deeskalering. Diplomati är ett verktyg som kan användas mellan stater som respekterar internationella spelregler. Den iranska regimen har gång på gång visat att den inte gör det. Det är trots allt en regim som inledde sitt styre genom att storma USA:s ambassad i Teheran och hålla amerikanska diplomater som gisslan i över ett år.

Samma regim har under lång tid bedrivit flyktingspionage här i Sverige. På senare år har regimen i Iran dessutom kopplats till attentatsplaner och användning av kriminella nätverk mot personer här i Sverige.

När många iranier i Sverige kräver att den iranska ambassaden ska stängas gör de inte det därför att de är emot diplomati som princip. De gör det därför att de vet hur regimen använder sina diplomater. Regimen använder sina diplomater för att skada människor, för påverkansoperationer och i underrättelseverksamhet.

Därför har jag en enkel fråga till interpellanten. När regimen i Iran använder diplomati som ett verktyg för transnationell repression och påverkansoperationer, varför anser Vänsterpartiet att just mer diplomati med Iran är lösningen?

Och när interpellanten talar om deeskalering undrar jag: När kommer den iranska regimen att deeskalera sin våldsutövning mot människor här i Sverige?

Det anmärkningsvärda är att Vänsterpartiet under lång tid har fokuserat mer på att minska trycket mot den iranska regimen än på att öka trycket mot den. Den mest betydande yttre militära pressen mot regimen kommer just nu från USA och Israel. Det är de som står mellan det iranska folket, som är obeväpnat, och den iranska regimen, som skjuter mot detta folk.

Skillnaden mellan mig och Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson är att jag vill se mer yttre press mot regimen i Iran. När denna regim under två dygn mördar 40 000 människor tycker jag att världen måste pressa regimen på olika sätt. Det är uppenbart att det iranska folket inte har verktygen för att göra det.

Att avsluta detta krig i dag eller i morgon kommer inte att leda till demokrati i Iran. Det kommer att förvärra diktaturen.

Jag måste fråga interpellanten hur han ser att iranierna ska störta mullornas regim utan det stöd som de i dag får från USA och Israel. Vad man än tycker om detta krig återstår ett faktum: Om trycket mot regimen försvinner kommer demokratin inte att segra, utan då kommer regimen att vinna.

Det är därför jag frågar interpellanten: Hur ska iranierna störta mullornas regim om den yttre pressen mot regimen upphör?

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Herr talman! Det är naturligtvis många frågor som aktualiseras i den här debatten. Först och främst tänker vi på Irans befolkning, som har förtryckts så länge och som på många sätt har fått det ännu sämre till följd av de senaste månadernas utveckling. Delvis är det svårt att ta reda på hur situationen ser ut, eftersom internet är begränsat. Jag tänker personligen mycket på de flickor som tvingas växa upp under förtryck och som inte kan förverkliga sig själva.

De senaste månaderna har det också blivit tydligt att det som händer i Gulfen påverkar oss här hemma väldigt mycket. Vi får högre energipriser. Tusentals svenskar blev strandade i regionen under konfliktens inledande fas. Hoten ökar mot amerikanska, judiska och israeliska intressen även här i Sverige.

För mig som utrikesminister är det självklart att göra allt jag kan för att värna svenska intressen i regionen, som fri sjöfart, och att motverka hotet från Iran även här hemma. Det gör vi bäst genom att vara på plats och ha utbyte med de länder i regionen som nu fungerar som medlare. Det var därför som jag i början av sommaren reste till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar. Om vi vill att Sverige ska vara en aktör måste vi ha utbyte med de här länderna, som socialdemokratiska regeringar gjorde sig till ovän med och som Vänsterpartiet har velat stoppa export av försvarsmateriel till. Det handlar om materiel som radarspaningssystemet Global Eye, som verkligen kommer till användning i ljuset av Irans attacker mot länder i regionen, även för att skydda civila.

Nu samarbetar vi i den här regeringen med Gulfländerna för att främja gemensamma intressen. Sverige har de senaste månaderna också deltagit i det format med ett femtiotal länder som initierats av Storbritannien och Frankrike för att diskutera förutsättningar för att bistå vid ett framtida återöppnande av Hormuzsundet. Regeringen beslutade den 2 juli att initialt bidra med stabsofficerare till planeringen av en fransk-brittisk insats för att säkra fri sjöfart i just Hormuzsundet. Vi överväger dessutom att bidra med minröjningskapacitet på sikt. Naturligtvis behöver då grundläggande förutsättningar finnas på plats, inte minst den lagliga grunden för insatsen.

I allt detta är våra regionala partner centrala för att säkerställa stabilitet i regionen. Under konflikten har både den svenska regeringen och företrädare för EU haft nära dialog med våra kollegor i Gulfen för att uttrycka vår solidaritet men också diskutera hur vi bäst kan bidra till stabilitet. Det kommer vi att fortsätta med.

Herr talman! Hur tragiskt det här kriget än är är det just nu den enda vägen framåt i Mellanöstern. Den som tycker annorlunda får förklara vissa saker. Den får förklara hur man ser en demokratisk framtid i Iran om västvärlden börjar förhandla med regimen igen och ge den en legitimitet som den inte har. Den får även förklara hur Mellanösterns framtid kommer att se ut om USA viker sig för Iran och mullorna återigen börjar flytta fram sina positioner.

Låt oss påminna alla om att regimen har proxygrupper till sitt förfogande i Jemen, Irak och Libanon.

Regimen i Iran har i praktiken skapat kaos i dessa länder. Den terrorism som mullornas regim bedrivit i dessa länder är fruktansvärd. Den iranska regimen har exporterat miliser och terrorism. Det är inte på något sätt en regim som endast försvarat sitt eget territorium. För inte så länge sedan hade Iran även styrkor i Syrien tills de blev utkastade därifrån.

Vänsterpartiet talar ofta om folkrätten när USA agerar. Men när Iran under åratal har brutit mot andra staters suveränitet genom sina ombudsmiliser har vi hört betydligt mindre från Vänsterpartiet. Hur kommer det sig?

I dag har vi Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson här som uppmanar regeringen att arbeta för att stänga den enda möjligheten som iranierna har i dag att få till ett regimskifte. Om trycket mot regimen minskar, vem gynnas då? Är det den demokratiska oppositionen, eller är det mullorna? För mig är det svaret självklart.

Herr talman! Nu tror jag att vi måste rätta till lite saker som har blivit sagda här tidigare.

Jag var väldigt tydlig med, och jag har också varit väldigt tydlig när jag redogjort för detta i olika sammanhang kopplade till riksdagen, att det är stabsofficerare som vi skickar, med syftet att upprätthålla fri sjöfart i Hormuzsundet. Oavsett vad man tycker om kriget är det ett svenskt intresse att upprätthålla det. Det hoppas jag att jag och Håkan Svenneling är överens om.

Jag får också påminna Håkan Svenneling om att för det fall man skulle skicka väpnad trupp, vilket inte på något sätt har varit på agendan, är det riksdagen som beslutar om det och inte regeringen. Jag hoppas att detta kan lugna Håkan Svenneling i den delen.

Sedan måste jag vända mig mot det som Nima Gholam Ali Pour sa om att kriget är enda vägen framåt. Det är väl ingenting med kriget hittills som har gjort situationen bättre för de arma kvinnor och män som lider i Iran.

Vi var många som hoppades på, oavsett vad man tycker om den folkrättsliga grunden, att det skulle leda till förändring. Men hittills har det bara gjort att Iran har slutit sig ännu mer, att människor har det ännu jävligare och att IRGC har kopplat ett ännu starkare grepp. IRGC har dessutom lärt sig en del från tolvdagarskriget förra året för att ytterligare stärka sin militära förmåga.

Jag tror att man ska vara väldigt försiktig med att tro att kriget och att bomba ett land skulle leda till en långsiktig lösning. I stället måste vi naturligtvis fortsätta att sätta press. När vi talar om diplomati innebär det inte bara att man har en passiv roll eller gör uttalanden. Det handlar också om att göra precis det som vi har gjort och som vi har hört om här tidigare i kammaren.

Det handlar om att sätta press genom till exempel sanktioner mot IRGC. Jag är väldigt tacksam över att vi har haft en full uppbackning från kammaren. Jag hoppas att vi framöver kan driva på för en linje där vi verkligen värnar civilbefolkningen, sätter mer press på den iranska regimen och där Sverige kan vara med och bidra på olika sätt till konstruktiva lösningar.

Jag vill också förtydliga, i förhållande till vad Håkan Svenneling sa här, att det inte är så att vi går i USA:s ledband när vi nu försöker hjälpa till att säkerställa fri sjöfart i Hormuzsundet. Det som vi deltar i är under ledning av Frankrike och Storbritannien, bara så att vi reder ut det.

Herr talman! Jag glömde bort att Sverigedemokraterna inte hade möjlighet att ha ytterligare inlägg. Vi får helt enkelt fortsätta debatten här utanför kammaren.

Det är som vi redan konstaterat en mycket svår situation för dem som kämpar för mänskliga rättigheter i Iran. Vi måste stödja dem på de sätt vi kan. Därför beslutade regeringen i februari om ett stöd på 10 miljoner kronor till människorättsförsvarare, demokratiförespråkare och andra aktörer som verkar för ökad yttrandefrihet i Iran.

Vi kommer också att fortsätta verka för att situationen för mänskliga rättigheter belyses i olika internationella forum för att EU ska fortsätta anta sanktioner mot dem som bär ansvar för kränkningar av mänskliga rättigheter i Iran.

Sverige stod bakom en begäran om att sammankalla en specialsession i FN:s råd för mänskliga rättigheter i våras. Det ledde också till en brådskande utredning av de pågående och nyligen begångna kränkningarna, bland annat för att kunna bidra till ansvarsutkrävande.

Så sent som i juli i år antog EU nya MR-sanktioner mot Iran, inklusive mot en domare som var direkt involverad i den bristfälliga process som ledde till att en svensk medborgare avrättades i mars. Här var Sverige naturligtvis också drivande bakom det beslutet.

Arbetet med att värna mänskliga rättigheter i Iran har aldrig varit viktigare. Sverige kommer inte att vända bort blicken. Vi kommer inte att vara tysta, utan vi kommer att fortsätta agera.

Jag vill tacka för en jätteviktig interpellation. Jag hoppas att vi under nästa mandatperiod på något sätt och i någon konstellation har möjlighet att återkomma till den här debatten.

Slutligen vill jag tacka också Markus Wiechel för debatten och för hans tid i riksdagen. Jag önskar honom varmt lycka till.

Dan, I also want to welcome you to the Swedish Parliament!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.