Håkan Svenneling

Fru talman! Jag noterar att utrikesministern inte idkar särskilt mycket självkritik kring den här processen.

Jag tycker att det är viktigt att påpeka att Lagrådet är professionella jurister som hjälper oss i själva lagstiftningsarbetet. Här har kritiken kommit från den militära professionen. Det är den som vi återkommer till, och det är där diskussionerna har blivit så stora.

Det handlar om precis det som utrikesministern själv är inne på: Vi har myndigheten Must, den militära underrättelsetjänsten. Nu blir det en civil underrättelsetjänst. Det finns en risk för dubbelarbete. Det finns en risk för att det blir kompetenskonkurrens mellan de här myndigheterna. Dessutom har vi myndigheterna FRA och Säpo, som är inom samma segment men har lite andra uppdrag.

Vi undrar såklart allihop: Var passar den här myndigheten in i myndighetsstrukturen, när de andra redan finns? Det är jag inte så förvånad över att Lagrådet inte har någon kritik mot, men jag är fortfarande väldigt orolig över den militära professionens åsikter.

Jag tycker ändå att vi från oppositionens sida har landat väldigt rimligt. Regeringen är på gång att inrätta den här myndigheten. Ni vill ha lagstiftning som gör att den här myndigheten kan verka. Då är det rimligt att vi pekar på vad som är bristerna men ändå säger ja till lagstiftningsförslaget. Det är det som vi landar i nu.

Jag tycker ändå inte att det har varit en bra process. Jag hoppas, precis som Morgan Johansson, att nästa regering tittar på den här frågan, diskuterar med de här myndigheterna och lyssnar in vad man kan göra nu när myndigheten är på gång att inrättas så att det blir rätt mellan framför allt de här fyra myndigheterna vi pratar om. Det finns också en del andra myndigheter runt omkring i den här sfären som vi behöver ta hänsyn till för att säkerställa svensk säkerhet och uppnå de intentioner som jag ändå förstår och tror att utrikesministern har.

Jag känner en viss oro i magen men är ändå trygg med att vi kommer att göra det bästa för svensk säkerhet.

Fru talman! Jag tycker att utrikesministern förvillar den som lyssnar på den här debatten lite grann genom att försöka hänvisa till att det skulle ha varit redan 2023, när regeringen antog direktiven till Carl Bildts utredning, som det stod klart att det skulle bli det här beslutet vi skulle fatta i dag.

Carl Bildt tog ju god tid på sig innan han överlämnade sin utredning och sitt betänkande till försvarsminister Pål Jonson den 13 juni 2025. Det är 14 månader sedan. Sedan skickade regeringen vidare det här på remiss fram till den 17 september. Då hade det varit sommar, och folk hade kanske inte haft så mycket tid att grotta ned sig i alla detaljer. Många myndigheter svarade ändå på remissen, men sedan tog det fem veckor från det. Den 23 oktober meddelade regeringen att det skulle bli en ny myndighet.

Jag tror att det var då som många blev förvånade. Man hade då suttit på olika myndigheter och skrivit massiv kritik mot utredningens förslag och pekat på olika typer av risker, och så gick regeringen fram med att det ska bli så här väldigt snabbt. Då är det ju inte alls en process som pågått sedan 2023, utan då pratar vi om en process från oktober 2025 fram till i dag. Jag förstår att många inte tycker att det är en snabb process, men i politiska sammanhang är det en snabb process. Det vill jag verkligen påstå.

Jag vill också påstå att det som sticker ut här är att utredningen gavs till en försvarsminister. Men sedan tog du som utrikesminister över den. Det blir ju en myndighet under dig, och det är det som sticker ut – det och att vi får två underrättelsemyndigheter. Alla undrar hur det kommer att bli.

Sett till var vi står i dag, hade utrikesministern gjort någonting annorlunda i processen med att etablera den nya underrättelsemyndigheten?

Herr talman! Jag är en generation yngre än den politiska generation som Fredrik Malm tillhör. När jag gick med i ungdomsförbundet och sedan i partipolitiken var Fredrik Malm redan ett välkänt namn, dels som ordförande för Liberala ungdomsförbundet, dels som nybliven riksdagsledamot från 2006 och framåt. Tiden har förflutit sedan han på ett modigt sätt tillsammans med andra namn från den tiden – Annie Johansson, senare Annie Lööf, och Birgitta Ohlsson, som både hunnit sluta och nu vill göra comeback – aktivt diskuterade FRA-lagen, som omnämndes tidigare i debatten. På ett modigt sätt utmanade de regeringar och partier som hade makten på den tiden, och de visade att de var en del av en ny våg av unga riksdagsledamöter som kom in i riksdagen vid den tiden.

Fredrik Malm har också fattat andra viktiga beslut som har präglat hans politiska karriär, som han själv inte har nämnt. Jag tänker på erkännandet av folkmordet mot armenier, syrianer, kaldéer och pontiska greker, ofta kallat seyfo, som skedde i samband med Turkiets bildande i början av 1900-talet. Vidare finns måndagsmötena kopplade till Ukraina, som Fredrik Malm nämnde.

För mig är det som Fredrik Malm och jag gjorde hösten 2019, när vi med hjälp av en enig riksdag stoppade vapenexporten till Turkiet, viktigt. Då satt vi på ett kafé en sen kväll och skrev ihop ett vänsterpartistiskt-liberalt förslag som dagen efter fick fullt stöd, efter några turer när förste vice talmannen själv var ordförande i utrikesutskottet.

För många är Fredrik Malm också känd som författare av boken Naftasyndikat, som handlar om hans morfarsfar Einar Kruse, som långt tillbaka i historien tillhörde mitt parti. Jag har givit ett löfte tidigare, men det tål att upprepas som en present, nämligen att när Fredrik Malm nu slutar sin politiska karriär här i riksdagen ska han få en guidad visning av den fastighet som köptes av pengarna från försäljningen av Naftasyndikatet, det vill säga Vänsterpartiets partikontor.

(Applåder)

Herr talman! Riksdagen ska efter dagens debatt anta en lagstiftning om en ny utrikesunderrättelsemyndighet, Und. Idén om en ny underrättelsemyndighet är i grund och botten den förre utrikes- respektive statsministern Carl Bildts. Det är hans utredning som ligger till grund för dagens förslag.

Förslaget har, som vi hörde i replikskiftet tidigare, fått massiv kritik från en mängd håll på grund av de risker det medför att ändra hur underrättelsetjänsten fungerar i Sverige. I praktiken innebär förslaget att det kommer att finnas två myndigheter i stället för en: den militära underrättelsetjänsten Must och den nya myndigheten Und.

Beslutet kring myndighetens lagstiftning kommer att vara enigt trots att det nog egentligen inte finns en majoritet för förslaget i denna form. Det är av den enkla anledningen att regeringen redan har tryckt igenom förslaget och startat införandet av myndigheten precis i slutet av denna mandatperiod.

Låt oss konstatera att det hade varit bra om regeringen hade haft en annan process kring inrättandet av denna myndighet. Det gäller i relation både till oppositionen i riksdagen och till alla andra myndigheter som finns i dag – särskilt Försvarsmakten och Must. Det finns många goda anledningar att lyssna på den militära professionen i denna fråga. Det arbete som görs riskerar att skapa fler problem än det löser.

Vänsterpartiet är starkt kritiskt till den process som föregått regeringens inrättande av en ny underrättelsemyndighet och till resultatet av processen. Nu kommer det ändå att bli en ny myndighet, men för historieskrivningens skull markerar vi med en rad tydliga reservationer. Jag ska nu gå igenom dessa.

Den process som lett fram till inrättandet av den nya myndigheten har genomförts i expressfart. Mindre än ett halvår efter det att utredningen blev klar startade man arbetet med en ny myndighet. Regeringens förankring av frågan hos riksdagens partier har varit ytterst begränsad. Trots både pågående försvarsberedning och ett i övrigt gott samarbete mellan regering och riksdag under denna mandatperiod i de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har dessa stora och omfattande förändringar i svensk underrättelseverksamhet inte diskuterats mellan regeringen och riksdagens partier i någon särskilt stor utsträckning.

Det är förenat med betydande risker att genomföra en omfattande omorganisation i en så säkerhetspolitiskt allvarlig tid som Sverige befinner sig i just nu. Vi behöver en välfungerande och effektiv underrättelsetjänst mer än någonsin.

I stället för att binda upp myndigheterna i en organisatorisk förändringsprocess borde regeringen fokusera på att stärka det befintliga arbete som krävs för att möta en allt bredare och mer komplex hotbild. Att bygga en ny myndighet tar helt enkelt tid. Under den perioden finns det en betydande risk att verksamheten tappar både kraft och tempo. Det är en risk vi inte bör ta när omvärldsläget ställer höga krav på Sveriges säkerhet och underrättelseförmåga.

Flera remissinstanser har pekat på risken för dubbelarbete när den nya myndigheten väl är på plats. Den personal och de uppgifter som föreslås flyttas från den nuvarande militära underrättelsetjänsten Must kommer enligt remissvaren även fortsättningsvis att behövas inom det militära försvaret. Detta riskerar att leda till överlappande verksamhet, ineffektiv resursanvändning och ökad konkurrens om kvalificerad personal. Detta gäller en så kallad trång sektor med relativt få individer som besitter rätt kompetens och som är lämpliga att anställa vid myndigheter som arbetar med underrättelser och analyser.

Därtill kommer betydande kostnader som följer av att etablera en ny myndighet med en egen ledning, stab, lokaler och säkerhetsorganisation. Granskningsorganet Siun får inte heller några resursförstärkningar trots att de nu ska bevaka och granska ytterligare en myndighets verksamhet.

Hade regeringen valt en långsammare process hade flera av dessa utmaningar och risker kunnat hanteras på ett bättre sätt, menar jag.

I sitt remissyttrande till utredningen föreslår Försvarsmakten att det införs en särskild uppgift rörande ändamålsenligt ömsesidigt stöd mellan myndigheterna i respektive myndighetsinstruktion. Vänsterpartiet utgår från att det fortsatta arbetet i hög grad tar fasta på den synpunkten och de erfarenheter som flera myndigheter har framfört. Det är avgörande om denna omorganisation ska bli framgångsrik och leda till en i sammanhanget starkare och mer effektiv underrättelseverksamhet när verksamheten framöver fördelas på två myndigheter. Vi instämmer i Försvarsmaktens förslag att det hade varit bra med tydlighet om ömsesidigt stöd mellan myndigheterna. Även gentemot säkerhetspolisen Säpo och Försvarets radioanstalt, FRA, behöver Unds roll tydliggöras.

Herr talman! Internationellt underrättelsesamarbete är både viktigt och nödvändigt för Sveriges säkerhet. De hot vi står inför känner ofta inga nationsgränser. Därför måste informationsutbytet med andra länder fungera väl. Samtidigt är det särskilt känsligt när utländska underrättelse- och säkerhetstjänster ges direktåtkomst till svenska system och uppgifter.

Direktåtkomst skiljer sig från vanligt utlämnande av information genom att mottagaren själv kan söka bland uppgifterna inom ramen för den tekniska tillgång som har medgetts. Det innebär att kraven på säkerhet, kontroll och rättssäkerhet måste vara mycket höga. Det måste alltid vara möjligt att i efterhand granska vem som har haft tillgång till vilka uppgifter och för vilka ändamål och på vilka grunder åtkomsten har beviljats. En sådan spårbarhet är avgörande för att upprätthålla allmänhetens förtroende och för att säkerställa att regelverket följs.

Vänsterpartiet menar att regeringen måste säkerställa att direktåtkomst för utländska underrättelse- och säkerhetstjänster omgärdas av särskilt strikta skyddsåtgärder, tydliga kontrollmekanismer och reell möjlighet att omedelbart begränsa eller avbryta åtkomsten om det uppstår brister eller säkerhetsbrister. Sveriges säkerhet och skyddet för de känsliga uppgifterna måste alltid stå i främsta rummet.

En fråga som jag menar förtjänar betydligt större uppmärksamhet i denna diskussion är den demokratiska kontrollen av underrättelseverksamheten. Underrättelsetjänstens arbete måste av naturliga skäl i stor utsträckning bedrivas under sekretess. Just därför är det också avgörande att det finns starka, väl fungerande och demokratiskt förankrade system för kontroll och granskning. Det är en förutsättning för att upprätthålla allmänhetens förtroende för verksamheten.

Tyvärr fick inte vårt och andra partiers yrkanden behandlas som skarpa yrkanden i samband med dagens beslut, men vi vill ändå lyfta in vårt perspektiv och våra förslag.

I utredningen som Carl Bildt gjorde, En reformerad underrättelseverksamhet, konstaterades att det svenska underrättelsesystemet jämfört med flera andra länder har relativt svaga inslag av parlamentarisk förankring. Utredningen lyfter också fram möjligheten att stärka insynen genom att sittande riksdagsledamöter ges större möjlighet att granska och följa verksamheten, i likhet med tidigare Försvarets underrättelsenämnd. Jag menar att det finns starka skäl att ta den diskussionen vidare. Det gäller inte minst mot bakgrund av historiska erfarenheter som visar på vikten av både tydlig och oberoende kontroll av underrättelseverksamheten, särskilt när en ny myndighetsstruktur byggs upp.

Den tillsyn som i dag utövas av Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, Siun, är viktig, men den behöver kompletteras med en starkare parlamentarisk insyn. Det behövs en tydligare koppling mellan underrättelseverksamheten och det folkvalda parlamentet, riksdagen. Vi behöver inte uppfinna hjulet själva, för i flera jämförbara demokratier såsom Finland, Danmark och Storbritannien finns särskilda parlamentariska organ med ansvar för att granska underrättelseverksamheten. Det finska underrättelsetillsynsutskottet var på besök här tidigare i år och var ett mycket intressant exempel. Där har parlamentet en tydlig och etablerad roll i kontrollen av både den civila och den militära underrättelseverksamheten samtidigt som verksamhetens laglighet och ändamålsenlighet granskas löpande.

Jag anser att Sveriges riksdag bör överväga att inrätta ett särskilt underrättelseutskott för att stärka den demokratiska och parlamentariska insynen i underrättelsetjänsternas arbete.

Herr talman! Jag anser också att regeringen bör utreda möjligheten till en särskild underrättelseombudsman. En sådan funktion skulle kunna utgöra en oberoende instans dit anställda kan vända sig om de uppmärksammar missförhållanden eller andra allvarliga problem inom verksamheten. En underrättelseombudsman skulle dessutom kunna bidra till att öka förtroendet och öppenheten inom organisationen. I situationer där personalen inte uppfattar att befintliga kontrollfunktioner eller fackliga kanaler är tillräckliga skulle en oberoende ombudsman kunna fylla en viktig medlande och förtroendeskapande roll. Om en sådan funktion ges stark integritet och ett tydligt mandat skulle den också kunna bidra till att viktiga frågor och problem lyfts upp till regeringen och andra ansvariga beslutsfattare innan de växer sig större.

Utifrån alla de risker som jag nu har tagit upp har vi i Vänsterpartiet landat i att stödja ett centerpartistiskt yrkande om en översyn av den nya myndigheten under nästa mandatperiod.

Herr talman! Vänsterpartiet har fyra reservationer och ett särskilt yttrande, men jag väljer att yrka bifall bara till reservation 3 om samordning mellan Sveriges underrättelsemyndigheter.

Herr talman! Få andra frågor i svensk utrikespolitik är så tydliga vattendelare som Israels ockupation av Palestina, och under den här mandatperioden har det varit många debatter här i detta ämne.

Jag brukar benämna detta som en sorts utrikespolitisk urmoder mellan höger och vänster. Få mandatperioder har haft så högt tonläge i frågan som denna, och vi har sett hur flera företrädare för den svenska högern verkligen har skruvat upp sitt oförblommerade stöd till Israel till nya höjder.

Detta har skett samtidigt som många av våra europeiska grannländer faktiskt har kommit fram till samma slutsats som vi – Sverige erkände ju Palestina som stat 2014, när jag och Maria Malmer Stenergard var nyvalda till riksdagen. Under denna mandatperiod har land efter land i Europa och i världen i stort följt Sveriges exempel och erkänt Palestina som stat.

Ska vi få fred och få till en tvåstatslösning måste två jämbördiga parter sitta vid förhandlingsbordet. Med en premiärminister som Benjamin Netanyahu, som är efterlyst av Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, lär det dock bli svårt.

Israel ockuperar Palestina – både Gaza och Västbanken. Israel bedriver en ockupationspolitik som gör skillnad på palestinier och israeler, och israeliska högerextrema politiker gör allt för att stoppa omvärldens stöd till Palestina och alla ansträngningar för fred.

Sverige behöver en annan politik för Palestina och Israel, och jag tror att det är möjligt med en rödgrön regering. Vi ska föra en politik som sätter press på dem som är ansvariga för våldet och dödandet, och vi ska stödja de krafter som vill ha fred och försoning.

Jag tycker inte att allt som regeringen gör är dåligt, men jag tycker att nästa regering verkligen ska ta sig en funderare gällande det EU-spår som den här regeringen har kört. Vi kommer ingenvart just nu. Ni trampar vatten i mötena i Bryssel, och jag tycker att det är dags att Sverige faktiskt hittar en egen linje i de här frågorna på ett helt annat sätt än vi har fått se utrikesministern driva.

Herr talman! Trots det så kallade fredsavtalet mellan Israel och Hamas fortsätter våldet i Gaza, och fler än 73 000 människor har nu dödats under kriget. Människor i Gaza lever mitt i en humanitär katastrof under oerhört svåra förhållanden, och nästan hela befolkningen befinner sig fortfarande på flykt. Majoriteten av alla sjukhus har förstörts, journalister och hjälparbetare har dödats och hjälpsändningar hindras fortfarande. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har gett order om att Israels militär fortsatt ska ta kontroll över 70 procent av Gazaremsan.

Utrikesministern och hennes kollega biståndsministern trycker gång på gång på hur mycket pengar Sverige ger till humanitär verksamhet i Gaza, men de säger ingenting om det stöd som svenska regeringen på ett unikt sätt – förutom när det gäller Trumpadministrationen – har dragit in till det centrala FN-organet UNRWA. Utrikesministern säger inte heller någonting om att de ändringar som har gjorts i biståndet, det så kallade utvecklingsbiståndet, också har minskat förutsättningarna för långsiktighet för många av de svenska organisationer som verkar i Gaza.

Herr talman! Den palestinska presidenten Mahmud Abbas har utlyst val till parlamentet i Palestina i november i år och presidentval i början av 2027. Det finns ett stort behov av att nya val hålls i Palestina, för mandatet för de styrande politikerna har för länge sedan löpt ut. Abbas är gammal, och ett förnyat ledarskap behövs.

Huruvida val faktiskt kommer att kunna genomföras är dock helt beroende av om ockupationsmakten Israel kommer att möjliggöra att val hålls. Under alla år har Israel hittills inte följt Osloavtalets överenskommelser och tillåtit val i östra Jerusalem. Detta är en del i ockupationspolitiken. Rivningar av hus, muren som delar Västbanken, bosättningarna i det så kallade E1-området och förhindrande av val är alla delar i Israels ockupationspolitik.

Det är bra att Sverige höjer sin röst, och det är bra att Sverige protesterar, men så länge vi inte lyckas sätta några åtgärder bakom orden händer ingenting.

Jag är inte kritisk mot den linje regeringen driver i EU. Jag är kritisk mot hur EU driver sin process, att man inte kommer framåt och att det är på marginalen små åtgärder mot enskilda bosättare och någon enskild bosättarorganisation man klarar av. Man klarar dock inte av att ge sig i kast med den israeliska regeringen, som i många delar är en högerextrem regering. Det är detta jag vänder mig emot.

Jag tycker absolut att vi borde kunna ha ekonomiska sanktioner mot Israel på ett helt annat sätt. Jag förstår att vissa av de förslag jag driver är ganska långt bort från att få stöd inom EU, men för mig handlar det inte om att jag har något emot staten Israel eller det judiska folket. Jag tycker dock att Israel ska omfattas av WTO-regler så länge man ockuperar ett annat land.

WTO-regler innebär att man kan handla med Sverige på ett sätt, men det införs tullar på samma sätt som för andra länder som inte har avtal med Sverige och EU. Det betyder inte att vi ska handla med bosättarprodukter. Det rimliga när det gäller bosättarprodukter är att vi helt får stopp på den handeln, för den är direkt kopplad till ockupationen av Palestina. Det är de här ekonomiska argumenten vi inte kommer åt i nuläget.

Herr talman! Få andra utrikespolitiska frågor har dominerat denna mandatperiod så mycket som Israels ockupation av Palestina. Det är dock alltför sällan som frågan beskrivs just på det sättet – som en pågående ockupation av Palestina från Israels sida. Men de våldsdåd som vi ser bosättarna begå är en del av ockupationspolitiken, en politik som har en direkt länk till politiker i Israels högerextrema regering.

Trots att våldet, dödandet och fördrivandet av palestinier har ökat mycket kraftigt sedan Hamas fruktansvärda attack på Israel från Gaza har inte europeiska politiker och Sveriges regering på allvar lyckats sätta press på Israel för att stoppa våldet och få ett slut på ockupationen.

Det fruktansvärda som sker i Gaza får inte skymma sikten för vad som sker på Västbanken. FN:s människorättskontor rapporterade i mars 2026 att över 36 000 palestinier på Västbanken har tvingats lämna sina hem under det senaste året. Det är ett olagligt massfördrivande som strider mot internationell humanitär rätt.

I stället drar EU varje fråga om åtgärder mot Israel i en evinnerlig långbänk utan att något större händer.

Herr talman! På en punkt kommer det att vara tydligt om det blir maktskifte i valet om en månad. En ny rödgrön regering kommer att agera mot bosättarvåldet på Västbanken och inte gömma sig bakom EU på det sätt som högerregeringen gör. EU är Israels största handelspartner och därför ekonomiskt mycket viktigt för Israels ockupation. En granskning gjord av den oberoende organisationen Global Echo har visat att en femtedel av all export till EU från Israel kommer från bosättningar.

Även om vi i denna debatt hör utrikesministern berätta om allt hon gör trampar hon vatten. På varje möte i Bryssel som hon har rest till – och de möten som hon inte har rest till – kommer frågan om åtgärder mot Israel inte framåt. Det är alltid något land som blockerar.

Just nu är frågan om man ska införa hårdare tag mot så kallade bosättarprodukter, alltså produkter som har producerats genom att palestinsk mark har ockuperats. Här verkar EU vara delat på mitten i två lika stora läger. Det senaste mötet i juli avslutades med att man landade i att man kanske skulle ha ett digitalt möte och bestämma något. Annars är det ordinarie mötet planerat till oktober. Månaderna går, bosättningarna består och EU gör ingenting eller åtminstone väldigt lite.

Nu krävs åtgärder som sätter konkret press. Omvärlden behöver införa skarpa sanktioner mot Israel för att få ett slut på ockupationen. Det handlar om både sanktioner mot dem som är ansvariga och ekonomiska sanktioner mot landet. EU:s sanktioner måste utvidgas till att också handla om den militanta bosättarrörelsen. Vi har sett vissa steg men inte i tillräckligt stor omfattning. Men framför allt ska varor från israeliska bosättningar inte kunna säljas inom EU.

Ni i regeringen pratar om effekt av er politik. Just nu har den ingen effekt på grund av ert EU-spår. Det är därför andra länder har gått före och infört egna åtgärder. Senast i raden var Belgien, som införde förbud för produkter från ockuperad mark. Före det hade länder som Irland, Nederländerna och Spanien redan agerat. Det är också i linje med Internationella domstolens, ICJ:s, beslut.

Gör vi inte något kommer bosättningarna att öka. Ministrar som Smotrich och Ben-Gvir har utökade bosättningar som sin politiska målsättning, som de vill uppnå. Så länge EU inte sätter ned foten kan deras plan fortsätta utan hinder.

Herr talman! Jag har genom denna interpellation velat lyfta fram situationen i Iran och i stort i Mellanöstern. Vi har som svenska politiker ett ansvar att stödja demokratiska krafter i Iran. Detta är jag och utrikesministern tydligt överens om.

Jag tycker att det är bra och korrekta svar som vi får från utrikesministerns sida om svensk militär trupp. Min ambition var att höja ett varnande finger utifrån historiska exempel. Detta är en fråga som vi får återkomma till. Jag är fullt införstådd med att det är det brittisk-franska initiativet som Sverige jobbar inom ramen för.

Jag har tyckt att Sverige ska vara tydligare i sin röst gentemot USA och Israel om att det här strider mot folkrättens principer. Det gäller även Iran, som också bryter mot folkrätten. Vi har också ett ansvar som svenska politiker att just stå upp för folkrätten oavsett vilken part det är som bryter mot den. Det är här som jag tycker att regeringen har varit otydlig och saktfärdig i att nå fram till den punkten.

Sverige behöver under nästa mandatperiod vara en aktör och en kämpe för fred globalt som tydligt talar klart om folkrättens principer. Det finns gott om länder i vår omvärld som gör det, till exempel vårt grannland Norge som har en mycket tydligare politik på området.

Jag hoppas att det med en rödgrön valseger skulle kunna vara möjligt att föra en utrikespolitik där vi är tydliga om folkrätten. Vi ska också ha en tydlig politik där vi inte utvisar människor tillbaka till Iran och till förtrycket i Iran. Det har vi sett exempel på under den här mandatperioden.

Jag har suttit i riksdagen i många år. Jag har inte haft något problem med att interpellera socialdemokratiska ministrar när jag har tyckt att de har haft fel om Iran. Jag kommer att under nästa mandatperiod fortsätta att kämpa när det gäller Iran. Jag är övertygad om att Sveriges riksdag kommer att göra det även utan Markus Wiechels stora engagemang.

Jag hoppas att budskapet fortsatt kommer att vara frihet för Irans alla folk. Det tycker jag ändå har varit grunden under dessa fyra år. Vi har ökat enigheten och stärkt Sveriges röst. Det leder förhoppningsvis en dag till frihet för Irans alla folk.

Herr talman! Den islamistiska regimen i Iran har, förutom kriget mot Israel och USA, också fört ett brutalt krig mot sin egen befolkning. Människors krav på demokrati, ekonomisk stabilitet, slut på mullornas styre och kleptokrati samt respekt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter möts med hänsynslöst våld och brutalt mördande. De landsomfattande protester som bröt ut i slutet av förra året riktades mot hela den islamistiska maktstrukturen. Säkerhetsstyrkorna svarade med massgripanden, tårgas och dödliga skarpa kulor. Var och en av dem som dog var någons barn, någons förälder eller någons syster. Det är människor vars enda brott är deras krav på frihet.

Mördandet på iranska gator måste stoppas. Att revolutionsgardet IRGC har terrorstämplats av EU är ett viktigt steg som Vänsterpartiet tillsammans med andra partier här i riksdagen och regeringen har drivit på för. Den iranska regimen har under decennier gjort sig skyldig till grova brott mot mänskliga rättigheter genom fängslande, tortyr och brutalt våld mot sin egen befolkning. De ansvariga för brotten måste ställas till svars, och Vänsterpartiet vill snarast se fler riktade sanktioner på EU- och FN-nivå mot nyckelpersoner i det iranska ledarskiktet.

Herr talman! USA:s president Donald Trump har vid upprepade tillfällen försökt sätta press på andra Natoländer, som Sverige, att stödja USA:s och Israels krig mot Iran. Det är tydligt hur USA förväntar sig att andra Natoländer ska agera lojalt gentemot de amerikanska intressena snarare än som självständiga stater inom ramen för en gemensam militär allians. När Spanien vägrade stödja USA:s krig mot Iran hotade Trump att stoppa all handel med landet. I maj hörde vi hur Trump hotade med att USA:s lilla, lilla stöd till Ukraina skulle dras in om inte andra Natoländer stöttade USA mot Iran. Nu verkar dock relationen till Ukraina ha förbättrats något, och vi får för Ukrainas skull hoppas att det amerikanska stödet faktiskt ökar.

Sverige måste tillsammans med andra länder tydligt markera att vi inte avser att gå i USA:s ledband. Den svenska regeringen har varit otydlig – det hörde vi också i det som utrikesministern nyss redogjorde för – om huruvida man avser att skicka militär personal till regionen för att upprätthålla ett eventuellt avtal mellan USA och Iran. Det är en farlig region. Tidigare beslut att inte delta i militära operationer har visat sig korrekta. De insatser som Sverige har deltagit i under amerikansk ledning har inte alltid slutat så väl. Jag tror att det är klokt att tänka både en och två gånger innan Sverige ger sig ut på ett militärt äventyr i den här regionen – vi vet inte var det slutar.

Så till Sverigedemokraternas attack mot oss! Jag tänker mig och hoppas att Sverigedemokraterna får all anledning att ställa den här typen av interpellationer till en ny rödgrön regering efter valet 2026. Det är ju regeringar man interpellerar, inte interpellanterna själva.

Jag tror också att det är så att jag och utrikesministern är mer överens med varandra än med Sverigedemokraterna i det här läget. Just diplomati, som utrikesministern nämner med koppling till Gulfen, är ju vägen framåt snarare än det som Sverigedemokraterna förespråkar: mer krig och mindre folkrätt, vilket blir resultatet av den politik partiet vill föra.

Låt mig påminna Sverigedemokraterna om att det var min interpellation om det iranska folkets protester i januari som ledde fram till att en enig riksdag tryckte på en utrikesminister som hade starkt stöd i ryggen för att åka ned till Bryssel och få igenom terrorstämplingen av IRGC.

Vi vill se frihet för det iranska folket. Det är därför vi fortfarande ropar: Kvinna, liv, frihet! Den kampen fortsätter vi – i stället för krig och konflikt.

Herr talman! Jag har med anledning av utvecklingen i världen ställt två interpellationer till utrikesministern som vi ska debattera i dag. Båda interpellationerna lämnades in för ganska länge sedan, redan före midsommar, och är därför ganska generella till sin utformning och karaktär. Jag fick under sommaren ett mejl med en fråga om hur det fungerar med interpellationer och vill därför tydliggöra det.

Tyvärr har vi sett USA:s och Israels krig mot Iran ta ny fart under sommaren. Gång på gång har vi hört USA:s president Donald Trump säga att en överenskommelse är väldigt nära, och sedan har attackerna mellan länderna tagit fart på nytt.

Det är uppenbart att vi lever i en farlig tid, då fred inte främjas på samma sätt som förut. Framför allt undergräver stormakten USA gång på gång folkrätten. Det har inte minst Trumps idéer om Grönland visat. USA:s krigföring har också rekordlågt stöd hos det amerikanska folket. Det är inte en alltför vågad gissning att det blir ett tungt sänke för republikanerna i höstens mellanårsval.

Även vi i Sverige påverkas mycket. Hormuzsundet har blivit skådeplats för många av de attacker, framför allt sjöblockaderna, som både Iran och USA har inlett. Det är annars en global, viktig och avgörande transportled. I bransch efter bransch som jag träffar i denna valrörelse är oron stor när priser på insatsvaror sticker iväg som en konsekvens av kriget.

Det är uppenbart att detta krig aldrig borde ha startats. Men samtidigt är regimen i Iran en av de grymmaste regimerna på vår jord. Det iranska folket har gång på gång visat att man har fått nog. Kvinna, liv, frihet ekar fortfarande världen över och har gjort så ända sedan det förra valet i Sverige. Jina Mahsa Amini mördades av den iranska regimen bara dagar efter att vi gick till valurnorna den gången.

Herr talman! Mycket har hänt med Sveriges Iranpolitik under denna mandatperiod. Den har skärpts betydligt, och enigheten mellan riksdagens partier har ökat. Vi har också fått med oss EU till slut.

Pressen på den iranska regimen är hårdare än någonsin. Men om vi hade haft receptet för hur vi ska få regimen på fall hade den redan fallit. Donald Trump trodde att det räckte att döda många i det iranska ledarskiktet. Men det har visat sig vara fel.

Nu är det helt avgörande hur Sverige och Sveriges regering agerar. Att inte stöta sig med Donald Trump har under lång tid varit en ny och ganska underlig ledstjärna för högerregeringen. Statsministern har snurrat in sig i något resonemang om vad han kallar för traditionell folkrätt.

Herr talman! Det finns en folkrätt. Det är den folkrätten Donald Trump bryter mot.

Sverige måste tydligt markera mot USA och Israel att deras krig bryter mot folkrätten. Utrikesministern säger att hon har svårt att se att attackerna är förenliga med folkrätten. Men kommer hon att ta upp den frågan med USA och med Israel? När jag hör utrikesministerns svar verkar svaret på den frågan vara nej. I stället ser vi en regering vars försvarsminister går på konstmuseum med dessa regeringars ambassadörer. Jag tycker att det säger mycket om högerns utrikespolitik.

Vi måste också vara tydliga mot den iranska regimen. Åren med gullande är slut. Stöd till demokratikämpar och press på den iranska regeringens ledarskikt måste vara vårt fortsatta fokus. Där upplever jag ändå att utrikesministern är tydlig i sitt svar till mig i dag.

Herr talman! Tack, Jörgen Berglund, för detta replikskifte!

Att jag säger att det i praktiken är ett avtal med Donald Trump och inte med USA handlar om att DCA-avtalet löper på en tid av tio år. Sedan kan det förlängas, men tio år är den första löptiden. Vi vet att Donald Trump kommer att vara president under fyra av de tio åren. Det finns stor risk för att en liknande republikansk presidentkandidat tar vid efter honom.

Vi ser nu också hur Trump ändrar spelreglerna på den europeiska kontinenten genom att dra tillbaka trupp som USA har haft här. Det Trumpbeslutet lämnar nu ett tomrum som vi på grund av det svenska Natomedlemskapet behöver vara med och hantera. Det är en realitet att vårt inträde i Nato betyder ett ökat beroende av USA på olika sätt. DCA-avtalet förstärker det beroendet, och det är något som jag har påtalat och kommer att fortsätta påtala. Jag tror att det är viktigt att vi bedriver en egen, tänkande utrikes- och säkerhetspolitik som tar ställning utifrån våra förutsättningar.

Det entydiga svaret är att jag inte tror att våra allierade är särskilt oroade över att Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan komma att sitta i regering. Miljöpartiet har ju tidigare suttit i regering i sju år. Då var Sverige inte medlem i Nato, men vi var en pålitlig vän och kollega till vårt grannland Finland, till exempel. Vi har nu fattat beslut om en FLF-insats där vi ska vara ramnation, och Vänsterpartiet röstade för detta. Några politiska vildar som har lämnat vårt parti var de enda som röstade emot den insatsen.

Vi ser att vänsterpartier har suttit i regeringar i Norge, Spanien och en massa andra länder, och de är fortfarande Natomedlemmar. Ska man riktigt djupdyka i historien är det norska vänsterpartiet bildat på att man bröt sig ur Arbeiderpartiet just på grund av Natomedlemskapsfrågan. Sedan sitter man ändå i en regering 30–40 år senare och tar ansvar för det norska Natomedlemskapet; Norge var ju en av grundarnationerna när Nato bildades. Så det där är nog det jag oroar mig minst för om nätterna.

Herr talman! Det är också uppfriskande att Jörgen Berglund i denna sena timme vill ta replik på mig och diskutera dessa frågor. Det imponerar ändå lite, med tanke på att vi förväntade oss att ha den här debatten för ungefär 24 timmar sedan.

När det gäller hur en regering ska agera i fråga om Nato har Sveriges riksdag beslutat att Sverige ska vara medlem i Nato, och Sverige blev medlem för lite drygt två år sedan. Det finns en tydlig majoritet härinne i kammaren. Jag förväntar mig att den majoriteten finns kvar efter valet. Det finns också en majoritet bland Sveriges befolkning.

Vi vet att frågan om det svenska Natomedlemskapet, om Sverige ska vara med eller inte, inte ligger på nästa riksdags bord och inte heller på nästa regerings bord. Det svenska Natomedlemskapet är nu en realitet, och Sverige lär fortsätta att vara medlem i Nato under nästa mandatperiod.

Däremot kommer nästa regering, precis som denna regering, att ha rätten att lägga fram propositioner, alltså lagförslag, till Sveriges riksdag. Den här regeringen har lagt fram den här produkten. Jag tyckte i grunden att det var bra att man lade fram en produkt för den här lagstiftningen, eftersom den behövde ändras. Men när jag ser produkten tycker jag nog att jag hade gjort annorlunda om jag själv hade skrivit den. Jag tänker att det kommer att bli så också för nästa regering. Det kan behöva anpassas till Nato fortsatt.

Jörgen Berglund har själv lett Försvarsberedningens arbete, som nu har kommit i mål med en första delrapport. Det kommer en slutrapport efter att det förhoppningsvis har skett ett maktskifte i detta land – opinionsmätningarna pekar i alla fall på det. Då kan vi behöva göra andra anpassningar kopplat till det svenska Natomedlemskapet. Och då kommer vi att diskutera det inom ramen för den rödgröna regering som jag hoppas att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna kan bilda efter valet. Än så länge pekar alla opinionsmätningar i den riktningen.

Herr talman! Vi debatterar i kväll ännu ett ärende till följd av det svenska Natomedlemskapet. Och det är ännu en gång ett ärende där beslutsmakt flyttas från denna riksdag till regeringen – eller till Nato. Ännu en gång tar riksdagen ställning till ett förslag vars effekter och konsekvenser i grunden är ganska oklara. Det är ännu en del av den ”amerikanisering” som vi har sett högerregeringen genomföra under denna mandatperiod. Vi har gått från brett samförstånd i Sveriges riksdag till att ge regeringen exekutiv beslutsmakt.

Ändå är detta en förändring av lagstiftningen som vi i Vänsterpartiet har fört fram, krävt och faktiskt välkomnat. Vi har de facto under de senaste åren haft en lagstiftning i Sverige som behandlar utländska soldater i Sverige olika beroende på vilket land de kommer från. Det har lett till den ohållbara situationen att en finsk soldat, en amerikansk soldat och en soldat från något annat Natoland har haft tre olika uppsättningar rättigheter och skyldigheter som vår överbefälhavare, ÖB, har behövt ta hänsyn till. Lagstiftningen behöver därför ensas, och rimligtvis bör ju samma lagar gälla oavsett vilket Natoland som den utländska soldaten kommer från. Med dagens beslut blir det åtminstone samma lagstiftning för alla tre soldaterna. Det är den kloka delen av dagens beslut.

Men såklart, hade Sverige inte undertecknat DCA-avtalet med USA, ja, i praktiken med Donald Trump, då hade delar av förändringarna aldrig behövt göras.

Herr talman! Vänsterpartiet var tydligt emot att Sverige gick med i Nato. Vi ansåg – och vi anser fortfarande – att ett så avgörande beslut som Natobeslutet borde ha föregåtts av en folkomröstning där det svenska folket hade fått säga sitt.

Vi ser med oro på utvecklingen där Sverige riskerar att dras in i krig och konflikter som vi själva inte har valt. Det är en utveckling som ökar riskerna i vårt närområde och som varken gynnar svenska medborgare eller vår omvärld.

Samtidigt är Natomedlemskapet nu en realitet. Det innebär att stora delar av det svenska försvarets verksamhet framöver kommer att ha en tydlig koppling till Nato. Vänsterpartiet ser behovet av att anpassa lagstiftningen så att Sverige kan leva upp till det som följer av medlemskapet.

Men det är avgörande att vi går varsamt fram. Vi menar att det finns starka skäl att vara restriktiva i de delar som inte är absolut nödvändiga.

För Vänsterpartiet är det av största betydelse att Sverige, som medlem i Nato, även i fortsättningen ska kunna agera självständigt i sin utrikes- och säkerhetspolitik. Vi ska själva kunna besluta om utvecklingen av vårt försvar, värna vårt nationella självbestämmande och göra egna analyser och ställningstaganden. Och lika viktigt är att vi upprätthåller en levande och folkligt förankrad debatt om försvars- och säkerhetspolitiken.

Herr talman! Den nuvarande lagstiftningen ger regeringen rätt att be om militärt stöd från Natoländer eller EU-länder om Sverige utsätts för ett väpnat angrepp, om Sverige är i krigsfara eller för att stoppa kränkningar av svenskt territorium.

I propositionen för den nya lagen föreslås att regeringen får besluta att Natoländer eller EU-länder får genomföra militär verksamhet för avskräckning och försvar på svenskt territorium. I och med det överlåts förvaltningsuppgifter till Nato eller till andra stater. Skillnaden är alltså att det inte längre behöver handla om försvaret av Sverige för att regeringen ska ge andra länder rätt att agera på svenskt territorium. Det krävs inte heller att Sverige ska befinna sig i krig eller krigsfara. Detta betyder i praktiken att regeringen kan ge en utländsk aktör beslutanderätt kring militär verksamhet, i Sverige, i fredstid, som inte syftar till att försvara Sverige.

Regeringsformen kräver ett beslut från riksdagen för att ett utländskt organ ska kunna utföra förvaltningsuppgifter och myndighetsutövning i Sverige. Att en främmande makt ges så långtgående maktbefogenheter i Sverige kan få konsekvenser både för den enskilde svensken och för oss som land rent säkerhetspolitiskt. Vid ett väpnat angrepp mot Sverige finns det skäl att skyndsamt kunna ta beslut för att försvara medborgarna. Den föreslagna ändringen ger dock regeringen mandat att ta beslut som tidigare låg på oss här i riksdagen.

Vänsterpartiet har länge varnat för att ett svenskt medlemskap i Nato riskerar att dra in oss i krig och konflikter vi inte själva valt. Att rätten att besluta om åtgärder som kan få långtgående säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige och Sveriges medborgare förskjuts från Sveriges riksdag till regeringen är olämpligt. Vi menar därför att beslut som rör andra länders rätt att agera på svenskt territorium även fortsatt ska tas av Sveriges riksdag.

Vi anser att lagen fortsatt ska handla om att stödja oss i enlighet med internationell rätt för att möta ett väpnat angrepp mot Sverige, om Sverige är i krig eller krigsfara. I andra tänkbara situation är det rimligen riksdagen som ska fatta det beslutet, inte enbart regeringen.

Herr talman! Som ett flertal remissinsatser konstaterat ges utländsk militär mandat att utöva våld, så kallat våldsmandat, inom sina egna styrkor men också gentemot svensk civilbefolkning. Hur detta mandat ser ut är dock mer oklart. Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör återkomma med ett förtydligande i skyddslagen, för att tydliggöra var gränserna för bemyndigandet för våldsmandatet går.

Herr talman! I den aktuella propositionen föreslår regeringen förändringar i krigsmateriellagen. Förslaget innebär att regeringen ska kunna meddela undantag från kravet på tillstånd vid export av krigsmateriel till alla Natoländer. Tidigare hade bara USA det undantaget. Nu utvidgas det till hela Nato. I praktiken innebär det att ytterligare länder inkluderas, som Albanien, Montenegro, Nordmakedonien, Storbritannien, Kanada och Turkiet.

Detta väcker viktiga frågor. Stockholms universitets juridiska fakultet har i sitt remissvar pekat på att export av krigsmateriel till vissa av dessa länder i vissa fall kan strida mot såväl folkrätten som vapenexportfördraget och EU:s gemensamma regler. Stockholms universitet föreslår därför en så kallad säkerhetsventil, en möjlighet för regeringen att stoppa export när den riskerar att bryta mot våra, Sveriges, internationella åtaganden. Det är ett rimligt och ansvarsfullt förslag.

Vänsterpartiet har varnat för riskerna med att ansöka om medlemskap i en militär allians som inkluderar länder som Turkiet. Att andra stater i praktiken ska kunna påverka eller diktera villkoren för svensk politik är oacceptabelt. Vi har redan sett exempel på att vapenexporten till Turkiet mångdubblats sedan Natomedlemskapet blev verklighet.

Turkiet är ett land som vid upprepade tillfällen brutit mot mänskliga rättigheter och folkrätten. President Erdoğan har riktat hårda angrepp mot oppositionella, journalister och politiska motståndare. Fängslandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu våren 2025 är ett tydligt exempel. Gripandet av den svenske journalisten Joakim Medin är ett annat. Den bristande respekten i Turkiet för demokrati och yttrandefrihet är djupt oroande.

Sverige ska inte exportera vapen till stater som brister så grundläggande i sina demokratiska principer.

Vi ska också komma ihåg att Sverige, efter beslut av en enig riksdag, i oktober 2019 stoppade all vapenexport till Turkiet med anledning av landets militära offensiv i Syrien. Men i samband med ansökan om Natomedlemskap ändrades denna hållning. Exporttillstånd har åter beviljats, inte för att Turkiet gjort några demokratiska framsteg eller visat större respekt för folkrätten, utan det är en direkt konsekvens av den politiska processen kring Natomedlemskapet. Det är denna utveckling vi i Vänsterpartiet starkt ifrågasätter.

Herr talman! I en tid då Ryssland på ett oacceptabelt och farligt sätt bryter mot folkrätten måste Sverige stå upp för folkrätten med full kraft. Vi kan inte kompromissa med dessa principer beroende på vilka länder det gäller.

Att acceptera brott mot folkrätten bara för att de begås av allierade riskerar att undergräva den internationella rättsordningen. Mot denna bakgrund anser Vänsterpartiet att riksdagen bör avslå regeringens förslag till ändring i lagen om krigsmateriel.

Herr talman! Flera remissinstanser har efterfrågat ett tydligt besked från regeringen om synen på kärnvapen på svenskt territorium. Det är en högst rimlig begäran. I propositionen framhåller regeringen att Sverige ansökte om medlemskap i Nato utan förbehåll och att denna linje ligger fast.

Man skriver visserligen att det inte finns skäl att placera kärnvapen på svenskt territorium i fredstid. Men låt oss vara tydliga: Detta är inte ett förbud. Det är en bedömning, och en bedömning som kan ändras och förändras. Formuleringen öppnar i praktiken för att läget kan komma att omprövas.

Sverigedemokraterna har redan flaggat för att de vill ändra denna bedömning. Samtidigt behandlas inte frågan i övrigt, trots att kärnvapen är en sådan central del av Nato. Nato är i grunden en kärnvapenallians, där de amerikanska kärnvapnen utgör det yttersta vapnet.

Herr talman! För Vänsterpartiet är detta oacceptabelt. Sverige ska inte bli en del av en kärnvapenkapprustning. Det ska inte råda någon tvekan om var Sverige står i denna fråga. Vi har länge drivit på för att Sverige bör införa en tydlig lagstiftning som klargör att vi inte accepterar kärnvapen på vårt territorium.

Vi föreslår därför att Sverige ska anta en nationell lagstiftning som förbjuder införsel, lagring och transitering av kärnvapen både i fredstid och i krigstid. Vi menar också att Sverige omgående bör underteckna FN:s konvention om förbud mot kärnvapen och aktivt arbeta för att etablera kärnvapenfria zoner i vårt närområde.

Om Sverige menar allvar med att värna fred, säkerhet och internationell rätt måste vi också vara konsekventa i vårt motstånd mot kärnvapen.

Herr talman! Med det vill jag yrka bifall till reservation nummer 2 om utförsel av krigsmateriel.

Jag önskar talmannen, alla tjänstemän och mina kollegor en trevlig sommar.

Herr talman! Aggressionsbrott är det juridiska ordet för det som vi andra kallar krig, invasion eller horribel attack. Och genom den särskilda tribunalen blir det möjligt för oss att utkräva ansvar av dem som bär ansvaret för Rysslands fullskaliga invasion av och krig mot Ukraina.

I höstas hade filmen Nürnberg premiär på biograferna. Den handlar om hur nazisterna fick en juridisk prövning av sina aggressionsbrott, folkmorden på judar och andra grupper.

I min hemkommun Karlstad har man gjort så att alla äldre skolelever har fått gå och se filmen Nürnberg som en del av sin utbildning för att förstå historien om hur vi har åtalat och dömt dem som har begått aggressionsbrott tidigare genom historien.

Med detta beslut har vi ambitionen att Vladimir Putin och hans gelikar en dag ska möta sin Nürnbergrättegång för sina brott, för sitt aggressionsbrott.

Herr talman! Genom Rysslands krig har Ukraina också utsatts för tusentals miljöbrott. Därför behöver också brottet ekocid, storskalig miljöförstörelse, bli ett internationellt brott. Precis när vi satte oss ned här för debatt kom det nyhetsflashar om att Zaporizjzjas kärnkraftverk ännu en gång saknar elförsörjning och att katastrofen ännu en gång är ytterst nära.

Jag tycker att det är bra att fler och fler tycker att vi ska göra ekocid till ett brott. Sverige måste driva på så att Ryssland ställs till svars också för sina miljöbrott, som till exempel Jacob Risberg var inne på tidigare. Tidigare krig har lett till att folkmord klassas som brott. Vi har lyft fram brotten mot kvinnor och det sexuella våldet. Nu är det dags att de brott som sker mot miljön får en rejäl och riktig prövning.

Herr talman! Resan lär bli lång, men jag vill se en dag när Vladimir Putin sitter bakom lås och bom. Jag hoppas att det här beslutet leder till att den dagen kommer lite närmare.

(Applåder)

Herr talman! Det är svårt att inte bli berörd av kollegornas anföranden här i dag. Det är ett viktigt beslut för Ukraina som vi ska fatta om att vi ska tillträda konventionen om inrättande av en internationell skadeståndskommission. Konventionen handlar om att Ukraina ska få ekonomiskt skadestånd för de skador som Ryssland har åsamkat landet genom sitt folkrättsvidriga krig, som vi i denna kammare har fördömt om och om igen. Det kommer vi också att fortsätta göra.

Varför är det viktigt att delta i den här konventionen? Det handlar om det moraliska: att Rysslands attack är fel. Genom att inrätta en sådan här kommission kräver vi också att Ryssland ska ta ansvar för de brott de de facto har begått. Det handlar även om ekonomisk kompensation, ett skadestånd, för den skada de har orsakat.

Ukraina har de senaste åren tvingats ta stora lån för att upprätthålla sin ekonomi, sin välfärd och sin förmåga att försvara sig – bara på grund av detta folkrättsvidriga krig. Dessa lån kan, oavsett i vilka former och med vilka förmånliga villkor de är tagna, bli en väldigt tung ryggsäck för Ukrainas kommande generationer att bära. För att ryggsäcken inte ska bli för tung är det viktigt att lösa dessa skulder. Ryssland behöver därför betala skadestånd för det de har orsakat.

Ukraina behöver också stöd och hjälp med den skuldproblematik man har i stort. Det är man långtifrån ensamma om nu. Precis före Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina hade vi covidpandemin, och innan dess hade vi andra typer av kriser som påverkade länder runt om i världen. Nu har vi en ebolakris. Många länder i världen befinner sig därför i en allvarlig situation. De har lånat för att klara av en situation, men ryggsäcken har nu blivit alltför tung att bära.

Vi behöver prata om det här. Och vi behöver fortsätta prata om de frysta ryska tillgångarna. Ryssland har banktillgångar i utlandet som vi har fryst men än så länge inte kommit åt. Jag är stolt över det arbete som Sveriges riksdag har gjort tillsammans med Sveriges regering, i enighet mellan alla partier. Vi har drivit på för och varit så nära att lyckas få loss de frysta ryska tillgångarna. Men vi är inte där ännu. Jag är helt övertygad om att vi kommer att fortsätta den kampen tillsammans framåt.

Herr talman! I detta läge är det också viktigt att påpeka att det den dag återuppbyggnaden börjar ske på allvar och det råder fred är viktigt att den sker på ett rättvist sätt. Många ukrainska sparkonton har tömts, som ett resultat av den folkrättsvidriga attacken. De kan absolut begära skadestånd, men det är viktigt att återuppbyggnaden sker på ett sådant sätt att alla internflyktingar får någonstans att bo, till rimliga hyror och kostnader.

I dag är det väldigt tufft för många ukrainare. Många barn lever i barnfattigdom. Det är frågor vi behöver hantera nu. Men om vi inte har en sådan här skadeståndskommission kommer vi inte heller att klara av att hantera dem på lång sikt. Därför är det här beslutet otroligt viktigt.

Det råder enighet om mycket av det här. Det råder enighet om dagens betänkande. Därför vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Regeringen beskriver propositionen som ett steg mot ett modernt och anpassat regelverk för krigsmateriel. Men frågorna vi måste ställa oss är: Modernt för vem? Anpassat för vad?

För Vänsterpartiet är svaret tydligt. Ett modernt regelverk måste och borde utgå från att vi vill ha folkrätt, mänskliga rättigheter och demokrati. Regelverket måste sätta tydliga gränser för svensk vapenexport och inte öppna för nya undantag och nya uppluckringar.

Vi lever i en tid av krig, upprustning och ökad osäkerhet. Just därför måste Sverige vara en trovärdig röst för fred, nedrustning och respekt för internationell rätt. Då duger det inte att samtidigt möjliggöra export av krigsmateriel till auktoritära regimer och till stater som begår allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.

Vapenhandel – mina vänner – är inte vilken handel som helst. Den är politisk, och den får direkta konsekvenser för människors liv och säkerhet. I vår motion föreslår vi därför att riksdagen ska avslå regeringens förslag om ändring i lagen om krigsmateriel. Och vi säger nej till Sveriges anslutning till avtalet om exportkontroll på försvarsområdet. Vi vill i stället se skärpta riktlinjer där brott mot folkrätten, omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och export till icke-demokratier utgör ovillkorliga hinder för export, även när det gäller följdleveranser.

Vi menar vidare att regeringen måste återkomma med en strategi för att stoppa vidareexport av svensk krigsmateriel i strid med svenskt regelverk. Vi har tyvärr under det senaste året sett exempel på till exempel hur svensk krigsmateriel letat sig vidare till krigets Sudan.

På samma sätt behöver exportkontrollen när det gäller produkter med dubbla användningsområden skärpas ytterligare, för även där finns det exempel på att saker har letat sig vidare. Möjligheten att reglera importen av krigsmateriel måste också ses över. Det handlar helt enkelt om att bygga ett ansvarsfullt regelverk över hela kedjan.

Förutom ny lagstiftning debatterar vi den årliga skrivelsen om vapenexport. Regeringens skrivelse visar att Sveriges vapenexport fortsatt befinner sig på historiskt hög nivå. År 2025 exporterade svenska företag krigsmateriel till ett värde av 28 miljarder kronor. Det är i paritet med resultatet året dessförinnan, och det är bland de högsta beloppen någonsin när det gäller den exporten.

Bland köparna av svenska vapen under förra året återfinns en rad diktaturer, krigförande stater och länder som begår allvarliga och omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Vi återfinner där även länder som har tagit stora steg tillbaka i demokratiutvecklingen och där vi ser att våld och förföljelse av minoriteter och politisk opposition ökar.

De största mottagarna av svensk vapenexport under 2025 var USA följt av Ungern. Dessa två länders demokratiska status är problematisk, om man säger så.

Det går inte att, som utrikesministern gör, deklarera att demokratiska värderingar ska vara kärnan i svensk utrikespolitik samtidigt som man viker ned sig för Turkiets påtryckningar om bland annat vapenexport för att släppa igenom ett svenskt medlemskap i Nato.

Nu riskerar vi att fatta beslut som ytterligare gröper ur vår lagstiftning.

Jag läste precis ett pressmeddelande om att utrikesministern nu ska resa till gulfländerna Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten.

Det är just så som ledamoten Olsson var inne på. 80 procent är i stort sett oproblematiskt, men ungefär 20 procent av vår export är ytterst problematisk i flera delar.

Fru talman! Våra följdmotioner när det gäller de två ärenden som vi nu debatterar fokuserar extra mycket på den svenska vapenimporten. Tack vare riksdagens utredningstjänst, RUT, har vi fått fram de första offentliga sammanställningarna av vapenimportens omfattning och från vilka länder Sverige importerar vapen.

Denna frågeställning blir allt viktigare i tider av ökad oro och då vi politiker bestämt oss för att stärka det svenska försvaret. Det gör att vi under de kommande åren kommer att importera fler vapen till Sverige än vad vi har gjort tidigare.

Vad är det då som är politiskt relevant med vapenimporten? Det första handlar om varifrån vi importerar. Om Sverige importerar från länder som är tveksamma demokratier riskerar våra köp att understödja en rådande ordning och därigenom att bidra negativt. Det andra handlar framför allt om leveranskedjor och leveranssäkerhet.

I en tid med ökade globala spänningar riskerar inköp från länder längre ifrån oss, även demokratier, att innebära ökade utmaningar när det gäller reservdelar och dylikt. Det handlar även om andra aspekter: Vad är sannolikheten att vi blir prioriterade för leveranser eller att leveranser till oss prioriteras ned vid en eventuell krigssituation?

Vad visar då våra rapporter? Jo, de visar att bland de undersökta länderna är Sverige tillsammans med Finland undantagen på så sätt att de helt saknar lagstiftning här. Nio av elva undersökta länder – flera av dem är Natomedlemmar – har någon form av lagstiftning om vapenimport. De flesta har generösa undantag för länder inom EU.

Något annat som de här rapporterna visar är att vårt beroende av USA är stort. En tredjedel av vår vapenimport under det senaste decenniet var från USA.

Detta gör att Sverige helt enkelt behöver reglera vapenimporten. Vi behöver ha ett regelverk motsvarande regelverket för vapenexporten – med politisk insyn och styrning. Det bör även vid vapenimport vara förbjudet att handla med länder som bryter mot mänskliga rättigheter och mot demokratiska regler då det riskerar att leda till ökat inhemskt förtryck i dessa länder.

Vi behöver en ny lagstiftning som givetvis inte ska vara alltför byråkratisk och utgöra ett hinder för Försvarsmakten att samarbeta med för Sverige närstående länder. Detta behöver inte bli ett problem i och med att flera likasinnade länder har någon typ av reglering i dag. Den franska lagstiftningen tar till exempel sikte på import från länder utanför EU till Frankrike. Det kan vara en modell också för en svensk lagstiftning.

Vår lagstiftning om vapenexport är långtifrån perfekt, men det finns ändå ett visst mått av politisk styrning och ansvarstagande vid vapenexport. Det är rimligt att politiken tar motsvarande ansvar när det gäller vapenimport. Det skulle också kunna gå att inrätta ett liknande råd som Exportkontrollrådet fast för vapenimport, kopplat till Försvarets materielverk, FMV. Jag tycker att det vore ett rimligt sätt att få till den politiska styrningen över vapenimporten. Vi vill helt enkelt att vårt förslag om vapenimport ska utredas.

Fru talman! Situationen i Libanon, i Gaza och på Västbanken är en mardröm. Det är svält och död. Det är barn som dör.

Nu har kriget mellan USA, Israel och Iran på nytt tagit fart efter att fredsförhandlingarna havererat. Vår värld har helt enkelt misslyckats att agera. En blind tilltro till Netanyahus högerextrema regering har lett till den punkt där barn dör och extremismen frodas.

FN har gång på gång vädjat utan att världsledare har lyssnat – särskilt inte Israels regering. I stället har den egna makten för Netanyahu satts framför mänskligt liv och fred. Det har lett till att det nu pågår processer mot honom och mot Israel i de båda domstolarna ICJ och ICC om brott mot folkrätten.

Fru talman! Det har visat sig att Sverige under de senaste åren har både importerat vapen från Israel och exporterat vapen till Israel. När det gäller den import som sker är det Israels största vapentillverkare Elbit. Elbit har i sin marknadsföring varit tydliga med att deras system är så kallat battle proven, alltså testat i krig, testat på palestinier.

Den svenska Försvarsmakten tecknade i oktober 2023, mitt under bombningarna av Gaza, ett långt avtal med Elbit om ett så kallat ledningssystem. Totalt har vapenimporten från Israel uppgått till närmare en halv miljard det senaste decenniet, en siffra som är betydligt högre än jag trodde.

Så ser det ut om vi inte har regleringar som fungerar, och det riskerar att bli ännu högre framöver.

Att mot den bakgrunden exportera krigsmateriel och ha militärt samarbete och kontakter med Israel blir ett indirekt stöd till det folkmord som vi har sett pågå framför våra ögon. Vänsterpartiet anser att alla militära kontakter med Israel omgående ska avbrytas. Avtalet med det israeliska vapenföretaget Elbit måste hävas. Vi borde också stoppa transporter av krigsmateriel till Israel genom Sverige. Omvärlden borde klara av att lägga ett vapenembargo mot Israel så att all vapenexport från EU-länder kan stoppas.

Vänsterpartiet anser vidare att den svenske militärattachén i Tel Aviv i Israel måste kallas hem. Det omfattande utbyte som pågår mellan det svenska försvaret och den israeliska armén måste stoppas. Sverige ska inte vara ett land som indirekt stöder dödandet av oskyldiga civila. Vi har ett ansvar för det, och domstolen ICJ påtalat att vi har det.

Sverige och det internationella samfundet har stora möjligheter att agera mot Israels ockupation av Palestina. Att stoppa vapentillförseln är ett effektivt sätt att sätta betydligt större press på Israels högerextrema regering.

Fru talman! Sverige ska inte bidra till att beväpna förtryck eller undergräva folkrätten. Om vi menar allvar med att stå upp för demokrati, fred och mänskliga rättigheter måste det också märkas i vår exportkontroll. Därför bör riksdagen avslå propositionen i de delar som luckrar upp regelverket och i stället ställa sig bakom de förslag som vi lyfter fram i vår motion.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 1 och 3 i UU18, ärendet om ett nytt regelverk, och bifall till reservation 4 i UU9 gällande den årliga skrivelsen om vapenexport.

Fru talman! Vi hör Rasmus Giertz konstatera att en apartheidlagstiftning i vilken man inför dödsstraff genom hängning är ett övertramp. Sedan går han snabbt gå vidare till andra frågor.

Han hade i stället kunnat diskutera det faktum att Israel just nu har en högerextrem regering som är anklagad och åtalad för folkmord i både Internationella brottmålsdomstolen och Internationella domstolen. Det är en regering som aktivt begår brott mot palestinier varje dag. Och de har företag, som Rasmus Giertz vill utveckla ett samarbete med, som testar vapen på palestinier för att visa vapnens duglighet när man ska sälja dem vidare.

Jag tycker att en mer konsekvent politisk hållning från svensk sida vore att avbryta de samarbeten som vi redan har i dag och vara tydliga med och sätta press på den högerextrema regeringen i Israel. Man ska inte kunna begå folkmord utan att omvärlden reagerar. Det är att föra en konsekvent politik.

Visst finns det delar där vi är helt överens, till exempel att vi måste stå upp för svensk säkerhet och samarbeta med likasinnade demokratier i vårt närområde för att stärka Sveriges säkerhet. Men i den kategorin räknar jag bort Israel, och det gör jag på goda grunder. Det här är en stat som ägnar sig åt ockupation, som begår brott mot folkrätten och som har en högerextrem regering som står åtalad i internationella domstolar för de brott den har begått.

Det är därför förvånande att Sverigedemokraterna driver på en utveckling för att närma sig Israel. Det är det som vi i oppositionen reagerar på. Jag har full respekt för att man har en annan hållning än jag. Men Rasmus Giertz linje är att vi ska närma oss Israel på det militära området, och det kan jag inte förstå, fru talman.

Fru talman! ”Mellanösterns enda demokrati” hör vi ledamoten Giertz säga. Sedan förväntar vi oss att han ska komma med en markering mot Israel. Möjligtvis hörde vi något sådant i den sista repliken med Morgan Johansson.

Läget i dag, fru talman, är att Israel har en högerextrem regering som absolut är vald i fria och demokratiska val, men det är också en regering som har infört dödsstraff genom hängning. Man har också en rasistisk lagstiftning, eftersom den är skriven på ett sådant sätt att det bara är palestinier som kan dömas till hängning.

Det är den högerextreme ministern Itamar Ben-Gvir som har drivit igenom den här lagstiftningen. Han har gått runt med en hängsnara i Knesset, Israels parlament, månad ut och månad in innan han till slut lyckades få igenom lagen.

Jag skulle vilja höra vad Sverigedemokraterna anser om det här. Om vi pratar om demokrati måste vi kunna prata om i vilka fall det inte är demokrati i Israel, till exempel i lagstiftningen i vilken det finns en tydlig apartheid i och med att man delar upp människor utifrån etnicitet och att man de facto inför dödsstraff.

Det finns demokratier som har dödsstraff, men det är väldigt få demokratier som inför dödsstraff på det sätt som Israel nu gör.

Det andra jag vill fråga om är Rasmus Giertz vilja att utöka det militära samarbetet med Israel. Man ska i så fall ha klart för sig att mycket av den materiel som israeliska försvarsföretag försöker sälja är testad i verkligheten på palestinier. Är det ett problem för Rasmus Giertz att denna vapenmateriel är testad på palestinier och att det finns risk att testningarna i sig utgör ett krigsbrott?

Herr talman! Flera av dessa ställningstaganden är det viktigt att regeringen gör och att Sverige driver på för. Sverige har, tycker jag, hamnat i en grupp länder som är lite mitt emellan. Det finns flera länder som driver på mycket hårdare mot Israel, och så finns det länder som har hållit tillbaka – där har Ungern varit ledande under lång tid. Nu har den ungerska regeringen bytts ut, och man har accepterat sanktioner. Nu behöver den gruppering som Sverige tillhör bli ännu mer aktiv men också närma sig de länder som har drivit på mer.

Det handlar egentligen om två saker: dels beslut som behöver fattas med enighet, dels beslut som behöver fattas med kvalificerad majoritet. Detta är verkligen en utmaning på EU-nivå som inte är helt enkel att hantera.

Det som slår mig när jag läser rapporter från de möten som EU-ministern och utrikesministern deltar i är hur otroligt långsamt det går – hur otroligt lång tid det tar att få fram förslag och hur långsamt kommissionen arbetar med olika initiativ och förslag. Det känns som att det bara rullas månad efter månad, möte efter möte, i stället för att komma framåt.

Jag förstår verkligen inte varför EU är så dåligt på att agera. Lagen om dödsstraff genom hängning kom i början av det här året. EU har fortfarande inte till exempel belagt extremistiska ministrar med något slags reseförbud. EU-ministern får alltså gärna förklara vad det är som tar sådan tid.

Vad jag förstod från de senaste uppteckningarna har det fransk-svenska initiativet egentligen inte tagit sig någonstans. Kommissionen har inte jobbat vidare med det. Det ligger inget konkret förslag på EU:s bord just nu. Man har antagit bosättarsanktionerna, men just nu finns det egentligen inget konkret förslag från kommissionen om att gå vidare med någonting. Det skulle jag vilja se, från regeringens sida men framför allt från EU-kommissionens sida.

Herr talman! Det är välkommet att EU-ministern deltar i denna debatt; ministern lyfter flera viktiga EU-frågor i sitt anförande.

En fråga som jag noterade att ministern inte lyfte i sitt anförande är att Israel har kunnat genomföra sitt folkmord i Gaza helt utan att omvärlden har reagerat kraftfullt. Israel har också, i strid med folkrätten, attackerat sina grannländer: Syrien, Iran, Jemen och inte minst nu Libanon. Israeliska bosättare och israelisk militär har ökat våldet och dödandet på Västbanken, utan kraftfulla reaktioner och sanktioner. Och nu har man också infört en lag om dödsstraff för palestinier, genom hängning – lagen omfattar inte israeler.

Vi har kommit till en punkt där omvärlden verkligen måste ta sin hand från Israels högerextrema regering. Eftersom Viktor Orbán nu röstades bort i Ungern fick EU äntligen igenom några sanktioner mot israeliska bosättare. Men i sammanhanget får de sägas vara ytterst marginella; de gäller tre individer och fyra enheter ansvariga för bosättarvåld och kränkningar på Västbanken.

Vi i oppositionen har länge föreslagit att EU ska göra mer för att suspendera handelsavtalet mellan EU och Israel, en åsikt som den svenska regeringen säger sig ha men i praktiken inte längre driver. I Irland och Nederländerna har man gått fram med egna initiativ för att stoppa handeln med Israel, något som vi i oppositionen föreslagit även i Sverige.

I stället har det kommit ett franskt-svenskt förslag om differentieringspolitiken. Det handlar om ett förslag till åtgärder i form av höjda tullar på produkter från israeliska bosättningar på ockuperad mark samt krav på exportcertifikat, alltså en möjlighet till dyrare handel men inget stopp för handeln med Israel. Stopp verkar det dock ha blivit för regeringens förslag, för än så länge har det inte kommit många millimeter framåt i EU sedan det presenterades.

Jag undrar, herr talman: När kommer den svenska regeringen att på allvar agera mot Israels högerextrema regering?