Daniel Lyckestam

Motion till riksdagen 2026/27:67 av Daniel Lyckestam m.fl. (M) Bevarande av ålfisket som kulturarv Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ålfisketillstånd ska kunna överlåtas vid generationsväxling så att befintliga ålfiskeverksamheter kan föras vidare till nästa generation och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga Ålarvet på Ålakusten som internationellt kulturarv och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga statlig medfinansiering av fiskpassager och andra tekniska miljöåtgärder som kan minska vattenkraftens påverkan på ål och annan vandrande fisk utan att fungerande vattenkraft behöver avvecklas och tillkännager detta för regeringen. Ålfisket är ett skånskt kulturarv Att ålfisket är ett skånskt kulturarv märks särskilt längs den östra Skånekusten, den så kallade Ålakusten, som sträcker sig från Åhus till Stenshuvud, där ålfisket under århundraden har präglat kustbygden. Ålfiskarna besitter ovärderliga kunskaper om ålen och kulturen kring den. Från runt om i världen kommer människor och företag för att ta del av traditionerna kring ålfisket: ålagillen, ålvandringar och andra arrangemang. Ålfiskets betydelse sträcker sig därmed långt utöver värdet av den ål som landas. Åla­gillen, ålabodar, fisket, hantverket och berättelserna är en del av den skånska kultur­historien och bidrar samtidigt till turism och besöksnäring längs kusten. Havs- och vattenmyndigheten har i en tidigare uppdragsredovisning till regeringen framhållit betydelsen av de kulturella fiskesamhällena och deras koppling till bland annat turism, hotell, restauranger och andra delar av besöksnäringen. Frågan är därför större än enbart fiskets ekonomiska värde. Om själva fisket försvinner finns också en uppenbar risk att de kunskaper och traditioner som vuxit fram kring fisket successivt försvinner. Ålarvet på Ålakusten finns sedan 2015 upptaget i Sveriges nationella förteckning över immateriella kulturarv inom ramen för Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet. Ålakustens kulturarvsförening ackrediterades dessutom 2020 som rådgivande organisation till Unescos konvention om det immateriella kulturarvet och ackrediteringen förnyades 2025. Det visar att ålarvet inte enbart har ett lokalt eller regionalt kulturhistoriskt värde utan också har fått ett internationellt erkännande inom arbetet med att bevara immateriella kulturarv. Ålfisket längs Ålakusten är ett småskaligt, hantverksmässigt och kustnära fiske. Det sker landnära med fasta redskap. Redskapen, hommorna, tillverkas och underhålls med kunskaper som förts vidare mellan generationer. Till fisket hör också kunskaper om havet, strömmarna, bottnarna, båtarna och ålabodarna. Om fisket upphör riskerar därför betydligt mer än själva möjligheten att fånga ål att gå förlorat. Ålfisket längs Ålakusten är också ett exempel på ett småskaligt fiske av det slag som uppmärksammas i FN:s globala mål för hållbar utveckling. Mål 14 handlar om att bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt. I delmål 14.b framhålls vikten av att ge småskaliga fiskare tillgång till marina resurser och marknader. Att bevara ålen och att bevara det småskaliga kulturhistoriska fisket behöver därför inte ses som motsatta intressen. Den europeiska ålen är akut hotad och det krävs fortsatta åtgärder för att beståndet ska kunna återhämta sig. Ålens livscykel sträcker sig över mycket stora geografiska områden och beståndet påverkas av flera faktorer under sin vandring mellan Europas vatten och Sargassohavet. Fiske är en sådan faktor, men även vandringshinder, vatten­kraft, förändrade livsmiljöer och annan mänsklig påverkan har betydelse. Begränsningar av det småskaliga fisket stärker inte ålbeståndet Den senaste svenska beståndsutvärderingen, SLU Aquas Assessment of the eel stock in Sweden, spring 2024, visar samtidigt att påverkan från det svenska blankålsfisket vid ostkusten har minskat kraftigt. Den uppskattas nu till omkring 0,3 procent. Det kvar­varande svenska kustfisket efter ål är därmed mycket begränsat. Detta är viktigt att beakta när ytterligare åtgärder diskuteras. Att ålen är hotad innebär inte att varje ytter­ligare begränsning av det småskaliga svenska ålfisket automatiskt är en effektiv åtgärd för att stärka beståndet. Vattenkraft och ål kan samexistera Vattenkraften påverkar samtidigt ålens möjligheter att vandra genom svenska vatten­drag. Den senaste beståndsutvärderingen visar att vattenkraftsturbiner fortfarande orsakar en betydande dödlighet bland blankål i svenska inlandsvatten. Samtidigt är vattenkraften en viktig del av Sveriges fossilfria elproduktion och har stor betydelse för elsystemet. Dessa båda intressen behöver inte ställas mot varandra. Målet bör vara att bevara vattenkraften och samtidigt minska dess påverkan på ålen och andra vandrande fiskarter. Den pågående omprövningen av vattenkraften för moderna miljövillkor har inneburit stora utmaningar, inte minst för den småskaliga vattenkraften. Regelverket behöver utformas så att fungerande vattenkraft inte slås ut när det finns rimliga tekniska lösningar som kan förena fortsatt elproduktion med bättre möjligheter för fisken att vandra. Fisk­passager, förbättrade vandringsvägar och andra åtgärder som minskar risken för att ål skadas eller dödas vid kraftverken bör prioriteras framför avveckling av fungerande vattenkraft där sådana lösningar är möjliga. Kostnaden för sådana investeringar kan samtidigt vara mycket stor i förhållande till omsättningen för ett mindre vattenkraftverk. Staten bör därför överväga hur ekonomiskt stöd, exempelvis genom statlig medfinansiering av fiskpassager och andra miljö­åtgärder, kan bidra till att både bevara småskalig vattenkraft och förbättra förutsättning­arna för ålens vandring. På så sätt kan fortsatt produktion av fossilfri och reglerbar el förenas med ett starkare skydd för ålen. Tillåt generationsväxling med tillhörande ålfisketillstånd Havs- och vattenmyndigheten har under 2025 reviderat den svenska nationella förvalt­nings­planen för europeisk ål för perioden 2025–2030. Arbetet bygger bland annat på den senaste vetenskapliga utvärderingen av ålbeståndet och omfattar åtgärder inom flera områden. Det understryker behovet av en bred förvaltning där olika orsaker till ålens dödlighet och hinder för dess återhämtning hanteras samlat. Fiskeriverket, numera Havs- och vattenmyndigheten, beslutade med verkan från den 1 maj 2007 om ett generellt förbud mot ålfiske. Ålfiske får därefter endast bedrivas med särskilt tillstånd och fisket är hårt reglerat. En viktig del av den hittillsvarande regleringen har varit att nya ålfisketillstånd inte beviljas. När en fiskare slutar har tillståndet därför som huvudregel försvunnit i stället för att kunna föras vidare till nästa generation. Utvecklingen sedan dess är tydlig. Mellan 2009 och 2024 minskade antalet tillstånds­havare för ålfiske i havet från 317 till 85. I sötvatten minskade antalet under samma period från 70 till 44. Medelåldern bland tillståndshavarna är dessutom relativt hög och antalet kan därför förväntas fortsätta minska. Mot den bakgrunden gav regeringen Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att utreda förutsättningarna för att tillåta generationsväxling inom ålfisket genom över­låtelse av ålfisketillstånd. Uppdraget redovisades den 1 oktober 2025. Havs- och vattenmyndigheten konstaterar i utredningen att generationsväxling skulle göra det möjligt för fiskeriverksamheter inom familjer att fortsätta när en äldre tillstånds­havare avslutar sitt fiske. Myndigheten pekar också uttryckligen på att detta skulle möjliggöra traditionsbevarande och kunskapsöverföring till yngre generationer. Detta är särskilt betydelsefullt längs Ålakusten. Det är svårt att hävda att Sverige ska bevara ett levande immateriellt kulturarv samtidigt som regelverket är konstruerat så att de människor som bär upp kulturarvet successivt försvinner och inte kan lämna verksam­heten vidare. Ett levande kulturarv kan inte bevaras enbart genom dokumentation, museer och berättelser. Det kräver människor som faktiskt fortsätter att fiska, bygga och underhålla redskapen och föra kunskapen vidare. Havs- och vattenmyndigheten har mot bakgrund av ålbeståndets allvarliga situation inte förordat generationsväxling med oförändrade villkor. Det är en bedömning som vi inte delar. Det svenska ålfisket är redan mycket hårt reglerat och antalet tillståndshavare har minskat kraftigt under lång tid. De fiskare som finns kvar bedriver ett lagligt fiske inom de fångstbegränsningar och övriga villkor som staten har beslutat om. Att en fiskare lämnar över sin verksamhet till nästa generation innebär inte i sig att antalet tillstånd ökar eller att fisketrycket behöver öka. Utgångspunkten bör därför vara att ett befintligt ålfisketillstånd ska kunna följa med verksamheten vid en generations­växling. På så sätt kan fisket, kunskapen och traditionerna föras vidare utan att antalet ålfisketillstånd ökar. EU-regler har under senare år inneburit ytterligare begränsningar av ålfisket. För fiskeåret 2026/2027 är fiske efter ål i havet förbjudet från och med den 15 september 2026 till och med den 15 mars 2027. För Ålakusten får detta särskild betydelse eftersom det traditionella fisket huvudsakligen bedrivs under sensommaren och hösten. Den möjliga fiskesäsongen har därmed begränsats ytterligare. Det är rimligt att Sverige tar ålbeståndets situation på största allvar. Men åtgärderna måste samtidigt vara proportionerliga och riktas dit där de gör verklig skillnad för ålens återhämtning. De få kvarvarande svenska ålfiskarna ska inte successivt regleras bort genom att tillstånden försvinner när en generation lämnar yrket. Har staten accepterat att ett visst fiske bedrivs inom ett tillstånd bör utgångspunkten vara att verksamheten också ska kunna föras vidare till nästa generation. Ålfiskarna har dessutom själva ett starkt intresse av ålens fortlevnad. Utan ål finns heller inget framtida ålfiske eller något levande ålarv. Den kunskap om ålen, havet och fisket som finns bland de kvarvarande fiskarna bör därför ses som en tillgång i arbetet med att bevara arten, inte som ett hinder för det. Det kan också starkt ifrågasättas om ett regelverk som i praktiken innebär att befintliga ålfiskeverksamheter successivt avvecklas är förenligt med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Konventionen medger en stat att genomföra lagstiftning för att reglera nyttjandet av egendom i överens­stämmelse med det allmännas intresse. Sådan lagstiftning kan användas för att skydda fiskbeståndet. De begränsande bestämmelserna måste dock utformas med respekt för egendom och med krav på att ingreppet i den enskildes rätt ska vara proportionerligt. I proportionalitetsbedömningen ska hänsyn bland annat tas till den ekonomiska börda som läggs på den enskilde och om ersättning lämnas för de ekonomiska förluster som regleringen orsakar. Det finns därför starka skäl att ifrågasätta ett system där staten kraftigt begränsar möjligheten att bedriva verksamheten och samtidigt omöjliggör för nästa generation att ta över den. Ålens utsatta situation kräver en bred och långsiktig politik. Men det kvarvarande svenska ålfisket är redan starkt reglerat och bör ges långsiktiga förutsättningar att leva vidare. Åtgärder måste samtidigt vidtas mot andra betydande orsaker till ålens dödlighet och mot de hinder som finns längs dess vandringsvägar. Vattenkraftens påverkan behöver minska genom moderna tekniska lösningar och miljöåtgärder samtidigt som vattenkraftens viktiga roll i det svenska elsystemet värnas. Arbetet behöver dessutom ske internationellt eftersom den europeiska ålen är ett gemensamt bestånd som rör sig över nationsgränser. När Havs- och vattenmyndigheten nu har utrett frågan om generationsväxling finns ett betydligt bättre underlag för att gå vidare. De befintliga ålfisketillstånden bör kunna överlåtas vid generationsväxling så att verksamheten, kunskapen och kulturarvet kan leva vidare. Det handlar inte om att skapa fler ålfiskare eller fler tillstånd, utan om att de få verksamheter som fortfarande finns kvar ska kunna lämnas vidare. Mot bakgrund av vad som anförts ovan bör ålfisketillstånd kunna överlåtas vid generationsväxling så att befintliga ålfiskeverksamheter kan föras vidare till nästa generation. Regeringen bör därutöver överväga att verka för att Ålarvet på Ålakusten upptas på Unescos internationella lista över immateriella kulturarv. Daniel Lyckestam (M) Lars Johnsson (M) Boriana Åberg (M) Louise Meijer (M) Peter Ollén (M) Mats Sander (M) Alexander Svensson (M) Amanda Thonander (M) Tony Rahm (M)

Motion till riksdagen 2026/27:66 av Daniel Lyckestam m.fl. (M) Kostnader för vargen Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att införa ett mer generöst ersättningssystem för skador, kostnader och merarbete som orsakas av stora rovdjur, med utgångspunkten att markägare och djurhållare ska ges fullgod ekonomisk kompensation för konsekvenserna av den nationella rovdjurspolitiken, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ändra 28 § jaktförordningen så att den som äger eller vårdar tamdjur får avliva rovdjur, såsom exempelvis varg, när rovdjuret befinner sig i direkt anslutning till tamdjuren och det finns skälig anledning att befara ett angrepp, utan krav på att ett angrepp redan har skett eller är omedelbart förestående, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Fullgod ekonomisk kompensation till mark- och djurägare för rovdjurspolitikens konsekvenser Förekomsten av stora rovdjur som varg och lodjur medför återkommande problem för människor som äger mark, håller djur och bedriver verksamhet på landsbygden. Angrepp på tamdjur innebär lidande för såväl djur som djurägare, men konsekvenserna för den enskilde är betydligt större än värdet av ett dödat eller skadat djur. Rovdjursförekomst kan innebära behov av nya eller förstärkta stängsel, ökad tillsyn, förändrad djurhållning, veterinärvård, eftersök och andra åtgärder. Allt detta kostar både pengar och tid. Sverige har genom politiska beslut valt att stora rovdjur ska finnas i den svenska faunan. Det är ett nationellt samhällsintresse och ansvaret för konsekvenserna bör därför också bäras gemensamt, även av stockholmare och andra storstadsbor. En enskild mark­ägare eller djurhållare ska inte behöva bära en oproportionerligt stor ekonomisk börda för att staten vill upprätthålla rovdjursstammar. Utgångspunkten bör därför vara att den som drabbas av rovdjur ska få en fullgod och väl tilltagen ekonomisk kompensation. Ersättningen bör inte begränsas till marknads­värdet av ett dödat djur eller kostnaden för material till ett stängsel. Även den tid och det merarbete som rovdjursförekomsten orsakar måste värderas. Att bygga och under­hålla rovdjursavvisande stängsel, kontrollera djur oftare eller vidta andra förebyggande åtgärder tar tid från annan verksamhet. Tid är en ekonomisk resurs och bör behandlas som sådan. Ersättningssystemet bör därför utformas så att det är enkelt och generöst för den drabbade. Ersättning bör kunna lämnas för såväl skador på djur och egendom som förebyggande åtgärder, ökad tillsyn, merarbete och andra ekonomiska konsekvenser som följer av förekomsten av stora rovdjur. Schablonersättningar bör kunna användas i större utsträckning för att minska administrationen och säkerställa att även den drabbades egen arbetstid ersätts på en rimlig nivå. Även markägarnas situation behöver ges större tyngd i rovdjurspolitiken. Förekomsten av stora rovdjur kan påverka hur en fastighet kan nyttjas, möjligheterna att bedriva jakt och annan verksamhet samt innebära ett ansvar för förebyggande åtgärder som annars inte hade behövts. Om staten genom sin rovdjurspolitik begränsar eller fördyrar den enskildes möjlighet att använda sin mark är det rimligt att detta också återspeglas i ersättningssystemet. Det är på liknande grunder, med äganderätten i fokus, som regeringen gått vidare med förslag om fullgod ersättning till skogsägare när artskydd begränsar markanvänd­ningen. Samma princip och system bör råda gällande rovdjurspolitiken. Ett sådant system bör omfatta konsekvenser av de stora rovdjur som omfattas av den svenska rovdjursförvaltningen, däribland varg och lodjur. Målsättningen bör inte vara att staten enbart ersätter den minsta möjliga kostnaden efter att en skada redan har inträffat. Ersättningen ska vara tillräcklig för att det inte ska vara den enskilde markägaren eller djurhållaren som ekonomiskt får bära konsekvenserna av ett nationellt politiskt beslut. En långsiktigt hållbar rovdjurspolitik förutsätter respekt för äganderätten och för dem som lever och verkar på landsbygden. Staten kan inte förvänta sig acceptans för rovdjurs­politiken om kostnaderna, riskerna och merarbetet i praktiken vältras över på ett fåtal enskilda djur- och markägare. Om förekomsten av stora rovdjur är ett nationellt intresse ska också kostnaden för detta bäras nationellt. Även stockholmare behöver betala för de kostnader som varg och lodjur medför för landsbygden. Stärkt rätt att skydda sina djur Den som äger eller vårdar tamdjur måste utöver ekonomisk kompensation ha en reell möjlighet att skydda sina djur mot rovdjursangrepp. Enligt 28 § jaktförordningen får björn, varg, järv eller lo under vissa förutsättningar dödas för att skydda tamdjur utan föregående myndighetsbeslut. Denna rätt bör utvidgas. En djurägare ska inte behöva vänta tills ett angrepp har inletts eller är omedelbart förestående för att få ingripa. Om exempelvis en varg uppehåller sig i direkt anslutning till en beteshage eller på annat sätt uppträder så att det finns en konkret risk för angrepp bör djurägaren ha rätt att avliva den. Regeringen bör därför se över 28 § jaktförordningen så att möjligheten att skydda tamdjur utvidgas till situationer där det finns en tydlig risk för angrepp, även innan ett angrepp faktiskt har påbörjats. Reglerna bör samtidigt utformas så tydligt att den som agerar för att skydda sina djur inte ska behöva tveka om vad som är tillåtet i en akut situation. Daniel Lyckestam (M) Boriana Åberg (M) Mats Sander (M) Alexander Svensson (M) Louise Meijer (M) Amanda Thonander (M) Lars Johnsson (M) Peter Ollén (M) Tony Rahm (M)

Motion till riksdagen 2026/27:65 av Tony Rahm m.fl. (M) Nationell Öresundsagenda Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om framtagandet av en nationell Öresundsagenda för att intensifiera arbetet med att skapa ökade förutsättningar för fortsatt integration och tillkännager detta för regeringen. Motivering Öresund är en av Europas mest spännande och dynamiska regioner med över 4,2 miljoner invånare. Regionen står för mer än en fjärdedel av Danmarks och Sveriges sammanlagda BNP. Ett vanligt år pendlar drygt 22 000 personer dagligen över Sundet och under första kvartalet 2026 sattes nya trafikrekord med över 23 000 pendlare över Öresund varje dag. Flyttströmmarna över Sundet är strida. Förra året gjordes i genom­snitt 112 309 personresor (enkelresor) per dygn med bil, tåg och färja över Öresund. Det är ett nytt rekord och en ökning med 6,7 procent jämfört med 2024. Det handlar om allt från fritidsresor till affärsresor och pendlarresor. Öresundsregionen samlar över 14 000 forskare, 190 000 studenter, 10 universitets­sjukhus, 17 universitet och högre lärosäten samt 20 science parks och innovations­inkubatorer. Regionen har den största koncentrationen av högutbildad befolkning i norra Europa. Här finns flera innovationsmiljöer och ett välutvecklat samarbete mellan industri, universitetsvärlden och offentlig verksamhet. Detta sammantaget visar på Öresundsregionens betydelse, inte bara ur ett regionalt perspektiv utan i synnerhet i fråga om dess betydelse för de båda nationerna Sverige och Danmark, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv. Med rätt förutsättningar kan en ökad Öresundsintegration fortsätta att vara en motor för såväl svensk som dansk ekonomi. En fungerande integration över Sundet är avgörande för södra Sverige och därmed också för Sverige som nation. I samband med covidpandemin och gränskontrollerna märktes en tydlig negativ utveckling i regionen. Men det är inte bara uppenbara hinder som överbelastade kommunikationer som ställer till besvär utan också regleringar och skatter som skiljer sig så kraftigt åt mellan länderna att det ofta är alltför svårt för den enskilde att ekonomiskt verka på båda sidor om Sundet. Inte minst när det gäller försäkrings- och trygghetssystem finns det mycket som återstår att göra innan vi kan tala om en riktigt lyckad integration. Frågan om att tillgängliggöra svenska personnummer för danska medborgare som arbetar i vårt land och som därmed skulle få tillgång till system som svenskt bank-id är en återkommande diskussion i forum för arbetspendlare. Sverige har beslutat att införa en statlig e‑legitimation, Sverige-id, som enligt plan ska börja utfärdas i december 2026. Den nya e‑legitimationen ska stärka tillgången till säker elektronisk identifiering och kunna användas i digitala tjänster inom EU när den har godkänts för gränsöverskridande användning. Samtidigt kvarstår frågan om hur danska medborgare som arbetar i Sverige men bor kvar i Danmark ska få tillgång till svenska digitala tjänster. Arbetet med att undanröja detta och andra digitala gränshinder bör därför fortsätta. Det måste vara lika enkelt att pendla och leva i Öresundsregionen som det är i andra tillväxtregioner inom landets gränser. Som ett exempel skulle det vara positivt om priset för en tågbiljett över bron kunde bli mer likt priset för andra kollektivtrafikresor under 15 minuter i vårt land, och om priserna över bron kunde normaliseras för att inte utgöra ett hinder för integrationen. Arbetet med tidigare identifierade och nya hinder måste alltid fortsätta på båda sidor Sundet. Genom den gemensamma organisationen Greater Copenhagen & Skåne Committee arbetar man för att skapa tillväxt och fler arbetstillfällen i Skåne, huvudstads­regionen och Själland. Den gemensamma dansk-svenska Greater Copenhagen Task Force, som bildades 2021, har fortsatt sitt arbete med att stärka integrationen på arbetsmarknaden och undanröja gränshinder. Arbetet under regeringen Kristersson har bland annat bidragit till att det nya Öresundsavtalet undertecknades i juni 2024 och trädde i kraft den 29 december samma år. Avtalet gäller från 2025 och innebär att det blir enklare för gränspendlare att arbeta på distans från sitt bosättningsland utan att beskattningen förändras, samtidigt som reglerna även omfattar offentliganställda. Under 2024 fortsatte också arbetet med att matcha arbetsgivare och arbetssökande över Sundet genom jobbmässor, där den sjätte mässan arrangerades med särskilt fokus på unga. I samband med Öresundsbrons 25-årsjubileum 2025 antog Sverige och Danmark en gemensam deklaration för att stärka samarbetet kring bland annat säkerhet, tillväxt och integration. Öresundsregionen är en motor i svensk och dansk tillväxt och avtalet skapar en bättre fungerande arbetsmarknad i regionen. Det blir mer attraktivt att gränspendla, enklare för danska arbetsgivare att anställa svenskar och smidigare att arbeta hemifrån. Genom det nya avtalet byggs kompensationsordningen ut till att omfatta kompensation för offentligt anställda som inte betalar inkomstskatt i sin hemkommun; det ger en ökad netto­kompensa­tion till Sverige från Danmark. Avtalet innebär en bättre anpassning till dagens arbetsmarknad och bättre förutsättningar att utnyttja den potential som finns i tillväxtregionen. Detta gynnar båda våra länder. Många problem är inte isolerade till Öresundsregionen utan gäller även andra nordiska gränsregioner. Länderna i Norden är var för sig små, men tillsammans är vi 28 miljoner invånare med en BNP på cirka 2 000 miljarder dollar, vilket gör oss till den tionde största ekonomin i världen. Vi handlar, arbetar och pendlar mycket över våra gränser. Alltsedan 1954 har vi en nordisk överenskommelse om en fullt integrerad arbetsmarknad. Genom utbyte av arbetskraft har de nordiska länderna kunnat utjämna obalanser mellan länder som haft en hög arbetslöshet respektive haft ett stort behov av arbetskraft och därmed också kunnat hantera konjunktursvängningarna bättre. En nordisk vision och strategi för våra gränsregioner med samordning av våra styrkor och en stark politisk viljeinriktning är därför helt avgörande. Nordiska ministerrådets definition av gränshinder lyder: Ett gränshinder är alla former av hinder som omöjliggör eller försvårar eller begränsar människors möjlighet att verka över nationella gränser och som beror på EU-regler, nationella lagar, administrativa regler, anpassningar eller föreskrifter som utfärdas av en offentlig myndighet eller liknande. Detta innebär att hinder för integration kan förekomma på ett flertal områden, och ett genomgripande arbete för att minska hinder och underlätta integrering måste därför ske såväl på nationell nivå som på EU- och myndighetsnivå. Den tydligaste och starkaste av de nordiska gränsregionerna är dock Öresunds­regionen, som därmed har en särställning. Arbetet med Öresundsfrågorna måste gå från reaktivitet till proaktivitet. Vid planering och satsningar som rör exempelvis infrastruktur, socialförsäkringar, vårdsektorn, brottsbekämpning, utbildning och forskning är det viktigt att man redan från början tar med det gränsregionala perspektivet. Även om den moderatledda regeringen fick ordning på Sverige vad gäller den grova kriminaliteten genom bättre verktyg till både polisen och tullen skulle en gemensam Öresundsagenda underlätta för bättre samarbete och ett effektivare bekämpande av gränsöverskridande organiserad brottslighet. En nationell Öresundsagenda bör tas fram med inriktning på jobb, utbildning, trygghet och tillväxt. Framför allt handlar detta om ett ökat lagstiftningssamarbete, harmonisering av regelverk och förbättrad information till medborgare i de båda länderna. Öresundsintegrationen kommer att fortsätta oavsett politiskt agerande från stats-makterna, men staten kan göra mer för att fler medborgare och företag ska kunna ta del av de positiva effekterna av en fortsatt integration. Denna motion ställer sig samtliga skånska moderata riksdagsledamöter bakom. Tony Rahm (M) Peter Ollén (M) Boriana Åberg (M) Louise Meijer (M) Amanda Thonander (M) Lars Johnsson (M) Daniel Lyckestam (M) Mats Sander (M) Alexander Svensson (M)

Motion till riksdagen 2026/27:64 av Boriana Åberg m.fl. (M) Kulturarvet Uppåkra Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att staten bör överväga att ta ett ansvar för bevarande och tillgängliggörande av kulturarvet Uppåkra och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att skapa ett internationellt center för tvärvetenskaplig forskning i Uppåkra och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över förutsättningarna för att utveckla besöksverksamheten genom en stegvis utbyggnad av besöksanläggningen och tillkännager detta för regeringen. Motivering Uppåkra, norra Europas i särklass största, fyndrikaste och mest långvariga järnålders­stad, existerade mellan ungefär 100 f.Kr. och 1000 e.Kr. I över ett millennium var makten centrerad till denna plats, och det var först i slutet av vikingatiden som dess stora betydelse avtog. Hur lyckades man behålla makten i Uppåkra under tusen år? Hur gick det till när Uppåkras vikingar kristnades? Vad formade vikingarnas samhälle? Var är alla Uppåkrabor begravda? Svaren på många av dessa frågor vilar i Uppåkras mörka mylla. Av platsens 44 hektar stora yta har endast 0,2 procent av den tidigare så mäktiga boplatsen grävts ut. Detta innebär i praktiken att hundra arkeologer skulle kunna gräva i Uppåkra varje dag i hundra år, och ändå skulle mycket finnas kvar för framtida genera­tioner att upptäcka. Eftersom både allmänheten och den vetenskapliga forskningen har ett starkt intresse av Uppåkra har verksamheten på platsen utvecklat arbetssätt som fokuserar på att framför allt barn i grundskolan ska få arbeta med arkeologi och den tvärvetenskap som fynden öppnar upp för. Forskningen bakom fynden görs lättillgänglig och blir därmed ett redskap för att barn ska kunna känna sig delaktiga i att ”lösa” historiska gåtor. Ett exempel är den arkeologiskola för barn som har bedrivits på platsen i åtta år. Varje år kommer tusentals elvaåringar från hela Skåne till Uppåkra för att gräva som ”riktiga” arkeologer och får möjlighet att hitta autentiska föremål. Det är den enda arkeologiskola av detta slag som skapats i Sverige. Projektet har genererat tusentals arkeologiska fynd som nu katalogiseras och analyseras. Vissa utvalda föremål analyseras dessutom vid forskningsanläggningarna MAX IV och ESS i Lund. Erfarenheterna visar att det autentiska är avgörande för elevernas engagemang. En återkommande fråga är om fynden verkligen är äkta. Barnen vill aktivt bidra till berättelsen om Uppåkra genom egna upptäckter, vilket kräver närvaro av professionella arkeologer. I samband med den forskningsundersökning som Lunds universitet genomförde under namnet Hallen på höjden fick eleverna arbeta med matjord från utgrävningen av härskarhallen. Det ledde till flera fynd kopplade till den pågående forskningen. Sedan 2026 bedrivs den matjordsarkeologiska undersökningen helt i Uppåkra­stiftelsens regi enligt beslut från länsstyrelsen. Arbetssättet är en metodik som verkar i skärningspunkten mellan allmänhetens nyfikenhet och vetenskaplig forskning. Den väcker lusten att lära hos barn och unga och utgör ett framstående exempel på medborgar­forskning, där allmänheten aktivt bidrar till ny kunskapsproduktion samtidigt som forskningens resultat görs tillgängliga och begripliga för fler. I Uppåkra finns, genom den utvecklade metodiken, platsens helt unika arkeologiska och historiska värden samt närheten till Lunds universitet, Malmö Universitet och forskningsanläggningarna ESS och MAX IV. Tillsammans skapar detta de bästa tänk­bara förutsättningarna för att bygga upp ett internationellt centrum för tvärvetenskaplig forskning, en innovativ och modern mötesplats för forskare från hela världen. Genom att låta barn och unga delta i autentiska arkeologiska undersökningar stärks intresset för historia, vetenskap och kritiskt tänkande. Uppåkra som fornlämning utgör därmed inte bara en forskningsmiljö utan också en viktig arena för bildning och livs­långt lärande. Besöksverksamheten i Uppåkra har utvecklats år för år sedan den startade i blygsam skala 2009. Sedan 2014 bedrivs en permanent verksamhet på platsen. För att ta verksam­heten ett, eller flera, steg vidare har förstudien Utveckling av Uppåkra besökscentrum genomförts. Den beskriver hur besöksverksamheten kan utvecklas genom en stegvis utbyggnad av den befintliga anläggningen. Detta skulle ge anläggningen kapacitet att ta emot betydligt fler besökare än i dag, något som platsens stora potential talar för. Det är svårt att jämföra Uppåkra med någon annan historisk plats. Arkeologiskt sett har Uppåkra spelat, spelar och kommer att spela en central roll i historieskrivningen. Under mer än tusen år var Uppåkra Nordens maktcentrum, politiskt, religiöst och ekonomiskt. Det var en tid då nationalstaterna inte existerade i sin nuvarande form och då gränser på en karta inte hade samma betydelse som i dag. Nu, i en tid präglad av geopolitisk oro och ett växande behov av nordisk samling, skulle Uppåkra kunna bli ett nytt nav för nordiskt samarbete, där framtidens beslut fattas i historiens fotspår. Platsen besitter en arkeologisk och historisk unicitet som saknar motstycke i vår del av världen. Uppåkra är ett kulturarv som behöver bevaras, utvecklas och tillgänglig­göras för en bred allmänhet, inte bara för besökare från närområdet utan även för en internationell publik. Verksamheten i Uppåkra bedrivs i dag av Stiftelsen Uppåkra Arkeologiska Center och finansieras dels genom driftsbidrag från stiftarna Region Skåne, Lunds kommun och Staffanstorps kommun, dels genom projektbidrag och sponsring från privata stiftelser och företag. Även om kommunerna kring platsen och regionen i dag tar ett stort ansvar är det inte tillräckligt. För att göra Uppåkra rättvisa och ge platsen möjlighet att utvecklas till sin fulla potential krävs engagemang och finansiering på nationell nivå. Ett statligt engage­mang är därför nödvändigt för att säkra bevarandet av Uppåkras unika fornlämnings­miljö för kommande generationer, möjliggöra en stegvis utveckling av besöksanlägg­ningen och etablera Uppåkra som ett internationellt centrum för forskning, bildning och kunskapsutveckling i nivå med platsens enastående betydelse för Sveriges och Nordens historia. Boriana Åberg (M) Daniel Lyckestam (M) Lars Johnsson (M) Mats Sander (M) Tony Rahm (M) Alexander Svensson (M) Louise Meijer (M) Amanda Thonander (M) Peter Ollén (M)

Motion till riksdagen 2026/27:63 av Peter Ollén m.fl. (M) Skåne som prioriterat område – för att säkra försörjning och välfärd Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se Skåne som ett prioriterat område för att säkra försörjning och innovation för övriga riket och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om skånskt jordbruks produktionskraft och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om det skånska jordbruket och livsmedelsindustrin och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om den skånska landsbygden som bostadsort och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om arbetstillfällen på landsbygden och tillkännager detta för regeringen. Motivering Med sitt läge närmst övriga Europa och med sitt rika åker- och skogsbruk har Skåne förutsättningar för välfärdsbygge som ingen annan del av Sverige har. Samtidigt är läget utsatt och Skåne kan angripas från många olika håll av makter som vill oss och Nato illa. Tittar vi närmre på Skåne så framträder bilden av ett landskap där befolkningen alltmer koncentreras till sydvästra delen, medan de östra och nordostliga delarna har svårare att behålla sin befolkning. Nödvändig infrastruktur som ständigt skjuts på framtiden är direkt skadligt dels för Sverige, dels för de delar av Skåne som alltmer isoleras i avsaknad av uppdaterade vägar och järnvägar. De gröna näringarna är en viktig del av svenskt näringsliv och växtkraften hittar vi som sagt inte minst i Skåne. Här finns ett milt klimat med bra geografiskt läge i Europa. Åkermarken är bördig och ger en naturlig tillgång till högkvalitativa råvaror inom det egna rikets gränser. Nu vill vi även utöka detta med att bättre möjliggöra för land­baserad fiskodling. Det är viktigt att vi tar till vara dessa möjligheter och investerar i ett konkurrens­kraftigt jordbruk, en stark livsmedelsindustri och en besöksnäring som bara begränsas av nödvändiga regler. Skåne erbjuder också rekreationsmöjligheter i oroliga tider men är i stort behov av ett robust system för elförsörjning. Svensk livsmedelsproduktion behöver goda villkor och regler för både producenter och konsumenter. Den behöver också tillgång till marknader för att exportera sina produkter. Viktigt är också framtagandet och förmedlandet av kunskap och innovationer. Det är angeläget att myndigheterna arbetar för att göra det lätt för alla parter att göra rätt. Därför behöver hinder elimineras för att få önskad utveckling och tillväxt. Det behovet har framför allt skånska och svenska lantbrukare för att vara konkurrenskraftiga i förhållande till resten av EU. Svenska myndigheters tolkningar och implementeringar av beslut som fattas på EU-nivå ger i onödan negativa konsekvenser för svenskt jord­bruk när de inte är samstämmiga med resten av EU. Att ofta gå längre och i otakt med övriga länder leder till konkurrensnackdelar för svenska företagare inom de gröna näringarna. Därför vore det välkommet om det tydlig­görs vilka kostnadsdrivande svenska lagar, skatter och regler som finns och som minskar svensk och skånsk livsmedelsproduktions konkurrenskraft. I sammanhanget är det också viktigt att det i myndigheternas roll, inte minst läns­styrelsens, ingår att samverka med näringslivet för att få med företags- och tillväxt­perspektiv i utvecklingen. Vi uppskattar den nuvarande regeringens ändringar i regleringsbrev till länsstyrelserna, så att dessas uppgift nu är att hjälpa företagarna att göra rätt. Regelförenklingar är något som behövs på flera områden. Ett allvarligt exempel är problematiken kring råttgift där det dels krävs en licens men även att giftet inte får användas i förebyggande syfte. Detta påverkar såväl vår landsbygd som våra städer, där vi varje vecka får nya larmrapporter om hur råttor tar över lekplatser och rekreationsytor utan att kommunerna förmår göra tillräckligt för att stoppa det. Det skånska jordbruket och livsmedelsindustrin Långsiktigt är en avreglering och marknadsanpassning av jordbrukspolitiken inom EU något vi moderater vill eftersträva. Utöver framgångsrika lantbruksföretag finns ett stort behov av en framgångsrik livsmedelsindustri. Skånes geografiska läge ger utomordentligt goda förutsättningar för en sådan utveckling och tillväxt, inte bara för att producera livsmedel utan också för att säkerställa en ökad livsmedelssäkerhet. Skånes livsmedelsakademi, Lantbruksuniversitetet i Alnarp och flera stora livs­medels­aktörer är exempel på starka drivkrafter för skånsk livsmedelsproduktion. Skåne är en viktig region för att kunna samla och utveckla framtidens matproduktion och livsmedels­försörjning i landet. Företagsnära kvalificerade testbäddar, kunskap och innovation i samverkan mellan företag, universitet och Sveriges lantbruksuniversitet m.fl. står på dagordningen när det privata och offentliga samverkar i Food Valley of Bjuv, där nya spännande möjligheter växer fram. Krinova är Sveriges äldsta och största inkubator och science park med mat som profilområde. De har varit med och stöttat otaliga startup-företag på den skånska matscenen, bland annat Gårdsfisk som med ett förenklat och anpassat regelverk skulle kunna producera betydligt mer livsmedel med ett mycket litet klimatavtryck. För hårda krav för gårdsfisk Gårdsfisk är en ny företeelse, där fisk odlas i bassänger på land. I stället för att avföringen bidrar till övergödning i havet, så samlas den här upp och sprids på åkrarna. Men lagstiftningen är dåligt anpassad för fiskodling och exempelvis används samma lagstiftning för att reglera fiskodling som den som används för svinstall. Det är knappast heller rimligt att tillsynsavgiften på 36 000 kronor per år (ett exempel i Skåne) börjar debiteras direkt efter tillståndsansökan, där det ofta dröjer flera år innan anläggning och allt praktiskt sedan är på plats. Avgiften bör rimligtvis börja debiteras först när anläggningen tas i bruk. Svensk mat är bra mat Svenskt jordbruk ger bra livsmedel. Närproducerad mat har mervärde för många konsumenter och efterfrågan är stor. Vi vill se en utveckling av den småskaliga livs­medels­produktionen, vilket ger möjlighet för företagen inom jordbruks- och livsmedels­sektorn att växa. På sikt måste också produktiviteten öka inom livsmedelsproduktionen. På politisk nivå innebär detta att arbetet med minskat regelkrångel och lättad administrativ börda bör fortgå, såväl på EU-nivå som i den nationella tillämpningen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Det ligger många lösningar i morgondagens möjligheter. Därför är det också viktigt att politiken är öppen för en mångfald av lösningar. Det är av godo för det skånska och svenska jordbrukets tillväxtkraft. Såväl foder- som matproduktion behöver vara tryggad och klara toxiner för foder till djuruppfödning samt insektsangrepp – något som kan slå ut 2/3 av skörden och påverka självförsörjningsgraden och göra landet sårbart. Konventionell produktion är i dag långt framme på miljöområdet och företag odlar redan med nivåer som uppfyller EU:s krav för barnmat. Svenskt jordbruk har många förtjänster, och en mångfald av lösningar bidrar till det som passar lokalt och regionalt utifrån jordmån. Vi ser en ökning av testbäddar som en viktig åtgärd lokalt och regionalt inom de gröna näringarna. På så vis kan nya möjligheter växa fram och fånga in det vi inte visste att vi kan åstadkomma. Vi anser att det är viktigt att det finns en öppenhet för nya metoder. Andelen småskalig produktion ökar på marknaden, likaså efterfrågan på lokalt producerade varor. Småskalighet är en del av landsbygden och bör därför gemensamt med annat företagande fortsätta verka och utvecklas, inte minst när det gäller möjlig­heten till gårdsförsäljning av såväl livsmedel som alkoholhaltiga drycker. Jordbruket behöver lägre kostnader för sin produktion, enklare regler och minskad administrativ börda. Lägre kostnader nås bland annat genom åtgärder som förhindrar att exempelvis åkermark förstörs. Detta kan uppnås via en genomtänkt jakt- och viltvårds­politik. I Skåne måste jakten på vildsvin öka, men för att detta ska kunna genomföras kan inte vapendirektivet få försvåra för svenska jägare. Det är en nödvändig del i viltvården och en förutsättning för en levande landsbygd. Vi anser att svensk jakt ska bestämmas i Sverige och att beslut om viltförvaltningen ska fattas lokalt. Dessutom finns det en ökad efterfrågan på viltkött hos konsumenterna, och tillsammans med vildsvinsbeståndet i Skåne öppnar detta upp för nya möjligheter. Inte minst kräver utbrotten av sjukdomar att vildsvinsstammen hålls nere. En jägare som har möjlighet att sälja eller ge vidare sitt vildsvinskött kan från hösten 2024, tack vare den M‑ledda regeringen, anmäla sig till länsstyrelsen, som säkerställer att jägaren har tillräcklig utbildning för att på egen hand hantera köttet. Det är Livsmedelsverket som beslutar vem som får utbilda. Därmed säkerställs att tidigare fördyrande processer minskar, samtidigt som livsmedelssäkerheten upprätthålls. I dagsläget finns det bidrag som avsätts till fokusarealer inom jordbruk, det vill säga remsor i anslutning till åkermark som har som syfte att gynna ekosystem. Det är fint att se på och bidrar till biologisk mångfald, men det bör utredas vad effekten av dessa insatser är. Detta för att kunna påvisa om insatserna är kostnadseffektiva samt vilket mervärde fokusarealerna genererar. Skåne som turist- och matregion Det sägs att skåningen fryser när han arbetar och svettas när han äter. Hur det är med den saken ska vi låta vara osagt, men sant är att matproduktion och ätande är en viktig del av livet för skåningarna. Förutom att vara huvudleverantör av livsmedel till hela landet, är Skåne en populär plats både att bo på och att besöka. Därför har vi skånska M‑ledamöter med glädje mottagit den strategi för de kulturella och kreativa branscherna (KKB) som regeringen presenterade och som riksdagen sedan med bred majoritet antog den 12 juni 2024. Det sägs att den kloka chefen fokuserar på det som går bra, för att få det att bli ännu bättre. Därför vill vi i denna motion lyfta fram punkter som ytterligare kan förstärka Skåne och därigenom göra hela Sverige starkare. Den moderatledda regeringen har mottagit utredningen om gårdsförsäljning och vi gladdes över att ett stort antal gårdar från 1 juni 2025 har kunnat utnyttja möjligheten att sälja egenproducerat öl, vin och sprit. Försäljningen sker i direkt anslutning till tillverkningsstället. Varje besökare över 20 år får, efter att ha deltagit i ett betalt studiebesök, köpa 0,7 liter spritdryck, 3 liter vin, 3 liter starköl samt 3 liter andra jästa drycker. Medan vissa skånska kommuner, som Höganäs, var mycket snabba med att ge tillstånd, så har andra, som exempelvis Malmö, låtit hela sommaren gå utan att utfärda tillstånd. Här ser vi stor skillnad mellan kommuner som värnar sitt näringsliv och andra som inte bryr sig. Skatten har nu halverats för mikrobryggerierna, vilket underlättar och för många aktörer på skånska landsbygden direkt kommer att användas för att expandera och anställa fler. För den som vill köpa sina alkoholhaltiga drycker i en bar eller restaurang, har regeringen nu beslutat att se över de regler som kräver att det ska serveras ett varierat utbud av varm mat fram till klockan 22.00 för att man ska få sälja alkoholhaltiga drycker. Kommunen ansvarar för tillsynen av försäljningsstället och vi anser att det är tillräckligt. På samma sätt är regeln om att inte på förhand få blanda drinkar något som kan tas bort. Skulle verkligen folkhälsan skadas om man fick blanda drinkar på förhand och sedan bara hälla upp? Den som har ett cateringstillstånd i en kommun får inte lov att i samband med catering servera alkohol i en annan kommun. Detta är mycket opraktiskt för företag i mindre kommuner, där de kan behöva söka separata tillstånd i ett antal kommuner inom sitt verksamhetsområde. Speciellt i Skåne, där kommunerna är mindre och ligger tätt, skulle en regelförenkling vara till god hjälp. Underlätta för fler i arbete Alltför många svenskar i arbetsför ålder varken studerar eller arbetar. Endast en mindre del av dessa är registrerade som arbetslösa. Det berättar att det finns en hög grad av utanförskap. Speciellt i Skåne utgör denna kategori ett stort antal individer. Vi uppskattar regeringens arbete med att få fler i arbete, men ser det som mycket angeläget att mer görs för att få denna grupp integrerad i samhället genom riktiga jobb. Många i gruppen är unga, där vi vet att speciellt besöksnäringarna (restauranger, hotell, campingplatser etc.) är bra på att skapa ett första jobb. Vi uppskattar regeringens initiativ med sänkta arbetsgivaravgifter för unga, men ser gärna regelförenklingar som att exempelvis låta ungdomar i åldern 18–20 år få servera alkohol, vilket nu inte är tillåtet. Tröskeleffekter Äntligen tar nu regeringen tag i problemet med att det för många inte lönar sig att arbeta, därför att bidrag och förtur till attraktiva lägenheter helt enkelt ger bättre levnadsvillkor. 2027 kommer nya regler som både gör det mindre lönsamt att leva på bidrag och under 18 månader premierar att börja arbeta och försörja sig själv. Vi ser också gärna att man granskar kommunernas tröskeleffekter, där många företagare berättar att arbetssökande tvingas tacka nej till arbete eftersom de av kommunen placerats i nybyggda lägenheter med hyror på 15–20 000 kronor, vilka de av ekonomiska skäl blir tvungna att lämna när de blir självförsörjande. Besöksnäringen nu i statistiken Besöksnäringen består av många yrken med mycket varierande krav på utbildning. För de yrken som kräver en längre utbildning – exempelvis kockar, hotellchefer och guider – är det bra att dessa från 2025 inkluderas i den statistik som på uppdrag av regeringen tas fram inom ramarna för de kulturella och kreativa branscherna. Nu kan man svart på vitt följa så att det ständigt finns tillräckligt med utbildad personal och att branscherna inte begränsas i sin tillväxt. Vägar och järnväg är viktiga för att alla ska kunna ta del av det som de kulturella och kreativa branscherna, med sina 230 000 anställda, erbjuder. I Skånes fall handlar det också om transporter för de många företag som är verksamma inom livsmedelsproduktion. Här är det speciellt viktigt att färskvarutransporter inte stoppas upp av underdimensionerad infrastruktur. Ett tredje körfält på E6 mellan Trelleborg och Helsingborg, dubbelspår mellan Kristianstad och Hässleholm och fyrspår mellan Lund och Alvesta är viktiga pusselbitar i detta. För besöksnäringen är det därutöver viktigt att Ängelholms flygplats fortsatt är i drift. När vägar dimensioneras bör besöksnäringens behov inkluderas. Speciellt i östra och nordvästra Skåne är det en stor trafikökning sommartid. Då får inte vägar dimensioneras enbart utifrån boendes arbetspendling, utan även sommartidens transportbehov bör beaktas. Sammanfattningsvis tror vi att de många förändringar som den nuvarande regeringen inlett kommer att göra stor skillnad. Vi vill betona vikten av att regeringen får fortsätta även efter valet 2026, så att man kan fortsätta arbeta med de här ytterligare föreslagna regelförenklingarna. Det kommer på riktigt både hjälpa den skånska matproduktionen och underlätta för de många viktiga aktörerna inom besöks- och restaurangnäringarna. Skånsk landsbygd som bostadsort och arbetsplats För att öka bosättningen på landsbygden bör det ske en kontinuerlig social utveckling. Nytänkande och alternativa verksamheter är många gånger avgörande och bör därför uppmuntras. Landsbygden har plats för fler än enbart lantbrukare och fritidsboende. Livsmedel och turism är exempel på områden där det finns en stor utvecklingspotential. Genom att göra det enklare att starta och driva företag, även på landsbygden, kan vi skapa fler möjligheter för människor att leva, växa och verka i hela Sverige. Skåne består av landsbygd med kärnor av städer, vilket påverkar valet av transport­medel. Därför är det positivt att den hårda bränslebeskattningen lättar, vilket underlättar boende på landsbygden. Hela Sverige ska leva och därför behöver vi också en politik som gör det möjligt. Levande landsbygd Att skapa nya företag och attraktivitet i hela landet, där Skåne utgör en viktig del, är verkligen en mycket viktig landsbygdsfråga. För en levande landsbygd är det önskvärt med en väl utbyggd infrastruktur. Människor bör ha samma möjligheter att leva och verka på landsbygden som i en tätort. För att öka landsbygdens attraktivitet är bland annat den fortsatta fiberutbyggnaden viktig, så att även de sista delarna av Skåne kan kommunicera med hög hastighet. För att skapa nya företag och attraktivitet i hela landet är landsbygdsfrågan mycket viktig, och där utgör Skåne en viktig tillväxtpotential. Med rätt incitament och förutsättningar har Skåne stor potential att ge ett betydelsefullt bidrag till Sveriges fortsatta utveckling av företagande inom de gröna näringarna och en aktiv landsbygdsutveckling. Denna motion står samtliga skånska moderata riksdagsledamöter bakom. Peter Ollén (M) Boriana Åberg (M) Tony Rahm (M) Louise Meijer (M) Lars Johnsson (M) Daniel Lyckestam (M) Mats Sander (M) Alexander Svensson (M) Amanda Thonander (M)

Motion till riksdagen 2026/27:62 av Lars Johnsson m.fl. (M) Skogsnäringen i Skåne Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att ta vara på de unika skånska förutsättningarna för skogen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om åtgärder för ökad tillväxt, och därmed ökad klimatnytta, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka skogsägares rättigheter och tillkännager detta för regeringen. Motivering Skogen är en av de mest betydelsefulla resurserna i Skåne och utgör en basnäring som påverkar både klimat, ekonomi och samhälle. I dag täcker skogen omkring 38 procent av länets yta, vilket motsvarar mer än 420 000 hektar. De skånska skogarna är mycket produktiva och Skåne har en av landets högsta skog­liga tillväxter per hektar. Den höga tillväxten beror på mildare klimat, längre växtsäsong, bördiga jordar och aktivt brukande. En skog med hög tillväxt binder mer koldioxid än en skog med låg tillväxt. Det innebär att de skånska skogarna gör särskilt stor klimat­nytta. I februari 2024 fick professor emeritus Göran Örlander i uppdrag av regeringen att göra en översyn av den svenska skogspolitiken i syfte att främja ett långsiktigt hållbart och konkurrenskraftigt skogsbruk. I sitt slutbetänkande lyfte Göran Örlander fram flera konkreta åtgärder för att öka den skogliga tillväxten, till exempel skogsgödsling och askåterföring. Vidare menar Örlander att det mot bakgrund av klimatförändringarna krävs större flexibilitet i valet av trädslag. Därför bör man ge skogsägarna större möjlighet att använda främmande trädslag där det är lämpligt. Detta är särskilt angeläget för Skåne då den höga boniteten och den långa växtsäsongen här skulle ge de största tillväxtvinsterna med högproducerande trädslag. En annan sak som också särskiljer Skåne från övriga Sverige är att de skånska skogarna i mycket hög utsträckning ägs av privatpersoner. Medan det privata ägandet för hela Sverige är knappt 50 procent är motsvarande siffra för Skåne 70–80 procent. Det betyder att skogsbruket i Skåne i hög grad påverkas av beslut som fattas av enskilda markägare. Därför är frågor som äganderätt, ersättning för naturvård och lönsamhet i familjeskogsbruket av särskilt stor betydelse i Skåne. Skogsägare investerar ofta med en tidshorisont på 50–100 år och inte sällan för kommande generationer. För att våga investera i föryngring, röjning, gödsling och annan tillväxtfrämjande skötsel behövs långsiktiga och stabila regler. Om regler förändras i efterhand minskar incitamenten att aktivt bruka skogen. Utgångspunkten måste vara att den enskilde skogsägaren i större utsträckning än idag själv skall få bestämma över sin skog, även i de fall den hyser sällsynta arter eller på annat sätt innehåller höga naturvärden. Dagens regler innebär att skogsägare riskerar att mista brukningsrätten av skog på grund av artskydd eller höga naturvärden. Regelverket är kontraproduktivt då markägare, av rädsla för att mista brukningsrätten, kan välja att avverka skog innan det växer in höga naturvärden. Det är därför viktigt att äganderätten stärks för landets skogsägare. En viktig princip är att naturvårdsinsatser ska bygga på frivilliga överenskommelser mellan staten och markägaren. I Skåne, där skogen ofta är intensivt brukad och markvärdena höga, är det särskilt viktigt att den som drabbas av inskränkningar får snabb, rättssäker och full marknads­mässig ersättning. Sammanfattningsvis behöver Sverige en skogspolitik som i högre grad än i dag tar hänsyn till regionala skillnader. Skåne har helt andra förutsättningar än Norrland, både vad gäller klimat och topografi, och därför krävs en särskild inriktning på hur skogs­bruket i södra Sverige ska utvecklas. Genom att stärka äganderätten och öka förutsätt­ningarna för aktivt brukande med högre tillväxt i fokus kan den skånska skogen bidra till både ökad klimatnytta, ekonomisk utveckling och biologisk mångfald. Samtliga skånska moderata riksdagsledamöter står bakom denna motion. Lars Johnsson (M) Boriana Åberg (M) Daniel Lyckestam (M) Amanda Thonander (M) Louise Meijer (M) Alexander Svensson (M) Mats Sander (M) Peter Ollén (M) Tony Rahm (M)

Motion till riksdagen 2026/27:61 av Daniel Lyckestam m.fl. (M) Stärkt sydsvenskt försvar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om stärkt sydsvenskt försvar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om Skånes strategiska betydelse för Sveriges totalförsvar och förmåga att ta emot och understödja allierade förstärkningar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda förutsättningarna för etableringen av ett nytt regemente i Skåne med huvudsaklig inriktning mot militär logistik och med förmågor inom infanteri och artilleri och tillkännager detta för regeringen. Motivering Under det senaste decenniet har Sveriges säkerhetsläge försämrats kraftigt och Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina har i grunden förändrat säkerhetsläget i Europa. Militär aggression och hot i vårt närområde är åter en realitet, vilket har lett till en omläggning från nedrustning till upprustning av försvaret där den moderatledda regeringen även kunde leda Sverige in i Nato. Under 1990-talet och början av 2000-talet lades flera regementen och två flygflottiljer i Skåne ned. I dag finns viktiga militära förmågor i södra Sverige genom bland annat Södra skånska regementet i Revingehed, marinbasen i Karlskrona och flygflottiljen i Ronneby. Det pågående arbetet med att sätta upp den 7. mekaniserade brigaden vid P 7 innebär en betydande förstärkning av markstrids­förmågan i södra Sverige. Skåne är porten till Europa och Nato Sveriges medlemskap i Nato har samtidigt gett Skånes geografiska läge en delvis ny strategisk betydelse. Skåne är Sveriges port mot kontinenten, både i fred och i krig. Här finns Öresundsbron, stora hamnar, viktiga väg- och järnvägsförbindelser, flygplatser, omfattande sjukvårdsresurser och några av Sveriges viktigaste jordbruksområden. Genom Skåne passerar människor och varor som är avgörande för svensk ekonomi och försörjning. I händelse av kris eller krig blir samma infrastruktur avgörande för möjlig­heten att ta emot stöd och militära förstärkningar från våra allierade. Skånes betydelse för Sveriges totalförsvar handlar därför om mer än att försvara själva land­skapet. Att skydda Skåne och upprätthålla flödena genom regionen är en nationell angelägenhet. Men flödena går åt båda håll. Sveriges uppgift inom Nato handlar inte bara om att kunna ta emot förstärkningar från andra länder. Sverige ska också kunna bidra till försvaret av våra allierade. Skånes närhet till Danmark, kontinenten och Östersjö­området ger regionen en viktig roll även när svenska förband och materiel ska föras ut ur landet. Det gäller inte minst stödet till Natos östra flank och de baltiska länderna. P 7 ansvarar redan i dag för att sätta upp och bemanna Sveriges bidrag till Natos multi­nationella brigad i Lettland. Förmågan att försörja, understödja och transportera svenska förband från södra Sverige till våra allierade är därför inte en framtida teoretisk uppgift, utan en del av den verklighet som Försvarsmakten redan verkar i. Logistikförmåga i Skåne för ökad försvarseffekt Skånes strategiska betydelse handlar också om värdlandsstöd och vad som händer när större militära förband passerar genom regionen. Personal, fordon och materiel måste kunna tas emot, organiseras, försörjas och föras vidare. Fordon behöver underhållas och repareras, förband behöver tillgång till drivmedel, ammunition och andra förnödenheter och det måste finnas kapacitet att ta hand om och transportera skadade. Sverige behöver därför inte bara fungerande hamnar, vägar och järnvägar. Det behövs också militära förband som kan lösa de logistiska uppgifterna. Här har Skåne ytterligare en styrka genom den omfattande civila sjukvården. I länet finns sjukhus på tio orter, däribland högspecialiserad universitetssjukvård. Den civila sjukvården ersätter inte Försvarsmaktens egna sjukvårdsförband, men den utgör en viktig del av totalförsvarets samlade sjukvårdsförmåga. Kombinationen av militär sjuk­vård och en omfattande civil sjukvårdsorganisation är därför relevant när den framtida försvarsorganisationen i södra Sverige planeras. P 7 och uppbyggnaden av den 7. mekaniserade brigaden utgör en viktig grund för markstridsförmågan i södra Sverige. Samtidigt behöver stridande förband logistik för att kunna verka uthålligt. P 7 har dessutom ett uppdrag som sträcker sig utanför Sveriges gränser genom ansvaret för det svenska armébidraget i Lettland. En förstärkt logistik­förmåga från ett annat förband i södra Sverige skulle därför kunna understödja både 7:e brigadens verksamhet och Sveriges bidrag till Natos kollektiva försvar. Den skulle också öka förmågan att hantera de allierade förband som behöver tas emot och föras vidare genom Sverige. Mot den bakgrunden bör förutsättningarna prövas för ett nytt regemente i Skåne med huvudsaklig inriktning mot militär logistik. Ett sådant regemente skulle kunna utbilda och mobilisera förband för transporter, underhåll, försörjning och militär sjukvård. Det skulle kunna understödja svenska förband i södra Sverige, bidra till mottagandet av allierade förstärkningar från kontinenten och stärka Sveriges förmåga att understödja och föra egna förband vidare till andra delar av Nato. Sverige har tidigare haft flera trängregementen med uppgift att svara för bland annat logistik, försörjning och sjukvård. Ett av dessa var Skånska trängregementet. I dag finns Göta trängregemente i Skövde som Försvarsmaktens enda logistikregemente. När Försvarsmakten nu växer, samtidigt som Sverige ska kunna ta emot allierade förstärk­ningar och bidra till försvaret av andra Natoländer, finns det skäl att pröva behovet av ytterligare sådan förmåga. Understöd och skydd är A och O Något som är av stor betydelse för såväl den mekaniserade brigaden som byggs upp vid P 7, liksom ett potentiellt logistikregemente, är vikten av skydd. Söder om Värmland finns det idag ingen utbildning av artillerister och infanteriregementena I 21 och I 13 återuppstod enkom för att säkra öppna logistikvägar mellan Norge och norra Östersjön. I förlängningen skulle förstärkningen med ett nytt logistikregemente i Skåne sedermera behöva kompletteras med infanteri och artilleri. Artilleri är för övrigt en viktig komponent för en mekaniserad brigads förmåga att verka fullt ut. Utgångspunkten måste dock alltid vara Försvarsmaktens operativa behov och var en utökad militär närvaro ger störst försvarseffekt. Ett nytt regemente i Skåne ska inte etableras av regionalpolitiska skäl. Men kombinationen av Skånes geografiska läge, förbindelserna med kontinenten och Östersjöområdet, den befintliga infrastrukturen, den omfattande civila sjukvården, närheten till P 7 och Sveriges åtaganden på Natos östra flank ger särskilda förutsättningar för ett regemente med huvudsaklig inriktning mot militär logistik, och i förlängningen såväl infanteri som artilleri. Frågan bör därför prövas inom den framtida försvarsplaneringen. Daniel Lyckestam (M) Boriana Åberg (M) Mats Sander (M) Alexander Svensson (M) Lars Johnsson (M) Louise Meijer (M) Amanda Thonander (M) Peter Ollén (M) Tony Rahm (M)

Motion till riksdagen 2026/27:49 av Louise Meijer m.fl. (M) Högre utbildning och forskning Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över universitetsutbildningarnas kvalitetsutvärderingar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utbildningars kvalitet bör kunna jämföras mellan olika lärosäten och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att resurstilldelningssystemet i högre utsträckning bör utgå från kvalitet och inte kvantitet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att göra det möjligt att öka styrningen av dimensionering av utbildningar med syftet att minska antagningen till utbildningar förknippade med hög arbetslöshet och samtidigt öka antagningen till utbildningar med koppling till yrken med låg arbetslöshet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att den högre utbildningen bör samverka med näringslivet i högre utsträckning, för att möta behoven på arbetsmarknaden, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att möjliggöra för fler lärosäten att ha en annan form av huvudmannaskap än en statlig myndighet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att universitet och högskolor i högre grad bör differentieras och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över universitetsutnämningarna och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över reglerna för skattelättnader för utländska experter, specialister, forskare och andra nyckelpersoner och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över gränshindersproblematiken för tredjelandsmedborgare som vill bo i Sverige men arbeta i Danmark, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att införa talangvisum för utländska experter, startup-företag och investerare och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att forskningspolitiken i högre grad ska prioritera excellens och nyttiggörande och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att forskningspolitiken bör fördela medel strategiskt och fokuserat till universitet och högskolor och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att effektutvärderingar inom forskningen i högre grad bör prioritera excellens och nyttiggörande och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att följa upp och vid behov vidareutveckla etikprövningslagen för att värna den akademiska friheten och tillkännager detta för regeringen. Ökad kvalitet för bättre konkurrens Kvaliteten på de svenska universitets- och högskoleutbildningarna måste öka. Ökad kvalitet har ett egenvärde i sig men är också viktigt i förhållande till hur de svenska utbildningarna mäter sig med exempelvis Danmarks utbildningar. I Skåne väljer de svenska studenterna inte bara mellan de regionala högre utbildningar som står till buds; de väljer också mellan de danska utbildningarna. I detta val blir kvaliteten på de svenska utbildningarna särskilt viktig. För att öka kvaliteten på universitets- och högskoleutbildningarna bör bedömningen av vad som är god kvalitet reformeras. Kvaliteten ska bedömas och utvärderas utifrån akademiska framgångar, men i bedömningen bör till exempel också ingå hur väl studenterna lyckas efter avslutad utbildning när det kommer till arbete inom examens­området samt antalet lärarledda timmar på utbildningen. Utgångspunkten för kvalitets­utvärderingarna måste vara resultatbaserad. För att enkelt kunna jämföra olika utbildningars kvalitet bör en rankinglista av utbildningar och kurser införas. Denna rankinglista ska vara offentlig och tillgänglig. Konkurrenskraftiga och autonoma universitet och högskolor Resurstilldelningssystemet är idag baserat på antalet helårsstudier och helårs­presta­tioner, dvs. hur många studenter som klarar att prestera 60 högskolepoäng under ett läsår. Systemet premierar inte kvalitet utan snarare att studenterna ska klara sina tentor. Kvalitet måste vara ledordet vid tilldelning av resurser. Styrningen bör utgå från vad som ska uppnås och inte hur det uppnås. På samma sätt som själva kvalitetsbedöm­ningen måste reformeras, måste även de parametrar som ingår i kvalitetsbedömningen vara vägledande vid ersättningen till universiteten. Det handlar bland annat om anställnings­barheten, kopplingen mellan utbildning och näringslivet och antalet lärarledda timmar. Likaså bör det undersökas om det är möjligt att utbildningens kvalitet i en internationell jämförelse ingår i underlaget för resurstilldelningssystemet. Genom denna förändring uppnås större självbestämmande för universiteten samtidigt som styrningen effektiviseras. Lärosätena bestämmer idag i stort sett själva över dimensioneringen av utbildning­arna. Utbudet ska enligt regleringsbrevet svara mot studenternas efterfrågan och arbets­marknadens behov. Så som beskrivits ovan baseras de statliga anslagen för utbildning på grundnivå och avancerad nivå på antalet registrerade studenter och deras poäng­produktion. Konsekvensen av detta blir att studenternas efterfrågan har mycket stor betydelse för dimensioneringen av utbildningen. Företrädare för arbetsmarknaden har i ljuset av detta framfört att den högre utbildningen inte i tillräckligt stor utsträckning avseende dimensioneringen tar hänsyn till arbetsmarknadens behov. I Danmark genom­fördes dimensioneringsreformer under år 2014 och detta har fått effekt på utbildningarna. Med Danmark som föregångare bör även Sverige se över hur dimensioneringen kan förändras på så sätt att platserna på högre utbildning i större utsträckning anpassas efter arbetsmarknadens behov. Utöver detta måste den högre utbildningen i högre utsträckning samverka med näringslivet och utbildningarna måste möta behoven på arbetsmarknaden. Ett flertal utredningar har berört möjligheten för lärosätena att byta juridisk form från myndigheter till exempelvis stiftelser eller en ny typ av juridisk person. Sveriges olika lärosäten skiljer sig åt i fråga om både förutsättningar och behov, och en omvandling av samtliga lärosäten är förmodligen varken önskvärd eller tänkbar. Däremot skulle det vara både tänkbart och möjligt att fler universitet ges möjlighet till en annan form av huvudmannaskap än statlig myndighet. Erfarenheterna från Handelshögskolan i Stockholm, Chalmers och Jönköping visar att ett annat huvudmannaskap lett till ökad autonomi och mer självständighet för hög­skolorna jämfört med de lärosäten som är statliga myndigheter. Den moderatledda regeringen har tillsatt en utredning för att se över och föreslå alternativa organisations­former för statliga universitet och högskolor. Uppdraget ska redovisas den 31 mars 2027. Universiteten och högskolorna måste också tydligare differentieras. Högskolorna i Sverige måste sluta att användas som i huvudsak en arbetsmarknadsåtgärd. Särskilt högskolorna bör i högre grad fokusera på yrkesutbildningar och därmed bli rena yrkes­högskolor. Detta skulle också gynna en mer fokuserad och differentierad forskning. Med det sagt finns det också goda exempel där högskolor lyckats väl. Ett sådant är Högskolan Kristianstad som varit framgångsrik i att få ekonomer i arbete, bland annat genom samarbete med näringslivet. Därtill måste utnämnandet av universitet ses över. Sedan 1999 har sex högskolor blivit universitet under socialdemokratiska regeringar. Gemensamt för dessa är att de vid utnämnandet låg i kommuner som styrdes av social­demokrater. Utnämningarna har inte sällan präglats av att experter har sagt nej till universitetsplanerna. År 2022 blev Mälardalens högskola universitet. Detta efter att Stefan Löfven, bara några månader efter att Högsta domstolen bestämde att en amerikansk student hade rätt att återfå kursavgiften från samma högskola på grund av undermålig utbildning, lovade att det skulle bli ett universitet. Det finns skäl att ompröva fördelningen mellan universitet och högskolor och de universitetsutnämnanden som gjorts. Konkurrenskraftig forskningsnation En viktig förutsättning för Sveriges konkurrenskraft är landets förmåga att attrahera utländska experter och forskare. De tillför och sprider kompetens till det svenska samhället och bidrar genom detta till att långsiktigt stärka Sveriges styrkepositioner inom företagande, teknik, innovationer och forskning. År 2001 infördes en möjlighet till skattelättnad för utländska nyckelpersoner, den så kallade expertskatten. År 2012 kompletterades lagstiftningen med en förenklingsregel. Rapporter visar dock att expert­skatten i Sverige inte fungerar lika bra som i Danmark. De danska expertskatte­reglerna för forskare är mer generösa än de svenska. Antalet forskare och nyckel­personer som utnyttjar expertskatten i Danmark är betydligt fler än i Sverige. I samman­hanget ska man beakta att Sverige är ett större land och har fler stora företag än Danmark. Fristående institut med fokus på experter, forskare och specialister har pekat på att den svenska inkomstgränsen varit hög och att reglernas utformning påverkar Sveriges möjligheter att konkurrera om internationell spetskompetens. Under mandatperioden har den moderatledda regeringen förbättrat expertskatten i två viktiga avseenden. Tidsgränsen har utvidgats från fem till sju år och från och med 2025 har beloppsregeln sänkts från två till en och en halv gånger prisbasbeloppet. För den som börjar arbeta i Sverige under 2026 innebär det att den månatliga ersättningen ska överstiga 88 800 kronor. Förändring­arna är i linje med vad Moderaterna i Skåne har drivit i denna motion under lång tid och innebär att fler kan omfattas av reglerna. Den moderatledda regeringen har utöver ovan ändringar även lagt fram förslag om att expertskatten ska bli mer generös genom att den skattefria delen av lönen ökas från 25 procent till 30 procent. Samtidigt bör expert­skatten även fortsättningsvis följas upp och utvecklas så att Sverige kan attrahera utländska experter, specialister, forskare och andra nyckelpersoner. Utöver den svenska expertskatten så finns även andra hinder mot att utländska forskare är verksamma i Sverige, nämligen gränshindersproblematiken för tredjelands­medborgare vid arbete och bostad i Danmark respektive Sverige. ESS i Lund har sin databasbearbetning från ESS i Köpenhamn. Det innebär för vissa att arbete och boende är förlagt till två olika länder. Forskarna och experterna kommer inte bara från EU utan också från resten av världen, som tredjelandsmedborgare, och detta innebär ett nytt perspektiv på gränshindersproblematiken i ett större perspektiv, inte minst med tanke på England och brexit. De svenska lagar och regler som ger förutsättningar för utländsk arbetskraft, gäst­forskare och sekondering är avgörande för hur framgångsrika svenska lärosäten och företag blir med att nyttja anläggningen ESS och MAX IV i Lund. Eftersom detta berör ett stort antal personer som behöver komma till Sverige för att säkra den svenska kapita­liseringen av anläggningarna är detta av yttersta vikt. Inom ramen för Cross Border Science and Society har delprojektet Gränshinder använt forskares tidigare erfarenhet kopplat till myndigheter för att lösa ut gränshinders­frågor. Det har i Danmark resulterat i en ny dansk lag för ESS-anställda som går under benäm­ningen lex ESS. Det är viktigt att bygga vidare på erfarenheterna från kartläggning inom projektet och göra det enkelt och friktionsfritt för personer som rör sig över världen och kommer till ESS i Lund inom ramen för Europeiskt forskningsinfrastrukturkonsortium (Eric). Internationella forskare ska vilja vara verksamma i Öresundsregionen. Då är det viktigt att attrahera och behålla kompetenta och kunniga personer som sköter och använder ESS och MAX IV. Det är en nyckelfaktor för det svenska utbytet av anlägg­ningarna. För att attrahera särskilda talanger till Sverige måste även reglerna för uppehålls­tillstånd vara konkurrenskraftiga. Det bör därför införas särskilda talangvisum. För att dessutom underlätta för den som vill starta företag och investera här, bör det övervägas om också särskilda visum för anställda vid exempelvis startups och investerare kan införas. Inspiration bör hämtas från andra länder, till exempel Kanada och Neder­länderna. För att stå sig i den internationella konkurrensen måste Sverige arbeta fokuserat kring forskningspolitiken och vilken inriktning man vill att forskningen i Sverige ska ha. I andra länder ser man tydligare inriktningar och prioriteringar kring forskning där excellens och relevans värderas högt. Vi tror att excellens och nyttiggörande inom forskningen går hand i hand och att sådana prioriteringar tydligare måste komma till uttryck inom ramen för forskningspolitiken. Det betyder i förlängningen att forsknings­medel i högre utsträckning måste tilldelas fokuserat och strategiskt till universitet och högskolor och inte smetas ut på alla dessa institutioner. Den moderatledda regeringen har under mandatperioden lagt om forskningspolitiken i denna riktning. I forsknings- och innovationspropositionen för 2025–2028 står excellens, internationalisering och innovation i centrum. Riksdagen beslutade 2025 om inriktningen, som bland annat omfattar 6,5 miljarder kronor i ökade satsningar på fri forskning och innovation av högsta kvalitet, höjda och konkurrensutsatta medel till lärosätena, stärkt forskningsinfrastruktur och åtta nya strategiska forskningsområden. Det är viktiga reformer som behöver fullföljas och följas upp med fokus på kvalitet och internationell konkurrenskraft. Därtill vill vi se att forskningen i högre grad präglas av effektutvärderingar. I en studie från 2010, Effektutvärderingar i doktorsavhandlingar, går det att läsa att endast 13 procent av de 1 402 granskade avhandlingarna inom sju vetenskapliga discipliner innehöll studier av sociala interventioners effekt. Inom pedagogik var det enbart 6 procent av de granskade avhandlingarna som studerade pedagogikens effekter, och inom kriminologi var andelen noll. De granskade avhandlingarna lades fram mellan åren 1997 och 2006. Att forskningen inom socialt arbete inte inriktas på utvärdering av politiska beslut och sociala interventioner försvårar för beslutsfattare att fatta evidens­baserade beslut. Effektutvärderingarna inom forskningen måste därför öka. Värna den akademiska friheten – följ upp och utveckla etikprövningslagen ”I bästa fall tidsödande och byråkratiskt, i näst bästa fall komiskt, i sämsta fall absurt.” Så beskrev sociologen David Wästerfors effekterna av etikprövning i Statsvetenskaplig tidskrift (nr 2/19). Etikprövningslagen är egentligen utformad för medicinsk forskning men har allt eftersom även kommit att omfatta humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Detta har medfört att forskningsfrågorna och därmed forskningen anpassas för att undslippa etikprövningen eftersom den är så tidskrävande och omständlig. Jurister måste exempelvis etikpröva forskning som hänvisar till domstolsavgöranden, trots att dessa är offentliga och persondata anonymiserade. Det har därtill rapporterats om ett uppmärksammat fall gällande etikprövningen avseende en artikel om våldtäkts­män. Mot bakgrund av att etikprövningslagen har utvecklats till att påverka forskningen och den akademiska friheten negativt har den moderatledda regeringen tagit viktiga steg för att förändra regelverket. I juni 2026 beslutade riksdagen om undantag från kravet på etikgodkännande för viss forskning, såsom forskning om politiska åsikter som bygger på uppgifter i media, men även studier av offentliga domar. Lagändringarna träder i kraft den 1 juli 2027. Förändringarna innebär betydande lättnader, inte minst för juridisk och samhällsvetenskaplig forskning. När reglerna har börjat tillämpas bör de följas upp. Louise Meijer (M) Boriana Åberg (M) Amanda Thonander (M) Daniel Lyckestam (M) Alexander Svensson (M) Tony Rahm (M) Peter Ollén (M) Mats Sander (M) Lars Johnsson (M)

Motion till riksdagen 2026/27:43 av Louise Meijer m.fl. (M) En modern och könsneutral fideikommissordning för kulturhistoriskt värdefulla egendomar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att införa en modern och könsneutral fideikommissordning för kulturhistoriskt värdefulla egendomar och tillkännager detta för regeringen. Motivering Fideikommiss har funnits i Sverige sedan slutet av 1600-talet och innebär att en viss egendom ska hållas samlad och föras vidare enligt en på förhand bestämd successions­ordning. De flesta svenska fideikommiss inrättades under 1700-talet. Möjligheten att instifta nya fideikommiss i fast egendom upphörde 1810 och för lös egendom 1930. Genom lagen om avveckling av fideikommiss, som trädde i kraft 1964, beslutades att de kvarvarande fideikommissen som huvudregel skulle avvecklas. Regeringen kan dock enligt 6 § avvecklingslagen besluta om undantag och därmed fortsatt tillämpning av en fideikommissurkund om egendomen har ett synnerligt kulturhistoriskt värde eller om det finns andra särskilda skäl. Lagstiftningen erkänner därmed redan att vissa egendomar har ett sammanhållet kulturhistoriskt värde som motiverar en särreglering. Fideikommissen har bidragit till att hålla slott, herrgårdar, jord- och skogsbruksfastig­heter, parker, arkiv, bibliotek, konst och möbelsamlingar samlade över flera genera­tioner. Värdet ligger ofta just i helheten. Den traditionella fideikommissordningen byggde ofta på att den äldste sonen ärvde egendomen. En sådan ordning är inte önskvärd. Det finns däremot starka kulturhistoriska skäl för att möjliggöra att ett gods kan ärvas av enbart en person, istället för att det behöver säljas eller styckas upp. En ny fideikommissordning bör därför vara könsneutral och kunna möjliggöra för ägaren att utse det barn som har bäst förutsättningar och vilja att långsiktigt förvalta egendomen, oavsett kön och plats i syskonskaran. En sådan ordning bör vara frivillig och förbehållen egendomar vars samlade kultur­historiska värde har prövats av en behörig myndighet. Kraven bör dock vara sådana att de tidigare fideikommissen normalt sett skulle leva upp till villkoren. Reglerna bör samtidigt utformas så att övriga arvingars berättigade ekonomiska intressen så långt som möjligt kan tillgodoses utan att huvudgården, marken eller samlingarna måste delas eller säljas. Louise Meijer (M) Amanda Thonander (M) Lars Johnsson (M) Alexander Svensson (M) Boriana Åberg (M) Daniel Lyckestam (M) Tony Rahm (M) Mats Sander (M) Peter Ollén (M)