Fredrik Olovsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2.

När regeringen tillsatte elmarknadsutredningen, som till stora delar ligger till grund för propositionen, skapades stora förväntningar. Retoriken från energiministern var på sedvanlig nivå, får man väl säga. Sverige stod inför en historisk elektrifiering. Industrin efterfrågade mycket mer el. Hushåll och företag oroade sig över priserna. Frågor om effekt, leveranssäkerhet och investeringar stod högt på dagordningen.

Regeringen beskrev därför utredningen som ett viktigt steg för att skapa framtidens elmarknad. Energi- och näringsministern talade om behovet av en elmarknad som säkerställer investeringar, stärker leveranssäkerheten och möter elektrifieringens krav.

Det lät som att regeringen skulle ta ett väldigt stort grepp om de stora utmaningarna i ett elsystem som egentligen ska fördubblas på 20 år. Men när propositionen nu ligger på riksdagens bord är det svårt att inte känna att regeringen lovade väsentligt mycket mer än vad den nu levererar – en känsla som är återkommande när det gäller den här regeringen. Det är mycket retorik men ganska lite resultat.

I verkligheten har den politik som regeringen och Sverigedemokraterna bedrivit fått elektrifieringen att stanna av. Elanvändningen, som regeringen och faktiskt också vi andra vill fördubbla för att trycka ut de fossila bränslena och utsläppen och ta vara på de industriella möjligheterna, har faktiskt minskat. Sverige halkar efter länder i vår närhet eller missar nu helt att använda de styrkor som vårt land har.

Vi vet också vad det beror på: en politik som har försämrat investeringsviljan och minskat framtidstron, inte minst på det här området.

Inte heller i propositionen om elmarknaden finns någon lösning på problemen. Vad det i praktiken handlar om – vilket också utskottets ordförande egentligen sa nyss – är att dagens ellag delas upp i två lagar. Strukturen görs om. Begrepp förändras och EU-anpassas, och kapitlen flyttas runt. Det kan säkert vara motiverat som ett lagtekniskt projekt eller ur ett lagtekniskt perspektiv och ett EU-perspektiv. Det kanske också underlättar lite grann för de – kanske inte så många människor ändå – som läser ellagen.

Det är dock inte de här reformerna som svenska elkunder, svenska företag eller svensk industri har väntat på. Sveriges energipolitiska problem handlar inte om att lagen har fel disposition.

Det handlar om höga priser. Det handlar om investeringar som inte kommer på plats eller som tar för lång tid och om att regeringens politik har inneburit ett stopp för investeringsbeslut i nyproduktion. Det handlar om att elnät byggs ut för långsamt men också om att elnätsbolag kan ta för mycket betalt. Det handlar om att företag får vänta på en anslutning orimligt länge men också om att de anslutningar som blir av riskerar att helt domineras av datacenter, där värdet mycket väl kan hamna utomlands snarare än i Sverige. Det handlar om stora regionala prisskillnader, som regeringen har förvärrat genom att inte bygga exempelvis Kriegers flak utanför Skånes kust. Inget av detta löser man genom att flytta paragrafer från en lag till två.

Däremot fanns det ett förslag i utredningen som kunde ha lett till och underlättat nya investeringar, exempelvis för havsbaserad vindkraft, och som skulle skapa bättre och tryggare investeringsvillkor på marknaden med exempelvis prissäkringar. Men den typen av frågor har regeringen valt att lägga i byrålådan.

Herr talman! Vi socialdemokrater är inte heller riktigt nöjda med den konkreta fråga vid sidan av energidelning som faktiskt finns i propositionen, nämligen den om anvisade elavtal. Vi har länge drivit på för en förändring av dagens system, som leder till alltför höga priser för människor. Det handlar ofta om människor som är lite mer utsatta och som inte förstår elmarknaden så väl som vissa politiker tycker att man ska. Ingen ska behöva fastna i dåliga eller onödigt dyra avtal bara för att man inte är aktiv på elmarknaden.

Vi socialdemokrater skulle vilja se ett upphandlat system som helt enkelt kan pressa priserna på den här marknaden. När man läser utredningen ser man att det främsta argumentet mot en sådan modell är att fler kanske skulle vilja ha den upphandlade prispressade varianten i stället för de val som finns att göra i dag. Det är intressant. Staten har alltså alldeles uppenbart en möjlighet att se till att priserna för vanliga hushåll och vanliga familjer skulle kunna bli lägre. Men dessvärre valde inte regeringen eller Sverigedemokraterna den vägen.

Det som förenar de anvisade avtalen och andra frågor i propositionen är att regeringen i alltför stor utsträckning fokuserar på strukturen i lagboken och litar på marknaden i stället för att bry sig om de resultat som behövs i människors vardag.

Marknadsdesign måste ytterst handla om vad marknaden ska leverera. Levererar den investeringar, konkurrenskraft och rimliga villkor för hushåll och företag? Det är uppenbart att den här propositionen inte har något svar eller någon lösning på dessa avgörande frågor.

På sätt och vis sammanfattar den här produkten också denna mandatperiod på ett ganska tydligt sätt: stora löften men svag leverans, högstämd retorik men lama resultat.

Vi behöver en energipolitik som bygger bort flaskhalsar, kortar ledtider, stärker elnäten, stimulerar investeringar och säkerställer att elektrifieringen blir verklighet och att priset för människor och företag blir lågt och konkurrenskraftigt. Vi behöver en elmarknad som fungerar för alla, inte bara för dem som har tid, kunskap och resurser att ständigt bevaka sin rätt.

Regeringen utlovade en reform av elmarknaden, men det som presenteras här är framför allt en reform av lagstrukturen. Det räcker inte för att möta de utmaningar som Sverige står inför. Det är faktiskt hög tid att ta energipolitiken på större allvar.

(Applåder)

Fru talman! Sverige är ett av de länder i EU som det senaste decenniet, eller drygt det, har tillfört mer elproduktion. Vår elproduktion är också nästan till 100 procent fossilfri. Vi ligger i toppen av de länder som exporterar el till andra. Våra kablar till andra EU-länder används nästan uteslutande för export. Antalet importtimmar är oerhört få.

När EU-kommissionen lägger fram ett förslag som hotar att konfiskera flaskhalsintäkter som uppstår i Sverige på grund av vår otillräckliga nätkapacitet är det inte bara upprörande utan också direkt kontraproduktivt. Man ger sig på dem som är bäst i klassen och som redan bidrar mest till unionens bästa.

För oss är det självklart att flaskhalsintäkterna ska stanna i Sverige. De tillhör oss. De samlas in för att användas för att hjälpa till att finansiera förbättringar i vårt elsystem. Vi betalar själva med egna pengar.

Nu blir det upp till regeringen att inte bara kraftfullt ta avstånd från förslaget om att flaskhalsintäkterna ska betalas till EU utan också samla stöd från andra EU-länder som förstår att det är kontraproduktivt och farligt att hantera vårt gemensamma arbete i EU på det sättet.

När det gäller regeringens jobb att skapa stöd för Sverige kan man faktiskt bli lite orolig. Frågan är egentligen vad regeringen har gjort under tiden som EU-kommissionen jobbat med förslaget. Vilka diskussioner har man haft, och vilka krav har man ställt? Det vet vi inte i dag. Det är ett sätt att jobba i EU som man behöver vara väldigt aktiv i.

Klart är att vi socialdemokrater i tre års tid lyft fram att det är viktigt att regeringen driver i EU att vi själva ska få bestämma över våra flaskhalsintäkter och hur de ska användas. Den möjligheten hade vi lite tidigare, men den har förhandlats bort under SD-regeringen. Trots att Sverige var ordförandeland i EU 2023 och hade unika möjligheter att knyta kontakter, bygga allianser och föra upp frågor på dagordningen slarvade regeringen bort den möjligheten.

Nu står vi alltså här i vad som riskerar att vara en förhandlingsmässig uppförsbacke för att regeringen inte orkade agera när tid var. Det riskerar att stå svenska folket väldigt dyrt.

Att vi nu är eniga i den här frågan i näringsutskottet är alldeles utmärkt. Men det vilar ett väldigt tungt ansvar på regeringen att reparera den skada som har uppstått av dess egen passivitet. Jag yrkar bifall till förslaget från utskottet.

(Applåder)

Fru talman! Vi har redan från början varit tydliga med att vi inte vill se att vattenkraften tappar mer än en och en halv terawattimme. Det var det som vi gick in i den här processen med, när den nationella planen beslutades från början. Det har varit en väldigt besvärlig resa sedan dess för vattenkraften. Dessutom har det verkligen funnits risk för att detta ska spilla över på mer storskalig vattenkraft.

Sammantaget ser vi inte att det finns särskilt stort utrymme att reducera uttaget från vattenkraften. Det gäller generellt men naturligtvis inte minst i de delar av Sverige där vi har störst problem. I södra Sverige är det förstås särskilt viktigt att den kan bli kvar.

Nu när prövningarna ska göras är det viktigt att det regelverk som finns i grunden fungerar på det sätt som det varit avsett att göra från början. Men det är också viktigt att det finns tillräckliga medel i fonden för att göra de miljöinsatser som krävs, för de kommer också att behöva göras.

När regeringen kommer med sin politik på det här området, om inte alltför lång tid, får vi se vilka problem som eventuellt återstår. Vi får hantera det då. Precis som Rickard Nordin är jag väl inte helt optimistisk om att detta skulle lösa alla problem. Jag tror inte heller att man tar vara på den potential som finns att bygga mer vattenkraft, att uppgradera den ytterligare och att föra till pumpkraft och annat i det här systemet. Det finns ju stor potential att göra detta. Det skulle gå att göra mer generellt sett på vattenkraftsområdet. Med tanke på den viktiga roll vattenkraften har som reglerkraft, inte minst i södra Sverige, är det en insats som skulle vara oerhört viktig för hela elsystemet.

Fru talman! Jag har också besökt den småskaliga vattenkraften för att både få information och se den potential som finns i den. På väldigt många håll finns det verkligen en oro. Den finns en oro för att det ska rivas bort mer kraftproduktion på områden där den behövs eftersom man ska implementera nya EU-regler, där vi dessutom ligger lite sent.

Vi är naturligtvis väldigt intresserade av vad regeringen kommer med för lösningar på det här området. Det ska ju komma en proposition lite senare i år, exempelvis. Vi får hoppas att den kan lösa det här problemet. Men det har under mandatperioden varit ett otroligt dåligt hantverk från regeringens sida. Det här var ju någonting som man direkt efter valet hävdade att man kunde lösa snabbt och enkelt, och nu ser vi att åren har gått och att ingenting egentligen har hänt. Prövningen har pausats, satts igång och pausats. Det ger naturligtvis inte särskilt stor trovärdighet – om man vill göra stora investeringar. Vi har också sett hur fonden har fått stänga i perioder, men nu är den öppnad igen för att också finansiera de insatser på miljöområdet som kan behöva göras.

Vi hoppas verkligen att de åtgärder som kan vidtas under våren kommer att lösa det här problemet. Annars är det naturligtvis en viktig fråga för nästa mandatperiod.

Fru talman! Vi socialdemokrater går som vanligt till val på den politik som vi tycker är absolut viktigast för Sverige. Vi är beredda att arbeta med de partier, förutom Sverigedemokraterna, som ställer upp på den efter valet. Detta har vi lyckats med förut. Vi har haft regeringsmakten under en ganska lång tid i Sverige, och vi har nästan aldrig haft egen majoritet. Det är ett bra bevis för hur vi kan bygga ett samhälle gemensamt med andra.

Jag tycker inte att det är det bästa argumentet att kritisera Vänsterpartiet för att de vill bygga vindkraft för 50 miljarder – när man samtidigt avsätter 250 för att bygga ut kärnkraft – och hänvisa till att det slår på statliga finanser och bygger statsskuld.

Vi tror att staten behöver göra mer på det här området. Vi har avsatt lika mycket som regeringen. Vi tycker att pengarna borde användas till både kärnkraft och havsbaserad vindkraft och eventuell annan storskalig energiproduktion.

På energiområdet ser vi att det här i grund och botten inte skulle hjälpa särskilt mycket. Det hjälper inte så mycket att det finns fyra Tidöpartier som har majoritet under en period på fyra år, för sedan kommer ett annat lag som vill någonting annat under fyra år. Här krävs det verkligen långsiktighet och att vi kommer överens tillsammans. Därför tycker jag att det är bra att de flesta partier nu ställer upp på att det behövs en energiberedning efter valet. Frågan är varför Moderaterna inte redan har sett till att det finns en sådan på plats. Det är väl det enda parti som inte tydligt säger att det här är någonting man vill jobba med tillsammans över blockgränserna.

Fru talman! Jag nämnde i mitt anförande att vi tycker att vi ska ha ett ökat statligt ansvar för energiproduktionen i Sverige framöver. Det har varit väldigt mycket av marknad på detta område tidigare. Även de beslut som har gällt kärnkraften har fattats i styrelser och på marknadsmässiga grunder. Det gäller inte bara Ringhals. Det gäller också Oskarshamn, där man har fattat samma beslut.

Nu ser vi alla att det hade varit bra om man hade gjort de investeringar som hade krävts men som då ansågs vara olönsamma, precis som vi nu också ser att det kommer att vara nödvändigt att göra investeringar i de gamla kärnreaktorer vi har i dag för att få dem att leva längre – det kommer sannolikt att vara billigare än att bygga nya.

Självklart vill vi se mer energiproduktion framåt. Jag tror också att det är viktigt att fundera över vad man fattar för beslut i dag. Jesper Skalberg Karlsson tillhör ett regeringsunderlag som har sett till att vi inte bygger ut exempelvis Kriegers flak, söder om Skåne, som skulle innebära att man får el till ytterligare 500 000 hushåll och som skulle sänka kostnaderna i södra Sverige. Detta är information som vi har här och nu, och ändå väljer dagens regering att se till att de investeringarna inte kommer på plats.

Frågan kommer tillbaka till Jesper Skalberg Karlsson: Varför fattar ni den typen av beslut när ni vill ta ett ökat statligt ansvar och när ni vet att vi behöver den elen?

Fru talman! Tillgång till energi är en av de viktigaste byggstenarna för en industrination och ett välfärdssamhälle. Men utmaningen är inte bara att säkra energi utan också att bygga ett hållbart, kostnadseffektivt och tryggt energisystem.

I dessa dagar med krig i Mellanöstern som får stora effekter på gas och oljemarknaden är det tydligt att fossilfrihet och minskat beroende av importerad fossil energi, inte minst från instabila regioner och från skurkstater, är en avgörande ekonomisk säkerhetsfråga. Omställningen från ett system med stor andel importerad fossil energi till ett system som framför allt bygger på el från fossilfria källor är därför helt central.

Men inte heller det arbetet handlar om att bara bygga elproduktion till vilket pris som helst. Utmaningen är att skapa ett system som ger tillförlitlig el till låg kostnad. Det är den totala kostnaden för familjer, företag och den gemensamma ekonomin som behöver vara låg. Det är ytterst den samlade kostnadsbilden som avgör om el- och energisystemet är konkurrenskraftigt på riktigt.

I Sverige har vi goda möjligheter att lyckas bygga ett sådant effektivt system. Med de förutsättningar vi har i Sverige sker detta genom en effektiv kombination av flera kraftslag och olika funktioner: kärnkraft och vindkraft, vattenkraft och fjärrvärme, flexibilitet och lagring. Här har dock Moderaterna och Sverigedemokraterna misslyckats, framför allt genom att närmast uteslutande fokusera på en pusselbit, den nya kärnkraften, och inte ens med detta har man lyckats särskilt väl så här långt. Därigenom missar man också alla andra insatser som behövs för att bygga ett konkurrenskraftigt system.

Vi ser hur Tidöpolitiken innebär att nyinvesteringarna i produktion närmast helt har stannat upp, och det är en kraftig varningssignal. Det kommer att driva upp elpriserna i framtiden. Det skapar osäkerhet i näringslivet, och det äventyrar jobb och tillväxt i Sverige.

Socialdemokraterna har en bredare ansats där målet inte är kraftslag utan konkurrenskraft, kostnadseffektivitet och leveranssäkerhet. Det kräver ett mer teknikneutralt förhållningssätt. Det innebär för det första att vi strävar efter politisk stabilitet. Sverige behöver en blocköverskridande överenskommelse som kan skapa stabilitet som kan minska kostnader och ge den trygghet och förutsägbarhet som krävs för att näringslivet ska investera.

Sedan vill vi, precis som energibranschen och näringslivet, fortsätta med en bred energiberedning som kan ta sig an det som i praktiken är en ny elektrifiering av Sverige. Det står vårt land dyrt att Sverigedemokraterna och Moderaterna har vägrat att göra upp om detta under den här mandatperioden, men vi tar oss gärna an det under nästa.

För det andra behövs en starkare statlig planering och därmed också ett ansvar för var och hur elproduktion, lagring och nät ska byggas, så att energisystemet kan bli mer effektivt och kostnaderna kan minimeras. Det har varit en kombination av marknad och var det geografiskt varit möjligt att få tillstånd som i hög grad fått bestämma var utbyggnaden ska ske under senare tid.

Vi vill ta ett fastare grepp över samhällsutvecklingen, och då är detta hur vi bygger elproduktion förstås också helt centralt. Men frågan när är också intressant. Att bryta ned de långsiktiga målen – som detta med 300 terawattimmar till 2045, som Tobias Andersson talade om – på kortare sikt, till 2030 och 2035, ger också ökad tydlighet och stadga. Det är något som borde göras gemensamt.

För det tredje ser vi också att det krävs en hel del nya verktyg för att förverkliga detta, exempelvis investeringsstöd. Liksom regeringen har avsatt pengar för kärnkraft i budgeten vill vi se ett statligt engagemang för all storskalig energiproduktion, där vi genom att bygga på kostnadseffektivitet och tillförlitlighet kan uppnå låga priser för landets familjer och ökad konkurrenskraft för de svenska företagen.

För det fjärde behövs också en politik för effektivisering. Vill man vara konkurrenskraftig måste systemen optimeras. Genom effektiviseringsåtgärder kan vi också skapa utrymme för befintlig industri att bygga ut och för ny industri att etableras i Sverige. Energimyndigheten pekar på att var sjunde kilowattimme kan sparas bort lönsamt. Det vill vi göra.

För det femte behöver förstås elnäten byggas ut, men regleringen behöver bli tuffare. Bolagen har fått ta ut för stora vinster, och man har fokuserat för lite på innovation och kostnadseffektivitet. Den effektavgift som nu införs skjuter, tillsammans med bolagens möjligheter att ta ut ytterligare 100 miljarder kronor från sina kunder de närmaste åren, effektivt ned det folkliga stödet för hela sektorn.

Fru talman! Även andra områden än de som jag nu har tagit upp är viktiga. Fjärrvärmen behöver bättre konkurrenskraft, så att den värnas i energisystemet. Vattenkraften har kapacitet att bidra mer och bör uppgraderas. Vindkraften behöver bättre villkor. Tillståndsprocesserna behöver gå fortare och bli mer rättssäkra. Fusionskraft och geotermisk energi behöver få rimliga regelverk och ett statligt engagemang, och vi i Sverige behöver en vätgasstrategi.

Den industri som ska ställa om behöver också, liksom alla de som vill investera och bygga ny verksamhet i Sverige, känna ett tydligt stöd från en regering som inte vacklar om vilken väg Sverige ska ta. Det är en regering som samlar Sverige runt en vision om vad vi ska vara för land och också om vad vi ska leva på i framtiden. Det är en regering som tydliggör att fossilfrihet är vägen till konkurrenskraft och trygghet. Det är en regering som ökar insatserna och jobbar hårt för att öka vår industriella förmåga, vår produktionskapacitet och därmed också vår trygghet och vårt välstånd. Vi behöver inte en regering som vacklar om riktningen och avvecklar industripolitiska verktyg, för vad ska vi annars med den nya elen till?

Socialdemokraterna har i det här betänkandet en mängd reservationer. Det har vi för att det finns väldigt mycket som behöver göras för att bygga ut ett konkurrenskraftigt energisystem och som inte blir gjort i dag.

Men trots att det går att rikta kritik mot inte minst Sverigedemokraterna och regeringspartierna på det här området vill jag avsluta på ett annat sätt.

Vi menar allvar med att vi tror och tycker att Sverige utvecklas bäst om vi jobbar tillsammans på det här området. Vi vill se breda överenskommelser om energipolitiken. Vi vill att vi ska jobba tillsammans med att elektrifiera Sverige och inte bara bygga ett fossilfritt energisystem utan ett kostnadseffektivt och konkurrenskraftigt system. Det behövs om svenska familjer ska få låga kostnader och pengar över till annat än el och värme. Det krävs om svenska företag ska kunna behålla jobb och produktion här och om det ska skapas nya jobb i Sverige i nya, viktiga strategiska branscher. Det är grunden för att vi också ska få ett ökat välstånd.

Fru talman! Även om jag står bakom samtliga våra reservationer i betänkandet väljer jag att yrka bifall bara till reservation 1 och reservation 8.

Fru talman! Jag tar gärna emot väl underbyggda svar. Det fick jag dock inte i den här repliken.

Vi socialdemokrater har också avsatt pengar för stöd vid höga elräkningar, och vi tycker att de ska aktiveras nu. Pengar ska inte, som Tobias Andersson säger, ligga och skvalpa, och förslaget ska inte, som Ebba Busch säger, ligga i en byrålåda utan det ska användas för att stötta de hushåll som nu får höga elräkningar, dels på grund av att elpriserna är höga, dels på grund av att andra avgifter också har höjts mycket kraftigt. Därför tycker vi att det är dags att göra detta nu: aktivera elstödet, ta beslut, ordna förordningar och se till att så snabbt som möjligt betala ut pengarna till landets hushåll.

Det vill vi göra, men det verkar inte som att Tobias Andersson är beredd att ta den typen av initiativ i det samarbete man har på det här området, som han inledde med att säga. Ni har ju inga reservationer här. Tydligen finns det inte heller tillräckligt mycket reservationer mot att regeringen fortsatt håller inne med elstödet. Det skulle vara otroligt viktigt att göra detta nu.

Jag tror att det skulle vara välgörande om regeringen och Tidöpartierna nu samlat berättade för svenska hushåll att elstödet kommer – man kommer inte att bli lämnad ensam med de höga elkostnaderna under den här vintern. Som det ser ut nu är det precis så det kommer att bli. Man får stå ensam medan pengarna ligger och skvalpar i budgeten.

Fru talman! Jag tackar Tobias Andersson för anförandet.

Jag tror att många som lyssnar på en energipolitisk debatt med den bredd som vi har i dag verkligen undrar vad det stora partiet i regeringsunderlaget har att säga om den situation vi befinner oss i nu. Budskapet i höstas från energiministern var att ingen ska behöva stå ensam med stora elräkningar under vintern. Många svenskar trodde säkert också på Tidöpartierna när löftet gavs.

Nu kommer i dagarna återigen en ny elräkning, en ny smocka efter förra månadens smocka. Men det är inte bara elpriset som driver upp elräkningarna, utan till det kommer stora höjningar av elnätsavgifter. Ovanpå detta får många svenska familjer också stora kostnader för effektavgifter.

Socialdemokraterna har återkommande krävt att elstödet ska aktiveras och att effektavgifterna ska pausas. Mina två frågor till Tobias Andersson är enkla: Varför har ni inte pausat avgiftshöjningarna? Varför vägrar ni att aktivera elstödet?

Fru talman! Jag vill ändå återkoppla till det Jesper Skalberg Karlsson sa inledningsvis om vad man ska ha på sin valaffisch inför valet i höst. Det verkar som att Moderaterna i Skåne tänker ha: ”Ingen mer energiproduktion här. Vi väntar på kärnkraft innan priserna kan bli lägre.” Jag tror att det är svårsålt, för de flesta tycker nog att man ska bygga den kraftproduktion man kan och komplettera vindkraften med exempelvis biogasturbiner som kan stötta upp ytterligare när ännu mer intermittent kraft kommer till.

Detta är inte omöjligt att göra, tvärtom. Det är något man kan få på plats långt innan kärnkraft kan byggas i Sverige. Det är korrekt att det finns företag som vill investera i kärnkraft, och det vill de inte minst för att ett stort stödsystem är på väg fram. Med ett motsvarande system för andra kraftslag skulle också trycket på dem att komma igång bli ännu högre.

Nu riskerar den ensidiga politiken att slå undan benen på allt som skulle kunna hända de närmaste tio tolv åren i väntan på att kärnkraft kan komma på plats. Men jag tror inte att skåningar, hallänningar, Blekingebor eller andra i landet är beredda att vänta så länge på att få lägre elpriser och större möjlighet till inkoppling och industriell verksamhet.

Därför är det dags för Moderaterna att leva upp till en del av de skrivningar som finns i budgetpropositionen och som pekar på att det behövs mer vindkraft och insatser för vindkraft. Men det slutar alltid med att inget av detta blir gjort. Därför är priserna höga, och därför blir det mindre industriell utveckling i Sverige. Det kommer i längden att göra oss mer beroende av utländsk, importerad energi, och vi kommer att förlora jobb och välfärd. Det är alltså dags att med konkreta insatser leva upp till de fina skrivningar som finns.

Vi gör gärna detta gemensamt i en överenskommelse om energipolitiken där fler kraftslag än bara kärnkraft får plats.

Fru talman! Det är naturligtvis väldigt viktigt att prata om de priser som hushållen möter på det här området, och det är naturligtvis oerhört bra att priserna stabiliseras efter den chock som inträffade under 2021 och 2022 i samband med Rysslands anfall mot Ukraina och de förberedelser som uppenbarligen gjordes innan detta. Men det är ju också så att vi i dag har en industri som i många fall har det riktigt tufft. Det gäller till exempel stålindustrin, skogsindustrin och kemiindustrin, som inte producerar så mycket som man borde. Det är alltså delvis på grund av de ekonomiska problemen och den låga tillväxten som även detta område kan uppvisa lite lägre priser. Det är en klen tröst i det längre perspektivet.

Dessutom behövs mer elproduktion i södra Sverige för att man långsiktigt ska kunna hålla ned priserna och möjliggöra fler industrier där.

Därför är det så dåligt – faktiskt riktigt dåligt – att regeringen har försämrat villkoren så till den milda grad att Kriegers flak inte har byggts under den här mandatperioden. Detta skulle annars ha hunnits med, för att sänka priserna inte minst i Skåne. Elen skulle räcka till 500 000 villor. Effektkommissionen har räknat med att detta får stora priseffekter i Skåne.

Svensk industri är tydlig: Man vill ha mer billig el så fort det går. När Energiföretagens vd var med i 30 minuter för någon månad sedan pekade hon på att det behövs 80 terawattimmar till 2035 i form av vind, kraftvärme, lagring och effektivisering. Var finns den politiken hos Moderaterna? Det här handlar ju inte om att vänta på kärnkraft, som kan vara nödvändig i det längre perspektivet. Var finns den politik som ser till att den industriella basen i Sverige finns kvar och utvecklas om man inte bygger ut här och nu?

Herr talman! I energipolitiken ligger några av de mest avgörande framtidsfrågorna för Sverige.

Att bygga och utveckla energisystemet är inte ett mål i sig utan i huvudsak ett verktyg för att uppnå något annat – exempelvis värma och lysa upp våra hem, driva våra industrier, sänka våra utsläpp, komma ur vårt beroende av importerad fossil energi, förbättra näringslivets konkurrenskraft samt ge möjligheter till vår industri att utvecklas och skapa nya jobb och välfärd. Hur politiken utformas är dessutom väldigt viktigt för om svenska hushåll ska kunna betala sina räkningar varje månad. Effektivitet och låga kostnader är alltså centralt i det här arbetet.

När vi nu står mitt i ett väldigt dåligt geopolitiskt läge där industriell produktionsförmåga innebär både en säkerhet och jobb och där fossilfrihet bygger konkurrenskraft och försörjningsberedskap är det tydligt att Sverige borde rusa framåt. Vi borde vara landet dit investeringarna söker sig. Vi borde vara landet där ny teknik testas och där tillväxten och jobben går starkt.

Så är det dock inte. Man får ändå säga att Tidöregeringen och Sverigedemokraterna har låtit mandatperioden gå förlorad när det gäller omställning för industri, tillväxt och jobb. I stället för ny kraft ser vi, precis som vi hörde i replikskiftet före mitt anförande, ett kraftigt fall när det gäller nyinvesteringar i elproduktion.

Det är inte så konstigt, för villkoren för inte minst havsvindkraften har försämrats. Pengarna till vindkraftskommuner betalas inte ut trots att de utlovas, och incitament för närboende finns inte på plats flera år efter det att utredningen var klar. Tillståndsprocessen är fortsatt rättsosäker och långdragen; regeringen har till och med dragits inför EU-domstolen därför att den inte har kopplat tillståndsprocesserna så som man är ålagd att göra. Sverige riskerar alltså böter på grund av regeringens senfärdighet.

Energieffektivisering är en av de mest kostnadseffektiva åtgärderna vi har. Den är också viktig inte minst eftersom en effektivare elanvändning är ett sätt att snabbare skapa utrymme för nya användare när det inte kommer till särskilt mycket ny el. Det är ett område där vi inte ser stor aktivitet trots att Energimyndigheten har visat att var sjunde kilowattimme skulle kunna sparas bort på ett lönsamt sätt. Trots detta saknas alltså ett nationellt mål, och regeringen har även här passerat tidsgränsen för införande av ett direktiv. Sverige riskerar alltså återigen EU-böter på grund av regeringens senfärdighet.

Elnätsregleringen tillåter nu avgiftshöjningar på uppemot 100 miljarder under den regleringsperiod som löper från förra året och framåt. Införandet av nya effektavgifter ökar kostnaderna för kunderna på ett sätt som få av dem förstår. Den flödesbaserade modell som drevs igenom för ett år sedan är fortsatt ifrågasatt vad gäller kostnaderna, men den fick ändå införas.

I andra frågor har vi varit överens på ett bra sätt utan att det riktigt hjälper. Energiplanering och elberedskap är något vi alla tycker är viktigt och som vi lägger mer pengar på. Jag kan ge regeringen beröm där – vi gör samma sak.

Därför är det allvarligt att regeringen misslyckas med att säkerställa att Sverige har en effektreserv på plats den här vintern, som ju faktiskt redan har börjat. Det är ren tur att det inte har blivit riktig vinter i hela landet än. Det som har varit ett säkerhetsnät i åratal finns nu helt enkelt inte på plats. Det ökar risken för bortkoppling av abonnenter om oväntade fel skulle inträffa i ett mer ansträngt läge. Detta är förstås ett misslyckande både för myndigheten – det har regeringen sagt – och för regeringen själv, som naturligtvis är ytterst ansvarig.

Herr talman! Sverige behöver mer el, och vi behöver förstås ha den så snabbt som möjligt. Vi behöver all fossilfri kraft vi kan få. Socialdemokraterna vill därför se ambitiösa mål för ny fossilfri elproduktion till både 2030 och 2035. Det handlar om vindkraft på land och till havs, om sol, vatten, lagring och flexibilitet samt om livstidsförlängningar och effekthöjningar av befintliga anläggningar av olika sorter.

Vi vet att företag investerar där det finns stabil tillgång till billig och fossilfri el. Investeringsbehoven är också i grunden väldigt stora både i befintligt näringsliv och när det gäller möjligheten till nya industrier. Utan en plan för mer el i närtid riskerar vi dock att missa alla de här chanserna, och då riskerar vi också att den mer långsiktiga kärnkraftsplan som inte minst regeringen har blir obsolet redan innan den har startat. Det, herr talman, skulle vara ett historiskt misstag. Därför måste man nu säkra utbyggnaden av hela systemet, inte bara av det som ska komma om lång tid.

Vi behöver också stärka användarsidan – elektrifieringen. Det räcker inte att producera el, utan även efterfrågan måste kunna öka. Tillståndsprocesserna måste kortas, och industrin måste kunna investera så att jobben kan bli fler i stället för som i dag, då vi ser varsel, uppsägningar och hög arbetslöshet.

Vi måste också sluta låtsas att kraftslagen står mot varandra, herr talman, för det gör de inte. Sverige behöver alla fossilfria kraftslag. Jag har nämnt vind, sol, vatten och kärnkraft, och i södra Sverige behöver vi komplettera med inte minst biogasturbiner. Fjärrvärmen behöver förbättrad konkurrenskraft, och spillvärmen behöver tas till vara mer organiserat – inte minst när vi bygger nya industrier och datacenter. Vi behöver komplettera med lagring och flexibilitet på ett helt annat sätt än i dag.

Ska allt detta hända krävs det långsiktiga spelregler. Sverige behöver därför en bred och blocköverskridande energiöverenskommelse. Det vill näringslivet, det vill fackföreningsrörelsen och det behöver svenska folket. En överenskommelse där alla fossilfria kraftslag kan ingå och där utgångspunkten är leveranssäkerhet och låga kostnader kräver en teknikneutral insats. Därför vill vi att det stora ekonomiska bemyndigande gällande kärnkraft som finns i budgeten inte knyts till enbart ett kraftslag utan öppnas för fler.

Det är en besvikelse att vi trots många goda samtal och många bra förslag från flera partier inte har kunnat samlas kring en överenskommelse. De partistrateger, som Ebba Busch kallade dem, som hellre ser konflikt än samverkan i energipolitiken bär naturligtvis ett väldigt stort ansvar. I förlängningen orsakar de svenska folket väldigt stora kostnader och många missade möjligheter.

Jag vet att Sverige kan väsentligt mycket bättre än så här, herr talman. Våra företag vill investera. De vill bygga ut produktionen, skapa jobben och minska utsläppen, men politiken hjälper faktiskt inte till i dag utan sätter käppar i hjulen. Svensk industri och svenskt näringsliv förtjänar faktiskt mer respekt från politiken. De förtjänar långsiktiga besked och stabila spelregler, för det är så vi tillsammans kan skapa jobb, trygghet och välstånd.

Det är därför vi socialdemokrater vill fortsätta arbeta för en modern, stabil och framtidsinriktad energipolitik – och göra det tillsammans med andra. Vi vill arbeta för en politik som ger en utbyggnad av alla fossilfria kraftslag, ger långsiktiga villkor, stärker vår konkurrenskraft, sänker kostnaderna för hushållen, minskar utsläppen och gör Sverige ledande i det gröna teknikskiftet. Det är den riktning Sverige behöver.

Vi står självklart bakom vårt budgetalternativ i dess helhet, även på energiområdet. Jag hänvisar därför till vårt särskilda yttrande i den här frågan.

Herr talman! Med tanke på just de problem som regeringen har är det väl snarast ett argument för att byta regering till en socialdemokratiskt ledd sådan, som dessutom alltid brukar se till att tillväxten blir högre, arbetslösheten lägre och statsfinanserna starkare. Så skulle det också bli den här gången med den budget vi har lagt på riksdagens bord. Inte minst är vårt budgetsaldo starkare än Sverigedemokraternas och regeringens. De lånar alltså mer pengar för att sänka skatten för dem som har det allra bäst.

Detta är dock en bit bort från energidebatten, ska sägas, och tiden går väldigt fort. Jag ska därför återkomma till frågan om överenskommelser och om samsyn.

Att gå snabbt fram var ett argument för att inte komma överens. Problemet är ju att det faktum att vi inte är överens också gör att saker går långsammare, att företag inte investerar och att man inte litar på att det politiska systemet levererar det man säger. Det beror på att det en mandatperiod finns en majoritet som säger någonting och nästa en annan som säger någonting annat. Ska du då ha decennielånga perspektiv på miljardtals kronor på en osäker marknad måste politiken komma sig samman och leverera tydliga överenskommelser. Ser Tobias Andersson inte värdet av en sådan överenskommelse – egentligen för alla kraftslag?

Jag tycker också att det är intressant – för att avsluta med en mindre konfrontatorisk punkt – att Sverigedemokraterna säger sig vara öppna för någon form av energiberedning framåt. Jag tror att det är alldeles nödvändigt, för att vårda en överenskommelse om energipolitiken, att vi jobbar tillsammans över flera mandatperioder. Det är nämligen så många stora beslut som ska fattas under de här åren för att få många saker på plats att vi behöver komma ihop på ett helt annat sätt.

Men varför inte en överenskommelse först? Finns det inte ett stort värde, inte minst för näringslivet, i att vi kan göra en sådan? När Ebba Busch talar om att det är partistrateger som har sett till att det inte blir någon överenskommelse tror jag faktiskt att det är Tobias Anderssons strateger som hon tänker på.

Herr talman! Jag tackar Tobias Andersson för inlägget! Det var intressant.

Jag ska börja i samma ände som ledamoten gjorde, nämligen i de bredare frågorna kring budgeten. Eftersom det togs upp här tycker jag att det är på sin plats att säga att det när riksdagens utredningstjänst jämför de olika budgetalternativen mot varandra är den budget som jag företräder, alltså Socialdemokraternas, som kommer att vara bättre för nio av tio svenskar än den som Tobias Andersson röstar igenom.

Det blir alltså mer pengar i plånboken, eftersom vi ser till att det blir rättvisa skattesänkningar och inte mest till dem som redan har det allra bäst. Vi ser också till att höja barnbidraget – som alla andra nordiska länder har gjort – och att vi har billigare läkemedel. Det är inte minst viktigt för många äldre, men Sverigedemokraterna har gjort det dyrare. Vi tycker också att man ska avskaffa karensavdraget.

När det handlar om elskatten skulle jag vilja säga att vi är med på att den sänks. Den sänks alltså från den nivå den har i dag till den nivå som var 2022 – när inte minst Sverigedemokraterna tyckte att den var alldeles för hög. Nu vill man ha beröm för att man återinför den nivå som Mikael Damberg stod för.

Det är i och för sig jättebra att högkostnadsskyddet finns med i regeringens budget, men hur det ska se ut vet vi fortfarande inte. Man lovade en förordning i höst, men den har fortfarande inte presenterats. Man ska också säga att den handlar om Kraftlyftet, som är alldeles utmärkt politik. Där ser vi att inte en enda krona av årets budget är utbetald – inte en enda krona till någon som helst åtgärd är utbetald.

Frågan är ju verkligen varför det Tobias Andersson står och pratar om i talarstolen inte händer i verkligheten.

Herr talman! Möjligen då med undantag för kärnkraft, Niklas Wykman, för där är de gigantiskt stora. Den ideologiska hållningen håller kanske inte på alla områden.

Jag tackar så mycket för berömmet om våra betydande insatser för tillväxt. De har dock inte bara skett i opposition. Gör vi en jämförelse mellan socialdemokratiska regeringsperioder och borgerliga i modern tid blir utfallet alltid detsamma: Det går bättre för oss än det gör för er. Det går bättre för Sverige sett till både bnp och bnp per capita oavsett vilka perioder vi väljer.

Prognoserna för framtiden ändrar inte på detta. Men det vore bra för Sverige om vi skulle överprestera framöver. Det är dock väldigt lite som talar för det, inte minst eftersom andra länder och regeringar jobbar mycket hårdare än Sveriges regering för att vinna investeringar. I Sverige gör man tvärtom mindre.

Vi hör också att Konjunkturinstitutet säger att just den här typen av investeringssubventioner är effektiv och ansvarsfull politik. Det var precis detta som Niklas Wykman skrev i budgetpropositionen för ett år sedan.

Vi ser verkligen industriell kapacitet och industriell produktionsförmåga som väldigt viktiga för Sverige. Det är viktigt för jobben och för tillväxten i hela landet, förstås, men också ytterst för säkerhet i det nuvarande geopolitiska läget. Därför är det beklagligt att det görs så lite och nästan ingenting nytt på området.

Vi ser uppsägningar i stålindustrin, i skogsindustrin och i fordonsindustrin. Det är tufft där ute, men det väljer regeringen att inte ta ansvar för. Det finns inga ytterligare åtgärder, inte ens utbildningsmöjligheter, för andelen arbetslösa har ökat under den här mandatperioden. Det är 100 000 fler som är utan jobb. Förutsättningarna för jobb och tillväxt i Sverige blir alltså sämre.

Ytterst, om man får ta i lite och lägga ihop alla åtgärder – inte bara de gröna kreditgarantierna utan också det som sker på utbildningsområdet och innovationsområdet och det som också händer på energiområdet när inga nya investeringsbeslut fattas – blir Sverige fattigare och i värsta fall också farligare.

Jag får tacka så mycket för interpellationsdebatten och fortsätter gärna diskussionen med både sverigedemokrater och moderater.

Herr talman! Tack till Niklas Wykman, som förklarar sin position lite mer utförligt! Jag tycker dock inte att det blir jättemycket bättre av det.

Jag tycker att det är intressant att regeringen tycker att man ska ta en paus på ett år nu under valåret när det gäller den här typen av insatser för svensk tillväxt och fler jobb, när vi samtidigt ser att arbetslösheten är jättehög och att tillväxten under den här mandatperioden kommer att vara historiskt låg. Om vi till detta lägger att nästan ingen ny billig elproduktion kommer till i landet under den här perioden är det klart att bilden av vad svensk tillväxt och svensk industri ska vara blir lite suddig, när man lyssnar på regeringen.

De här garantierna har dessutom i huvudsak kommit till under den period som Niklas Wykman har varit finansmarknadsminister och ansvarig för frågorna. Nu byter han argumentation från att i förra årets budgetproposition – den som alltså gäller för i år – ha menat att detta är en ansvarsfull hantering av de finansiella riskerna, där staten delar risk med privata aktörer på marknadsmässiga villkor, vilket inte kan jämföras med de gigantiska företagsstöd som finns i många andra länder: i USA, i flera av de länder som är våra EU-kompisar men också förstås i Kina.

Då vill man förstås veta vad som ligger bakom den här omsvängningen. Är det bara Sverigedemokraterna som har tryckt på för att det här verktyget ska pausas? Eller tycker även Niklas Wykman själv i grunden att det är rimligt att Sverige i praktiken ställer sig helt utan den här typen av kostnadseffektiva verktyg – inte minst när man också skär ned på Industriklivet, som ju riktar in sig på hundratals svenska industriföretag som ofta har det ganska tufft?

Den stora frågan och det stora problemet kanske ändå är att det är Sverigedemokraternas syn på svensk industri som får styra – synen på betydelsen av industriell bas och industriell produktionsförmåga, eller kanske snarast oförmågan att se den stora betydelsen. När politiken nu rustas ned på detta område kommer ju inte något annat till.

Då kommer vi kanske tillbaka till den linje som också Daniel Vencu Velasquez Castro tog upp här. Den förre statsministern Fredrik Reinfeldt kunde inför den ekonomiska världseliten i Davos glatt proklamera att industrin i Sverige var basically gone, praktiskt taget borta. Får den här politiken fortsätta är det, inte minst mot den bakgrund som vi nu ser med varsel och uppsägningar i såväl stålindustrin som skogsindustrin och fordonsindustrin, åt det hållet den här regeringen tar Sverige. Det tas nya steg mot att industrin ska vara basically gone, trots att den har fantastiska möjligheter att utvecklas i hela landet.

Detta riskerar att kosta Sverige jobb, tillväxt och välfärd men också ytterst säkerhet och försörjningsberedskap. Det är detta som Niklas Wykmans paus riskerar att bidra till.

Vi vill ha en annan utveckling. Vi tror verkligen på svensk industri och på svenska industriarbetare och ingenjörer. Vi tycker att de ska ha konkurrensvillkor som är hållbara för att kunna konkurrera i en värld där andra länder agerar på ett helt annat sätt, mycket mer aggressivt, och där mycket av den värld som Niklas Wykman och jag har växt upp i politiskt är borta och aldrig mer kommer tillbaka. Då är det förstås viktigt att kunna se över sin politik och verkligen utvärdera den. Men att ta en paus i ett sådant här läge är faktiskt inte ansvarsfullt.

Herr talman! I Sverige är tillväxten låg och arbetslösheten hög. Antalet företagskonkurser har slagit rekord, och samtidigt ökar konkurrensen om etableringar av nya företag och verksamheter runt om i världen. Vi ser också hur omställningsbehoven i befintliga företag är väldigt stora i Sverige. Den nya geopolitiska dragkampen i världen och Rysslands krig i Ukraina visar också att industriell produktionsförmåga och industriell kapacitet är viktiga inte bara för vår ekonomi och för vår välfärd utan också för svensk och europeisk säkerhet.

I det läget väljer Sverigedemokraterna och den svenska regeringen att göra sig av med de verktyg som funnits för att möjliggöra stora, produktiva investeringar i Sverige, nämligen de kreditgarantier som jag interpellerar om. Dessutom skär man ned rejält på Industriklivet, som också finns för att möjliggöra viktiga satsningar i vår industriella kapacitet i företag som ofta utgör Sveriges industriella bas.

Det enda egentliga argument som statsrådet för fram i sitt svar är att man vill utvärdera politiken. Det är i sig alldeles utmärkt. Staten har ju en lång rad organ som utvärderar politik, vilket är väldigt viktigt. Men vad som är märkligt i det här fallet är att man väljer att stänga ned programmet, avsluta möjligheten till nya insatser och göra sig av med verktyget för att sedan göra utvärderingen. Det är inget som tvingar regeringen att göra på det här sättet, mer än möjligen Sverigedemokraterna. Det hade gått att fortsätta hålla öppet för kreditgarantier samtidigt som man utvärderar och rent av hittar förbättringspotential i åtgärderna och i hur systemet ser ut.

Herr talman! För ett år sedan hade dock regeringen en helt annan argumentation. I den budgetproposition som gäller för i år skrev man då: ”Den statliga garantimodellen innebär en ansvarsfull hantering av de finansiella riskerna där staten delar risken med privata aktörer på marknadsmässiga villkor. Genom att bidra till att möjliggöra långsiktiga investeringar har garantiprogrammet en roll för utvecklingen av hållbar storskalig industriteknik.”

Dessutom visar Konjunkturinstitutet i sin senaste skattning av de finanspolitiska multiplikatorerna, det vill säga hur effektivt en svensk satsad statlig budgetkrona är för att minska arbetslösheten eller för att öka tillväxten, att den här typen av investeringssubventioner är riktigt effektiv politik. Däremot klarar sig regeringens stora skattesänkningar, framför allt för höginkomsttagare, inte särskilt bra vid en sådan jämförelse. Sverigedemokraterna och regeringen gör sig alltså av med de verktyg som enligt regeringens egen expertmyndighet är effektiva för att i stället lägga pengarna på ineffektiva åtgärder.

Det här kallar finansmarknadsministern att värna skattebetalarnas pengar. Jag skulle snarare kalla det Ebberöds bank. Hela synsättet kan möjligen också förklara varför högerregeringar normalt sett gör precis som den här, nämligen lämnar efter sig stora underskott i de offentliga finanserna. Det gjorde man 1982, 1994, 2014 och, som det ser ut nu, också 2026. Dessutom trycker man ned tillväxten och upp arbetslösheten.

Statsrådet har ytterligare några inlägg och kan då förklara sig lite bättre, för så här långt håller inte argumentationen särskilt väl.

Fru talman! Jag gick i mitt första inlägg igenom just de punkter som statsrådet tog upp. Jag har synpunkter på hur målet utformas men inte på att det ändras, för det är naturligtvis nödvändigt.

Jag har synpunkter på att man hänvisar till Klimatklivet när det faktiskt inte ger den typ av energieffektiviseringsåtgärder som jag har pekat på – de avslås i huvudsak. Kraftlyftet svarar inte riktigt upp mot de delar som jag pratade om i min interpellation, men vi omfamnar Kraftlyftet både som idé och när det gäller innehåll.

Det är jättebra åtgärder som kan genomföras och som inte har haft möjlighet att genomföras tidigare. Den typen av investeringsstöd och andra åtgärder är alldeles utmärkta. Vi kan säkert behöva se mer av det framöver för att snabbt åstadkomma stora förändringar som kan sänka priserna och göra det möjligt för fler företag att ansluta sig och så att stabiliteten i elsystemet kan stärkas under en period när vi verkligen vill använda hela den kapacitet som vi har för att bygga mer tillväxt och skapa fler jobb i Sverige. Det är ändå syftet med alltihop. Vi har inte ett elsystem för att det är kul att ha ett utan för att det levererar väldigt viktiga nyttor och välfärd i samhället.

Något som går snabbare än att få till ny elproduktion – det tar ju för lång tid, inte minst nu när vi inte på flera år har haft investeringsbeslut i den omfattning som behövs – är ändå att effektivisera.

Jag har tagit fram flera förslag som man skulle kunna använda för att det ska gå snabbare. Det är jättebra om statsrådet har skrivit upp dem på sin lapp, tar med dem till departementet och ser till att de blir av så fort som möjligt. Det skulle vara bra för Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Tack till vice statsministern.

Vi har verkligen ingenting emot att vi ska öka vårt elsystem. Det är tvärtom en väldigt viktig del i vår resa framåt för att bygga ett starkare Sverige så att vi klarar de klimatmål vi har men också bygger tillväxt och skapar fler jobb framöver.

Att göra det på ett så effektivt sätt som möjligt är väldigt centralt. Kostnaderna för detta måste vara så låga som möjligt. På kort sikt handlar det om möjligheten att få in nya aktörer när elsystemet inte växer på det sätt som det borde för att vi ska takta fram till 2045. Effektivisering är nödvändig för att sätta fart på processen att få in fler.

Vi har heller ingenting emot exempelvis Kraftlyftet. Det är satsningar som vi gillar och som vi har efterfrågat. Vi vill exempelvis se fler insatser i biogasturbiner i södra och västra Sverige för att kunna öka effektuttaget. Vi vill se mer flexibilitet och lagring i systemet och andra åtgärder som vi uppfattar att både vi och regeringen är överens om och som behövs.

Vi behöver helt enkelt ny baskraft för att stärka vårt elsystem. Men det ersätter inte det faktum att vi har potential i energieffektivisering. Vi har exempelvis fört fram andra system som skulle kunna vara möjliga. Ett marknadsbaserat system som vita certifikat skulle kunna vara ett sätt att komma till rätta med det faktum att många investeringar och även de lönsamma inte kommer på plats. Det är synd att arbetet med att ta fram ett sådant förslag lades ned av regeringen ganska snart efter regeringsskiftet.

Vi har också föreslagit att man borde förstärka rotavdraget och höja nivån för avdrag för att sedan rikta det just mot effektiviseringsåtgärder. Det skulle kunna ta vara på en stor del av potentialen i landets småhus som inte omfattas av det stöd som regeringen nu inte vill ta bort, och det får vi tacka för. Dessutom behövs det ett liknande system för våra hyresgäster i flerbostadshus. Vi har gång på gång lagt fram den typen av förslag. Det hade varit jättebra om Ebba Busch hade tagit dem vidare. Men det får vi uppenbarligen vänta på tills vi byter regering.

Ett strategiskt och uthålligt arbete med frågorna om att effektivisera och optimera kan verkligen sänka kostnaderna för vanliga svenska familjer och företag. Det gäller både för deras energianvändning här och nu och för att det bidrar till att sänka förbrukningen generellt när vi sparar.

Det finns alltså väldigt starka skäl att genomföra de här förslagen. Det skulle stärka människors ekonomi, och det skulle öka Sveriges konkurrenskraft.

Under en period där inte minst byggandet har slagit i backen – här har regeringens egen politik verkligen bidragit när man tagit bort investeringsstödet för att bygga billigare hyresrätter – skulle det också kunna skapa svenska jobb för svenska byggnadsarbetare, som i dag i alldeles för stor utsträckning går arbetslösa.

Jag förstår faktiskt inte varför regeringen tackar nej till en sådan bra mix av åtgärder.

Sedan används förstås remissomgångar för att förbättra förslag, men om regeringen skickar ut ett förslag där just energieffektivisering inte är en del är det kanske så att Ebba Busch inte såg att Kraftlyftet skulle användas till just det.

Jag förstår att frågan dyker upp i interpellationsdebatten, för regeringen har för få åtgärder på det här området. Därför är det bra att jag nu kunnat bidra med två ytterligare förslag som skulle kunna genomföras och göra stor nytta både för elsystemet och för svenska familjers plånböcker och också skapa fler jobb i Sverige – eller hur?

Fru talman! Tack till energi- och näringsministern för svaret!

De senaste åren har vi sett en minskning av nya investeringsbeslut om elproduktion i Sverige. Det hänger nog ihop med en del av regeringens politik och inställning i frågorna. Det gäller inte minst det som diskuterades här tidigare om vindkraft.

Det är ett problem när vi i Sverige behöver elektrifiera vårt samhälle, eftersom det är den väg vi vill gå både för transportsektorn och för vår industri. Det är många aktörer som inte litar på att det ska finnas el för dem när de behöver den. Det gäller inte minst för de nya industrier som vill etablera sig i Sverige och befintliga företag som vill expandera här, skapa ny tillväxt och nya jobb.

Ett alternativ för att snabbare skapa utrymme för elektrifiering och nya användare i systemet är att vi effektiviserar. Nu hoppar jag medvetet över det faktum att elektrifiering nog också innebär energieffektivisering i sig.

Energieffektivisering är ändå ett område som regeringen har hanterat och fortsätter att hantera styvmoderligt, trots att Energimyndigheten pekar på att det lönsamt går att effektivisera bort ungefär var sjunde kilowatttimme.

Det märker man också om man skrapar på ytan på det svar som energi- och näringsministern lämnade här. Det är först och främst inte beröm i min bok för att man inte tar bort ett stöd som har funnits till småhus. Det vore helt absurt om man skulle göra det.

Det är också sant att energieffektiviseringsmålet är ute på remiss. Men det målet är ganska otydligt, i praktiken inte uppföljningsbart, och regeringen vill inte heller siffersätta det.

Myndigheter, företag, kommuner och enskilda förväntas styra efter ett mål som inte ens regeringen riktigt kan förklara hur det ska mätas. Det är i sig problematiskt.

Dessutom skulle exempelvis energieffektiviseringsdirektivet redan vara infört i Sverige i svensk rätt. Regeringen säger nu att man ska återkomma. Men det är inte tillräckligt när tidsfristerna redan har löpt ut.

Det är heller inte första gången. Efter flera påminnelser beslutade EU-kommissionen nyligen att stämma Sverige för att vi inte infört nya regler för att snabba på myndighetsbesluten om förnybar energi. Där riskerar vi alltså böter. Nu är det ytterligare ett område där utvecklingen går så långsamt att Sverige riskerar den typen av åtgärder från EU.

Ministern talar också om andra satsningar. Jag tänkte att vi också skulle titta på vad som ligger bakom dem. Naturvårdsverkets egen redovisning av läget i Klimatklivet, som görs regelbundet, pekar på en väldigt tydlig brist i detta perspektiv. Merparten av de ansökningar som handlar om att minska elanvändningen får avslag. Man får helt enkelt inte stöd för det i någon större utsträckning. Man får också regelmässigt avslag för åtgärder som sänker fjärrvärmebehovet.

Det som vi talar om här, energieffektivisering, sorteras närmast bort ur Klimatklivet. Det är i övrigt en alldeles utmärkt åtgärd som vi står bakom, har infört och gärna bygger ut.

Vad gäller Kraftlyftet, som statsrådet redan har tagit upp ett par gånger här i dag, framgår det heller inte, i vart fall inte i budgetpropositionens texter, att det ska användas för energieffektivisering.

Inte heller på Energimyndighetens hemsida står det någonting om att det skulle vara syftet med stödet. Det står inte heller någonting i den remitterade promemorian om stödförordningen som finns på regeringens hemsida.

Frågan är ändå var det framgår att Kraftlyftet ska användas till den här typen av energieffektivisering som jag efterfrågar i min interpellation.

Varför hänvisa till Klimatklivet när ansökningar på det området i så stor utsträckning avslås? Vore det inte bra om man siffersatte mål så att det blev lättare att följa upp också på detta område? Det görs fördelaktigt och väldigt bra när det handlar om ny energiproduktion, men där får vi dessvärre vänta på investeringsbeslut.