Adrian Magnusson

Fru talman! Jag ska göra några korta reflektioner över det statsrådet sa.

Statsrådet har även tidigare pratat om de mobila lösningarna, men än så länge är en sådan lokal närvaro statens motsvarighet till enhörningen – alla har hört talas om den, men ingen har sett den. Men vi får väl hoppas att de mobila lösningarna kommer.

Statsrådet tog även upp polisstationerna. Men som ledamoten Backeskog redogjorde för har många polisstationer stängt under mandatperioden, och det är ju knappast ett tecken på ökad lokal närvaro.

Anstalter lyftes också upp. Det byggs inte så många anstalter överlag; det tar väldigt lång tid att bygga dem. Jag har räknat på det, och jag tror till exempel att det tog längre tid att bygga en anstalt i Trelleborg än vad det tog att bygga Öresundsbron. Det är därför intressant att statsrådet lyfter fram just det som ett exempel på ökad statlig närvaro.

Jag är ledamot av riksdagens arbetsmarknadsutskott. I vissa sammanhang befinner sig ledamöterna från Moderaterna och Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna här i kammaren och säger: Nu ska Arbetsförmedlingens lokala närvaro öka, nu vänder vi på Arbetsförmedlingen och nu ska den lokala närvaron öka.

Samtidigt ser vi att den myndighet som ska serva och hjälpa arbetslösa runt om i landet avvecklar sin närvaro. Det går inte ihop. Antingen vet den ena handen inte vad den andra gör, eller också slirar man lite på sanningen om Arbetsförmedlingens lokala närvaro och det skifte man påstår sig vilja göra. Jag vet vad jag tror är det rätta svaret på den frågan.

Fru talman! Jag har deltagit i ett antal interpellationsdebatter med ministern om statlig närvaro, statlig service, statens servicekontor och så vidare. Inför dagens debatt funderade jag på om jag skulle låta bli att delta igen, men sedan kom jag ihåg att under den senaste deklarationsperioden hörde många väljare hemma i Skåne av sig till mig. Det beror på att servicekontoret i Ystad just nu visserligen inte är stängt – men de har inga lokaler. Det finns alltså ingen närvaro, och det kan ju bli så att det stängs. Vi får se. Jag hoppas verkligen inte det. Jag tycker att detta visar på hur viktig den här verksamheten är för många människor.

En väljare som hörde av sig hade utgått från att han skulle kunna få hjälp med några knepiga deklarationsärenden. Men det gick helt enkelt inte, för servicekontoret var stängt i Ystad – liksom på en rad andra platser i Skåne sedan regeringen börjat dra ned på Statens servicecenter. Eslöv, till exempel, stängde den 29 maj. Trelleborg har stängt. Landskrona har stängt.

Några av de kommunerna har ganska hög arbetslöshet. Arbetslösheten är ju hög i Skåne. Landskrona är en sådan kommun. Stängningarna gör att den personliga service man kan få som arbetslös som behöver stöd av någon har minskat betydligt.

Jag tänkte göra några reflektioner kring statsrådets svar. Jag vill bara förtydliga för dem som lyssnar och tittar i dag och kanske i efterhand att statsrådet säger att regeringens förvaltningspolitik bygger på att myndigheterna i stor utsträckning själva fastställer sin struktur, om jag uttrycker det så, alltså var de ska finnas och så vidare. Jag vill bara att alla ska förstå att det är ett politiskt beslut. Det är ju inte något som kommer av en gudomlig kraft, även om vi debatterar med en kristdemokrat. Det är ett högst medvetet politiskt beslut att så ska ske.

Det här har vi också sett inom andra myndigheter. Skatteverket avvecklar just nu en rad kontor. Det sker för att regeringen aktivt har valt att inte säga åt Skatteverket att de ska finnas närvarande på fler ställen i landet. Det ska nog tvärtom uppfattas som en uppmuntran till neddragningar av statlig närvaro runt om i landet. Det gäller till exempel Skatteverket och Statens servicecenter.

Det är viktigt att påpeka att man hade kunnat fatta andra beslut. Men regeringens politik är att myndigheterna tillåts att dra ned på sin verksamhet. I en del fall minskar man också anslagen, och då blir det så här.

I många delar verkar det vara ett drag från regeringens sida, vilket behöver påtalas. Man talar ibland om att statens närvaro ska öka, men jag är lite osäker på vad det är man bygger ut. Försvaret? Då blir det lite fler militärer på sina ställen. Det kan vara ett sätt att öka statlig närvaro. I övrigt har regeringens aktiva politik inneburit att man inte behöver se så mycket statlig närvaro ute i landet, utan man låter myndigheter avveckla sin verksamhet.

Det finns som sagt statliga aktörer som man gärna ger andra uppdrag. Systembolaget är kanske det bästa exemplet. De har ett tydligt uppdrag att finnas närvarande i landets alla 290 kommuner.

Nu säger jag inte att Statens servicecenter ska finnas i landets alla 290 kommuner, men man skulle kunna ge ett annat uppdrag till Statens servicecenter om man tycker att verksamheten är viktig. Det har man valt att inte göra, vilket är ett aktivt politiskt beslut. Det tycker jag behöver upprepas, särskilt då vi snart står inför ett val.

Fru talman! Finansministern vill gärna ha detta till en diskussion om transparens på Finansdepartementet och att jag skulle ifrågasätta Finansdepartementets siffror. Men det är Riksförbundet Sveriges Makalösa Föräldrar som konstaterar att en vanlig barnfamilj inte får 5 000 kronor mer utan i stället går back med 3 000 kronor, enligt exemplet i förbundets artikel.

Jag vet inte riktigt vad finansministern menar. Om hon vill påstå att det här är en socialdemokratisk kampanj får hon gärna det. Det är inte jag som har skrivit artikeln, utan det är som sagt en förening som arbetar med ensamstående mammor, framför allt, som har det tufft ekonomiskt. Finansministern får väl ta en diskussion med dem i så fall.

Jag lyssnade lite på debatterna här på morgonen. Om finansministern vill fortsätta att driva tesen att den här politiken syftar till att stärka arbetslinjen borde hon verkligen sätta sig ned och recensera den politik som har förts. Sverige har ju fler arbetslösa i dag än vi hade 2022. Jag tycker faktiskt att det är ganska modigt att säga att politiken syftar till att stärka arbetslinjen, för i så fall har man inte lyckats.

Det handlar också om att politik på något sätt skulle bekämpa lågkonjunkturen. Det stärker väl tesen att människor inte märker av de här 5 000 kronorna mer i sin vardag, för är det något som håller tillbaka svensk konjunktur är det att hushållen inte spenderar tillräckligt. Man kan verkligen ifrågasätta om det är så att vanliga människor runt om i det här landet verkligen känner att de fått 5 000 kronor mer i plånboken.

Jag har i de samtal jag har med väljare runt om i landet inte fått bilden att människor går runt och tänker: Jag har fått 5 000 kronor mer i plånboken! De tänker nog snarare att marginalen är ännu tuffare än vad den var 2022.

Jag får väl tacka för den här debatten och se om finansministern använder sitt sista inlägg.

Fru talman! Jag har också noterat det som regeringen ibland kommunicerar ut. Man menar att i procent har den som tjänat minst gynnats mest av regeringens politik. Nu betalar man inte räkningar i procent, fru talman, utan man betalar med faktiska pengar. Det är det som har någon betydelse. Det hade kunnat vara betydligt större effekter i reda pengar om man inte bara tittat på procent.

Med Socialdemokraternas ekonomiska politik hade nio av tio fått mer i plånboken. Det finns tydliga siffror på detta från riksdagens utredningstjänst för den som vill studera det.

Låt oss gå tillbaka till den fördelningspolitiska redogörelse som finansministern hänvisar till. Där finns uppradade exempel, precis som finansministern nämner, och det är i sin ordning.

Man blir lite intresserad av den polis och sjuksköterska som nämns i exemplet, för det är nog inte precis den vanliga polisen som patrullerar på stan. Det är nog en polis som tjänar ganska bra med pengar, som förmodligen bor i en större stad i det här landet och som dessutom kör mycket bil. Så verkar det med tanke på hur tabellerna är uppställda.

Det är också intressant när regeringen pratar om 5 000 kronor och att det skulle vara en direkt effekt av regeringens politik.

Om man tittar i tabell 5.4 på sidan 35 i den fördelningspolitiska redogörelsen ser man att det står så här: Nominell förstärkning av hushållets ekonomi – och så vidare – varav effekt av årliga indexeringar i skattesystemet, givet oförändrade regler, alltså sådant som sker med något slags automatik, utgör 1 650 kronor för den här polisen, som man får anta befinner sig i det högre inkomstspannet bland poliser, och sjuksköterskan.

Om regeringen nu vill kommunicera de här 5 000 kronorna och säger att det är korrekt kan man alltså räkna bort i stort sett 1 700 kronor på ett bräde.

Man kan jämföra dessa 5 000 kronor med vad som gäller för ett ensamstående vårdbiträde med två barn, som också står med i den tabell som finansministern hänvisar till. Två barn är för ett ensamstående vårdbiträde lika många barn att försörja som för familjen med polisen och sjuksköterskan. Massan att försörja är densamma.

I tabellen ser man att den nominella förstärkningen av hushållets ekonomi 2023–2026 har varit 13 330 kronor för en sammanboende polis och sjuksköterska med två barn som är tre respektive fem år. Man får anta att föräldrarna befinner sig i det högre inkomstspannet vad gäller de här yrkesgrupperna. Det ensamstående vårdbiträdet med två barn på tre respektive fem år har fått 4 890 kronor. Det är en betydande skillnad – nästan 10 000 kronor eller i alla fall nästan 9 000.

Det är klart att man kan stå här och tala sig varm för procent och så vidare, men som jag sa i början av debatten: Räkningar betalas inte i procent. De betalas med faktiska pengar. Och man kan alltså se att en del av regeringens politik inte i samma utsträckning har gynnat den grupp som till exempel Makalösa Föräldrar nämner: ensamstående med två barn som bor i hyresrätt och åker mycket kollektivt. Vad jag kan se framgår det inte i tabellerna hur de här personerna lever i övrigt, men man kan nog utgå från att de inte bor i villa.

Fru talman! Tack till finansministern för svaret på interpellationen! Det var som förväntat ett svar som var positivt till regeringens politik som drivits under mandatperioden, och det vore i och för sig märkligt annars.

Kommunikationen från regeringen och Moderaterna har kretsat mycket kring de 5 000 kronorna som en familj påstås få i plånboken varje månad. Man blir lite nyfiken på hur det här har räknats fram, för är det något jag inte har hört i samtal med människor runt om i landet så är det att de har fått en massa mer pengar i plånboken. Snarare tvärtom, fru talman.

Jag har tyckt att det har varit ganska intressant hur man har kommit fram till det beloppet. Jag har vid upprepade tillfällen bett om hjälp av riksdagens utredningstjänst för att räkna ut vad Moderaterna och regeringen har använt för siffror och underlag för att komma fram till sitt exempel.

Det har visat sig vara en inte helt enkel uppgift. Jag har fått hänvisningar till den fördelningspolitiska redogörelsen i vårbudgetpropositionen. Den har jag läst, precis som det som ministern läste upp här.

Frågan kunde kanske ha lämnats där. Men sedan såg jag den moderata kommunikationen tilltog, och att den dessutom fick tas tillbaka en gång. Då blev jag ännu mer nyfiken på vad det är för siffror som använts.

Där pratas det bland annat om att en del av beloppet består av ”justeringar av jobbskatteavdrag med mera”. Jag frågade riksdagens utredningstjänst vad det kunde vara. De svarade: ”Det är svårt för oss att bekräfta eller vederlägga de poster som du presenterade då vi inte kan hitta information om vad exempelvis ’justeringar av jobbskatteavdrag med mera’ består av eller hur de andra posterna har beräknats.”

Det är det här som gör det intressant. Det är svårt att vederlägga uppgifterna. Men när man är ute och talar med människorna runt om i det här landet är det ingenstans man märker av den förstärkning i hushållskassan som regeringen och finansministern påstår har skett.

I samtal med människor som jag har när jag är på stan, knackar dörr eller när jag pratar politik i vissa sociala sammanhang, vilket man får räkna med, är det snarare de allt mindre marginalerna som tas upp, trots de påståenden som regeringen gör om inkomstförstärkningar.

Sveriges Makalösa Föräldrar hade i slutet av maj en debattartikel i Aftonbladet. De utgår där från att de som får mer pengar i plånboken är de som ligger över brytpunkten för statlig skatt. Jag vet inte om det är så regeringen har räknat. Det kan säkert finansministern bekräfta eller förneka här i debatten i dag.

Oavsett det skriver Sveriges Makalösa Föräldrar i sin artikel att en ensamstående mamma med en inkomst på 25 000 kronor som bor i hyresrätt och åker kollektivt inte alls har fått några 5 000 kronor mer i plånboken per månad. Enligt artikeln går den personen i stället back med över 3 000 kronor per månad.

Enligt samma artikel har matpriserna med 26 procent sedan 2022, och samma familj som Sveriges Makalösa Föräldrar nämner i exemplet som jag precis redogjorde för betalar 2 000 kronor mer i månaden för mat än vad den gjorde i början av den här mandatperioden.

Regeringens kommunikation som går ut säger inget direkt om bostadsformen. Man kan kanske gissa vad det är. Men är det en villa eller en hyreslägenhet som den här polisen och sjuksköterskan bor i?

Högkostnadsskyddet för mediciner har också höjts, så man får anta att den familj som används för kommunikationen är fullt frisk. Eller är det något som jag missförstått?

Det är någonstans här frågetecknen fastnar och inte rätas ut. Regeringen kan såklart kommunicera detta bäst den vill, men var är de här människorna som har fått 5 000 kronor mer i månaden i verkligheten?

Var är den här familjen som har fått 5 000 kronor mer att röra sig med och känner av det i sin vardag? Inte blir det lättare heller för en ledamot som hör till oppositionen att delar av regeringens siffror är oerhört svåra att genomtränga. Det väcker i vissa delar fler frågor än svar.

Fru talman! Jag vill att alla som tittar på den här debatten, både nu och i efterhand, noterar att finansministern inte svarade nej på den fråga som Kalle Olsson precis ställde utan i stället valde att inte använda sitt sista inlägg.

Frågorna hänger kvar i luften och är inte besvarade. Vi får väl se hur vi går vidare för att försöka få svar på de frågor som har ställts i dag. Det här väcker också en del frågor om hur regeringen styr sina myndigheter. Finansministern ansvarar för ett antal andra myndigheter som är viktiga för landet, till exempel Kronofogden och Tullverket. Man kan ju undra hur den så kallade dialogen, som finansminister uttrycker det, med de myndigheterna ser ut, om det är så här det går till i ett ärende gällande Skatteverket och dess ledning. Frågorna hänger som sagt kvar, och vi får nog anledning att återkomma till dem. Riksdagens kontrollmakt är oerhört viktig, som jag sa i mitt första inlägg.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Nu är visserligen inte Niklas Karlsson här, men riksdagens kontrollmakt hänger inte på Niklas Karlsson, även om han är en mycket kompetent riksdagsledamot och kollega. Jag tycker att finansministern gör det lite lätt för sig när hon inte vill svara på interpellationen och hänvisar till att Niklas Karlsson inte är här.

Jag anade lite att det här skulle komma från finansministern. Det är klart att regeringen alltid för samtal med myndigheter, företrädare för näringslivet och så vidare, som finansministern sa. Så är det, och det är naturligt. Det ska en regering göra. En regering som inte för samtal med myndigheter, näringslivsföreträdare och företrädare för civilsamhället är nog en regering som lever i ett eget vakuum och inte riktigt vet vad som händer i landet. Det hoppas jag alltså att man gör.

Men det är ju inte det som interpellationen handlar om. Det är ingen som har synpunkter på att finansministern har kontakt med Jacob Wallenberg, Skatteverkets generaldirektör eller någon annan. Vad det handlar om är ju att det finns en hel del uppgifter som pekar på att regeringen har utövat politisk påtryckning på Skatteverket i ett enskilt ärende efter påtryckningar från en väldigt profilerad företrädare för svenskt näringsliv, nämligen Jacob Wallenberg. Detta väcker många frågor gällande ministerstyre och hur regeringen ser på hanteringen av sina myndigheter och de kontakter som sker med näringslivet i övrigt. Det handlar helt enkelt om vilka intressen man företräder och vad man väljer att agera på.

Om jag har en granne som har problem med sitt företag, ska jag då lämna ut finansministerns telefonnummer om jag har det? Är det så jag ska tolka ministern? Då kan ju den personen ringa finansministern och berätta lite kort om sitt ärende, som skulle kunna hamna i tingsrätten. Det kanske handlar om någon rekonstruktion, till exempel. Nej, det är väl inte så det ska funka, antar jag.

Det här visar på att man har agerat enligt en väldigt profilerad näringslivsföreträdares intressen och vilja och utövat ett politiskt tryck på en myndighet som såg ut att komma att fatta ett annat beslut gällande företaget Bras rekonstruktion med tanke på vad som förekom innan det här hände. Man ska ju komma ihåg att företaget Bra har genomgått ett antal rekonstruktioner genom åren och inte bara den här.

Oavsett det kvarstår de frågor som jag och ledamoten Olsson ställt här i dag. Vilket tryck har regeringen satt på Skatteverket för att agera i detta enskilda ärende? Finansministern verkar inte villig att svara, men jag hoppas att hon kan göra det. Hon har fler chanser på sig i dag.

Regeringen har väckt fler nya frågor än vad den gett svar. Det gäller både den hantering som vi har läst om i medierna och fått uppgifter om i andra kanaler, som ledamoten Olsson sa, och det svar som lämnats här i kammaren i dag. Det handlar om hur regeringen har hanterat ärendet, hur regeringen styr Skatteverket som myndighet och hur regeringen utövar sin makt gentemot myndigheterna i det här landet.

Fru talman! Det svar som precis lämnades här i kammaren kan inte betraktas som annat än otillräckligt. Det ministern sa gav upphov till fler frågor än vad det gav svar. Interpellationen som lämnats in av min kollega Niklas Karlsson är utförlig, men svaret var knapphändigt. Man kan undra varför.

Låt mig kort redogöra för bakgrunden till detta.

Solna tingsrätt fastställde i april 2026 en företagsrekonstruktion för Braathens Regional Airlines. 95 procent av bolagets skulder skrevs av. Skatteverket valde att inte överklaga beslutet.

Bra, som jag fortsättningsvis kommer att kalla flygbolaget, har de senaste åren rekonstruerats ett antal gånger. Staten har på fem år skrivit av sammanlagt 770 miljoner kronor i skulder till en och samma ägarkonstellation. Avskrivningen i den senaste rekonstruktionen avser dessutom en skuld till Naturvårdsverket om 50 miljoner kronor och en sanktionsavgift om 83 miljoner kronor. Skatteverket var så kallad Aborgenär för skulden, vilket innebar att även Naturvårdsverkets krav skrevs av.

Fru talman! Skatteverkets beslut att inte överklaga får nog anses ha varit något av en överraskning med tanke på Skatteverkets rättsliga linje vad gällde rekonstruktionsförslaget. Man uttryckte sig så här: Lösningen för koncernen tycks snarast handla om att genomgå rekonstruktion och låta andra ta notan för bristande anpassning och bristande finansiering.

Enligt uppgifter som florerat i medier föregicks Skatteverkets beslut av påtryckningar. Jacob Wallenberg ska personligen ha kontaktat regeringen för att se till att Skatteverket inte överklagade beslutet. Wallenberg har själv bekräftat detta. Efter det samtalet ska en statssekreterare ha kontaktat Skatteverket och framfört att myndigheten inte skulle sätta käppar i hjulet för Bra samt att bolaget är strategiskt viktigt för Sverige.

Enligt tidningen EFN fattade den dåvarande generaldirektören personligen beslutet att inte överklaga. När handlingar begärdes ut instruerades tjänstemän att justera tjänsteanteckningar så att de faktiska omständigheterna bakom beslutet inte gick att utläsa. Flera tjänstemän vägrade dock att göra detta.

Fru talman! I 12 kap. 2 § regeringsformen anges att ingen myndighet – och inte heller riksdagen eller regeringen – får bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning gentemot en enskild eller som rör tillämpning av lag. Mot bakgrund av detta och det svar som vi fått här i kammaren i dag, fru talman, kan jag konstatera att regeringens agerande i den här frågan väcker ett flertal frågor. Det kortfattade svaret gör knappast att frågorna blir färre – snarare blir de fler.

Det är naturligt att en regering har samtal med företrädare för näringslivet. Det har såväl högerregeringar som socialdemokratiska regeringar i det här landet historiskt haft, och jag kan nog lova att socialdemokratiska regeringar även i fortsättningen kommer att ha det. Men, fru talman, det är stor skillnad mellan att ha samtal och dialog och att lägga sig i hur Skatteverket hanterar ett enskilt ärende rörande ett enskilt företag, särskilt efter påtryckningar från en enskild näringslivsföreträdare.

Att regeringen har utövat någon form av påtryckningar mot Skatteverket verkar allt annat än omöjligt med tanke på Skatteverkets formuleringar innan myndigheten plötsligt beslutade att inte överklaga beslutet. Det styrks också av den bristande dokumentationen kring beslutet, som står i strid med det som Skatteverket uttalade tidigare.

Fru talman! Riksdagens kontrollmakt är oerhört viktig, och jag hoppas att finansministerns kommande anföranden kan ge oss lite mer klarhet i hur denna fråga har hanterats av regeringen.

Fru talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Ministern är uppenbarligen väldigt nöjd med reformen, och det är väl så det ska vara. Man är som minister nöjd med de reformer man har genomfört – om vi nu kan kalla det här för en reform. Det är en förändring, en försämring eller vad man nu vill kalla det.

Ministern sa att detta inte är en ekonomisk fråga. Jag vet inte om ministern kommer att knacka dörr eller gå ut och valarbeta i studentområden, men jag hoppas att han säger till de 22-åriga studenter som han träffar och som är oroliga för sin privatekonomi att det här inte är en ekonomisk fråga.

Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret på interpellationen.

Jag har varit politiskt engagerad sedan 2010, då jag var 16 år gammal. Det har blivit några valrörelser sedan dess. Jag träffar en hel del unga människor på gymnasieskolor, här i riksdagen, hemma i Skåne och i andra sammanhang. I den här valrörelsen märker jag när jag träffar unga människor att de upplever mycket större materiell oro än vad som varit fallet tidigare. I vissa valrörelser har unga människor kanske framför allt fokuserat på klimatfrågan. I en och annan valrörelse har det varit mycket om jämställdhetspolitiken. Men i den här valrörelsen upplever jag på ett sätt som jag faktiskt inte kan minnas att man oroar sig för sin ekonomiska situation.

Denna iakttagelse stärks av rapporter som kommer från olika håll. Till exempel har LO släppt en rapport där det beskrivs att var tredje ung person är orolig för sin privatekonomi. Man har som ung människa i det här landet en dyster bild av framtiden. Man har ganska små framtidsutsikter och är bekymrad över hurdan ens framtid ska bli.

Swedbank släppte för några månader sedan en rapport där man skrev att åtta av tio unga i åldern 18–29 år är oroliga för sin privatekonomi. Det märks både i samtalen man får när man står på gator och torg och när man är ute på skolor.

Vi har också, som flera av mina kamrater här har nämnt, en situation där vi har en hög ungdomsarbetslöshet. Människor är oroliga för om de kan få ett jobb eller inte. De oroar sig för den omställning som sker med artificiell intelligens. De oroar sig över sin bostadssituation. Ovanpå detta har förändringen i tandvården i Sverige kommit från regeringen.

Man kan ha resonemang om prioriteringar och att man borde prioritera andra åldersgrupper. Man kan ställa åldersgrupp mot åldersgrupp om man vill göra det. Det här görs i ett läge när man får rapporter från olika håll om att unga är bekymrade över sin privatekonomi.

Det är klart att man kan säga att unga inte har samma vårdbehov som äldre när det kommer till tandvård. Det är mycket möjligt. Det är också så att människor har god tandhälsa i det här landet för att man har haft en generös politik när det kommit till ungas tandvård.

Risken är att bara hotet om att få en hög tandvårdsräkning gör att unga undviker att gå till tandläkaren. Det kan göra att tandhälsan försämras, utöver att unga människor i det här landet är väldigt oroliga inför framtiden och för sin privatekonomi.

Jag hoppas att jag i nästa inlägg kommer att få något slags förklaring av ministern om hur regeringen har resonerat. Tidigare i dag fattade vi beslut om stöd till hushåll i det här landet och stöd till flygbolag för att de ska klara sina kostnader. Men den här gruppen får inte den typen av stöd. De får i stället en förändring när det kommer till tandvård.

Jag vill gärna höra mer om hur regeringen resonerar i just den frågan. Det kan inte vara en hemlighet för regeringen att unga känner oro för framtiden, sin privatekonomi och också de skenande kostnaderna. Varför har man valt att genomföra den här förändringen i tandvården just nu? Det är min fråga till ministern.

Fru talman! I den rapport som arbetsmarknadsministern själv lyfte upp finns det tydliga tecken på att det som unga upplever i sin arbetssituation i dag skadar arbetstillfredsställelsen. Det gäller brett i gruppen unga löntagare, arbetare, och det gäller både män och kvinnor.

Detta är oroväckande och något som behöver adresseras. Med tanke på den utveckling vi ser, inte minst teknikutvecklingen som vi har berört lite i debatten här i dag, tror jag att de här frågorna kommer att bli alltmer aktuella.

Med tanke på den värld vi lever i, där allt fler känner oro och kanske i vissa fall till och med hopplöshet inför framtiden, är det också viktigt att vi adresserar den här typen av frågor – framför allt när de kommer från den generation som just nu kliver ut i arbetslivet, från unga människor. Det kan inte vara meningen att unga människor i Sverige ska uppleva att det första jobbet, som kan vara mycket svårt att få med tanke på den höga ungdomsarbetslöshet vi har i Sverige, dessutom ska präglas av en så pass dålig arbetsmiljö och arbetssituation att ens arbetstillfredsställelse skadas allvarligt.

Precis som gavs i uppdrag till Myndigheten för arbetsmiljökunskap behöver friskfaktorer i arbetslivet beaktas mer. Det behöver göras mer för att främja ungas arbetssituation runt om i Sverige. Jag hoppas innerligt att Arbetsmiljöverket och fackliga representanter runt om i landet ges verktyg till det.

Min personliga uppfattning är att vi ska se till att fler människor engagerar sig i fackförbund. Där ska vi som lagstiftare och regeringen göra vad vi kan. Vi bör genom ord och, i den mån vi kan, handling se till att fler tecknar kollektivavtal och även blir medlemmar i arbetsgivarorganisationer. Ska vi stå upp för den svenska arbetsmarknadsmodellen på riktigt, fru talman, behöver vi se till att den omfattar fler.

Fru talman! Jag behöver inte bli uppläxad av en liberal arbetsmarknadsminister om den svenska arbetsmarknadsmodellen. Jag har flera gånger faktiskt ställt mig frågande till om hans företrädare på posten har förstått vad den svenska arbetsmarknadsmodellen är.

Nu har arbetsmarknadsministern själv arbetat för Svenskt Näringsliv, så han förstår uppenbarligen hur modellen fungerar. Men jag har flera gånger i den här kammaren varit väldigt förundrad och verkligen undrat om hans två företrädare på posten under de fyra åren har förstått hur den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar.

Jag hänvisar till vårt kongressbeslut i arbetstidsfrågan. Riksdagens kontrollmakt fungerar inte som så att det är ministern som ska fråga ut riksdagsledamoten, utan det är riksdagen som ställer regeringen till svars.

Jag återgår till ämnet för den här interpellationen, nämligen ungas situation på svensk arbetsmarknad.

Vi har en situation i stora delar av världen, även i Sverige om än kanske inte lika tydligt, där unga oroar sig väldigt mycket över framtiden. Man ser hur AI rullas ut i stor utsträckning och hotar att slå undan jobben för unga. Man har allt svårare att få en bostad. Man har svårare att få vardagen att gå ihop. Vi ser det bland annat på att barnafödandet minskar i Sverige och i stora delar av västvärlden. Vi ser en allt större oro och ängslan som präglar ungas vardag. Jag upplever det själv i de samtal jag har med unga när de är här i riksdagen men även hemma i Skåne.

Många av sakerna som vi har lyft upp här är saker som slår särskilt hårt mot unga.

Vi ser högre sjuknärvaro för kvinnor. Det är många unga kvinnor som väljer att gå till jobbet fast de är sjuka. Det kan vara så att de befinner sig på en arbetsplats där det råder ensamarbete. Då blir ju konsekvenserna väldigt stora om man inte kommer.

Vi ser en ganska stor utmattning, fysisk och psykisk, och en hel del arbetssjukdomar som drabbar unga i arbetslivet.

Vi ser också, som jag varit inne på flera gånger, att unga män råkar ut för arbetsolyckor.

Det här är frågor som vi behöver adressera. Det kan inte vara så att unga ska vara oroliga över att inte få ett jobb med den höga ungdomsarbetslöshet som vi har i Sverige och sedan, när de väl får ett jobb, dessutom ska uppleva att deras arbetsliv, arbetsmiljö och arbetssituation är så pass dålig som den i vissa fall är.

Det var en hel del andra frågor i den här interpellationen som man skulle kunna beröra men som ministern inte har berört än. Han kanske gör det i något framtida anförande.

Vi ser till exempel att allt fler arbetstagare – jag skulle säga att unga är en särskilt utsatt grupp – får sin integritet på arbetsplatsen alltmer ifrågasatt. Man övervakas, till exempel. Man blir helt enkelt övervakad på arbetet och ifrågasatt när man till exempel inte arbetar tillräckligt snabbt, vilket kan identifieras med många av de här verktygen.

Det här är farligt också på så sätt att det riskerar att skapa en skev bild av hur arbetslivet ska vara. Om man i sitt första arbete upplever saker som fysisk och psykisk utmattning och att man får sin integritet ifrågasatt på arbetsplatsen, då behöver det adresseras. Annars kan vi få en situation i Sverige där generationen som kliver ut i arbetslivet i dag, nästa år och under lång tid framöver tror att arbetslivet ska präglas av den här typen av saker.

Fru talman! Jag tar tillfället i akt att svara på den senaste frågan jag fick. Socialdemokraterna tycker att parterna ska lösa arbetstidsfrågan. Problemet just nu är att Svenskt Näringsliv vägrar komma till förhandlingsbordet efter att LO lämnat in en förhandlingsframställan, men arbetsmarknadsministern har säkert tidigare kollegor på Svenskt Näringsliv som han kan kontakta och be att de kommer till förhandlingsbordet.

För att återgå till den här interpellationsdebatten vill jag tacka arbetsmarknadsministern för svaret.

Interpellationen grundar sig i flera av de rapporteringar som kommit om hur unga har det på arbetsplatser runt om i Sverige. Det finns stora kafékedjor där det rapporterats om ensamarbete, hot, trakasserier och stor utsatthet. Det finns stora affärskedjor där det rapporterats om utnyttjande av unga praktikanter och försenade löneutbetalningar. Det är arbetssituationer som jag tror och hoppas att många äldre arbetstagare inte skulle ha accepterat men som vissa tyvärr verkar tycka är helt rimliga för unga arbetstagare att acceptera.

Att det här förekommer på svensk arbetsmarknad är egentligen inte så konstigt. Vi har en hög ungdomsarbetslöshet som innebär att de jobb som man får tag i såklart blir viktiga att hålla fast vid. Dåliga arbetsvillkor blir då något man får acceptera; man är glad över att ha fått ett jobb och en inkomst, helt enkelt. Ett jobb och en inkomst är ofta grunden för andra saker i livet, såsom att kunna få ett hyreskontrakt till en bostad, oavsett om det är i första hand, andra hand eller tredje hand.

Fru talman! Ministern tar i sitt svar inte upp frågan om anställningar mer allmänt. Vi vet att det är osäkrare anställningsvillkor för unga, där visstid, timanställningar och nolltimmarskontrakt är regel snarare än undantag. Det är typexempel på saker som gör att det blir ännu svårare att få till exempel en bostad.

Det är inte bara själva arbetsmiljön som kan vara svårare för många unga runt om i Sverige, utan de har också sämre anställningsvillkor, vilket gör det svårare för dem att starta ett eget liv. Statsministern kan stå här i riksdagens talarstol och prata hur mycket han vill om att fler ska få bo i eget hus; det kan ändå inte ske om man som ung inte kan få ett banklån.

Fru talman! I dag går studenter i min hemstad Ystad ut på trappan från Österportskolan. Jag hoppas att många av dem får ett jobb med goda villkor, men jag vet att många av dem tyvärr inte kommer att få det, killar såväl som tjejer.

Det gläder mig att regeringen åter lyfter fram arbetsmarknadens parter i sitt svar. För att säkerställa en starkare partsmodell behöver fler bli medlemmar i arbetsgivarorganisationer och fackförbund. Fler kollektivavtal behöver tecknas. Vad gör regeringen och ministern för att främja den partsmodell som ministern själv lyfter fram i den här interpellationsdebatten men också i andra sammanhang, till exempel i föregående interpellationsdebatt?

Ministern lyfte också fram det uppdrag som redovisades i december 2025 av den nu nedlagda Myndigheten för arbetsmiljökunskap. Där finns en del ljusglimtar och saker som är väldigt bra – det tycker jag att man ska vara ärlig och säga. Många unga upplever till exempel ett gott chefsstöd, vilket gläder mig.

Det finns också en hel del saker som bekymrar och som ministern själv har tagit upp: Unga killar löper större risk att drabbas av arbetsolyckor. Unga tjejer utsätts oftare för hot och trakasserier. Brett i gruppen unga arbetare finns sämre möjligheter till inflytande över arbetet. Obekväma arbetstider förekommer också oftare än för äldre arbetstagare.

Myndighetens rapport kom i december 2025. Ett av dess uppdrag var att sprida kunskap om ungas arbetssituation. Jag har inte sett jättemycket av det, och sedan dess har flera av de saker som jag lyfte upp i interpellationen eskalerat. Ministern lyfte i slutet av sitt svar fram regeringens arbetsmiljöstrategi, som inte kommer att behandlas av den här riksdagen utan av nästa.

Ministern får gärna utveckla på vilket sätt ungas arbetssituation beaktas i den nya arbetsmiljöstrategin och om det finns några fler åtgärder som övervägs. Det är givetvis bra med kunskapsunderlag, men flera av sakerna var nog i viss mån redan kända. Det behövs åtgärder för ökad organisering och skarpare och fler verktyg för Arbetsmiljöverket eller regionala skyddsombud för att upprätthålla ungas arbetsmiljö, för att nämna några exempel.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för förtydligandena.

Precis som statsrådet säger är det en hel del länder i FN i stort och i ILO som inte betalar sina avgifter i tid. Därför är det ännu viktigare att Sverige är en tydlig röst för dessa internationella organ. Det är min och Socialdemokraternas övertygelse att ända sedan Sverige blev medlem av FN har FN varit till gagn för Sverige. FN är ett viktigt forum för små och medelstora länder i en värld där vi ser hur stormakterna roffar åt sig och alltmer beter sig som de vill. Det här beteendet är inte begränsat till FN-skrapan i New York, utan stormakterna beter sig även lite hur de vill i andra FN-organ. Då är det viktigt att Sverige står upp för att man ska ha fungerande FN-organ, som ILO.

Det gläder mig att ministern lyfte fram en rad av de prioriteringar som har ansetts viktiga under mandatperioden. Det är väl ingen hemlighet att jag hoppas på ett regeringsskifte, men oavsett vilken regering som tillträder efter valet i höst hoppas jag att man kommer att fortsätta stå upp för ILO och för att driva frågor i ILO.

Jag vill också lyfta fram att man i dessa sammanhang ser hur värdefull den svenska arbetsmarknadsmodellen är. I andra länder kan det råda full konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Där står parterna långt från varandra och har svårt att vara i samma rum. Tyvärr ser vi också en växande trend där regeringar och arbetstagare står i tydlig konflikt med varandra. I en del länder trakasseras arbetstagarrepresentanter och sätts i fängelse. Därför är det viktigt att vi i alla sammanhang vi kan fortsätter att lyfta fram vikten av vår arbetsmarknadsmodell, där man trots att man representerar olika intressen kan sitta i samma rum, diskutera och faktiskt nå en kompromiss som kan vara bra för båda parter.

Fru talman! Att Sverige är en betrodd och långvarig partner hoppas jag att alla som är intresserade av svensk arbetsrätt och arbetsrättshistoria har god kännedom om. En av initiativtagarna till ILO och en av de ledande personerna när ILO grundades en gång i tiden var den första socialdemokratiska statsministern Hjalmar Branting. Han var en flitig besökare på ILO:s konferenser i Genève och lade stor vikt vid arbetet i ILO.

Både i sitt interpellationssvar och i sitt andra inlägg fokuserade statsrådet en del på ILO:s ekonomi och det svenska bidraget till ILO och sa att regeringen ser positivt på att ILO genomför reformer för att anpassa verksamheten utifrån rådande omständigheter och finansieringsläge, med ett särskilt fokus på organisationens kärnmandat. Jag vet inte hur man ska tolka det. Jag vet inte om statsrådet menar att ILO ska smalnas av och fokusera på annat än man gör i dag eller om han menar att ILO arbetar med rätt saker. Det är svårt att veta vilken roll regeringen tycker att ILO ska spela i framtiden. Det kan vara så att jag övertolkar och att statsrådet menar att ILO utför ett gott arbete och att man ska ha samma uppgifter i framtiden. Men om statsrådet säger något annat mellan raderna ser jag fram emot att statsrådet utvecklar det.

Statsrådet uttryckte själv att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Det är bra att det kom en proposition om att godkänna dessa två konventioner, även om det tog sin tid. Men vi behöver inte älta det mer. Nu är den på plats, och det är positivt.

Jag bad också ministern att utveckla hur man har avancerat när det gäller den svenska arbetsmarknadsmodellens och den svenska arbetsmarknadens intressen under mandatperioden. Det vore välkommet att höra lite mer om det.

Men framför allt ber jag ministern att utveckla varför han i sina inlägg lade så mycket fokus på de ekonomiska aspekterna av ILO snarare än hur man kan avancera sina politiska intressen i ILO.

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret på min interpellation.

Det gläder mig att regeringen värderar det arbete som sker i ILO. ILO är en viktig organisation för löntagares rättigheter runt om i världen och en viktig del av Förenta nationerna, som i sin tur är en viktig och undervärderad organisation i den värld som vi lever i. FN:s organ behöver lyftas fram i större utsträckning. FN-organen är de små och medelstora ländernas vänner, och de länderna behöver vara dessa organs vänner och värna dem.

Jag vet inte om ministern hade förmånen att få besöka förhandlingarna under ILO:s senaste arbetskonferens, som avslutades i dag. Jag har själv haft privilegiet att två gånger – dock inte i år – få besöka arbetskonferensen i min roll som riksdagsledamot. Där har jag på plats kunnat se att det arbete som genomförs av parterna och av regeringar runt om i världen är oerhört viktigt.

Fru talman! Nu är det ju tyvärr inte så att alla länder runt om i världen står upp för ett sjyst och drägligt arbetsliv. I samband med mitt besök på konferensen förra året blev det tydligt att den politiska utvecklingen i flera länder har lett till kraftigt förändrade prioriteringar. Det är väldigt tydligt att detta gäller USA. Den nya administrationen där hade förra året förändrat de amerikanska prioriteringarna kraftigt jämfört med prioriteringarna året före. Nya allianser, som för några år sedan hade framstått som främmande, hade också uppstått mellan USA och andra länder i ILO.

När arbetstagares rättigheter är under hot från olika håll i världen är det viktigt att Sverige fortsätter att stå upp för löntagares rättigheter. Den svenska partsmodellen, med en relativt sett god samtalston mellan parterna och regeringen, är också till gagn i ett sådant sammanhang. Vi kan gå före i vårt agerande, och genom vårt agerande kan vi också försöka skapa en samlad front för att visa att det finns andra vägar att gå. Löntagares rättigheter behöver inte gå i en negativ riktning. Det går att uppnå dialog och samförstånd.

Oavsett vilken regering som tillträder efter valet i höst är min förhoppning att den regeringen fortsatt spelar en viktig roll i ILO och i liknande sammanhang. Som jag nämnde tidigare är dessa forum viktiga för länder som Sverige. Vi behöver stå upp för dem och värna dem samtidigt som vi driver på för progressiva värderingar och reformer när vi befinner oss i dessa forum.

Fru talman! Det gläder mig att ministern särskilt tar upp ILO:s konvention 190 om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet och konvention 191 om en säker och hälsosam arbetsmiljö. Det tog ju sin tid och några interpellationsdebatter innan regeringen lämnade en proposition till riksdagen, men det var glädjande att den överlämnades till och röstades igenom av riksdagen.

Tyvärr visade regeringspartierna inte samma intresse vid behandlingen i kammaren, då de avstod från att delta i kammarens debatt. Det gläder mig dock att ministern är tydlig med vikten av dessa två konventioner och att han lyfter fram dem när vi diskuterar ILO. Att Sverige inte har ratificerat dessa konventioner har kommit upp många gånger i ILO-sammanhang. Nu har Sverige dock gjort det, och det är välkommet.

Fru talman! Arbetet i ILO pågår ju ständigt, och flera diskussioner förs hela tiden. Just nu är strejkrätten en fråga som diskuteras, och efter ett utslag från Internationella domstolen har frågan fått förnyad aktualitet. Vi får se vart frågan tar vägen. Oavsett valutgång i höst är min förhoppning att den regering som då tillträder står upp för sunda, svenska värderingar såväl när det gäller strejkrätten som när det gäller andra frågor som ILO behandlar.

Detta är en tid då arbetstagares rättigheter ifrågasätts och då vi i flera länder ser en utveckling med konflikter mellan till exempel regeringar och fackföreningar. Jag vill därför be ministern att ytterligare utveckla det som jag beskrev i interpellationen. Hur har regeringen agerat i ILO, och kan regeringen peka på några tydliga vinster för Sverige och den svenska synen på arbetsmarknadsmodellen genom det arbete som utförs i ILO?

Fru talman! Jag noterar att arbetsmarknadsministern verkar tycka att regeringen ska bedömas utifrån Ulf Kristerssons kontrollfråga: Har fler människor kommit i arbete, och kan fler människor försörja sig själva?

En annan arbetslöshet som har stigit under den här mandatperioden är ungdomsarbetslösheten, som är betydligt högre i dag än vad den var när regeringen tillträdde 2022. Vi socialdemokrater har föreslagit en rad olika åtgärder för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten.

För att nämna några exempel: Vi har föreslagit traineejobb för unga akademiker. Vi har föreslagit ett körkortslyft för att få fler unga i arbete. Vi har föreslagit SAO-jobb för att unga redan tidigt ska få erfarenhet av arbetsmarknaden. Vi har föreslagit fler sommarjobb än vad regeringen har gjort.

Ministern har nämnt några saker som regeringen har gjort för att försöka bekämpa arbetslösheten, men efter fyra år kan man konstatera att det har gått så där med insatserna. Det kanske är dags att byta spår. Min fråga till arbetsmarknadsministern är därför: När tänker arbetsmarknadsministern presentera förslag som på riktigt kan pressa ned ungdomsarbetslösheten i Sverige?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill återigen förtydliga att det inte bara är en socialdemokratisk ledamot i Sveriges riksdag som efterfrågar en strategi, utan det görs av många organisationer som arbetar med den här gruppen. Man efterfrågar en strategi och menar att det finns ett stort behov av en sådan. Jag vill att det ska vara tydligt för alla som lyssnar på debatten att det inte är mitt påhitt att det behövs en strategi.

Jag tror inte att de som tittar på debatten eller de som finns i patientgruppen anser att det räcker med en strategi, utan det krävs givetvis ett arbete i primärvården och i andra delar av vården – inte minst i läkemedelsfrågan. Det är inte färdigt där.

Något som också krävs är resurser. Regeringen har aviserat att en del av de 450 miljoner kronorna ska gå till arbetet med sällsynta hälsotillstånd. Vi har i dag i kammaren fått besked om att 25 miljoner, om jag har räknat rätt, ska gå till arbetet med sällsynta hälsotillstånd. Ministern har sagt att hon ska återkomma om huruvida det ska skjutas till mer medel, även om det har varit tydligt från början och även i dag att det inte handlar om alla de 450 miljoner kronorna.

Jag är lite osäker på om ministern tänker återkomma i dag eller vid ett senare tillfälle. Om ministern tänker återkomma i dag har hon en chans att i sitt nästa anförande på två minuter ge besked om ytterligare några av dessa miljoner. Om ministern inte har för avsikt att återkomma i dag utan vid ett senare tillfälle skulle jag uppskatta om ministern kan klargöra det i sitt nästa anförande.

Jag tackar för en god debatt. Vi får säkert anledning att återkomma till frågan.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Även om statsrådet inte vill prata läkemedel tror jag ändå att statsrådet var inne på något viktigt när hon i sitt inlägg tog upp primärvården, nämligen att frågan är bred och att den berör sjukvården i stort. Då hävdar jag att det även innebär läkemedelsfrågan, även om jag såklart kan förstå att frågan berör primärvården. Det är viktigt för dessa personer – såklart för alla – att de inom vården möts av människor som har någorlunda kunskap om det sällsynta hälsotillstånd de har.

Vi har läst exempel på människor som tvingas tillbringa mycket tid varje gång de besöker vården med att förklara sina sällsynta hälsotillstånd. Det måste på många sätt vara oerhört frustrerande.

Jag har inte för avsikt att gå i något slags polemik om vad som kunde ha gjorts var och när, men jag kan konstatera att Sverige 2009 hade en borgerlig regering och att den satt fram till 2014. Sedan har vi haft en borgerlig – om vi kan kalla den så – regering sedan 2022. Om vi ska slänga olika mandatperioder i huvudet på varandra kan jag slänga tillbaka den bollen i så fall och säga att den borgerliga regeringen hade kunnat agera 2009.

Jag tycker inte att vi ska hamna i alltför mycket polemik kring vem som hade kunnat göra vad och när, utan i stället konstaterar jag att frågan är viktig för en stor grupp människor. Därför är det glädjande att höra att regeringen, utifrån det ministern sa i sitt anförande, verkar vara nära att fatta beslut om en nationell strategi. Jag noterade att orden närtid och beslut inom kort användes. Vi får väl hoppas att det också är så, annars får vi säkert anledning att ha fler interpellationsdebatter i frågan. Jag vet att jag inte är den första riksdagsledamoten som har väckt en interpellation i frågan.

Det här är en bred fråga. Vi ska inte prata life science i dag, men för den sektorn är det viktigt att Sverige agerar i den här typen av frågor, att vi har en nationell strategi och att vi ligger i framkant. Vi ska inte prata läkemedel – ministern vill i alla fall inte prata läkemedel – men det är oroväckande att vi också halkar efter i EU i tillgången till särläkemedel. Det innebär såklart att andra delar av den svenska vårdsektorn också halkar efter.

Det är väl känt att de 450 miljonerna i sin helhet inte ska gå till sällsynta hälsotillstånd. Sedan listade ministern ett antal miljoner som har betalats ut. Jag uppfattade det som att ministern ska återkomma om huruvida det finns ytterligare medel att betala ut eller att lägga på sällsynta hälsotillstånd av de 450 miljoner kronorna. Jag vet inte om ministern tänkte återkomma i ett senare inlägg eller om ministern tänker göra det i framtiden.

Ministern skulle kunna klargöra hur mycket av pengarna som ska fördelas till sällsynta hälsotillstånd. Det vore önskvärt. Det är något som inte bara en socialdemokratisk riksdagsledamot i Sveriges riksdag efterfrågar, utan flera grupper har noterat regeringens satsning och vill veta mer om hur mycket av de 450 miljoner kronorna som ska läggas på sällsynta hälsotillstånd. Det handlar om att försöka göra dessa människors liv lite drägligare.

Jag kan även konstatera att Vårdansvarskommittén också har lyft upp frågan om läkemedel. Det är svårt att undvika läkemedelsfrågan, men jag förstår att arbetet i regeringen inte är uppbyggt så. Det är dock svårt att ducka frågan om att just läkemedel för behandling av sällsynta hälsotillstånd behöver bli mer enhetlig. Det är något vi behöver fundera över, det vill säga hur vi överlag kan göra vården bättre för människor som lider av den här typen av hälsotillstånd. Det blir lite svårt att ducka läkemedelsfrågan, men jag förstår att ministern också vill lyfta in primärvårdsfrågan eftersom den är så viktig.

Fru talman! Vi diskuterar nu sällsynta hälsotillstånd och regeringens arbete kring den typen av frågor.

Sällsynta hälsotillstånd är något som 500 000 människor i det här landet har, och det är ett fenomen som såklart påverkar livet på många sätt för dessa 500 000 människor. Det här är människor som på inget sätt har orsakat sina tillstånd själva, utan det är ofta medfödda sjukdomar eller sjukdomar som uppstår senare i livet och som alltså är mycket sällsynta.

En viktig del i den här diskussionen är för många i den här gruppen såklart tillgången till läkemedel. Man kan konstatera att Sverige halkar efter när det gäller tillgången till särläkemedel, som det kallas. Kommissionen för innovativa särläkemedel beskriver det som ett besvärligt läge. Enligt WAIT är endast 19 av 66 särläkemedel tillgängliga i Sverige, och vi har samma tillgänglighet som EU-länder såsom Ungern och Rumänien. I Danmark och Tyskland är siffran däremot betydligt högre.

Som jag precis sa finns det människor bakom statiken för sällsynta hälsotillstånd. Särskilt berörd har jag blivit av ett fall hemmavid, nämligen Måns Rundqvist från Ystad, som lider av Duchennes muskeldystrofi. Han har i omgångar förlorat sitt läkemedel Translarna, och han är bara ett exempel. Många av de här människorna förlorar tillgången till sina läkemedel, för det är dyra läkemedel som kan kosta mycket för regionerna.

Bedömningarna som görs är svårförklarliga. Det finns läkemedelsråd i regionerna vars bedömningar är svårförklarliga, och NT-rådet, som också fattar beslut i den här typen av frågor, utsätts inte sällan för kritik. Det är samma där: oklara bedömningar och långa väntetider när det gäller att fatta beslut om särläkemedel. Som jag sa tidigare är läkemedlen ofta det allra mest avgörande för den här gruppen för att de ska kunna leva ett drägligt liv trots de sällsynta hälsotillstånd de lever med.

Riksdagen fattade 2022 beslut om ett tillkännagivande till regeringen om att förbättra tillgången till särläkemedel och om behovet av en strategi för sällsynta sjukdomar. Det är alltså fyra år sedan. Regeringen gav 2024 myndigheten TLV i uppdrag att stärka tillgången till läkemedel för personer med sällsynta sjukdomar. TLV gjorde då bedömningen att det här endast gäller de allra sällsyntaste diagnoserna.

TLV införde i januari 2025 en ny betalningsmodell. Det här handlar som sagt om läkemedel som kan kosta väldigt mycket för regionerna. Detta har skett i något slags bred enighet om att man behöver hantera frågorna kring läkemedel och kring sällsynta hälsotillstånd. Regeringen har i olika sammanhang aviserat att de här frågorna är viktiga och att man lägger stor vikt vid dem.

Det är inte första gången som sjukvårdsministern får frågan om när en strategi kan presenteras för riksdagen, och vi får inget tydligt besked i dag heller. Jag och de som lyssnar på den här debatten får bara höra att detta bereds i Regeringskansliet. Det är ju ett svar man ibland får från regeringen, och så även i dag.

Det har från regeringens sida också meddelats att man avsätter 450 miljoner kronor gällande frågan om sällsynta hälsotillstånd.

Jag blir lite konfunderad av det svar som ministern lämnar här i dag. Är det 16 miljoner kronor av de här 450 miljonerna som går till just sällsynta hälsotillstånd, eller finns det mer pengar som regeringen kommer att lämna besked om senare? Jag hade gärna önskat mig ett förtydligande kring det.

Jag kommer faktiskt också att ställa frågan: När kan den här riksdagen och alla människor som lever med sällsynta hälsotillstånd förvänta sig att få besked vad gäller frågan om en strategi kring de här frågorna? Jag tror att det är väldigt efterlängtat av väldigt många människor.