Herr talman! Jag vill börja med att tacka socialminister Jakob Forssmed för svaret på interpellationen.

Socialministern lyfter i sitt svar att det vanligtvis inte finns behov av besök hos tandläkaren oftare än ungefär vartannat eller vart tredje år, enligt Socialstyrelsens rekommendationer. Socialministern vill också få det att låta som att det inte är anmärkningsvärt att besök av denna åldersgrupp minskat. Jag delar uppfattningen att det inte är förvånande. Det är ganska logiskt att färre går till tandläkaren när kostnaderna ökar.

Men, herr talman, låt oss stanna upp och fundera lite på vad det här innebär i praktiken. För en 20–23-åring kan ett tandläkarbesök kosta flera hundra, kanske till och med flera tusen kronor. För den som har en fast inkomst kan detta vara hanterbart, men för studenten, den arbetslösa eller den som har en otrygg anställning är det något helt annat. Det här är människor som redan i dag tvingas prioritera mellan grundläggande saker i vardagen, som hyra, mat och kollektivtrafik. Då är det inte svårt att förstå vad som händer när tandvården börjar kosta. Man väntar. Man skjuter upp besöket. Till slut går man kanske inte alls.

Det är precis den här utvecklingen vi nu ser, men det har regeringen valt att bortse från. Detta tycker jag är anmärkningsvärt. Regeringen har genomfört denna reform och därmed kraftigt försämrat förutsättningarna för god tandhälsa för dem som nu är i åldern 20–23 år. Det handlar även om deras framtida hälsa. Det finns enligt mig, herr talman, en stor risk för att tandhälsan kommer att försämras för dem som nu har blivit av med den avgiftsfria tandvården. På många andra områden pratas det ofta om förebyggande insatser som den viktigaste åtgärden för att förhindra framtida problem. Så är även fallet vad gäller god tandhälsa.

Även om det enligt socialministerns resonemang går att hänvisa till att man får högre tandvårdsbidrag kommer inte alla att ha råd att gå till tandläkaren under det här året. År 2025 gick 75 procent färre unga till tandläkaren i Västmanland, enligt nyheter som jag tog del av inför den här debatten. Samtidigt har vi en hög ungdomsarbetslöshet, som gör att många har svårt att få sina pengar att räcka till det mest nödvändiga.

Jag tror inte att socialministern har rätt i sin analys att det bara är en tillfällig dipp det första året, utan jag tror att försämringen kommer att leda till att allt färre går till tandläkaren i den här åldern. Det kommer att påverka deras tandhälsa även i det långa loppet. Risken blir helt enkelt att de får ännu sämre tandhälsa vid högre ålder, vilket medför större kostnader vid framtida tandläkarbesök.

Herr talman! Socialministern talar om att det handlar om en prioritering. Jag känner inte riktigt att SD-regeringen har prioriterat den här frågan, utan de har prioriterat något helt annat, nämligen sig själva. Om de hade prioriterat utifrån behov hade de inte lånat 200 000 kronor i minuten för att sänka skatten för sig själva och sina kollegor samtidigt som de har en obefintlig arbetsmarknadspolitik som resulterar i hög arbetslöshet och gör att många unga har svårt att bekosta tandläkarbesök. Nu har man också tagit bort den avgiftsfria tandvården för dem mellan 20 och 23 år. Politik handlar om prioriteringar, och de prioriteringar som regeringen gör riskerar att skapa problem som gör att det blir både dyrare och svårare i framtiden.

Därför skulle jag vilja fråga socialministern om han anser att regeringen har tagit i beaktande att många unga riskerar att få försämrad framtida tandhälsa till följd av beslutet om att ta bort den avgiftsfria tandvården för dem mellan 20 och 23 år. Vad vill socialministern säga till dem som inte har råd att besöka tandläkaren till följd av att de saknar arbete på grund av regeringens misslyckade arbetsmarknadspolitik?

Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret på interpellationen.

Jag har varit politiskt engagerad sedan 2010, då jag var 16 år gammal. Det har blivit några valrörelser sedan dess. Jag träffar en hel del unga människor på gymnasieskolor, här i riksdagen, hemma i Skåne och i andra sammanhang. I den här valrörelsen märker jag när jag träffar unga människor att de upplever mycket större materiell oro än vad som varit fallet tidigare. I vissa valrörelser har unga människor kanske framför allt fokuserat på klimatfrågan. I en och annan valrörelse har det varit mycket om jämställdhetspolitiken. Men i den här valrörelsen upplever jag på ett sätt som jag faktiskt inte kan minnas att man oroar sig för sin ekonomiska situation.

Denna iakttagelse stärks av rapporter som kommer från olika håll. Till exempel har LO släppt en rapport där det beskrivs att var tredje ung person är orolig för sin privatekonomi. Man har som ung människa i det här landet en dyster bild av framtiden. Man har ganska små framtidsutsikter och är bekymrad över hurdan ens framtid ska bli.

Swedbank släppte för några månader sedan en rapport där man skrev att åtta av tio unga i åldern 18–29 år är oroliga för sin privatekonomi. Det märks både i samtalen man får när man står på gator och torg och när man är ute på skolor.

Vi har också, som flera av mina kamrater här har nämnt, en situation där vi har en hög ungdomsarbetslöshet. Människor är oroliga för om de kan få ett jobb eller inte. De oroar sig för den omställning som sker med artificiell intelligens. De oroar sig över sin bostadssituation. Ovanpå detta har förändringen i tandvården i Sverige kommit från regeringen.

Man kan ha resonemang om prioriteringar och att man borde prioritera andra åldersgrupper. Man kan ställa åldersgrupp mot åldersgrupp om man vill göra det. Det här görs i ett läge när man får rapporter från olika håll om att unga är bekymrade över sin privatekonomi.

Det är klart att man kan säga att unga inte har samma vårdbehov som äldre när det kommer till tandvård. Det är mycket möjligt. Det är också så att människor har god tandhälsa i det här landet för att man har haft en generös politik när det kommit till ungas tandvård.

Risken är att bara hotet om att få en hög tandvårdsräkning gör att unga undviker att gå till tandläkaren. Det kan göra att tandhälsan försämras, utöver att unga människor i det här landet är väldigt oroliga inför framtiden och för sin privatekonomi.

Jag hoppas att jag i nästa inlägg kommer att få något slags förklaring av ministern om hur regeringen har resonerat. Tidigare i dag fattade vi beslut om stöd till hushåll i det här landet och stöd till flygbolag för att de ska klara sina kostnader. Men den här gruppen får inte den typen av stöd. De får i stället en förändring när det kommer till tandvård.

Jag vill gärna höra mer om hur regeringen resonerar i just den frågan. Det kan inte vara en hemlighet för regeringen att unga känner oro för framtiden, sin privatekonomi och också de skenande kostnaderna. Varför har man valt att genomföra den här förändringen i tandvården just nu? Det är min fråga till ministern.

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret, även om jag inte känner att jag blev mer lugnad och säker på att regeringen har prioriterat rätt.

Socialministern talar om att det inte är en arbetsmarknadspolitisk debatt och så vidare. Men det är klart att det påverkar. Debatten handlar om dem i åldern 20–23 år som inte längre kan gå till tandläkaren under samma förutsättningar som tidigare.

Jag lyfte i mitt första anförande fram den ekonomiska delen. Jag kommer att komma in lite mer på konsekvenserna. Tandhälsan fungerar inte som något som man bara kan ta igen lite senare. När man skjuter upp ett besök handlar det sällan om att problemen försvinner utan mer om att de växer.

Ett litet hål blir större. En begynnande inflammation blir värre. Det som hade kunnat vara en enkel och billig åtgärd blir i stället en omfattande och dyr behandling. Det vet vi. Det har vi sett gång på gång.

Det är därför som Sverige har valt att satsa på förebyggande åtgärder och förebyggande tandvård för unga. Den linjen bryter regeringen.

Fru talman! Socialministern hänvisar till det högre tandvårdsbidraget. Men det räcker inte i verkligheten för varje ung person som vänder på varje krona. Ett bidrag som inte täcker kostnaden hjälper inte den som inte har råd att betala resten.

Valet för många unga står helt enkelt mellan att gå till tandläkaren och att inte få ekonomin att gå ihop på slutet. För många unga är verkligheten just så. Det gäller särskilt i en tid där det är en hög ungdomsarbetslöshet, som vi har hört här. Det är osäkra anställningar och höga levnadskostnader.

Låt oss vara tydliga. Det är inte alla unga som drabbas lika. De som har föräldrar med en god ekonomi eller som kanske själva har trygga och större inkomster kommer fortfarande att kunna få till tandläkaren. Men de som redan har det tufft riskerar att stå över. Det är så ojämlikheten i hälsa växer fram.

Vi socialdemokrater tror på ett samhälle som håller ihop där vi inte bygger in nya klyftor i välfärden och där vi inte accepterar att hälsa blir en klassfråga. Tandvården har länge varit ett område där ojämlikheten är tydlig. Just därför borde vi gå i riktning mot att stärka tillgängligheten och inte att försvaga den.

När regeringen tar bort den avgiftsfria tandvården för unga vuxna skickar man en tydlig signal. Den här gruppen får klara sig själv. Det är precis i övergången mellan ungdoms- och vuxenlivet som man kanske behöver samhällets stöd i lite större utsträckning.

Det handlar om studier, att etablera sig på arbetsmarknaden och att bygga sin framtid. Mitt i det ska man bära sina egna kostnader för tandhälsan.

Fru talman! Jag vill också lyfta fram det långsiktiga perspektivet. Det är inte bara en fråga om dagens besparingar i statsbudgeten. Det är en fråga om framtida kostnader både för individen och för samhället.

Som ministern lyfter fram här är det såklart brist på personal och allt sådant. Men om de unga inte får en bra tandhälsa kommer det att påverka framöver.

Sämre tandhälsa leder inte bara till lidande och ökade vårdkostnader, utan det påverkar också människors möjligheter i livet, att få jobb, känna trygghet och delta fullt ut i samhället. Det handlar om att kunna ge ett leende till någon man möter. Att investera i ungas tandhälsa är därför inte bara en kostnad. Det är en investering i ett mer jämlikt och starkare samhälle.

Jag vill upprepa kärnan i kritiken. Regeringens reform riskerar att öka ojämlikheten, försämra den förebyggande vården och faktiskt leda till högre kostnader på sikt, men sämre tandhälsa.

Jag tycker inte att det här är en ansvarsfull politik. Det är inte en politik som sätter behoven först i det långsiktiga. Det är inte en politik som bygger ett Sverige som håller ihop.

Jag tackar ändå för svaret och återkommer i mitt sista inlägg.

Fru talman! Det påståendet får stå för Adrian Magnusson. Jag satte naturligtvis detta i relation till de påståenden som kom om att regeringen skulle göra detta av något slags allmänna besparingsskäl för att bekosta andra saker som skattesänkningar och annat. Jag tror nog att ledamoten Magnusson förstod att det var det sammanhanget jag avsåg.

Jag skrev ju i mitt interpellationssvar att det är självklart att detta får konsekvenser för unga människor. Det är därför regeringen mildrar konsekvenserna genom att föreslå ett dubbelt allmänt tandvårdsbidrag för de här personerna – just för att mildra de ekonomiska konsekvenserna av ett beslut som i grunden handlar om kapacitet och behov i tandvårdssektorn.

Jag noterar att Socialdemokraterna ställer sig bakom vår tandvårdsreform för äldre för att äldre ska kunna få tandvård som en del av dem inte har kunnat få på 10–15 års tid. De har aldrig haft någon fri och förebyggande tandvård. De har aldrig haft de här möjligheterna, och därför är det rätt att se till att också de får sina behov tillgodosedda.

Socialdemokraterna låtsas som att kapaciteten är oändlig och att vi både kan ha kvar den fria barntandvården upp till 23 år och göra reformen för de äldre. Men då får de ju inga tider! Det är dessa undanträngningseffekter som Svensk Folktandvårdsförening och regionerna har varnat för. Det är därför vi behöver göra de här förändringarna samtidigt. Men i Socialdemokraternas värld behöver man aldrig se till att kapaciteten räcker. Där kan man bara säga: Vi kör allt samtidigt och hoppas på det bästa!

Fru talman! Jag vill också önska Jim Svensk Larm en riktigt bra sommar med precis samma saker. Får man möjligen då också skicka med Veronica Palms utredning i den där bokhögen gör jag gärna det, för jag tyckte att det var en bra analys som framkom där.

Självklart ska ingen behöva avstå från tandvård av ekonomiska skäl. Det tycker jag är en bra svensk grundprincip. Och självklart ska vi slå vakt om den fina förebyggande tandvård som vi har. Men vi måste också vårda vårt tandvårdssystem.

Svensk Folktandvårdsförening och region efter region pekar på att våra tandvårdsresurser i dag inte går efter behov därför att vi har en situation där vi ganska nyligen, för bara några år sedan, flyttade upp åldersgränsen från 19 till 23 år. Då kanske vi ska överväga att flytta ned gränsen; det är något av en plikt att göra det. Vi gjorde det för att skapa kapacitet för dem med de större tandvårdsbehoven, inte minst de äldre.

Det här är så angeläget för mig, och jag är så glad för att personer som nu har väntat på tandvård i 10–15 år och som har gått med smärta och med svåra tillstånd nu kan få detta åtgärdat. Det sker bland annat tack vare att vi har gjort den här förändringen.

För att de unga ska kunna klara det som förändringen innebär för dem tillskjuter vi ett dubbelt allmänt tandvårdsbidrag, som gör att kostnaden ändå blir relativt liten för de här besöken. Sedan finns det en kostnad ändå, om man till exempel har större tandvårdsbehov som ung, och då finns det vanliga högkostnadsskyddet. Det gäller lika för unga som för alla andra personer i vårt land.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.