Samuel Gonzalez Westling

Herr talman! I dag tar vi ställning till den så kallade mittenregeringen, som Elisabeth Thand Ringqvist och Centerpartiet har förespråkat och sonderat möjligheterna för. Eftersom Vänsterpartiet inte utgör en del av detta regeringsalternativ röstar vi i dag nej.

Jag har respekt för att man i Centerpartiet har velat gå till botten med den regeringskonstellation som man själv hade föredragit. Om det hade funnits stöd för detta alternativ hade Vänsterpartiet fått acceptera det och gå i opposition. Men nu står det helt klart att den vägen är stängd, och därmed är vi i Vänsterpartiet beredda att ta ansvar och förhandla när processen för att Sverige ska få en regering på plats nu går vidare.

Vänsterpartiet har varit tydligt genom hela processen: I det fall våra mandat efterfrågas i en regeringsbildning ska vi också ingå i den regeringen. Just detta är inte förhandlingsbart. Vi ställer kravet på regeringsmedverkan därför att vi vill att den politik Vänsterpartiet vill driva faktiskt också ska genomföras. Vi är fullt medvetna om att det inte kommer att vara någon angenäm tillvaro alla gånger, men Vänsterpartiets väljares röster måste väga lika tungt som andras.

Nu har Liberalerna och Kristdemokraterna meddelat att de inte vill ingå i Magdalena Anderssons regeringsunderlag. Då återstår bara Socialdemokraterna, Vänsterpartiet Centerpartiet och Miljöpartiet. Vi menar därför att Magdalena Andersson, nu när mittenalternativet är avvisat, behöver vara tydlig med att det är en fyrpartiregering bestående av de partier som för två månader sedan vann valet som är vägen framåt.

För oss i Vänsterpartiet är det regeringsalternativ som vi förespråkar väldigt tydligt: Vi ser framför oss en regering där samtliga partier som utgör regeringsunderlaget också ges möjlighet att ingå. Ingen ska kunna säga nej till någon annan, vars mandat behövs. Vänsterpartiet är berett att konstruktivt förhandla och kompromissa om innehållet för att en regeringssamverkan mellan våra fyra partier ska fungera. Där ska alla partier, så också Centerpartiet, kunna känna att de kommer väl ut.

Talmannen har meddelat att sonderingsuppdraget efter dagens omröstning går över till Ulf Kristersson. Vänsterpartiets statsministerkandidat är Magdalena Andersson, och den sondering som Moderaterna ska genomföra inkluderar därmed inte vårt parti. Talmannen har också sagt att han, om Ulf Kristersson inte lyckas, vill veta om det finns förutsättningar för en regering på vår sida. Då måste vi vara redo.

Vi är fyra partier som har pekat ut Magdalena Andersson som statsminister, och vi har tillsammans vunnit en majoritet av rösterna. Låt oss därför åtminstone göra ett försök att bilda en fyrpartiregering ledd av Magdalena Andersson. Det kan bli svårt, för vi är inte eniga om allt, men om viljan finns är jag övertygad om att det går. Därför är min förhoppning att det finns saker som är viktigare för Centerpartiet än ett nej till Vänsterpartiet i regeringen.

Alla partier måste få göra sina egna val, men jag vill vara tydlig med att vår dörr står fortsatt öppen. Jag tror att det är bra att vi är tydliga med varandra. Elisabeth Thand Ringqvist, vi behöver varandra. I dag står det klart att det inte går att ha några röda linjer mot varandra. Vi släppte våra röda linjer mot er för länge sedan. Vore det inte bra om ni släppte era gentemot oss?

Skillnader finns, det vet vi, men där det finns en vilja att lösa motsättningar finns också möjligheter. Framför allt står vi trygga med en sak som ingen av oss kan kompromissa om, nämligen människovärdet. Det är faktiskt där som det hela avgörs. Det här kan vi klara av.

Efter den här omröstningen är det tydligt att det bara finns två realistiska alternativ i Sveriges riksdag: antingen Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet, som tillsammans kan inge hopp om en ljusare framtid, eller att fortsätta på den inslagna vägen till höger där människa ställs mot människa, vilket leder till ökade klyftor, sämre förutsättningar för företagen och en sönderslagen välfärd. Det är dessa två val vi har kvar.

För Vänsterpartiet är valet väldigt enkelt. Det är dags för en ny riktning för Sverige. När jag stod här förra gången sa jag att vi röstade nej med förhoppning om att snart kunna rösta ja. Den förhoppningen finns fortfarande kvar. I dag röstar Vänsterpartiet nej till en mittenregering som vi själva inte ingår i. När Magdalena Andersson samlat en regering som vi ingår i som en likvärdig part kommer vi att rösta ja. Sverige kan inte vänta mycket längre.

(Applåder)

I detta anförande instämde Andrea Andersson Tay, Daniel Bernmar och Jennifer Merelaid Hankins (alla V).

Herr talman! En månad in i den nya mandatperioden är vi i dag framme vid den första statsministeromröstningen. Vi i Vänsterpartiet hade gärna sett att läget var annorlunda, men vi kommer tyvärr att behöva rösta nej i den här omröstningen – inte för att vi vill utan för att vi måste.

Vi i Vänsterpartiet har varit tydliga: En regering som stöds av Vänsterpartiet är en regering där Vänsterpartiet ingår. Det handlar inte om sårad stolthet; det handlar om de löften som våra medlemmar gett till våra väljare, för ett förändrat Sverige.

Svenska folket förväntar sig att vi som påstått att vi vunnit valet kan sätta oss ned och bilda en regering. Väljarna som ville byta ut Tidöstyret och Ulf Kristersson vill se oss fyra partier ta ansvar tillsammans. Så har det inte blivit, och det beklagar jag.

Det finns nämligen mycket att göra. Under de senaste åren har hushållen fått se marginalerna krympa medan regeringen hellre fikat med matjättarna än satt press på dem att sänka priserna. I dag lever 700 000 människor i fattigdom i Sverige, det som en gång var världens mest jämlika land. Det är nästan dubbelt så många som 2021. Vi behöver stärka akassan och sjukförsäkringen, göra marknadsskolan till en kunskapsskola, sätta stopp för utvisningspolitiken och rusta välfärden.

Förutsättningen för allt detta är att regeringsförhandlingar kommer igång. Där deltar Vänsterpartiet gärna – och konstruktivt.

Av någon märklig anledning kallas det bara ministerposter när Vänsterpartiet gör som de flesta andra partier som ställer upp i val, nämligen säger: Om våra mandat behövs för att välja en regering ska vi också ingå i den. Det handlar inte om posterna i sig utan om att inflytande i regeringen är det som krävs för att få politiken genomförd, både i de enskilda sakfrågorna och i helheten.

Detta vet vi av erfarenhet. Genom samarbeten som stödparti fick vi överenskommelser och löften om förbättringar. En del infriades, men långtifrån allt. Vinsterna i välfärden skulle tas bort, men förslaget fälldes här i kammaren eftersom det inte fanns majoritet för det. Stupstocken i sjukförsäkringen togs bort, och äntligen skulle fler få rätt till sin egen försäkring. Men regeringen gav nya direktiv till Försäkringskassan via regleringsbrevet, och färre sjuka beviljades sjukpenning över huvud taget.

Det handlar också om stabilitet – om att väljarna ska kunna räkna med att det vi kommer överens om faktiskt blir av. Under januariavtalet utlovades en familjevecka. Då fällde Centern plötsligt den budget man själv hade förhandlat fram, och befolkningen fick ingen familjevecka. Instabila regeringsunderlag och ovilja att kompromissa utlöste under samma period två regeringskriser. Så kan man inte styra ett land, särskilt inte i oroliga tider.

Vi har dragit två lärdomar av detta. Den ena är att en regering måste ha ett underlag som samlar majoritet i riksdagen. Den andra är att vi själva måste ingå i den regering vi stöder för att kunna vara säkra på att det vi förhandlat fram blir verklighet.

Självklart inser vi att regeringssamverkan innebär ansvar och att ibland stå upp för politik som inte är ens egen. Vi kan kompromissa och ge och ta, och vi är beredda att ro i hamn också de delar av en överenskommelse som inte är Vänsterpartiets politik. Det är priset för samarbete.

I en demokrati kan inte en bestämma. Där ska väljare från alla partier som tillsammans bildar majoritet få möjlighet att påverka. Vi är fyra partier som säger att vi vill ha Magdalena Andersson som statsminister. Då måste vi klara av att respektera varandras mandat. Annars har vår statsministerkandidat inget underlag och Sverige ingen regering.

I fem års tid har vi sagt just detta: Om Vänsterpartiets stöd krävs för att bilda regering ska vi också ingå i den. Det är inte svårt att gå tillbaka i mediearkiven för att få det bekräftat. Redan inför valet 2022 uppmanade vi partierna på vår sida att besinna sig och samla laget. Vi kunde redan då se att även Centerpartiet behövde vara en del av en kommande rödgrön regering. Vi misslyckades med att samla oss inför det valet, och Sverige fick en Tidöregering.

Under de här fyra åren har vi varit glasklara: För att byta ut Tidö krävs det att de fyra rödgröna partierna träffas och börjar komma överens. Upprepade gånger har vi uppmanat oppositionsledaren Magdalena Andersson att samla laget, utan att få gehör. Därför står vi här i dag utan möjlighet att välja henne till statsminister.

Vänsterpartiet har i decennier varit stödparti, förhandlat budgetar och haft tjänstemän på Regeringskansliet. Men den tiden är nu förbi. Det är inte bara ett beslut fattat av partiledningen, utan beslutet har fattats av partiets högsta beslutande organ. Vi gjorde redan före valet ett stort arbete för att få våra medlemmar och väljare att acceptera att Centerpartiet också kan behövas. Visst finns det stora skillnader mellan Centerpartiet och de övriga rödgröna partierna, framför allt i fördelningspolitiken, men det visste vi redan före valet. Om man vill går det att kompromissa. Vänsterpartisterna har insett att den förändring Sverige behöver inte går att göra utan Centerpartiet.

Även om vi inte kan välja en ny statsminister här i dag är regeringsunderlaget klart och tydligt. Det är en fråga om att få ihop det. Till det finns det fortfarande tid. Men då måste vi först och främst vara beredda att tillsammans se de parlamentariska realiteterna.

Därför vill jag säga – i all välmening, Elisabeth Thand Ringqvist: Den breda mitten finns inte. Inför valet gick det att drömma, kämpa och hoppas, men majoritetsförhållandena är vad de är. Det finns en sida där Sverigedemokraterna ingår och en där de inte ingår. Våra båda partier har kunnat enas om att styra tillsammans i rödgröna konstellationer på flera håll i landet. I mitt eget hemlän, Gävleborg, har vi enats inte bara i Hudiksvall och Söderhamn utan även i regionen, där jag själv har erfarenhet av samarbete sedan tidigare.

Vi kan komma överens här också. Så sent som i förrgår gjorde vi det om tonårsutvisningarna, med människosynen som utgångspunkt. Man kan inte utesluta ett parti vars mandat man behöver bara för att man inte är överens i sakfrågor. Då löser man i stället de frågorna. Vi behöver Centerpartiet, och Centerpartiet behöver oss. Men vi behöver vara jämlikar i ett sådant samarbete, och det betyder att vi ska vara delar av en fyrpartiregering. Valresultatet ger oss de parlamentariska förutsättningar vi har.

Magdalena Andersson! Vänsterpartiet har varit garanten för att socialdemokratiska statsministrar blivit valda. Det vill vi gärna vara igen, men inte som stödparti utan som jämlike i en socialdemokratiskt ledd regering. I det här valet gick Vänsterpartiet fram mest av alla partier. Vi är det näst största partiet i regeringsunderlaget, och våra väljare ska ha rätt till inflytande på samma sätt som andra väljare. Vi kräver varken mer eller mindre.

Vi vet alla vad resultatet i omröstningen blir här i dag. Men tiden för minoritetsregeringar med hoppande majoriteter är förbi. Nu behövs ett tydligt ledarskap. Det är dags att samla regeringsunderlaget och vara tydlig med vilka som förväntas ingå i regeringen. Då får nästa omröstning en mycket mer hoppingivande utgång.

Herr talman! Jag vill inte bli missuppfattad. Vänsterpartiet gick till val på att ingå i regering – en regering som på allvar tänker ta itu med orättvisorna i dagens Sverige. Men vi gick också till val på att Magdalena Andersson är vår statsministerkandidat. Vi kan bara rösta ja i en omröstning där båda de sakerna uppfylls. Många hade nog förväntat sig att vi skulle lägga ned våra röster. Men som grundlagen är utformad är en nedlagd röst i en statsministeromröstning i praktiken en ja-röst. Därför kommer Vänsterpartiet i dag att rösta nej.

Den dag vi kommit överens om att ge alla partiers väljare plats i regeringen kommer Vänsterpartiet att rösta ja till Magdalena Andersson. Vi röstar nej i dag, med förhoppning om att snart kunna rösta ja.

(Applåder)

I detta anförande instämde Daniel Bernmar och Jennifer Merelaid Hankins (båda V).

Herr ålderspresident! Till tredje vice talman vill Vänsterpartiet, enligt praxis, nominera en av våra egna mycket kompetenta ledamöter.

Uppdraget som vice talman kräver förmåga att lätt finna sig i olika situationer. Det är i många avseenden, utöver att leda sammanträden i kammaren, ett representationsuppdrag. En gedigen erfarenhet av riksdagens arbete är nästan ett krav. Uppdraget kräver att man har tålamod och samtidigt har lätt att hålla humöret uppe hos både sig själv och andra i ens omgivning.

Håkan Svenneling uppfyller samtliga dessa krav. Han är en av de ledamöter som tjänstgjort längst i riksdagen för Vänsterpartiet. Han har många års erfarenhet av att resa runt i världen för att representera både Sverige och Vänsterpartiet i olika sammanhang. Alla dessa saker gör sammantaget att Håkan Svenneling med råge kvalificerar sig för uppdraget.

Jag förstår att det kan finnas en önskan om att nästan vilja ge igen mot oss i Vänsterpartiet. Det har upplevts som ett slags oförrätt att vi ställde oss bakom Andreas Norlén som talman. Jag vill därför påminna om att valet av Andreas Norlén handlade om att riksdagen har behov av erfarenhet i en mycket svår tid.

Att Vänsterpartiet gör anspråk på tredje vice talmansposten springer ur den praxis som har gällt i riksdagen vid val av talman. Det har vi gett uttryck för, och det har även andra gett uttryck för i talarstolen här i dag.

Det har varit mer än ett decennium av bruten praxis, vilket inte gynnar vare sig vårt land eller vårt parlament. Vi i Vänsterpartiet kan naturligtvis inte styra över ledamöternas val, men det skulle nog för omgivningen och framför allt för svenska folket anses vara ganska skönt om riksdagen återgick till att präglas av respekt och att vara den förtroendeingivande institution den faktiskt borde vara.

Jag vill också säga att oavsett utgången av detta val är och förblir Magdalena Andersson Vänsterpartiets statsministerkandidat. Det är ingenting som förändras av det här.

Härmed ger jag Vänsterpartiets och mitt stöd till Håkan Svenneling i valet av tredje vice talman. Jag yrkar också på att valet förrättas med slutna valsedlar.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Vi har nu lämnat en valrörelse bakom oss, och det är dags att vi som samlas i denna kammare tar det ansvar som lämnats åt oss av svenska folket. Det är ett ansvar som lämnats åt var och en av oss som sitter i den här kammaren, och tillsammans har vi ett arbete att sköta.

Det fina med den demokrati som vi har i Sverige är att vi får lov att tycka olika och i fria och allmänna val presentera precis det vi som partier vill ska vara inriktningen för landet som vi alla delar och kallar vårt. Vi är inte alltid – för att inte säga aldrig – helt överens, och så ska det vara.

För Vänsterpartiets del står det klart att vi har vunnit ett starkt stöd för vår vision för Sverige. Vi är det parti som gått fram mest av alla. Vi ser att den sida som vi tillhör har vunnit förtroendet att under de närmaste åren tillsammans få leda landet i en kommande regering.

Det kan dock inte ha undgått någon att det finns en del låsningar för att vi ska nå fram dit, men utan Vänsterpartiet blir det ingen majoritet. Det har stått klart sedan valresultatet blev klart. Då kan man inte ägna sig åt önsketänkande om hur man helst skulle vilja ha det. Alla partier på den vinnande sidan behöver se den politiska realiteten. Alla behövs, och då ska alla med. Vill man så kan man, och politik är att vilja.

När läget är så låst och turbulensen så stor är det helt avgörande för oss i Vänsterpartiet att göra det som en stor majoritet av svenska folket förväntar sig av oss: bidra till trygghet och stabilitet.

Det som väntar verkar vara en regeringsbildning som kan ta tid. Det krävs någon som har erfarenhet av en liknande situation. Andreas Norlén har sedan tidigare hanterat svåra lägen där hårda knutar har behövt lösas upp. Han har lyckats få vår statsministerkandidat Magdalena Andersson vald tidigare, och vår bedömning är att han ska kunna göra det igen.

Det kommer att sägas att Vänsterpartiet röstar för en moderat talman, men jag vill vara väldigt tydlig med att det inte är för att Andreas Norlén är moderat som vi har tagit detta beslut. Vi har gjort det trots det.

Han har under de åtta år han tjänstgjort som talman visat prov på hög integritet. Jag har personligen fått bevittna hur han med både lust och energi tagit sig an även svåra frågor, alltid med respekt och utifrån ett objektivt perspektiv. Det är två saker som inte alltid är lätta att upprätthålla som politiker, särskilt inte i tider som dessa.

Men även om Andreas Norlén har många bra egenskaper är han trots allt ingen magiker. Väljarna förväntar sig att vi som vunnit valet klarar av att regera tillsammans. Vi tycker inte lika om allt, men det är vi som måste styra ihop om en ny regering ska kunna tillträda. En bra början vore att ses i samma rum för att lära känna varandra lite bättre.

Vänsterpartiet vill att Magdalena Andersson blir vald och att vi är fyra partier som samarbetar i en ny regering. När det är klart att vi ska regera ihop är Vänsterpartiet beredda att förhandla konstruktivt och att ge och ta. Men våra mandat och våra väljare ska visas samma respekt som andras. Vi har ett valresultat att förvalta, och det kan vi bara göra tillsammans.

Andreas Norlén kommer att få ett svårt uppdrag. Men han har visat att han har klarat av det förr. Därför är Vänsterpartiets val av talman i detta svåra läge Andreas Norlén.

(Applåder)

Fru talman! Jag förstår faktiskt inte ens vad Henrik Vinge menar. Vi har röstat för förslag här i kammaren också. Vi tar ställning till varje förslag, enskilt, var för sig. Vi har till exempel röstat för straffskärpningar för ett femtiotal brott. Vi saknade att ekonomiska brott, som påverkar samhället i oerhört stor utsträckning, inte fanns med. Men det är förmodligen för att regeringen och Sverigedemokraterna inte vill att deras kompisar ska hamna i kläm. Det är ju ofta de som begår den typen av brott.

Vår kritik mot en del förslag handlar om att det även finns andra delar som måste övervägas i det här. Vi tycker att det är rimligt att om man begår brott ska man sitta inlåst. Absolut – man ska straffas om man begår allvarliga brott. Men det måste också finnas någon form av balans i samhället. Det måste finnas möjlighet att kunna känna en frihet när man lever i ett samhälle. Om vi skulle införa en polisstat skulle det visserligen inte begås särskilt många brott. Men vart tog friheten vägen? De sakerna behöver man ta med i beräkningen, och det är också det vi gör vid varje enskilt övervägande.

När vi tar över makten kommer vi att se över, utreda och göra bedömningar av vad det är som fungerar bra och vad det får för effekter i förlängningen. Det måste man göra i ett samhälle. Det måste man göra när man sitter i regering och i riksdagen för att fatta beslut om olika typer av lagstiftning.

Huvudmålsättningen för Vänsterpartiet är självklart att det ska begås så få brott som möjligt i samhället så att folk ska kunna känna sig så fria som möjligt. Friheten är någonting som är otroligt viktigt för Vänsterpartiet.

Fru talman! Jag uppfattade inte någon fråga, utan det var nog mer ett tal.

Så här är det: Vänsterpartiet är intresserat av att se till att saker och ting blir bättre överlag. Det är därför vi också säger att vi måste göra en total revidering och se över vad det är som fungerar och inte och sedan föreslå åtgärder som kommer att ge effekt i framtiden. Det är också det som är målsättningen med vad vi vill åstadkomma efter valet när vi får vara med och sitta i regering.

Målsättningen är att minska brottsligheten i samhället, och då handlar det om att vi ska se till att saker och ting också blir bättre. Det kan inte vara så att vi bara ser till att folk ska känna sig rädda och otrygga i samhället, utan vi måste se till att människor får det bättre så att livet blir bättre att leva på alla olika sätt. Jag vet därför inte riktigt vad motsättningen är i det som Henrik Vinge talar om.

Regeringen och Sverigedemokraterna vill införa ett system som gör att hela rättssystemet skulle bli ganska rättsosäkert i framtiden. Man kommer inte att veta när reformerna över huvud taget ska genomföras, när kostnaderna kommer att komma eller vad man ska finansiera dem med. Var kommer pengarna ifrån?

Det får vi inte något svar på från Sverigedemokraterna och regeringen, och det är därför som det blir väldigt svårt för oss och för svenska folket att över huvud taget förstå brådskan. Det hade inte varit nödvändigt att korta ned tiden för utredningen och för att komma med relevanta förslag. Man hade kunnat låta utredningen ha sin gång, komma med riktiga förslag och sedan hade vi kunnat ha en seriös debatt om det.

I dag kan man inte ha en seriös debatt. Lagrådet och alla experter sågar förslaget.

Fru talman! Sverige har ett allvarligt problem med kriminalitet. Det ska vi vara ärliga med. Och regeringen har prioriterat brottsligheten under mandatperioden, men ambition är inte samma sak som genomförande. Det här behöver ställas i kontrast till det kompletta misslyckandet med paradfrågan, som vi debatterar här i dag, nämligen den stora omdaningen av det straffrättsliga systemet. Det alla i denna sal vet men som inte blir riktigt tydligt för svenska folket är att det förslag regeringen har lagt fram är ett hastverk. Det är inte mitt ordval utan Lagrådets. Man skriver att ärendet inte kan anses vara tillräckligt berett och avstyrker dessutom två av reformens bärande delar, varav den ena är just regeringens fokus i detta förslag.

Vi i Vänsterpartiet anser att det absolut kan finnas skäl att se över straffrätten. Problemet är att regeringen så ensidigt har fokuserat på just den delen. Man har under hela mandatperioden glömt bort att göra det absolut viktigaste, nämligen både det breda brottsförebyggande arbete som förhindrar att människor över huvud taget ägnar sig åt kriminalitet och arbetet med att se till att människor som befinner sig i kriminalitet kommer ur den innan de begår de allra grövsta brotten.

Det handlar om just sådana åtgärder som vi i Vänsterpartiet har föreslagit gång på gång. Vi har exempelvis föreslagit nationella riktlinjer för avhopparprogram med bindande krav på vad ett avhopparprogram måste innehålla. Regeringens svar på detta var att tillsätta en utredning. Men denna utredning kommer att redovisas först knappt två månader efter valet medan straffskärpningarna ska klubbas igenom nu, fyra veckor före valet. Förebyggande arbete är tydligen inte lika angeläget för regeringen. Man prioriterar att låta hård och tuff i stället för att föreslå åtgärder som verkligen minskar brottsligheten i samhället.

Det som hade kunnat vara en intressant och seriös debatt blir därför raka motsatsen. Det skapar stor osäkerhet hos den svenska befolkningen. Särskilt stor blir den hos brottsoffren, som regeringen säger sig vilja värna särskilt genom den här reformen. Hur ska man kunna vara säker på att rättssystemet står på ens sida? Kommer man verkligen att få upprättelse? Är det rätt personer som straffas?

En av de viktigaste sakerna som befolkningen frågar sig är: Hur kan det här leda till att brottsligheten verkligen minskar? Det borde vara en självklarhet att det som vi riksdagsledamöter gör här i Sveriges lagstiftande församling alltid och främst ska vara svenska folket till gagn och att vi har svenska folkets bästa för ögonen vid varje enskilt beslut.

I en demokrati innebär det här att vi kan tycka olika om vad som faktiskt är bäst. Då debatterar vi och kompromissar, och i slutändan avgör majoriteten. Så ska det vara, men då måste ju frågorna vara ordentligt beredda. Sanningen här är något helt annat.

Det regeringen gör ligger inte i svenska folkets intresse. Det handlar framför allt om dem själva. Man lovade runt och höll tunt, som det heter. I stället för att med högburet huvud erkänna sitt misstag väljer man att hålla andan. Man blundar och hoppas att ingen ska märka något, för man tycker att det är värre att erkänna att man inte hann med allt i tid. Därför lägger man hellre fram ett illa genomarbetat förslag.

Det här har tyvärr blivit ett signum för regeringen. Det är förmodligen också det som kommer att bli dess eftermäle. Det gäller förslag efter förslag under den här mandatperioden: för snabbt, för ogenomtänkt och för oprecist. Det blir ett högt betyg för intention men lägsta betyg för genomförande. Man struntar i experternas invändningar, trots att de varningar som ges är högst relevanta att ta i beaktande. Så kan man inte leda ett land, särskilt inte i tider som dessa.

Vi i Vänsterpartiet är beredda att förändra straffrätten men inte genomföra så omfattande förändringar på så lösa grunder. Regeringen säger själv att den här reformen, fullt införd, kommer att kosta drygt 46 miljarder kronor om året. Kriminalvården kommer ensam att stå för runt 41 av dessa. Det är regeringens ord, inte mina.

Enligt Kriminalvården kommer det heller inte att vara möjligt att få se reformen fullt ut genomförd förrän 2040. Vi pratar alltså om 14 år. Och hur lång tid hade utredningen på sig för att ta fram den största omdaningen av straffrätten sedan införandet av brottsbalken? Jo, 22 månader, efter att regeringen kortat ned tiden. Nästan 2 000 sidor blev resultatet. Därefter tog det lite drygt ett år innan regeringen blev klar med en proposition.

Det ska sägas att det krävdes att regeringen begärde att riksdagen kallades in extra under sommaren för att hinna hantera ärendet före valet. Det är precis det som vi gör i detta nu.

Med tanke på att tidsperspektiven är så pass långa uppstår en hel del frågor. Vore det inte rimligt, för att inte säga relevant, att låta utredningen löpa på längre? Detta i sig skulle kunna göra att den också får möjlighet att utvärdera och analysera alla andra förändringar som genomförts på det rättspolitiska området under mandatperioden. Vilka effekter får de? Hur ska man bäst anpassa det straffrättsliga systemet utifrån de besluten?

Det är helt enkelt svårt att se varför det är en sådan brådska att hasta igenom det här just nu. Det kan alltså inte genomföras fullt ut förrän om 14 år, enligt propositionen och enligt regeringen själv. Detta visas genom att regeringen inte ens har kunnat komma med ett förslag om när reformen ska träda i kraft; det ska riksdagen överlåta åt den kommande regeringen att göra.

Det kommer också att hinna gå fyra riksdagsval innan det blir möjligt att få se reformen fullt ut genomförd. Kriminalvården själv uppskattar att behovet av nya platser kommer att vara 29 000 år 2034. Vi pratar alltså om nästan en tredubbling av dagens kapacitet.

Trots allt detta ska vi i riksdagen rösta för det här hastverket – fyra veckor före valdagen och innan svenska folket har fått en chans att säga vad de tycker om det här. Så bedriver man inte politik för svenska folkets bästa.

Regeringen själv har valt att fokusera på enskilda delar av propositionen för att motivera den här brådskan, men att rösta för hela propositionen för att man tycker att en enskild del är viktig är inte seriöst agerat.

Regeringen har lagt fram en mängd olika propositioner under mandatperioden. Många av dem har handlat om mindre förändringar än den här. Om det vore så viktigt hade man enkelt kunnat lägga fram ett särskilt förslag om just den förändring som man nu väljer att tala allra mest om, men det gjorde man inte, sannolikt därför att det då skulle bli uppenbart att det inte är praktiskt genomförbart rent ekonomiskt.

Regeringen lägger alltså ett ofinansierat förslag på riksdagens bord som det är högst oklart om det över huvud taget kommer att träda i kraft inom de närmaste 14 åren. Det baseras på en utredning där de experter som ingått i den själva har uppgett att tidsbristen gjorde att de inte hade möjlighet att göra en fullständig och förutsättningslös analys av förslagens effekter.

Varför denna brådska? Varför är det inte viktigare att svenska folket får en välfungerande lagstiftning som håller ihop? Svaret är nog tyvärr att det handlar om valtaktiska skäl. Detta ställer vi i Vänsterpartiet inte upp på. Svensk lagstiftning och svenskt rättsväsen är värda mycket mer respekt än så. Svenska folket är värt respekt.

Låt oss säga nej till det här illa genomarbetade förslaget. Vi kan låta en utredning få mer tid på sig att förutsättningslöst komma fram till nya, bättre och genomförbara förslag i närtid för att vi ska uppnå det som måste vara målet för oss alla: minskad kriminalitet i samhället. Detta, fru talman, tror jag är den målsättning som svenska folket förväntar sig av oss som lagstiftare.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.