Håkan Svenneling (V) svarade Stefan Olsson i en replik om Situationen i Israel och Palestina i debatten ”Protokoll 2025/26:83 Torsdagen den 5 mars” den 5 mars 2026.
Stefan OlssonM· i en replikDet här betänkandet handlar ju om relationen mellan Israel och Palestina och ej om Iran. Men eftersom ledamoten ställde en fråga ska jag försöka svara på den. Den del av folkrätten som vi pratar om är FN-stadgan.…Herr talman! I utrikesutskottets betänkande 15 om Israel och Palestina behandlas motioner som inkommit under allmänna motionstiden. Som framgår av betänkandet föreslås avslag på samtliga motioner. Jag vill här i kammaren yrka bifall till utskottets förslag till beslut i alla delar.
Herr talman! Bara de senaste dagarna har Mellanösterns krig flammat upp på nytt. Det är som en glödbädd som aldrig slutar brinna.
Utskottets betänkande handlar främst om relationen mellan Israel och Palestina, men med tanke på Irans inblandning i denna är det omöjligt att inte också kommentera de senaste dagarnas händelseutveckling.
Man måste påminna sig om varför Hamas den 7 oktober 2023 iscensatte sitt stora angrepp mot Israel. Det var därför att de under lång tid hade fått ekonomiskt och militärt stöd av Iran. Utan Irans inblandning hade terrorattentatet aldrig kunnat genomföras. Kriget i Gaza hade då inte hänt. Den palestinska civilbefolkningens oerhörda lidande hade aldrig behövt ske.
Den iranska regimens bisarra hat mot Israel har under lång tid varit en av de viktigaste drivkrafterna bakom den islamistiska terrorn. Att Israel till sist fann det nödvändigt att slå mot Iran med USA:s hjälp – redan förra året och nu igen – är fullt förståeligt. Det som nu drabbar den iranska regimen är något som den själv har bäddat för under lång tid på grund av sitt eget sjuka hat mot Israel.
Herr talman! I betänkandet berör vi i huvudsak tre områden: framtiden för Gaza, situationen på Västbanken och det humanitära biståndet till nödlidande i området.
När det gäller Gaza har regeringen meddelat att den stöder FN:s säkerhetsråds resolution 2803, som är en rättslig kodifiering av den så kallade Trumpplanen. I dagsläget är denna plan alltjämt den bästa när det gäller att staka ut en fredlig framtid för Gazas befolkning. Kärnan i planen är att det ska installeras en ny civil administration som ska vara palestinsk samtidigt som en internationell säkerhetsstyrka, med deltagande från många olika länder, tar över ansvaret för säkerheten från de israeliska styrkorna.
Planen bygger också på att Hamas lägger ned sig självt. Hamas kontrollerar fortfarande delar av Gazaremsan, och så länge terrororganisationen fortsätter med sin meningslösa kamp blir det inte fred för Gazaborna.
Det fanns anledning att vara kritisk mot hur Israel bedrev kriget när det var som mest intensivt, men med den FN-beslutade fredsplanen finns en helt igenom fredlig väg att gå, som Israel har accepterat.
Tyvärr verkar det emellertid som att den amerikanska presidentadministrationen spelar bort sin egen fredsplan genom att i stället tillskapa ett så kallat fredsråd med mycket större ambitioner än vad som ursprungligen var tanken och vad FN:s säkerhetsråd har ställt sig bakom. Att administrationen spelar bort sina egna kort på detta sätt är förvånande eftersom det som ändå var en rimlig plan i så fall inte kan genomföras. Sverige har sagt att vi vill stödja ursprungsplanen. Den var fokuserad på Gaza och inte världen i stort.
Herr talman! Vi har talat mycket om Gaza i den här kammaren, men den som känner konfliktens natur vet att det egentligen är problematiken på Västbanken som är den stora frågan. Israelerna kallar Västbanken för Samarien och Judeen, vilket är de gamla bibliska benämningarna. Man säger så för att markera att detta är det gamla bibliska Israels kärnområde. Det är detta som är själva orsaken till att Israel har byggt bosättningar där.
Bosättningarna började långt före vår tid, redan efter kriget 1967. Ledande parti på den tiden var Israels socialdemokratiska parti. Världen borde redan där och då sagt nej och insisterat på en bodelning mellan de palestinska och israeliska folken. Redan då borde det ha krävts en tvåstatslösning.
Snart 60 år senare är situationen mer komplicerad än någonsin, och i dag drivs bosättningspolitiken av religiösa extremister med stöd av Israels regering. Att inte ha satt stopp för bosättningspolitiken och den våldsamma extremism som den står för är Israels skamfläck, och inte ens den varmaste Israelvän kan försvara den politiken.
Sverige stöder alltjämt tanken på att en tvåstatslösning måste komma till stånd. Det finns många som inte tror på den längre på grund av att det verkar som att vare sig israeler eller palestinier vill ha den. Ingen har emellertid presenterat ett mer realistiskt alternativ. Alla förslag till enstatslösningar som jag har tagit del av slutar med folkfördrivning och mycket stort mänskligt lidande. De är alla orealistiska.
För att markera vårt missnöje med den israeliska bosättarpolitiken arbetar regeringen för att EU ska se till att varor som producerats inom bosättningar inte ska nå europeiska konsumenter. Regeringen arbetar för att EU ska rikta sanktioner mot extremistiska bosättare och även mot ministrar i Israels regering.
Herr talman! Den tredje delen i betänkandet handlar om den humanitära situationen. Här vill jag kort påminna om vad Sveriges regering har gjort och varför vi i utskottet känner oss nöjda med detta.
Sverige är en av de större givarna av humanitärt bistånd, framför allt till Gaza. Sedan kriget bröt ut 2023 har Sverige skänkt 1,5 miljarder kronor i humanitärt bistånd, varav 945 miljoner kronor under 2025. Därtill planerar vi att betala ut ytterligare 800 miljoner kronor under innevarande år. Pengarna är i högre grad än tidigare riktade till just Gaza genom etablerade hjälporganisationer som Unicef, World Food Programme och Internationella rödakorskommittén.
(Applåder)
Herr talman! Tack, ledamoten Olsson, för ditt anförande! Jag uppskattar att du nämnde både Iran och kampen för demokrati där och förstås också motståndet mot Hamas. Du sa också väldigt tydligt att bosättarpolitiken är en skamfläck för Israel. Det instämmer jag i.
Jag skulle vilja återknyta till det som jag talade om i mitt tidigare anförande. Det handlar om den interpellationsdebatt som jag hade här med utrikesminister Maria Malmer Stenergard för ett par dagar sedan. Där fick jag ett tydligt besked om regeringens linje när det kommer till bosättningarna. Man säger å ena sidan att man står bakom ICJ:s rådgivande yttrande, där bosättningarna fördöms, men man driver inte att EU ska använda människorättsklausulen i handels- och associeringsavtalet med Israel så att det också får konsekvenser. Vi har hört från kabinettssekreteraren att Sverige inte längre står bakom det man tidigare drev.
Samtidigt ser vi hur annekteringslagstiftningen i Israel går vidare. Bosättningsutbyggnaden fortsätter, och E1-planen riskerar att döda en tvåstatslösning fullständigt. Handels- och associeringsavtalet med EU är därför inte en detaljfråga, utan det är ett av de mest konkreta påtryckningsmedel EU har till sitt förfogande.
Min fråga till ledamoten Olsson är därför: Anser ledamoten verkligen att det är bra att regeringen har svängt om handels- och associeringsavtalet? Om ja, varför tycker ledamoten det? Hur motiverar man folkrättsligt och politiskt att handels- och avtalsrelationer kan fortsätta som vanligt samtidigt som Internationella domstolen säger att stater, inklusive Sverige, har en skyldighet att inte bistå i en illegal situation på ockuperad mark?
Herr talman! Som jag uppfattar det är frågan om huruvida vi ska kunna använda associationsavtalet som påtryckningsmedel på Israel inte alls struken, utan den ligger fortfarande på EU:s bord och kan användas.
Jag håller med om att det är ett verktyg man kan använda. Frågan är snarare hur man ska använda det. Som jag uppfattar det vill Socialdemokraterna att man här och nu ska säga att avtalet ska pausas, men om man gör det och det ändå inte får någon effekt på Israels sätt att bete sig har man inget verktyg att tillgripa.
Det är bättre att ha en dialog med Israel och konsekvent påpeka att om den orimliga bosättningspolitiken fortsätter kommer associationsavtalet att pausas. Frågan är helt enkelt när man ska fyra av vapnet. Jag förstår att Socialdemokraterna vill att man ska skjuta av vapnet redan nu, men jag är inte säker på att det får den förväntade effekten.
Herr talman! Jag tänker att situationen är otroligt tydlig. Ända sedan planen för 1967 års gränser antogs har Palestina krympt och krympt i ett läge av bosättningar, terrorism och fördrivning av människor.
Redan 2014 erkände den socialdemokratiska regeringen Palestina för att sätta fart på tvåstatslösningen. Vi har kraftigt markerat mot de bosättningar som har pågått under många år nu, men trots detta har det bara fortsatt och fortsatt. Vi ser inte att den nuvarande politiken som både EU och Sverige har sätter någon press på Israel. Här menar vi att ett pausande av associations- och handelsavtalet skulle vara den tydligaste vägen för att sätta press på Israel.
Det som nu ligger på bordet är ett beslut om det så kallade E1-området, som klyver Västbanken på mitten. Många bedömare säger att om man går vidare med det, som den israeliska regeringen nu föreslår, ja, då kan vi glömma en palestinsk stat. Vi kan glömma en tvåstatslösning.
Jag tror – jag är faktiskt till och med övertygad om – att vi borde ta i hand, socialdemokrater och moderater, på att se till att sätta press på Israel nu. Jag beklagar det besked som utrikesministern gav tidigare i veckan att man inte längre är beredd att pressa Israel på det sättet. Det är verkligen i elfte timmen, och vill vi ha en tvåstatslösning måste vi sätta press på Israel. Det gör vi bäst genom att pausa associations- och handelsavtalet med Israel.
Herr talman! Jag tror faktiskt inte att det är så stor skillnad mellan Socialdemokraterna och Moderaterna på den här punkten som den här debatten kan ge sken av.
Frågan är om det verktyg som ledamoten Büser vill att regeringen ska använda, nämligen att pausa EU:s associationsavtal, kommer att ge effekt eller inte. Jag förstår att ledamoten menar att det är ett väldigt effektivt verktyg att använda och att det kommer att ge effekt.
Jag är inte fullt så säker på det eftersom det också krävs ett beslut i EU och vi vet att det är väldigt svårt att få till detta. Om vi driver Büsers linje här kan det tyvärr bli ett slag i luften. Det blir ingen effekt alls, och Israel vill inte ändra sig alls på grund av detta. Det är dilemmat. Jag delar Büsers uppfattning att man kan använda det här instrumentet, men jag är inte helt övertygad om att det är så effektivt som han tror att det är.
Herr talman! En glödbädd som aldrig slutar brinna, sa Stefan Olsson om Mellanöstern om jag uppfattade det rätt. Det måste jag säga är ett väldigt negativt sätt att beskriva Mellanöstern. Även om man kan se många oroshärdar där är det säkert många människor som faktiskt vill leva i fred och frihet också i Mellanöstern. Jag kan känna att vi svenska politiker måste ha lite hopp om att det faktiskt kan bli just fred.
Herr talman! Jag tänkte fråga om folkrätten och de dubbla måttstockar som jag upplever att regeringen är på väg att skapa genom att omvärlden uppfattar det så.
Jag upplever att när det kommer till Ukraina är regeringen tillsammans med alla partier här i riksdagen väldigt tydlig om hur Ryssland bryter mot folkrätten. När det kommer till Gaza hade vi väldiga diskussioner om de uttalanden som regeringen gjorde om Israels rätt att försvara sig mot Hamas, vilket vi nu ser resultatet av i form av att Gaza har förvandlats till en grushög utan några byggnader som står kvar och att Israel är åtalat för folkmord i Internationella domstolen – ett brott jag anser att man har begått.
Nu kommer vi till Iran, och då säger ledamoten Olsson att det är fullt förståeligt att Israel attackerar Iran.
Jag håller med om beskrivningen av Iran. Vi hade en jätteintressant interpellationsdebatt om Iran i januari i år, där vi alla var överens om vilken grym diktator ayatolla Khamenei var och vilket grymt styre mullornas regim är. Men är det verkligen fullt förståeligt att Israel och USA attackerar Iran och sätter regionen i brand?
Irans svar är också i strid med folkrätten; jag ska vara tydlig med det. Man kan inte attackera sina grannländer på det sätt man gör. Men att det skulle vara fullt förståeligt har jag ändå lite svårt att acceptera. Jag tycker att det är viktigt att Sverige som land står upp för folkrätten och är tydligt med att man inte ska attackera andra länder.
Herr talman! Det här betänkandet handlar ju om relationen mellan Israel och Palestina och ej om Iran. Men eftersom ledamoten ställde en fråga ska jag försöka svara på den.
Den del av folkrätten som vi pratar om är FN-stadgan. Folkrätten omfattar också andra konventioner. Men det är känt sedan många decennier tillbaka att FN-stadgan har ett problem, och det är när det uppstår stora övergrepp mot mänskliga rättigheter inom ett land eller när det påbörjas något som liknar krig men nästan inte är krig, det vill säga när man sponsrar terrorism – när ett land sponsrar terrorism i andra länder. Får man då ingripa mot det här landet med hjälp av FN-stadgan?
Det är tyvärr så att FN-stadgan inte säger något om detta. Det är därför som vi under flera decennier har haft diskussioner om till exempel folkmorden i Rwanda och Srebrenica och så vidare. Hur ska vi göra?
Det finns därför exempel på ingripanden där det internationella samfundet har gått in, till exempel när flera länder samlade sig mot Serbien för att stoppa ett folkmord i Kosovo. Det här är en problematik, och det finns egentligen ingen bra folkrättslig juridisk lösning på detta.
Jag kan inte säga att jag tycker att Israel och USA har agerat folkrättsligt riktigt här. Jag har mer förståelse för Israels agerande än för USA:s. Å andra sidan har Israel rätt att ta hjälp av allierade, och USA är en allierad.
Jag håller alltså med ledamoten om att det är en folkrättslig gråzon. Men därför kan jag också säga att jag kan förstå varför de gör det. Jag kan förstå det moraliska syftet.
Herr talman! Som jag uppfattar i vart fall de svenska experterna är de väldigt tydliga med att man bryter mot folkrätten från Israels och USA:s sida när man attackerar Iran. Men de är också tydliga med att Iran bryter mot folkrätten genom att attackera alla möjliga grannländer som inte på något sätt har utfört någon form av attack eller aggression mot Iran.
Jag delar ledamoten Olssons beskrivning av den fruktansvärda massakern som den iranska regimen begick under januari månad. Man massakrerade 40 000, kanske upp till 50 000, iranier för att de demonstrerade för frihet och demokrati. Det är ju ett brott som vi har diskuterat här. Vi har också pressat fram i EU att terrorstämpla det iranska revolutionsgardet, vilket jag ser som vår gemensamma seger här i Sveriges riksdag.
Jag tycker att det är intressant att konstatera att Trumps motiv för de här attackerna är ytterst oklara. Jag har inte sett några tydliga motiv från Benjamin Netanyahu heller. Man anger i vart fall många olika motiv, men det iranska folket verkar komma en bit ned på prioriteringslistan – i vart fall på den amerikanska. Det i sig är ju beklagligt.
Sedan har vi organisationer som Hamas och Hizbollah, som man har slagit tillbaka mot och som har utgjort ett hot mot Israel. Det får man absolut medge. Men man måste också vara tydlig med att militärer enligt folkrätten får attackera militärer eller attackera terrorister om de tillhör en terroristorganisation. Men här har civila lidit väldigt svårt, både i Gaza och i Libanon men också i många andra länder.
Tittar man på hela listan, inte bara på hur många länder Iran har attackerat utan också på hur många länder Israel har attackerat under de senaste åren, kanske man ändå landar i den slutsats som ledamoten Olsson drar – att det är en glödbädd som aldrig slutar brinna. Men jag tror att det i praktiken är Benjamin Netanyahu på Israels sida och Khamenei, som nu äntligen är död, på Irans sida som har stått för många av attackerna som har skapat den här glödbädden.
Herr talman! Jag nöjer mig med att kommentera det här med glödbädden. Nej, det är inte Israel eller Iran som står för hela den här glödbädden. Hela inbördeskriget i Syrien var inte orsakat av Israel, kan man ju säga. Jag nöjer mig med det.
Herr talman! Jag hade först inte tänkt ta någon replik på ledamoten Olsson i dag, men det var en sak han sa som ändå fångade mitt intresse och som jag ska återkomma till strax.
Först ska vi bara prata om det här med Irans möjliggörande av attackerna den 7 oktober. Det är mycket riktigt att Iran betalade Hamas ganska mycket och understödde dem med vapen och så vidare. Det fanns dock också en annan sida som också understödde Hamas, och det är Qatar. De betalade hela tiden pengar till Hamas med Israels goda minne. De frågade till och med den israeliska regeringen i september 2023: Vill ni att vi fortsätter betala pengar till Hamas? Och Netanyahu sa ja, det vill vi.
Det fanns alltså även ett stöd från den israeliska sidan för att se till att Hamas fanns kvar. Tanken var att se till att Hamas var starka nog att styra Gaza men svaga nog att kunna kontrolleras av Israel. Man måste alltså också se att det finns en viss nyans när det gäller att det bara skulle ha varit Iran som understödde Hamas före de fruktansvärda attackerna som skedde 7 oktober.
Det ledamoten Olsson tog upp och som jag hajade till av var att han sa att Sverige arbetar inom EU för att se till att handeln med bosättarvaror inte ska tillåtas. Tidigare har vi bara hört att man stöder Belgiens förslag om att undersöka om de är lagliga eller inte. Det är jätteintressant att höra att man nu driver denna linje.
Det finns ju EU-länder som har gått före och själva valt att slopa importen av israeliska bosättarvaror. Varför kan inte Sverige göra det? Varför måste man göra det via EU? Vi vet ju alla att de här besluten bromsas upp i EU av bland annat Ungern.
Jag skulle vilja veta om inte regeringen snarare kan driva detta och börja gå före och visa att vi menar allvar med det här och stoppar bosättarvarorna.
Herr talman! Nu företräder jag ju inte regeringen. Jag företräder Moderaterna i utrikesutskottet, och vi står bakom regeringens politik.
Frågan som är aktuell här är då om Moderaterna är nöjda med regeringens agerande på det här området – och det handlar om just det belgiska initiativet, som vi stöder. Det framgår i utskottets betänkande.
Ledamoten föreslår också att Sverige självt ska införa en motsvarande regel och frågar mig om regeringen är villig att göra detta. Jag kan dock inte svara på den frågan, för jag är inte regeringen.
Jag skulle rekommendera ledamoten att skriva en interpellation i ärendet till ansvarig minister.
Herr talman! Tack, ledamoten Olsson, för svaret! Jag kan passa på att fråga om detta är något som Moderaterna skulle vilja se på plats, alltså att vi själva sätter ett stopp för bosättarvaror. Nu ställer jag inte frågan till regeringen längre, utan jag ställer den i stället till Moderaterna.
I ett annat replikskifte handlade det om pausandet av associationsavtalet, och då menade ledamoten Olsson att man inte längre har några verktyg om man väl har pausat det. Det finns gott om verktyg gentemot Israel! Bland annat skulle man till och med kunna hota med ett totalt stopp av handeln. Det är nämligen så att Israel är betydligt mer beroende av EU när det gäller handel än vad EU är av Israel.
Vi vet också att det här är saker som kan få effekt, för ekonomiska styrmedel är nästan det enda som har hjälpt när det gäller att få Israel att göra någonting över huvud taget.
Vi minns hur det såg ut i slutet av 80talet och i början av 90talet när George Bush den äldre var president i USA. Israelerna vägrade då att sätta sig ned och förhandla med PLO och sa: PLO är en terroristorganisation, och vi förhandlar inte med terroristorganisationer.
George Bush den äldre sa då att USA skulle hålla inne det årliga stödet på 10 miljarder dollar till Israels militär. Dagen efter det satte de sig ned och förhandlade med PLO. Med ekonomiska styrmedel har det gått att få Israel att ändra sig, men man vägrar i dag att använda dessa ekonomiska styrmedel. Varför, undrar jag! Det finns flera verktyg i verktygslådan, så det här är absolut inte det sista.
För ett år sedan när regeringen svängde om pausandet frågade jag utrikesministern om även situationen på Västbanken är skäl nog att pausa associationsavtalet, med tanke på de MR-brott som begås där. Då sa utrikesministern ja, det är det.
Men trots att situationen på Västbanken är betydligt värre i dag än för ett år sedan gäller inte det längre. Det jag skulle vilja veta är egentligen: Varför kan inte Moderaterna driva på för att pausa detta nu?
Herr talman! Ledamoten ställde många frågor. Jag ska försöka besvara dem.
När det gäller varför vi oftast vill arbeta genom EU och inte ha olika typer av nationella sanktionsregimer är det för att vi är ett parti som tycker att det är EU:s handelspolitik som är Sveriges styrka. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle då Moderaterna har sagt att vi ska ha egna handelspolitiska riktlinjer.
Jag kan naturligtvis ta med den frågan till mitt parti, men jag är ganska säker på att det blir ett nej där. Det kommer nog inte att bli så. Vi vill bedriva handelspolitik inom EU.
Ledamoten hade också förslag om att man skulle ha en total bojkott av all israelisk handel, alltså en total utfrysning av Israel på denna punkt. Det är dock inte Moderaternas politik. Vi har ganska god tilltro till att man kan tala med en demokratisk stat och att fortsatt dialog med Israel genom EU är möjlig, även när det gäller Västbanken och bosättningspolitiken. Vi tror att detta faktiskt kan ha effekt, även om ledamoten Risberg inte tror det.
Ledamoten tog sedan USA och George Bush som exempel. Jag kan inte historien lika bra som Risberg, men han säger att ekonomiska påtryckningar då fungerade. Jag måste berätta för ledamoten att det är viss skillnad mellan USA och Sverige i ekonomisk styrka. USA är nämligen ett väldigt stort land, och att få handelsproblem med USA är betydligt värre än att få handelsproblem med Sverige.
