Jakob Olofsgård

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Visst minns vi alla de där första jobben. Vi kanske inte förstod det då, men de påverkade på ett eller annat sätt resten av våra liv. För min del handlade det om att som 20-åring på sommaren få jobba med turism på småländska höglandet. Jag körde ett litet tåg som slingrade sig fram genom Eksjö trästads gator medan jag guidade på tyska.

Nästa sommar blev det jobb i en av Göteborgs många hamnar, på ett kafé där vi stöttade ungdomar som hamnat snett. Under studietiden fick jag ett av de vackraste jobb som en folkpartist någonsin kan få: Jag fick jobba i en bokhandel.

Ungdomsarbetslösheten ligger fortsatt kvar på en hög nivå. Unga som varit arbetslösa under längre tid upplever i betydligt lägre utsträckning framtidstro, är mindre tillfredsställda med sina liv och har mindre möjlighet att påverka sina liv än andra unga, enligt MUCF.

Bakom varje arbetslöshetssiffra finns en ung människa som har skickat in det där välformulerade cv:t men som gång på gång möts av tystnad eller ett negativt besked. I statistiken kallas det ungdomsarbetslöshet, men i verkligheten handlar det om uteblivna möjligheter, livsstarter som blir försenade och en växande känsla av att stå utanför.

Sverige befinner sig i en utdragen lågkonjunktur. Företag tvekar, och investeringar skjuts upp. När osäkerheten ökar blir arbetsgivare mer försiktiga, och vi vet vad som händer då: Det är de utan erfarenhet som sorteras bort först – de unga.

Fru talman! Staten ska inte ersätta arbetsmarknaden, men den ska se till att fler får chansen att komma in på den. Därför är regeringens förslag om en tillfällig nedsättning av arbetsgivaravgifter för unga mellan 18 och 23 år både klokt och nödvändigt.

Förslaget är tydligt: Arbetsgivare betalar endast ålderspensionsavgiften samt hälften av övriga avgifter och den allmänna löneavgiften på löner upp till 25 000 kronor per månad. Reformen är tidsbegränsad – från april 2026 till september 2027 – och riktas mot ett specifikt problem i ett specifikt ekonomiskt läge.

Det här är alltså ingen permanent skattesänkning. Det här är ett konjunkturverktyg, för när ekonomin bromsar in räcker det inte att hoppas att jobben ska dyka upp av sig själva. Politiken måste ibland sänka trösklarna så att fler vågar anställa.

För en småföretagare i handeln eller en restaurangägare handlar varje nyanställning om att ta en risk. ”Kan vi bära kostnaden om efterfrågan sviker? Har vi råd att ge någon utan erfarenhet en chans?” När vi nu sänker arbetsgivaravgiften minskar vi just den risken.

Fru talman! Det har talats om forskning här. Det finns forskning på området, bland annat från Handelns Forskningsinstitut, som tydligt visar att nivån på arbetsgivaravgiften för unga påverkar sysselsättningen, särskilt för grupper som står långt från arbetsmarknaden. När kostnaden för att anställa sjunker ökar sannolikheten att människor faktiskt får ett arbete. Det gäller i synnerhet unga människor som ännu inte hunnit bygga en meritlista. Det är därför reformen är riktad just till åldersgruppen 18–23 år. Ju äldre man blir, desto större är sannolikheten att man redan etablerat sig genom utbildning eller arbetslivserfarenhet.

Det är också ekonomiskt ansvarstagande att inte spendera mer utan spendera smartare.

Fru talman! Vi talar ofta om konkurrenskraft med stora ord. Men konkurrenskraft börjar i det lilla – i butiken som vågar anställa en extra ung person, i kaféet som kan hålla öppet lite längre och i företag som väljer att expandera i stället för att dra ned.

Handel, besöksnäring och restauranger är Sveriges största inkörsport till arbetslivet för unga. Det gläder mig att vi har unga här på läktaren. Vi debatterar just nu hur det ska bli lättare för er att komma in på arbetsmarknaden och få det där första jobbet, sommarjobbet, eller att jobba och studera samtidigt.

Den här regeringen vill göra det lättare för er att komma in på arbetsmarknaden, få ett jobb och känna stolthet och tjäna lite pengar. En sänkning av arbetsgivaravgiften för unga med omkring en tredjedel kan vara skillnaden mellan ett ja och ett nej när ni söker ett jobb, mellan arbetslöshet och arbetsliv, mellan att stå utanför och att stå innanför. Det här första jobbet handlar kanske inte bara om ekonomi. Det handlar om att känna att man är självständig, känna att man är viktig och att man behövs och ytterst känna att det är meningsfullt att arbeta.

Den här tidiga etableringen på arbetsmarknaden ökar också chanserna till arbete senare i livet. Varje ung person som får sitt första jobb stärker alltså inte bara sin egen framtid utan också Sveriges långsiktiga ekonomi. Det är inte enbart en kostnad vi pratar om i dag. Det är en investering – i er unga.

Utbildningsinsatser, arbetsmarknadspolitik och omställningsmöjligheter – ja, det är också avgörande komplement. Men vi som samhälle behöver investera både i människors kompetens och i företags möjligheter att skapa de här arbetena, för i varje lågkonjunktur finns det vägval. Antingen accepterar vi att en hel generation får vänta på sin chans att få ett jobb, eller så agerar vi och håller dörrarna öppna.

Det här är ett förslag för just ett sådant agerande. Det är tillfälligt, det är riktat och det är ansvarsfullt. Och, kanske det viktigaste av allt, det skickar en signal till Sveriges unga att samhället inte ger upp när tiderna är svåra. När trösklarna in till arbetsmarknaden blir högre måste politiken göra dem lägre. När företag tvekar måste vi göra det lättare för dem att våga. Och när unga riskerar att hamna utanför måste vi öppna fler vägar att komma in.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)

Fru talman! Tack, ledamoten, för det positiva svaret om att se över det här!

Vi i Liberalerna har drivit detta länge både här i riksdagen och i Region Stockholm, där Liberalerna lade fram ett förslag om att införa ett brukarrum som ett provprojekt utifrån en forskningsstudie, vilket ger lagutrymme för att göra undantag. Det röstades dock ned av Miljöpartiet. Senare, kan jag informera ledamoten om, har man själva lagt fram ett förslag i Region Stockholm om att man vill se detta.

Det här går inte riktigt ihop för mig, så jag vill bara få ett tydligt svar: Om Liberalerna lägger fram ett förslag om brukarrum på riksdagens bord eller i någon region, kommer då Miljöpartiet att stödja det förslaget eller kommer man att rösta ned det?

Narkotikautredningen kom fram till att det behövs fler studier och mer evidens kring hur brukarrum kan hjälpa människor som dem jag tror att ledamoten mötte den där kalla natten. Deras omänskliga lidande måste få ett slut. De ska inte vara förpassade till en bakgata eller en trappuppgång, utan de behöver komma in i värmen där människor inte har gett upp om dem, där människor bryr sig när ingen annan bryr sig.

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett viktigt och bra anförande som jag instämmer i! Jag tänkte inte att jag skulle förlänga debatten; vi har ytterligare en debatt på gång här i kväll. Men jag tycker att vi lite mindre partier behöver ha lite mer tid.

Jag lyssnade efter ordet brukarrum i anförandet. Jag tror inte att det nämndes i anförandet. Jag har själv varit nära de utsatta människor som finns på härbärgen och annat. I Jönköping där jag själv bor finns Hela Människan som arbetar med människor som slits itu av ett livslångt beroende, som sitter fast och som inte ser någon som helst möjlighet att ta sig ur det. De försöker bara överleva.

Fru talman! Jag undrar om Miljöpartiet ställer sig bakom att utreda och införa just brukarrum. Det vore bra att få ett svar på det.

Fru talman! I dag behandlar vi frågor som går rakt in i människors liv och vardag. De går ofta rakt in i kanske det mest utsatta ögonblicket i människors liv. Det handlar om alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel. Men ytterst handlar det om vår hälsa, vår trygghet och vårt människovärde.

För bakom varje punkt i statistiken finns det en människa. Det är ett barn som far illa, en förälder som kämpar eller en ung människa som fastnat i ett beroende. Politikens uppgift är inte bara att sätta gränser utan också att öppna dörrar, hjälpa och stötta.

I oktober 2023 avslutade Narkotikautredningen sitt omfattande uppdrag. Den har haft att visa hur en fortsatt restriktiv narkotikapolitik kan förenas med effektiv prevention, en fungerande missbruks- och beroendevård, skademinimerande insatser och ett tydligt mål: att absolut ingen ska behöva dö till följd av läkemedels- eller narkotikaförgiftningar.

Utredningen konstaterar att dagens lagstiftning inte ger det utrymme som behövs för vissa skadereducerande åtgärder, till exempel brukarrum. Samtidigt rekommenderar man att regeringen initierar en översyn av just narkotikalagstiftningen, där även värdet av sådana insatser ska vägas in.

Det är en viktig slutsats. De vi pratar om här är människor i vårt samhälle som alla har gett upp om: familjen har gett upp, vännerna har gett upp och precis alla har gett upp. Det handlar om människor som lämnas åt sitt beroende och sitt missbruk och åt att hålla till på en bakgata eller i en undanskymd trappuppgång.

Då måste samhället kliva in. En socialliberal politik handlar om både hjärta och hjärna. Det handlar om att stå upp för en restriktiv linje mot droger, men också om att våga sig på att justera verktygen när verkligheten förändras.

När människor dör av överdoser och förgiftningar kan vi inte bara nöja oss med att säga att systemet är konsekvent. Då behöver vi fråga oss om det är tillräckligt mänskligt eller tillräckligt effektivt. Att se över regelverket är inte att ge upp. Det är att ta ansvar.

Fru talman! Minst lika viktigt är det förebyggande arbetet bland barn och unga. Här har Narkotikautredningen föreslagit att regeringen ska komplettera ANDTS-strategin med ett särskilt program för att förebygga narkotikaanvändning hos barn och unga, senarelägga debuten och minska skadligt bruk och beteende.

Detta är helt avgörande. Det är när man är ung som allting börjar. Det är där grunden läggs för hela våra liv. Det sker oftast i skolåldern. Vi vet att tidig debut kraftigt ökar risken för livslånga problem. Därför måste preventionen vara långsiktig, kunskapsbaserad och samordnad.

Socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och civilsamhälle behöver arbeta tillsammans, inte i stuprör utan gränsöverskridande. Ett särskilt program här kan skapa struktur, sprida evidensbaserade metoder och bidra till att barn och unga får likvärdiga förutsättningar, oavsett var de växer upp i landet. Det är socialliberal politik i praktiken: att stärka individen tidigt, innan problemen blir stora.

En annan central del är beroendevården. Där har regeringen tillsatt Samsjuklighetsdelegationen, som har nämnts flera gånger här i dag och som är så viktig. Det handlar om att genomföra den omfattande och gedigna reformen om samordnade, behovsanpassade och personcentrerade insatser för personer med samsjuklighet, alltså skadligt bruk eller beroende i kombination med psykisk ohälsa. Delegationen har redovisat sitt arbete för oss i socialutskottet, och nio myndigheter har fått i uppdrag att ta fram en gemensam nationell plan för en bättre beroendevård i hela landet. Det är ett enormt viktigt steg.

Alltför länge har människor med samsjuklighet fallit mellan stolarna – mellan regioner och kommuner, mellan psykiatri och beroendevård. En socialliberal utgångspunkt är enkel: Vården ska organiseras utifrån varje människas behov, inte utifrån myndigheters gränser. En sammanhållen vårdstruktur är avgörande om vi menar allvar med att ge människor en verklig chans till återhämtning, arbete och delaktighet.

När det gäller alkoholpolitiken ligger fokus på fortsatt folkhälsa och på det tydliga sambandet mellan tillgänglighet, konsumtion och skador. Samtidigt behöver regelverken vara begripliga och ändamålsenliga. Därför ses delar av alkohollagen över, bland annat när det gäller serveringstillstånd. Det bereds i Regeringskansliet.

Reglerna om gårdsförsäljning, som trädde i kraft den 1 juni 2025, är ett exempel på hur vi kan kombinera ansvar med frihet. Småskaliga producenter får nu begränsade möjligheter att sälja sina produkter, och den lokala besöksnäringen stärks. Samtidigt värnar man Systembolagets monopol och folkhälsoperspektivet. Försäljningen blir nu tydligt knuten till den lokala produktionen och besöksverksamheten. Reformen är tidsbegränsad, och den ska utvärderas. Det här är ett pragmatiskt och evidensbaserat sätt att utveckla politiken steg för steg. Det finns vissa indikationer på otålighet när det gäller att genomföra reformer, men vi har sett att det här behöver ta tid för att det ska bli riktigt bra, vilket det nu är.

Fru talman! Sammantaget visar både Narkotikautredningen och arbetet med ANDTS-politiken att de här frågorna kräver just långsiktighet, kunskap och balans mellan restriktivitet och medmänsklighet, mellan förebyggande arbete och kvalificerad vård med tydliga gränser och öppna dörrar. Målet behöver vara tydligt: färre i missbruk, färre unga som fastnar i beroende och färre liv som går förlorade. Det är mot detta mål som denna regering fortsätter att arbeta och hela tiden behöver mätas – för varje ung människa som fastnar i missbruk, för varje förälder där ute som kämpar, för varje unges skull.

Herr talman! Tack till ledamoten för att vi återigen får lyfta studieförbunden och hur viktiga de är! Jag har själv jobbat nära studieförbunden i mitt hemlän och sett den vikt de har.

Men jag delar inte beskrivningen att studieförbunden i dag inte har någon möjlighet alls att göra någon nytta. När jag möter dem i dag ser jag att de gör stora insatser inom funktionsrättsområdet och äldreområdet. De gör i dag otroligt mycket för de medel som de får.

Vi i Liberalerna vill såklart se att medlen till studieförbunden ökar framåt. Men vi har nu haft en tid när vi har sett över och reglerat ekonomin kring studieförbunden därför att det behövdes. Men de finns, och de kommer att fortsätta jobba för en bättre psykisk hälsa. Jag kan särskilt lyfta fram ensamhetsområdet, där de stöttar och hjälper de människor som behöver hjälp.

(Applåder)

(forts. § 13)

Herr talman! Tack till ledamoten, som tar upp en väldigt relevant och värdefull aspekt på vad som är viktigt. Vi delar den syn på civilsamhällets roll som jag lyfte i anförandet. Vi som folkrörelsepartier vet och ser att väldigt lite pengar kan göra stor skillnad och att man kan växla upp även med små summor. Det handlar först och främst om var man har sitt engagemang och sitt stora hjärta.

Herr talman! Det finns ett stort civilsamhälle som gör otroligt mycket och som denna regering, som jag sa i anförandet, uppmuntrar och stöder för att det ska göra mer, särskilt när det gäller suicidpreventiva åtgärder; det handlar om samtal och mötesplatser.

Ledamoten nämner, herr talman, studieförbunden, som fortsättningsvis absolut har en viktig roll i just detta syfte – att förebygga, hjälpa och föra människor tillbaka till ett liv, en gemenskap och så vidare. När det gäller de åtgärder som avser studieförbunden är det en debatt som vi kan ta när det handlar om utbildning och skola. Men vi liberaler anser att de fortsatt framåt kommer att vara en otroligt viktig del i den föreningsrörelse som vårt land väldigt mycket är byggt på.

Herr talman! Eftersom min röst har lite svårt att bära i dag väljer jag att fokusera på ett angeläget område inom folkhälsopolitiken, nämligen psykisk ohälsa, som i dag kan ses som en folksjukdom. Många mår långtifrån bra i dag.

Psykisk hälsa handlar ytterst om frihet. Vem vill inte leva sitt liv och utbilda sig, fungera på jobbet tillsammans med arbetskollegor eller drömma om en framtid? Men när livet blir för tungt fungerar inte allt detta, och då blir rätt stöd av samhället, och att få det i rätt tid, helt avgörande. Därför är regeringens arbete med psykisk hälsa och suicidprevention en av vår tids viktigaste välfärdsfrågor. Det handlar om livet och ett samhälle som tydligt och aktivt verkar för god och jämlik psykisk hälsa för alla i vårt land – för både unga och gamla. Ingen ska behöva uppleva att självmord är den enda utvägen när livet är som tyngst. Detta adresserar regeringen på olika sätt.

Vi arbetar för ett viktigt skifte: att gå från punktinsatser till ett långsiktigt, sammanhållet arbete. De fyra övergripande målen i strategin för psykisk hälsa och suicidprevention handlar om en bättre psykisk hälsa, färre fall av suicid, minskade skillnader och mindre negativa konsekvenser av psykiatriska tillstånd.

Vi behöver påminna oss om något avgörande. Psykisk hälsa skapas inte främst i myndighetskorridorer och kanske heller inte här i kammaren. Den skapas i vardagen, där människor är. Den skapas i familjen, i skolan, på jobbet och i föreningslivet. Därför är det särskilt välkommet att strategin betonar tidiga insatser för barn och unga. Den betonar även arbetslivet och ett samhälle där människor känner sig delaktiga och har en tillit till varandra. Att investera i ungas psykiska hälsa handlar inte bara om socialpolitik, utan det är också framtidspolitik. Barn och unga är ju vår framtid.

Herr talman! Vi behöver ett system som är kunskapsstyrt och samtidigt är öppet för innovation och på allvar tar till vara lokalt engagemang. Professioner ska där ges utrymme att använda sin kompetens. Människor ska mötas av andra människor av kött och blod och inte enbart ses som ärenden.

Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen har ett ansvar att tillsammans med andra myndigheter samordna dessa åtgärder. Det är viktigt att det fungerar mellan till exempel skolan och socialtjänsten. Man ska inte kastas runt eller hamna mellan stolarna när man mår psykiskt dåligt. Samverkan måste vara praktisk, inte byråkratisk och krånglig.

Herr talman! När ett barn eller en ungdom väljer att avsluta sitt liv lyfter strategin vikten av arbetet med utredningar efter suicid. När ett barn dör i suicid ska samhället alltid dra lärdom. Även när vuxna avlider ska det finnas möjlighet att göra detsamma. Vi får aldrig enbart nöja oss med att reagera, utan vi behöver även agera, analysera och hela tiden förbättra våra insatser. Vi behöver söka och förstå systembrister, se riskfaktorer och utveckla träffsäkra insatser. En sådan kunskap räddar liv.

Herr talman! Vi vet att samtal räddar liv. Den nationella stödlinjen Hjälplinjen är ett viktigt komplement till vårdens och civilsamhällets insatser. För den som befinner sig i kris kan Hjälplinjens låga tröskel och anonymitet vara avgörande. Ett samtal i rätt stund kan förändra ett helt liv. Här ser vi hur offentlig sektor och andra aktörer tillsammans kan bygga ett starkare skyddsnät.

Civilsamhället förtjänar särskilt att lyftas fram. Ideella organisationer når människor som annars riskerar att bli osynliga. De erbjuder gemenskap, stöd och hopp. Därför finns statsbidrag på 150 miljoner kronor till organisationer inom psykisk hälsa och suicidprevention. Det är inte bara ett stöd utan också ett erkännande att civilsamhällesorganisationer är avgörande.

Herr talman! I mina tankar har jag många ansikten på människor, framför allt unga, som jag har mött i min tidigare yrkesroll. Jag har fått möta dem på botten av livet, i själens dunkla natt, när allt hopp är borta och blickarna är tomma.

Där och då behöver det finnas medmänniskor som tänder ett ljus, en hoppets låga, när en annan människa själv inte orkar. Det behöver finnas någon som vandrar vid den människans sida, som finns där, nära, och har tålamod – någon att luta sig mot, som ger hoppet tillbaka. Det finns inget vackrare än att se en människa få sin livsgnista tillbaka, lyfta sin blick igen och tro på livet.

Därför blir denna politik viktig. Den nationella strategin för psykisk hälsa och suicidprevention ger oss verktyg, men det är vårt gemensamma ansvar som samhälle att se till att den används rätt, med fokus på förebyggande, tidiga insatser, valfrihet, kvalitet och jämlik tillgång till stöd – när det behövs och där det behövs.

Herr talman! Tack, Gustaf Lantz, för repliken! Vi står nog ändå inte riktigt på olika sidor, för vi är ju överens om åtgärderna i dag och står bakom det som regeringen vill genomföra. Helt olika sidor står vi ändå inte på. Sedan kan det finnas nyanser av det hela.

Jag vill återkomma till att vi i regeringen fortsätter att jobba med de här frågorna och komma framåt.

Jag är själv uppväxt i ett familjehem. Mina föräldrar tog sig an kriminella ungdomar som kom hem till oss. Vi fyra bröder fick möta ungdomar med kriminell bakgrund och ta hand om dem. Jag har ibland mött dem senare i livet och fått se hur det har gått för dem.

Herr talman! Jag vill säga att det har gått bra för dem alla. De fick komma till ett privat hem. De fick komma till någon som brydde sig om dem.

Socialdemokraterna tror inte på valfrihet. De har inte tron på att människan är kapabel att ta hand om kriminella. Men folk med hjärtat på rätta stället hittar man såklart både i kommunal regi och i privat regi.

Om Socialdemokraterna inte tror på privata initiativ beklagar jag det. Jag har själv bevittnat att de kan fungera, och de fungerar i dag. Dem ska vi väl inte stänga? Dem ska vi uppmuntra, och de ska bli fler.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Herr talman! Tack, Gustaf Lantz, för dina frågor! Jag blir dock förbryllad när Gustaf Lantz påstår att Liberalerna vill straffa dem med NPF-diagnoser.

När det gäller att gå längre vill jag säga att vi genomför dessa förslag för att kunna stänga vissa verksamheter och komma till rätta med kriminaliteten. Vi gör någonting, herr talman. Under de åtta år som föregick den här mandatperioden gjordes ytterst lite för att komma till rätta med detta. Gustav Lantz får gärna berätta vad Socialdemokraterna gjorde för att komma till rätta med det hela.

Jag välkomnar såklart Socialdemokraternas uppvaknande. Vi behöver komma till rätta med detta.

Vill vi då gå längre? Vi fortsätter att jobba på det här området. Vi tittar på fler möjligheter att få välfärdsmarknaden att fungera på ett bättre och klokare sätt. Vi tror på att privata initiativ kan förbättra för människor.

De allra flesta som jobbar i den här sektorn sköter sig. Ledamoten talar om en helt havererad marknad. Det finns tydliga problem, ja, men det är inte rimligt att säga att de som sköter sig, gör gott och har hjärtat på rätta stället ska tvingas att stänga sin verksamhet. Det gör ont i mig när jag hör Gustaf Lantz säga detta.

Jag talar om de människor som sköter sig och på riktigt hjälper ungdomar med kriminell bakgrund på HVB-hem. Det gör mig förbryllad att man vill stänga sådant som fungerar väl.

Herr talman! Jag vill inleda mitt anförande med själva utgångspunkten för vår debatt och vårt samtal – det allra viktigaste. Det handlar om de människor som på ett eller annat sätt är i behov av att någon annan människa hjälper och stöder för att livet ska bli fullvärdigt. Med handen på hjärtat vill vi alla det – att andra människor ska hjälpa och stötta även oss i våra liv. Men dem vi pratar om här och som debatten fokuserar på är kanske en äldre person som öppnar sin dörr för att få hjälp med hemtjänst, en tonåring som har haft en väldigt tuff start i livet och har placerats i samhällets vård eller en person som har funktionsvariationer och endast begär sin lagstadgade rätt att leva ett fullvärdigt liv. Dessa människor överlämnar sin del av friheten till någon annan, till samhället, i tillit till att de ska få hjälp och stöd av hög kvalitet.

Det är alltid människan som är utgångspunkten. Varje människa har rätt till trygghet, frihet och självbestämmande. Och staten, alltså vi, politiken, har ett ansvar att säkra dessa rättigheter, särskilt när en människa befinner sig i en väldigt utsatt situation.

Därför är detta förslag om skarpare verktyg till Inspektionen för vård och omsorg så oerhört viktigt. Det handlar inte främst om byråkrati eller kontroll för kontrollens skull. Det handlar om att vår stat, vårt offentliga, vårt allmänna, ska vara starkt där det behövs som mest, nämligen i mötet med människan, individen, i välfärden och omsorgen.

Kriminella och oseriösa aktörer har inte i välfärden att göra. Det här förslaget är ett tydligt besked från regeringen: Omsorgen om människor ska i stället präglas av valfrihet och trygghet.

Vi måste påminna oss om att de flesta, överallt i vårt samhälle, sköter sig. De flesta är seriösa, och de flesta vill väl. Tron på att människan kan vårda och ha omsorg om någon annan får vi inte överge. Därför ska vi aldrig kapitulera för kriminella som vill komma in och förstöra den omsorgen. Vi ska inte offra människors valfrihet.

Herr talman! Tillit är en demokratisk grundbult. Tillit kräver ansvar, och ansvar kräver dessa verktyg. I dag har Ivo för svaga möjligheter att agera när verksamheter inte lever upp till lagen eller till medborgarnas rättigheter. Ett samhälle som bygger på frihet och valmöjligheter måste också ha starka, robusta system som garanterar att kvalitet inte är beroende av var i Sverige man bor eller vilken utförare man möter.

Jag vill lyfta tre avgörande förstärkningar i detta förslag.

För det första: tydligare och effektivare sanktionsavgifter när regelverket inte följs. Om du bryter mot villkoren och om du inte gör registerkontroller av personal blir det sanktionsavgifter. Det är detta som är så viktigt: att värna ett samhälle med företagande och personligt engagemang men aldrig på bekostnad av människors säkerhet. När det sker lagbrott måste det finnas konsekvenser som känns. Det skapar lika villkor och förhindrar att de oseriösa aktörerna undergräver förtroendet för en hel sektor.

För det andra: Kommuner ska få en utökad anmälningsskyldighet till myndigheter. Nu kan risker fångas upp tidigare, vilket kan underlätta för Ivo när allvarliga missförhållanden upptäcks.

Det är viktigt att komma ihåg att när omsorg om en kommuninvånare lämnas över till en annan utförare upphör inte personen att vara just kommuninvånare. Kommunen bär alltid det yttersta ansvaret, och därför är det viktigt att kommunerna får utökad anmälningsskyldighet.

Transparens är centralt för att det ska fungera. En verksamhet som vet att inspektion kan ske har starkare incitament att hålla god kvalitet varje dag.

För det tredje: Vi inför en möjlighet att snabbare stänga verksamheter som brister och att dra in vilande tillstånd som inte har använts på sex månader. Ingen individ ska behöva vara utlämnad till en vårdgivare som gång på gång har visat att den inte klarar sitt uppdrag. Ett vilande tillstånd ska inte kunna användas för att lura systemet.

Herr talman! Jag vill vara tydlig: Ett skarpare verktyg för Ivo handlar inte främst om utökad detaljstyrning – det handlar om att staten ska vara stark där den måste vara stark och ta ett kliv framåt. Det handlar också om att staten ska kunna ta ett steg tillbaka när den inte behövs. När en verksamhet fungerar bra ska den ha frihet att utvecklas, förbättras och hitta lösningar. Men när oseriösa eller rent kriminella aktörer försöker sko sig på äldre, barn eller personer i utsatta situationer måste staten kunna agera snabbt och kraftfullt.

Nu sätter vi stopp för dem som försöker utnyttja välfärdens resurser, så att resurserna i stället kan gå till trygg omsorg och vård av hög kvalitet.

Samtidigt får vi inte glömma att tillsyn är en del av någonting större, en helhet. För att välfärden ska hålla en hög kvalitet och vara långsiktig krävs det investeringar i personalen, i ledarskapet och i arbetsmiljön. Det krävs att vi lyssnar på professionerna, låter kunskap och forskning styra och ger medarbetare förutsättningar att göra sitt allra bästa. Skarpare tillsyn ska inte ses som ett hot mot dem som arbetar i välfärden. Tvärtom är det ett skydd.

Herr talman! Jag tror på ett samhälle där människor får växa, leva fritt och känna trygghet. För att detta ska vara möjligt måste välfärden fungera, inte bara ibland utan alltid. Skarpare verktyg till Ivo innebär att vi tar vår del av ansvaret för individens rättigheter, för kvaliteter i vården och omsorgen och för en välfärdsmodell som bygger på frihet och ansvar och valmöjligheter, med garantier och mänsklig värdighet som grund.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag kan se att det inom forskningens ramar finns utrymme att göra saker, till exempel en pilotverksamhet, för att undersöka om det sedan kan landa i ett lagförslag.

Narkotikautredningen tillsammans med Samsjuklighetsutredningen tar upp flera saker som handlar om förebyggande och skadereducering för människor som lever i ett beroende av narkotika. Därför vill jag ställa frågan: Vad ytterligare gör regeringen för att förbättra beroendevården och hjälpa den här väldigt utsatta gruppen?

Fru talman! Min fråga går till sjukvårdsminister i Elisabet Lann.

I dag har Sverige en hög dödlighet och ett stort lidande hos människor som lever i narkotikamissbruk. Narkotikautredningen lyfte fram möjligheten att införa brukarrum i syfte att minska överdoser och infektioner men framför allt för att kunna minska brukarnas lidande och ge dem vård och stöd.

Vi talar här om människor som alla har gett upp om. Familjen har gett upp. Vännerna har gett upp. Kanske till och med de själva har gett upp. Då behöver samhället steppa upp.

I dag är deras lidande förpassat till en trappuppgång eller en offentlig toalett. Hur ställer sig sjukvårdsministern till förslaget att på prov införa ett brukarrum i någon region för att kunna landa i kunskap och beprövad erfarenhet för att hjälpa dessa människor?

Herr talman! Den svenska hälso- och sjukvården är en av våra mest grundläggande tryggheter. Den bär oss genom livet, genom sårbara ögonblick, från det första andetaget till det sista. Den lindrar smärta. Den räddar liv. Den skapar tillit mellan människor och samhälle. Det är just den här tilliten, herr talman, tilliten mellan individen och staten och mellan patienten och vården, som är kärnan i ett demokratiskt samhälle. Den tilliten måste fungera även när samhället prövas som allra mest.

Sjukvårdens kärnuppdrag är tydligt. Det är att förebygga, utreda och behandla sjukdom och skada. Men i tider av kris och i värsta fall krig förändras allt. Då kan många människor behöva hjälpen samtidigt. Då måste vården stå stadigt, även när mycket vacklar. Kommuner och regioner påverkas dessutom av andra allvarliga händelser, såsom avbrott i elförsörjningen, cyberangrepp, kommunikationsstörningar eller brist på sjukvårdsprodukter. I en sådan tid måste vården inte bara reagera utan också vara förberedd för att agera.

Sjukvården är en stor del av vårt totalförsvar, men hittills har hälso och sjukvårdslagen inte gett kommuner och regioner verktyg att kunna anpassa sitt ansvar när krisen slår till. Det har saknats en tydlig ram för hur vården ska agera när resurserna inte räcker till. Det är detta som ändras nu. Förslaget vi debatterar i dag slår fast något som för de flesta kanske känns som självklart: Vid tider av kris och krig är kommuner och regioner skyldiga att ge den vård som är nödvändig för hälsa och liv.

Herr talman! Lika viktigt är det att vi har en skyldighet att hjälpa varandra. Om en region inte klarar sitt uppdrag ska andra regioner bistå. Det är också en gemenskap i ett demokratiskt samhälle. Det är ansvarstagande i praktiken.

Vi talar ofta om katastroftillstånd – situationer där många människor skadas eller blir sjuka eller där vårdens förutsättningar rubbas allvarligt. I sådana lägen kan regeringen nu besluta om kvalificerade katastroftillstånd när kommuner och regioner inte längre klarar av att ge den hjälp som krävs. När så sker begränsas vårdskyldigheten ytterligare för att resurserna ska användas till att rädda flest liv.

Men bara lagar räcker inte. Vi måste bygga en kultur av beredskap. När krisen kommer och akutmottagningen plötsligt fylls av skadade och sjuka behöver beredskapen redan finnas på plats – rutinerna, resurserna och ledarskapet. Det som en gång var självklart i vårt Sverige måste bli det igen.

Herr talman! Vi måste bygga våra lager. Vår brist på sjukvårdsprodukter är inte bara en logistisk fråga utan är ett hot mot människors liv och hälsa. Därför införs nu en skyldighet att lagerhålla sjukvårdsprodukter. Regeringen kommer att ange vad som ska finnas och hur mycket. En månads omsättning under normala förhållanden är ett klokt, rimligt och ansvarsfullt riktmärke.

Jag vill också nämna en annan förändring, att sjukvårdspersonal vid höjd beredskap blir skyldig att lämna ut uppgifter till Försvarsmakten. Vanligtvis råder sekretess om vem som vårdas på ett sjukhus, och det är rätt. Integriteten är en viktig del av vår frihet. Men när soldater med svåra skador förs till ett civilt sjukhus måste Försvarsmakten få den information som krävs för att rädda liv och skydda vårt land. Det handlar inte om att inskränka individens frihet, tvärtom. Det handlar om att värna den genom att värna livet självt.

Herr talman! Den här propositionen handlar inte om byråkrati. Den handlar om frihetens förutsättningar. För utan trygghet finns ingen frihet, och utan tillit finns inget starkt samhälle. Mycket av detta borde ha varit självklart redan tidigare, kan man tycka. Men nu, tack vare regeringen och Liberalerna, blir det verklighet.

Vi står för ett samhälle som planerar i fred för att stå starkt i kris och krig. Det finns få frågor i politiken som är viktigare än denna: Varje människa, oavsett var hon bor, har rätt till vård som är nödvändig för liv och hälsa. Det är trygghet. Det är frihet. Det är liberalism i praktiken.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 november.)

Fru talman! Min fråga går till socialminister Jakob Forssmed.

I går presenterade SVT en undersökning. På frågan om alkohol är farligare än cannabis svarade 51 procent av de tillfrågade i åldern 18–29 att alkohol är skadligare. I inslaget bekräftade även tre alkoholforskare att så är fallet, även om cannabis givetvis också är farligt.

Vi vet i dag att alkohol ökar risken för psykisk ohälsa, till exempel depression och ångest. Ett stort problem inom beroendevården är att många patienter lider av både psykisk ohälsa och alkoholmissbruk. Vad ser ministern som de viktigaste motverkande åtgärderna där det finns såväl beroendeproblematik som psykisk ohälsa?

Fru talman! Sverige ska vara ett land där alla människor kan delta fullt ut i samhället. För oss liberaler handlar funktionshinderspolitiken ytterst om frihet. Det handlar om friheten att leva sitt liv fullt ut och att, oavsett förmåga, kunna utbilda sig, arbeta, bilda familj och delta i samhällslivet.

Riksrevisionen har nu granskat hur regeringen och myndigheterna tar sitt ansvar för att genomföra funktionshinderspolitiken – det så kallade sektorsansvaret. Rapporten visar att arbetet till stor del fungerar men att det finns behov av tydligare styrning, bättre uppföljning och starkare samordning. Det är därför en bra och viktig granskning, för bakom alla dessa strukturer, strategier och styrdokument finns människor, barn, ungdomar och vuxna som upplever att samhället inte fullt ut är tillgängligt för dem. De upplever att rättigheter ibland påverkas av var du bor, vilka resurser som finns eller rent ut sagt okunskap.

Vi i regeringen har tagit Riksrevisionens iakttagelser på allvar och delar bedömningen att sektorsansvaret behöver utvecklas. Vi gör det dock systematiskt och långsiktigt – inte genom att snabbt utse fler myndigheter, utan genom bättre samordning och starkare uppföljning.

För oss liberaler är det en självklarhet att människor är olika. Vi har olika bakgrund, ålder, kön, livsåskådning och förutsättningar, och det gäller även funktionsförmågor.

Fru talman! Var fjärde svensk uppger att de har någon form av funktionsnedsättning. Funktionshinderspolitiken handlar därför inte om en särskild grupp i samhället. Den handlar om oss alla. Jag tror nämligen att vi alla har någon i vår närhet som vi tänker på när vi debatterar detta ämne. Det är någon som på ett eller annat sätt kämpar för att kunna leva sitt liv fullt ut. Därför berör det också oss, och det berör mig.

En liberal politik utgår från den enskilda människans frihet och värdighet. Vår uppgift är att skapa förutsättningar för att alla ska kunna leva fullt ut enligt sin potential. Det är viktigt för alla människor som mött hinder i livet och för vilka frihet ännu inte är självklart.

LSS-reformen, alltså lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, är en av de största frihetsreformerna i svensk välfärd. Den bygger på en kraftfull idé: Människor med omfattande funktionedsättning ska kunna leva sina liv med självbestämmande, inflytande och värdighet.

Personlig assistans var en central del av denna reform. Det handlar inte om omsorg i traditionell mening, utan det handlar om friheten att kunna bestämma vem som ger stöd, när det ges och på vilket sätt. För den som är beroende av hjälp i vardagen är det skillnad mellan att leva och att bara överleva. Liberalerna står fortsatt upp för den grundtanken.

I vår budgetmotion för 2022 presenterade vi flera förslag för att återupprätta LSS. Detta skulle exempelvis ske genom en höjning av schablonbeloppet för att säkerställa kvaliteten i assistansen och för att skapa bättre villkor för dem som arbetar i yrket. I budgetpropositionen för 2025 höjde regeringen timbeloppet med 3 procent, i linje med Liberalernas tidigare förslag. Liberaler säkerställer också att nya medel tillförs till funktionshindersorganisationer för att civilsamhällets roll i att driva förändring och delaktighet ska bevaras. Detta är vi väldigt stolta över.

Fru talman! I arbetet med budgeten för 2026 fortsatte Liberalerna att driva på för en indexering av assistansersättningen, men det gick tyvärr inte hela vägen. Det är vi besvikna över. Vi drev dock igenom flera andra viktiga satsningar inom funktionshinderspolitiken. Bland annat slopas den så kallade funkisskatten, vilket innebär sänkt skatt för personer med sjuk- och aktivitetsersättning.

Vi har dessutom drivit igenom stärkt utbildningsstöd så att fler personer med funktionsnedsättning ska studera på folkhögskolor. Det handlar om att öppna dörrar – inte stänga dem. Detta är liberal politik i praktiken, att steg för steg stärka frihet, delaktighet och möjlighet att leva ett självständigt liv.

Riksrevisionens rapport påminner oss om varför styrning och samordning i funktionshinderspolitiken är så avgörande, och där har regeringen redan tagit viktiga steg.

Myndigheten för delaktighet har fått ett tydligare uppdrag att stötta andra myndigheter i deras arbete. Myndigheten är motorn i arbetet för ett tillgängligt samhälle och får nu bättre verktyg för att samordna, följa upp och sprida kunskap.

Regeringen tar också fram en ny nationell handlingsplan för funktionshinderspolitiken 2026–2031. Den ska vara rättighetsbaserad, konkret och mätbar och tas fram i nära dialog med funktionsrättsrörelsen.

Vidare har Statistiska centralbyrån, SCB, fått ett särskilt uppdrag och resurser för att förbättra statistiken om levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning. Utan kunskap kan vi nämligen inte se vilka hinder som finns, och utan uppföljning kan vi inte veta om vi gör framsteg.

Funktionshinderspolitiken är inte en isolerad del av välfärden, fru talman, utan en del av vårt gemensamma ansvar för att alla människor ska kunna bidra, växa och delta. När barn får rätt stöd i skolan, när vuxna får möjlighet att arbeta, när äldre får leva ett aktivt liv med trygghet och delaktighet – det är då politiken fungerar som den ska.

Vi liberaler vet att frihet börjar med förutsättningar att kunna delta. Vårt mål är ett samhälle där ingen lämnas utanför därför att strukturer brister – ett samhälle där rättigheter faktiskt gäller alla i praktiken, inte bara på papperet.

(Applåder)

Fru talman! Som ledamöter av denna kammare ställs vi då och då inför tanken: Varför engagerade vi oss i politiken? Vad var vårt syfte? Med vilken drivkraft gick vi in i det här uppdraget?

Under det senaste valet stod mitt valbudskap skrivet på min lilla vita elbil, mitt budskap till alla de människor och väljare som jag har mött genom livet. Där stod det med stora bokstäver: ”FÖR VARENDA UNGE.”

I min tidigare roll i församlingstjänst har jag tillbringat alltför många timmar på psykakuten tillsammans med unga människor som kämpar med psykisk ohälsa och suicidtankar – människor som egentligen vill leva men inte orkar med att kämpa. Då är det viktigt att man kan finnas där som stöd i samtal och leda dem till den rätta vården och hjälpen. Det var för dem som jag skrev ”för varenda unge”.

För mig är det viktigt med ett liberalt förhållningssätt som sätter individens frihet och egenmakt i centrum. Psykisk hälsa är en grundförutsättning för att människor ska kunna leva hela livet. Vi i politiken behöver ge de rätta förutsättningarna så att alla ska kunna leva livet hela livet, för det handlar ju om livet.

Jag är övertygad om att vi alla i den här salen har någon som står oss nära som på det ena eller andra sättet kämpar med psykisk ohälsa, för det är en av vår tids stora folksjukdomar. Därför ger det hopp att vi i alla partier här i Sveriges riksdag ställer oss bakom att det behövs en nationell strategi för perioden 2025–2034 för varenda unge, ja, för alla. Det finns såklart olika tankar om exakt hur detta ska genomföras, och dem får vi återkomma till.

Men det viktigaste är inte vi i den här salen, utan det är de som i dag behöver dessa förebyggande insatser för att leva med god psykisk hälsa. Visionen för strategin är att främja denna goda och jämlika psykiska hälsa där verkligen ingen ska hamna i tanken att den enda utvägen är att avsluta det egna livet.

De fyra övergripande målen pekar ut en riktning i de förflyttningar som vi behöver göra och som är viktiga. Målen är: en förbättrad psykisk hälsa för hela befolkningen, färre liv förlorade i suicid, minskade påverkbara skillnader i psykisk hälsa och minskade negativa konsekvenser på grund av psykiatriska tillstånd.

De fyra målen följs sedan upp av sju delmål. Jag vill särskilt lyfta fram delmål 2, ökade investeringar i barn och unga för en god psykisk hälsa genom hela livet.

Fru talman! Bland det viktigaste är att varje unge ska få en trygg uppväxt. När vi upptäcker att något inte är som det ska behöver vi direkt arbeta med tidiga insatser. Därför är det i förskolan som vi som samhälle verkligen kan se hur det kommer att gå för barnen och de olikheter som finns. Det är där vi kan starta det goda förebyggande arbetet i god tid för en god psykisk hälsa.

Men även utanför skoltiden behöver barnen en meningsfull fritid. Här blir hela vårt civilsamhälle en viktig samhällsbärare, och det ger mig hopp. Det handlar om varje fotbollstränare som ser varje unge, om varje scoutledare som lyckas hitta vad varje unge verkligen tycker är roligt att göra och om att varje kyrka öppnar sina dörrar, där alla ungar kan komma in och vara precis som de är. Civilsamhällets öppna famn ger mig i dag hopp, stort hopp.

Fru talman! För två veckor sedan hade jag förmånen att hemma i Jönköping besöka Frälsningsarméns arbete Vårsol. Det är ett samtalscenter för barn och unga som inte mår bra. De ger även stöd till unga som blivit sexuellt utsatta på nätet. Där fick jag sitta ned och fika med ett underbart gäng kuratorer som visade ett stort hjärta för varenda unge som de möter. I sina egna ögon såg de sig kanske inte som särskilt märkvärdiga, men i mina ögon var de samhällets hjältar. De mötte barn vars föräldrar missbrukar. De mötte barn vars föräldrar hade avlidit. De mötte barn som hade en nära anhörig som blivit frihetsberövad, barn som blivit sexuellt utnyttjade på nätet och barn som lever i familjer med våld.

De här människorna, kuratorerna, är inget annat än vårt samhälles hjältar. Deras verksamhet, berättade de, byggde till stor del på ett idéburet offentligt partnerskap – IOP, som det heter – tillsammans med regionen.

Vi agerar i den här salen. Anslagen förmedlas sedan till civilsamhället och till de här hjältarna. De når faktiskt ut till de barn som behöver hjälp. Det ger hopp – hopp för en nationell strategi där Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen ska samordna och följa upp och där våra regioner och kommuner ska jobba tillsammans med civilsamhället. De ska samverka med den av regeringen utsedda nationella samordnaren för ett suicidpreventivt arbete.

Fru talman! Mitt i det mörker och i den dödsskuggans dal som en människa kan befinna sig i finns det en väg ut, ett ljus i mörkret och ett ljus på andra sidan tunneln. Många får just den hjälp de behöver, men fler behöver finnas där med sina hjälpande händer. Det är det som den här nationella strategin måste landa i.

Fru talman! Jag utmanar oss alla i den här salen, inklusive mig själv, att i dag kanske lyfta luren eller gå till den där människan och ställa den fråga som det ibland kanske tar emot att ställa, nämligen ”Hur mår du i dag?” och sedan också vara beredd på svaret.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att lyfta fram de människor i vårt samhälle som varje dag, antingen i sitt arbete eller ideellt, arbetar med att stötta och hjälpa människor som på ett eller annat sätt har hamnat i ett beroende av det som vi debatterar i dag.

Civilsamhället blir kärnan i detta arbete, oavsett om det är en kyrka, en stadsmission eller idrottsföreningar. Alla gör otroligt värdefulla insatser i detta. Det är människor som bryr sig om andra, som inte ger upp, som erbjuder tak över huvudet och mat på bordet och som ser sin medmänniska. De är envisa, och de är tålmodiga. När den som har hamnat i ett problematiskt beroende förlorar allt - vännerna, familjen och till och med myndigheternas stöd - är det dessa ideella hjältar som fortsätter att stötta och hjälpa.

Ett tungt ämne som det här får mig att tänka framför allt på de barn som lever i ett hem där en av eller båda föräldrarna har ett missbruk. Dessa barn är alldeles för många. Politiken måste göra mer.

Det spelar roll att vi har Systembolaget i Sverige i dag. Det spelar stor roll var dess butiker finns, hur många de är, när de har öppet och hur de utövar sin försäljning. Det spelar roll att unga får visa sitt legg där. Till och med vilket varv man går i butiken spelar roll för hur mycket man får med sig när man går därifrån. Varför spelar detta roll? Jo, för de människor som drabbas av alkoholens baksidor, även barnen, spelar det roll.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel

Fru talman! Förra året kunde det överdoshämmande läkemedlet naloxon börja säljas receptfritt på apotek. Det är mycket välkommet att tillgängligheten på motmedel som räddar liv vid överdoser har ökat. Nu behöver ännu fler samhällsviktiga yrken utrustas med naloxon. Fältarbetare, brandmän och poliser är några exempel på personer som kan tänkas möta överdoserade människor. När, inte om, sådana situationer uppstår måste vi kunna rädda människors liv.

Vi behöver fler förebyggande och skadereducerande åtgärder inom svensk narkotikapolitik. Det ska vara självklart att de som lider av skadligt bruk och beroende av narkotika får en god vård och rätt hjälp att bli friska och komma tillbaka till samhället. Vi får inte ge upp den idén.

Vi som har vandrat nära en människa som lever i ett beroende, där det ena återfallet avlöser det andra, vet att alla till slut ger upp om dessa människor. Familjen orkar inte. Vännerna orkar inte. Till slut orkar de inte själva. Det är då, när alla andra har gett upp, som det offentliga behöver steppa upp.

Därför behöver vi, anser Liberalerna, brukarrum där personer som har ett skadligt beroende kan inta narkotika som de själva har köpt och tagit med utan att riskera ett polisiärt ingripande.

Enligt studier som Narkotikautredningen hänvisar till leder brukarrum inte till ökad användning av narkotika eller risktagande. Däremot är forskning viktigt för att visa de tydliga fördelarna med brukarrum, och vi behöver se bättre vilken effekt de har.

Brukarrum minskar överdosrelaterade skador och dödsfall och osäkra användarbeteenden och underlättar vården av och framför allt stödet till personer som alla har gett upp om. För dem som ingen längre ser något hopp för kan brukarrum vara en plats för ett mänskligt möte som kan leda till en livsavgörande vändning. De som behöver hjälp måste få vård snabbt, och ett brukarrum kan vara ett viktigt steg på vägen.

En person som är fast i beroende är inte fri. I Sverige behöver vi utvärdera vår narkotikapolitik på ett förutsättningslöst sätt. Målet måste vara att rädda liv, förhindra lidande och öka människors värdighet. Vi behöver en socialpolitik och en hälso- och sjukvård som är grundad på kunskap och beprövad erfarenhet.

Herr talman! Skolan lägger grunden för våra liv. Det är platsen där vi som barn och unga spenderar en majoritet av vår vakna tid. Hur skolan är utformad får en avgörande effekt för vår hälsa, i synnerhet vår psykiska hälsa. Förskolan och skolan måste ge barnen rätt socioemotionell utveckling som innebär trygghet, stabilitet och stimulans. I dag är det inte alltid så.

Uppväxtvillkor, hemmiljö och socioekonomiska förutsättningar har en stark påverkan på vår psykiska hälsa. Men det finns i dag en faktor som påverkar vår psykiska hälsa som inte fanns när jag växte upp, nämligen sociala medier och mobiler.

I dag är en mobiltelefon för barn och unga lika självklar som en hemnyckel. Men de negativa effekterna av denna utveckling har vi insett alldeles för sent. Vi är tio år sena på bollen. Barns och ungas skärmtid har fått växa obehindrat och utan att problematiseras under lång tid. Det är dags att vi vaknar.

Folkhälsa

Skärmar är en distraktion i klassrummet. Närmare 30 procent av de unga blir distraherade av mobilen eller andra digitala enheter i skolan, och Sverige ligger över genomsnittet enligt OECD-mätningar av detta.

Skärmanvändningen bidrar till sämre språkutveckling, försvårad inlärning och koncentrationssvårigheter. Vem får betala för detta? Jo, det är ungarna.

Vi har flickor som lider av sömnbrist på grund av skrollande nattetid. Vi har flickor som är missnöjda med sina kroppar på grund av skeva skönhetsideal och jämförelser med orealistiska och retuscherade bilder.

Vi har pojkar som får utstå elaka kommentarer och mobbning i gamingchattar och blir beroende av datorspel.

De barn som lider mycket av den eskalerande nivån av skärmtid är också de som är mest sårbara: barn och unga med NPF-diagnoser, flickor med låg självkänsla och barn med bristande föräldrastöd.

Herr talman! Hur ska vi då få Sveriges unga att må bättre genom att sova mer, träna mer och använda mobilen mindre? Det kan verka självklart att våra mest basala behov som sömn, motion och god kost är det som spelar störst roll för vår psykiska hälsa, men det tål att upprepas om och om igen. Skärmarna är vår tids största folkhälsoutmaning, i synnerhet för de unga.

Det är därför vi i Liberalerna har varit tydliga med att det behövs kraftfulla åtgärder för att för att få bukt med detta. Skolan behöver bli skärm- och mobilfri. Genom att ta bort mobiltelefonen från klassrummen gör vi skolan till en tryggare och säkrare plats. Det behöver vi göra, för varenda unge förtjänar ett lyckligt liv.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 februari.)

Herr talman! Min fråga rör hbtqi-personer.

För oss liberaler är målet enkelt. Sverige ska vara det bästa landet i världen att leva i som hbtqi-person. Alla ska ha samma rättigheter oavsett kön, könsidentitet eller sexuell läggning. Sverige har kommit en bra bit på vägen, men fortfarande finns det många hbtqi-personer som inte vågar leva öppet på grund av risken att utsättas för hatbrott eller hedersförtryck.

Regeringen vidtar nu många bra åtgärder för att öka friheten för hbtqi-personer. En av dessa åtgärder är att ta fram en ny handlingsplan för hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter. Därför undrar jag: När kommer planen, och vad kan ministern säga om den?