Herr talman! Jessica Rodén har frågat mig hur jag säkerställer att döva elever får sin rätt till utbildning tillgodosedd när undervisningen i hemskolan inte fullt ut motsvarar elevernas behov. Jessica Rodén har också frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att stärka döva elevers möjligheter att få tillgång till en teckenspråkig utbildningsmiljö när det behövs för att de ska kunna nå utbildningens mål.

Alla barn och elever i samtliga skolformer ska enligt skollagen (2010:800) ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling. Utgångspunkten ska vara deras egna förutsättningar och att de ska utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som till följd av en funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika betygskriterierna eller kriterierna för bedömning av kunskaper ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.

Det är huvudmännens ansvar att följa skollagen samt andra författningar och bestämmelser. Den som har ett annat modersmål än svenska eller något av minoritetsspråken, eller som använder teckenspråk, ska ges möjlighet att utveckla och använda detta språk. Det är det allmänna som ansvarar för detta (14–15 §§ språklagen [2009:600]).

Av skollagen framgår bland annat att barn som på grund av sin funktionsnedsättning eller andra särskilda skäl inte kan gå i grundskola eller anpassad grundskola ska tas emot i specialskola om de är döva eller hörselskadade. Ansökan om mottagande i specialskola prövas av ett särskilt beslutsorgan vid Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM. Beslut om mottagande i specialskola ska föregås av en utredning som omfattar en pedagogisk, psykologisk, medicinsk och social bedömning (7 kap. 6 §). Det är vårdnadshavaren som ansöker till specialskola, och en prövning görs utifrån skollagens bestämmelser.

Jag och regeringen instämmer i att mer behöver göras för att alla elever ska få en likvärdig utbildning. Regeringen har därför gett SPSM i uppgift att erbjuda teckenspråksutbildning för döva eller hörselskadade elever i grundskolan. Regeringen tillför 5 miljoner kronor årligen för denna uppgift från och med år 2026. Regeringen genomför omfattande reformer av skolan, bland annat genom satsningar för att stärka elevhälsan och få tidigare stödinsatser.

Regeringen har i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) avsatt 200 miljoner kronor för personalförstärkningar inom elevhälsan under 2026 och beräknar att avsätta 200 miljoner kronor under 2027 och 2028. Satsningen kan bidra till att elever får förbättrad tillgång till elevhälsans medicinska och psykologiska kompetens och till att fler kan erbjudas hälsofrämjande och förebyggande insatser.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag helt instämmer i interpellantens beskrivning av döva barns skolsituation. Denna uppfattning delas också av Sveriges Dövas Riksförbund.

Fram till 1981 var det förbjudet med teckenspråk på dövskolorna – man skulle använda oralt tal och lära sig läppavläsa. Teckenspråket överlevde dock genom att man tecknade i hemmet, i korridorer, på raster och på dövskoleinternat runt om i landet. De döva skapade också mycket starka föreningar där de äldre generationerna lärde ut teckenspråket till yngre.

År 1981 blev dövskolorna tvåspråkiga. Teckenspråket fick användas i undervisningen tack vare att forskare vid Stockholms universitet bevisat att teckenspråk är ett eget språk med egen grammatik. Först då fick döva barn rätt till sitt eget språk.

Att barn ska behöva misslyckas i den vanliga skolan för att få tillgång till sitt eget språk känns inte som 2026. Utbildningen utgör en central del av samhällets ansvar för att säkerställa jämlika levnadsvillkor och möjlighet till delaktighet. För döva barn och elever är detta ansvar nära kopplat till rätten att tala svenskt teckenspråk.

I Ystad bestämde sig kommunen för några veckor sedan för att modersmålsundervisning i svenskt teckenspråk från och med höstterminen ska erbjudas till varenda elev som har behov av det, oavsett hur stor eller liten klassen blir. Tidigare har gränsen varit fem elever. Så ser det tydligen ut i hela landet, vilket man kan tycka är orimligt.

Förutsättningarna för barns språkutveckling ges ju inte enbart inom utbildningssystemet utan grundläggs i stor utsträckning genom de tidiga insatser som sker inom hörselvården. När svenskt teckenspråk inte introduceras mycket tidigt – egentligen så fort som dövhet konstaterats, alltså när barnet är mycket litet – eller när familjer inte får tillräckligt stöd för att utveckla det hörselskadade eller döva barnets språk påverkas barnets möjligheter att tillägna sig ett fullt fungerande språk redan före skolstart.

Det är ganska vanligt att man i förskolemiljö använder sig av TSS, tecken som stöd, eller TAKK, tecken som alternativ och kompletterande kommunikation. Dessa stödformer är inte språk i egen rätt, och de kan inte ersätta tillgången till svenskt teckenspråk.

Utbildningssystemet är i dag i stor utsträckning organiserat utifrån en hörselnorm där talad och skriven svenska utgör utgångspunkt. Svenskt teckenspråk ges därmed inte en garanterad ställning som undervisningsspråk utan förekommer ofta som ett komplement eller en individuell anpassning.

Tillgången till lärare med teckenspråkskompetens och dövkunskap liksom tillgången till läromedel på svenskt teckenspråk påverkar givetvis också kvaliteten på utbildningen och möjligheten att använda språket i olika ämnen. Därför måste staten se till att lärare utbildas med teckenspråkskompetens precis som alla andra lärare utbildas vid universitet och högskolor.

Döva barn har lika rätt till sitt språk som hörande barn, och som interpellanten så klokt sa i sitt inledningsanförande: ”Det är inte samma sak att få undervisning i teckenspråk som att få undervisning på teckenspråk.”

Jag frågar därför: Hur säkerställer statsrådet att döva barn får sina utbildningsbehov tillgodosedda?

Herr talman! Jag pratar inte om elever som vill lära sig teckenspråk. Jag pratar om elever vars modersmål är teckenspråk.

Ministern säger i sitt svar att barn som på grund av sin funktionsnedsättning eller andra särskilda skäl inte kan gå i grundskolan eller i den anpassade grundskolan ska tas emot i specialskolan om de är döva eller hörselskadade.

Här tycker jag att vi behöver kan stanna upp lite grann. Vad betyder det egentligen att ett barn ”kan gå” i grundskolan? Ett dövt barn kan naturligtvis gå till en kommunal grundskola varje morgon. Barnet kan sitta i klassrummet och vara där hela skoldagen. Men det betyder inte automatiskt att barnet faktiskt har tillgång till utbildningen. Kan barnet kommunicera direkt med läraren? Kan barnet följa diskussionerna i klassrummet? Kan barnet delta på lika villkor i grupparbetet? Kan barnet prata spontant med sina klasskompisar? Får barnet möjlighet att utveckla sitt teckenspråk tillsammans med andra barn och vuxna som använder språket, så som språklagen säger? Det är skillnad mellan att ”kunna gå” i en skola och att faktiskt ha tillgång till utbildningen.

Herr talman! För mig är detta inte bara en principiell skolpolitisk fråga. Jag har egna erfarenheter som förälder till barn med hörselskada och dövhet, så jag vet hur mycket ansvar som hamnar på föräldrarna när skolan inte fungerar som den borde. Man behöver förklara sådant som man tycker borde vara självklart, hålla koll på att kommunikationen funkar, påminna, fråga och ligga på – allt för att ens barn ska få det som alla andra barn får utan att någon förälder behöver kämpa för det.

Många döva barn växer dessutom upp med hörande föräldrar. För familjen kan dövhet, hörselnedsättning och svenskt teckenspråk vara en helt ny värld. Då kan vi inte ha ett system där föräldrar förväntas förstå exakt vilken språklig och pedagogisk miljö deras barn behöver och att de sedan själva ska behöva strida och driva på tills det går att visa att skolan inte fungerar.

Och medan vuxenvärlden utreder, prövar stödinsatser och väntar på att se hur det går fortsätter barnets skolgång. Barnet har bara en skoltid. Språkutvecklingen sker nu, kunskaperna byggs nu, kompisrelationerna skapas nu. Vi kan inte ge dessa år tillbaka till barnen.

Det är därför jag vänder mig mot ett system där man riskerar att vänta tills barnet har börjat halka efter innan en annan skolmiljö kan bli aktuell. Ett barn ska inte behöva misslyckas för att få rätt utbildning. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning lyfter också fram teckenspråk, dövas språkliga identitet och betydelsen av en utbildningsmiljö som ger möjlighet till största möjliga kunskapsmässiga och sociala utveckling.

Vi behöver kanske ställa en annan fråga än om barnet ”kan gå” i grundskolan. I stället borde vi fråga: Var får just detta barn bäst förutsättningar att lära sig, utveckla sitt språk och vara fullt delaktigt?

Därför frågar jag ministern: Borde inte barnets behov av en teckenspråkig utbildningsmiljö väga betydligt tyngre när beslut fattas om mottagande i specialskola?

Herr talman! Jag noterar att ministern inte svarade på de frågor som jag ställde i mina tidigare anföranden.

Vi närmar oss slutet av den här mandatperioden. Därför vill jag inte avsluta debatten med ytterligare en beskrivning av hur reglerna ser ut i dag, utan jag vill veta vad ministern tänker göra framåt. Det finns en grundläggande fråga som regeringen behöver förhålla sig till: Är det tillräckligt att ett dövt barn kan gå i grundskolan, eller ska vi kräva att barnet faktiskt får tillgång till utbildningen på lika villkor?

För mig är svaret självklart. Rätten till utbildning måste vara verklig och inte bara finnas på papperet. Ett barn ska inte behöva misslyckas först därför att systemet kräver det. Och teckenspråket ska inte behandlas som en stödinsats som vi sätter in när något redan har gått fel. Vi ska ge alla barn rätt förutsättningar från början.

Därför vill jag veta om ministern, om hon får förnyat förtroende efter valet, är beredd att se över reglerna för mottagandet i specialskolan så att döva barns rätt till svenskt teckenspråk och behov av en teckenspråkig utbildningsmiljö får en starkare ställning.

Tack för debatten!