Jim Svensk Larm

Fru talman! Jag vet inte vad jag ska säga om det senaste inlägget. Det är inte en ekonomisk prioritering, säger statsrådet. Så kanske det kan vara. Men samtidigt har jag hört flera prata om att det är en ekonomisk prioritering när man gör den här skillnaden.

Jag delar till viss del uppfattningen att det är svårt att få tid i tandvården. Det har man upplevt under en längre tid. Men tandhälsa är inte en lyx, utan det är en grundläggande del av vår välfärd. Jag tycker att det är konstigt att regeringen väljer att ta bort tandvården för dem som är 20–23 år; det är ett steg bakåt.

För oss socialdemokrater är principen enkel: Vård ska ges efter behov, inte efter plånbok. I det här fallet blir det tyvärr en del efter plånbok. Det finns unga som inte har råd med vård. De riskerar därför att gå miste om vården, och det kommer, som jag har sagt tidigare, att påverka framåt. Många har inte råd att lägga pengar på tandvård. Man skjuter upp besöket och ignorerar problemen, och det blir en sämre hälsa i det långsiktiga.

Det är helt enkelt bättre med förebyggande vård. Det är både billigare och bättre. Det handlar egentligen inte bara om tänder, utan det handlar om jämlikhet, hälsa och framtidstro. Sverige ska vara ett land där unga ges goda förutsättningar att starta sitt vuxenliv. Ingen ska behöva välja bort tandvården för att få ekonomin att gå ihop.

Vi vet att klyftor i hälsan börjar tidigt, och de förstärks när trygghetssystemen försvagas. Det är därför viktigt för oss socialdemokrater att återinföra den avgiftsfria tandvården för dem som är 20–23 år. Det här är en investering i jämlik hälsa, i förebyggande arbete och i ett samhälle som håller ihop.

Jag vill ändå tacka socialministern för den här debatten, och jag önskar honom en härlig sommar. Förhoppningsvis får han njuta av lite sol och kanske en bok innan valrörelsen drar igång i slutet av sommaren.

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret, även om jag inte känner att jag blev mer lugnad och säker på att regeringen har prioriterat rätt.

Socialministern talar om att det inte är en arbetsmarknadspolitisk debatt och så vidare. Men det är klart att det påverkar. Debatten handlar om dem i åldern 20–23 år som inte längre kan gå till tandläkaren under samma förutsättningar som tidigare.

Jag lyfte i mitt första anförande fram den ekonomiska delen. Jag kommer att komma in lite mer på konsekvenserna. Tandhälsan fungerar inte som något som man bara kan ta igen lite senare. När man skjuter upp ett besök handlar det sällan om att problemen försvinner utan mer om att de växer.

Ett litet hål blir större. En begynnande inflammation blir värre. Det som hade kunnat vara en enkel och billig åtgärd blir i stället en omfattande och dyr behandling. Det vet vi. Det har vi sett gång på gång.

Det är därför som Sverige har valt att satsa på förebyggande åtgärder och förebyggande tandvård för unga. Den linjen bryter regeringen.

Fru talman! Socialministern hänvisar till det högre tandvårdsbidraget. Men det räcker inte i verkligheten för varje ung person som vänder på varje krona. Ett bidrag som inte täcker kostnaden hjälper inte den som inte har råd att betala resten.

Valet för många unga står helt enkelt mellan att gå till tandläkaren och att inte få ekonomin att gå ihop på slutet. För många unga är verkligheten just så. Det gäller särskilt i en tid där det är en hög ungdomsarbetslöshet, som vi har hört här. Det är osäkra anställningar och höga levnadskostnader.

Låt oss vara tydliga. Det är inte alla unga som drabbas lika. De som har föräldrar med en god ekonomi eller som kanske själva har trygga och större inkomster kommer fortfarande att kunna få till tandläkaren. Men de som redan har det tufft riskerar att stå över. Det är så ojämlikheten i hälsa växer fram.

Vi socialdemokrater tror på ett samhälle som håller ihop där vi inte bygger in nya klyftor i välfärden och där vi inte accepterar att hälsa blir en klassfråga. Tandvården har länge varit ett område där ojämlikheten är tydlig. Just därför borde vi gå i riktning mot att stärka tillgängligheten och inte att försvaga den.

När regeringen tar bort den avgiftsfria tandvården för unga vuxna skickar man en tydlig signal. Den här gruppen får klara sig själv. Det är precis i övergången mellan ungdoms- och vuxenlivet som man kanske behöver samhällets stöd i lite större utsträckning.

Det handlar om studier, att etablera sig på arbetsmarknaden och att bygga sin framtid. Mitt i det ska man bära sina egna kostnader för tandhälsan.

Fru talman! Jag vill också lyfta fram det långsiktiga perspektivet. Det är inte bara en fråga om dagens besparingar i statsbudgeten. Det är en fråga om framtida kostnader både för individen och för samhället.

Som ministern lyfter fram här är det såklart brist på personal och allt sådant. Men om de unga inte får en bra tandhälsa kommer det att påverka framöver.

Sämre tandhälsa leder inte bara till lidande och ökade vårdkostnader, utan det påverkar också människors möjligheter i livet, att få jobb, känna trygghet och delta fullt ut i samhället. Det handlar om att kunna ge ett leende till någon man möter. Att investera i ungas tandhälsa är därför inte bara en kostnad. Det är en investering i ett mer jämlikt och starkare samhälle.

Jag vill upprepa kärnan i kritiken. Regeringens reform riskerar att öka ojämlikheten, försämra den förebyggande vården och faktiskt leda till högre kostnader på sikt, men sämre tandhälsa.

Jag tycker inte att det här är en ansvarsfull politik. Det är inte en politik som sätter behoven först i det långsiktiga. Det är inte en politik som bygger ett Sverige som håller ihop.

Jag tackar ändå för svaret och återkommer i mitt sista inlägg.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka socialminister Jakob Forssmed för svaret på interpellationen.

Socialministern lyfter i sitt svar att det vanligtvis inte finns behov av besök hos tandläkaren oftare än ungefär vartannat eller vart tredje år, enligt Socialstyrelsens rekommendationer. Socialministern vill också få det att låta som att det inte är anmärkningsvärt att besök av denna åldersgrupp minskat. Jag delar uppfattningen att det inte är förvånande. Det är ganska logiskt att färre går till tandläkaren när kostnaderna ökar.

Men, herr talman, låt oss stanna upp och fundera lite på vad det här innebär i praktiken. För en 20–23-åring kan ett tandläkarbesök kosta flera hundra, kanske till och med flera tusen kronor. För den som har en fast inkomst kan detta vara hanterbart, men för studenten, den arbetslösa eller den som har en otrygg anställning är det något helt annat. Det här är människor som redan i dag tvingas prioritera mellan grundläggande saker i vardagen, som hyra, mat och kollektivtrafik. Då är det inte svårt att förstå vad som händer när tandvården börjar kosta. Man väntar. Man skjuter upp besöket. Till slut går man kanske inte alls.

Det är precis den här utvecklingen vi nu ser, men det har regeringen valt att bortse från. Detta tycker jag är anmärkningsvärt. Regeringen har genomfört denna reform och därmed kraftigt försämrat förutsättningarna för god tandhälsa för dem som nu är i åldern 20–23 år. Det handlar även om deras framtida hälsa. Det finns enligt mig, herr talman, en stor risk för att tandhälsan kommer att försämras för dem som nu har blivit av med den avgiftsfria tandvården. På många andra områden pratas det ofta om förebyggande insatser som den viktigaste åtgärden för att förhindra framtida problem. Så är även fallet vad gäller god tandhälsa.

Även om det enligt socialministerns resonemang går att hänvisa till att man får högre tandvårdsbidrag kommer inte alla att ha råd att gå till tandläkaren under det här året. År 2025 gick 75 procent färre unga till tandläkaren i Västmanland, enligt nyheter som jag tog del av inför den här debatten. Samtidigt har vi en hög ungdomsarbetslöshet, som gör att många har svårt att få sina pengar att räcka till det mest nödvändiga.

Jag tror inte att socialministern har rätt i sin analys att det bara är en tillfällig dipp det första året, utan jag tror att försämringen kommer att leda till att allt färre går till tandläkaren i den här åldern. Det kommer att påverka deras tandhälsa även i det långa loppet. Risken blir helt enkelt att de får ännu sämre tandhälsa vid högre ålder, vilket medför större kostnader vid framtida tandläkarbesök.

Herr talman! Socialministern talar om att det handlar om en prioritering. Jag känner inte riktigt att SD-regeringen har prioriterat den här frågan, utan de har prioriterat något helt annat, nämligen sig själva. Om de hade prioriterat utifrån behov hade de inte lånat 200 000 kronor i minuten för att sänka skatten för sig själva och sina kollegor samtidigt som de har en obefintlig arbetsmarknadspolitik som resulterar i hög arbetslöshet och gör att många unga har svårt att bekosta tandläkarbesök. Nu har man också tagit bort den avgiftsfria tandvården för dem mellan 20 och 23 år. Politik handlar om prioriteringar, och de prioriteringar som regeringen gör riskerar att skapa problem som gör att det blir både dyrare och svårare i framtiden.

Därför skulle jag vilja fråga socialministern om han anser att regeringen har tagit i beaktande att många unga riskerar att få försämrad framtida tandhälsa till följd av beslutet om att ta bort den avgiftsfria tandvården för dem mellan 20 och 23 år. Vad vill socialministern säga till dem som inte har råd att besöka tandläkaren till följd av att de saknar arbete på grund av regeringens misslyckade arbetsmarknadspolitik?

Fru talman! Det här är min första debatt i finansutskottet under den korta månad jag är här. Det är kul att få vara här.

Vi lever i en orolig och osäker tid. Rysslands krig mot Ukraina hotar hela Europas säkerhet och trygghet. Men vi lämnar inte Ukraina ensamt. Vi har gett stöd åtskilliga gånger eftersom vi vet att Ukrainas säkerhet också är vår säkerhet, och vi kommer att fortsätta att finnas där för Ukraina.

Världen och vår säkerhet har påverkats mycket sedan Rysslands fullskaliga invasion påbörjades i februari 2022. Det har nu gått mer än fyra år, men Ukrainas folk fortsätter att kämpa för sin demokrati, frihet och självständighet. Men det är inte bara Ukrainas kamp, utan den påverkar som sagt hela Europas säkerhet och trygghet.

I dag fortsätter vi att ge stöd till Ukraina genom att överlåta Jas Gripen som en del av det fortsatta stödet till landets försvar. För oss är det tydligt. Ukraina har en folkrättslig självklar rätt att försvara sin frihet och suveränitet. Att flytta landsgränser som Ryssland gör i sitt olagliga anfallskrig bryter mot internationell rätt. Genom att bidra till att stärka Ukrainas försvarsförmåga tar Sverige ansvar för säkerheten och stabiliteten i hela Europa.

Fru talman! Det är inte bara kriget i Ukraina som påverkar oss, utan det är all den oro som finns runt om i världen. Vi märker det genom att det ekonomiska läget snabbt har försämrats av kriget i Mellanöstern och det stängda Hormuzsundet. Regeringen har hittills underskattat utvecklingen. De har vid återkommande tillfällen fått skriva ned tillväxtprognoserna, och vi har en fortsatt mycket hög arbetslöshet.

Kriget har fått påverkan för vanligt folk samtidigt som år av kostnadskriser redan gjort vardagen tuff för många hushåll. I den här kostnadskrisen måste vi se till att vanligt folk inte drabbas av ytterligare kostnadschocker och skydda svensk ekonomi från inflation.

Fru talman! I helgen var jag i Söderhamn och träffade flera familjer som berättade hur de haft det de senaste åren. Kostnaderna har skenat, och nu var de oroliga över att sommarlovet just börjat. Ett sommarlov bör många barn och familjer faktiskt se fram emot. Men de var oroliga. Med sommarlovet kommer nämligen inte bara mer tid med familjen. Det blir också ökade kostnader. Det blir fler måltider som ska ätas hemma och sommaraktiviteter som kostar lite extra. Och samtidigt ska skor och kläder som slitits ut bytas ut.

I samma mening som de delade glädjen över att barnen blivit bjudna på kalas hos klasskompisar lyfte föräldrarna också upp oron över om barnen skulle kunna ta med sig presenter till kalaset. Den oron finns på flera ställen. Och jag har mött den tidigare under mandatperioden.

Ett höjt barnbidrag hade verkligen gjort skillnad för de här barnfamiljerna. Det hade varit välbehövligt, och då hade de kanske inte behövt välja mellan present till barnkalaset, mat på bordet och nya kläder till barnen. Vi kan dock konstatera att Sverige kommer att vara ensamma i Norden om att inte höja barnbidraget under den här mandatperioden. Det är beklagligt.

Fru talman! Vi välkomnar att regeringen nu gör resande med kollektivtrafik billigare. Men det blir ett ganska uppenbart hyckleri. Regeringen inledde mandatperioden med att ta bort det riktade stöd till kollektivtrafiken som den socialdemokratiska regeringen hade infört. De har också aktivt röstat nej till alla förslag vi har lagt fram om att göra kollektivtrafiken billigare och bättre.

Under den här mandatperioden har priset för månadskort i kollektivtrafiken ökat med nästan 200 kronor i snitt runt om i landet. Men nu vidtar regeringen tillfälliga åtgärder, och som av en slump börjar de gälla några månader före valet och sträcker sig till strax efter valet. Att få ned kostnaderna och göra det billigare för vanligt folk att åka med kollektivtrafiken är bra. Men det är väldigt tydligt att det här handlar om valfläsk när opinionssiffrorna börjat vika.

Fru talman! På många ställen i Sverige är kollektivtrafiken inte tillgänglig på ett sådant sätt att den kan ersätta bilen. Det gäller särskilt på landsbygden och vid arbete på tidiga morgnar, sena kvällar eller helger.

Jag jobbar i vanliga fall på ett pappersbruk och har sådana arbetstider. För mig är kollektivtrafiken inte ett alternativ. Jag kan inte ta den till och från jobbet. Jag minns ett samtal med vår lokala kollektivtrafikmyndighet för många år sedan, när jag började vara aktiv i facket, i Pappers. De hörde av sig och ville utöka kollektivtrafiken så att den skulle gå till och från bruket och vara anpassad efter oss som jobbar där. När jag hade läst upp ett par olika skiftscheman och skiftbytestider blev jag avbruten. Man sa att det nog inte skulle fungera. Så ser det ut med olika skiftbytestider och olika förutsättningar på landsbygden.

Kollektivtrafiken är främst anpassad efter dem som bor på större orter och som jobbar dagtid. Men så ser vardagen som sagt inte ut för många av oss runt om i Sverige. För undersköterskan som jobbar i hemtjänsten i Nordanstig, industriarbetaren i Hofors eller truckföraren i Ljusdal fungerar inte kollektivtrafiken för arbetspendling. Därför är bilen ett måste för många.

Fru talman! Vi behöver agera här och nu för att underlätta för vanligt folk i vardagen. Men den här krisen visar också på vår sårbarhet. När oljepriset stiger och konflikter bryter ut påverkar det svenska hushåll direkt. Därför är det viktigt att vi bryter beroendet av fossila drivmedel. Men med den här regeringen ser vi tyvärr ut att ha blivit mer beroende av fossila drivmedel.

Så länge det beroendet finns kvar kommer vi också att vara sårbara för krig, konflikter och kraftiga svängningar på världsmarknaden. Det är en sårbarhet vi måste ta på allvar. Vi behöver göra mer för att elektrifiera och stötta vanligt folk i omställningen. Svenska familjer behöver bli mindre beroende av olja från skurkstater, och det måste bli lättare att köpa elbil.

Med det vill jag önska talmanspresidiet, kanslipersonalen och all personal här i riksdagen samt ledamöterna i utskottet en trevlig sommar. Det här var min första och sista debatt i finansutskottet. Jag går tillbaka till mitt ordinarie jobb nästa vecka. Jag tackar för den här månaden, som jag fått vara här.

(Applåder)

Regeringen vill införa undantag från kravet på etikgodkännande för forskning som avser människor och föreslår därför ändringar i etikprövningslagen. Riksdagen sa ja till regeringens förslag.

Förslaget innebär bland annat att det införs undantag från kravet på etikgodkännande för viss forskning som innefattar behandling av känsliga personuppgifter eller personuppgifter om lagöverträdelser. Forskningshuvudmannen ska göra en bedömning av om forskningen omfattas av något av undantagen, och det ska finnas en möjlighet att ansöka om frivillig etikprövning av sådan forskning.

Regeringen föreslår även vissa förändringar av tillsynen över efterlevnaden av etikprövningslagen.

Lagändringarna syftar till en mer ändamålsenlig etikprövning och en mer vägledande tillsyn.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Regeringen har i en skrivelse redogjort för den nationella planen för transportinfrastrukturen 2026–2037. Riksdagen la regeringens skrivelse till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.

Riksdagen sa också nej till samtliga förslag i motioner från den allmänna motionstiden 2025 om bland annat styrning, ansvarsfördelning, finansiering och genomförande av infrastrukturplaneringen. Riksdagen hänvisar bland annat till planerade eller redan vidtagna åtgärder.

Regeringen har i en skrivelse redogjort för den nationella planen för transportinfrastrukturen 2026–2037. Riksdagen la regeringens skrivelse till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.

Riksdagen sa också nej till samtliga förslag i motioner från den allmänna motionstiden 2025 om bland annat styrning, ansvarsfördelning, finansiering och genomförande av infrastrukturplaneringen. Riksdagen hänvisar bland annat till planerade eller redan vidtagna åtgärder.

Herr talman! Regeringen lovade att få igång svensk ekonomi och få fart på den, men i stället har vi haft rekordhög arbetslöshet, svag tillväxt och hushåll som pressats av hårda och höga kostnader. Nu tvingas regeringen ännu en gång skriva ned tillväxtprognosen, och arbetslösheten bedöms inte minska i den takt som planerats. Sverige har dessutom presterat svagare än flera jämförbara länder och får nu en av de största tillväxtnedskrivningarna i EU.

Detta är inget annat än ett resultat av regeringens felaktiga prioriteringar. Sverige går helt enkelt svagare ur denna kris än vi hade behövt göra. Vi ser uppskjutna investeringar och fortsatt hög arbetslöshet. Företag efterfrågar stabila spelregler i stället för politiskt tjafs.

När tänker regeringen ta ansvar för dessa felprioriteringar och för att Sverige halkar efter?

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till utbildningsminister Mats Persson.

Regeringens hantering av vuxenutbildningen, särskilt yrkesvux, präglas av plötsliga nedskärningar och kortsiktighet. I budgeten för 2023 skar man ned 1 miljard på vuxenutbildningen för att sedan återföra en del medel i vårändringsbudgeten och budgeten för 2024. Fortfarande är dock anslagen till vuxenutbildningen en halv miljard lägre än när regeringen tillträdde.

Satsningen på regionalt yrkesvux behöver fortsätta med fokus både på att öka kvaliteten och att skapa fler utbildningsmöjligheter för vuxna.

Vi ser behoven på arbetsmarknaden växa, och de flesta prognosmakare tror att arbetslösheten kommer att öka nästa år. I denna situation spelar vuxenutbildningen, inte minst yrkesvux, en viktig roll. Därför lägger Socialdemokraterna 500 miljoner mer än regeringen på detta i vårt budgetförslag eftersom vi ser behovet.

Vad tänker regeringen göra för att vuxenutbildningen ska klara en försämrad arbetsmarknad?

Fru talman! Jag tror att jag ändå säger: Tack, statsrådet, för svaret!

Vi berörde en bredd av olika saker i inläggen. Det brukar bli så i interpellationsdebatter med arbetsmarknadsministern. Vi delar ut medaljer. Vi talar om sagofigurer. Vi talar om både det ena och det andra i olika debatter.

Jag tycker mig känna igen virvlandet åt alla möjliga håll. När jag sitter där hemma på bryggan ser jag min fågelskrämma däröver flyga åt alla möjliga håll i vinden, samtidigt som fåglarna sitter därunder. Den gör inte sitt jobb. Det tycker jag inte heller att statsrådet gör.

Det här är mitt sista inlägg i debatten. Jag tänkte inte gå in på så mycket mer. Detta är oerhört viktigt. Jag hoppas att statsrådet ändå har rätt i att vi ska fortsätta med att fler får lönebidrag och fler får SIUS-hjälpen. Det är viktiga verksamheter.

Det finns såklart fler saker inom anslaget. Vi har hjälpmedel och också lite andra stöd som är viktiga för att personer med funktionsnedsättning ska komma i arbete.

För mig blir detta sista debatten med arbetsmarknadsministern i de här frågorna. På måndag tar jag på mig mina arbetskläder på bruket. Måndag morgon klockan 05.00 ska jag vara en av dem som går tillbaka till arbetet. Jag hoppas att arbetsmarknadsministern fortsätter att driva de här frågorna och att mina kollegor driver de här frågorna. Det är viktiga frågor.

Personer med funktionsnedsättning förtjänar möjligheter att komma i arbete. De förtjänar att vara en del av samhällsbygget. Jag vill tacka statsrådet.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Vi hade den vikarierande generaldirektören i utskottet på förmiddagen och fick höra lite om arbetet med Steg till arbete, som jag tror kan vara viktigt för att få fler med funktionsnedsättning i arbete. Det är inte de jättestora volymerna vi pratar om, men det är en viktig del.

Det är glädjande att statsrådet är glad över vår budget. Jag hoppas att statsrådet kommer att göra vad han kan för att få igenom våra förslag. Vi räknar med hans stöd.

I Arbetsförmedlingens budgetunderlag för 2024 skriver myndigheten att besparingarna på förvaltningsanslaget ger ett ansträngt läge. De skriver även att myndighetens arbete med beslut om anställningar med lönebidrag är personalkrävande. Detta innebär att inte alla medel som avsätts för lönebidrag kommer att kunna användas, eftersom det inte finns personal som kan hantera ansökningarna. Det här använder regeringen till att både dra ned på anslaget till lönebidraget och fortsätta neddragningarna på Arbetsförmedlingen. Det blir helt enkelt en ond spiral.

Det är inte utan att jag funderar på om regeringen verkligen vill att personer med funktionsnedsättning ska få det här stödet för att komma i arbete. Utifrån tidigare debatter med arbetsmarknadsministern verkar regeringens syn vara att människor inte behöver stöd för att komma i arbete utan behöver få det mycket värre. Bidragstak har lyfts fram som en av de viktigaste åtgärderna för att få människor i arbete. När det gäller gruppen vi diskuterar i dag kanske vi ska lägga till funkisskatten som en av de viktigaste åtgärderna för regeringen. De som har det tungt ska helt enkelt få det tyngre. Det är den väg som SD-regeringen tar för att få människor i arbete.

Jag tycker, fru talman, att det är ett stort snedsteg i tankebanan att tro att människor ska få det bättre genom att man gör det mycket sämre för dem. Jag har under mitt år här i riksdagen mött många funktionsrättsorganisationer som berättat om hur deras medlemmar inte vill annat än att arbeta men inte får den möjligheten. Det kan handla om åtta timmar per vecka, åtta timmar per dag eller vad som helst däremellan. Det är helt enkelt upp till individen hur mycket den kan bidra med. Det här är människor som vill vara en del av samhället och bidra till utvecklingen. Men då behöver de stöd för att komma i arbete eller studier.

Vilka åtgärder är det då som pekas ut som fungerande? I Arbetsförmedlingens återrapporter från tidigare år lyfts flera åtgärder som ökar chansen att övergå till arbete eller studier: praktik, arbetsmarknadsutbildning, subventionerade anställningar, förstärkta förmedlingsinsatser och även SIUS. Det är saker som räknas upp som framgångsrika. Det är alltså de här åtgärderna som regeringen går åt, både genom att direkt minska anslagen och genom att minska Arbetsförmedlingens resurser att besluta om åtgärder till personer som behöver dem.

Fru talman! I den förra interpellationsdebatten med arbetsmarknadsministern om det här ämnet påtalade jag att det i snitt tog 311 dagar för en person med funktionsnedsättning att få den registreringen hos Arbetsförmedlingen. Det är alldeles för lång tid. Någonting behöver göras. Men den nya statistiken visar tyvärr att det går åt fel håll. Nu är snittet uppe i 350 dagar för män och 380 dagar för kvinnor. 380 dagar får kvinnor i snitt vänta för att få koden funktionsnedsättning i Arbetsförmedlingens system och därigenom få tillgång till rätt insatser.

Det här har vi socialdemokrater lyft fram i vår kommittémotion, för vi ser att någonting behöver göras. Att behöva gå och vänta så lång tid på att få rätt insatser gör inte att man kommer snabbare i arbete. Vad tänker regeringen göra för att få ned den här tiden? Är det genom att fortsätta minska anslagen till Arbetsförmedlingen?

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret.

Rubriken på den här interpellationen kanske inte är den mest spännande, har jag förstått när jag försökt få kollegor att komma med i debatten. Den är lite svårbegriplig. Ämnet är dock inte mindre viktigt för det. Detta är en viktig debatt som påverkar många människors vardag och möjlighet till arbete.

Utbildning, subventionerade anställningar och extra stöd i arbete är några av de insatser som kan behövas för att fler ska komma i arbete. Vilken insats som behövs varierar, och därför är det viktigt att det finns olika insatser. Det är helt enkelt viktigt därför att alla som kan jobba ska jobba. Vi socialdemokrater har sagt det förr, och vi fortsätter att säga det eftersom det är en viktig del.

För personer som står långt ifrån arbetsmarknaden är stödet extra viktigt. I den här debatten ska vi fokusera just på stödet för personer som står långt ifrån arbetsmarknaden och som har en funktionsnedsättning. Vilket stöd finns det för dem, och hur ska vi ge fler rätt förutsättningar för arbete?

Arbetslösheten för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga är 20 procent, detta samtidigt som arbetslösheten för övriga befolkningen är runt 8 procent. Det är inte en acceptabel skillnad. Skillnaden är inte heller ny. Senast i april hade arbetsmarknadsministern och jag en annan interpellationsdebatt om just denna skillnad. I den debatten sa arbetsmarknadsministern att detta var en viktig fråga för regeringen och att ett av de verktyg som skulle användas var regleringsbreven.

Efter att arbetsmarknadsministern fick tillgång till nycklarna till sitt kontor på Rosenbad har regleringsbreven ändrats fem gånger. Resultatet är inte en starkare styrning för personer med funktionsnedsättning. Statsrådet har tagit bort delar och flyttat över delar till instruktionerna för Arbetsförmedlingen, men en del som jag nu varken hittar i regleringsbreven eller i instruktionerna rör personer med funktionsnedsättning.

När statsrådet tillträdde stod det i Arbetsförmedlingens regleringsbrev att "särskilt fokus bör ligga på arbetet med att förbättra service på distans samt digitala tjänster för arbetssökande med funktionsnedsättning". Det har arbetsmarknadsministern tagit bort. Johan Pehrson har också sagt att skärmhysterin på Arbetsförmedlingen har gått för långt.

Hur ska då fler personer med funktionsnedsättning komma i arbete? Utifrån det som Johan Pehrson argumenterar för och anför ser jag inte så jättemånga alternativ framåt. Det kan vara så att Johan Pehrson menar att den digitalisering som skett på Arbetsförmedlingen har gått för långt och att vi ska sluta upp med digitaliseringen. Då måste kontentan bli att det ska öppnas fler kontor och att det ska finnas mer personal ute i landet. Eller menar Johan Pehrson att vi inte ska ha något av det? Ska vi inte ha vare sig de fysiska kontoren eller den digitala servicen? Är det helt enkelt så att vi inte ska ha någon arbetsförmedling? I och med att anslagen till Arbetsförmedlingen minskas är det nästan den slutsatsen man kan komma fram till. Om skärmhysterin har gått för långt inom den här verksamheten, ska vi ha något digitalt alls eller inte?

För att komma tillbaka till regleringsbreven för Arbetsförmedlingen: Statsrådet fick häromdagen en skrivelse från funktionsrättsorganisationerna om vad de tycker är viktigt. Jag skulle vilja fråga statsrådet om det är några av sakerna i skrivelsen som vi kommer att kunna se i regleringsbrev framöver.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Det är lite glädjande att statsrådet vill gissa lite vad som kommer framöver och inte bara hänvisar till att det kommer en skrivelse. Jag uppskattar att vi får någon sorts inblick i vad som kan tänkas komma.

Jag vill också passa på att tacka arbetsmarknadsministern för debatten. Samhall är precis som statsrådet säger ett oerhört viktigt företag som har en stor roll i att ge fler stöd i arbete. Den kritik som vi har diskuterat här i dag och som framkommer i Riksrevisionens rapport visar dock att det kan bli ännu bättre. Detta är någonting som vi behöver se över: Vilken väg tar vi framåt för att förbättra Samhall och ge fler möjlighet att komma till Samhall, få ett meningsfullt arbete på Samhall och också komma vidare från Samhall i övergångar till den reguljära arbetsmarknaden? Detta är nämligen också en viktig del i Samhalls uppdrag.

Jag ser fram emot regeringens skrivelse i höst och att få se hur den översyn som arbetsmarknadsministern pratar om verkligen kommer att landa. Vi får se om det som vi har diskuterat här i dag är saker som kommer upp i den översynen och även i ägaranvisningarna framöver. Jag vill dock återigen trycka på vikten av att vi inte bara lutar oss tillbaka och väntar in översynen utan att det sker en löpande dialog och utveckling tillsammans med Arbetsförmedlingen och Samhall för att se hur vi kan utveckla informationsutbytet och tillsammans med Finansdepartementet utveckla styrningen av Samhall. Jag tror att detta är oerhört viktigt att göra.

Jag vill även passa på att uppmana arbetsmarknadsministern att göra många besök ute på Samhall, även om han sa att han hade varit på många ställen. Det är via sådana besök vi får en inblick i hur många tycker att det är. Många är stolta och glada medarbetare, och det ger mycket energi att komma ut och förstå hur viktig denna verksamhet är.

Fru talman! Jag vill passa på att tacka Jonathan Svensson som deltar i debatten och lyfter fram en viktig del i granskningen. En god arbetsmiljö och styrning underlättas om det finns ett närvarande ledarskap. Det är oerhört viktigt.

Som jag sa i mitt förra inlägg förtjänar även personalen på Samhall en god arbetsmiljö, en arbetsmiljö där arbetsuppgifterna anpassas utifrån särskilda behov för personalen och som även möjliggör utveckling.

För att effektivisera stödet och inkluderingen av personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden är det nödvändigt att det sker en förbättring av informationsutbytet mellan Arbetsförmedlingen och Samhall. Det är någonting som pekas ut i Riksrevisionens rapport. En kritik som framkommer är att Samhall inte får en heltäckande bild av den enskilda individens förutsättningar i anvisningarna från Arbetsförmedlingen. Det kan i sin tur leda till att det blir ett dubbelarbete i och med att Samhall behöver göra en egen utredning när det gäller vilka behov som en viss person har. Samtidigt finns det en risk för att arbetsmiljön blir lidande för den person som kommer till arbetet.

På samma sätt finns det kritik mot att Samhall inte informerar i tillräckligt stor utsträckning till Arbetsförmedlingen om vilka arbetsuppgifter som finns tillgängliga - vilka arbetsuppgifter och tjänster som finns att utföra hos Samhall. Därför är det viktigt att detta informationsutbyte förbättras på något sätt för att gynna både individen och effektiviteten i stödprocesserna. Det är ett viktigt samarbete som behöver fungera bra mellan dessa organisationer, så att det är ett effektivt informationsutbyte för att personer med funktionsnedsättning ska nå sin strävan efter meningsfulla arbeten.

Fru talman! Samhall är en viktig arbetsmarknadspolitisk insats. Men granskningen från Riksrevisionen visar att det inte syns så tydligt i styrningen. Alltför stort fokus har legat på den ekonomiska styrningen, vilket jag även berörde i mitt förra inlägg.

I en interpellationsdebatt den 24 januari sa Johan Pehrson att han skulle ha ett möte med Samhall för att se vad de behövde för hjälp och stöd. Det är viktigt att ha löpande dialoger med både myndigheter och statliga bolag för att få reda på vilka förändringar som behövs utifrån deras horisont.

Jag undrar vad arbetsmarknadsministern fick med sig från detta möte med Samhall. Var det någonting speciellt utöver att Samhall ansåg att nivån på merkostnadsersättningen behöver höjas? Samhall ska vara en viktig insats som riktar sig till dem som inte får hjälp av andra insatser. Därför är det viktigt att Samhall erbjuder arbetsuppgifter som har en bredd för att det ska gå att erbjuda rätt arbetsuppgift till rätt person.

Men även här menar Riksrevisionen att Samhall inte erbjuder en tillräckligt bred portfölj av olika arbetsuppgifter. En stor del sker inom lokalvården, som inte passar alla medarbetare. Samtidigt bedömer 71 procent av Samhalls chefer att de personer som anvisas dit har för låg arbetsförmåga i förhållande till vad arbete på Samhall kräver. Detta är ett stort problem.

Hur tänker arbetsmarknadsministern agera innan den stora översynen sker? Statsrådet nämnde lite grann om ägaranvisningarna. Han gav en hint om att det kan komma någonting. Men hur tänker man agera för att förbättra informationsutbytet mellan Arbetsförmedlingen och Samhall men även bredden på Samhalls olika tjänster för att det ska finnas någonting som passar för varje individ som ska få sitt arbete på Samhall?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret och möjligheten att få debattera och diskutera Samhalls viktiga verksamhet.

Mina frågor grundar sig på den rapport som Riksrevisionen kom med före sommaren, och även om flera saker som tas upp i rapporten har påpekats tidigare utgör granskningen en viktig del för att fortsätta att utveckla Samhall.

Alla som kan jobba ska jobba. Vilket stöd som behövs för att komma i arbete är olika beroende på vilken individ det är. Därför är det viktigt att staten har en bredd av insatser för att hitta rätt insats till rätt person. En av de insatserna är anvisning till Samhall, som Arbetsförmedlingen kan göra.

Samhalls uppdrag är att främja sysselsättning av och utveckling för personer med funktionsnedsättning. Bolaget har också en viktig roll i att främja social inkludering och mångfald på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

Jag har haft möjligheten att besöka Samhall vid ett par tillfällen det senaste året. Oavsett om det har varit besök i den lokala butiken, på Arlanda eller i Samhalls egna produktionslokaler har jag alltid mötts av professionella medarbetare som är stolta för att de är en del av samhällsbygget i Sverige. Samhalls verksamhet är i stora delar bra, men som i all verksamhet finns det saker som går att utveckla.

I Riksrevisionens rapport framkom bland annat kritik över att Samhall har låtit affärsperspektivet väga för tungt på bekostnad av det mänskliga perspektivet. Det har medfört att arbetsmiljön för personalen har blivit lidande och att personer har utfört olika arbetsuppgifter som av olika skäl inte har passat för dem. För många företag är affärsmässigheten en central aspekt, men när det gäller Samhall är det tydligt att det behövs en bättre balans och att det läggs större fokus på att skapa meningsfulla och utvecklande arbeten för de anställda.

När det gäller arbetsmiljön för anställda på Samhall har ett arbete påbörjats. Det är oerhört viktigt att alla arbetsplatser har en bra arbetsmiljö. Det är något som debatterades i förra veckan med statsrådet Brandberg, och det gäller inte minst för de anställda på Samhall.

Fru talman! Arbetsmarknadsministern ger inte så många svar på mina frågor. Det vi får veta är att regeringen avser att göra en grundlig översyn av Samhalls uppdrag, verksamhet och förutsättningar. Men när förväntas översynen göras? Vilken ingång kommer utredningen att ha? Kommer arbetsmarknadsministern att göra någonting innan den här översynen är klar eller kommer ägaranvisningen att vara oförändrad fram till dess?

I nästa debatt kommer vi att diskutera lite omfördelningar inom det anslag som pengarna till Samhall går från. Jag tänker att vi tar den diskussionen då. Men det kan väl inte vara det enda som arbetsmarknadsministern tänker göra när det gäller Samhall? Det har ju inte direkt varit ett jättestressigt år för arbetsmarknadsministern, med ett förslag förra året och inget förslag nu i höst. Men arbetsmarknadsministern kan kanske svara på när översynen förväntas göras, vilken ingång utredningarna kommer att ha och om någonting kommer att ske innan översynen är klar.

Fru talman! Jag tycker att den här debatten visar att arbetsmiljön förtjänar mer fokus från regeringen. Många viktiga inlägg har gjorts här som berör en bredd av olika saker som var och en påverkar arbetsmiljön och gör att folk trivs på jobbet och kommer hem från jobbet.

En god arbetsmiljö ska inte vara något som det tummas på utan något som alla förtjänar och alla har rätt till. Men då behövs det utbildade skyddsombud och utbildade chefer som förstår vikten av ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Då behövs det god kunskap om hur vi förebygger såväl olyckor som annan ohälsa. Då behövs det rätt resurser till våra myndigheter för att utreda och lagföra dem som fuskar med arbetsmiljön.

Då behövs det tydligen också en ny regering. Dagens SD-regering pratar gärna om vikten av en god arbetsmiljö, men i själva verket prioriterar man bort möten med parterna, skippar möten om arbetsmiljöstrategin och reagerar inte på det stora antalet dödsfall som sker på svensk arbetsmarknad.

Nej, fru talman, jag har inte mycket tilltro till dagens SD-regering. Den kommer inte att göra Sveriges arbetsplatser tryggare. För Sveriges arbetare har Sverige blivit både fattigare och farligare. Ett år med SD-regeringen har gjort både arbetsplatserna och samhället fattigare och farligare, och jag har tyvärr ingen tilltro till att det kommer att ändras de kommande tre åren.

Fru talman! Statsrådet nämnde i sitt första inlägg lite om arbetslivskriminaliteten, ett annat område som jag har fokuserat lite extra på under det senaste året. På det området vet vi att arbetsmiljön tyvärr är väldigt utsatt. Fusk inom just arbetsmiljöbiten hör till den vanligaste arbetslivskriminaliteten. Att spara in på arbetsmiljön och medvetet bryta mot regler och lagar är näst intill hänsynslöst. Arbetare som är i beroendeställning tvingas jobba i en arbetsmiljö där de riskerar livet varje dag. Att få ned dödsolyckorna och andra allvarliga olyckor på arbetsplatser hänger därför tätt ihop med just arbetet mot arbetslivskriminalitet.

Nu handlar den här debatten om arbetsmiljön, men jag vill ändå passa på att i förbifarten beröra lite om arbetslivskriminaliteten - specifikt sekretessen. Det har varit uppe flera gånger i tidigare debatter med statsrådet och statsrådets kollegor att sekretessen ställer till det enormt. Det har funnits ett färdigt förslag på regeringens bord sedan den tillträdde, men när vi kollar på höstens propositionslista ser det inte ut att komma någonting där. Regeringen fortsätter alltså låta de fuskande företagen prata med varandra medan myndigheterna inte får den möjligheten.

Men åter till diskussionen om arbetsmiljön. Något behöver göras för att fler ska få en säker och god arbetsmiljö. Det handlar om samverkan på arbetsplatserna men också om att fler som bryter mot lagarna måste lagföras. Därför behöver tiden för utredningar förkortas, kvaliteten på utredningarna förbättras och kunskapen kring arbetsmiljöbrotten stärkas generellt.

Fru talman! Jag vill också ta upp något av det som min kollega Adrian Magnusson pratade om, den ökade stressen. Detta är ett ständigt återkommande problem. Rekordmånga är sjukskrivna, vilket också Adrian Magnusson framförde här. Det märks inte minst inom välfärden, där resurserna inte räcker till. Det finns inte resurser att bemanna upp, och därför får man stressa ännu mer. Här har regeringen ett stort ansvar i och med att den inte prioriterar välfärden. Vi ser återigen genom handlingar att arbetsmiljön för välfärdens hjältar inte är så högt prioriterad för regeringen.

Tänker statsrådet vidta några åtgärder för att inte fler ska bli sjuka till följd av den ökade stressen, oavsett om det är inom de myndigheter som regeringen minskar anslagen till eller om det är hos de välfärdens hjältar som får springa fortare när sjukvården inte får de resurser den behöver?

Fru talman! Nästa vecka är det arbetsmiljövecka runt om i hela EU för att uppmärksamma just arbetsmiljöarbetet. Kommer regeringen då att inse att något behöver göras och genom handling visa hur viktig arbetsmiljön är, eller kommer det att vara ytterligare en vecka då statsrådet inte träffar parterna och då Arbetsmiljöverket inte får i uppdrag att analysera dödsolyckorna? Hur kommer det att bli?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret och möjligheten att debattera frågan. När jag skickade in interpellationen hade 36 personer förlorat livet under 2023 till följd av en olycka på sin arbetsplats. Det är den högsta siffran under samma period de senaste tio åren. Förra året var det 49 personer som inte kom hem från jobbet.

Varje dödsfall är ett misslyckande som hade kunnat förhindras. Men alltför ofta saknas det riskbedömningar av det arbete som ska utföras. Att ständigt jobba med att förbättra arbetsmiljön är oerhört viktigt och något som inte ska prioriteras bort. Varje tillbud ska rapporteras och utredas, så att det inte sker en olycka nästa gång. Genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete förebygger vi olyckor på bästa sätt och vidtar alla åtgärder för att undvika olyckor i framtiden. Det var därför jag ställde den här interpellationen till statsrådet och frågade om hon avser att uppdatera den arbetsmiljöstrategi som vi socialdemokrater tog fram förra mandatperioden samt hur vi ska få stopp på de här dödsolyckorna.

Statsrådet tackar ofta oss ledamöter för vårt engagemang i frågorna, men hur ser engagemanget ut för statsrådet själv? Statsrådet Brandberg har konsekvent tackat nej till att träffa parterna. Men vi förstod av den förra interpellationsdebatten att det kanske ligger i regleringsbrevet för myndigheten att upprätthålla den kontakten. Trots det har de tre största LO-förbunden försökt få kontakt med statsrådet men konsekvent fått nej. Statsrådet har bjudit in parterna och myndigheter till Arbetsmiljöforum för att diskutera åtgärder inom arbetsmiljöstrategin, både den 20 mars och den 2 oktober. Vid båda tillfällen väljer statsrådet att inte vara med.

Nu kan statsrådet inte ens ge svar på om arbetsmiljöstrategin ska uppdateras när den går ut 2025. Kommer vi ens att ha någon arbetsmiljöstrategi när regeringen byts ut 2026, eller kommer arbetsmiljöstrategin liksom regeringen att vara ett minne blott?

För ett år sedan intervjuades statsrådet av Dagens Arbete. Då sa statsrådet att arbetsmiljön måste prioriteras och att hon studsat till över hur många som dör på våra arbetsplatser i olyckor. Bara någon vecka efter intervjun var det dags för regeringen att uppdatera regleringsbreven. Man tänker ju då att Arbetsmiljöverkets regleringsbrev minsann bör få betydande förstärkningar när det gäller arbetet mot dödsolyckor. Men så blev inte fallet. I stället valde statsrådet Brandberg att ta bort uppdraget om att redovisa och analysera dödsolyckor, arbetsolyckor och arbetssjukdomar från Arbetsmiljöverkets regleringsbrev.

Hur ska allt det här tolkas? Ska vi lyssna på vad statsrådet säger eller kolla på vad statsrådet gör? Vilket engagemang finns egentligen hos regeringen och statsrådet för frågor på arbetsmiljöområdet? Utifrån era handlingar är känslan att det inte finns något direkt engagemang.