Fru talman! Jag tackar Saila Quicklund för att bra anförande och för att hon särskilt lyfte kvinnors arbetsmiljö.

Jag vill titta tillbaka lite grann. När jag och Saila Quicklund hade vårt första replikskifte här i kammaren, i en arbetsmiljödebatt för tre år sedan, ställde jag ett par frågor till ledamoten. De löd ungefär så här: Tycker Moderaterna att arbetsgivare behöver ta ett större ansvar för den psykosociala arbetsmiljön? Är man beredd att införa sanktioner vid brister i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön?

Svaret jag fick från ledamoten då var mycket tydligt. Jag har klippt lite i svaret, men följande är vad hon sa: Självklart tycker jag, Moderaterna och regeringen att vi ska gå vidare med möjligheter till sanktioner. Det ligger helt i Moderaternas linje. I den frågan finns det ingen konflikt.

Det var ett besked som skapade förväntningar. Det fanns och finns fortfarande ett konkret, färdigutrett förslag som skulle öka trycket på arbetsgivare att ta frågor som hög arbetsbelastning och psykisk ohälsa på lika stort allvar som de fysiska riskerna på arbetsplatserna. Utredningen presenterades 2022 och föreslog att det ska införas sanktionsavgifter även för brister i den psykosociala arbetsmiljön och i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

Nu står vi dock här tre år senare, i slutet av mandatperioden, och i den här frågan har ingenting hänt. Därför vill jag fråga ledamoten vad det var som förändrades. Varför blev det som var så självklart i början av mandatperioden plötsligt inte värt att genomföra?

(Applåder)

Fru talman! Ja, det var ju Socialdemokraterna som tillsatte den utredning som föreslog utökade sanktionsavgifter. Det var 2022, strax före valet, och därefter remitterades utredningen. Remisserna och utredningen låg på regeringens bord när Tidöregeringen tillträdde 2022. Det var alltså prioriterat för den förra regeringen, men man brukar ju faktiskt utreda saker och ting innan man lägger fram förslag på riksdagens bord – och det gjorde vi.

Jag vill vända mig emot det ledamoten säger. Arbetsgivaren har hela ansvaret för arbetsmiljön på arbetsplatsen – det är fastställt i arbetsmiljölagen – och det är upp till arbetsgivaren att samverka med anställda och skyddsombud.

Arbetsmiljöstrategin verkar inte vara särskilt prioriterad. Som jag sa i mitt anförande tidigare finns det ju andra politikområden där man har kunnat lägga fram förslag i tid – och i god tid – före valet, men det har man inte gjort när det kommer till arbetsmiljöstrategin. Enligt mig beror det på hur högt man prioriterar arbetsmiljöfrågorna, och det verkar inte vara särskilt högt.

För att återgå till frågan: Tiden har gått, och man har haft alla möjligheter att gå från ord till handling när det kommer till sanktionsavgifter. Under tiden fortsätter människor att bli sjuka av stress, ohälsosam arbetsbelastning och bristande arbetsmiljöansvar.

Regeringen fattar ju gemensamma beslut. Jag förutsätter att ledamoten har dialog med Arbetsmarknadsdepartementet, så ledamoten skulle – och borde – kunna svara på varför regeringen inte har gått vidare med förslaget. Vad är anledningen till att det inte har blivit några nya sanktioner under den här mandatperioden trots att regeringen har haft hela mandatperioden på sig att lägga fram ett sådant förslag?

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag arbetsmiljö. Det handlar ju ytterst om människors liv och hälsa. Det handlar om rätten att gå till jobbet men framför allt om rätten att komma hem igen.

För varje dödsolycka i arbetslivet finns ett namn, en människa och en familj. Det finns någon som inte kommer hem och någon vars barn, partner eller föräldrar får ett besked som aldrig går att ta tillbaka. Dödsolyckor är den yttersta konsekvensen av brister i arbetsmiljön, och ändå fortsätter de att ske.

Utvecklingen är djupt oroande. I flera branscher ser vi hur riskerna ökar. Dit kan vi räkna byggbranschen, transportbranschen och industrin men också andra sektorer där arbetsvillkoren har pressats under lång tid. Vi vet att många av dem som drabbas befinner sig längst ned i arbetsmarknadens hierarkier. Det handlar om visstidsanställda, migrantarbetare och personer utan stark ställning gentemot arbetsköparen.

Fru talman! Mot den bakgrunden räcker det inte att bara hänvisa till pågående arbete. Vänsterpartiet menar att situationen är så allvarlig att det krävs ett samlat nationellt grepp. Därför föreslår vi att en kriskommission tillsätts för att analysera dödsolyckorna i arbetslivet och ta fram konkreta åtgärder för att vända utvecklingen. En sådan kommission måste arbeta brett och förutsättningslöst. Den måste samla fackliga organisationer, arbetsgivare, forskare och berörda myndigheter. Den måste gå till botten med orsakerna: tidspress, underentreprenörsled, bristande kontroll och otydliga ansvarsförhållanden. Den måste också leverera förslag som gör skillnad – inte om tio år, utan nu. En nollvision utan handling är faktiskt inte värd namnet.

Fru talman! En av de viktigaste faktorerna för en säker arbetsmiljö är att det finns starka skyddsombud på arbetsplatserna. Skyddsombuden är arbetstagarnas röst i arbetsmiljöarbetet. De ser riskerna i vardagen och kan ofta agera innan olyckor sker. De utgör en motvikt till arbetsgivaren och säkerställer att arbetsmiljöarbetet inte bara blir en pappersprodukt.

I dag ser vi dock allvarliga brister. På många arbetsplatser saknas skyddsombud helt. På andra håll finns de men saknar tillräckliga förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Vi ser också exempel på att arbetsgivare aktivt motarbetar skyddsombud eller kringgår systemet. Det är oacceptabelt.

Vänsterpartiet föreslår därför att de regionala skyddsombudens tillträdesrätt stärks. De måste kunna nå fler arbetsplatser, särskilt där facklig närvaro saknas. Det är ofta där riskerna är som störst.

Vi vill också se en lagstadgad rätt till utbildning för skyddsombud. Uppdraget är väldigt komplext och kräver kunskap om lagstiftning, riskbedömning och arbetsmiljöarbete. Det är inte rimligt att detta lämnas åt slumpen.

Dessutom behöver vi granska hur skyddskommittéerna fungerar i praktiken. I dag finns det tyvärr indikationer på att så kallade falska skyddskommittéer förekommer. I dessa fall uppfyller arbetsgivarna formellt kraven, men arbetstagarnas inflytande är i realiteten obefintligt. Det urholkar hela systemet.

Fru talman! Arbetslivskriminaliteten är ett växande problem som påverkar både arbetsmiljön och konkurrensen på arbetsmarknaden. Det handlar om företag som medvetet bryter mot regler, utnyttjar människor och pressar villkor till nivåer som ingen ska behöva acceptera. Det handlar om svartarbete, lönedumpning, osäkra anställningar och rena brott mot arbetsmiljölagstiftningen.

De som drabbas hårdast är oftast de som är mest utsatta, som jag sa tidigare, alltså migrantarbetare, personer med svag ställning på arbetsmarknaden och människor som saknar kunskap om sina rättigheter eller är rädda för att förlora sitt arbete. Samtidigt som detta sker slås seriösa företag ut av oseriösa aktörer som konkurrerar med sämre villkor. Detta är inte bara ett arbetsmarknadsproblem, utan det är ett systemhot.

Fru talman! Regeringen har tagit fram en nationell strategi mot arbetslivskriminalitet, och den innehåller flera viktiga komponenter. Det räcker dock inte att bara presentera en strategi. Den måste också genomföras, följas upp och utvärderas.

Vänsterpartiet anser därför att strategin ska bli föremål för en systematisk utvärdering. Vi måste veta vilka åtgärder som fungerar och vilka som inte gör det. Vi måste kunna justera politiken utifrån fakta – inte förhoppningar.

Dessutom behöver vi stärka verktygen i kampen mot arbetslivskriminalitet. Det handlar om bättre samordning mellan myndigheter, ökade resurser till tillsyn och skärpta sanktioner mot de företag som bryter mot reglerna. Det måste kosta att fuska. Därför yrkar jag bifall till reservation 13 i betänkandet.

Fru talman! När man bryter mot arbetsmiljöregler och människor skadas eller dör är det inte bara en olycka. Det är ofta ett resultat av medvetna beslut och av prioriteringar där produktion och vinst har gått före säkerhet. I de fallen måste samhället agera med full kraft. Arbetsmiljöbrott måste utredas effektivt och leda till kännbara konsekvenser.

I dag ser vi alltför ofta att ansvarsförhållandena är otydliga och att sanktionerna inte står i proportion till brottens allvar. Det riskerar att skapa en kultur av straffrihet. Vi behöver därför se över hur arbetsmiljöbrotten hanteras, från tillsyn till rättsprocess. Det ska vara tydligt vem som bär ansvar, och det ska få konsekvenser att bryta mot lagen.

Fru talman! Jag upplever att det finns en tydlig skiljelinje i den här debatten. På ena sidan finns de som ser arbetsmiljö som en kostnad – något som kan effektiviseras bort i konkurrensens namn. På andra sidan finns vi som ser arbetsmiljö som en grundläggande rättighet.

Vänsterpartiet tillhör den senare kategorin. Vi accepterar inte att människor skadas eller dör på jobbet, vi accepterar inte att oseriösa företag utnyttjar människor och snedvrider konkurrensen och vi accepterar inte ett system där skyddet för arbetstagare är beroende av arbetsköparens goda vilja.

Ett starkt arbetsmiljöarbete kräver politisk vilja, det kräver lagstiftning som fungerar i praktiken och det kräver att vi står upp för de människor som varje dag går till jobbet och bär upp vårt samhälle. Det minsta de kan kräva är att få komma hem igen.

Fru talman! Vi vet att när folk får återhämta sig mellan olika arbetspass mår de bättre, sjukskriver sig mindre och kan utföra sitt jobb bättre. Framför allt gäller det inom vården, och i Stockholm vittnar jättemånga sjuksköterskor om att de gör ett mycket bättre jobb och att patienterna är mer nöjda när de får möta personal som är utvilad, pigg och fräsch inför ett nytt arbetspass.

När det gäller arbetstidsförkortningen hade Saila en beräkning på hur mycket det skulle kosta. Ibland måste man väga gungor och karuseller mot varandra. Exempelvis är det redan nu jättesvårt att rekrytera undersköterskor, och det finns ett enormt behov av arbetskraft inom vård och omsorg. Det kan vara värt att nämna att vi redan nu har lagstadgad arbetstid. Jag är ganska övertygad om att man kommer att kunna rekrytera mer människor när man kan erbjuda dem en bättre arbetsmiljö. Det kan handla om att få mer inflytande över sitt jobb och schema. Det kan också handla om att jobba lite mindre och därigenom prestera bättre på jobbet.

Bättre arbetsmiljö genom förkortad arbetstid är mitt svar till Saila Quicklund.

Fru talman! Allt hänger ihop. När man ska införa något nytt måste man ibland titta utanför boxen. Arbetspassen ser annorlunda ut, för när man har kortare arbetstid ser också schemat annorlunda ut. Man ska alltså inte stirra sig blind på hur det ser ut nu.

Saila trodde något, och jag som är från Jönköping vet att man tror i kyrkan. Det finns så många lyckade exempel på arbetstidsförkortning, och man har inte bara kunnat rekrytera mer personal utan också kunnat behålla personal. Särskilt inom vården är det ett problem att man inte lyckas hålla kvar den kompetens man redan har, men jag vet att det finns ett otal exempel på att man har lyckats med detta tack vare arbetstidsförkortningen.

Låt mig också säga något om karensen. Saila upplever att fler sjukskriver sig bara för att de kan göra det. Där jag har arbetat, i LO-yrken, har det aldrig varit så eftersom man inte lättvindigt sjukskriver sig och får mindre pengar. Jobbar man exempelvis på restaurang förlorar man allt på att vara hemma, och därför vill man gå till jobbet. Då är det bra om man inte förlorar lika mycket när man är sjuk.

Det är gungor och karuseller igen. Ja, det kostar lite, men vinsten är att vi har friska människor på jobbet. Det kommer därför att bli en vinst i slutändan.

Fru talman! Arbetsmiljö handlar om människors vardag på jobbet. Det handlar om att komma hem från jobbet utan skador, utan utmattning och med hälsan i behåll. Det handlar om att man ska hålla ett helt arbetsliv. Min och Centerpartiets utgångspunkt är tydlig: Arbetsmiljöarbetet måste vara förebyggande så att skador helt enkelt inte uppstår.

Vi har kommit långt i Sverige, där vi har ett mycket större skydd i dag än tidigare, men ibland agerar vi fortfarande för sent så att medarbetare blir sjukskrivna på grund av arbetsmiljön. Här behöver vi fortsätta att arbeta för att kunna förebygga risker. Även om allt kanske inte går att förebygga helt och hållet kan vi med en ökad riskmedvetenhet minska skadorna.

För att detta ska bli på riktigt behöver vi se till att vi har ett fungerande regelverk för både små och stora företag. De små företagen, som trots allt är i majoritet i Sverige, har inte alltid stora HR-avdelningar eller arbetsmiljöspecialister, utan där är det ofta företagaren själv som får hantera både verksamheten och regelverken. Då måste politiken också vara rimlig för små företag.

Centerpartiet tycker att regelverket behöver anpassas och bli lite flexiblare för de små företagen. Det måste vara lätt att göra rätt, inte svårt att förstå vad som gäller. Om reglerna blir krångliga riskerar vi att få motsatt effekt: mindre fokus på faktisk arbetsmiljö och mer fokus på administration. Här spelar våra myndigheter en avgörande roll.

Fru talman! Vi menar att Arbetsmiljöverket i större utsträckning bör arbeta stödjande och rådgivande. Självklart ska regler följas, men det måste också finnas ett tydligt fokus på att hjälpa arbetsgivare att göra rätt från första början. Ett förebyggande arbetssätt kräver inte bara kontroll utan också kunskap, dialog och tillgängligt stöd.

Fru talman! Arbetsmiljö skapas inte i lagböcker utan på arbetsplatser. Därför är samverkan helt avgörande. När arbetsgivare, arbetstagare och skyddsombud arbetar tillsammans kan trygga, hållbara och utvecklande arbetsplatser skapas. Det är i dialogen som problemen upptäcks och lösningar växer fram.

Vi kan inte tala om arbetsmiljö utan att tala om den psykiska hälsan. Stress, hög arbetsbelastning och brist på återhämtning är några av de största arbetsmiljöproblemen i Sverige. Det gäller inte minst inom vård, omsorg och andra kontaktyrken, men det finns på hela arbetsmarknaden. Vi behöver ta detta på allvar. Vi behöver arbetsplatser där människor inte slits ut utan där de kan arbeta ett helt yrkesliv.

Fru talman! Efter pandemin har distansarbetet ökat, och det är positivt för många människor och arbetsgivare. Däremot behöver vi se över arbetsmiljöansvaret så att det fungerar när medarbetare har flera arbetsplatser och delvis kan styra över sin egen arbetsmiljö hemma. Vi behöver också se över hur ansvaret för den psykosociala arbetsmiljön ser ut för de medarbetare som inte är på arbetsplatsen varje dag. Jag och Centerpartiet är helt övertygade om att distansarbete kommer att finnas kvar, och då gäller det att hitta otydligheterna och se till att det blir en helhet även där.

Fru talman! En annan sak som också är viktig för att vi ska hålla ett helt arbetsliv är möjligheten att byta arbetsplats och yrke under livet. Tack vare Centerpartiet genomfördes en reform under den förra mandatperioden som kallas för omställningsstudiestöd. Det är ett långt ord som innebär att människor har möjlighet att mitt i livet studera och stärka sin plats på arbetsmarknaden och till och med byta yrkesbana. Det är en otroligt viktig reform för det livslånga lärandet. Att byta yrke under livet är en stor del i arbetslivet, också för att man ska hålla. Omställningen skapar frihet för individen och ökar tillgången på kompetent personal för arbetsgivarna.

Sammanfattningsvis, fru talman, handlar Centerpartiets arbetsmiljöpolitik om något ganska enkelt: att förebygga i stället för att reparera, att göra det lätt att göra rätt, att se hela arbetsmarknaden – även de små företagen – och att ta både fysisk och psykisk arbetsmiljö på allvar. Det är så vi bygger ett hållbart arbetsliv för individen, för företagen och för Sverige.

Centerpartiet har tillit till alla människor. Vi har tillit till att både företag och arbetsplatser med rätt förutsättningar både kan och vill ta ansvar för en god arbetsmiljö.

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 6.

Fru talman! Tack, Adrian Magnusson, för ett väldigt bra och aktuellt anförande!

Kampen mot arbetslivskriminaliteten är jätteviktig, för den finns överallt i hela samhället. Hemma hos Adrian Magnussons partiledare, till exempel, anlitades olaglig arbetskraft som städade hennes hem. Så ska det inte få vara. Jag skyller inte på henne, men det ska inte få gå till på det viset.

Vi såg ett annat exempel i Göteborgs stad. Där anlitades 15 olagliga byggnadsarbetare, som fick jobb av staden i ett skyddsområde.

Min fråga till Adrian Magnusson är ganska kort och koncis. Hur ser Adrian Magnusson på beställaransvaret, och hur ser Adrian Magnusson på förslaget om tjänstemannaansvar?

Det är ju också så att i många kommuner och regioner har man inte kompetensen när det gäller upphandlingar. Vad behöver vi göra där? Behöver vi utbilda kommunerna, eller hur ska vi hantera den frågan?

Fru talman! Det ser inte ut så i alla små kommuner. Jag kan ta min egen kommun som exempel. När jag började i politiken var den kommunala upphandlaren socialdemokrat och satt även som vice ordförande i kommunstyrelsen. Så kan det se ut ibland, och det är ju ingen situation vi vill ha.

Innan vi avslutar den här debatten vill jag gärna lyfta upp en fråga som jag tycker är väldigt intressant, nämligen frågan om antal underentreprenörer. Adrian Magnusson nämner den norska modellen, och jag har träffat Veidekke och diskuterat den väldigt mycket. Jag tycker att det är en ganska bra modell. Där handlar det om huvudansvaret, och sedan kan det vara ytterligare hundra underentreprenörer under, men ansvaret ska ligga hos två underentreprenörer.

Är det detta Adrian Magnusson menar, eller menar Adrian Magnusson att det bara ska finnas två underentreprenörer per arbetsplats med totalansvar? Vi måste i diskussionen reda ut vad man från Socialdemokraternas sida menar när man säger underentreprenörsavtal. Som det till exempel ser ut på ett vägbygge i dag är det hundra underentreprenörer; varenda grävmaskinist är ju egen företagare. Jag vill ha ett förtydligande om hur Socialdemokraterna menar i den här frågan. Handlar det om huvudansvaret eller om antal underentreprenörer?