Herr talman! Vi debatterar nu Riksrevisionens granskning av Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning.

Moderaterna tror på varje människas förmåga. Alla människor ska få känna att de har en plats där de kan vara med och bidra. Det är grunden i vår arbetslinje. I Sverige ska det vara viktigare vart du är på väg än varifrån du kommer.

Riksrevisionens granskning av hur arbetsmarknadspolitiken fungerar för personer med funktionsnedsättning säger oss att vi har en bit kvar till att nå det målet. Sysselsättningsgraden bland personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga uppgår till 46 procent. I övriga befolkningen är motsvarande siffra 80 procent. Arbetslösheten i gruppen är 21 procent, att jämföra med 8 procent för övriga. Mer än var tredje långtidsarbetslös i Sverige har en funktionsnedsättning. Därför ställer vi också om arbetsmarknadspolitiken.

Herr talman! Riksrevisionen pekar ut några centrala problem, och låt mig vara ärlig om allvaret i vart och ett av dem. Det handlar om att identifiera dem som har en funktionsnedsättning. För var tionde person inskriven på Arbetsförmedlingen tar processen mer än tre år. I flera fall identifieras aldrig funktionsnedsättningen. Det är naturligtvis omöjligt att ge rätt stöd till någon vars behov man inte ens känner till. Arbetsförmedlingen behöver handläggare med rätt kompetens, som kan hålla fler fysiska möten och har mod att göra de bedömningar som krävs. Det är också tydligt att den omorganisation som genomfördes under den förra regeringen har bidragit till att väntetiderna har ökat.

Herr talman! Moderaternas svar är en återupprättad arbetslinje och en politik som aktiverar, ger rätt stöd och öppnar dörrar till den ordinarie arbetsmarknaden. I Sverige finns runt 700 000 människor med någon form av funktionsnedsättning. Bland dem med nedsatt arbetsförmåga finns en stor outnyttjad potential. Det är inte rimligt att samhället blundar för den. Målet måste vara att fler ska lämna lönestöd och Samhall för en tjänst på den ordinarie arbetsmarknaden.

Mycket arbete pågår redan nu. Sedan 2022 har Arbetsförmedlingen ett särskilt uppdrag att minska långtidsarbetslösheten. Ett sammanhållet matchningsstöd byggs ut med förkortad kartläggning, kontinuerligt stöd från en eller en liten grupp av arbetsförmedlare och ett aktivt arbetsgivararbete. Medelsiffran för deltagande i stödet 2025 var 7 587 personer per månad. Det är en kraftig ökning från 1 762 personer per månad under 2024.

Tillgången till SIUS, särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd, har ökat sedan 2023 för både kvinnor och män. Det är en insats som riktar sig direkt till personer med en funktionsnedsättning. Däremot når Arbetsförmedlingen ännu inte sina egna mål, varför mer arbete krävs.

I regleringsbrevet har regeringen gett Arbetsförmedlingen ett fortsatt uppdrag, nämligen att väsentligt korta den tid det tar att identifiera och registrera funktionsnedsättningar med särskild prioritet för dem som har stått utan arbete i mer än två år.

Det finns också ett nytt mål, nämligen att antalet deltagare i insatser inklusive lönebidrag ska öka. Arbetsförmedlingen har dessutom fått i uppdrag att genomföra riktade informationsinsatser mot arbetsgivare för att öka kännedomen om de stöd som finns tillgängliga vid och under en anställning.

Folkhögskolorna förtjänar ett alldeles eget omnämnande. Hela 44 procent av deltagarna i den allmänna kursen 2024 hade en funktionsnedsättning. Det är alltså en av de viktigaste utbildningsvägarna för den här gruppen. I budgetpropositionen för 2026 satsar vi på det särskilda utbildningsstödet, och vi föreslår ett nytt riktat bidrag till folkhögskolorna för att stärka deras kapacitet att möta deltagare med varierade stödbehov och för att motverka att utbildningar avvecklas.

Regeringen har också tillsatt en Samhallutredning, som i mars 2025 lämnade sitt betänkande. Utredningen visar att behovet av skyddat arbete är stort och sannolikt kommer att växa. Betänkandet bereds nu inom Regeringskansliet. Därtill genomför också IFAU ett projekt om arbetssökandes upplevelser av funktionshinderskodning och insatser som lönebidrag och skyddat arbete. Det är precis den typen av kunskapsuppbyggnad som Riksrevisionen efterfrågar och som är nödvändig för att politiken ska styras mot faktiska resultat.

Herr talman! Riksrevisionen betonar att regeringen måste styra Arbetsförmedlingen långsiktigt och resultatorienterat. Det är en slutsats vi delar fullt ut. Det räcker inte att sätta upp mål, utan det måste också finnas uppföljning, konsekvenser och en organisation som faktiskt levererar. Riksrevisionen rekommenderar att förordningen om särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga ses över i sin helhet. Syftet är att säkerställa att villkoren för insatserna faktiskt bidrar till att programmets mål uppfylls. Utskottet delar den bedömningen.

Vi ser också allvarligt på att bedömningarna av funktionsnedsättningar görs på olika sätt beroende på var i landet man bor. Var du råkar bo ska inte avgöra vilket stöd du får. Det är en rättvisefråga.

Sverige ska bli rikare och tryggare. Det krävs att fler är i arbete, och det kräver att de som behöver stöd för att komma dit faktiskt får det med en arbetsförmedling som identifierar behov tidigt, ger sammanhållet och individanpassat stöd och arbetar aktivt med arbetsgivare. Det kräver ett ändamålsenligt regelverk, och det kräver en politik som inte nöjer sig med att förvalta det befintliga utan som aktivt driver på för att fler ska kunna delta på arbetsmarknaden efter just sin förmåga.

Arbetet är inte klart, men riktningen är rätt. Vi är beredda att vidta ytterligare åtgärder om så behövs.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag tackar Jonathan Svensson för repliken.

Det kan tyckas lite märkligt ändå. Jag spårar en viss otålighet hos Socialdemokraterna över att det här inte går tillräckligt snabbt. Låt oss komma ihåg att Riksrevisionens rapporteringstid, den period man har sett över, är 2013–2024, alltså till största delen under den S-styrda regeringen. Det är klart förvånande om vetskapen har funnits. Och det har den! Jag har stått på Jonathan Svenssons sida och haft samma åsikter om den förra regeringen och känt otåligheten. Socialdemokraterna kräver här och nu att arbetet ska gå snabbare, medan man under åtta år inte utförde det som kanske borde ha gjorts under den tiden.

Vi vet att kritiken har varit stark mot att Arbetsförmedlingen inte sköter arbetsmarknadspolitiken för funktionsnedsatta effektivt. Var tionde person har fått vänta över tre år för att få en kodning. Det är tre år av väntan utan insatser. Vi vet alla vad det betyder fysiskt och psykologiskt för människor. Avsatta medel har inte heller använts, och Arbetsförmedlingen har skickat tillbaka miljardbelopp. Så var det även under Socialdemokraternas tid.

Nu är Socialdemokraterna otåliga. Varför kunde inte Socialdemokraterna justera det som man nu efterfrågar i opposition?

Herr talman! Tack för repliken, Jonathan Svensson!

Återigen: Det är fascinerande att Jonathan Svensson och Socialdemokraterna är otåliga. De hade faktiskt åtta år på sig att åtgärda de här sakerna.

Regeringen har på tre och ett halvt år gjort mer än den socialdemokratiska regeringen gjorde på åtta år. Vi har bytt styrelse och generaldirektör. Vi har också gett funktionsnedsatta personer som önskar starta företag extra stöd. SIUS-insatserna har ökat väsentligt. Det har satts in tolkstöd och fördjupad kartläggning, individuellt stöd och kontinuerlig handledning. Man har ökat från 1 700 till 7 500. Det händer saker, även om vi inte är nöjda. Det är den här regeringen som har tagit tag i just de sakerna.

I regleringsbrevet till Arbetsförmedlingen har vi också varit tydliga med att man måste korta väntetiderna vad gäller kodning och så vidare.

Folkhögskolorna, där 44 procent av eleverna på den allmänna kursen är just funktionsnedsatta, får ett extra stöd. Folkhögskolan är jätteviktig för att de ska kunna vidareutbildas.

Samhallutredningen bereds och kommer snart med konkreta åtgärder. Och IFAU kartlägger, utvärderar och följer upp i stort sett alla områden, som skyddat arbete och lönebidrag. Och vi har en uppföljningsstrategi som sträcker sig till 2031.

Vad gjorde Socialdemokraterna under sina åtta år? Vi har gjort detta på tre och ett halvt år. Vi är inte nöjda, men det sker saker tack vare den här regeringen. Den passivitet som den här gruppen kände av under er regeringstid får aldrig komma tillbaka.

Herr talman! Det var mångfasetterat och mycket, Nadja Awad. Arbetsmarknadsutskottets frågor blandas med färdtjänst, hjälpmedel och så vidare. Det blir en röra. Men låt mig ändå kommentera.

Självklart ökar arbetslösheten alltid med ungefär 2 procent under en lågkonjunktur. Det som är märkligt är att vi under den förra regeringen hade en nästan lika stor arbetslöshet, i högkonjunktur. Det ska noteras att man utförsäkrade ungefär 200 personer per dag. Jag mötte de personerna i min förra profession. Hade du en enkel knäskada och var sjukskriven i ett år blev du sjukpensionär. Det friserade arbetslöshetssiffrorna. Många gömdes och glömdes av den socialdemokratiska regeringen.

Vi har en lågkonjunktur som påverkar. Vi har en strukturell lågkonjunktur och en konjunkturell lågkonjunktur. De här personerna – de som är över 55 år, de som har en funktionsnedsättning och de som är utrikes födda – ryms i den strukturella arbetslösheten. Det är här de långtidsarbetslösa finns. De påverkas inte så mycket av konjunkturen. De fanns där även under Socialdemokraternas tid. De andra, på den konjunkturella sidan, får snabbare arbete. Men just de funktionsnedsatta finns här.

Vi har lagt extra stöd till folkhögskolan, och vi har tillsatt tolkstöd. Nadja Awad kanske inte lyssnade på mitt anförande där jag berättade vad regeringen har gjort på den sidan.

När det gäller att lönebidraget inte har höjts sedan 2017 ändrade inte heller den socialdemokratiska regeringen på det. Det har stått fast. Nu ska vi göra en översyn, och det är bra.

Herr talman! Nadja Awad sitter inte i arbetsmarknadsutskottet. Därför kräver eller förväntar jag mig inte heller att hon ska ha koll på alla siffror. Men varslen minskar. Vi får rapporteringar varje månad om att det går i rätt riktning. Det finns framtidstro bland företagen, och det skapar jobb. Tillväxten förväntas öka. Sysselsättningsgraden ligger snart i topp i Europa. Arbetslösheten sjunker för sjätte månaden i rad. Vi är inte nöjda med de siffror som finns nu, men det går åt rätt håll med regeringens insatser. Ändå är vi i en lågkonjunktur.

Vi minns väl hur det var när vi klev in i regeringsställning med en inflation på 10 procent. Det finns otroliga utmaningar. Självklart skyller man inte på en lågkonjunktur, men det är klart att det har betydelse för arbetslösheten. Ändå går vi i rätt riktning med de här insatserna. Vi har höjt akassan för de första 100 dagarna och gjort så att fler kan vara delaktiga och komma in i den. Vi har minskat fusket, som också varit utbrett. Akassan är bättre, men det finns en arbetslinje med ett tydligare krav på att man ska komma i arbete. Därför måste vi ha fungerande system, med en fungerande arbetsförmedling, matchning, handledning, stöd och så vidare. Det kommer många bra saker; vi är på väg.

Här syns också skiljelinjerna mellan å ena sidan Vänsterpartiet och å andra sidan Moderaterna och regeringen. Vi tror på arbetslinjen. Vi ser möjligheter i alla människor. Tro mig: Alla människor kan med rätt stöd och rätt hjälpmedel vara delaktiga i samhällsgemenskapen. Det vet jag från min profession. Vi tror på människor. Här skiljer vi oss åt. Det är arbetslinjen som står mot bidragslinjen.

Herr talman! Jag vill inledningsvis notera att det inte är någon ledamot från arbetsmarknadsministerns parti anmäld till debatten i dag. Jag tycker att det är beklagligt att man kapitulerat i den frågan redan nu.

Jag vill börja med att säga något självklart. Alla människor som kan arbeta ska också arbeta. Alla människor har också rätt att få arbeta och försörja sig efter egen förmåga. Ett arbete handlar dock inte bara om en inkomst för att betala månadens hyra. Det handlar också om det vardagliga – att få gå till jobbet, träffa sina kollegor och känna stolthet över att bidra till sin egen försörjning. Det handlar även om frihet, om delaktighet och om känslan av att bidra till vårt gemensamma samhälle.

Men för många människor med funktionsnedsättning är resan till ett arbete ofta på tok för lång och på tok för krånglig. Det beror inte på brist på vilja, utan det beror på att stödet från samhället är bristande och på att vår arbetsmarknad är utformad på ett sätt som inte fungerar för stora grupper människor.

En nyckelaktör för detta stöd är just Arbetsförmedlingen, som får anses vara statens expertmyndighet i de här frågorna. Därför tycker vi att det är välkommet och viktigt att Riksrevisionen har granskat Arbetsförmedlingens insatser för den grupp som vi nu diskuterar. Det är också denna granskning som ligger till grund för den debatt arbetsmarknadsutskottet har i dag i kammaren. Tyvärr kan Riksrevisionen i sin ingående granskning av myndigheten konstatera att det finns stora brister som behöver hanteras.

Den övergripande bedömning som Riksrevisionen gör är att genomförandet av arbetsmarknadspolitiken för den här gruppen inte är effektiv nog. Man lyfter fram att det tar för lång tid för Arbetsförmedlingen att identifiera funktionsnedsättningar hos människor som är inskrivna hos myndigheten. Förmågan att identifiera funktionsnedsättningar har dessutom försämrats över tid, vilket är extra beklagligt, då det finns ett tydligt samband mellan att få sin funktionsnedsättning identifierad och att faktiskt komma vidare i arbete eller studier.

Vidare visar Riksrevisionens granskning att Arbetsförmedlingen har brister när det kommer till att tillhandahålla stöd och insatser inom rimlig tid utifrån de förutsättningar som varje individ har. Så många som hälften av alla som fått sin funktionsnedsättning identifierad efter 2020 saknar helt en aktivitet eller insats efter två år som inskrivna.

Riksrevisionen beskriver hur människor med funktionsnedsättning är en grupp som ofta är i behov av extra stöd från Arbetsförmedlingen i sitt arbetssökande. Möjligheten till detta stöd försämras kraftigt när antalet handläggare per ärende ökar, när de arbetssökande själva förväntas bidra alltmer i sina egna ärenden och när människor har stora svårigheter att komma i kontakt med myndigheten på ett tillfredsställande sätt.

Ytterligare en svårighet som lyfts fram i granskningen är Arbetsförmedlingens arbete med sina arbetsgivarkontakter. Det är kontakter som förs med arbetsgivare, bland annat i syfte att öppna dörren för exempelvis en lönebidragsanställning. Riksrevisionen menar att detta inte har prioriterats tillräckligt på myndigheten. Man lyfter många berättelser från myndigheten och pekar på att det på tok för låga förvaltningsanslaget har lett till att detta arbete har prioriterats ned på grund av att det helt enkelt inte finns nog med personal för ändamålet.

Det finns också rapporter om flera arbetsförmedlare som lyfter fram att det så kallade taket i lönebidraget är en hindrande faktor som bidrar till att begränsa antalet arbetsgivare som vågar anställa någon med lönebidrag. I dag ligger taket på 20 000 kronor i månaden. Det är en siffra som inte har höjts sedan den senaste S-regeringen.

Sammantaget kan Riksrevisionens granskning sägas peka på stora brister när det kommer till genomförandet av arbetsmarknadspolitiken för den här gruppen. Bristerna finns både i myndighetens arbete och i regeringens styrning av myndigheten mot de tilltänkta målen.

Herr talman! Vi socialdemokrater tror att en annan värld och en annan arbetsmarknadspolitik är möjlig – en arbetsmarknadspolitik där människor får de verktyg och det stöd de behöver för att kunna ta och behålla ett arbete, oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte. Det är en arbetsmarknadspolitik där även människor med funktionsnedsättning ges samma möjligheter att delta i arbetslivet, helt enkelt för att deras erfarenheter och deras kunskaper också behöver tas till vara på arbetsmarknaden.

Vi vill se till att detta blir verklighet genom ett mer individanpassat stöd till den här gruppen människor. För att klara detta behöver Arbetsförmedlingen ha de resurser som faktiskt krävs för att inte minst anställa olika former av specialister och ha en tillfredsställande lokal närvaro.

Målet måste vara att varje individ får det stöd som man är i behov av och de insatser som krävs för att komma vidare i arbete eller utbildning, utan att falla mellan stolarna. Tyvärr har regeringen under den här mandatperioden underfinansierat Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag. Det har lett till att Arbetsförmedlingen inte har klarat av att använda de pengar som man tilldelats och årligen måste lämna tillbaka miljarder.

Vi socialdemokrater har gång på gång, i skuggbudget efter skuggbudget, lagt mer pengar på Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag och den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det har vi gjort bland annat i syfte att stärka arbetet med den grupp som vi diskuterar här i dag, genom exempelvis mer personal och kortare kötid till olika stödinsatser. Tyvärr har inte Tidöpartierna gjort samma prioritering av statskassans resurser som vi.

På den här punkten skulle jag därför vilja yrka bifall till vår reservation nummer 1. Men jag skulle också vilja lyfta fram den andra punkten i betänkandet.

Herr talman! I Riksrevisionens granskning riktade man en skarp rekommendation till regeringen att se över den förordning som har varit uppe här tidigare under debatten. Jag talar om den förordning som avser särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Förordningen reglerar en lång rad olika saker – olika former av stödinsatser från Arbetsförmedlingen, vem som kan ta del av stödet och hur stödet ska se ut – och den reglerar också det så kallade taket i lönebidraget.

När vi socialdemokrater tog emot regeringens skrivelse med anledning av riksrevisionsrapporten noterade vi ganska snabbt att vi inte riktigt upplevde att regeringen svarade upp mot rekommendationen. Således motionerade vi om att man skulle göra en översyn i enlighet med Riksrevisionens rekommendationer. Detta blev helt enkelt basen för våra reservationer i det här betänkandet.

Herr talman! Nu är det dock på gång att hända något förhållandevis spännande. Utskottets majoritet, alltså regeringen och Sverigedemokraterna, kom nämligen att rikta ett förhållandevis skarpt tillkännagivande till sina egna regeringspartier. Det är inte supervanligt. Det sker, men det är inte varje dag regeringspartierna själva tar initiativ till det.

Det tillkännagivande som utskottsmajoriteten ska göra är i praktiken näst intill synonymt med den följdmotion som vi socialdemokrater väckte på området, samtidigt som Sverigedemokraterna och regeringen föreslår att man delvis ska bifalla vår följdmotion. Utöver detta föreslår SD avslag på sin egen följdmotion.

Herr talman! Exakt vad som händer bakom kulisserna i Tidögänget tänker jag inte spekulera om. Det får stå för dem. Men jag kan ändå konstatera att det är väldigt roligt att få gehör för bra socialdemokratisk politik, en politik som dessutom förhoppningsvis ska leda till att fler människor med funktionsnedsättning får en dräglig sysselsättning att gå till.

Även om vi har fått ganska mycket gehör i utskottets ställningstagande är vi givetvis inte hundraprocentigt nöjda. Det finns delar där vi anser att man hade kunnat vara lite, lite skarpare. Det handlar om ifall man inom ramen för översynen ska ta hänsyn till taket i lönebidraget. Därför skulle jag också vilja yrka bifall till oppositionens gemensamma reservation nummer 5.

(Applåder)

Herr talman! Att inte ha ett arbete att gå till varje dag är för många människor mer än en ekonomisk utmaning. Det är en förlust av sammanhang, en känsla av att inte höra till, en känsla av att inte få bidra och – i värsta fall – en känsla av att vara en belastning. Samtidigt vet vi att de ekonomiska konsekvenserna är stora. Ett långt avstånd till arbetsmarknaden påverkar inte bara vardagen här och nu utan också den framtida pensionen. Det påverkar hela livsresan.

Herr talman! Jag är övertygad om att alla människor kan bidra på arbetsmarknaden om de får göra det utifrån sina egna förutsättningar och till 100 procent av sin förmåga. Men det kräver att vi har ett system som ser individen. Vissa personer har behov av särskilda anställningar. Andra behöver arbetshjälpmedel, handledning eller mer tid för att utföra arbetsuppgifter. I många fall krävs det ett nära och fungerande samarbete mellan den som söker ett arbete, den som finns till för att stödja och den framtida arbetsgivaren. Här finns det brister i dag.

Personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga har under en lång tid haft svårare att etablera sig på arbetsmarknaden än många andra grupper, och tyvärr har inte utvecklingen gått tillräckligt snabbt åt rätt håll.

Herr talman! Riksrevisionen pekar tydligt på att politiken inte är tillräckligt effektiv när det gäller att få fler i denna grupp i arbete. Man lyfter bland annat att det tar för lång tid innan rätt stöd sätts in och att den enskilde ofta behöver ha kontakt med många olika aktörer och dessutom själv behöver driva sitt ärende framåt. Detta är inte rimligt.

Riksrevisionen menar också att styrningen behöver bli mer långsiktig och resultatinriktad. Vi behöver bättre kunskap, fler analyser och tydligare uppföljning för att se vilka insatser som faktiskt fungerar. Inte minst måste samverkan mellan Arbetsförmedlingen, kommunerna och Försäkringskassan stärkas.

Vidare pekar man på behovet av likvärdiga bedömningar, mer individanpassat stöd och fler fysiska möten. Och det behövs ett strukturerat arbete gentemot arbetsgivare.

Herr talman! Regeringen lyfter i sitt svar att man har tillfört Arbetsförmedlingen resurser, att man arbetar vidare med frågor kring Samhall och att man gett uppdrag om information och utbildning.

Det här är viktiga delar, men det räcker inte hela vägen. Därför välkomnar jag och Centerpartiet att utskottet har markerat att regeringen inte fullt ut svarar på Riksrevisionens rekommendationer, särskilt när det gäller behovet av att se över regelverket för att säkerställa att de insatser som finns verkligen är ändamålsenliga.

Det är positivt att utskottet är enigt om att den här översynen behövs för att skapa mer långsiktighet och förutsägbara villkor för arbetsgivarna. Men, herr talman, det räcker som sagt inte. Det finns i dag inte en majoritet för att se över nivåerna i lönestödet. Det är skälet till att Centerpartiet står bakom reservation 5 och yrkar bifall till den. Centerpartiet menar nämligen att detta är en del av helheten.

Herr talman! Vi behöver också bli bättre på att förstå vad framgång faktiskt är. I dag mäter vi i huvudsak arbetslöshet i siffror. Men verkligheten är mer komplex än så. Hur mäter vi att en person har tagit steg närmare arbetsmarknaden? Hur synliggör vi förflyttningar, utveckling och ökad arbetsförmåga? Det här är svåra frågor, men det är nödvändiga frågor. Utan den kunskapen riskerar vi att missa det som egentligen är politikens kärna: att skapa verklig förändring i människors liv.

Herr talman! Fler människor måste få uppleva det som många av oss tar för givet: gemenskapen på en arbetsplats, kollegor att dela vardagen med och en känsla av att bidra.

Det här är inte enbart en arbetsmarknadsfråga. Det är en fråga om värdighet, delaktighet och framtidstro. Där har vi faktiskt fortfarande ett stort arbete att göra.