Jonathan Svensson

Fru talman! Låt mig börja med något som jag anser är en självklarhet: Alla människor som kan arbeta ska också arbeta. Anledningarna till det är många.

Att människor arbetar är en grundläggande förutsättning för finansieringen av vår välfärd, när våra skatteintäkter ökar tillsammans. Det är också en grundförutsättning för själva välfärdsmodellens funktionssätt. Vi behöver människor som arbetar som undersköterskor, lokalvårdare och lärare.

Att människor arbetar är däremot inte bara en fråga om skatteintäkter och organisering av nästa schemarad, utan det är också en fråga om frihet – friheten att ha en egen försörjning, fatta egna beslut och leva ett självständigt liv. Arbete är också en fråga om gemenskap – att få vara en del av ett sammanhang där man får möjlighet att bidra. Ett arbete är en fråga om att känna sig behövd – att ha en uppgift, bidra med något och veta att det man gör spelar roll.

Fru talman! I dag är det på tok för många människor i vårt land som inte har ett arbete att gå till. Den statliga myndigheten SCB säger att nästan 500 000 människor i det här landet saknar ett arbete att gå till varje dag. Det är 100 000 fler än för fyra år sedan.

Anledningarna kan vara många, men jag vill ändå säga härinne att den absoluta majoriteten av den halva miljonen människor inte är arbetslösa av egen fri vilja. Överlag handlar det om att man saknar förutsättningar att ta ett arbete. Det är en samhällsutmaning som vi gemensamt måste hantera.

I dag är hindren för att komma in på arbetsmarknaden alltför stora. Först och främst: Att det saknas arbetstillfällen i det här landet beror på den bristande tillväxtpolitiken, men detta överlåter jag till ett annat debattsjok. Det som vi rent arbetsmarknadspolitiskt kan göra för att ta folk närmare den frihet som ett arbete innebär stavas en aktiv arbetsmarknadspolitik.

En aktiv arbetsmarknadspolitik är en politik som inte är passiv och som inte sitter på händerna när man ser utmaningar på arbetsmarknaden och att människor saknar verktyg för att ta ett arbete. Det är en politik som ser till att människor rustas med de praktiska kunskaper som krävs för att få ett arbete. Det kan handla om praktiska hantverkskunskaper, språk och mycket annat. I grunden är det en politik som rustar människor.

Tyvärr har de senaste årens politik inte varit en politik som har rustat människor. Det som Sverige behöver är en aktiv arbetsmarknadspolitik som möter arbetslösheten med aktiva insatser – en politik som har det uttalade målet full sysselsättning. En helt grundläggande förutsättning för detta är att arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken får den finansiering som behövs för att kunna arbeta i den riktningen.

Det handlar om att de utbildningar som arbetslösa hänvisas till ska vara utformade utifrån behoven på svensk arbetsmarknad. Det handlar om att öka mängden arbetsmarknadsutbildningar och om att se till att alla människor med funktionsnedsättningar välkomnas på arbetsmarknaden och att ungdomar rustas med nya verktyg för den nya arbetsmarknad som växer fram. Det handlar också om en arbetsförmedling som har de muskler som krävs för att exempelvis kunna matcha människor mot de arbeten som finns, som kan erbjuda individuellt stöd och som kan arbeta närmare de människor som står långt ifrån arbetsmarknaden.

Fru talman! Som jag inledde med att säga borde det vara en självklarhet att alla människor som kan arbeta också arbetar. Det är en grundläggande förutsättning för vårt samhälles funktionssätt men också för människors försörjning, gemenskap och frihet. Tyvärr har vi under de senaste åren inte haft en politik som prioriterat detta. Det, fru talman, ska förhoppningsvis förändras nu.

(Applåder)

I detta anförande instämde Markus Kallifatides (S).

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Statsministern har sagt att en regering bland annat ska utvärderas utifrån hur den lyckas pressa tillbaka arbetslösheten. Arbetsmarknadsministern fick den konkreta frågan om han anser att regeringen har lyckats med det. På den frågan svarade arbetsmarknadsministern ja. Men det stämmer ju helt enkelt inte. Under den här mandatperioden har vi fått 100 000 fler arbetslösa människor i det här landet. Nästan var fjärde ung människa saknar ett arbete att gå till. Jag tänker lite extra på alla de unga som nu lämnar gymnasie- eller högskolestudier för att komma rakt ut i arbetslöshet, trots att de gjort allt rätt.

Vi socialdemokrater har gång på gång lagt förslag på riksdagens bord, men varje gång har regeringen sagt nej. Samtidigt som arbetslösheten är rekordhög gör regeringen i praktiken ingenting för de här grupperna.

Jag vill fråga arbetsmarknadsministern om han står fast vid sitt uttalande att arbetslösheten har sjunkit under den här mandatperioden och vad hans svar är till alla Sveriges unga som nu blir arbetslösa.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill lyfta fram en av de saker som statsrådet sa, nämligen att Sverige är ett fantastiskt land. Det händer mycket bra i det här landet, men det händer också ganska mycket dåligt i det här landet. Det är därför många av oss som sitter här i kammaren är politiskt engagerade, det vill säga vi vill förändra samhället till det bättre. Det är själva grundbulten i politiken.

Statsrådet nämnde flera saker i sitt svar. Jag tänkte ta upp ett fåtal av dem. Hon nämner att vanligt folk har fått 5 000 kronor mer i månaden. Det är möjligt att man i någon beräkning på Finansdepartementet får ihop de 5 000 kronorna, men går man ut och pratar med vanligt folk på gatan tror jag inte att de flesta av dem upplever att de har 5 000 kronor mer varje månad. Det tror jag att de flesta inte anser.

Det var lite kul att statsrådet i förbifarten lyfte fram tandvården för äldre. Det är bra att man stärker den tandvården, men det har skett på direkt bekostnad av tandvården för den grupp vi diskuterar i dag. Det är ändå i sammanhanget lite roligt att konstatera eftersom den avgiftsfria tandvården har tagits bort för 19–23-åringar.

Det finns ändå förhållandevis mycket belägg för att reformen, alltså sänkningen av arbetsgivaravgiften, inte är den mest effektiva åtgärden man kan vidta i den här situationen. Det är ingen universallösning för att pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. Det finns snarare andra verktyg och metoder man skulle behöva använda sig av för att ge fler unga människor en vettig chans att få ett arbete att gå till.

Min övertygelse om att sänkningen av arbetsgivaravgiften inte är den mest effektiva reformen stärks i och med Aftonbladets granskning, nämligen att den i praktiken innebär en subvention av ett enskilt bolags vinst. Det är inte att hantera skattebetalarnas pengar på ett korrekt sätt, och det är tråkigt att regeringen inte kan överväga att vidta andra åtgärder än denna.

Jag vill återigen fråga statsrådet: Hade man inte kunnat utforma reformen på ett annat vis eller göra en annan prioritering?

(Applåder)

Herr talman! Statsrådet var inne på flera olika områden. Jag tänker beröra några av dem.

Omvärldsoron med Donald Trump i Vita huset innebär absolut att vi behöver vidta åtgärder här i Sverige. Det som vi har en politisk konflikt om i Sveriges riksdag är vilka åtgärder vi ska genomföra.

Statsrådet nämnde att vi har en låg inhemsk efterfrågan och att vi behöver få in mer pengar i ekonomin. Där går konfliktlinjen vid att regeringen vill sänka skatten för dem som tjänar mer medan vi har en annan linje.

Statsrådet hänvisar också till den vårbudget som vi nyligen har hanterat här i kammaren och talar om satsningar. Om vi kikar på exempelvis den samlade arbetsmarknadspolitiken inom utgiftsområde 14 ser vi att det utgiftsområdet de facto har mindre pengar – mitt i en arbetsmarknadskris. Man kan alltså, minst sagt, göra olika politiska prioriteringar.

Statsrådet nämnde också att tidigare utvärderingar av sänkta arbetsgivaravgifter har visat att det har lett till fler arbeten för unga. Det får man verkligen hoppas att det har gjort, herr talman. Om man har lagt så pass stora summor på sådana reformer borde det rimligtvis ha lett till någon form av effekt. Frågan är väl snarare om det är rätt åtgärd och den mest effektiva åtgärden eller om det kanske till och med är en ineffektiv åtgärd.

Statsrådet sa i sitt inledande svar att det har gjorts utvärderingar av det här tidigare. Hon nämnde inte vilka. Jag bad riksdagens utredningstjänst kika på några av de utvärderingar som har gjorts tidigare. Jag tänker att jag kan lyfta upp lite av det här.

En utvärdering från IFAU har tittat på alliansregeringens första mandatperiod då man sänkte arbetsgivaravgifterna. Det konstateras att reformen visat på ett betydande bortfall av skatteintäkter per skapat jobb, vilket bedöms bero på att de flesta skulle ha haft ett arbete även utan subventioner till deras arbetsgivare. IFAU, som ändå får anses vara experter på området, beskriver att ett effektivare sätt hade varit att rikta de här stöden särskilt till de människor som står längre ifrån arbetsmarknaden.

En annan studie tittade på bortfallet av skatteintäkter och intäktsbortfall per skapat jobb. Man räknade med att det, i 2008 års siffror, kostade uppemot 1,6 miljoner per skapat jobb. Det motsvarar ungefär tre fyra undersköterskor per skapat jobb.

Herr talman! Det finns fler studier att lyfta fram i sammanhanget, men jag vill särskilt lyfta fram ett pm som kommer från Finansdepartementet. Där beskriver de att den här reformen inte kommer att få några betydande långsiktiga effekter på sysselsättningen bland unga. Det är nästan lite humoristiskt att Finansdepartementet själva skriver att de bedömer att det inte får några långsiktiga effekter på sysselsättningen.

Herr talman! Jag tycker ändå att det finns belägg för att den sänkta arbetsgivaravgiften för unga inte är den mest effektiva åtgärden för att få unga människor i arbete. Det är därför vi har varit kritiska till reformen och inte har varit för den här sänkningen. Hade vi fått bestämma hade vi lagt de här resurserna på andra saker, på mer effektiva åtgärder, såsom jobbkontrakt för unga, där man får möjlighet till utbildning, praktik eller arbetsträning. Det hade kunnat vara ett traineeprogram för nyutexade studenter, ett körkortslyft eller varför inte en statlig satsning på så kallade SAO-jobb. Det är tyvärr inget som regeringen har med i sina budgetpropositioner.

Herr talman! Jag vill därför återigen fråga varför regeringen lägger resurser på ineffektiva åtgärder när man ska pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. Ser man inte att ens prioritering kanske har landat fel just den här gången? Statsrådet får jättegärna reflektera över det.

(Applåder)

Herr talman! Tack till statsrådet för att hon tar sig tid att komma till kammaren och diskutera denna fråga i dag!

Som jag nämnde i min interpellation föreslog regeringen tidigare i år riksdagen att arbetsgivaravgiften för unga skulle sänkas förhållandevis mycket, och som statsrådet nämnde blev detta verklighet den 1 april. Det är en tillfällig åtgärd som är tänkt att sträcka sig fram till september nästa år. För protokollets skull är det värt att nämna att detta var en sänkning som vi socialdemokrater avvisade i vårt budgetförslag.

Enligt regeringens egna beräkningar kostar skattesänkningen cirka 6 miljarder kronor av statens budget för innevarande år – och då omfattar sänkningen bara nio av årets tolv månader. Det är alltså en förhållandevis stor summa vi lägger på just denna skattesänkning för just detta ändamål.

Det är därför man blir så förfärad när man tar del av den granskning som Aftonbladet i sitt program 200 sekunder har gjort av ett större bolag i Sverige. Detta bolag omsätter miljarder, har vuxit väldigt kraftigt på bara ett fåtal år och verkar i en bransch där väldigt många unga arbetar.

Då skulle man kunna tänka sig att sänkningen av arbetsgivaravgiften användes på ett korrekt sätt och ledde till fler jobb för unga människor, mitt i den här lågkonjunkturen där ungdomsarbetslösheten är skyhög. Tyvärr verkar, som jag skriver i interpellationen, så dock inte vara fallet.

Aftonbladet har tagit del av intern information från det aktuella bolaget där det framgår att samtliga chefer i organisationen fått veta vad sänkningen av arbetsgivaravgiften innebär. Jag tänkte läsa upp lite av vad som framkommit i granskningen. Så här skriver man alltså internt:

Vårt arbete är nu och framåt detta räkenskapsår att sänka budgeten med samma summa som rabatten inneburit. Det viktigaste för er att tänka på är att inte använda mer lönekronor bara för att vi fått rabatt på arbetsgivaravgiften eftersom vi sänker budgeten med samma summa.

Herr talman! Det var ju inte riktigt detta som var tanken med sänkningen av arbetsgivaravgiften. Denna så kallade satsning skulle ha lett till fler jobb för unga människor i Sverige, mitt i brinnande lågkonjunktur. Så verkar det dock inte ha blivit i det här fallet, utan snarare en ren subvention av detta bolags vinst – en vinst som redan är förhållandevis stor.

I slutet av statsrådets svar sa hon att det är ”enstaka företag” som har gjort på samma sätt som det bolag vi talar om i dag. När statsrådet säger ”enstaka” blir ändå tolkningen att det är fler än ett bolag. Om jag gör fel tolkning får statsrådet gärna rätta mig.

Oavsett detta kan vi konstatera att det är förhållandevis stora summor pengar som tagits från statskassan och blivit en direktsubvention av dessa bolags vinster. Att man då inte vill se över utformningen av denna skattesänkning tycker jag är olyckligt.

Statsrådet har därmed svarat på en av mina frågor i interpellationen, alltså ifall hon avser att vidta några åtgärder för att sänkningen ska få avsedd effekt. Svaret på den frågan verkar vara nej – om nu inte fler företag missbrukar reformen, för då kan man överväga det i utformningen av den framtida ekonomiska politiken.

Jag frågade också statsrådet hur hon ser på att enskilda bolag använder skattesänkningen på det här viset. Hon säger att det sticker i ögonen, och det är en bild som jag delar.

Jag vill ändå fråga statsrådet: Hade det inte varit aktuellt att prioritera de här ekonomiska resurserna på ett annat vis, eller möjligen ha utformat skattesänkningen på ett annat vis än vad man har gjort?

Herr talman! Jag vill inledningsvis notera att det inte är någon ledamot från arbetsmarknadsministerns parti anmäld till debatten i dag. Jag tycker att det är beklagligt att man kapitulerat i den frågan redan nu.

Jag vill börja med att säga något självklart. Alla människor som kan arbeta ska också arbeta. Alla människor har också rätt att få arbeta och försörja sig efter egen förmåga. Ett arbete handlar dock inte bara om en inkomst för att betala månadens hyra. Det handlar också om det vardagliga – att få gå till jobbet, träffa sina kollegor och känna stolthet över att bidra till sin egen försörjning. Det handlar även om frihet, om delaktighet och om känslan av att bidra till vårt gemensamma samhälle.

Men för många människor med funktionsnedsättning är resan till ett arbete ofta på tok för lång och på tok för krånglig. Det beror inte på brist på vilja, utan det beror på att stödet från samhället är bristande och på att vår arbetsmarknad är utformad på ett sätt som inte fungerar för stora grupper människor.

En nyckelaktör för detta stöd är just Arbetsförmedlingen, som får anses vara statens expertmyndighet i de här frågorna. Därför tycker vi att det är välkommet och viktigt att Riksrevisionen har granskat Arbetsförmedlingens insatser för den grupp som vi nu diskuterar. Det är också denna granskning som ligger till grund för den debatt arbetsmarknadsutskottet har i dag i kammaren. Tyvärr kan Riksrevisionen i sin ingående granskning av myndigheten konstatera att det finns stora brister som behöver hanteras.

Den övergripande bedömning som Riksrevisionen gör är att genomförandet av arbetsmarknadspolitiken för den här gruppen inte är effektiv nog. Man lyfter fram att det tar för lång tid för Arbetsförmedlingen att identifiera funktionsnedsättningar hos människor som är inskrivna hos myndigheten. Förmågan att identifiera funktionsnedsättningar har dessutom försämrats över tid, vilket är extra beklagligt, då det finns ett tydligt samband mellan att få sin funktionsnedsättning identifierad och att faktiskt komma vidare i arbete eller studier.

Vidare visar Riksrevisionens granskning att Arbetsförmedlingen har brister när det kommer till att tillhandahålla stöd och insatser inom rimlig tid utifrån de förutsättningar som varje individ har. Så många som hälften av alla som fått sin funktionsnedsättning identifierad efter 2020 saknar helt en aktivitet eller insats efter två år som inskrivna.

Riksrevisionen beskriver hur människor med funktionsnedsättning är en grupp som ofta är i behov av extra stöd från Arbetsförmedlingen i sitt arbetssökande. Möjligheten till detta stöd försämras kraftigt när antalet handläggare per ärende ökar, när de arbetssökande själva förväntas bidra alltmer i sina egna ärenden och när människor har stora svårigheter att komma i kontakt med myndigheten på ett tillfredsställande sätt.

Ytterligare en svårighet som lyfts fram i granskningen är Arbetsförmedlingens arbete med sina arbetsgivarkontakter. Det är kontakter som förs med arbetsgivare, bland annat i syfte att öppna dörren för exempelvis en lönebidragsanställning. Riksrevisionen menar att detta inte har prioriterats tillräckligt på myndigheten. Man lyfter många berättelser från myndigheten och pekar på att det på tok för låga förvaltningsanslaget har lett till att detta arbete har prioriterats ned på grund av att det helt enkelt inte finns nog med personal för ändamålet.

Det finns också rapporter om flera arbetsförmedlare som lyfter fram att det så kallade taket i lönebidraget är en hindrande faktor som bidrar till att begränsa antalet arbetsgivare som vågar anställa någon med lönebidrag. I dag ligger taket på 20 000 kronor i månaden. Det är en siffra som inte har höjts sedan den senaste S-regeringen.

Sammantaget kan Riksrevisionens granskning sägas peka på stora brister när det kommer till genomförandet av arbetsmarknadspolitiken för den här gruppen. Bristerna finns både i myndighetens arbete och i regeringens styrning av myndigheten mot de tilltänkta målen.

Herr talman! Vi socialdemokrater tror att en annan värld och en annan arbetsmarknadspolitik är möjlig – en arbetsmarknadspolitik där människor får de verktyg och det stöd de behöver för att kunna ta och behålla ett arbete, oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte. Det är en arbetsmarknadspolitik där även människor med funktionsnedsättning ges samma möjligheter att delta i arbetslivet, helt enkelt för att deras erfarenheter och deras kunskaper också behöver tas till vara på arbetsmarknaden.

Vi vill se till att detta blir verklighet genom ett mer individanpassat stöd till den här gruppen människor. För att klara detta behöver Arbetsförmedlingen ha de resurser som faktiskt krävs för att inte minst anställa olika former av specialister och ha en tillfredsställande lokal närvaro.

Målet måste vara att varje individ får det stöd som man är i behov av och de insatser som krävs för att komma vidare i arbete eller utbildning, utan att falla mellan stolarna. Tyvärr har regeringen under den här mandatperioden underfinansierat Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag. Det har lett till att Arbetsförmedlingen inte har klarat av att använda de pengar som man tilldelats och årligen måste lämna tillbaka miljarder.

Vi socialdemokrater har gång på gång, i skuggbudget efter skuggbudget, lagt mer pengar på Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag och den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det har vi gjort bland annat i syfte att stärka arbetet med den grupp som vi diskuterar här i dag, genom exempelvis mer personal och kortare kötid till olika stödinsatser. Tyvärr har inte Tidöpartierna gjort samma prioritering av statskassans resurser som vi.

På den här punkten skulle jag därför vilja yrka bifall till vår reservation nummer 1. Men jag skulle också vilja lyfta fram den andra punkten i betänkandet.

Herr talman! I Riksrevisionens granskning riktade man en skarp rekommendation till regeringen att se över den förordning som har varit uppe här tidigare under debatten. Jag talar om den förordning som avser särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Förordningen reglerar en lång rad olika saker – olika former av stödinsatser från Arbetsförmedlingen, vem som kan ta del av stödet och hur stödet ska se ut – och den reglerar också det så kallade taket i lönebidraget.

När vi socialdemokrater tog emot regeringens skrivelse med anledning av riksrevisionsrapporten noterade vi ganska snabbt att vi inte riktigt upplevde att regeringen svarade upp mot rekommendationen. Således motionerade vi om att man skulle göra en översyn i enlighet med Riksrevisionens rekommendationer. Detta blev helt enkelt basen för våra reservationer i det här betänkandet.

Herr talman! Nu är det dock på gång att hända något förhållandevis spännande. Utskottets majoritet, alltså regeringen och Sverigedemokraterna, kom nämligen att rikta ett förhållandevis skarpt tillkännagivande till sina egna regeringspartier. Det är inte supervanligt. Det sker, men det är inte varje dag regeringspartierna själva tar initiativ till det.

Det tillkännagivande som utskottsmajoriteten ska göra är i praktiken näst intill synonymt med den följdmotion som vi socialdemokrater väckte på området, samtidigt som Sverigedemokraterna och regeringen föreslår att man delvis ska bifalla vår följdmotion. Utöver detta föreslår SD avslag på sin egen följdmotion.

Herr talman! Exakt vad som händer bakom kulisserna i Tidögänget tänker jag inte spekulera om. Det får stå för dem. Men jag kan ändå konstatera att det är väldigt roligt att få gehör för bra socialdemokratisk politik, en politik som dessutom förhoppningsvis ska leda till att fler människor med funktionsnedsättning får en dräglig sysselsättning att gå till.

Även om vi har fått ganska mycket gehör i utskottets ställningstagande är vi givetvis inte hundraprocentigt nöjda. Det finns delar där vi anser att man hade kunnat vara lite, lite skarpare. Det handlar om ifall man inom ramen för översynen ska ta hänsyn till taket i lönebidraget. Därför skulle jag också vilja yrka bifall till oppositionens gemensamma reservation nummer 5.

(Applåder)

Herr talman! Mig veterligen väckte Sverigedemokraterna med anledning av regeringens skrivelse en följdmotion om bland annat en höjning av lönebidragstaket. Man föreslår en utredning, så det är inte kostnadsdrivande. Sverigedemokraterna yrkar nu avslag på den följdmotionen i och med att man ställer sig bakom utskottets ställningstagande. Jag ställer mig därför fortfarande lite frågande. Varför yrkar SD avslag på sin egen motion när dess förslag inte är budgetpåverkande? Och i vilka sammanhang ska man föra de här diskussionerna?

(Applåder)

Herr talman! Det är nu ungefär sex månader kvar till nästa riksdagsval. Vi är i slutet av mandatperioden. Det är Saila Quicklunds parti tillsammans med ett antal andra partier som har styrt landet under de senaste åren.

Precis som jag nämnde tidigare skriver Saila Quicklund tillsammans med utskottets majoritet i betänkandet att hon inte ser ett behov av omedelbara åtgärder.

Man kan ha åsikter om vilka åtgärder som ska genomföras. Det är fullt förståeligt. Det hör till politikens natur. Men när man får en sådan rapport som på många sätt är tydlig borde man våga vidta omedelbara åtgärder och inte vänta. Givetvis ska alla beredningsprocesser ha sin tid, men insatserna borde ändå vara omedelbara.

Jag tycker att det är tråkigt att Moderaterna, resten av regeringen och Sverigedemokraterna inte har högre ambitioner på området. Faktum är att regeringen och Sverigedemokraterna under den här mandatperioden återkommande har gjort det svårare för Arbetsförmedlingen att klara av sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt.

Inte under något av åren har man varit i närheten av att kompensera Arbetsförmedlingen till den nivå som de själva önskat. Mycket av de insatser och tillskott som gjorts för Arbetsförmedlingen har dessutom handlat om exempelvis ökad kontroll av arbetssökande. Det är inte nödvändigtvis något som alltid stöttar personer med funktionsnedsättning. Tillskotten har i praktiken också ätits upp av inflationsrelaterade kostnader.

Jag vill återigen fråga ledamoten vilka åtgärder det är som regeringen och Sverigedemokraterna anser inte behöver genomföras omedelbart.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Saila Quicklund för hennes anförande. Hon lyfter på ett förtjänstfullt sätt upp de problem som finns på arbetsmarknaden för människor med funktionsnedsättning, och hon säger själv att det är angelägna frågor att hantera.

När man läser i det betänkande som Saila Quicklund står bakom står det bland annat att man sympatiserar till fullo med oppositionspartiernas uppfattning om att det behövs insatser på området. Det är en bra insikt, och jag instämmer givetvis i den insikten.

Däremot säger Saila Quicklund tillsammans med de övriga regeringspartierna och Sverigedemokraterna också i betänkandet att man inte gör samma bedömning när det kommer till behovet av omedelbara åtgärder. Jag vill därför ta tillfället i akt i kväll och fråga Saila Quicklund: Om det inte är omedelbara åtgärder som krävs för att ge människor med funktionsnedsättning en dräglig tillvaro, vad är det för åtgärder som krävs? Är det långsamma åtgärder? Är det inga åtgärder alls? Vilka åtgärder kan vi förvänta oss?