Fru talman! Det sägs att det första tecknet på civilisationen var ett läkt lårben. Att kunna få hjälp av andra vid ett benbrott som gjorde individen extremt sårbar för omvärlden inledde avstegen från ett liv som var brutalt, ensamt, plågsamt och djuriskt. I stället växte insikten om att vi alla gynnas om vi tar hand om varandra.
Bevisen för människans instinkt att värna varandra för vårt gemensamma bästa kom redan före det organiserade jordbruket, de stora städerna och konungarna och drottningarna. Men var i världen nådde den insikten längre än i vårt eget land, välfärdsstaten Sverige?
Den svenska välfärden är en stolthet för oss svenskar. Det är ofta den som kommer på tal utomlands, och den är ofta det första folk reagerar på med häpnad när de besöker vårt land. Den är ett löfte som alla i denna församling gynnats av, nämligen att du har rätt att bemötas med respekt och omsorg oavsett var du bor och vilka dina föräldrar är.
Fru talman! Välfärdens löfte riskerar dock att brytas. De flesta märker det allra mest när saker går snett: När man har ett barn som inte får det stöd det behöver för att få en sjyst start i livet eller när man kontaktar vården och möter personal som stressat behöver rusa till nästa patient. Man märker det på minskade öppettider och avveckling av service samt genom exemplet med 84-åriga Rut, som förlorade söndagssteken på äldreboendet.
För dem som arbetar i välfärden är detta ständigt närvarande. Det handlar om svårigheterna att erbjuda villkor och status som lockar in tillräckligt många kvalificerade kollegor och om det konstanta behovet att springa snabbare och försöka arbeta effektivare – trots att duschen tar den tid som duschen tar. Samtidigt aviserar regeringen rekordsatsningar som snart äts upp av prishöjningar. De stora orden speglar inte den levda verkligheten.
Vi behöver därför värdesäkra välfärden så att stöden till välfärden följer prisutvecklingen, så att debatten om vår välfärd inte döljs bakom dimridåer om rekordsatsningar och så att människor kan leva i insikt om att man kommer att bemötas med den respekt man förtjänar.
För att det ska fungera måste vi såklart också bekämpa alla de marknadsmisslyckanden som spridit sig i den svenska välfärden. De leder till att resurser prioriteras fel, vilket gör att landsbygdsbor får sämre välfärd för pengarna än storstadsbor. De leder till att utländska riskkapitalbolag bygger lyxvillor för skattebetalarnas pengar, och de leder till att organiserad brottslighet infiltrerar omsorgen och driver HVB-hem som slungar ungdomar djupare in i kriminalitet.
Tidöregeringen har under fyra år accepterat att vi tappar kontroll över svensk välfärd. Det är dags för ett skifte. Vi måste göra upp med marknadsmisslyckandena, vi måste säkra att skattebetalarnas pengar går till just skattebetalarnas väl och vi måste göra upp med underfinansieringen av svensk välfärd.
(Applåder)
