Jonathan Svensson

Fru talman! Statsministern har sagt att en regering bland annat ska utvärderas utifrån hur den lyckas pressa tillbaka arbetslösheten. Arbetsmarknadsministern fick den konkreta frågan om han anser att regeringen har lyckats med det. På den frågan svarade arbetsmarknadsministern ja. Men det stämmer ju helt enkelt inte. Under den här mandatperioden har vi fått 100 000 fler arbetslösa människor i det här landet. Nästan var fjärde ung människa saknar ett arbete att gå till. Jag tänker lite extra på alla de unga som nu lämnar gymnasie- eller högskolestudier för att komma rakt ut i arbetslöshet, trots att de gjort allt rätt.

Vi socialdemokrater har gång på gång lagt förslag på riksdagens bord, men varje gång har regeringen sagt nej. Samtidigt som arbetslösheten är rekordhög gör regeringen i praktiken ingenting för de här grupperna.

Jag vill fråga arbetsmarknadsministern om han står fast vid sitt uttalande att arbetslösheten har sjunkit under den här mandatperioden och vad hans svar är till alla Sveriges unga, som nu blir arbetslösa.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill lyfta fram en av de saker som statsrådet sa, nämligen att Sverige är ett fantastiskt land. Det händer mycket bra i det här landet, men det händer också ganska mycket dåligt i det här landet. Det är därför många av oss som sitter här i kammaren är politiskt engagerade, det vill säga vi vill förändra samhället till det bättre. Det är själva grundbulten i politiken.

Statsrådet nämnde flera saker i sitt svar. Jag tänkte ta upp ett fåtal av dem. Hon nämner att vanligt folk har fått 5 000 kronor mer i månaden. Det är möjligt att man i någon beräkning på Finansdepartementet får ihop de 5 000 kronorna, men går man ut och pratar med vanligt folk på gatan tror jag inte att de flesta av dem upplever att de har 5 000 kronor mer varje månad. Det tror jag att de flesta inte anser.

Det var lite kul att statsrådet i förbifarten lyfte fram tandvården för äldre. Det är bra att man stärker den tandvården, men det har skett på direkt bekostnad av tandvården för den grupp vi diskuterar i dag. Det är ändå i sammanhanget lite roligt att konstatera eftersom den avgiftsfria tandvården har tagits bort för 19–23-åringar.

Det finns ändå förhållandevis mycket belägg för att reformen, alltså sänkningen av arbetsgivaravgiften, inte är den mest effektiva åtgärden man kan vidta i den här situationen. Det är ingen universallösning för att pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. Det finns snarare andra verktyg och metoder man skulle behöva använda sig av för att ge fler unga människor en vettig chans att få ett arbete att gå till.

Min övertygelse om att sänkningen av arbetsgivaravgiften inte är den mest effektiva reformen stärks i och med Aftonbladets granskning, nämligen att den i praktiken innebär en subvention av ett enskilt bolags vinst. Det är inte att hantera skattebetalarnas pengar på ett korrekt sätt, och det är tråkigt att regeringen inte kan överväga att vidta andra åtgärder än denna.

Jag vill återigen fråga statsrådet: Hade man inte kunnat utforma reformen på ett annat vis eller göra en annan prioritering?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill lyfta fram en av de saker som statsrådet sa, nämligen att Sverige är ett fantastiskt land. Det händer mycket bra i det här landet, men det händer också ganska mycket dåligt i det här landet. Det är därför många av oss som sitter här i kammaren är politiskt engagerade, det vill säga vi vill förändra samhället till det bättre. Det är själva grundbulten i politiken.

Statsrådet nämnde flera saker i sitt svar. Jag tänkte ta upp ett fåtal av dem. Hon nämner att vanligt folk har fått 5 000 kronor mer i månaden. Det är möjligt att man i någon beräkning på Finansdepartementet får ihop de 5 000 kronorna, men går man ut och pratar med vanligt folk på gatan tror jag inte att de flesta av dem upplever att de har 5 000 kronor mer varje månad. Det tror jag att de flesta inte anser.

Det var lite kul att statsrådet i förbifarten lyfte fram tandvården för äldre. Det är bra att man stärker den tandvården, men det har skett på direkt bekostnad av tandvården för den grupp vi diskuterar i dag. Det är ändå i sammanhanget lite roligt att konstatera eftersom den avgiftsfria tandvården har tagits bort för 19–23-åringar.

Det finns ändå förhållandevis mycket belägg för att reformen, alltså sänkningen av arbetsgivaravgiften, inte är den mest effektiva åtgärden man kan vidta i den här situationen. Det är ingen universallösning för att pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. Det finns snarare andra verktyg och metoder man skulle behöva använda sig av för att ge fler unga människor en vettig chans att få ett arbete att gå till.

Min övertygelse om att sänkningen av arbetsgivaravgiften inte är den mest effektiva reformen stärks i och med Aftonbladets granskning, nämligen att den i praktiken innebär en subvention av ett enskilt bolags vinst. Det är inte att hantera skattebetalarnas pengar på ett korrekt sätt, och det är tråkigt att regeringen inte kan överväga att vidta andra åtgärder än denna.

Jag vill återigen fråga statsrådet: Hade man inte kunnat utforma reformen på ett annat vis eller göra en annan prioritering?

(Applåder)

Herr talman! Statsrådet var inne på flera olika områden. Jag tänker beröra några av dem.

Omvärldsoron med Donald Trump i Vita huset innebär absolut att vi behöver vidta åtgärder här i Sverige. Det som vi har en politisk konflikt om i Sveriges riksdag är vilka åtgärder vi ska genomföra.

Statsrådet nämnde att vi har en låg inhemsk efterfrågan och att vi behöver få in mer pengar i ekonomin. Där går konfliktlinjen vid att regeringen vill sänka skatten för dem som tjänar mer medan vi har en annan linje.

Statsrådet hänvisar också till den vårbudget som vi nyligen har hanterat här i kammaren och talar om satsningar. Om vi kikar på exempelvis den samlade arbetsmarknadspolitiken inom utgiftsområde 14 ser vi att det utgiftsområdet de facto har mindre pengar – mitt i en arbetsmarknadskris. Man kan alltså, minst sagt, göra olika politiska prioriteringar.

Statsrådet nämnde också att tidigare utvärderingar av sänkta arbetsgivaravgifter har visat att det har lett till fler arbeten för unga. Det får man verkligen hoppas att det har gjort, herr talman. Om man har lagt så pass stora summor på sådana reformer borde det rimligtvis ha lett till någon form av effekt. Frågan är väl snarare om det är rätt åtgärd och den mest effektiva åtgärden eller om det kanske till och med är en ineffektiv åtgärd.

Statsrådet sa i sitt inledande svar att det har gjorts utvärderingar av det här tidigare. Hon nämnde inte vilka. Jag bad riksdagens utredningstjänst kika på några av de utvärderingar som har gjorts tidigare. Jag tänker att jag kan lyfta upp lite av det här.

En utvärdering från IFAU har tittat på alliansregeringens första mandatperiod då man sänkte arbetsgivaravgifterna. Det konstateras att reformen visat på ett betydande bortfall av skatteintäkter per skapat jobb, vilket bedöms bero på att de flesta skulle ha haft ett arbete även utan subventioner till deras arbetsgivare. IFAU, som ändå får anses vara experter på området, beskriver att ett effektivare sätt hade varit att rikta de här stöden särskilt till de människor som står längre ifrån arbetsmarknaden.

En annan studie tittade på bortfallet av skatteintäkter och intäktsbortfall per skapat jobb. Man räknade med att det, i 2008 års siffror, kostade uppemot 1,6 miljoner per skapat jobb. Det motsvarar ungefär tre fyra undersköterskor per skapat jobb.

Herr talman! Det finns fler studier att lyfta fram i sammanhanget, men jag vill särskilt lyfta fram ett pm som kommer från Finansdepartementet. Där beskriver de att den här reformen inte kommer att få några betydande långsiktiga effekter på sysselsättningen bland unga. Det är nästan lite humoristiskt att Finansdepartementet själva skriver att de bedömer att det inte får några långsiktiga effekter på sysselsättningen.

Herr talman! Jag tycker ändå att det finns belägg för att den sänkta arbetsgivaravgiften för unga inte är den mest effektiva åtgärden för att få unga människor i arbete. Det är därför vi har varit kritiska till reformen och inte har varit för den här sänkningen. Hade vi fått bestämma hade vi lagt de här resurserna på andra saker, på mer effektiva åtgärder, såsom jobbkontrakt för unga, där man får möjlighet till utbildning, praktik eller arbetsträning. Det hade kunnat vara ett traineeprogram för nyutexade studenter, ett körkortslyft eller varför inte en statlig satsning på så kallade SAO-jobb. Det är tyvärr inget som regeringen har med i sina budgetpropositioner.

Herr talman! Jag vill därför återigen fråga varför regeringen lägger resurser på ineffektiva åtgärder när man ska pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. Ser man inte att ens prioritering kanske har landat fel just den här gången? Statsrådet får jättegärna reflektera över det.

(Applåder)

Herr talman! Statsrådet var inne på flera olika områden. Jag tänker beröra några av dem.

Omvärldsoron med Donald Trump i Vita huset innebär absolut att vi behöver vidta åtgärder här i Sverige. Det som vi har en politisk konflikt om i Sveriges riksdag är vilka åtgärder vi ska genomföra.

Statsrådet nämnde att vi har en låg inhemsk efterfrågan och att vi behöver få in mer pengar i ekonomin. Där går konfliktlinjen vid att regeringen vill sänka skatten för dem som tjänar mer medan vi har en annan linje.

Statsrådet hänvisar också till den vårbudget som vi nyligen har hanterat här i kammaren och talar om satsningar. Om vi kikar på exempelvis den samlade arbetsmarknadspolitiken inom utgiftsområde 14 ser vi att det utgiftsområdet de facto har mindre pengar – mitt i en arbetsmarknadskris. Man kan alltså, minst sagt, göra olika politiska prioriteringar.

Statsrådet nämnde också att tidigare utvärderingar av sänkta arbetsgivaravgifter har visat att det har lett till fler arbeten för unga. Det får man verkligen hoppas att det har gjort, herr talman. Om man har lagt så pass stora summor på sådana reformer borde det rimligtvis ha lett till någon form av effekt. Frågan är väl snarare om det är rätt åtgärd och den mest effektiva åtgärden eller om det kanske till och med är en ineffektiv åtgärd.

Statsrådet sa i sitt inledande svar att det har gjorts utvärderingar av det här tidigare. Hon nämnde inte vilka. Jag bad riksdagens utredningstjänst kika på några av de utvärderingar som har gjorts tidigare. Jag tänker att jag kan lyfta upp lite av det här.

En utvärdering från IFAU har tittat på alliansregeringens första mandatperiod då man sänkte arbetsgivaravgifterna. Det konstateras att reformen visat på ett betydande bortfall av skatteintäkter per skapat jobb, vilket bedöms bero på att de flesta skulle ha haft ett arbete även utan subventioner till deras arbetsgivare. IFAU, som ändå får anses vara experter på området, beskriver att ett effektivare sätt hade varit att rikta de här stöden särskilt till de människor som står längre ifrån arbetsmarknaden.

En annan studie tittade på bortfallet av skatteintäkter och intäktsbortfall per skapat jobb. Man räknade med att det, i 2008 års siffror, kostade uppemot 1,6 miljoner per skapat jobb. Det motsvarar ungefär tre fyra undersköterskor per skapat jobb.

Herr talman! Det finns fler studier att lyfta fram i sammanhanget, men jag vill särskilt lyfta fram ett pm som kommer från Finansdepartementet. Där beskriver de att den här reformen inte kommer att få några betydande långsiktiga effekter på sysselsättningen bland unga. Det är nästan lite humoristiskt att Finansdepartementet själva skriver att de bedömer att det inte får några långsiktiga effekter på sysselsättningen.

Herr talman! Jag tycker ändå att det finns belägg för att den sänkta arbetsgivaravgiften för unga inte är den mest effektiva åtgärden för att få unga människor i arbete. Det är därför vi har varit kritiska till reformen och inte har varit för den här sänkningen. Hade vi fått bestämma hade vi lagt de här resurserna på andra saker, på mer effektiva åtgärder, såsom jobbkontrakt för unga, där man får möjlighet till utbildning, praktik eller arbetsträning. Det hade kunnat vara ett traineeprogram för nyutexade studenter, ett körkortslyft eller varför inte en statlig satsning på så kallade SAO-jobb. Det är tyvärr inget som regeringen har med i sina budgetpropositioner.

Herr talman! Jag vill därför återigen fråga varför regeringen lägger resurser på ineffektiva åtgärder när man ska pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. Ser man inte att ens prioritering kanske har landat fel just den här gången? Statsrådet får jättegärna reflektera över det.

(Applåder)

Herr talman! Tack till statsrådet för att hon tar sig tid att komma till kammaren och diskutera denna fråga i dag!

Som jag nämnde i min interpellation föreslog regeringen tidigare i år riksdagen att arbetsgivaravgiften för unga skulle sänkas förhållandevis mycket, och som statsrådet nämnde blev detta verklighet den 1 april. Det är en tillfällig åtgärd som är tänkt att sträcka sig fram till september nästa år. För protokollets skull är det värt att nämna att detta var en sänkning som vi socialdemokrater avvisade i vårt budgetförslag.

Enligt regeringens egna beräkningar kostar skattesänkningen cirka 6 miljarder kronor av statens budget för innevarande år – och då omfattar sänkningen bara nio av årets tolv månader. Det är alltså en förhållandevis stor summa vi lägger på just denna skattesänkning för just detta ändamål.

Det är därför man blir så förfärad när man tar del av den granskning som Aftonbladet i sitt program 200 sekunder har gjort av ett större bolag i Sverige. Detta bolag omsätter miljarder, har vuxit väldigt kraftigt på bara ett fåtal år och verkar i en bransch där väldigt många unga arbetar.

Då skulle man kunna tänka sig att sänkningen av arbetsgivaravgiften användes på ett korrekt sätt och ledde till fler jobb för unga människor, mitt i den här lågkonjunkturen där ungdomsarbetslösheten är skyhög. Tyvärr verkar, som jag skriver i interpellationen, så dock inte vara fallet.

Aftonbladet har tagit del av intern information från det aktuella bolaget där det framgår att samtliga chefer i organisationen fått veta vad sänkningen av arbetsgivaravgiften innebär. Jag tänkte läsa upp lite av vad som framkommit i granskningen. Så här skriver man alltså internt:

Vårt arbete är nu och framåt detta räkenskapsår att sänka budgeten med samma summa som rabatten inneburit. Det viktigaste för er att tänka på är att inte använda mer lönekronor bara för att vi fått rabatt på arbetsgivaravgiften eftersom vi sänker budgeten med samma summa.

Herr talman! Det var ju inte riktigt detta som var tanken med sänkningen av arbetsgivaravgiften. Denna så kallade satsning skulle ha lett till fler jobb för unga människor i Sverige, mitt i brinnande lågkonjunktur. Så verkar det dock inte ha blivit i det här fallet, utan snarare en ren subvention av detta bolags vinst – en vinst som redan är förhållandevis stor.

I slutet av statsrådets svar sa hon att det är ”enstaka företag” som har gjort på samma sätt som det bolag vi talar om i dag. När statsrådet säger ”enstaka” blir ändå tolkningen att det är fler än ett bolag. Om jag gör fel tolkning får statsrådet gärna rätta mig.

Oavsett detta kan vi konstatera att det är förhållandevis stora summor pengar som tagits från statskassan och blivit en direktsubvention av dessa bolags vinster. Att man då inte vill se över utformningen av denna skattesänkning tycker jag är olyckligt.

Statsrådet har därmed svarat på en av mina frågor i interpellationen, alltså ifall hon avser att vidta några åtgärder för att sänkningen ska få avsedd effekt. Svaret på den frågan verkar vara nej – om nu inte fler företag missbrukar reformen, för då kan man överväga det i utformningen av den framtida ekonomiska politiken.

Jag frågade också statsrådet hur hon ser på att enskilda bolag använder skattesänkningen på det här viset. Hon säger att det sticker i ögonen, och det är en bild som jag delar.

Jag vill ändå fråga statsrådet: Hade det inte varit aktuellt att prioritera de här ekonomiska resurserna på ett annat vis, eller möjligen ha utformat skattesänkningen på ett annat vis än vad man har gjort?

Herr talman! Tack till statsrådet för att hon tar sig tid att komma till kammaren och diskutera denna fråga i dag!

Som jag nämnde i min interpellation föreslog regeringen tidigare i år riksdagen att arbetsgivaravgiften för unga skulle sänkas förhållandevis mycket, och som statsrådet nämnde blev detta verklighet den 1 april. Det är en tillfällig åtgärd som är tänkt att sträcka sig fram till september nästa år. För protokollets skull är det värt att nämna att detta var en sänkning som vi socialdemokrater avvisade i vårt budgetförslag.

Enligt regeringens egna beräkningar kostar skattesänkningen cirka 6 miljarder kronor av statens budget för innevarande år – och då omfattar sänkningen bara nio av årets tolv månader. Det är alltså en förhållandevis stor summa vi lägger på just denna skattesänkning för just detta ändamål.

Det är därför man blir så förfärad när man tar del av den granskning som Aftonbladet i sitt program 200 sekunder har gjort av ett större bolag i Sverige. Detta bolag omsätter miljarder, har vuxit väldigt kraftigt på bara ett fåtal år och verkar i en bransch där väldigt många unga arbetar.

Då skulle man kunna tänka sig att sänkningen av arbetsgivaravgiften användes på ett korrekt sätt och ledde till fler jobb för unga människor, mitt i den här lågkonjunkturen där ungdomsarbetslösheten är skyhög. Tyvärr verkar, som jag skriver i interpellationen, så dock inte vara fallet.

Aftonbladet har tagit del av intern information från det aktuella bolaget där det framgår att samtliga chefer i organisationen fått veta vad sänkningen av arbetsgivaravgiften innebär. Jag tänkte läsa upp lite av vad som framkommit i granskningen. Så här skriver man alltså internt:

Vårt arbete är nu och framåt detta räkenskapsår att sänka budgeten med samma summa som rabatten inneburit. Det viktigaste för er att tänka på är att inte använda mer lönekronor bara för att vi fått rabatt på arbetsgivaravgiften eftersom vi sänker budgeten med samma summa.

Herr talman! Det var ju inte riktigt detta som var tanken med sänkningen av arbetsgivaravgiften. Denna så kallade satsning skulle ha lett till fler jobb för unga människor i Sverige, mitt i brinnande lågkonjunktur. Så verkar det dock inte ha blivit i det här fallet, utan snarare en ren subvention av detta bolags vinst – en vinst som redan är förhållandevis stor.

I slutet av statsrådets svar sa hon att det är ”enstaka företag” som har gjort på samma sätt som det bolag vi talar om i dag. När statsrådet säger ”enstaka” blir ändå tolkningen att det är fler än ett bolag. Om jag gör fel tolkning får statsrådet gärna rätta mig.

Oavsett detta kan vi konstatera att det är förhållandevis stora summor pengar som tagits från statskassan och blivit en direktsubvention av dessa bolags vinster. Att man då inte vill se över utformningen av denna skattesänkning tycker jag är olyckligt.

Statsrådet har därmed svarat på en av mina frågor i interpellationen, alltså ifall hon avser att vidta några åtgärder för att sänkningen ska få avsedd effekt. Svaret på den frågan verkar vara nej – om nu inte fler företag missbrukar reformen, för då kan man överväga det i utformningen av den framtida ekonomiska politiken.

Jag frågade också statsrådet hur hon ser på att enskilda bolag använder skattesänkningen på det här viset. Hon säger att det sticker i ögonen, och det är en bild som jag delar.

Jag vill ändå fråga statsrådet: Hade det inte varit aktuellt att prioritera de här ekonomiska resurserna på ett annat vis, eller möjligen ha utformat skattesänkningen på ett annat vis än vad man har gjort?

Herr talman! Jag vill inledningsvis notera att det inte är någon ledamot från arbetsmarknadsministerns parti anmäld till debatten i dag. Jag tycker att det är beklagligt att man kapitulerat i den frågan redan nu.

Jag vill börja med att säga något självklart. Alla människor som kan arbeta ska också arbeta. Alla människor har också rätt att få arbeta och försörja sig efter egen förmåga. Ett arbete handlar dock inte bara om en inkomst för att betala månadens hyra. Det handlar också om det vardagliga – att få gå till jobbet, träffa sina kollegor och känna stolthet över att bidra till sin egen försörjning. Det handlar även om frihet, om delaktighet och om känslan av att bidra till vårt gemensamma samhälle.

Men för många människor med funktionsnedsättning är resan till ett arbete ofta på tok för lång och på tok för krånglig. Det beror inte på brist på vilja, utan det beror på att stödet från samhället är bristande och på att vår arbetsmarknad är utformad på ett sätt som inte fungerar för stora grupper människor.

En nyckelaktör för detta stöd är just Arbetsförmedlingen, som får anses vara statens expertmyndighet i de här frågorna. Därför tycker vi att det är välkommet och viktigt att Riksrevisionen har granskat Arbetsförmedlingens insatser för den grupp som vi nu diskuterar. Det är också denna granskning som ligger till grund för den debatt arbetsmarknadsutskottet har i dag i kammaren. Tyvärr kan Riksrevisionen i sin ingående granskning av myndigheten konstatera att det finns stora brister som behöver hanteras.

Den övergripande bedömning som Riksrevisionen gör är att genomförandet av arbetsmarknadspolitiken för den här gruppen inte är effektiv nog. Man lyfter fram att det tar för lång tid för Arbetsförmedlingen att identifiera funktionsnedsättningar hos människor som är inskrivna hos myndigheten. Förmågan att identifiera funktionsnedsättningar har dessutom försämrats över tid, vilket är extra beklagligt, då det finns ett tydligt samband mellan att få sin funktionsnedsättning identifierad och att faktiskt komma vidare i arbete eller studier.

Vidare visar Riksrevisionens granskning att Arbetsförmedlingen har brister när det kommer till att tillhandahålla stöd och insatser inom rimlig tid utifrån de förutsättningar som varje individ har. Så många som hälften av alla som fått sin funktionsnedsättning identifierad efter 2020 saknar helt en aktivitet eller insats efter två år som inskrivna.

Riksrevisionen beskriver hur människor med funktionsnedsättning är en grupp som ofta är i behov av extra stöd från Arbetsförmedlingen i sitt arbetssökande. Möjligheten till detta stöd försämras kraftigt när antalet handläggare per ärende ökar, när de arbetssökande själva förväntas bidra alltmer i sina egna ärenden och när människor har stora svårigheter att komma i kontakt med myndigheten på ett tillfredsställande sätt.

Ytterligare en svårighet som lyfts fram i granskningen är Arbetsförmedlingens arbete med sina arbetsgivarkontakter. Det är kontakter som förs med arbetsgivare, bland annat i syfte att öppna dörren för exempelvis en lönebidragsanställning. Riksrevisionen menar att detta inte har prioriterats tillräckligt på myndigheten. Man lyfter många berättelser från myndigheten och pekar på att det på tok för låga förvaltningsanslaget har lett till att detta arbete har prioriterats ned på grund av att det helt enkelt inte finns nog med personal för ändamålet.

Det finns också rapporter om flera arbetsförmedlare som lyfter fram att det så kallade taket i lönebidraget är en hindrande faktor som bidrar till att begränsa antalet arbetsgivare som vågar anställa någon med lönebidrag. I dag ligger taket på 20 000 kronor i månaden. Det är en siffra som inte har höjts sedan den senaste S-regeringen.

Sammantaget kan Riksrevisionens granskning sägas peka på stora brister när det kommer till genomförandet av arbetsmarknadspolitiken för den här gruppen. Bristerna finns både i myndighetens arbete och i regeringens styrning av myndigheten mot de tilltänkta målen.

Herr talman! Vi socialdemokrater tror att en annan värld och en annan arbetsmarknadspolitik är möjlig – en arbetsmarknadspolitik där människor får de verktyg och det stöd de behöver för att kunna ta och behålla ett arbete, oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte. Det är en arbetsmarknadspolitik där även människor med funktionsnedsättning ges samma möjligheter att delta i arbetslivet, helt enkelt för att deras erfarenheter och deras kunskaper också behöver tas till vara på arbetsmarknaden.

Vi vill se till att detta blir verklighet genom ett mer individanpassat stöd till den här gruppen människor. För att klara detta behöver Arbetsförmedlingen ha de resurser som faktiskt krävs för att inte minst anställa olika former av specialister och ha en tillfredsställande lokal närvaro.

Målet måste vara att varje individ får det stöd som man är i behov av och de insatser som krävs för att komma vidare i arbete eller utbildning, utan att falla mellan stolarna. Tyvärr har regeringen under den här mandatperioden underfinansierat Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag. Det har lett till att Arbetsförmedlingen inte har klarat av att använda de pengar som man tilldelats och årligen måste lämna tillbaka miljarder.

Vi socialdemokrater har gång på gång, i skuggbudget efter skuggbudget, lagt mer pengar på Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag och den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det har vi gjort bland annat i syfte att stärka arbetet med den grupp som vi diskuterar här i dag, genom exempelvis mer personal och kortare kötid till olika stödinsatser. Tyvärr har inte Tidöpartierna gjort samma prioritering av statskassans resurser som vi.

På den här punkten skulle jag därför vilja yrka bifall till vår reservation nummer 1. Men jag skulle också vilja lyfta fram den andra punkten i betänkandet.

Herr talman! I Riksrevisionens granskning riktade man en skarp rekommendation till regeringen att se över den förordning som har varit uppe här tidigare under debatten. Jag talar om den förordning som avser särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Förordningen reglerar en lång rad olika saker – olika former av stödinsatser från Arbetsförmedlingen, vem som kan ta del av stödet och hur stödet ska se ut – och den reglerar också det så kallade taket i lönebidraget.

När vi socialdemokrater tog emot regeringens skrivelse med anledning av riksrevisionsrapporten noterade vi ganska snabbt att vi inte riktigt upplevde att regeringen svarade upp mot rekommendationen. Således motionerade vi om att man skulle göra en översyn i enlighet med Riksrevisionens rekommendationer. Detta blev helt enkelt basen för våra reservationer i det här betänkandet.

Herr talman! Nu är det dock på gång att hända något förhållandevis spännande. Utskottets majoritet, alltså regeringen och Sverigedemokraterna, kom nämligen att rikta ett förhållandevis skarpt tillkännagivande till sina egna regeringspartier. Det är inte supervanligt. Det sker, men det är inte varje dag regeringspartierna själva tar initiativ till det.

Det tillkännagivande som utskottsmajoriteten ska göra är i praktiken näst intill synonymt med den följdmotion som vi socialdemokrater väckte på området, samtidigt som Sverigedemokraterna och regeringen föreslår att man delvis ska bifalla vår följdmotion. Utöver detta föreslår SD avslag på sin egen följdmotion.

Herr talman! Exakt vad som händer bakom kulisserna i Tidögänget tänker jag inte spekulera om. Det får stå för dem. Men jag kan ändå konstatera att det är väldigt roligt att få gehör för bra socialdemokratisk politik, en politik som dessutom förhoppningsvis ska leda till att fler människor med funktionsnedsättning får en dräglig sysselsättning att gå till.

Även om vi har fått ganska mycket gehör i utskottets ställningstagande är vi givetvis inte hundraprocentigt nöjda. Det finns delar där vi anser att man hade kunnat vara lite, lite skarpare. Det handlar om ifall man inom ramen för översynen ska ta hänsyn till taket i lönebidraget. Därför skulle jag också vilja yrka bifall till oppositionens gemensamma reservation nummer 5.

(Applåder)

Herr talman! Mig veterligen väckte Sverigedemokraterna med anledning av regeringens skrivelse en följdmotion om bland annat en höjning av lönebidragstaket. Man föreslår en utredning, så det är inte kostnadsdrivande. Sverigedemokraterna yrkar nu avslag på den följdmotionen i och med att man ställer sig bakom utskottets ställningstagande. Jag ställer mig därför fortfarande lite frågande. Varför yrkar SD avslag på sin egen motion när dess förslag inte är budgetpåverkande? Och i vilka sammanhang ska man föra de här diskussionerna?

(Applåder)

Herr talman! Det är nu ungefär sex månader kvar till nästa riksdagsval. Vi är i slutet av mandatperioden. Det är Saila Quicklunds parti tillsammans med ett antal andra partier som har styrt landet under de senaste åren.

Precis som jag nämnde tidigare skriver Saila Quicklund tillsammans med utskottets majoritet i betänkandet att hon inte ser ett behov av omedelbara åtgärder.

Man kan ha åsikter om vilka åtgärder som ska genomföras. Det är fullt förståeligt. Det hör till politikens natur. Men när man får en sådan rapport som på många sätt är tydlig borde man våga vidta omedelbara åtgärder och inte vänta. Givetvis ska alla beredningsprocesser ha sin tid, men insatserna borde ändå vara omedelbara.

Jag tycker att det är tråkigt att Moderaterna, resten av regeringen och Sverigedemokraterna inte har högre ambitioner på området. Faktum är att regeringen och Sverigedemokraterna under den här mandatperioden återkommande har gjort det svårare för Arbetsförmedlingen att klara av sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt.

Inte under något av åren har man varit i närheten av att kompensera Arbetsförmedlingen till den nivå som de själva önskat. Mycket av de insatser och tillskott som gjorts för Arbetsförmedlingen har dessutom handlat om exempelvis ökad kontroll av arbetssökande. Det är inte nödvändigtvis något som alltid stöttar personer med funktionsnedsättning. Tillskotten har i praktiken också ätits upp av inflationsrelaterade kostnader.

Jag vill återigen fråga ledamoten vilka åtgärder det är som regeringen och Sverigedemokraterna anser inte behöver genomföras omedelbart.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Saila Quicklund för hennes anförande. Hon lyfter på ett förtjänstfullt sätt upp de problem som finns på arbetsmarknaden för människor med funktionsnedsättning, och hon säger själv att det är angelägna frågor att hantera.

När man läser i det betänkande som Saila Quicklund står bakom står det bland annat att man sympatiserar till fullo med oppositionspartiernas uppfattning om att det behövs insatser på området. Det är en bra insikt, och jag instämmer givetvis i den insikten.

Däremot säger Saila Quicklund tillsammans med de övriga regeringspartierna och Sverigedemokraterna också i betänkandet att man inte gör samma bedömning när det kommer till behovet av omedelbara åtgärder. Jag vill därför ta tillfället i akt i kväll och fråga Saila Quicklund: Om det inte är omedelbara åtgärder som krävs för att ge människor med funktionsnedsättning en dräglig tillvaro, vad är det för åtgärder som krävs? Är det långsamma åtgärder? Är det inga åtgärder alls? Vilka åtgärder kan vi förvänta oss?

Herr talman! Energiministern sa att vi socialdemokrater går på känn när vi pratar om elstödet. Det stämmer helt enkelt inte. Däremot går vi på vanligt folks berättelser. Vi tror och litar på pensionären vars pension nu äts upp av skyhöga elräkningar. Vi tror och litar på de barnfamiljer som nu får göra brutala prioriteringar i sin ekonomi för att klara månadens elräkning. Det är just därför vi ställer de här frågorna till statsrådet i dag.

Regeringen och riksdagen har avsatt pengar i budgeten för att kunna betala ut elstöd. Därför vill vi nu att regeringen ser till att elstödet kommer ut till svenska hushåll.

Jag vill fråga statsrådet: Är regeringen villig att betala ut de här pengarna till svenska hushåll?

Herr talman! Flera av mina socialdemokratiska kollegor har frågat statsrådet Edholm hur hon ställer sig till den svenska marknadsskolan och ett vinstförbud inom den.

Vi socialdemokrater har flera gånger lagt konkreta, faktiska förslag på riksdagens bord om ett stopp för vinsterna i svensk skola. Gång på gång har Liberalerna sagt nej till de förslagen. Jag kan inte tolka det på annat vis än att Liberalerna fortsätter att stå upp för en svensk marknadsskola med ett vinstintresse, där elevernas stöd prioriteras efter aktiebolagens storvinster.

Det här är vi socialdemokrater starkt kritiska till. Det är därför vi gång på gång har lagt faktiska förslag på riksdagens bord.

Jag vill en sista gång fråga statsrådet Edholm: Om vi lägger fram ytterligare ett sådant förslag, kommer då Liberalerna att ställa upp på det?

Fru talman! Statsrådet säger att regeringen prioriterar individanpassat stöd. Det är givetvis väldigt välkommet, men jag upplever ändå att det är tydligt att det så kallade individanpassade stödet inte räcker till. Vi ser nämligen gång på gång hur långtidsarbetslösheten i den grupp vi diskuterar här i dag fortsätter att öka.

Jag tycker alltså att det är uppenbart att åtgärderna inte är tillräckliga, och det är därför jag har den här interpellationsdebatten med arbetsmarknadsministern just i dag. Det är för att få till fler åtgärder, för det här räcker uppenbarligen inte.

Jag tycker att detta är ett klart underkänt betyg för regeringen. I en situation med rekordhög arbetslöshet, stora kompetensbehov inom både offentlig och privat sektor och en ständigt stigande långtidsarbetslöshet bland människor med funktionsnedsättningar görs väldigt lite från regeringens sida för att lösa krisen.

Man klarar inte av att se till att den aktiva arbetsmarknadspolitiken resurssätts på ett tillfredsställande sätt. Man har inte klarat av att prestera någon nämnvärd mängd politiska förslag eller propositioner från Arbetsmarknadsdepartementet under mandatperioden för att lösa den här krisen – det har ekat väldigt tomt på propositionslistan från statsrådets departement. Man kan heller inte, tre år efter att Riksrevisionen granskat ett statligt bolag, uttala sig om några av de åtgärdsförslag som nu bereds.

Fru talman! Regeringen lämnar walkover på arbetsmarknadspolitikens område gentemot alla de människor som står och väntar på att få ta ett jobb, göra rätt för sig och bidra till samhället genom att arbeta. Det tycker jag är ganska dåligt.

Jag vill därför fråga statsrådet om han verkligen inte kan kommentera ifall det är några förändringar på gång inom det statliga bolaget Samhall och vad man tänker göra för att förbättra situationen för människor med funktionsnedsättningar på arbetsmarknaden.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Statsrådets anförande var till stor del en redogörelse för utredningens slutsatser och rekommendationer, även om han mot slutet kom tillbaka lite till vad regeringen tycker. Jag ställer mig därför fortfarande frågande till hur det kan ta så lång tid att bereda de här frågorna.

Om man tittar på de resurser som har tillförts Regeringskansliet de senaste åren ser man att det är rätt stora budgettillskott som har gjorts, och från andra departement levereras det förhållandevis många propositioner till riksdagens bord. Jag vågar inte svära på att Arbetsmarknadsdepartementet levererar minst av alla, men man ligger i det absoluta bottenskiktet när det gäller lämnade förslag till riksdagen och påbörjade initiativ på det egna politikområdet. Det tycker jag ändå är viktigt att få fört till protokollet.

Om statsrådet inte vill kommentera de förslag som finns i utredningen utan i stället fortsatt hänvisar till att de är under beredning kan jag dock gå vidare till en annan del av min interpellation som jag inte upplever att jag fullt ut fick svar på i statsrådets inledande inlägg.

Jag frågade vilka åtgärder som kommer att vidtas så att fler människor med funktionsnedsättning ska få ett arbete att gå till. I det svar som statsrådet hade förberett och sedan gav här i kammaren redogjorde han för initiativ som redan har genomförts eller redan är initierade. Det är säkert vällovliga initiativ som kan förbättra situationen för många människor i den grupp som vi diskuterar här i dag, men det är, återigen, initiativ som redan har påbörjats. Det är dessutom initiativ av förhållandevis liten omfattning om man ser till den problematik som finns på arbetsmarknaden för den här gruppen.

Jag har debatterat denna fråga med tidigare liberala arbetsmarknadsministrar flera gånger under mandatperioden, och det här är första gången jag har fått så pass lite svar i det inledande inlägget. Det tycker jag är tråkigt, för det här är en viktig fråga för väldigt många människor i det här landet och för den stora grupp som faktiskt är i behov av samhällets stöd på den här punkten.

Fru talman! Människor med funktionsnedsättning har särskilda utmaningar på arbetsmarknaden jämfört med övriga befolkningen. Enligt Statistiska centralbyrån har den här gruppen sysselsättning i betydligt mindre utsträckning än befolkningen i övrigt. Arbetslösheten är betydligt högre än i befolkningen i övrigt, och de som faktiskt arbetar gör det i betydligt större utsträckning på deltid än bland befolkningen i övrigt.

Här borde det ringa varningsklockor, och man borde komma med konkreta åtgärder för att lösa problematiken. Man gör dock för lite. Med en socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik, fru talman, hade det funnits en reformagenda på det här området som faktiskt tog itu med den problematik som många människor med funktionsnedsättningar möter i arbetslivet och på arbetsmarknaden.

Vi hade exempelvis kunnat se till att Arbetsförmedlingen och andra relevanta aktörer hade en tillfredsställande resurssättning för att kunna arbeta med den här gruppen. Vi hade försökt städa upp i träsket kring exempelvis arbetshjälpmedel, där olika offentliga aktörer gör olika bedömningar gällande rätten till arbetshjälpmedel. Vi hade också sett till att de på tok för långa handläggningstiderna för exempelvis lönebidrag, liksom tiden det tar att få en funktionshinderkod hos Arbetsförmedlingen, hade kortats avsevärt.

Det här är åtgärder som jag tyvärr inte upplever att regeringen klarar av att leverera vare sig i budgetpropositioner, i propositionslistor över propositioner till riksdagen eller i styrningen av de statliga myndigheterna. Därför vill jag återigen fråga statsrådet, precis som jag gjorde i min interpellation, vad regeringen tänker göra åt det här problemet.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för det svar han precis gav här i kammaren.

Bakgrunden till att jag skickade in denna interpellation är att jag tycker att det är väldigt angeläget att människor med funktionsnedsättning har en dräglig sysselsättning och ett vettigt arbete att gå till. Samhall är ett statligt bolag som har extra ansvar för just den grupp som nämns i interpellationen. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att detta statliga bolag fungerar på ett tillfredsställande sätt. Det är viktigt för den enskilde individen, och det är också rationellt rent samhällsekonomiskt.

Jag ställde därför den konkreta frågan till regeringen och statsrådet om huruvida man snart kommer att genomföra några förändringar inom bolaget för att stärka möjligheterna för den aktuella gruppen att få meningsfulla och utvecklande arbeten. Det är i min mening en ganska simpel och öppen fråga. Jag tycker därför att det är tråkigt att statsrådet inte kan kommentera om det är förändringar på gång inom bolaget. Han kan bara konstatera att frågan är under beredning på Regeringskansliet.

Regeringen har faktiskt haft rätt lång tid på sig att fundera på om man ens tänker vidta några åtgärder och om man har för avsikt att gå vidare med några förslag. Jag tycker att det vore på sin plats att i alla fall kunna säga om någonting är på gång och inte bara att detta bereds.

Den utredning som jag nämner i min inskickade interpellation och som statsrådet nämner i sitt svar är resultatet av en riksrevisionsgranskning som genomfördes och blev färdig så tidigt som våren 2023. Efter granskningen hos Riksrevisionen tog det sju åtta månader innan statsrådets företrädare skrev ett utredningsdirektiv och tillsatte en utredning.

Utredaren fick mer än ett år på sig att titta på bolaget, och för lite drygt ett år sedan kom utredaren tillbaka till statsrådets företrädare med en färdig utredning som innehöll olika förslag för att förändra bolaget.

När dåvarande arbetsmarknadsminister Mats Persson tog emot utredningen uttryckte han sig bland annat på följande vis: Samhall spelar en viktig roll vad gäller att tillvarata potentialen hos personer med funktionsnedsättning. Det är därför avgörande att deras verksamhet fungerar på ett bra sätt. Jag ser fram emot att sätta mig in i utredningens förslag.

Fru talman! Jag håller faktiskt med arbetsmarknadsministerns företrädare Mats Persson. Det här är helt avgörande för att kunna ta vara på potentialen hos de människor som arbetar på Samhall eller kan tänkas arbeta på bolaget. Jag undrar därför varför det tar sådan tid att bereda de här frågorna. Det har gått nästan ett år sedan arbetsmarknadsministerns företrädare sa att han skulle sätta sig in i frågorna.

Det har gått tre år sedan Riksrevisionen riktade skarp kritik mot både regeringen och det statliga bolaget. Man menade att regeringen inte hade styrt bolaget i tillräcklig mening mot det tilltänkta samhällsuppdraget. Man kritiserade också bolagets sätt att organisera sitt arbete. Bland annat var personalgrupperna för stora och innehöll så många som 30 medarbetare per chef. Man erbjöd inte tillräckligt varierande arbetsuppgifter, och man följde inte heller sina medarbetares karriärutveckling på ett tillfredsställande sätt.

Jag tycker verkligen att Riksrevisionens iakttagelser och observationer pekar på problemen i bolaget, men de pekar också på den stora potential som finns om Samhall får rätt förutsättningar.

Jag ställer mig därför återigen frågan varför det tar sådan tid att komma till skott och prestera de nödvändiga förändringar som kan behövas inom bolaget. Jag undrar också hur det kan komma sig att statsrådet inte ens kan kommentera om det är förändringar på gång. Detta vill jag ha svar på av statsrådet.

Fru talman! Återigen: Det vi socialdemokrater skulle vilja se är en behovsprövad arbetskraftsinvandring där man gör en enskild bedömning för varje enskilt område. Vi har under lång tid haft en betydligt mer liberal syn på arbetskraftsinvandringen, och det har varit betydligt lättare att komma in i Sverige. Det tycker vi inte har varit positivt.

Ledamoten kan absolut få hänvisa till att vi har samverkan med fackförbund, liksom ledamotens parti har samverkan med andra parter. Det är naturligt i det politiska landskapet och i ett partisystem med flera partier och andra aktörer att man lyssnar in olika parter och bedömer vilken politik man vill driva framåt.

Vår grundinställning är som sagt att vi ska ha en behovsprövad arbetskraftsinvandring där vi prövar varje enskilt område.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för en intressant och angelägen fråga!

Arbetskraftsinvandringen hanteras separat från den vanliga migrationspolitiken. Den har en särskild hantering. Grundläggande för oss är att den ordinarie migrationspolitiken ska vara stram inom överskådlig tid. Men när det gäller just arbetskraftsinvandringen vill vi ha en så kallad behovsprövad arbetskraftsinvandring. Där tittar man i varje enskilt fall på om det finns behov av att ta in arbetskraft utifrån.

Givetvis ser vi gärna att de som befinner sig i Sverige och saknar ett arbete i allra första hand tar de arbeten som finns. Det är själva grunden. Men vi förstår att det i vissa specifika branscher kan finnas behov av att ta in arbetskraft från utlandet. Då tycker vi att man ska göra en enskild bedömning för varje område.

Fru talman! Tyvärr valde riksdagen nyligen att bifalla regeringens och Sverigedemokraternas förslag till ramar för statens budget. Samtidigt avslogs vårt budgetförslag. Jag hänvisar därför till vårt särskilda yttrande där vi redogör för våra prioriteringar på detta område men också till vårt budgetförslag i sin helhet, då integrationspolitiken rimligtvis inte kan begränsas till endast detta utgiftsområde.

Fru talman! Sverige är på många sätt ett fantastiskt land med fantastiska människor. Det är vi som bor här oavsett om vi är födda här eller har kommit att kalla Sverige för hemma senare i livet som tillsammans bygger vårt land och vår samhällsgemenskap. I denna samhällsgemenskap ska alla kunna uppnå sin fulla potential, nå sina drömmars fulla längtan och göra sitt bästa för att dra sitt strå till stacken i samhällsbygget, och alla ska vara välkomna.

Tyvärr finns det stora utmaningar för vårt land och vår samhällsgemenskap. Vi ser hur polariseringen i samhället ökar när människor ställs mot varandra, hur misstron mellan olika grupper i samhället tilltar och hur de ekonomiska klyftorna fortsätter att öka från redan höga nivåer. Detta för med sig konsekvenser för ett samhälle som vårt och för människor i vårt land, särskilt för många av dem som inte hade Sverige som hemland vid sin födsel.

När människor känner att de inte är välkomna in i samhällsgemenskapen eller rent av inte får förutsättningarna att ta klivet in i densamma är det en enorm förlust för samhället i stort. Men framför allt är det en förlust för den enskilde individen och dennes barn som riskerar att hamna i ett långvarigt utanförskap.

Det här är ett problem som integrationspolitiken måste lösa, och eftersom det är ett problem som har skapats av politiska beslut, eller snarare brist på sådana, är det således också ett problem som kan lösas med politiska beslut. Men tyvärr ser vi på tok för lite av det just nu. I regeringens och Sverigedemokraternas budget ser vi nämligen alltför få initiativ som syftar till att få bukt med integrationsutmaningarna.

Regeringen och Sverigedemokraterna klarar inte av att ta ett samlat grepp om segregationen på bostadsmarknaden, och välfärden sätts fortsatt på svältkur när statsbidragen till kommunerna är för låga. Arbetsmarknadspolitiken är fortsatt bortprioriterad, och man väljer att lägga krutet på återvandring i stället för att fokusera på att bygga en samhällsgemenskap.

Fru talman! Vi socialdemokrater förstår givetvis att integrationsutmaningarna i vårt land är stora och kommer att ta tid att lösa, sannolikt flera mandatperioder. Men med en annan inriktning på politiken hade satsningarna för att bryta segregationen sett helt annorlunda ut, och inom ramen för integrationspolitiken hade vi kunnat göra helt annorlunda.

Det handlar inte minst om Sveriges utsatta områden. Vi socialdemokrater menar att samhället behöver kraftsamla för att nå målet om att Sverige inte ska ha några utsatta områden. Vår utgångspunkt är att alla bostadsområden i vårt land ska vara trygga platser att bo, leva och verka i. Ambitionen måste vara att bostadsområdena ska vara så trygga att människor både vill bo kvar och flytta dit.

För att kunna arbeta i denna riktning vill vi genomföra en så kallad Sverigeförhandling. I denna Sverigeförhandling ska avtal tecknas mellan staten och kommuner med utsatta områden, och ambitionen är att det ska genomföras långsiktiga insatser och investeringar i dessa områden. Konkret kan det handla om upprustning av befintligt bostadsbestånd, nybyggnation av radhus och småhus och andra viktiga satsningar.

För att bekämpa segregationen i dessa utsatta områden vill vi också avskaffa EBO-lagstiftningen. Vi socialdemokrater kommer alltid att avvisa alla förslag som leder till ojämn flyktingfördelning till kommunerna eftersom det riskerar att förvärra segregationen i landet.

Vidare ser vi behovet av en arbetsmarknadspolitik som faktiskt får in fler människor i arbete och sysselsättning. Att ha ett arbete är helt grundläggande för att bli en del av samhällsgemenskapen, för att trygga sin försörjning och för att känna att man bidrar till samhället.

För att få fler i arbete behöver vi en aktiv arbetsmarknadspolitik. Alla som kan arbeta ska arbeta, och de som inte har rätt kompetens för att kunna ta ett jobb ska rustas och få det stöd som behövs för att kunna ta det.

Vi kan i dag se hur många människor, inte minst i våra utsatta områden, står långt från arbetsmarknaden och är sysselsatta i lägre utsträckning än befolkningen i övrigt. Den som saknar nödvändig utbildning eller pratar otillräcklig svenska ska ta del av de stöd som erbjuds, och de olika ersättningar som kopplas till dessa insatser ska som huvudregel vara villkorade med aktivt deltagande.

Fru talman! Utrikes födda kvinnor är en grupp som behöver prioriteras. En viktig insats för denna grupp var de så kallade extratjänsterna, som tyvärr har avskaffats. Genom detta stöd fick kommuner och regioner möjlighet att till en förhållandevis låg kostnad anställa en person som stått långt från arbetsmarknaden. För den enskilde innebar det meningsfull sysselsättning och praktisk arbetslivserfarenhet. Det var helt enkelt ett tecken på en fungerande integrationspolitik.

Ytterligare ett viktigt sätt att ta sig an segregationen är att arbeta med att stoppa diskrimineringen. När människor som bara vill göra rätt för sig möts av strukturella hinder bara för att man har en viss hudfärg eller ett efternamn som inte klingar typiskt svenskt är det inte konstigt att man kan känna sig nedslagen och inte blir motiverad att delta i samhället.

Diskrimineringen av människor, oavsett anledning, begränsar människors möjligheter att utvecklas och bidra. Då detta är något som begränsar vårt samhälles möjligheter att hålla ihop är det något vi måste bekämpa med samhällets fulla kraft.

Fru talman! Vi står inför en avgörande tid på många sätt. Det är en tid då segregationen i vårt land fortsätter att fördjupas, en tid då misstro och polarisering dominerar samhället och det politiska samtalet och en tid då den ekonomiska ojämlikheten fortsätter att skena. Det här är en tid som kräver politisk handlingskraft, att man kavlar upp ärmarna för att på allvar göra upp med de problem vi ser i vårt samhälle, inklusive integrationsutmaningarna.

I det läget står vi inför ett antal helt centrala politiska val. Det handlar om att välja mellan att se människor som en börda eller som en tillgång, mellan att se människors brister eller möjligheter att bidra och mellan att bygga ett samhälle baserat på splittring eller på sammanhållning.

Fru talman! För oss socialdemokrater är dessa val helt självklara. Vi ser människor som en tillgång, vi ser människors möjlighet att bidra och vi vill bygga ett samhälle baserat på sammanhållning, inte på splittring. Det är nämligen bara så vi kan bygga Sverige starkare inför framtiden.

(Applåder)