Roland Utbult

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Jag ska först säga att jag ställer mig bakom betänkandet, det vill säga att jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Jag kommer i mitt lilla anförande att beröra tre områden: fritidskortet, parasporten, som även Emma Ahlström Köster har redogjort för på ett bra sätt, och vidare om marknadsföring av spel.

När fritidskortet infördes var ambitionen tydlig, nämligen att sänka trösklarna så att fler barn och unga får tillgång till en meningsfull och ledarledd fritid. Fritidskortet lanserades i september 2025, och i december kunde man konstatera att reformen blivit en framgång.

Genom att rikta stödet direkt till barnet, i stället för via generella bidrag, har fritidskortet nått just den målgrupp som annars riskerar att stå utanför. Kritiker har fört fram att resurserna i stället borde gå till föreningarna. Men vi tror på att rikta fritidskortet direkt till barnen. Vi ser också att fler barn i verksamheterna innebär fler medlemsavgifter, större bredd och långsiktig stabilitet för föreningar och kulturskolor.

Att investera i barns fritid är att motverka ensamhet, stärka individen och bygga ett hållbart samhälle på sikt. Fritidskortet visar att träffsäker reformpolitik kan göra verklig skillnad, för barnen här och nu och för samhället i framtiden.

Herr talman! Parasport är ett samlingsbegrepp för idrott för personer med synnedsättning, rörelsenedsättning, intellektuell funktionsnedsättning samt hörselnedsättning. Idrottsrörelsen har på olika sätt intensifierat sitt arbete med att inkludera personer med funktionsnedsättning i idrotten.

Här är införandet av fritidskortet för barn och unga också viktigt. Det syftar som sagt till att främja barns och ungas förutsättningar att delta i sådana fritidsaktiviteter som bidrar till en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra. Barn och unga med funktionsnedsättning eller andra behov av särskilt stöd ska uppmärksammas, så att fritidskortet kommer dem till godo i lika stor utsträckning som för andra barn och unga.

När jag funderar över parasporten tänker jag på några personer, liksom Emma Ahlström Köster gjorde när hon nämnde några personer. Jag tänker självklart på skidåkaren Zebastian Modin, utförsåkaren Ebba Årsjö och på Aaron Lindström, som tyvärr kraschade i super-G men som håller på att komma tillbaka. De är goda förebilder för oss alla och inte minst för unga idrottare med funktionsnedsättning.

Parasportförbundet har på uppdrag av Riksidrottsförbundet fortsatt att erbjuda kunskapsstöd till övriga specialidrottsförbund. Det kallas Kompetenslyftet.

Herr talman! Till sist vill jag bara nämna något som jag i grunden ogillar: den aggressiva marknadsföringen av spel om pengar. Jag menar att den är vidrig, eftersom den förstör så många människors liv. Den tar liksom inte slut heller. Olika tv-kanaler liksom kvällstidningarna ser den som en viktig inkomstkälla utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Det handlar om personliga tragedier, som också drabbar anhöriga.

Det är en sak att köpa en trisslott då och då. Det kan vara ett rent nöje. Men här talar vi om något annat: att lockas till spel om pengar med löftet om att bli rik, riktigt rik. Några spelbolag lindar också in sin marknadsföring i ett slags hemvävd miljö eller använder kända personer som ser en möjlighet till inkomst.

I budgetpropositionen för 2026 justerades det spelpolitiska målet så att även spelarnas behov av tydlig information vid köp av spel omfattas. Spelbolagen ska enligt spellagen bland annat marknadsföra spel måttfullt. De ska inte vända sig till personer under 18 år i sin reklam, de ska enbart erbjuda bonusar vid första speltillfället för en ny kund och de ska inte marknadsföra spel direkt till en spelare som har stängt av sig från spel via spelpaus.se.

De farligaste är onlinekasinon. Tiden att fundera är kort, och det är lätt att spela flera gånger. Ständiga småvinster lurar hjärnan, och man jagar förluster för att vinna tillbaka pengar som man förlorat.

Enligt uppgift ökar nu spelandet om pengar bland ungdomar. Det är mycket allvarligt. År 2025 spelade nästan 30 procent av killarna i årskurs 9 om pengar. På gymnasiet är det cirka 40 procent som spelar om pengar. Killarna spelar mer än flickorna. Märk väl att man ska ha fyllt 18 år för att spela på licensierade bolag i Sverige. Men här är det alltså många som är under 18 år. Jag tycker att Azadeh Rojhan också lyfte fram denna problematik på ett väldigt bra sätt.

Viktigast av allt är att spel om pengar är ett folkhälsoproblem. Den här aggressiva marknadsföringen måste få ett slut, till förmån för unga människor och även äldre som fastnat i spelmissbruk och spelberoende.

(Applåder)

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Varje år fördelar staten över 20 miljarder till civilsamhällets organisationer. Det handlar om grupper och verksamheter där människor samarbetar för gemensamma intressen, värderingar eller mål. Det är ideella föreningar som till exempel idrottsklubbar och kulturföreningar och organisationer som Röda Korset, Erikshjälpen och Rädda Barnen. Även studieförbunden räknas hit och givetvis religiösa samfund. Det är människor som engagerar sig frivilligt tillsammans utan att staten går in och styr och utan att verksamheten styrs av vinstintressen.

Det mest fascinerande tycker jag är de frivilliga, de som kallas volontärer, som ställer upp för andra människor utan tanke på vinst för egen del. Men jag tror att de har funnit nyckeln till ett rikt liv. De visar också oss andra vägen till hur man blir sann och hel. Därför är det så viktigt med det civila samhället när det gäller att skapa sammanhang och mening för människor.

Innan jag kom till riksdagen 2010 arbetade jag i tio år i Göteborgs Räddningsmission. Jag var anställd och fick lön för mitt arbete, men i verksamheten för missbrukare, hemlösa och de fattigaste av de fattiga såg jag varje morgon volontärer ställa upp på grund av att de såg ett värde i att hjälpa andra.

Civilsamhället stärker demokratin, ger människor möjlighet att påverka, skapar gemenskap och socialt stöd och hjälper till vid kriser och behov.

Herr talman! När det gäller finansiering av civilsamhället sammanfaller det med stödet till trossamfunden.

De nya demokrativillkoren för statens stöd till trossamfund och civilsamhälle är grundläggande för vilka sammanhang bidrag ska betalas ut till. När det gäller trossamfund är tanken att offentliga pengar bara ska gå till verksamheter som har minst 2 500 betjänade medlemmar och som framför allt respekterar grundläggande demokratiska värderingar.

Demokrativillkoren betyder i regel att en organisation respekterar alla människors lika värde, följer lagar och accepterar demokratiska spelregler, inte uppmanar till våld, hot eller hat, inte diskriminerar på grund av kön, religion eller etnicitet samt arbetar på ett öppet och demokratiskt sätt. Syftet med demokrativillkoren är framför allt att skydda demokratin och förhindra att extremistiska eller odemokratiska grupper får pengar.

När det gäller trossamfund har det funnits, och finns säkert, en oro när det gäller registrering av medlemmar. Det kan också vara knepigt om nivån på bidraget utgår från antalet registrerade medlemmar. Det skulle kunna vara olägligt för ett samfund som Pingströrelsen till exempel, som har drygt 80 000 medlemmar, om de registrerade uppgick till 20 000. I det liggande förslaget – jag uttrycker det förenklat – ska en revisor intyga antalet medlemmar. Det kan nog bli bra, men oron finns där. Två kristdemokrater motionerar i det här betänkandet om att de vill se över detta så att inte samfunden får en alldeles för stor administrativ börda.

Herr talman! Sedan den 13 januari i år gäller statens demokrativillkor också för statsbidrag till folkhögskolor och studieförbund. Det är Folkbildningsrådet som beslutar om detta. Det finns åtta studieförbund i Sverige, som sammanlagt har över 600 000 deltagare – det är ganska fantastiskt och väldigt viktigt. Vi vet att studieförbund handlar om gemenskap, hälsa, demokrati, personlig utveckling, värderingar och det vi också har hört andra tala om här: känslan av sammanhang. Enligt psykologen Aaron Antonovsky är det, i alla fall rent mänskligt sett, livets mening att ha en känsla av att man har ett sammanhang och en uppgift.

Statsbidragen till studieförbunden uppgår till 1,5 miljarder per år och till folkhögskolorna 2,5 miljarder. Som vi har hört här tidigare är det alltså 4 miljarder; det är mycket pengar. Dessutom tillkommer 567 miljoner från deltagarna i studieförbunden. Jag skulle från Kristdemokraternas sida vilja se att de här bidragen kom tillbaka till den nivå de tidigare hade, vilket jag tror är möjligt framöver. Ambitionen från mitt parti är i alla fall att försöka arbeta för att studieförbunden ska få tillbaka den möjlighet som de hade tidigare.

Vi vet dock också att det finns olika orsaker till att det här har dragits ned. Vi vet att det har varit brister i rapportering och kontroll och att det har förekommit fusk när det gäller rapportering till myndigheten. Det har inte fungerat så bra som det skulle ha gjort, och det är en av orsakerna till neddragningarna.

Det är också så i statsbudgeten att försvaret för fem sex år sedan kostade 40 miljarder och nu kostar 140 miljarder, och man tror att det kommer att bli 180 miljarder framöver.

Jag tycker att organisationen Studieförbunden i samverkan har gjort goda insatser med att lyfta fram bättre kontroll och tydligare redovisning, och de har även tagit in det här med ökad digital utveckling.

Vi ska också observera att det egentligen är tre parter som delar på det här ansvaret. Det är staten, regionerna och kommunerna. Tidigare stod kommuner och regioner för 45 procent av bidragen, men det har gått ned till 30 procent. Det finns alltså flera sidor av det här som kanske kan förklara den utsatthet som rått för studieförbunden under senare tid.

Jag vill avsluta med att säga att vi kristdemokrater tror på civilsamhällets enorma betydelse och på studieförbundens och folkhögskolornas mycket viktiga funktion i samhället för människors väl och ve, för deras hälsa och för den känsla av sammanhang och gemenskap som är grundläggande för det här samhället. Låt oss värna om civilsamhället – inte minst studieförbunden och folkhögskolorna!

(Applåder)

Fru talman! Jag ska ta mig själv som exempel för kanske första och sista gången här. När jag startade min musikbana bodde jag på Öckerö utanför Göteborg, och jag och mina vänner hittade vägar för att spela vår musik. Vi hade ingen studiecirkel genom ett studieförbund, utan vi körde bara på. Sedan hyrde vi hemvärnsgården för att ha någonstans att spela och uppträda. Det finns alltså vägar, och musiker är väldigt kreativa. Därför är jag inte orolig. Men med tanke på vad ledamoten säger hoppas jag att detta inte skadar ungdomarnas musikliv.

Sedan är det korrekt som ledamoten säger att Studieförbunden i samverkan, som de kallas, har gjort stora insatser. De har genomfört ett antal punkter, ett tjugotal, om jag kommer ihåg rätt. Det stämmer. Det som har hängt kvar är den historik som jag talade om. Vi förde över pengar från studieförbunden till folkhögskolorna.

Jag ska avsluta med att säga att det är Kristdemokraternas ambition att studieförbunden ska återfå sin status genom att vi tillför ekonomi till dem så att det inte skapas sådana problem som ledamoten förde fram här. Det är en kristdemokratisk ambition – det kan jag lova.

Fru talman! Jag tackar Vasiliki Tsouplaki för frågan.

Vad inspirerande att få samtala om musik! Det händer inte varje dag. Jag ska inte dra in min familj alltför mycket, men jag har två söner, varav en har spelat så mycket och hårt i just en replokal att han fick tinnitus. Min andra son gör något som tusentals andra också gör i dag, nämligen skapar musik på sin dator där hemma. Jag säger inte att det ersätter replokaler, men det är ett nytt sätt att arbeta på. Musiken streamas sedan, och det är en stor marknad, faktiskt en exportmarknad. Varje låt streamas kanske 50 miljoner gånger, och många lever på detta. Det är alltså ett nytt läge. Nog om min familj.

När det gäller studieförbunden finns det en historia bakom att vi har dragit ned på deras pengar. Det handlar om fusk och andra problem. Det stämmer att det har drabbat studieförbunden, men jag hoppas att det inte drabbar de ungdomar som vill skapa musik. Men däri ligger orsaken.

Herr talman! Nu skruvar Berglund lite på fakta, vilket inte gör replikskiftet bättre. Det var inte alla utan vissa kulturskolor som inte fick del av detta.

Talet om haveri är på gränsen till oförskämt. Vad är en succé? För min del är det när 300 000 barn får bidrag, varav 40 000 får 2 000 kronor, för att kunna gå i kulturskolan eller vara med i en idrottsförening. Berglund vill ge pengarna till föreningarna, men vi ger pengarna till barnen, vilket är en stor skillnad.

Att nyttjandegraden ligger på 18 procent beror på att vi befinner oss i starten. Vi hoppas också att kostnaderna för administration sjunker när allt kommer på plats.

Berglund säger att det är ett haveri och att det skulle ha varit 800 000 barn. Men det är ändå 300 000 barn. Min och ledamotens bild synkar inte riktigt. Men jag tackar för replikskiftet.

Herr talman! Jag ifrågasätter de fakta som Berglund kommer med när det gäller att det här inte skulle ha nått fram till kulturskolorna och i så fall heller inte till barnen.

Jag tycker att det är beklagligt att man inte ser att så många som 300 000 personer har laddat ned fritidskortet och att det för 40 000 av dem handlar om det högre beloppet på 2 500 kronor. Jag måste säga att jag tycker att det är lite märkligt att man ifrågasätter succén med fritidskortet. Det säger jag inte bara därför att detta är en kristdemokratisk reform. Fakta ligger på bordet här; jag har ju redogjort för dem.

Berglund ifrågasätter mig. Jag ifrågasätter Berglund när det gäller de fakta som ledamoten kommer med.

Herr talman! Den som är besjälad av kulturfrågor får sig väldigt mycket sådant till livs – och lite annat också – genom debatterna här i dag. Den aktivt lyssnande kan även urskilja lite olikheter i politiken.

Det här motionsbetänkandet tar upp väldigt mycket – breddad finansiering, kulturskolan, civilsamhället, public service, barns rätt till kultur – men jag har tänkt fokusera på två områden. Det ena är fritidskortet, och det andra är de ekonomiska villkoren för kulturarbetarna.

Jag tycker personligen att det är väldigt trist att så många barn och unga saknar kontakt med kultur i olika former. Det kan bero på språksvårigheter, social utsatthet eller fattigdom. Det kulturpolitiska målet att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet har inte uppnåtts.

Vilka förutsättningar finns det för att bli exempelvis musiker? Det är många trösklar: hem där det inte spelas, föräldrar som inte förstår och annat som lockar. Därför finns det initiativ där man säger: ”Kom på lovet och testa det här!” Sådana inslag kan vara betydelsefulla och skapa intresse.

Kulturutövande håller barn och ungdomar borta från kriminalitet, och idrotten har samma funktion. Alla kan inte spela instrument – många har idrottstalang. I Kortedala i Göteborg startas nu en tennisförening för att aktivera ungdomar. Det är ett privat initiativ och bara ett exempel som visar civilsamhällets betydelse.

Kulturskolan är ju ett kommunalt ansvar, men vi har från statens sida bidragit med bland annat ett utvecklingsbidrag för att kommunala kulturskolor ska bredda sin verksamhet och nå fler barn. Det är något vi alla är överens om.

Herr talman! När fritidskortet infördes var ambitionen tydlig. Det handlade om att sänka trösklarna så att fler barn och unga får tillgång till en meningsfull, ledarledd fritid. Fritidskortet lanserades i september 2025, alltså förra året, och i december kunde man konstatera att reformen blivit en framgång. Över 300 000 hade laddat ned fritidskortet.

Över 40 000 av de nedladdade korten var på det högre beloppet, och siffrorna för hösten visar att genomslaget var särskilt stort just bland hushåll med svag ekonomi. För de familjerna har stödet inneburit en konkret skillnad, inte i teorin utan i vardagen. Genom att rikta stödet direkt till barnet i stället för via generella bidrag har fritidskortet nått just den målgrupp som annars riskerar att stå utanför.

Det har funnits kritiker här i kammaren. De har dock i hög grad ändrat sig, vilket gläder mig oerhört. Kritikerna har fört fram att resurserna i stället borde ha gått till föreningarna, men regeringen har fortsatt att stödja idrotten, friluftslivet och övrigt föreningsliv samtidigt som man tagit fram fritidskortet. Fritidskortet är en särskild satsning utöver de generella stöden. Fler barn i verksamheterna innebär fler medlemsavgifter, större bredd och långsiktig stabilitet för föreningar och kulturskolor.

När fritidskortet öppnade för 2026 kunde regeringen dessutom presentera ett fritidskort som även omfattar alla sjuåringar. Nu är det barn mellan 7 och 16 år som får det här kortet. Det generella bidraget höjdes från 500 till 550 kronor, och det förstärkta bidraget höjdes från 2 000 till 2 500 kronor.

Nu har jag nog snart övertygat alla om fritidskortets fantastiska förmåga.

Över 6 400 föreningar och kulturskolor har anslutit sig. Fritidskortet är en kristdemokratisk reform som har möjliggjorts genom regeringens gemensamma arbete och som bygger på att barn behöver gemenskap, förebilder och sammanhang för att utveckla sina intressen och för att växa. Att investera i barns fritid är att motverka ensamhet, stärka individen och bygga ett hållbart samhälle på sikt. Fritidskortet visar att träffsäker reformpolitik kan göra stor skillnad för barnen här och nu och för samhället i framtiden.

Herr talman! För mig som kristdemokrat är kreatörer inom kulturlivet och deras sociala och ekonomiska trygghet ett oerhört viktigt område. För yrkesverksamma konstnärer och andra kulturarbetare finns det tydliga brister på det här området.

Den kulturella sektorn bidrar till stora värden i Sveriges ekonomi och omsätter 650 miljarder varje år. Kulturarbetarna är med och betalar in till sjukförsäkringssystemet i form av sociala avgifter, men de får sällan del av SGI, alltså sjukpenninggrundande inkomst. SGI är en trygghetsreform, men dagens SGI-system relaterar till att arbeta med fast anställning hos en enda arbetsgivare. De flesta kulturarbetare har flera uppdragsgivare, korta anställningar och eget företag parallellt.

En gemensam rapport från Myndigheten för kulturanalys och Konstnärsnämnden visar att cirka två tredjedelar av kulturskaparna är företagare eller så kallade kombinatörer, det vill säga personer som kombinerar anställningar och eget företagande. Även om en kulturarbetare jobbar för fullt saknas det alltså ordentligt skydd i sjuk- och föräldraförsäkringen. Det innebär att kreatören riskerar att förlora sjukpenninggrundande inkomst vid till exempel föräldraledighet eller sjukdom.

I Calle Nathansons utredning Ett trygghetssystem för alla – nytt regelverk för sjukpenninggrundande inkomst från 2023 föreslår han lösningar som ger kulturskapare tillgång till trygghetssystem på samma villkor som andra medborgare. Han föreslår också bland annat att de statliga stipendierna, som ju inte räknas som inkomst av tjänst, ska bli fler, mer långsiktiga och dessutom pensionsgrundande, så att kulturarbetarnas pension inte blir för låg.

Herr talman! Det är tydligt att dagens SGI-system inte fungerar fullt ut för kulturarbetare. Detta är en fråga som jag som kristdemokrat brinner för och en fråga som behöver lösas framöver.

(Applåder)

Herr talman! Kulturarvet är inte bara spåren av generationer före oss – det som människor har byggt, skapat och trott. Det är också en aktiv del av vår samtid och någonting vi förvaltar för kommande generationer.

I den här tiden, som präglas av oro i vår omvärld, krig i Europa och ökade hot mot demokratiska värden, blir kulturarvets betydelse ännu tydligare. Vi har sett hur kulturarv medvetet attackeras i krig och hur byggnader, arkiv och identitet förstörs. Att skydda kulturarvet är därför inte bara en fråga om historia. Det är en fråga om motståndskraft, identitet och sammanhållning.

Herr talman! I betänkandet konstateras att det finns lagstiftning, myndighetsuppdrag och pågående arbete som utgör grunden för skyddet av vårt kulturarv. Detta är viktigt. Kulturarvspolitik kräver långsiktighet, inte ryckighet. Samtidigt vet vi att det ansvar som lagstiftningen uttrycker också måste motsvaras av praktiska och ekonomiska förutsättningar. Vi kan ta museerna som exempel. Sverige har statliga och regionala museer som förvaltar ovärderliga samlingar. Men många museer brottas med utmaningar gällande lokaler och magasin. När hyreskostnader tränger undan verksamhet och magasin inte fullt ut möter moderna krav på klimat och säkerhet handlar det inte bara om driftsekonomi. Det handlar om hur väl vi förmår skydda vårt kulturarv.

Herr talman! Det vilar också ett ansvar på oss när det gäller det kyrkliga kulturarvet. Kyrkobyggnader är inte bara gudstjänstlokaler eller landmärken. De är bärare av lokal historia. De rymmer konst, inventarier och miljöer som speglar århundraden av svensk historia. För många människor är kyrkan dessutom en plats för livets stora skeenden – dop, vigslar, begravningar – och en plats för samling i kris.

Under lång tid har ersättningen till vård och underhåll av det kyrkliga kulturarvet urholkats. Regeringen har genomfört en första höjning. Den är inte jättestor, men den är ett viktigt steg inför fortsättningen. Kristdemokraterna vill fortsätta den inriktningen och ser behov av att ytterligare stärka förutsättningarna för att vårda kyrkor och kyrkliga kulturmiljöer, inte minst i landsbygdsområden, där kyrkan ofta är helt avgörande för bygdens identitet.

Herr talman! Kulturarvet är inte bara materiellt. Det handlar också om demokratiskt medvetande. I en tid när antisemitism, extremism och historieförvanskning på nytt breder ut sig är kunskap om historien en demokratisk skyddsfaktor.

Kristdemokratisk kulturpolitik utgår från en enkel princip: Vi äger inte kulturarvet – vi förvaltar det. Vi har fått det i arv av tidigare generationer och har en skyldighet att lämna det vidare helt, levande och tillgängligt. Därför behöver kulturarvspolitiken, menar Kristdemokraterna, präglas av långsiktighet i finansieringen, respekt för institutionernas självständighet och en förståelse för kulturarvets betydelse för sammanhållning och identitet.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Vi kristdemokrater kommer att fortsätta verka för att de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för att värna vårt kulturarv och våra kulturmiljöer ska stärkas över tid.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill säga detta till ledamoten: Ni har ju anammat fritidskortet. Jag tycker att du börjar vackla lite i detta, Kristoffer Lindberg. Det låter som att det fortfarande är lite motsträvigt, men ni har anammat det och kommer inte att ta bort det ur er budget. Om ni mot all förmodan skulle ta regeringsmakten igen lär det finnas kvar.

Det är dock klart att sådana här stora reformer har vissa barnsjukdomar. Jag märker att ledamoten verkligen har satt sig in i det här med fritidskortet, och det gläder mig väldigt mycket. Det märks tydligt att det finns ett starkt intresse.

Jag stannar kvar vid det här med att ändra åsikt. Ni har ju anammat kultursamverkansmodellen. I jättestora frågor, som Natofrågan, har ni också ändrat er. Nu är vi med i Nato. Fritidskortet är inte en lika stor fråga, men jag nämner det i alla fall. Det visar väl att politik är det möjligas konst.

Jag funderar fortfarande på om det kanske är extra knepigt att anamma ett förslag som kommer från Kristdemokraterna. Kan det vara så, eller handlar det bara om oro över vad folk ska säga och oro för att förlora röster i valet 2026? Ledamoten får gärna beskriva hur tankarna går här.

Fru talman! Tack för anförandet, Kristoffer Lindberg!

Jag tänkte ta upp ett fenomen som jag tycker är intressant, nämligen hur det kan bli så att man ändrar sig som parti.

Ledamoten talade om kultursamverkansmodellen. Den infördes av alliansregeringen 2009, tror jag att det var, och har anammats av socialdemokratin – och egentligen av hela det politiska landskapet. Man kan ha synpunkter på utvecklingen, men nu ingår kultursamverkansmodellen i varje partis politik. Det tycker jag är spännande.

Sedan har vi fritidskortet. Det har ledamoten och jag, liksom även andra ledamöter, debatterat flera gånger. Man kan väl säga att ni har varit ganska motsträviga, Kristoffer Lindberg. Eftersom jag tycker att det här är intressant och spännande blir min fråga: Vad är det som gör att ett parti, i det här fallet Socialdemokraterna, anammar fritidskortet efter att ha varit så motsträvigt och tvärtemot det? Nu har ni ändrat er; ni tar inte bort det ur er budget. Hur gick det till? Kanske kan vi få en liten inblick i Socialdemokraternas inre liv här. Hur går snacket? Hur går det till när ett parti ändrar sig på det sättet?

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

För ett år sedan stod jag här i talarstolen och talade om mecenaternas återkomst. Jag berättade om mecenaten Nadezjda von Meck, som genom sitt stöd gjorde att Tjajkovskij kunde skapa musik som än i dag berör världen. Mitt tal fick en oväntad fortsättning. Regissören Gertrud Larsson satt uppe på läktaren och blev inspirerad och skrev pjäsen Mecenatens återkomst. Föreställningen blev en succé på Teater Brunnsgatan Fyra och åker snart på turné runt om i Sverige. Det säger någonting om kulturen; när någon vill bära den framåt, om så bara en människa i taget, händer det saker.

Frågan om medfinansiering av kulturen har blivit högaktuell på många sätt. Kristdemokraterna, som jag representerar, vet att kulturen bär ett eget värde och att den offentliga finansieringen utgör grunden för ett fritt och levande kulturliv, tillgängligt i hela landet för alla människor. Men vi säger också någonting mer, nämligen att kulturen mår bra av flera finansieringskällor.

Vi vill att det ska vara enkelt och attraktivt att sponsra kulturen – inte för att ersätta staten utan för att komplettera den. Det handlar om att göra kulturen mer självständig, stabil och resilient och mindre sårbar för ekonomiska svängningar. Det är i linje med vår kristdemokratiska syn på ansvar, civilsamhälle och gemenskap. Därför välkomnar vi regeringens utredning om att bredda finansieringen av kulturområdet. Det är sunt och framåtsyftande och efterfrågas av branschen själv.

I rapporten Vem betalar för kulturen? uttrycker både Svensk Scenkonst och Sveriges Museer stöd för detta. Man menar att genom att skapa gynnsamma förutsättningar för finansiärer och kulturverksamheter kan kompletterande finansiering leda till mer och vassare kulturutbud för medborgarna, och vidare att näringslivet har att vinna på samarbete med kulturen – inte minst genom nya perspektiv inom innovation och kreativt tänkande.

När fler vill ta ansvar – privatpersoner, näringsliv och stiftelser – växer kulturlivet. Det får fler ben att stå på, inte färre. En kultur som står på bredare grund står också friare. Den blir så fri att den tål kriser och så stark att fler än staten vill bidra.

Herr talman! I fredags var jag i Kungälv. Det är en mycket vacker ort. Jag besökte kulturhuset och någonting som kallas Kultlab tillsammans med vår lokala KD-avdelning. Där mötte vi ungdomar som hittat både kreativitet och trygghet i en varm miljö. En tonårstjej visade hur hon designade egna pins. Jag fick en, och den sitter här på min kavaj. Den föreställer en fisk. Det passar mig, som kommer från kusten, alldeles utmärkt.

En meningsfull fritid formar ungdomar. Över hela Sverige görs insatser. Jag tycker att det har låtit ganska negativt här, men de insatserna sparar både oro och pengar för framtiden för det här landet.

På en vägg i Mimers Kulturhus hängde en affisch om fritidskortet. Det gjorde mig extra glad. Fritidskortet är en kristdemokratisk reform, en idé vi drivit i många år, som nu äntligen täcker hela landet. Alla barn i Sverige mellan åtta och sexton år har fått möjlighet till ett fritidskort laddat med 500 kronor. Barn i hushåll med bostadsbidrag kan få 2 000 kronor.

Redan nu ser vi resultat. I Kungälv hade 40 procent av kulturskolans elever använt sitt fritidskort för att betala terminsavgiften. Det är en formidabel framgång – inte ett haveri. Det är den största folkhälsoreformen för barn och unga på länge. Att röra på sig, skapa, spela musik, sjunga och dansa – allt detta bygger hälsa, självkänsla och gemenskap.

De senaste siffrorna talar sitt tydliga språk. Det är 338 174 barn som har fått beviljat fritidskort. Drygt 40 000 av dem har fått det högre beloppet. I dag är 5 415 föreningar anslutna. Det betyder att hundratusentals barn som annars kanske inte hade gjort det nu deltar i ledarledda aktiviteter.

Motståndet i riksdagen har varit stort och ibland lite påträngande. Det har varit svårt att få igenom det här. Men vi kristdemokrater tycker att barnets delaktighet ska vara utgångspunkten. Fritidskortet förändrar vardagen för dem som behöver det allra mest.

Herr talman! En annan fråga, som ibland försvinner i debatten men som är av avgörande betydelse, är kulturarvets beredskap. Sverige befinner sig i ett nytt säkerhetsläge.

Regeringen har tagit ett ansvar som alltför länge legat i träda. När arbetet påbörjades fanns i praktiken ingen sammanhållen struktur för hur kulturarv ska skyddas vid kris eller krig – inte vad som ska räddas, inte hur det ska förvaras och inte vem som bär ansvar. Man började i princip på ruta ett. Nu har detta tagit form, och regeringen har utsett Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet till beredskapsmyndigheter. Civilförsvaret har stärkts, och ett långsiktigt arbete pågår för att säkerställa att Sveriges mest värdefulla samlingar, dokument och miljöer kan räddas om det värsta skulle inträffa. Det är ett tyst, mödosamt och mycket viktigt nationellt åtagande. Det är att ta ansvar för att skydda vårt arv, vår historia och faktiskt vår demokrati.

Herr talman! Jag ser att min talartid har gått ut. Jag har ganska mycket kvar att säga, och om man kontaktar mig kan jag berätta om allt bra regeringen gör. Jag har en hel lista, men jag nöjer mig här av respekt för mina kollegor och talmannen.

(Applåder)