Kristoffer Lindberg (S) svarade Roland Utbult i en replik om Kultur, medier, trossamfund och fritid i debatten ”Protokoll 2025/26:43 Tisdagen den 2 december” den 2 dec 2025.
Roland UtbultKD· i en replikJag vill säga detta till ledamoten: Ni har ju anammat fritidskortet. Jag tycker att du börjar vackla lite i detta, Kristoffer Lindberg. Det låter som att det fortfarande är lite motsträvigt, men ni har anammat det och…Fru talman! Jag vill inledningsvis ställa mig bakom Socialdemokraternas särskilda yttrande.
I politiken behöver ett faktum understrykas tydligt: Sverige är större än Stockholm.
I hela Sverige finns fantastiska verksamheter som tillgängliggör professionell kultur för invånarna och samtidigt skapar arbetstillfällen för kulturskapare i hela landet. Det handlar till exempel om länsteatrar, länsmuseer, regionala operor, arkiv, konserthus och så vidare. Staten står för ungefär en fjärdedel av kostnaden genom kultursamverkansmodellen, men merparten finansieras icke att förglömma av regioner och kommuner. Under lång tid har statens andel av medlen dessutom minskat medan regionerna och kommunerna har ökat sina andelar.
Regeringen föreslår nu att statens anslag till modellen nästa år ska öka med 2,8 miljoner kronor för att delvis kompensera för att anslaget inte längre pris- och löneuppräknas. Det är såklart väldigt välkommet att regeringen ser behovet av mer resurser – även om det kanske är en väldigt liten kompensation – eftersom det har fått stora konsekvenser för de regionala kulturinstitutionerna att man har slutat kompensera för pris- och löneökningar. Utvecklingen leder till färre föreställningar och utställningar, och i längden riskeras faktiskt kulturinstitutioners möjlighet att verka.
För de kommande två åren aviserar regeringen ytterligare neddragningar, med över 40 miljoner kronor, av statens andel i kultursamverkansmodellen. Det ska ses i ljuset av de senaste årens uteblivna pris- och löneuppräkningar, den ytterst sparsamma uppräkningen i år samt statens över tid minskade ansvarstagande. Det här handlar om just den kulturverksamhet som hjälper Sverige att nå det kulturpolitiska målet att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Vi socialdemokrater föreslår därför en förstärkning av det statliga anslaget även i år i form av 100 miljoner till kultursamverkansmodellen.
Fru talman! Kulturskolan ska finnas tillgänglig på jämlika villkor i hela landet, för alla barn oavsett bakgrund. Vi socialdemokrater vill att frågan om en kulturskolelag utreds. Det skulle ge kulturskolan ett nationellt ramverk och understryka kulturskolans betydelse för barns och ungas utveckling samt kulturskolans roll i den konstnärliga utbildningskedjan i Sverige. En sådan lagstiftning bör utformas som en ramlag i likhet med bibliotekslagen och museilagen.
I en sådan utredning menar vi också att frågor om hur staten kan bidra till att ytterligare stärka kulturskolan i Sverige, inte minst vad gäller kompetensförsörjningen och den framtida tillgången till utbildade kulturskollärare, bör ingå. Vi föreslår vidare att det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan förstärks från 100 miljoner till 200 miljoner nästa år.
Fru talman! Tillgången till konst och kultur för barn och unga tillgodoses dock inte enbart genom kulturskolans verksamhet. Skolan har en otroligt viktig roll att spela för att alla barn och unga, oavsett var i landet de bor, ska få de upplevelser och den personliga utveckling som ryms i det egna skapandet och i den professionella kulturen som de har rätt till.
Skolverkets läroplan slår fast att kulturupplevelser ska vara en del av lärandet, men tillgången till konst och eget skapande för barn och unga är ojämlikt fördelad. I vissa skolor och kommuner görs redan ett föredömligt arbete, men vi ser också att det finns elever som sällan eller aldrig kommer i kontakt med kulturupplevelser under sin skoltid.
Det ska inte spela någon roll vilken kommun du bor i eller vilken ekonomi din skola har. Vi vill därför se en statligt finansierad kulturgaranti i förskola och skola som garanterar att alla barn kontinuerligt får uppleva professionell konst och eget skapande under skolgången, både i skolans lokaler och på plats hos kulturinstitutioner. Det handlar exempelvis om skolbio, scenkonst, eget skapande eller besök på museum. Detta skulle ge alla barn bättre möjligheter att ta del av det svenska kulturlivet och den gemenskap som finns i att utöva kultur och att dela kulturella upplevelser. För att inleda genomförandet av kulturgarantin i skolan föreslår Socialdemokraterna 300 miljoner i ett nytt anslag.
Fru talman! Runt om i vårt land finns en imponerande mängd allmänna samlingslokaler som drivs av föreningslivet. De är en stor tillgång för vårt samhälle; inte minst fyller de en viktig funktion i den kulturella infrastrukturen, både som egna arrangörer och, framför allt, som arena och möjliggörare för andra delar av föreningslivet. De utgör en hörnsten i svenskt kulturliv, bidrar till att göra konst och kultur tillgängligt i hela Sverige och har en avgörande roll för civilsamhällets förutsättningar att verka, inte minst i lands- och glesbygder.
Fru talman! Samlingslokalernas funktion som mötesplatser gör dem också till en resurs i samhällets krisberedskap och vårt civilförsvar. Vi socialdemokrater ser det som viktigt att statens stöd till samlingslokalerna prioriteras och ges långsiktigt. Vi föreslår därför en förstärkning av statens bidrag till allmänna samlingslokaler med 20 miljoner utöver regeringens förslag.
(Applåder)
Fru talman! Tack för anförandet, Kristoffer Lindberg!
Jag tänkte ta upp ett fenomen som jag tycker är intressant, nämligen hur det kan bli så att man ändrar sig som parti.
Ledamoten talade om kultursamverkansmodellen. Den infördes av alliansregeringen 2009, tror jag att det var, och har anammats av socialdemokratin – och egentligen av hela det politiska landskapet. Man kan ha synpunkter på utvecklingen, men nu ingår kultursamverkansmodellen i varje partis politik. Det tycker jag är spännande.
Sedan har vi fritidskortet. Det har ledamoten och jag, liksom även andra ledamöter, debatterat flera gånger. Man kan väl säga att ni har varit ganska motsträviga, Kristoffer Lindberg. Eftersom jag tycker att det här är intressant och spännande blir min fråga: Vad är det som gör att ett parti, i det här fallet Socialdemokraterna, anammar fritidskortet efter att ha varit så motsträvigt och tvärtemot det? Nu har ni ändrat er; ni tar inte bort det ur er budget. Hur gick det till? Kanske kan vi få en liten inblick i Socialdemokraternas inre liv här. Hur går snacket? Hur går det till när ett parti ändrar sig på det sättet?
Fru talman! Enligt ett inlägg har vi en grandios självbild, och sedan ska vi ändå dela med oss av vårt inre liv här i kammaren. Jag vet inte vem jag ska lyssna på!
Jag tänker dock så här: Regeringens fritidskortsreform genomförs nu. Det vi socialdemokrater delar med regeringen och ledamoten är ambitionen att fler barn och unga ska få möjlighet till en aktiv och meningsfull fritid. Sedan ifrågasätter vi fortsatt om fritidskortet är rätt reform för att nå dit, men nu är den genomförd. Den pågår just nu – med blandad framgång, kan man väl säga.
Över en tredjedel av medlen, motsvarande omkring en kvarts miljard, ska gå till administration hos Ehälsomyndigheten och Försäkringskassan. Vår kritik har varit att det framför allt handlar om resurser som i stället hade kunnat gå till att stärka verksamheter där barnen finns – på fotbollsplaner, i kulturskolor, i danslokaler och i friluftsområden.
Att reformen nu har införts gör att det blir ännu viktigare för regeringen att säkerställa en gedigen och transparent uppföljning av fritidskortet. Det måste bli tydligt vilka barn det är som faktiskt nås av stödet. Det är avgörande för att få svar på om tillgången till aktiviteter har ökat där behoven är som störst eller om stödet snarare har förstärkt redan existerande skillnader.
Regeringen behöver också redovisa hur mindre, ideellt drivna föreningar klarar av de krav som ställs i det här systemet, som inte är det enklaste att hantera, och om resurserna i praktiken koncentreras till allt färre och större aktörer.
Vi kommer att följa genomförandet av fritidskortet noggrant, men vi kommer också att fortsätta arbeta för en politik som bygger barns och ungas fritid från grunden, med fler ledare, fler lokaler och fler trygga gemenskaper.
Utifrån det anförande som ledamoten begärde replik på vill jag fråga: Hur ställer sig ledamoten till våra förslag om kulturskolan, om kulturgaranti för barn och unga, om att rädda den regionala kulturen och om att stötta de allmänna samlingslokalerna?
(Applåder)
Fru talman! Jag vill säga detta till ledamoten: Ni har ju anammat fritidskortet. Jag tycker att du börjar vackla lite i detta, Kristoffer Lindberg. Det låter som att det fortfarande är lite motsträvigt, men ni har anammat det och kommer inte att ta bort det ur er budget. Om ni mot all förmodan skulle ta regeringsmakten igen lär det finnas kvar.
Det är dock klart att sådana här stora reformer har vissa barnsjukdomar. Jag märker att ledamoten verkligen har satt sig in i det här med fritidskortet, och det gläder mig väldigt mycket. Det märks tydligt att det finns ett starkt intresse.
Jag stannar kvar vid det här med att ändra åsikt. Ni har ju anammat kultursamverkansmodellen. I jättestora frågor, som Natofrågan, har ni också ändrat er. Nu är vi med i Nato. Fritidskortet är inte en lika stor fråga, men jag nämner det i alla fall. Det visar väl att politik är det möjligas konst.
Jag funderar fortfarande på om det kanske är extra knepigt att anamma ett förslag som kommer från Kristdemokraterna. Kan det vara så, eller handlar det bara om oro över vad folk ska säga och oro för att förlora röster i valet 2026? Ledamoten får gärna beskriva hur tankarna går här.
Fru talman! Jag tänker hålla mig ifrån att recensera kvaliteten på förslag som kommer från Kristdemokraterna; det kan vi ta här utanför senare.
Fritidskortets framtid och hur vi ser på den ligger nog väldigt mycket i uppföljningen och vad resultatet av detta blir. Det är viktigt att pengarna går till det som de är tänkta att gå till och att de inte förstärker redan existerande strukturer utan faktiskt når ut dit där de behövs.
Jag ställde några frågor till ledamoten som ledamoten kanske inte hörde eller valde att ignorera, men jag kan avslutningsvis sammanfatta det ungefär så här: Vi har fått se ett halverat utvecklingsbidrag från den här regeringen till kulturskolan och en mycket tuff ekonomisk situation för kommuner och regioner. Vi har ett läge där staten tvingar regionerna till neddragningar på välfärden och på kulturen. Regeringen svälter ut den regionala kulturen. Man flaggar för att hela scenkonstinstitutioner är hotade, och nio av tio kulturskolor tvingas till nedskärningar. Hur länge ska regeringssidan stå svarslös i de här frågorna?
Jag kan inte dra någon annan slutsats än denna: Antingen bryr sig regeringen inte om vare sig kulturskolor eller tillgången till kultur utanför Stockholms innerstad, eller så vill regeringen och Sverigedemokraterna att kommunerna och regionerna ska höja sina skatter för att stoppa nedskärningarna i vård, skola, omsorg och kultur så att de själva, i regeringsställning, kan fortsätta sina skattesänkningar för de allra rikaste i samhället.
(Applåder)