Kristoffer Lindberg

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 1.

En framgångsrik elektrifiering är avgörande för att öka tillväxten, för att skapa välstånd och samtidigt nå de nationella klimatmålen.

Sverige behöver mer elproduktion, och vi socialdemokrater är öppna för alla fossilfria kraftslag. Den här debatten berör vindkraften, och vi instämmer med regeringen att den på kort sikt kan stå för majoriteten av utbyggnaden av den fossilfria elproduktionen. Samtidigt vet vi att tillstånd till en vindkraftsetablering endast ges om kommunen har tillstyrkt den och att såväl antalet som andelen projekt som kommuner tillstyrkt minskat kraftigt, inte minst under denna mandatperiod.

Billig el kommer att vara en central konkurrensfördel för svenska företag framöver. För att ekonomin ska fungera för vanligt folk krävs också god tillgång till el till låg kostnad. Det förutsätter mer el från alla fossilfria kraftslag, och Sverige behöver öka utbyggnadstakten för elproduktionen redan i närtid.

En del av att vända den här utvecklingen handlar om intäktsdelningen från vindkraften till närboende. Vi är överens med regeringen om att det förslag som debatteras i dag i grunden är bra, men vi har några reservationer där vi menar att regeringens förslag inte är tillräckligt. Tillåt mig att utveckla dessa.

Herr talman! Förslaget handlar om att en liten del av intäkterna från en vindkraftsverksamhet återförs till de närboende på den plats där elproduktionen sker. Det är bra. Men vi vet samtidigt att ett stort antal kommuner sätter stopp för byggandet av vindkraftverk. Intäktsdelning till närboende är, som också regeringen konstaterar, inte tillräckligt.

En förutsättning för att förslaget om intäktsdelning till närboende, liksom andra förslag som syftar till att öka incitamenten för kommuner, ska få någon verkan är att även kommunen ges ekonomisk ersättning. Regeringen och Sverigedemokraterna har för åren 2025 och 2026 tillfälligt betalat ut ersättning till kommuner som har vindkraft. Vi menar dock att om man ska få kommuner att säga ja till mer vindkraft behöver ersättningen ges långsiktigt.

I sin proposition ger regeringen uttryck för att det de kommande åren bör ges ekonomisk ersättning till kommuner, om det finns pengar. Vi menar att det inte är ett långsiktigt besked som ger kommunerna de svar de behöver för att säga ja till vindkraft.

För att skapa det incitament vi alla verkar vara överens om behövs menar vi socialdemokrater att regeringen bör återkomma med förslag på en långsiktig lösning. Ersättningen bör likna den som kommunerna har fått för 2025 och 2026 och som har motsvarat fastighetsskatten.

Herr talman! Oavsett hur kommunerna i övrigt kommer att ersättas för detta framöver vill vi socialdemokrater se att de som nu ändrar ett tidigare veto mot vindkraftsparker som kommit långt i processen och snabbt skulle kunna komma till stånd får en extra bonus om ett nytt, positivt besked ges. Stödet kan exempelvis utformas så att de första 400 vindkraftverken får dela på pengarna som avsätts till ändamålet. Det skulle ge ett stöd på cirka 250 000 kronor per verk till kommunerna.

Herr talman! Om syftet med lagförslaget är att öka acceptansen för vindkraft hos de närboende behöver hanteringen av detta vara så enkel som möjligt för just de närboende. I regeringens förslag ges rätt till intäktsdelning från vindkraft till dem som bor inom nio gånger vindkraftverkets höjd. Ansvaret att informera de närboende om deras rätt till intäktsdelning läggs på verksamhetsutövaren. Enkelt uttryckt ska den som driver en vindkraftspark också informera de närboende om deras rätt till ersättning.

Informationsplikten ska enligt regeringen uppfyllas genom annons i lokaltidningen eller på annat lämpligt sätt. Därefter åläggs de närboende att varje år anmäla till vindkraftsägaren att de vill göra anspråk på sin ersättning. Den som inte anmält detta senast den sista februari förlorar rätten till ersättning för föregående år. Det gäller även om den som äger vindkraftsparken inte har informerat om rätten till ersättning. Det står uttryckligen i propositionen att ingen påföljd är kopplad till om denne underlåter att informera de närboende.

I nästa skede menar regeringen att verksamhetsutövaren innan utbetalning ska säkerställa att de som har anmält sig för att ta del av ersättningen verkligen är berättigade till det, ”vilket också bör kunna säkerställas genom kontroll i fastighetsregistret”, som det står i propositionen.

Vi menar att det är ett alltför krångligt system som innebär att närboende riskerar att missa information om sin rätt att ta del av intäkterna. Det innebär också onödig administration när närboende först ska ansöka och verksamhetsutövaren sedan ska kontrollera ansökningarna mot fastighetsregistret. Vi menar att när det gäller fortsatt vindkraftsersättning behöver regelverket utformas med automatisk utbetalning, och utgångspunkten bör vara just fastighetsregistret. Ska acceptansen öka behöver det vara enkelt för dem som ska acceptera, nämligen de närboende.

Herr talman! Utöver det regeringen nu föreslagit måste mer göras för att få igång vindkraftsbyggnationen. Kommunala beslut om vindkraft behöver fastslås tidigt i processen, så att företagen vet om det är värt att gå vidare med ansökan eller inte. Det är problematiskt när utvecklingspengar investeras av företagen – i vissa fall köps till och med verken in – och det därefter kommer ett veto mot byggnationen. Vi behöver ett system som löser den problematiken. Det kommunala vetot behålls givetvis, så att kommunen fortsatt kan säga ja eller nej till vindkraft, men processen blir mer effektiv och förutsägbar.

Företagen behöver kunna känna sig trygga med att ett medgivande gäller under hela processen. Det skulle kunna ha en positiv inverkan på investeringsviljan i ny vindkraft. Det är inte alls oviktigt när vi diskuterar denna proposition, som handlar om att öka incitamenten att bevilja vindkraft i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Tack för frågan! Man ska nog inte se det som att det handlar om att börja om med någonting. Jag ser gärna det här som en utveckling av tanken med Skapande skola och att man bygger vidare på den.

Medlen för Skapande skola är frivilliga för skolor att ansöka om. En nationell kulturgaranti innebär i stället en modell där alla barn och elever i förskola och grundskola i Sverige garanteras att kontinuerligt få uppleva professionell scenkonst och eget skapande under sin skoltid. Vi vill utveckla Skapande skola till en nationell kulturgaranti. Jag hoppas att de politiska skiljelinjerna inte är så skarpa när det gäller det här. Jag har en förhoppning om att man kan komma överens i kammaren om just detta.

Det ledamoten, regeringen och Sverigedemokraterna helt missar när den nuvarande politiken tvingar regionala kulturinstitutioner till nedskärningar är att man sågar i den gren som är den regionala kulturens infrastruktur. Det drabbar såklart möjligheten till såväl Skapande skola som en framtida kulturgaranti. Skolor kommer inte att kunna köpa in den där teaterföreställningen som inte kan produceras. De kan inte besöka det där museet som har tvingats stänga eller lyssna på den där symfoniorkestern som har blivit uppsagd. Det är det vi pratar om.

Den kulturella infrastrukturen hänger ihop och måste sträcka sig utanför Stockholms innerstad eller Göteborgs innerstad. Tyvärr har vi än så länge en regering som helt saknar förmåga att inse detta.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Flera av de förslag som Kulturrådet har kommit med kanske mer är på nivån regleringsbrev i anpassningen. Jag tror att flera av dem är bra, till exempel när det gäller att ha olika samverkansforum för de delar som ingår i samverkansmodellen och för dem som kanske är utanför men som ändå handlar om regional kultur.

Rent generellt är diskussionen om kultursamverkansmodellen och ytterligare kulturområden som borde ingå intressant. Den tror jag att vi behöver ta på allvar. Problemet är att om man ska utöka modellen till att omfatta fler områden görs det inte med mindre än att vi tillför mer resurser. Det här är ju i mångt och mycket ett system där staten är med och finansierar de regionala kulturinstitutionerna.

Problemet, som jag ser det, är att staten över tid har minskat sin andel i kultursamverkansmodellen, vilket gör att kommuner och regioner hela tiden får kompensera. Det har pågått under lång tid. Jag tror att vi i den här kammaren behöver ta ansvar för att vända den utvecklingen, speciellt i ett läge där det är kris inom sjukvården och kommuner går på knäna eftersom man har fått mindre statsbidrag. Då är det svårt att prioritera att ytterligare kompensera för statens minskade åtaganden. Jag tror att vi har ett gemensamt ansvar att ta.

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 4.

Dagens debatt behandlar utskottets betänkande 5 Tillgång till kultur. Det är ett betänkande som spänner över en bredd av verksamheter, frågor och områden. Jag vill ägna mitt anförande åt några delar som är av stor betydelse just för tillgång till kultur.

Det handlar bland annat om den regionala kulturen, med de regionala och kommunala kulturinstitutionerna såväl som det fria kulturlivet regionalt och lokalt. Dessa är enormt viktiga för kulturens infrastruktur men också för arbetstillfällen för kulturskapare i hela landet. Statens relation till dessa utgörs inte bara men framför allt av kultursamverkansmodellen, som tillämpas sedan 2011 för fördelning av statliga medel till regional och lokal kulturverksamhet.

Regeringen beslutade i juli 2022 att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av kultursamverkansmodellen. Utredaren redovisade sitt uppdrag i september 2023, och utredningen fick en hel del synpunkter och invändningar när den sedan sändes ut på remiss. Vi har sedan dess inte heller sett någon proposition från regeringen på riksdagens bord utifrån utredningens förslag.

Däremot uppdrog regeringen för drygt ett år sedan till Statens kulturråd att med utgångspunkt i analysen från utredningen och de synpunkter som kommit fram vid remitteringen komma med förslag om hur kultursamverkansmodellen kan vidareutvecklas. Det uppdraget redovisades i oktober i fjol. Om detta kommer att leda till några förändringar i kultursamverkansmodellen eller inte återstår att se.

Klart är dock, fru talman, att statens andel av medlen i kultursamverkansmodellen under lång tid har minskat, medan regionerna och kommunerna har ökat sina andelar. I år gör regeringen förvisso en ökning av anslaget med 2,8 miljoner kronor. Det får dock ses som ganska blygsamt, särskilt eftersom man för kommande två år aviserar ytterligare neddragningar på över 40 miljoner.

Detta handlar om just den kulturverksamhet som hjälper till att nå det kulturpolitiska målet att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Det handlar om tillgång till kultur – i hela landet.

Vi vet att många regioner och kommuner vittnar om att man gör vad man kan för att kompensera för det minskade statliga åtagandet, samtidigt som man har en mycket tuff ekonomisk situation till följd av ökade kostnader och minskade statsbidrag. Sammantaget leder denna utveckling redan i dag till att tillgången till kultur för oss utanför storstäderna minskar och att vi därmed också riskerar att försvåra att de statliga kulturpolitiska målen uppnås.

Vi socialdemokrater har en förhoppning om att alla ser betydelsen av den regionala kulturverksamheten och hade därför, för att bryta den negativa utvecklingen, föreslagit en förstärkning för i år med 100 miljoner till kultursamverkansmodellen.

Fru talman! Kulturen utvecklar oss som människor, både individuellt och som kollektiv, när vi delar kulturella upplevelser eller skapar tillsammans. Den stärker samhörigheten i ett samhälle, samtidigt som den också utmanar våra tankar och hjälper oss att se nya perspektiv.

Kultur hänger starkt ihop med bildning. Alla människor har rätt till kultur och bildning, och vi vet att våra kulturvanor skapas redan i barndomen. Skolan har därför en otroligt viktig roll att spela för att alla barn och unga ska ha rätt till de upplevelser och den personliga utveckling som ryms i det egna skapandet och den professionella kulturen. Skolverkets läroplan slår också fast att kulturupplevelser ska vara en del av lärandet.

Men tillgången till kultur och eget skapande för barn och unga är ojämlikt fördelad. I vissa skolor och kommuner finns det redan ett föredömligt arbete – inte sällan kopplat till det statliga anslaget för Skapande skola, som har nämnts tidigare i debatten. Men vi ser också att det finns elever som sällan eller aldrig under sin skoltid kommer i kontakt med kulturupplevelser. Skapande skola når i dag 70 procent av grundskoleeleverna. Det innebär att mellan 300 000 och 400 000 barn varje år inte nås av Skapande skola.

Fru talman! I många kommuner arbetar man som sagt redan i dag utifrån olika former av kommunala kulturgarantier för barn i skolan. Jag stöter på dem i allt från större kommuner till små lands- och glesbygdskommuner. De går under lite olika namn och är upplagda på lite olika sätt, men de har alla en sak gemensamt: att ge alla barn bättre möjligheter att ta del av det svenska kulturlivet och den gemenskap som finns i att utöva kultur och att dela kulturella upplevelser.

Det ska dock inte spela någon roll vilken kommun du bor i eller vilken ekonomi din skola har. Vi vill därför se en statligt finansierad kulturgaranti där alla barn garanteras att genom skolgången kontinuerligt få uppleva professionell konst och eget skapande, både i skolans lokaler och på plats hos kulturinstitutioner. Det kan exempelvis handla om skolbio, scenkonst, eget skapande eller besök på museum.

Vi ser det här som en vidareutveckling av det nuvarande systemet med Skapande skola. Men 70 procent är inte 100 procent. Vi vill hitta ett system som når 100 procent och är en garanti för barnen. Det är en tydlig viljeinriktning, och det är en prioritering. För att inleda arbetet med genomförandet föreslog vi socialdemokrater 300 miljoner under ett nytt anslag i statsbudgeten. Det förslaget har fallit i omröstningen, men vår förhoppning är att hitta en bred samsyn framöver i kammaren angående den här frågan.

Fru talman! Avslutningsvis behandlas även kulturskolan i detta betänkande. Vi menar att den ska finnas tillgänglig på jämlika villkor i hela landet. Vi föreslår därför att frågan om en kulturskolelag utreds. Det skulle ge kulturskolan ett nationellt ramverk och understryka kulturskolans betydelse för barns och ungas utveckling och dess roll i den konstnärliga utbildningskedjan i Sverige. En sådan lagstiftning bör utformas som en ramlag i likhet med bibliotekslagen och museilagen. I en sådan utredning menar vi också att frågor om exempelvis kulturskolans kompetensförsörjning och den framtida tillgången till utbildade kulturskolelärare bör ingå. Vi föreslog även i budgeten att det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan skulle höjas och uppgå till 200 miljoner för nästa år.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Det är ju så att en annan aspekt i den här debatten är kommuners storlek. Därmed följer frågan: Är regeringens promemoria ett försök att svälta ut kommuner för att tvinga fram kommunsammanslagningar? Man kan då också fråga sig om kommuner som exempelvis Ljusdal, med en yta som redan i dag motsvarar halva Skåne, verkligen är de kommuner som ska förlora i systemet för att incitamenten för att slå sig samman med grannkommunerna ska öka. Jag är inte så säker på det.

Det finns stora skillnader i förutsättningar mellan kommuner, och när arbetstillfällena koncentreras till de större städerna vidgas också klyftorna mellan olika delar av vårt land. Inte sällan är behovet av välfärd större i de kommuner där skattekraften är lägre, bland annat till följd av utflyttning för jobb och studier. Det här leder till stora utmaningar eftersom man med en allt lägre skattekraft ska klara av allt högre kostnader för att leverera på invånarnas berättigade förväntningar på vård, skola och omsorg.

Detta är ingen fråga som kan viftas bort genom att peka på enskilda kommuner runt om i landet, herr talman. Frågan är större än så. Jag har i en tidigare debatt här i kammaren liknat den kommunala självstyrelsen vid att dansa hambo i en garderob. Hemma i Hälsingland hålls varje år VM i just hambo, herr talman, och jag kan konstatera att förutsättningarna för dalsteg – särskilt djupa sådana – är ytterst begränsade.

Politikens roll måste vara att i den här kammaren skapa jämlika förutsättningar för att bo och verka i hela landet. Det är avgörande i ett land som alltmer kännetecknas av polarisering och motsättningar. Det handlar i grund och botten om samhällsbygge och om att hela landet måste få känna framtidstro. Ställ inte glesbygd mot glesbygd!

Herr talman! Jag tackar Eva Lindh för den här mycket viktiga interpellationen.

Staten behöver ta ett större ansvar än i dag för att åstadkomma en jämlik fördelning av resurser, tillgodose hela landets behov av välfärd och kompensera för att utjämna regionala skillnader. Här är utjämningssystemet mycket viktigt.

Självklart finns det förbättringar att göra i det systemet. Men det förslag som regeringen nu har presenterat innebär ett väldigt hårt slag mot kommunerna hemma i Hälsingland och i mitt län, Gävleborg. Trots att vi redan brottas med utmaningar kopplade till gles befolkning, långa avstånd och begränsade resurser är vi ett av de län som drabbas av de allra största nedskärningarna med regeringens och Sverigedemokraternas förslag. Hälsingland och Gästrikland är ju inte direkt kända för sin enorma befolkningstäthet, sina stora städer och sina korta avstånd.

Ljusdals kommun, den till ytan största kommunen i Gävleborg, drabbas allra hårdast. Där skär regeringen ned med 14,2 miljoner varje år. För en kommun med en yta motsvarande halva Skåne men en befolkning på endast 18 400 invånare är det ett mycket hårt slag. Andra kommuner som förlorar stort är Ockelbo, minus 10 miljoner, Ovanåker, minus nästan 9 miljoner, och Nordanstig, minus 5,2 miljoner. Vet ministern vad de här kommunerna har gemensamt? Jo, de har långa avstånd mellan orterna och byarna och är de befolkningsmässigt minsta kommunerna i vårt län.

Det är djupt problematiskt att regeringen väljer att låta glesbefolkade delar av Sverige finansiera en satsning på andra glesbefolkade områden. I stället borde utgångspunkten vara att hela Sverige måste samarbeta för att säkra en likvärdig välfärd oavsett var man bor.

Gleshet kostar, framför allt i ett län med hög arbetslöshet och låg utbildningsnivå. Gävleborg är ett län med kommuner som redan i dag kämpar med att få välfärden att räcka till och som upplever utmaningar i att rekrytera till välfärdsyrken. Ministern måste väl själv inse att något har blivit fel i regeringens räknesnurror när det är kommuner som Ljusdal, Nordanstig, Ovanåker och Ockelbo som förlorar i ett system som ska kompensera för mer gleshet. Har ministern besökt de här kommunerna? Har ministern rest runt i Hälsingland? Våra kommuner behöver mer resurser för att klara sitt välfärdsuppdrag och leverera den välfärd som medborgarna kan förvänta sig, inte tiotals miljoner mindre. Ställ inte glesbygd mot glesbygd!

Jag vill uppmana regeringen att tänka om. Sverige behöver en kostnadsutjämning som bygger på solidaritet, rättvisa och förståelse för de verkliga kostnadsdrivarna, inte en modell som ställer glesbygd mot glesbygd. För Hälsingland och Gävleborg är det en fråga om rättvisa. För Sverige är det en fråga om sammanhållning.

Min fråga är därför: Kommer det förslag som regeringen haft ute på remiss att vara det förslag som regeringen lägger på riksdagens bord, eller har ministern insett det orimliga i detta förslag?

Fru talman! Jag tackar ministern för möjligheten att få lyfta den här principiella frågan om svensk primärvård. Bolagisering innebär ju att stora delar av vården flyttas bort från direkt politisk styrning, från medborgarnas folkvalda representanter, till en bolagsstyrelse som fattar beslut utifrån bolagets bästa. Det innebär en upphackad vårdkedja. Människors inflytande över vården minskar, vilket urholkar den demokratiska kontrollen.

När vården bedrivs i en offentlig förvaltning kan medborgarna via sina valda representanter direkt påverka vilka prioriteringar som görs, ställa sina folkvalda till svars och utkräva ansvar av dem i allmänna val. Allt det här blir svårare när primärvården bedrivs i bolagsform och de folkvalda inte öppet får debattera exempelvis sjukvårdens budget före beslut, som jag tog upp i mitt förra anförande.

Det är kärnan i det demokratiproblem som uppstår med aktiebolag i medborgarnas gemensamma välfärd. Dessutom riskerar ett aktiebolags vinstkrav leda till kortsiktiga ekonomiska mål. Affärsmässiga ekonomiska överväganden får gå före människors faktiska behov av vård.

Blir då inte det som riksdagen beslutat, att vården ska ges efter behov, svårare att fullt ut genomföra med dessa affärsmässiga och kortsiktiga ekonomiska mål? Jag menar att det är viktigt att uppmärksamma riksdagen och regeringen på den utvecklingen i landet.

Jag skulle gärna önska att ministern säger någonting om hur regeringen ser på utvecklingen och vad man tänker göra för att säkerställa att vård ges efter behov.

Fru talman! Jag tackar Sanna Backeskog för en angelägen interpellation.

Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sjukvårdspartiet Gävleborg har beslutat att regionens samtliga hälsocentraler ska bolagiseras. Utan vare sig konsekvensanalys eller något ekonomiskt underlag har man rusat fram för att så snabbt som möjligt hinna med detta innan valförlusten nästa år.

För några veckor sedan sammanträdde regionfullmäktige i Gävleborg. Under det mötet lyfte oppositionen upp farhågor angående primärvården, bland annat att det nya primärvårdsbolaget planerar för ett underskott på 176 miljoner nästa år. Oron från oppositionen är att det här riskerar att leda till uppsägningar av personal och på sikt till avveckling av mindre hälsocentraler på landsbygden. Det är något som borde kräva en stor transparens och en öppen demokratisk debatt.

Varför berättar jag då detta här i riksdagens kammare? Jo, för att svaret från Moderaterna, Sverigedemokraterna och deras stödpartier blev att man i en bolagsstyrelse arbetar för bolagets bästa. Inte för medborgarnas bästa alltså?

Högerpartierna svarade också att oppositionens ledamöter i primärvårdsbolaget över huvud taget inte ska tala om bolagets ekonomi och interna arbete inför allmänheten därför att det enligt bolagsordningen och ägardirektiven är vd eller bolagsordförande som ska ansvara för information från bolaget. Högerpartierna hävdar att bolagets budget fortfarande är en affärshemlighet och styrelsens inre angelägenhet.

Alla som lyssnar på den här debatten – låt detta sjunka in! Det handlar alltså om i princip hela primärvården i en av våra svenska regioner, där oppositionen inte ska kunna föra ett offentligt samtal och ifrågasätta majoritetens beslut och vilka effekter de får för medborgarna.

Det är här som det blir en högst relevant fråga för hela landet, för här sätter högerpartierna i sin iver att tysta oppositionen fingret mitt i prick på det kanske största problemet med politiker som leker affär och säljer ut välfärden eller flyttar över medborgarnas gemensamma välfärd till aktiebolag, nämligen medborgarnas insyn och inflytande.

Att politiker ska kunna föra en dialog med medborgarna om hälso- och sjukvårdens utveckling eller vilka andra politiska frågor som helst ser vi som en skyldighet för politiker.

Jag ska citera vad den liberale ledarskribenten Tobias Svensson skrev i tidningen Ljusnan: ”Medborgarnas demokratiska insyn i hur hälsocentralerna sköts och vilka förändringar som är på gång kommer att försämras om oppositionens styrelseledamöter beläggs med munkavle och endast tillåts att i efterhand informera om beslut som redan tagits.”

Sjukvården är väljarnas viktigaste fråga. Att fragmentisera sjukvården och flytta över besluten om den sjukvård som allra flest människor kommer i kontakt med, nämligen primärvården, till stängda aktiebolags styrelserum – undangömda från öppen demokratisk debatt – tycker ministern och regeringen att detta är rätt väg att gå för svensk sjukvård?

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag läser här för att se att vi inte befinner oss i något regionfullmäktige, för det är inte där debatten förs just nu.)

Fru talman! Jag tänker hålla mig ifrån att recensera kvaliteten på förslag som kommer från Kristdemokraterna; det kan vi ta här utanför senare.

Fritidskortets framtid och hur vi ser på den ligger nog väldigt mycket i uppföljningen och vad resultatet av detta blir. Det är viktigt att pengarna går till det som de är tänkta att gå till och att de inte förstärker redan existerande strukturer utan faktiskt når ut dit där de behövs.

Jag ställde några frågor till ledamoten som ledamoten kanske inte hörde eller valde att ignorera, men jag kan avslutningsvis sammanfatta det ungefär så här: Vi har fått se ett halverat utvecklingsbidrag från den här regeringen till kulturskolan och en mycket tuff ekonomisk situation för kommuner och regioner. Vi har ett läge där staten tvingar regionerna till neddragningar på välfärden och på kulturen. Regeringen svälter ut den regionala kulturen. Man flaggar för att hela scenkonstinstitutioner är hotade, och nio av tio kulturskolor tvingas till nedskärningar. Hur länge ska regeringssidan stå svarslös i de här frågorna?

Jag kan inte dra någon annan slutsats än denna: Antingen bryr sig regeringen inte om vare sig kulturskolor eller tillgången till kultur utanför Stockholms innerstad, eller så vill regeringen och Sverigedemokraterna att kommunerna och regionerna ska höja sina skatter för att stoppa nedskärningarna i vård, skola, omsorg och kultur så att de själva, i regeringsställning, kan fortsätta sina skattesänkningar för de allra rikaste i samhället.

(Applåder)

Fru talman! Enligt ett inlägg har vi en grandios självbild, och sedan ska vi ändå dela med oss av vårt inre liv här i kammaren. Jag vet inte vem jag ska lyssna på!

Jag tänker dock så här: Regeringens fritidskortsreform genomförs nu. Det vi socialdemokrater delar med regeringen och ledamoten är ambitionen att fler barn och unga ska få möjlighet till en aktiv och meningsfull fritid. Sedan ifrågasätter vi fortsatt om fritidskortet är rätt reform för att nå dit, men nu är den genomförd. Den pågår just nu – med blandad framgång, kan man väl säga.

Över en tredjedel av medlen, motsvarande omkring en kvarts miljard, ska gå till administration hos Ehälsomyndigheten och Försäkringskassan. Vår kritik har varit att det framför allt handlar om resurser som i stället hade kunnat gå till att stärka verksamheter där barnen finns – på fotbollsplaner, i kulturskolor, i danslokaler och i friluftsområden.

Att reformen nu har införts gör att det blir ännu viktigare för regeringen att säkerställa en gedigen och transparent uppföljning av fritidskortet. Det måste bli tydligt vilka barn det är som faktiskt nås av stödet. Det är avgörande för att få svar på om tillgången till aktiviteter har ökat där behoven är som störst eller om stödet snarare har förstärkt redan existerande skillnader.

Regeringen behöver också redovisa hur mindre, ideellt drivna föreningar klarar av de krav som ställs i det här systemet, som inte är det enklaste att hantera, och om resurserna i praktiken koncentreras till allt färre och större aktörer.

Vi kommer att följa genomförandet av fritidskortet noggrant, men vi kommer också att fortsätta arbeta för en politik som bygger barns och ungas fritid från grunden, med fler ledare, fler lokaler och fler trygga gemenskaper.

Utifrån det anförande som ledamoten begärde replik på vill jag fråga: Hur ställer sig ledamoten till våra förslag om kulturskolan, om kulturgaranti för barn och unga, om att rädda den regionala kulturen och om att stötta de allmänna samlingslokalerna?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inledningsvis ställa mig bakom Socialdemokraternas särskilda yttrande.

I politiken behöver ett faktum understrykas tydligt: Sverige är större än Stockholm.

I hela Sverige finns fantastiska verksamheter som tillgängliggör professionell kultur för invånarna och samtidigt skapar arbetstillfällen för kulturskapare i hela landet. Det handlar till exempel om länsteatrar, länsmuseer, regionala operor, arkiv, konserthus och så vidare. Staten står för ungefär en fjärdedel av kostnaden genom kultursamverkansmodellen, men merparten finansieras icke att förglömma av regioner och kommuner. Under lång tid har statens andel av medlen dessutom minskat medan regionerna och kommunerna har ökat sina andelar.

Regeringen föreslår nu att statens anslag till modellen nästa år ska öka med 2,8 miljoner kronor för att delvis kompensera för att anslaget inte längre pris- och löneuppräknas. Det är såklart väldigt välkommet att regeringen ser behovet av mer resurser – även om det kanske är en väldigt liten kompensation – eftersom det har fått stora konsekvenser för de regionala kulturinstitutionerna att man har slutat kompensera för pris- och löneökningar. Utvecklingen leder till färre föreställningar och utställningar, och i längden riskeras faktiskt kulturinstitutioners möjlighet att verka.

För de kommande två åren aviserar regeringen ytterligare neddragningar, med över 40 miljoner kronor, av statens andel i kultursamverkansmodellen. Det ska ses i ljuset av de senaste årens uteblivna pris- och löneuppräkningar, den ytterst sparsamma uppräkningen i år samt statens över tid minskade ansvarstagande. Det här handlar om just den kulturverksamhet som hjälper Sverige att nå det kulturpolitiska målet att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Vi socialdemokrater föreslår därför en förstärkning av det statliga anslaget även i år i form av 100 miljoner till kultursamverkansmodellen.

Fru talman! Kulturskolan ska finnas tillgänglig på jämlika villkor i hela landet, för alla barn oavsett bakgrund. Vi socialdemokrater vill att frågan om en kulturskolelag utreds. Det skulle ge kulturskolan ett nationellt ramverk och understryka kulturskolans betydelse för barns och ungas utveckling samt kulturskolans roll i den konstnärliga utbildningskedjan i Sverige. En sådan lagstiftning bör utformas som en ramlag i likhet med bibliotekslagen och museilagen.

I en sådan utredning menar vi också att frågor om hur staten kan bidra till att ytterligare stärka kulturskolan i Sverige, inte minst vad gäller kompetensförsörjningen och den framtida tillgången till utbildade kulturskollärare, bör ingå. Vi föreslår vidare att det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan förstärks från 100 miljoner till 200 miljoner nästa år.

Fru talman! Tillgången till konst och kultur för barn och unga tillgodoses dock inte enbart genom kulturskolans verksamhet. Skolan har en otroligt viktig roll att spela för att alla barn och unga, oavsett var i landet de bor, ska få de upplevelser och den personliga utveckling som ryms i det egna skapandet och i den professionella kulturen som de har rätt till.

Skolverkets läroplan slår fast att kulturupplevelser ska vara en del av lärandet, men tillgången till konst och eget skapande för barn och unga är ojämlikt fördelad. I vissa skolor och kommuner görs redan ett föredömligt arbete, men vi ser också att det finns elever som sällan eller aldrig kommer i kontakt med kulturupplevelser under sin skoltid.

Det ska inte spela någon roll vilken kommun du bor i eller vilken ekonomi din skola har. Vi vill därför se en statligt finansierad kulturgaranti i förskola och skola som garanterar att alla barn kontinuerligt får uppleva professionell konst och eget skapande under skolgången, både i skolans lokaler och på plats hos kulturinstitutioner. Det handlar exempelvis om skolbio, scenkonst, eget skapande eller besök på museum. Detta skulle ge alla barn bättre möjligheter att ta del av det svenska kulturlivet och den gemenskap som finns i att utöva kultur och att dela kulturella upplevelser. För att inleda genomförandet av kulturgarantin i skolan föreslår Socialdemokraterna 300 miljoner i ett nytt anslag.

Fru talman! Runt om i vårt land finns en imponerande mängd allmänna samlingslokaler som drivs av föreningslivet. De är en stor tillgång för vårt samhälle; inte minst fyller de en viktig funktion i den kulturella infrastrukturen, både som egna arrangörer och, framför allt, som arena och möjliggörare för andra delar av föreningslivet. De utgör en hörnsten i svenskt kulturliv, bidrar till att göra konst och kultur tillgängligt i hela Sverige och har en avgörande roll för civilsamhällets förutsättningar att verka, inte minst i lands- och glesbygder.

Fru talman! Samlingslokalernas funktion som mötesplatser gör dem också till en resurs i samhällets krisberedskap och vårt civilförsvar. Vi socialdemokrater ser det som viktigt att statens stöd till samlingslokalerna prioriteras och ges långsiktigt. Vi föreslår därför en förstärkning av statens bidrag till allmänna samlingslokaler med 20 miljoner utöver regeringens förslag.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ministern, för ytterligare en debatt i den här frågan!

Innan servicekontoret fanns i Bollnäs hade myndigheterna egna kontor där. Ministern kan raljera över oron hos gode män hur mycket han vill, men på den tiden gick det att besöka varje myndighet var för sig. Den möjligheten har man inte i dag.

De konsekvenser som jag har lyft fram kommer från skrivelser från berörda kommuner. De bekräftas av Statens servicecenter, som beskriver hur avvecklingen av servicekontor i den omfattning och takt som krävs för att möta regeringens neddragningar kommer att få konsekvenser för såväl privatpersoner som företag och kommuner.

Statens servicecenter menar också att det finns ökad risk för att fler enskilda inte får sina servicebehov tillgodosedda. Det är såklart så att det vid första anblicken kan förefalla mer effektivt för en myndighet att finnas på färre ställen. Men vad blir då samhällskostnaden i det långa perspektivet? Jag saknar svar på den frågan. Hur har regeringen räknat när det gäller den totala kostnadsökningen för samhället när man gör dessa nedläggningar? Vi behöver ju ha fler servicekontor i Sverige, inte färre.

Ministern har i en tidigare debatt i samma fråga sagt att hans tre ledord som civilminister är effektivitet, förenkling och medborgarnytta. På vilket sätt leder nedläggningarna till mer effektivitet för medborgarna, när de får ägna en stor del av dagen åt att resa långväga för att besöka servicekontoret? På vilket sätt förenklar ministern för Bollnäs- och Ovanåkersborna när kontoret läggs ned? Och på vilket sätt innebär det ökad medborgarnytta att försvåra för fler att träffa myndigheterna fysiskt?

Om målet är att det ska finnas åtminstone ett kontor i varje FA-region behöver ministern agera skyndsamt, för just nu handlar ministerns egen myndighet i rakt motsatt riktning.

(Applåder)

Fru talman! Erik Slottner pekar på myndigheterna och att det är de själva som får planera var de ska ha sina kontor. Nu hör vi också att det är de enskilda myndigheterna som servas av servicekontoren, om jag uttrycker det så. Servicekontoren samlar fyra olika myndigheter. Statsrådet menar att det är de enskilda myndigheterna som i så fall får öppna egna kontor där de ser behovet.

Men det är ju Erik Slottner som är ansvarig minister för servicekontoren! Det är Slottner som har gett Statens servicecenter de här förutsättningarna för att snabbt spara in 150 miljoner. Vad blir kostnaden om de fyra myndigheterna i stället ska öppna egna kontor på de här orterna? Vad är då besparingen för staten? Vad är effektiviseringen för staten i den frågan?

Det man kan spara på är lokaler och personal. När de planeringsförutsättningar som regeringen har gett till myndigheterna är så kortsiktiga förstår jag att man plockar bort de kontor där man snabbast kommer ur hyreskontraktet. Eftersom regeringen och Erik Slottner helt har abdikerat från allt ansvar och inte heller är tydliga med att den geografiska aspekten måste beaktas för medborgarnas tillgänglighet läggs servicekontor ned som egentligen borde finnas kvar – åtminstone om vi fortfarande ska tro ministerns ord om att de andra aspekterna ska spela någon roll och att det ska finnas kontor i varje FA-region.

Man behöver inte lämna kommuner för att spara pengar. Det finns redan i dag kommuner som har erbjudit gratis lokaler för att verksamheterna inte ska försvinna från kommunerna. Men man får ändå kalla handen från staten. Och det är Erik Slottner som är ansvarig minister – ingen annan.

I fallet med nedläggningen av servicekontoret i Bollnäs har det framkommit att anledningen till avvecklingen var att man snabbt kunde komma ur hyresavtalet i Bollnäs. Man har inte tagit hänsyn till några andra aspekter. Det finns att läsa i myndighetens egen konsekvensanalys, som jag förutsätter att ministern har läst före debatten i dag.

De målgrupper som i störst omfattning kommer att drabbas av en nedläggning är de som redan i dag är mest utsatta i samhället, det vill säga pensionärer, utrikes födda, personer med kognitiva fysiska funktionsvariationer, personer med psykisk ohälsa, arbetssökande och så vidare. Det innebär att de som har stora behov av den personliga servicen får betydligt svårare att uppfylla sina skyldigheter gentemot myndigheterna.

Fru talman! Både Bollnäs och Ovanåkers kommuner vittnar också om att ett flertal gode män redan har hört av sig och sagt att de inte vill fortsätta sina uppdrag om servicekontoret läggs ned. Flera typer av ärenden som de sköter för sina huvudmän går inte att utföra helt digitalt eller via telefon. Att vara god man är redan i dag krävande – det vet vi alla – men när staten gör det ännu svårare planerar många att lämna sina uppdrag. Allt det här sammantaget ökar risken att stora grupper av människor hamnar ännu mer utanför samhället.

Att stänga kontoret i Bollnäs innebär enligt myndigheten en besparing som kan uppgå till cirka 3,9 miljoner. Mina frågor till ministern blir då: Vilka ökade kostnader bedömer regeringen att samhället får när människor hamnar utanför och inte får sina behov tillgodosedda eller när kommuner inte längre får människor att ställa upp som gode män?

Det här är ju kostnader som samhället får bära oavsett. Så vad är egentligen samhällets besparing i detta? Det måste regeringen ändå ha diskuterat när man beslutade sig för att göra den här nedskärningen.

Det är uppenbart att beslutet leder till sämre effektivitet, mer krångel för medborgarna och en försämrad medborgarnytta. Varför ska det enda kontoret i till exempel FA-region 27, Bollnäs-Ovanåker, läggas ned – i strid med det som ministern själv har uttalat som regeringens mål?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att återigen debattera frågan om statens närvaro utanför storstäderna och om de statliga servicekontoren.

Civilminister Erik Slottner och regeringen har tillsammans med Sverigedemokraterna beslutat sig för att den statliga servicen är för god på Sveriges lands- och glesbygder. Därför ska nu uppemot 35 servicekontor läggas ned. Fler människor ska få svårare att fysiskt komma i kontakt med myndigheterna Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Skatteverket och Pensionsmyndigheten. I vissa fall handlar det om flera timmar längre restider.

Servicekontoren är en viktig samhällsservice, och de fyller en otroligt viktig funktion för många människor i deras myndighetskontakter. Inte sällan handlar det om människor som av olika anledningar inte har möjlighet att genomföra sina kontakter via digitala lösningar och helt enkelt behöver mer hjälp än andra.

Det är obegripligt varför ministern väljer att göra detta, särskilt när man tittar på vilka kontor det är som ministern tvingar myndigheten att lägga ned. Det finns ingen logik eller genomtänkt helhetslösning för vilka kontor som blir kvar och vilka som får stänga. Det är inte besöksantal som styr, inte heller geografisk placering och logisk fördelning över landet. Nej, det är kort och gott så att de kontor som man lägger ned först är de kontor där hyreskontraktet går ut först. Man tar inte hänsyn till andra aspekter. Allt detta görs för att så snabbt som möjligt kunna spara in de 150 miljoner som regeringen beslutat att spara in på statlig service runt om i landet. Tycker ministern verkligen att det här är att ge myndigheten goda förutsättningar att anpassa sin verksamhet på ett klokt sätt?

Det är precis det här som har hänt hemma hos mig i Bollnäs med ett välbesökt och uppskattat servicekontor som servar fler kommuner än bara Bollnäs. Kommunen har väldigt goda erfarenheter av samarbete med servicekontoret. Men nu stängs det den 13 juni, eftersom hyreskontraktet löper ut. Det här får stora konsekvenser för Bollnäsborna och andra hemma i Hälsingland. Vad det innebär i ökade restider har jag redan redogjort för i tidigare debatt.

Civilministern har tidigare framhållit att målet är att man ska ha åtminstone ett servicekontor i varje så kallad FA-region, det vill säga funktionell analysregion. Det framgår också av det uppdrag som regeringen har gett till Statens servicecenter. Jag håller med om att det borde vara ett absolut minimum.

Men nu är det ju så att Tillväxtverket har fattat beslut om en ny indelning i nya FA-regioner. Bland annat innebär det att en ny region har upprättats för Bollnäs och Ovanåkers kommuner, FA-region nummer 27. Samtidigt lägger alltså ministern nu ned det enda servicekontoret i denna FA-region. Myndigheten har inte resurser för att finnas i alla FA-regioner. Nu måste ministern agera på allvar, men i ministerns svar på interpellationen ser vi inte ett spår av detta.

Jag upprepar mina frågor: Innebär Tillväxtverkets indelning i nya FA-regioner att regeringen nu kommer att skjuta till medel för att behålla eller nyöppna kontor i de FA-regioner där servicekontor nu läggs ned eller ännu inte hunnit öppna – ja eller nej? Visst är det väl ändå så att ministern ser behovet av servicekontor i Bollnäs och andra FA-regioner?

(Applåder)

Fru talman! Tack, ministern, för den här debatten!

Ministern radar upp en del principer som ska gälla när man avgör vilka kontor som ska stängas. Problemet, som vi har försökt beskriva, är att det inte är de principerna som följs. De kontor som stängs är de vars hyreskontrakt går ut först. Inga andra hänsyn tas.

Vad tänker ministern göra åt det? Jag uppfattar inget besked när det gäller om servicekontoret i Bollnäs kommer att finnas kvar, utifrån att det är det enda servicekontor som finns kvar i FA-region 27. Vi lär få återkomma till den frågan.

Ett annat exempel där servicekontoret läggs ned är Kungälv. Det är ett beslut som väcker starka känslor hos både opposition och styrande. ”Det är det värsta jag varit med om”, säger kommunstyrelsens ordförande Miguel Odhner, Socialdemokraterna. Civilministern får kritik även från sitt eget parti: ”Det här drabbar de mest utsatta, den här servicen har varit väldigt, väldigt viktig”, säger oppositionsrådet Gun-Marie Daun, Kristdemokraterna. Även Västra Götalandsregionen och länsstyrelsen är kritiska till nedläggningen.

Kungälvs kommun har erbjudit sina lokaler, sina tjänster, pengar och mobila lösningar. För mig vittnar det om desperation. Kommuner är alltså beredda att stå för lokaler och att bära kostnader som staten har för servicekontoren men får inget gehör från ministerns myndigheter. Förstår ministern hur viktiga servicekontoren är för medborgare och kommuner runt om i Sverige?

Fru talman! Senast vi debatterade frågan uppmanade jag ministern att åka ut till de kommuner där servicekontoren ska läggas ned och träffa alla människor som är beroende av servicen och kontakten de får på servicekontoren. Jag tänkte avslutningsvis ge ministern möjlighet att redovisa vilka orter han har besökt och vad beskedet vid de besöken har varit till ministern från besökarna på servicekontoren.

Fru talman! Tack till interpellanterna, som har tagit initiativ till den här väldigt viktiga debatten!

Jag har sagt det förut, men givet den politik som regeringen driver för den statliga närvaron runtom i Sverige upprepar jag mig: Sverige är större än Stockholm. Servicekontoren har en otroligt viktig roll att spela för medborgarna, och de bidrar till att upprätthålla statens närvaro i hela landet.

Nu har regeringen sett till, med berått mod, som det heter, att servicekontoret hemma hos mig i Bollnäs läggs ned den 13 juni. Vi har tidigare debatterat ärendet i den här kammaren, men frågan som ministern fortfarande inte har svarat på är: Varför?

Antalet besök på Bollnäskontoret har de senaste tre åren legat på mellan 10 000 och 13 000. Samma år hanterar kontoret mellan 13 000 och 17 000 myndighetsärenden. Kontoret är öppet fem timmar om dagen, fyra dagar i veckan. En överslagsräkning innebär att ungefär var fjärde minut som kontoret är öppet besöker någon servicekontoret. Ministern tycker att de här människorna nu ska få det svårare att fysiskt få hjälp av Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket.

I en tidigare interpellation angående servicekontoren har ministern framhållit att målet ska vara att man ska ha åtminstone ett servicekontor i varje FA-område, alltså funktionellt analysområde. Det framgår också av det uppdrag som regeringen har gett till Statens servicecenter när man nu lägger ned servicekontor.

Men Tillväxtverket har nu fattat beslut om en ny indelning i FA-regioner i Sverige. Bland annat innebär det att en ny region upprättas för Bollnäs-Ovanåker, nummer 27. Men bara några månader senare lägger regeringen ned det enda servicekontoret i den FA-regionen. Varför då, om målet nu är att det ska finnas åtminstone ett kontor i varje FA-region?

Samma sak händer i FA-region 34 och 43, Arvika och Ludvika. De kontoren läggs ned, och nu saknar man kontor i de FA-regionerna.

Ministern måste ju känna till detta och veta att hans nedskärningar innebär att fler och fler FA-regioner står utan servicekontor, trots att målet är att de ska finnas kvar. Eller är det så inom civilministerns ansvarsområde att den ena handen inte vet vad den andra håller på med? Uppdatering av FA-regionsindelningen sker ju vart tionde år, så det känns minst sagt märkligt att ministern inte skulle ha känt till detta.

I ytterligare sex FA-regioner saknas servicekontor redan innan regeringen börjar sin nedskärning. Det innebär att de nu saknas i nio regioner. Men eftersom nedläggningarna fortsätter enligt civilministerns plan kommer fler och fler FA-regioner att helt sakna servicekontor. Hur kommer det sig? Och vad tänker ministern göra för att säkerställa att det finns servicekontor i varje FA-region, i enlighet med de utfästelser som ministern själv har gjort här i riksdagens talarstol?

Statens servicecenter som myndighet och de, faktiskt, hundratusentals invånarna i de nya FA-regionerna behöver ett besked av ministern. Får myndigheten nya pengar för att behålla eller nyöppna kontor i de nya FA-regionerna, eller avser ministern att besluta att servicekontor trots allt inte ska finnas i samtliga FA-regioner?

Fru talman! Tack, ministern, för den här debatten!

Jag ska inleda med att säga att 130 miljoner till idrottslokaler tyvärr inte kommer bygdegårdarna till del.

För den som lyssnar på den här debatten kanske den framstår som aningen detaljerad. Det handlar om både förordningar och regleringsbrev och om anslagsposter och utgiftsområden. Det är inte möjligt att alla känner till alla detaljer i hur förordningen är utformad och hur det här ser ut. Därför är det tur att vi kan ha den här debatten och belysa frågan, för även om det blir på en detaljerad nivå är detta oerhört viktigt.

Det som det egentligen handlar om är ju att dagens ordning är orimlig och innebär att samlingslokaler utanför storstäderna missgynnas. Det kan man se om man tittar på hur beviljandegraden ser ut. Eftersom det har sett ut så i flera år gör det också avtryck i sökbilden vilka samlingslokaler man faktiskt söker för hos Boverket, eftersom man vet att man år efter år inte får det här bidraget.

Ibland blir det inte som det är tänkt, men då är det inte värre än att man får göra om och se om man kan göra på ett bättre sätt. Regeringen känner ju till den här frågan utifrån den här debatten, och jag vet att man har blivit uppvaktad av civilsamhället. Jag är glad att vi kan diskutera frågan i dag och hoppas att man kan se en lösning framför sig.

Jag vill understryka att anledningen till att vi socialdemokrater vill höja just det här anslaget med 50 miljoner är att samhället har mycket att vinna på en sådan förstärkning men också att det är alldeles nödvändigt för att kultur- och föreningslivet utanför storstäderna ska kunna fortsätta vara starkt.

Med en förhoppning om en förbättring, ett ökat anslag till allmänna samlingslokaler och en förändring av rådande förordning vill jag tacka ministern för debatten.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

För bygdegårdsrörelsen ser utvecklingen i dag ut på det här viset: Bygdegårdsföreningar har inte fått något verksamhetsutvecklingsbidrag från Boverket sedan 2018. Bygdegårdsföreningar vittnar om att även investeringsstödet har påverkats negativt, om än i mindre utsträckning. Utöver detta fick också den centrala nivån, Bygdegårdarnas Riksförbund, det centrala anslaget halverat från 2017 till 2023.

En annan aspekt som behöver lyftas upp i denna debatt tror jag är 1 § i förordningen, som definierar allmänna samlingslokaler: ”Med allmän samlingslokal avses i denna förordning en lokal som på en ort hålls öppen och tillgänglig för föreningslivets möten, studieverksamhet, kulturell verksamhet, förströelse, fritidssysselsättning eller någon annan liknande verksamhet.”

Det är en ganska bred tolkning. Sett till de föreningar som under de senaste åren har beviljats statsbidrag utifrån just denna förordning går det att ha ett resonemang och ställa sig frågan om inte begreppet börjar tolkas lite väl brett. Det finns ju flera andra satsningar och stöd till civilsamhället som inte regleras av den här förordningen. Ministern får gärna kommentera det.

Samlingslokaler på landsbygd och i glesbygd är ju viktiga ur flera aspekter. Inte minst fyller de en viktig funktion i den kulturella infrastrukturen, som egna arrangörer men även som arenor och möjliggörare för dem som söker platser för publika framträdanden. De utgör en hörnsten i svenskt kulturliv och bidrar till att göra konst och kultur med både bredd och spets tillgänglig i hela Sverige.

Samlingslokalernas betydelse inom demokratiuppbyggnaden ska inte heller underskattas. Föreningslivet i Sverige skapar tillit och kanaler för människors engagemang och intressen. Det har en avgörande roll för civilsamhällets förutsättningar att verka. Ofta är ju samlingslokalerna navet i bygden. Gemenskapen byggs och folkhälsan stärks genom våra allmänna samlingslokaler. Många fungerar också som vallokaler vid allmänna val, som vaccinationscentraler under pandemier och så vidare.

Fru talman! Samlingslokalernas funktion som mötesplatser runt om i vårt land gör dem också till en viktig resurs i samhällets krisberedskap och vårt civilförsvar, vilket inte minst har identifierats i Försvarsberedningens rapport Kraftsamling. Vid exempelvis större och längre strömavbrott, skogsbränder eller eftersök av försvunna personer är det inte sällan de allmänna samlingslokalerna som blir knutpunkten för samhällets samlade insatser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Förutom den problematik som begränsningarna i förordningen innebär för samlingslokaler på landsbygd och i glesbygd finns också utmaningen med nivån på statsbidraget i förhållande till ambitionen att fler ska kunna ta del av detta bidrag. När regeringen nu väljer att låta stödet till samlingslokaler fortsätta ligga still på samma nivå, 52 miljoner, innebär det i praktiken en urgröpning över tid.

Vi socialdemokrater har föreslagit att ytterligare 50 miljoner ska avsättas för de allmänna samlingslokalerna. Det är en fördubbling jämfört med nuvarande budget. Det har blivit nedröstat här i riksdagen, vilket jag beklagar.

Vi ser behovet och betydelsen av de allmänna samlingslokalerna, och det tror jag att regeringen också gör. Mina följdfrågor blir därför: Är ministern beredd att höja anslaget till de allmänna samlingslokalerna i kommande budgetar? Och ser ministern något behov av att tydliggöra definitionen av allmänna samlingslokaler i första paragrafen i förordningen?

Fru talman! Runt om i vårt land finns en imponerande mängd allmänna samlingslokaler som ägs och drivs av föreningslivet. Inte sällan har de sitt ursprung i de svenska folkrörelserna.

De föreningsdrivna allmänna samlingslokalerna är en stor tillgång över hela landet. Festligheter, teaterupplevelser, körsång, dansuppvisningar, film- och biokvällar, föreningsmöten, konserter och träffar för motorburen ungdom – i de allmänna samlingslokalerna händer verkligen allt.

I regeringens budgetproposition framgår att de statliga bidragen till allmänna samlingslokaler ska vara 52 miljoner kronor per år. Som ministern beskrev delas de 52 miljoner kronorna sedan upp i tre delar i regeringens regleringsbrev till Boverket.

Ungefär hälften utgörs av ett investeringsbidrag, och drygt en tredjedel utgörs av ett verksamhetsutvecklingsbidrag. En mindre del avsätts som organisationsbidrag till de tre lokalhållande riksorganisationerna Folkets Hus och Parker, Bygdegårdarnas Riksförbund och Våra Gårdar.

Vad är då problemet, fru talman? Jo, det är den nuvarande skrivningen i förordningen om bidrag till allmänna samlingslokaler. Där framgår att Boverket särskilt ska prioritera de ansökningar som gäller allmänna samlingslokaler för ungdomar och allmänna samlingslokaler i områden med socioekonomiska utmaningar. Boverket får också särskilt prioritera ansökningar som gäller allmänna samlingslokaler i områden som saknar närhet till offentlig och kommersiell service.

Skillnaden mellan begreppen ”ska” och ”får” blir tydlig när man ser på Boverkets tillämpning av förordningen. Konsekvensen har blivit att verksamhetsutvecklingsbidraget inte längre beviljas allmänna samlingslokaler på Sveriges landsbygder, trots de ändringar som den tidigare regeringen gjorde i förordningen år 2021 just för att komma åt problematiken, som man såg redan då.

Den nuvarande skrivningen innebär att det i praktiken endast är samlingslokaler i socioekonomiskt utsatta områden som får ta del av resurserna. Självfallet behövs resurser till lokalerna i dessa områden väldigt väl, men det ska inte ske på bekostnad av lands- och glesbygdernas samlingslokaler.

Som exempel kan nämnas att bygdegårdsföreningar, alltså samlingslokaler som är medlemmar i Bygdegårdarnas Riksförbund, inte har fått något verksamhetsutvecklingsbidrag från Boverket sedan 2018.

För att tydligare gestalta den problematik som jag vill belysa: År 2024 beviljades 15 samlingslokaler statligt stöd. Dessa 15 var nästan uteslutande samlingslokaler i större städer – endast 1 samlingslokal på landsbygden fick ta del av det statliga stödet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

På många mindre orter är bygdegården den enda mötesplatsen. Föreningarna drivs i huvudsak ideellt, och förutom det ideella engagemanget behövs finansiellt stöd för att kunna utveckla verksamheten. Landsbygder har ofta en begränsad kommunal service och sämre utbyggd infrastruktur, och då blir denna lokala mötesplats avgörande för en meningsfull fritid.

Statsbidraget bör ge alla allmänna samlingslokaler samma möjligheter att få stöd, men så ser det i praktiken inte ut i dag. Detta är en orimlig orättvisa som behöver rättas till.

Med anledning av detta vill jag ställa en fråga till socialminister Jakob Forssmed utifrån den översyn som ministern nämnde i sitt svar. Avser regeringen att ändra skrivningarna i 7 § i förordningen om statsbidrag till allmänna samlingslokaler så att Boverket kan bevilja verksamhetsutvecklingsbidrag även till samlingslokaler på Sveriges lands- och glesbygder?

Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Och jag vill särskilt tacka Kalle Olsson för att han ställt interpellationen. Det är tydligt att det är nödvändigt att vi fortsätter att belysa och ifrågasätta alla de försämringar som den här regeringen genomför, inte minst på kulturens område.

Det tuffa ekonomiska läget märks inom hela kultursektorn. Kulturbudgeten har nu den minsta andelen av statsbudgeten på decennier, och riksantikvarien bekräftar att Riksarkivet har en svår ekonomisk situation.

Men det måste inte vara så. Det handlar om prioriteringar. Man måste inte använda 27 miljarder till att sänka skatten. Man kan nöja sig med 26 miljarder. Det är ändå en hyfsad skattesänkning. Det får man tillstå.

Det här handlar om att vilja, och det handlar om politiskt ansvarstagande. Jag tycker också att det är relevanta aspekter som lyfts upp om huruvida det verkligen är en rimlig väg att gå att centralisera arkivverksamheten i Sverige.

Vi befinner oss i ett ytterst ansträngt säkerhetspolitiskt läge. Statsministern har meddelat svenska folket att det inte längre råder fred i Sverige. Samtidigt är det material som finns hos Riksarkivet en ovärderlig del av svensk historia. Det innehållet är viktigt att skydda. Här finns uppgifter som är helt nödvändiga för att bygga upp ett samhälle efter ett krig, en kris eller katastrofer. Att samla arkivverksamheten till färre platser innebär en ökad sårbarhet.

I det här säkerhetspolitiska läget måste alltså skyddet av det svenska kulturarvet diskuteras, och det strategiska och rimliga i att centrera arkivverksamheten måste kraftigt ifrågasättas.

Jag vill avsluta med att fråga ministern hur hon tänker agera för att säkerställa myndighetsnärvaro runt om i hela landet, även utanför storstäderna.