Herr talman! Eva Lindh har frågat mig om innebörden av det som beskrivs i budgeten om ändringar i utjämningssystemet och om det kommer att läggas fram ett samlat förslag till förändringar av hela utjämningssystemet, eller enbart delar av det. Hon har även frågat när regeringen kommer att presentera ett förslag om utjämningssystemet för riksdagen.

Jag delar synen att alla kommuner ska kunna erbjuda en bra välfärd, och kommunalekonomisk utjämning är en förutsättning för en likvärdig välfärd i hela landet. Det är viktigt att systemet hålls uppdaterat och att det utvecklas i takt med samhällsutvecklingen.

Utjämningskommittén, som var en parlamentariskt sammansatt kommitté, hade i uppdrag att bland annat göra en bred översyn av utjämningssystemet och föreslå åtgärder. Kommittén överlämnade sina förslag i juli 2024. Förslagen remitterades därefter under fyra månader till en bred remisskrets, bland annat samtliga kommuner och regioner. Förslagen bereds nu inom Regeringskansliet.

Som framgår av budgetpropositionen för nästa år avser regeringen att under det kommande året lämna förslag till riksdagen om ändringar i utjämningssystemet. Jag kan inte föregripa den processen genom att redan nu redogöra för hur olika eventuella förslag ska utformas.

Herr talman! Att leverera offentlig service av hög kvalitet i geografiskt stora men befolkningsmässigt små kommuner och regioner är dyrt, och det kan vara komplicerat.

Herr talman! Jag tänkte utgå från min egen valkrets, Jämtlands län, som är ett betecknande exempel på detta. Jag vet att statsrådet besökte Östersund för kanske två månader sedan eller någonting sådant.

Jämtlands län utgör 12 procent av landets yta men rymmer blott 1,3 procent av landets befolkning. Hela 25 procent av länets invånare har mer än en timmes resväg till närmaste akutmottagning. Det kan man jämföra med 2 procent i riket som helhet.

Redan där tror jag att man förstår att förutsättningarna för att få ihop en trygg, tillgänglig och nära vård är väldigt utmanande.

För att få ihop den här jämtländska ekvationen har vi bland annat ett finmaskigt nät med ett trettiotal hälsocentraler. Vi har ambulansstationer över hela ytan. Vi har en ambulanshelikopter i ständig beredskap. Det är en stor och dyr organisation, klart dyrare än genomsnittet. Men den är livsviktig.

Lika självklart som att människor i Rätan, Funäsdalen och Storlien ska ha tillgång till trygg och nära vård är det att en region som Region Jämtland Härjedalen inte kan bära de här kostnaderna helt själv. Det är där utjämningssystemet kommer in i bilden.

Vi kan gå rakt på sak, herr talman. Det är mycket angeläget att Utjämningskommitténs förslag omsätts i praktiken. För Region Jämtland Härjedalen skulle det innebära 145 miljoner år ett. Sedan skulle pengarna öka så att det skulle vara 185 miljoner år tre. Det är alltså stora summor vi talar om. De här medlen blir i ärlighetens namn ännu viktigare med tanke på den budget som har antagits i riksdagens kammare, där regeringen inte väljer att räkna upp de generella statsbidragen utifrån pris- och löneutvecklingen. I praktiken ser vi en urholkning av statsbidragen.

Vi kan då återkomma till Utjämningskommitténs förslag, som nu har legat till sig i ett och ett halvt år på Erik Slottners departement. De förslagen är i många delar bra, men man ska ärligt säga att de inte fullt ut utjämnar för de strukturella merkostnaderna. Den nya gleshetsmodellen ersätter exempelvis inte de faktiska kostnaderna för sjukresor och sjuktransporter. Man tar inte höjd för att de största vårdbehoven finns i de delar av länet som är längst från länssjukhuset, inte heller för de långa avstånden till universitetssjukhuset i Umeå. Samtidigt riskerar smådriftsnackdelarna med att ha ett enda litet länssjukhus att underskattas.

Herr talman! Mot den här bakgrunden finns det en oro för att regeringens kommande förslag – om något sådant nu kommer – kan komma att avvika från Utjämningskommitténs beräkningar avseende gleshet och smådrift på ett sätt som ytterligare skulle missgynna redan ansträngda glesbygdsregioner, som Region Jämtland Härjedalen.

Här behövs verkligen ännu mer tydliga besked från statsrådet. Precis som Eva Lindh frågade undrar jag: Kommer regeringen att fullt ut genomföra Utjämningskommitténs förslag – det gäller särskilt de viktiga delar som handlar om gleshet, långa avstånd och smådriftsnackdelar – så att regioner med ett enda sjukhus och stora avstånd faktiskt får ersättning för sina strukturella merkostnader?

Herr talman! Kristoffer Lindberg säger att gleshet kostar. Ja, precis! Det var därför vi ville gå fram med den här promemorian, som skiljer sig en del från kommitténs förslag. Vi vill se om man kan ändra i parametern merkostnad för administrativa tillägg, som är en av väldigt många parametrar i en av de tolv delmodellerna i utjämningssystemet, så att den kompenserar mer för just gleshet. Det handlar om att kommuner får ersättning för att de är glest befolkade därför att avstånd kostar. Vi har en känsla av att utjämningssystemet inte kompenserar tillräckligt för just gleshet. Många säger detta, men det är svårt att bevisa exakt. Förmodligen är gleshet ännu lite dyrare än vad de här parametrarna ger uttryck för.

Vi vill kompensera för gleshet för att det är en opåverkbar faktor, till skillnad från litenhet. Litenhet är påverkbart. Ett antal kommuner kan gå samman och växa i kostym eller kropp för att bli mer robusta. Det är påverkbart, men gleshet är inte det. Därför har vi gått fram med detta. Det är inget förslag utan en promemoria. Vi vill titta på vad som skulle hända om vi ökar stödet för gleshet och drar ned något på litenhet som parameter. Väldigt många gånger är litenhet och gleshet tätt sammankopplade. De flesta små kommuner är glesa, men det finns en hel del kommuner i Sverige med relativt liten befolkning som inte alls hör till glesbygden och som inte alls dras med samma problematik som många glesbygdskommuner gör. Därför vill vi kolla på om detta går att göra.

Det här är ett nollsummespel. Man pratar om hur mycket pengar Jämtland skulle tjäna, men det sker ju på bekostnad av andra. Det är inte så att alla kommuner och regioner blir vinnare om kommitténs förslag går igenom. Det finns vinnare och förlorare i detta nollsummespel. Vi ska komma ihåg att det är flera kommuner och åtminstone någon region som drabbas ganska hårt med kommitténs förslag. Det är klart att vi måste analysera detta och ta reda på vad remissinstanserna säger innan vi lägger fram ett så omfattande förslag. Det är ingenting man gör lättvindigt, utan det behöver analyseras.

Att vi bröt ut den parameter som avser ersättning för administrativa kostnader har att göra med att vi behöver ett beredningsunderlag för att kunna gå vidare. Det är inte så att detta är det enda vi kommer att gå vidare med. Så ska man inte tolka det. Vi behöver ett beredningsunderlag för att kunna öka stödet till glesa kommuner. Då valdes den här modellen, som nu är ute på remiss. Vi får se om vi gör något med detta; det vet jag inte än.

Det har av naturliga skäl kommit väldigt många synpunkter på kommitténs förslag. Det brukar det göra, inte minst eftersom samtliga kommuner och regioner är mottagare.

Ärendet bereds fortfarande. Därmed kan jag i dag inte ge något svar på om det kommer att läggas fram ett förslag, när det i så fall kommer att ske och hur det skulle se ut. Detta vet ledamöterna om, herr talman.

Vilka delar vi kommer att gå vidare med vet jag inte, eftersom ärendet fortfarande bereds. Det enda jag vet är att det i budgetpropositionen aviseras en proposition i denna fråga. Det innebär inte att något datum är satt eller att det är 100 procent säkert att det blir så. Hur ett förslag kommer att se ut kan jag inte svara på i dag. Det får jag återkomma till.

Herr talman! Jag tackar naturligtvis Eva Lindh för en viktig interpellation. Som man hör här har vi lite olika ingångar i frågan, och jag tror att det är ganska naturligt att det är på det sättet.

Jag tänkte fortsätta på temat finansiering av vård i glesbygd. Det är ingens fel att man har långt till akuten, och det är ingens fel att man är gammal och sjuk. I stället handlar det om faktorer som bland annat demografi, avstånd och gleshet, och det är sådant som utjämningssystemet tar sikte på. Det handlar om att kompensera för strukturella skillnader över landet.

Det borde egentligen vara en självklarhet att vi har en solidarisk finansiering av sjukvården – att den är lika trygg och tillgänglig i ett län som Jämtland som här i huvudstaden. Man borde egentligen inte behöva stå här i riksdagens kammare och argumentera för den saken; det borde vara lika självklart som att vi är överens om att vi ska ha ett starkt försvar, till exempel. Men faktum är att förutsättningarna inte är likvärdiga. De skulle inte bli likvärdiga ens om vi fullt ut genomförde Utjämningskommitténs förslag, men de skulle bli mer likvärdiga.

När vi lyssnar på politiker på högerkanten, inte minst politiker från den här regionen, kan det ibland låta som att resurser inte är allt. Om man bara jobbar lite smartare och lite mer effektivt kommer det att lösa saker och ting, låter det. Det är ju klämkäckt, men det har ingenting med verkligheten att göra. Avstånd och gleshet är ingenting som bara kan trollas bort. Det är ingenting vi vill trolla bort heller, utan det är en del av det unika med Sverige.

Nu har vi dock kommit till en punkt där många glesbygdskommuner och glesbygdsregioner befinner sig vid en smärtgräns gällande vad som är rimligt och hållbart. Det är en punkt där man helt enkelt inte kan skära bort mer – där ytterligare neddragningar riskerar att driva bort personal, driva upp väntetider och i värsta fall äventyra patientsäkerheten.

Jag tycker att det är djupt problematiskt att vi ett och ett halvt år efter Utjämningskommitténs betänkande fortfarande står här och inte har något besked från regeringen om hur vi ska säkerställa att vi har en trygg och tillgänglig vård i våra glesbygdsregioner.

Herr talman! Jag får nog låta hambo-i-garderoben-liknelsen marinera lite grann, så kan vi eventuellt återkomma till den i nästa debatt – låt oss se hur det blir!

Först vill jag bara säga att jag tycker att Kalle Olsson i sitt inlägg lite grann insinuerar att regeringen inte vill ha något utjämningssystem eller att vi håller på att ta bort utjämningssystemet. Det gör vi absolut inte, utan vi är överens om att det ska finnas ett inkomst- och kostnadsutjämningssystem som kompenserar våra kommuner och regioner för ej påverkbara skillnader och faktorer. En sådan är definitivt gleshet, och därför får Jämtland ta emot mycket genom de här systemen. Det beror bland annat på att Jämtland är glest befolkat.

Sedan kommer det enskilda räkneexempel. Jag har hört väldigt många, och ibland kan man undra lite var beräkningarna kommer från. Det är nämligen svårt att räkna på det här. Men eftersom Ljusdal tas upp som ett exempel kan jag bara säga att jag, faktiskt i realtid här, fick reda på att Ljusdal är en kommun som vinner på promemorians förslag. Den förlorade enligt kommitténs förslag, men jämfört med det förslaget vinner den faktiskt 400 kronor per invånare.

Sedan kan det kanske vara så att en kommun förlorar jämfört med hur det är i dag. Det vet inte jag – jag kan inte siffrorna för alla 290 kommuner – men ibland när någon räknar på detta och säger att en kommun förlorar si och så mycket undrar jag: Är det jämfört med hur det är i dag, eller är det jämfört med kommitténs förslag? Vad är det man jämför med?

Om man är en stor vinnare på kommitténs förslag kanske man förlorar lite på promemorians förslag. Är man då en förlorare i systemet? Nej, det är man väl inte; man är ju fortfarande en vinnare även om någon annan vinner ännu mer. Vindelns kommun i Västerbotten skulle förlora på kommitténs förslag men vinner på promemorians. Man kan ju undra varför Kristoffer Lindberg försvarar att Vindelns kommun ska få mindre pengar i det framtida kostnadsutjämningssystemet.

Så här kan vi alltså hålla på och dividera om enskilda kommuner, men vi måste ändå gå på principer. Jag ville verkligen se om vi kan kompensera gleshet mer, för jag anser att det är mindre påverkansbart än vad litenhet här.

Dessutom finns det, för att komma in på Eva Lindhs resonemang, kommuner som har sagt till mig att skatteutjämningssystemet skulle missgynna en kommunsammanslagning, det vill säga att de skulle förlora pengar i kostnadsutjämningen om de gick samman med grannkommuner och blev större enheter. Det menar jag är fel. Jag tycker snarare att det är bra om kommuner vinner ekonomiskt på att gå samman.

Vi har sagt att vi från statligt håll inte kommer att rita om kartan och tvinga fram kommunsammanslagningar, men vi får ju verkligen akta oss för att skapa incitament som motverkar dem. Jag säger nämligen fortfarande, och står för, att jag tror att svensk välfärd skulle må bättre av färre och större kommuner. Jag tror att vi skulle få mer kraft i våra kommuner om enheterna blev större, och den bilden skulle jag säga delas av väldigt många som är initierade i detta ämne.

Vad gäller kommunal ekonomi är den absolut viktigaste frågan inte om vi lägger 5 miljarder mer eller mindre i generella statsbidrag, utan det viktigaste är tillväxt, arbetade timmar och aktivitet i ekonomin. Enligt prognoser från bland andra Landsorganisationen själv ser tillväxten nu ut att ta fart med betydligt ökad aktivitet i ekonomin nästa år. Nu börjar vi till och med gå väldigt bra också med EU-mått mätt. Detta är den enskilt viktigaste faktorn för den kommunala ekonomin framöver.

Det känns väldigt bra att vi har lagt en budget för 2026 som kan ge fart i ekonomin, som stärker hushållen, som ökar aktiviteten i ekonomin och som kommer att bidra till ökad tillväxt och därmed också till ljusare ekonomiska förutsättningar för våra kommuner och regioner.

Herr talman! I mitt föregående inlägg glömde jag att tacka Eva Lindh för att hon tackade mig för att jag försökte svara på de frågor som oppositionen ställt. Jag märker att förväntansnivån är ganska låg vad gäller regeringens företrädare. Jag hoppas dock att vi verkligen bidrar till att svara på de frågor som ställs; det tycker jag är viktigt.

Jag vet att kommuner kämpar med att få ihop sitt uppdrag, inte minst det viktiga välfärdsuppdraget. Kommunerna har under 20-talet tyngts ordentligt av först coronapandemin och sedan hög inflation. Inflationen var tvåsiffrig och satte verkligen hård ekonomisk press på kommunerna.

Nu börjar ekonomin i kommunerna se bättre ut. Jag säger inte att det är rosenskimrande i alla kommuner, men kommunerna prognostiserar faktiskt överskott nu och ser ut att klara en god ekonomisk hushållning. Det är jag väldigt glad över.

Det var också därför regeringen under den första halvan av mandatperioden lade en så stor del av reformutrymmet på kommunerna i form av höjda generella statsbidrag samt många riktade statsbidrag för att öka tillgängligheten i vården och korta vårdköerna men också för att satsa på förskola och skola. Under den andra halvan av mandatperioden kan vi nu framför allt fokusera på hushållens ekonomi för att få igång ekonomin utan att riskera högre inflation. Detta kommer i sin tur att vara oerhört betydelsefullt, om vi lyckas med det, för att stärka kommuners och regioners ekonomi.

Jag har inget dåligt samvete för hur den här regeringen har hanterat kommunal ekonomi och den ekonomiska politiken över huvud taget. Jag tycker att vi har gjort helt rätt, vilket jag också tycker att vi visar med de prognoser som nu föreligger.

Vi får anledning att återkomma till den här debatten under nästa år. Innan dess ökar jag en riktigt skön julledighet och ett gott nytt år.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.