Ulrik Nilsson

Fru talman! Efter alla som har deklarerat att de kanske inte kommer att vara kvar här kommer nu ett ärende som gäller dem som faktiskt är kvar. Det handlar nämligen om att det i vårbudgeten föreslås förändringar i hur budgeten ska ställas upp i olika utgiftsområden.

Det kan vara ett problem, för en regering kan vilja förändra uppställningen även om beslut inte är fattade. Ska man som regering utgå från denna ordning – att ett beslut kommer att fattas? Ska man därmed förbereda genom att ändra, eller ska man avvakta till dess att beslutet är fattat? Det är inte alldeles enkelt, men man får ändå utgå från att en regering har som ambition och önskemål att genomföra de beslut som man föreslår.

Alla kanske inte heller gillar förslagen och kan därför tycka att det vore bra att inte anta det här redan nu. Men det är som det är; transparens, tydlighet och ambition får nog gå före att säga att vi ska avvakta besluten.

Vad är det då för förslag som ligger bakom detta? Förutom det som riksdagsutredningen Med ledamoten i centrum har tagit upp är det två saker. Det ena är att man vill inrätta en ny myndighet för utrikes underrättelser, och man har tagit ställning till hur den ska placeras in i utgiftsområdena. Det andra är att man vill flytta bland annat myndigheterna för trafikanalys till en ny samlad analys- och utvärderingsmyndighet, och därmed flyttar man också anslagen.

Som sagt kan man ha synpunkter på förslagen, och detta kommer säkert att debatteras senare. Men regeringen föreslår nu i förslaget till indelning i utgiftsområden ett system som bygger på att de kommer att införas och att den kommande budgeten därmed bör se ut på det sättet vad gäller utgiftsområdena.

Fru talman! Jag vill egentligen bara avsluta med att yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkande 42, Indelning i utgiftsområden. Med detta vill också jag önska alla en glad sommar.

Fru talman! Jag är glad att jag inte är justitieombudsman. När en beskrivning av verksamheten och en kommentar till den kan uppfattas som skryt är det någonting man ska låta bli. Vi står här inför en funktion som fungerar på ett alldeles fantastiskt sätt.

Justitieombudsmannen är en traditionsbunden och gammal institution. Sedan 1809 har den granskat och kommit med förslag till förbättringar av svensk förvaltning. Vi står, om jag räknade rätt, inför den 215:e ämbetsberättelsen. Jag tänker inte kommentera alla de tidigare, men jag tänker säga några ord om den som gäller nu.

Först vill jag säga att JO:s riktigt stora värde är att det alltid är sista instans. Alla kan höra av sig dit och få en bedömning av sitt ärende, dock inte i sak, men genom att skriva till JO kan det ske en successiv förbättring. Det blir på så sätt en utmärkt temperaturmätare av samhället och samhällsutvecklingen. De ärenden som kommer upp ger en indikation om vad som kan förbättras.

Det finns gott om siffror i årets ämbetsberättelse. Det är 15 429 nya ärenden, vilket är 3 700 fler än föregående år. Som ni hörde i tidigare inlägg hanterades några fler. Det innebär att ärendebalansen, som är en annan siffra, minskade någorlunda. Framför allt kan vi konstatera att mellan 15 000 och 20 000 människor faktiskt vill ha en granskning och ett ställningstagande. Det är viktigt att komma ihåg. En viss särställning har polisen och Kriminalvården, vilket också har berörts, som är det område där det inte finns någon första instans för granskning.

Å andra sidan lär man sig av detta att det finns ett behov av det. På samma sätt kan det finnas andra områden som i dag saknar en första instans där vi så småningom säger att det kommer att behövas. Just därför är det viktigt att vi hela tiden följer detta.

Under året har man gjort 18 inspektioner och 18 så kallade Opcatinspektioner, det vill säga Kriminalvårdens besöksverksamhet.

När det gäller ärendeutvecklingen kan vi konstatera att man trots denna enorma utveckling har klarat att bedriva verksamheten genom smartare arbetssätt, effektiviseringar, ny teknik och ett nytt sätt att fördela arbetet. Förr eller senare kommer man att behöva lyfta av ärenden eller ta ett större grepp för att utveckla det här. Så här långt har man dock klarat att bedriva verksamheten med hög kvalitet och med ett högt tryck under svåra förutsättningar.

JO har en välskött ekonomi. De budgetar som riksdagen har anslagit har de allra flesta år till och med lett till en viss återbetalning av pengar, nämligen när man har klarat att hantera det ändå.

Man är bekymrad över rekryteringsläget, eftersom det är svårt att rekrytera kvalificerade personer till JO. Det är ett av skälen till att man har valt att också bredda verksamheten med en verksamhet i Göteborg. Vi får se om det lyckas. Förhoppningsvis finns det även på västkusten skolade jurister som kan tycka att det är intressant att både kunna bo kvar på västkusten – vilket jag anser att alla borde tycka – och att arbeta på JO. Det kan vara en framgångsfaktor. Framför allt tycker jag att vi ska vara tacksamma över att man provar den här typen av initiativ för att upprätthålla den höga kvalitet och det goda arbete som JO står för.

Fru talman! Utan ytterligare kommentarer om detta vill jag yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkande nummer 11 angående JO:s ämbetsberättelse för 2026.

Herr talman! Ledamoten Demirok började morgonen med att ifrågasätta om vi är tävlingsinriktade eller ej. Låt mig säga att jag uppskattar varje god sparringpartner. Diskussion och samtal tenderar att fördjupa förståelsen och förklara olika saker.

Herr talman! Grunden för en fungerande demokrati är att resultatet i ett val också får genomslag i statens agerande. Det innebär att regeringen måste ha rätt att fatta beslut i den riktning som regeringen, med stöd av valet, vill agera, men den får också ta det politiska ansvaret för det.

Flera har sagt att det inte är det politiska ansvaret som vi granskar, och så är det. Vi granskar det konstitutionella ansvaret. Men det politiska ansvaret måste för att möjliggöra en konstitutionell granskning uttryckas transparent och tydligt. Det brukar oftast manifesteras i att man får regleringsbrev eller regeringsbeslut på olika områden.

Men det kan också ske genom att man ingår avtal, skriver strategier och fattar långsiktiga beslut. Allt detta är olika sätt att manifestera en politisk inriktning.

I regeringsformen 1 kap. 6 § står det tydligt att ”regeringen styr riket”. Det är klart att det innebär att man ibland kommer att behöva fatta beslut som ligger utanför den tidsordning som deklareras i de dokument som jag tidigare nämnde. Då kan det naturligtvis hända att man får lite motstridig information i form av ett tidigare långsiktigt beslut och ett mer kortsiktigt. Det såg vi i ett tidigare ärende, det så kallade Somaliaärendet, som inte ingår i denna del av betänkandet men ändå har en koppling till styrningen av myndigheter och förvaltning, vilket är det vi diskuterar nu.

Nu handlar det om de KU-anmälningar som gjorts gällande styrning av och ageranden inom förvaltningar och myndigheter. I likhet med tidigare talare tänker jag göra några nedslag för att beskriva olika uppfattningar men också beskriva en del av hur processen går till och hur man kan se på ärenden. När anmälan skrivs sker det nästan alltid med utgångspunkten att det har skett någonting som är skumt och ska kritiseras. Det är själva tematiken. Därefter, när vi utreder och samlar information, får man successivt förändra sin uppfattning. Då ska man kunna erkänna att det där faktiskt inte var någonting eller att det var värt att rikta kritik mot.

Låt mig börja med det ärende som var uppe senast gällande tjänstemannauppropet – det brev med synpunkter på regeringsbildningen som kom från Utrikesdepartementets personal. När man läser det första gången är det klart att man tänker: Ojojoj, det där var riktigt allvarligt! Men när sedan utredningen görs kan man konstatera att det är en arbetsrättslig fråga som är hanterad helt korrekt.

På den politiska sidan är det klart att det hade varit bra för den allmänna uppfattningen om regeringen i det aktuella läget hade gjort något ställningstagande, något uttalande eller någon markering i ärendet för att försvara regeringens möjligheter att genomföra beslut. Men det går nog inte att hitta något krav på det någonstans. Just därför får man stanna där och säga: Ja, det hade varit bra, men det är inte fel att inte göra det, för regeringen har i detta läge, liksom i alla andra, möjlighet att fatta bättre eller sämre politiska beslut. Det hade varit klädsamt om regeringen hade gjort någonting mer, men det finns inte grund för kritik i den delen.

Jag går vidare till nästa ärende, Säkerhetsbrister vid Lantmäteriet. Alla känner väl till bakgrunden. Under ett stort antal år har it-säkerheten inom Lantmäteriet ifrågasatts. Det har konstaterats att man kunde få ut sekretessbelagd information från databasen Arken, till att börja med via kundtjänsten. Sedan noterades det också att det hade funnits de som haft direktaccess och därmed kunnat plocka ut informationen.

Så snart detta kom på Landsbygds- och infrastrukturdepartementets bord säkerställde man därifrån att åtgärder hade vidtagits, att det var nedstängt och att läckagen upphört. Samtidigt informerade man andra departement. Det har dock kommit att ifrågasättas om man säkerställde att det gick fram till alla departement på det sätt som rimligen borde ha varit fallet. Vi riktar kritik mot att man inte säkerställde att informationen kom fram i ett så viktigt ärende.

Det har ifrågasatts om regeringen gjort någon konsekvensanalys. Här finns vissa likheter med det tidigare ärendet. Först kan det konstateras att all information är röjd. Det går tyvärr inte att förhemliga sådant som redan är avslöjat. Vet folk om att det finns kommer det aldrig att gå att ta tillbaka det, vilket gör att det snarare är ett framtida agerande man efterlyser med en sådan konsekvensanalys.

Sedan har vi frågan om det hade varit bra med en konsekvensanalys. En sådan kanske i alla fall hade tydliggjort omfattningen av problemen. I någon mening kan man säga att det kanske hade varit bra. Finns det då något konstitutionellt krav? Nej, det finns inget sådant. Återigen hamnar detta på den politiska skalan: Bör man eller bör man inte göra det? Det är en fråga om hur man ser på sin roll som förtroendevald. Vi och många kan tycka att regeringen kanske borde ha varit tydligare med detta, men det finns inget krav.

Vart vill jag då komma med det här resonemanget? Jo, i de två senaste fallen, tjänstemannauppropet och Lantmäteriet, kom båda sidor fram till att det nog inte finns några formella krav på ett visst agerande men att det utifrån vissa förutsättningar kunde ha varit bra om man hade gjort på ett visst sätt. I det första fallet accepterade vi alla sakläget och sa att vi inte kan rikta kritik mot den dåvarande regeringen för tjänstemannauppropet, eftersom det inte fanns något krav. Men oppositionen vill nu gärna på liknande grunder rikta kritik mot sittande regering genom att säga att man borde ha gjort på ett visst sätt, trots att det inte heller där fanns något krav. Det tycker jag är en motsättning som lämnar en del frågor att besvara.

Herr talman! Jag vill också tala lite grann om regeringens styrning av myndigheter, framför allt om direktstyrningen. Vi har pratat om Somaliaärendet, där det underförstått finns någon sorts kritik mot att regeringen blandade sig i myndigheternas verksamhet. Man kan inte runda myndigheter, sa en tidigare talare. Den kritiken visar att man inte håller sig självständig gentemot myndigheterna. Gällande Lantmäteriet antyder man nämligen snarare att man skulle vilja ha ett tydligare agerande av regeringen mot myndigheter. I det ena fallet säger oppositionen: Håll tassarna borta! I det andra säger man: Blanda er i mer! Var är logiken i detta? Hur ska man behandla myndigheterna? Är det via regleringsbrev och tydlig styrning, eller är det ”tesagt” i de fall där jag själv vill det men inte i de fall där jag tycker att myndigheterna gjorde rätt? Det där är politik. Konstitutionellt ska det ses så.

Herr talman! Jag tycker att det är tråkigt när det blir politisering. Jag inser naturligtvis att det i vissa fall kommer att vara nödvändigt och ofrånkomligt. Men jag hoppas att vi kan komma tillbaka till ett samtalsklimat där Muharrem Demirok är min sparringpartner och där vi tillsammans lär oss mer och mer.

Jag tycker att KU:s betänkande är välavvägt och klargörande. Det utreder viktiga saker.

Herr ålderspresident! Flera talare har redan pratat ganska mycket om vad ärendet innehåller. En utredning tillsattes efter ett tillkännagivande från riksdagen som föreslagits av konstitutionsutskottet, och dess betänkande har därefter redovisats och passerat riksdagsstyrelsen. Många ledamöter har alltså redan lagt sina pannor i djupa veck gällande ärendet. Därför ska jag inte beskriva ärendet som sådant utan i stället göra några nedslag och reflektioner i anslutning till det.

Det första och kanske allra viktigaste vi bör slå fast är att uppdraget som ledamot i riksdagen är viktigt. Det är då också viktigt att ledamöterna får förutsättningar och möjligheter att göra ett arbete som både ska vara bra och bygga på möjligheten att ha kontakt med sin väljarbas och dem som valt oss.

Det måste därför fungera för alla. Oavsett om man bor i Kiruna eller i Stockholms innerstad måste vi hitta lösningar som gör det möjligt att upprätthålla uppdraget. Oavsett om man är högt utbildad eller kanske har hoppat av gymnasiet måste vi skapa verktyg så att vem som helst som blir vald kan inneha uppdraget. Oavsett om man är duktig i språk eller inte måste vi få möjligheter att sköta uppdraget.

Detta är viktigt att säga, för om inte vi valda ledamöter försvarar riksdagsuppdraget och dess betydelse för demokratin ska vi nog inte förvänta oss att någon annan gör det. Det ska spela roll vem som sitter i riksdagen.

Då blir frågan om vilket stöd och vilken hjälp man får som ledamot av stor betydelse. Det kan handla om vilken teknik vi har tillgång till – telefoner, datorer, läsplattor och annat. Vissa är extremt vana att hantera sådant, medan andra behöver mer hjälp och stöd – inte bara i att få utrustningen utan också i att kunna hantera den och dess programvaror.

Vi behöver assistans i form av personer som hjälper oss. Det kan handla om att boka resor men också om att läsa in underlag eller att formulera politik. Därför är stödet till både ledamöter och partier en viktig funktion för att uppdraget ska fungera. Vi behöver kanske hjälp – nu låter det som att vi är helt hjälplösa, men vi har rätt mycket att stå i – med att boka eller förbereda de där resorna.

Låt mig avsluta med det jag gjorde precis innan jag gick hit. Då var jag på ett föredrag om hur man kan använda historieundervisning i att skapa ledarskap och politik. Att få de insikter i andra områden som ett antal föredrag kan ge oss eller som riksdagens utredningstjänst kan hjälpa till med underlättar uppdraget.

Allt detta måste vi se till att vi faktiskt kan få del av.

Fru talman! Det handlar också om att vi ska kunna utföra uppdraget på ett säkert och tryggt sätt. Naturligtvis bör det helst inte kunna hända oss någonting, men det finns alltid en avvägning mellan säkerhet och öppenhet, mellan hur vi ska kunna skyddas i vårt uppdrag och vår politiska roll och hur vi ska kunna se till att sammanträden, möten och sådant är transparenta och öppna så att vi kan få del av information.

Detta är väl det enda avsnittet i betänkandet där vi har fått tänka en del. Här tycker nämligen riksdagsstyrelsen en sak och utredningen en annan. Vi landade så småningom, efter rätt mycket resonemang, i det förslag som låg i utredningen.

Vad det handlar om är egentligen huruvida man ska få kroppsvisitera efter material som kan vara ordningsstörande när det gäller andra möten än sådana som sker i kammaren eller öppna sammanträden. Vi valde, på inrådan av Lagrådet, att följa det ursprungliga förslaget och inte riksdagsstyrelsens, helt enkelt därför att vi måste ha möjlighet att ha bred information, träffa många människor och ha möten i riksdagen.

Det där är kanske också ett exempel på vad detta leder till, nämligen att vi måste kunna väga för och emot och ta ställning baserat på vad vi ser.

Jag tycker, fru talman, att det förslag som nu ligger på riksdagens bord är välavvägt. Det är en god avvägning mellan uppdragets betydelse och dess behov, mellan säkerhet och tillgänglighet. Därför är det mig en glädje att kunna yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag till beslut i betänkande KU38 Den parlamentariska processen med ledamoten i fokus.

Fru talman! Det har väl inte undgått någon att stämningen på den internationella scenen har förändrats under senare år. OSSE kom till i skuggan av kalla kriget, men man kunde då enas om de principer som sedan var vägledande när murar föll, demokratier vann genomslag och vi faktiskt fick en positiv anda i Europa och hela världen.

Nu är vi i ett läge där säkerhet återigen är på agendan, där krig råder i vårt närområde och där hot om krig används som ett medel för att uppnå andra syften – det vill säga precis just det som Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa var satt att förhindra.

Lägg därtill att den liberala demokratin, där man diskuterar saker och där man bryter åsikter mot varandra, allt oftare får träda tillbaka för auktoritära regimer. Visst, det finns positiva delar. Valet i Polen var en sådan. Valet i Ungern var en annan. Men det finns också länder med de tendenser jag nyss beskrev.

Lägg vidare därtill att vi står inför utmaningar med ny teknik. Det gäller inte minst möjligheten att använda sociala nätverk stödda av artificiell intelligens. Det innebär att vi behöver återuppfinna det slags institutioner som OSSE beskriver.

Vi kan därför konstatera att det i dagens OSSE, som vi behöver, också finns problem. Ekonomin har nämnts. Det har inte nämnts att det har funnits en del problem med att hantera vissa regimer. Hur ska man se på en regim i Georgien efter ett val som kanske inte har uppfyllt alla våra principer när det samtidigt gäller ett land som är medlem?

Just den spännvidden – hur man ska hantera OSSE som både en arena där man bör kunna mötas och en tydlig avsändare av budskap för det vi står bakom – tror jag är vår allra största utmaning vid sidan av ekonomin i dag. Vi har ett vägval. Ska vi vara ett ställe där man förlåter och träffas för att skapa dialog, eller ska vi ta chansen att deklarera?

Jag tror att det är viktigt att vi som står på demokratins sida tydligt markerar demokratins värde, värdet av utbyte och diskussion och värdet av en regelbaserad världsordning.

Fru talman! Jag tror att vi är i ett läge där parlamentarisk diplomati, som det ibland brukar kallas, behövs mer än på väldigt länge. Men den förutsätter också att vi gör rätt saker och att vi inte bara har institutionerna och låter dem glida ut.

Det är tydligt att vi måste stå upp för de grundläggande värdena demokrati, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och en regelbaserad världsordning. Det innebär också att vi inte får backa när det ifrågasätts.

Jag hade själv ett förslag till föregående beslutsmöte i OSSE, sommarmötet, som innebar att man skulle ta ställning efter våra valobservationer för att kunna uttala att vi inte var nöjda eller för den delen att vi var nöjda. Oftast handlar det dock om att man vill ta upp kritik och kunna säga ”Ni måste skärpa till er”, för annars har det inget värde. När det tas med en axelryckning blir det ingenting av det.

Det är viktigt att vi står för de grundläggande värdena. Det är viktigt att vi kan göra valobservationer och att de kan leda till något. De diskussioner som förs mellan stater inom OSSE är värda att föras. Man lär sig alltid något när någon annan pratar och när man lyssnar till nya perspektiv och argument.

Jag tror att OSSE har en betydande roll som mötesplats där vi kan träffas och diskutera sakfrågor och där vi möjligen också kan hjälpa till att lösa knutar som finns mellan stater. Därför är det oroande att ekonomin är svag, och därför är det oroande att vi ibland tenderar att inte ta striden för demokratin.

OSSE behövs mer än någonsin i situationer med precis det som jag började med att beskriva: ökad risk för vår säkerhet, en situation där man använder krig som hot, auktoritära stater som växer sig starka och utmaningar i form av ny teknik.

Fru talman! Låt mig rikta ett tack till mina kollegor i OSSE-delegationen – naturligtvis för åsikter och naturligtvis för samarbeten men också för att vänskapen visar just det som är demokratins styrka. Man kan vara oenig i sak men respektera varandra för dem vi är. Det gäller oss emellan för de åsikter vi har. Det behöver också gälla stater emellan.

Låt mig också rikta ett tack för det stöd som vi får av våra tjänstemän.

Med det sagt, fru talman, yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag i betänkande 11, som är årsrapporten från Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg och Boriana Åberg (båda M).

Fru talman! Grundlagar ska naturligtvis användas för att definiera de principer som måste vara bärande i ett demokratiskt samhälle. Grundlagar ska inte definiera en politisk inriktning åt ena eller andra hållet utan spelregler som vi alla kan stå bakom.

Detta innebär naturligtvis att en grundlagsförändring kommer att innebära avvägningar mellan olika intressen, för det är klart att rättssäkerheten gällande utvisningar också kan innebära en inskränkning på andra sidan. Ett brott är en av de största inskränkningar i den personliga friheten som kan förekomma. Den som utsätts för ett inbrott har också rätt att känna trygghet och rättssäkerhet.

De här avvägningarna är varken enkla eller självklara – det visar väl debatten så här långt. Men de måste göras i den situation där de uppstår, för på ett teoretiskt plan kan vi skapa så många motsättningar att detta inte går att lösa.

Fru talman! När vi nu diskuterar dessa ändringar i grundlagen i ett antal avseenden måste vi hitta en grund där vi i så hög grad som möjligt står bakom samma principer. Sedan kommer vi, baserat på politiska uppfattningar, ibland att betona lite olika. Men det innebär inte att vi inte alla delar de demokratiska principer som grundlagarna ska vara uppbyggda på.

Fru talman! Jag vill beskriva några av de överväganden som jag gör inför detta ärende.

Om vi börjar med aborträtten är det naturligtvis en fråga som väcker känslor. Min mejlkorg har exploderat av mejl i frågan – alltifrån sakligt resonerande, relativt lågmälda mejl, ibland till och med lite nedstämt skrivna, till närmast hotfulla, där man hotar med Guds straff om vi gör den här ändringen. Därför, fru talman, finns det anledning att säga att jag har full förståelse för att man kan göra olika bedömningar beroende på personliga uppfattningar.

Men just därför att detta är en fråga som talar till den privata moralen – hur jag ser på frågan – är det rimligt att vi slår fast vem det är som faktiskt har avgörandet, vems moraliska uppfattning som ska avgöra frågan om abort. Det är naturligtvis uppfattningen hos den som är gravid – den som har att bära konsekvenserna för det ställningstagande som görs. Det är rimligt ur ett frihetsperspektiv att det också är den personen som gör avvägningen och att det inte står någon vid sidan om och säger att det inte får ske eller, vilket kanske inte är lika vanligt, att det måste ske. Det är viktigt att vi säger vems moral det är som avgör detta.

Därför tycker jag att det förslag som nu föreligger är väl avvägt. Jag kan förstå att några vill ha en mer långtgående skrivning som garanterar ytterligare delar, och jag kan förstå att några vill ha en mer inskränkande skrivning. Men det är viktigt att vi står eniga kring att avgörandet faktiskt ligger hos den person det berör, den som är gravid.

Fru talman! Detta med förverkande av medborgarskap har redan diskuterats. Frågan har varit om man uppsåtligt måste ha lämnat oriktiga uppgifter. Någonstans måste vi i alla fall kunna förutsätta att medmänniskor kan ge uppgifter som är sanna, för i annat fall undergräver vi förtroendet människor emellan. Och förtroendet människor emellan är också en viktig grund för demokratins funktionssätt. Om vi börjar säga ”okej, du har bara glömt eller slarvat med uppgifterna” börjar vi också undergräva möjligheten att få detta att fungera.

Därför tycker jag att det är rimligt att säga att oriktiga uppgifter – om de avslöjas, naturligtvis – är en grund för att kunna återkalla medborgarskap. Detsamma gäller – det tror jag att vi alla är överens om – om man är här i syfte att skada Sverige. Då ska man inte vara medborgare i Sverige. Jag ska komplettera med att säga att det i den här bestämmelsen är viktigt att detta enbart gäller dem som har dubbelt medborgarskap. Vi gör alltså inte någon statslös genom det här förslaget.

Jag tycker att det är en rimlig princip att vi skyddar demokratin på detta sätt.

När det gäller föreningsfriheten är det lite grann som jag var inne på i början: En organisation, sammanslutning eller vad vi nu kallar det som har till syfte att inskränka andra medborgares fri- och rättigheter genom brottslig verksamhet ska inte ha det skydd som föreningsfriheten ger. De inskränker de facto allas vår frihet, och det är inte acceptabelt. Det går inte att ställa sig bakom.

Fru talman! Samtliga de förslag vi nu har på bordet försvarar, tycker jag, viktiga principer och är dessutom väl avvägda och kan fungera som en fortsatt grund för ett demokratiskt samhälle.

Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande nummer 34 med det fantastiska namnet En grundlagsskyddad aborträtt samt utökade möjligheter att begränsa föreningsfriheten och rätten till medborgarskap.

Fru talman! Grundlagar ska naturligtvis användas för att definiera de principer som måste vara bärande i ett demokratiskt samhälle. Grundlagar ska inte definiera en politisk inriktning åt ena eller andra hållet utan spelregler som vi alla kan stå bakom.

Detta innebär naturligtvis att en grundlagsförändring kommer att innebära avvägningar mellan olika intressen, för det är klart att rättssäkerheten gällande utvisningar också kan innebära en inskränkning på andra sidan. Ett brott är en av de största inskränkningar i den personliga friheten som kan förekomma. Den som utsätts för ett inbrott har också rätt att känna trygghet och rättssäkerhet.

De här avvägningarna är varken enkla eller självklara – det visar väl debatten så här långt. Men de måste göras i den situation där de uppstår, för på ett teoretiskt plan kan vi skapa så många motsättningar att detta inte går att lösa.

Fru talman! När vi nu diskuterar dessa ändringar i grundlagen i ett antal avseenden måste vi hitta en grund där vi i så hög grad som möjligt står bakom samma principer. Sedan kommer vi, baserat på politiska uppfattningar, ibland att betona lite olika. Men det innebär inte att vi inte alla delar de demokratiska principer som grundlagarna ska vara uppbyggda på.

Fru talman! Jag vill beskriva några av de överväganden som jag gör inför detta ärende.

Om vi börjar med aborträtten är det naturligtvis en fråga som väcker känslor. Min mejlkorg har exploderat av mejl i frågan – alltifrån sakligt resonerande, relativt lågmälda mejl, ibland till och med lite nedstämt skrivna, till närmast hotfulla, där man hotar med Guds straff om vi gör den här ändringen. Därför, fru talman, finns det anledning att säga att jag har full förståelse för att man kan göra olika bedömningar beroende på personliga uppfattningar.

Men just därför att detta är en fråga som talar till den privata moralen – hur jag ser på frågan – är det rimligt att vi slår fast vem det är som faktiskt har avgörandet, vems moraliska uppfattning som ska avgöra frågan om abort. Det är naturligtvis uppfattningen hos den som är gravid – den som har att bära konsekvenserna för det ställningstagande som görs. Det är rimligt ur ett frihetsperspektiv att det också är den personen som gör avvägningen och att det inte står någon vid sidan om och säger att det inte får ske eller, vilket kanske inte är lika vanligt, att det måste ske. Det är viktigt att vi säger vems moral det är som avgör detta.

Därför tycker jag att det förslag som nu föreligger är väl avvägt. Jag kan förstå att några vill ha en mer långtgående skrivning som garanterar ytterligare delar, och jag kan förstå att några vill ha en mer inskränkande skrivning. Men det är viktigt att vi står eniga kring att avgörandet faktiskt ligger hos den person det berör, den som är gravid.

Fru talman! Detta med förverkande av medborgarskap har redan diskuterats. Frågan har varit om man uppsåtligt måste ha lämnat oriktiga uppgifter. Någonstans måste vi i alla fall kunna förutsätta att medmänniskor kan ge uppgifter som är sanna, för i annat fall undergräver vi förtroendet människor emellan. Och förtroendet människor emellan är också en viktig grund för demokratins funktionssätt. Om vi börjar säga ”okej, du har bara glömt eller slarvat med uppgifterna” börjar vi också undergräva möjligheten att få detta att fungera.

Därför tycker jag att det är rimligt att säga att oriktiga uppgifter – om de avslöjas, naturligtvis – är en grund för att kunna återkalla medborgarskap. Detsamma gäller – det tror jag att vi alla är överens om – om man är här i syfte att skada Sverige. Då ska man inte vara medborgare i Sverige. Jag ska komplettera med att säga att det i den här bestämmelsen är viktigt att detta enbart gäller dem som har dubbelt medborgarskap. Vi gör alltså inte någon statslös genom det här förslaget.

Jag tycker att det är en rimlig princip att vi skyddar demokratin på detta sätt.

När det gäller föreningsfriheten är det lite grann som jag var inne på i början: En organisation, sammanslutning eller vad vi nu kallar det som har till syfte att inskränka andra medborgares fri- och rättigheter genom brottslig verksamhet ska inte ha det skydd som föreningsfriheten ger. De inskränker de facto allas vår frihet, och det är inte acceptabelt. Det går inte att ställa sig bakom.

Fru talman! Samtliga de förslag vi nu har på bordet försvarar, tycker jag, viktiga principer och är dessutom väl avvägda och kan fungera som en fortsatt grund för ett demokratiskt samhälle.

Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande nummer 34 med det fantastiska namnet En grundlagsskyddad aborträtt samt utökade möjligheter att begränsa föreningsfriheten och rätten till medborgarskap.

Herr talman! Ny teknik får ibland nya konsekvenser. Det här är ett sådant ärende. Visserligen skulle många hävda att det här inte är något nytt och att det redan har pågått länge. Men vad ärendet handlar om är att polisen i stället för att bläddra i pärmar och leta upp papper och kopiera som underlag i ett brottmål i dag kan välja att kopiera en hårddisk för att sedan gå igenom den. Då innebär det naturligtvis att familjealbum och annat som man hade låtit bli i en husrannsakan tidigare och uppgifter som inte är relevanta för utredningen och som man inte hade tagit med sig förr i dag riskerar att komma med. Det innebär att det kan finnas en väldig massa information som är sökbar och integritetskänslig men som samtidigt är irrelevant för brottmålet. Det är vad det här handlar om. Man ska kunna sekretessbelägga den överskottsinformation man får med sig, så att den inte är allmänt tillgänglig.

Det är egentligen själva grunden. Man ska kunna ”pinpointa” den information som behövs för brottmålet men sekretessbelägga det övriga. Det är det som det här förslaget handlar om. Det är klart att alla ser problemet, och det råder i huvudsak enighet om förslaget. Vi är eniga när det gäller möjligheten att säkerställa integriteten i det material man inte behöver för utredningen.

Det finns dock en reservation och en skillnad. Det handlar om hur man ser på hanteringen av den information som redan i dag har insamlats på det här sättet. Ska man pröva om den ska lämnas ut enligt de nya reglerna, som gör det möjligt att sekretessbelägga den, eller ska man pröva enligt de gamla reglerna? Båda ställningstagandena är principiellt starka, och man kan naturligtvis fundera på vilket som väger över. Väger integritetsintresset gällande överskottsinformationen över intresset av att kunna lämna ut och granska informationen?

Vänsterpartiet gör en tolkning och väljer principen att man ska använda den regel som gällde när informationen samlades in när man prövar utlämnandet. Majoriteten gör en annan tolkning och säger att integritetsintresset här får sättas över principen om oförändrad hantering. Det är en avvägning, och det finns inget självklart svar. Det är två tydliga principer som är oförenliga.

Jag hör till dem som delar bedömningen – och det gör vi i majoriteten i KU – att man sätter integritetsintresset före, och vi vill därför pröva även den tidigare informationen enligt de nya reglerna.

Herr talman! I all korthet vill jag yrka bifall till förslaget i KU:s betänkande nummer 33, som handlar om insyn i handlingar som hämtats genom beslag och kopiering vid husrannsakan.

Herr talman! Det här är egentligen omöjligt, för precis som tidigare talare har sagt kräver den typ av beslut som vi nu diskuterar ofta betydligt mer eftertanke än att fatta beslut baserat på ett av de 83 yrkanden som vi har från den allmänna motionstiden. Det här påverkar så mycket mer. Det är, som redan sagts, villkoren för hur vi kan styra Sverige och villkoren för hur vi kan agera för att hela tiden utveckla landet.

Det är enkelt att i någon sorts formalistisk mening yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag och därmed avslag på alla motioner. Men vi kanske inte ska stanna där, för debatten är minst lika viktig som beslutet i det här. Det finns viktiga principiella frågor, och vi kan var och en från vår sida lyfta fram våra hjärtefrågor – inte så mycket för att få beslutet som för att få debatten, just för att försöka vidga synen.

Herr talman! Låt mig lyfta fram tre av de punkter som finns här. Jag hade kunnat lyfta fram fler, men det finns tre ställen där jag känner att det finns anledning att göra en lite större markering.

Det första gäller statsskicket. Det har redan nämnts här. Man kan säkert säga att om vi skulle göra något i dag kanske det inte skulle se ut precis som det som kom att växa fram i Sverige från 1300-talet. Det kan säkert vara så, men samtidigt har det tjänat oss väl. Det har tjänat oss väl att ha en monarki som vi alla kan sluta upp kring. Det är en opolitisk organisation som har överlevt i många år och som bär väldigt mycket av vår historia. Är det då läge att byta ut den? Amerikanerna säger ibland: If it ain´t broken, don´t fix it. För mig gäller det i väldigt hög grad statsskicket. Det behöver vara något som står starkt och som är gemensamt.

Det andra gäller den svenska demokratin. Det är samma princip där. Vi kan uttala oro för förändringar. Vi kan se att det kan finnas hot. Men låt oss aldrig förtvivla inför hoten så långt att vi säger att vi inte kan agera och att det inte fungerar!

Det är vi som måste våga ta debatten om hoten. Vi ska inte tro att institutioner klarar det. Vi får framför allt inte slå oss till ro med att någon har byggt något försvar för demokratin, så vi kan strunta i att debattera demokratins värden. Om inte vi som är folkvalda står upp för demokratins värden, varför tror vi då att någon annan ska göra det?

Därför blir jag alltid lite tveksam varje gång jag hör förslag som handlar om att vi ska skapa den här institutionen eller den här strukturen för att politiker inte klarar av att hantera situationen. Vi borde klara av att bedöma om avsändaren av ett budskap är trovärdig eller ej. Vi borde klara av att väga för och emot, för i annat fall är frågan vad som är vår roll. Är det att transformera eller transportera ett budskap som någon annan har plockat fram? Nej, jag tror inte det.

Dessutom är det ju så att de ärliga möjligen kan vara väldigt transparenta, men jag väntar på den dag då Putins trollfabriker i transparens talar om finansieringen från ryska staten. Jag tror inte att vi kommer att få se det.

Herr talman! Det tredje jag vill lyfta upp är en fråga som väckts från lite olika håll, nämligen vad grundlagar har för funktion. Grundlagar är, precis som det är sagt, grundläggande spelregler. Därför ska inte åsikter man kan ha olika politisk uppfattning om grundlagsskyddas. Allting vi kan ha olika åsikter om ska vi kunna diskutera, och man ska också kunna få genomslag för åsikter. Sedan behöver man inte göra allting snabbt. Saker kan ta tid att genomföra. Men det är en feltanke att man ska kunna skydda sina åsikter genom att lägga dem under ett grundlagsskydd. Det är lika principiellt felaktigt om det är bra åsikter, alltså det jag tycker, som om det är dåliga åsikter, alltså det som någon annan tycker. Det är principiellt fel.

Därför är det viktigt att man håller grundlagarna till de principer som måste vara vägledande och att de även håller över tid. Därför är det också en bra ordning vi nu inför med ett andra beslut med kvalificerad majoritet. Det säkerställer att vi har ett långsiktigt stöd för grundlagarna.

Herr talman! Jag har nu pratat i en minut och tio sekunder, ser jag på klockan. Jag tror inte riktigt på det, men jag tänker gå in för landning och säga att jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag till beslut i betänkande KU30.

Fru talman! När statsvetare försöker beskriva demokrati säger de att ett av demokratins grundkriterier är att man ska ha val som är fria, rättvisa och effektiva.

”Effektiva” ska här tolkas som att valen ska handla om att välja personer till det organ eller den roll som verkligen betyder något. Vi här kan möjligen hålla med om att detta kan vara effektivt.

”Fria” innebär att valen ska vara öppna för alla att delta i på lika villkor. Det ska inte finnas några begränsningar för vilka som kan eller får rösta eller vilka som kan eller får delta i ett val, utan valen ska vara öppna för alla.

”Rättvisa” är det som vi egentligen i väldigt hög grad har att behandla i det här betänkandet. Olika förslag på hur man kan förbättra eller förändra valsystemet handlar oftast om att göra det mer rättvist.

Fru talman! Man kan dock också se på effektivitet på ett annat sätt. Ett valsystem måste för att vara effektivt i samhällsbygget respekteras av så många som möjligt. Vi måste vara överens om vilka spelregler som gäller när vi väljer hur Sverige ska styras. Därför är valsystemet och valfunktionerna viktiga att ta hänsyn till.

Väljaren ska känna igen sig och veta vad han eller hon gör. Väljaren ska känna trygghet och kunna lita på valresultatet och att ingen försöker påverka det med orena medel. Man ska kunna lita på att valen är hemliga så att man kan rösta på det som man de facto vill stödja. Det handlar som sagt också om att ha tilltro till resultatet.

Utifrån kriterierna ”fria, rättvisa och effektiva” ska vi behandla ett antal motioner från den allmänna motionstiden. Det handlar om 42 olika yrkanden, fru talman. Jag ska absolut inte gå igenom allihop, men jag tänkte kommentera några av dem.

Det finns två yrkanden som jag tycker blir väldigt tydliga, och det är de båda som behandlar spärregler. Ledamöter föreslår där att man ska ha 2 procent i stället för 4 procent som spärr för att underlätta för nya partier att komma in. Men ledamöter från samma parti föreslår också att man ska ha 5 procent i stället för 4 procent för att förhindra en fragmentisering av det politiska systemet.

Jag nämner inte detta för att vara ironisk utan för att det väldigt tydligt belyser den avvägning vi måste göra mellan att göra det politiska systemet så tillgängligt som möjligt och att möjliggöra ett system som innebär att vi får vettiga regeringsbildningar och vettiga samarbetsförhållanden.

Precis den här diskussionen tror jag att man har överallt. Är det rätt med 4 procent? Ska det vara högre? Ska det vara lägre? Den typen av överväganden är något som vi hela tiden måste ta till oss; sedan kanske vi inte ska göra det via en motion här i dag utan fundera i andra sammanhang.

Det finns förslag om skilda valdagar. Det finns förslag om att vi ska kunna ha fyllnadsval om någon avgår, framför allt om man hamnar i en situation där man har en tom lista.

Det finns några förslag som jag tycker är lite halvroliga, nämligen förslag om att byta namn på valkretsar. Det är ju ingen som i visan sjunger om att vi äro musikanter allt ifrån Västra Götalands läns östra valkrets. Därför finns det de som tycker att man ska gå tillbaka och kalla den för Skaraborgs läns valkrets, även om Skaraborgs län inte längre finns kvar. Samtidigt föreslår man att min egen valkrets ska byta namn till Sjuhärad. Det har den aldrig hetat, för den hette Södra Älvsborg innan den blev Västra Götalands läns södra.

Allting är alltså inte konservativt. Men här ligger en hel del identitetsfrågor, och man kan fundera på hur man ska gå vidare och ta hänsyn till detta.

Det finns också förslag om ändrad rösträttsålder. Det finns ett förslag om att knyta rösträtten och kandidaturrätten till mantalsskrivningen.

Vi är några ledamöter här som har suttit med i utredningen om valsedlar. Utredningen fick ett tilläggsuppdrag att just se på det här med mantalsskrivning och visade då ganska tydligt att det skulle bli väldigt problematiskt. Ett annat sätt att få samma lösning är att säga att man bara har rätt att ställa upp som kandidat i en kommun och i en region, och naturligtvis till riksdagen, och att i stället för att knyta detta till mantalsskrivningen knyta det till personen.

Just det här visar betydelsen av att vi ser problemen, går till botten med dem och hittar en lösning som kanske inte alltid är den som spontant kommer upp när man skriver en motion.

Fru talman! Försiktighet är nog en bra regel för att långsiktigt få just de här fria, rättvisa och effektiva valen.

I den andan, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i KU:s betänkande 27 Valfrågor, vilket innebär avslag på de motioner som finns.

Fru talman! Det här är ett motionsbetänkande med motioner från allmänna motionstiden. Motionerna berör tre saker som man kan säga står delvis i motsats till varandra, för offentlighet, sekretess och integritet har lite olika syften och måste väldigt ofta vägas mot varandra.

Vi har en lång tradition i Sverige av att ha offentliga handlingar. Man ska kunna granska makthavare och granska vad som händer. Men samtidigt kan de som fyller de offentliga handlingarna vara individer vars integritet vi vill skydda, vilket därmed hamnar i motsats till offentlighetsprincipen. Det finns också vissa uppgifter som vi av olika skäl vill skydda från offentlighet – det kan röra allt från rikets säkerhet till personliga uppgifter eller affärsöverenskommelser i företag – och då använder vi sekretesslagen.

På det sättet vägs dessa tre saker mot varandra. Det finns en avvägning att göra mellan behovet av skydd, behovet av insyn och behovet av informationstillgång. Det kan ju vara så att viss information behöver delas antingen till samhällets nytta eller till individens nytta. Det gäller inte minst personliga uppgifter i samband med socialtjänstens arbete och liknande.

De här avvägningarna är dock inte lätta; det vet alla som någon gång har försökt ge sig på dem. Själv hade jag förmånen att vara med i referensgruppen för den utredning som heter Personuppgifter och mediegrundlagarna. Enkelt är det inte, även om det kan tyckas självklart. Vi har dessutom problemet att EU har en syn på integritet som står i strid med den svenska uppfattningen om offentlighet.

Fru talman! Vi har här 15 olika motionsyrkanden som rör sig i den där trepartsstriden mellan dessa intressen.

En motion handlar om informationsutbyte mellan myndigheter, det vill säga att sekretessen för personuppgifter ska brytas mellan myndigheter för att möjligheten att göra någonting bra ska öka. Där finns det ett arbete på gång, men motionen lyfter upp frågan.

Det finns motioner om ett ökat skydd för personuppgifter, vilket är precis det vi tittade på i Personuppgifter och mediegrundlagarna.

Det finns förslag om att offentlighetsprincipen, det vill säga tillgången till handlingar och insyn i verksamheter, ska breddas till nya verksamheter – men också om att offentlighetsprincipen ska skydda integritet på en högre nivå.

Det finns även förslag om att man inte ska kunna använda uppgifter för digital marknadsföring.

Slutligen finns det ett förslag som skiljer sig lite från de andra. Det handlar om att öka insynen i – eller rättare sagt släppa sekretessen för – det så kallade Stasiarkivet, vilket ju handlar mer om en historieskrivning än om en värdering av sekretessreglerna.

Det här är inte enkelt. Varje avvägning har sina bekymmer och motsättningar, och detta kräver noggrann tankeverksamhet och ett noggrant vägande av för- och nackdelar. Det finns nog inga självklara svar på frågan hur man drar gränsen, för det som i vissa fall kan vara en tillgång kan i andra fall skapa problem. Därför bör man ta det lite försiktigt i de här frågorna.

Fru talman! Jag kommer fram till att det sker mycket på det här området. Det finns utredningar om att bryta sekretess mellan myndigheter, och det finns frågor om integritet kontra offentlighetsprincipen och tillgången till personliga uppgifter. Allt det är säkert vällovligt och måste göras, men i avvaktan på fler utredningar bör vi hantera detta på så sätt att vi avslår de föreslagna motionerna och bifaller konstitutionsutskottets förslag i betänkande KU26 Offentlighet, sekretess och integritet.

Herr talman! Jag tror att det var Gustav III som 1772 beslöt att stryka tredje och fjärde dag jul som helgdagar i Sverige. Skälet då liksom ofta nu, när vi värderar såväl helgdagar som andra erkännanden, var att man får väga de praktiska problemen mot det som dessa dagar står för. Gustav III tyckte väl att det var bättre att man gick till jobbet den 27 och den 28 december än till kyrkan för att fira. Utgångspunkten för många av våra helgdagar var sakral. Man firade olika helgon och behövde gå till kyrkan, och då kunde man inte arbeta.

Så småningom övergick helgondagarna dock mer till namnsdagar, och i dag är de möjligen mer en kuriositet. För den som undrar är det i dag Sigvard och Sivert som har namnsdag.

Det här betänkandet heter Allmänna helgdagar m.m. Utöver helgdagar handlar det mycket om just gemensamma uppskattningar av personer, händelser och minnen. I betänkandet nämns minnesmärken, nationalsång och ett antal utmärkelser.

Det är klart att skälen har gått från att vara grundläggande sakrala till att vara både profana och nationella. Det handlar om alltifrån att vi har en nationaldag till regler för hur vi ska flagga. Vi har som sagt också utmärkelser och minnesmärken. Den dag som kanske är mest omdiskuterad är första maj.

Det har uppenbarligen blivit ganska stort att ha dagar för allting. Det måste slå an någonting hos människorna i Sverige – jag vet inte. I går firade vi sverigefinnarnas dag. Den kan jag möjligen ha viss förståelse för. Dagens tema, grapefruktens dag, är något mer tveksamt. Möjligen kan man nämna det något mer syrligt.

Herr talman! Det finns också personliga skäl. Helgdagarna tenderar att vara lediga dagar. Men vi använder inte alltid dagen till att uppmärksamma skälet till helgdagen. Från studentkretsar hör man ofta att värdet av första maj inte ligger i första maj utan i att det är dagen efter sista april. Det antyder väl lite hur man i dag anpassar sig personligen efter det system vi har.

Carl Erik Hedlund gjorde för många år sedan en utredning om att göra nationaldagen till helgdag. Han kom fram till att man skulle göra det. Men han föreslog också något som jag tycker är intressant: att man skulle lägga studentexamen eller gymnasieavslutningar på nationaldagen så att alla kunde vara lediga den dagen. Just att hitta kombinationer, hur man väver in de allmänna helgdagarna, tror jag är något som många efterlyser.

Herr talman! Tidigare i dag hörde vi en talare uttala sin kärlek för kommunal demokrati. Det var kanske ett sätt att säga att det också är något som borde uppmärksammas och tydliggöras, men kanske inte med en helgdag och kanske inte med en medalj eller ett minnesmärke.

Det här betänkandet handlar egentligen om hur vi förvarar och försvarar vårt gemensamma minne. Det är minnen som ligger bakom de gamla helgondagarna, ett minne av när Sverige skapades och formades och av människor som vi i dag vill hedra, vare sig det är kommunala företrädare eller, som förslaget här gäller, Raoul Wallenberg. Det finns skäl att hantera det gemensamma minnet. Men eftersom det är just gemensamt och vi kan ha så många aspekter på det måste vi gå varsamt fram och se till att det faktiskt motsvaras av något som vi gemensamt kan stå bakom, eftersom det är Sveriges minne. Bakom betänkandet Allmänna helgdagar m.m. rymmer sig alltså en viktig fråga om hur vi bevarar vårt svenska minne.

Herr talman! Med det sagt och med den varsamhet som behövs är nog det klokaste vi kan göra ändå att bifalla förslaget i betänkandet som föreligger i dag och därmed avslå de motioner som finns, inte för att alla är fel tänkta utan för att det krävs betydligt mer underlag för att ta ställning.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande 25 Allmänna helgdagar m.m.

Fru talman! Riksdagens arbetsformer handlar om någonting som är oerhört viktigt, nämligen hur vi organiserar arbetet här i riksdagen. Riksdagen är Sveriges viktigaste politiska arena. Här ska diskussioner föras, åsikter brytas mot varandra och tunga beslut fattas.

Den här arenan ska vara öppen. Vi ska ha fri debatt. Vi ska ha ett stort åsiktsutbyte. Men vi ska också ha en anständig debattmiljö och en anständig hantering av varandra. Vi har ett ansvar för att debatten förs korrekt i Sverige. Det berör frågor om hur ledamöter ska få möjlighet att delta i det politiska arbetet, vilka villkor som ska gälla och hur vi ska kunna känna oss trygga i vår roll när vi deltar i debatter här i kammaren. Det handlar också om hur vi ska skydda oss från påverkan och otillbörliga ageranden. Hur ska vi till exempel säkerställa att vi har information som är pålitlig? Allt detta vävs samman till ett försvar för de demokratiska värden som vi alla står för.

Fru talman! Man kan väl säga att ett sådant här motionsbetänkande är mer av en idébank och mindre av ett beslutsunderlag. Vi måste tröska alla sådana här förslag som ska genomföras i andra organ. Vi har parallellt under det här året också en riksdagsutredning som kommer att presenteras och även den beröra den här typen av frågor. Det är en helhet.

I motionsbetänkandet finns ett stort antal motioner med en väldig bredd, alltifrån huruvida vi ska sitta valkretsvis eller partivis i kammaren till vilka flaggor som ska finnas längst fram i plenisalen. Det finns förslag både om att ta bort och lägga till flaggor, och det är klart att det inte finns någon riktigt enkel kompromiss mellan de bägge lösningarna. Det finns alltså anledning att välkomna att idéerna väcks, men det finns också anledning att ta det lite lugnt.

Det finns dock några punkter där jag skulle vilja göra nedslag i motionsfloden som vi behandlar. Den första gäller det ekonomiska registret. Jag träffade för ett par månader sedan parlamentet från Armenien, där man tyckte att det väl kunde vara bra att redovisa hur man använder pengar som man har fått från staten. Att någon skulle kunna lägga sig i vad jag har för ekonomiska tillgångar i övrigt ligger dock utanför det politiska uppdraget, tyckte man.

I Sverige tycker vi annorlunda. Vi tycker att det är viktigt att vi kan redovisa att vi står oberoende inför uppdraget, och därför har vi ett ekonomiskt register där vi ska ange våra tillgångar och våra kopplingar. En fråga är då om det ska vara direkt sökbart på webben. Jag kan tycka att det ibland blir lite svårhanterligt, och man kan fundera på om det verkligen är rätt väg. Men att det ska finnas tillgängligt och offentligt är vi helt överens om. Att ta ett beslut här i dag tror jag vore lite överilat, och därför kommer vi att yrka avslag på den delen.

Det har väckts motioner om hur man säkerställer tillgängligheten för alla människor här i kammaren, alltifrån gällande dem som har olika funktionshinder till dem som på andra sätt har svårt att ta sig till debatten. Vi är överens om att vi måste göra så mycket vi bara någonsin kan för att öka tillgängligheten. Men hur kravet ska se ut kan vi fundera över i andra sammanhang.

Motioner om riksdagens säkerhet med allt från inpasseringskontroll till avskärmningar kan väcka idéer men kräver ytterligare utredning för ett beslut.

Slutligen frågan om arvodet. Dagens system utgörs av en nämnd som oberoende av ledamöternas åsikter gör en självständig arvodesbedömning. Det tycker vi är en väldigt bra ordning. Då slipper vi – och kan heller aldrig anklagas för – att själva besluta om våra arvoden.

Fru talman! Betänkandet väcker många tankar, men för att bifalla motionerna behövs mer än bara det underlag en motion kan ge. Det krävs betydligt mer genomarbetade förslag. Därför yrkar vi i majoriteten i konstitutionsutskottet bifall till förslaget i vårt betänkande nummer 19 om riksdagens arbetsformer och därmed avslag på samtliga motioner från allmänna motionstiden. Det är inte detsamma som att alla idéer är helt felaktiga, men de måste i så fall hanteras i en annan ordning.

Herr talman! Lite upprepningar blir det här när vi i olika ordalag säger att vi nu pratar om något av det mest fundamentala vi har i Sverige. Sedan kan vi dra lite olika slutsatser, och jag återkommer till detta. Regeringsformen har en särställning i svensk lagstiftning vad gäller att beskriva hur Sverige ska fungera och hur vi ska interagera och fatta beslut.

Det förslag vi nu har på bordet gäller i huvudsak två frågor. Den första handlar om vad som ska stå i regeringsformen och hur den ska ändras. Den andra handlar om domstolarnas ställning.

Låt mig börja med den första, det vill säga ändringen av regeringsformen. Den avvägning som behöver göras mellan att skydda det som måste vara beständigt – det var och en ska kunna lita på – och det som bör vara föränderligt beskrivs tydligt i både propositionen och de remissyttranden som finns.

Avvägningen är inte enkel. Om det är för svårt att ändra kan folkviljan komma att ifrågasättas, vilket också ett par remissinstanser hävdar. Om det är för enkelt kan det å andra sidan innebära ett hot mot demokratin. Vi ser stater där man till exempel har utnyttjat en så kallad konstitutionell majoritet för att genomföra genomgripande förändringar som inte gynnar den demokratiska utvecklingen.

Herr talman! När jag tar in dessa bägge aspekter – både behovet av att folkviljan får genomslag och behovet av att kunna förutsätta en stabilitet i våra grundlagar – kommer jag fram till att det är en rimlig avvägning som görs i det förslag vi i dag ser. Jag tycker att det är en rimlig avvägning att ha två beslut, där det senare beslutet bör ha kvalificerad majoritet när frågan har kunnat vara ute i en bred debatt i en valrörelse.

Här närmar vi oss frågan: Vad är det då vi ska skydda? Om man använder grundlagen för att etablera en politisk åsikt kan jag förstå att man vill kunna ändra den på ett enklare sätt. Då vill man kunna både plocka bort och lägga till. Men jag tror att det är fel tänkt.

Jag tror att allt som det är rimligt att ha olika politisk uppfattning om är sådant som vi ska möta i debatten – inte grundlagsskydda. Man ska inte använda grundlagen för att säkerställa de åsikter som man själv tycker är rätt eller som ens parti företräder. Detta ska ske i debatten. Just därför är det viktigt med den kvalificerade majoriteten. Då är det kärnan, det vi alla är eniga om, som vi står bakom.

Grundlagen har också andra ändamål. Vi måste säkerställa de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Vi måste säkerställa demokratins funktionssätt. Detta är grunden, för ett samhälle kan bara bygga på människor som i samverkan utvecklar sina egna förmågor. Vi måste alla ha en trygghet så att vi kan växa, ta del i samhällslivet och utveckla idéer, tankar och ambitioner.

Herr talman! Trilogin demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet brukar upprepas i många sammanhang. Den är en ganska bra beskrivning också av dagens ärende, för det handlar om rättssäkerheten. Det handlar om hur vi ska kunna säkerställa att vi har domstolar som oberoende prövar vår sak, inte på grund av politiska indikationer och på politisk grund, utan på en saklig grund som vilar på vad vi faktiskt har beslutat om här i riksdagen. Lagen ska följas utan påverkan. Det är just därför det är så viktigt att vi ser över hur domstolarna görs oberoende. Principen att vi alla ska vara lika inför lagen är grundläggande och viktig. Vi måste kunna lita på den. Även här kommer en förändring som jag tror innebär en betydande förbättring i individernas möjlighet att samverka för ett starkt och enigt Sverige.

Herr talman! Vi är eniga i sak, men det finns en viss diskrepans gällande hur enkelt det ska vara att i andra beslutet anta en grundlagsändring. Vi ska också komma ihåg att det är fråga om det andra beslutet, det vill säga att om man i det första beslutet presenterat en grundlagsändring kan den debatteras i en publik debatt. Om frågan har ett starkt folkligt stöd kommer det stödet sannolikt att få genomslag i det andra beslutet. Det är inte så att det måste vara en kvalificerad majoritet hela vägen.

Herr talman! Det är en styrka att vi är så eniga i sak. Det visar att den svenska demokratin står stark, men vi måste också vårda den. Demokratin måste vårdas av oss som är företrädare för politiska åsikter. Om inte vi som faktiskt är satta att sköta demokratin tycker att den är viktig kommer den att undergrävas via olika insatser och debattsystem – jag behöver inte nämna sociala medier.

Vi måste vårda demokratin, och det är ett ansvar vi har i partierna och här i kammaren. Men vi måste vårda den med respekt och saklighet. Vi måste lyssna på varandra, försöka förstå och hitta rimliga kompromisser. Grundlagen ska reglera det som säkerställer att svenska medborgare kan växa och utvecklas. Samtidigt ska vi undvika att använda grundlagen för att definiera politiska ståndpunkter och politiska åsikter. De ska mötas i den öppna och fria debatten, som i sin tur ska säkras av grundlagen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande 2.

Fru talman! Att läsa JO:s ämbetsberättelse ger en blixtbelysning av Sverige, för där kanaliseras synpunkter och åsikter som det finns skäl att ta del av. Det kan vara personliga förhållanden och personliga problem. Ämbetsberättelsen är full av sådana berättelser. Men när man sedan ska försöka förstå det hela får man nog gå till statistiken.

Ser man på statistiken kan man konstatera det min kollega sa här tidigare: Ärendeingången har ökat, det senaste året med 11 procent. Väljer man som jag att gå ett par år tillbaka och jämföra 2020 års ämbetsberättelse med den för 2024 ser man att antalet ärenden generellt har ökat med 20 procent. Räknar man riktigt noga är det 18 procent. När det gäller kriminalvården är ökningen 58 procent. Mirja Räihä räknade i stort sett rätt med sina 2 500 – ökningen var 2 544 från 1 604 år 2020. Det är klart att det är en enorm ärendeökning.

Sedan kan man fundera på vad ärendeökningen beror på. Analysen av vad det beror på innebär naturligtvis inte att ärendena inte ska hanteras, och arbetsinsatsen finns där. Men låt oss se på beslutade ärenden i stället. JO riktade kritik mot Kriminalvården i 6,7 procent av alla inkomna ärenden 2020 men däremot i 3,6 procent 2024. I absoluta tal riktade man fler anmärkningar 2020 – 92 stycken – än man gjorde 2024, då det var 70 ärenden. Någonstans finns det alltså ett ökat intresse att anmäla. Men det är inte ett ökat antal som så att säga vinner gehör i JO-anmälan. Det här kan det finnas skäl att fundera på. Det är visserligen en nedåtgående trend – 2020 fick 5,1 procent av ärendena kritik av JO, och 2024 fick 2,9 procent kritik av JO. Det har alltså skett en minskning, men det är snarast ett väldigt gott betyg till de svenska myndigheter som hanterar svåra frågor och uppenbarligen gör det på ett väldigt bra sätt.

Fru talman! Det är en sak att JO riktar kritik. Det kan i sak betyda att en person som har klagat får någon sorts upprättelse. Men det allra viktigaste är att vi får en bild av vad som kan göras bättre. Hur kan hanteringen förbättras? Sedan är det naturligtvis så att alla inte ska kunna få allt som man tycker att man borde ha. Det är en politisk avvägning vad som ska och inte ska vara grundande. Men det finns ändå anledning att fundera över det.

Vad står då Justitieombudsmannen inför för utmaningar? Ja, en är utvecklingen inom digitalisering. JO har börjat fundera på att använda artificiell intelligens för att kunna strukturera ärenden. Det är klart att det effektiviserar hanteringen. Men man får inte glömma att samma teknik kan öka inflödet av ärenden genom att man använder det på båda håll. Det är alltså ingen ensidig lösning, utan den kan sannolikt också utsätta JO för ökade påfrestningar.

Det är viktigt att man befinner sig i framkanten av den tekniska utvecklingen och att man strävar efter förbättringar men också inser att framtiden kommer att innebära nya utmaningar.

Nästa utmaning, som vi inte har pratat så mycket om här i kammaren men som det finns skäl att fundera på, är internationalisering.

En sådan sak är hur JO, som ju också är militieombudsman, ska hantera frågor som har att göra med Natoengagemanget. Där kan vissa svenska historier befinna sig i andra länder.

Besluten som är på gång om att eventuellt hyra platser i fängelser utomlands är också nya utmaningar som JO kan komma att behöva hantera. Det finns anledning för oss att vara medvetna om betydelsen av detta och hur det ska säkerställas.

Slutligen är naturligtvis ärendemängden en utmaning, vilket också kollegan Mirja Räihä var inne på, såväl på de områden där det finns ordinarie tillsyn som på de områden där det inte finns ordinarie tillsyn. Där har vi ett tillkännagivande.

Vi ska heller inte glömma att JO:s ursprungliga roll var att granska domstolar. År 1809 reste ju Mannerheim runt och jagade mer eller mindre outbildade domare i Sverige. Han fick också tillnamnet Rikspiskan eller möjligen Rakhyveln.

Fru talman! Det finns alltså utmaningar i hanteringen. Men min slutsats när jag läser ämbetsberättelsen är ändå att JO är en modern myndighet i rätt god form, om än snart 215 år gammal.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkande KU11.

Fru talman! Konstitutionsutskottets ordförande använde inledningsvis en retorisk modell med frågan hur långt ett snöre är. Jag ska inte svara på hur långt ett snöre är, men vi kan möjligen i stället tala om hur långt snöret är. Då finns det någonting som går att beskriva i ord – så här långt är det vi talar om. Sedan kan vi ha olika värderingar.

Det där är någonting att ta till sig när man funderar på hur konstitutionsutskottet genomför sin granskning. Först kommer det in en anmälan. Då sätter ett utredningsarbete igång. Man tittar på vad som har förekommit, vad det finns för underlag som beskriver det och hur liknande fall har bedömts tidigare. Då är vi oftast ganska tydliga i våra positioner – det där var fel, det där var rätt. Men så småningom går vi in i en annan fas, där vi börjar problematisera, diskutera och försöka sätta oss in i varandras synpunkter för att på så sätt ”värdera samman” en bild.

Jag såg en skämtbild på Facebook där två män stod och granskade en siffra. Den ena stod på ena sidan och sa: Det är en sexa. Den andra stod på andra sidan och sa: Det är en nia. Så småningom kom dessa matematiskt sinnade personer fram till att de kunde enas om att det var 7,5 plus minus 1,5. Det är en ganska bra bild av hur vi resonerar.

Men det är viktigt vad orden står för. Ord har betydelse. När vi har fördjupat och förtydligat tankesättet, möjligen även förbättrat det lite grann inför framtiden, ska vi naturligtvis göra en bedömning. Då är det kanske snarare en fråga om uppsåt eller ambition än om vad som faktiskt har inträffat. Vi tar del av ärendena och behandlar dem. Vi lyssnar på varandra och drar lärdomar.

Fru talman! Jag tänkte i någon mån kommentera två av dagens ärenden. Det första, som jag ska behandla lite granulärt, gäller vice statsministerns kommunikation på en social medieplattform. Det är ett fall där det går att säga hur långt snöret är. Det där blev fel. Det stämde inte. Då ska man säga det och stå för det. Helst ska det inte bli fel, men när det blir det kan vi också fråga oss: Är vi alla felfria? Går detta att ursäkta? Kan det ses som ett misstag, eller gjordes det med uppsåt? Att avsikten skulle ha varit att faktiskt vilseleda har vi inget stöd för. Jag vill också säga att det är skönt att vi har statsråd som är mänskliga i sitt beteende och inte är som maskiner. Dessutom har man i det här fallet vidtagit rättelse.

I det andra ärendet har det varit betydligt mer komplicerat. Nu är vi inne på ordens betydelse. Det handlar om statsministerns, de två statsrådens och partiledarens debattartikel. Den formulering som har varit föremål för väldigt mycket diskussion är: ”Innan de nya kraven för medborgarskap är på plats finns det anledning att agera mot att medborgarskap utfärdas enligt den nuvarande lagstiftningen.” Det är ett uttalande som det säkert kan påstås att någon missförstod eller kunde missförstå och så vidare – vi har hela skalan. Vi grävde ned oss ganska djupt i skyttegravarna i diskussionen. Men så småningom kunde vi enas om att det fanns en risk för att det skulle missförstås men att vi inte har några bevis för att så faktiskt skedde. Det finns heller ingenting som tyder på att myndigheterna verkligen agerade i enlighet med uttalandet.

Då kommer vi in på frågan: Vad var ambitionen? Om ambitionen var att påverka myndighetsagerandet ska man naturligtvis kritiseras för den saken och inte bara för att uttalandet kan missförstås. Men det går inte att styrka att så var fallet. Om syftet i stället var att påvisa hur skyndsamt och viktigt ärendet är att åtgärda, vilket har framförts från regeringssidan, blir det ett annat politiskt ställningstagande. Även där blir frågan: Hur ska vi tolka det? Jag tror inte att jag avslöjar en alltför stor hemlighet om jag säger att oppositionssidan drog lite mer åt ett håll och regeringssidan åt ett annat i den här frågan. Jag tror att alla inser att det finns en politisk aspekt, även om bedömningen ska vara så sakligt baserad som möjligt.

Fru talman! Det leder mig till den slutgiltiga bedömningen. Som alla har sagt måste vi skilja på vad som är politik och vad som är formalia. Sedan är det inte en glasklar gräns. Just därför behöver vi ha den här förmågan att hantera ord. Det är inte bara så att det gäller att nå enighet; diskussionen fördjupar analysen och beskrivningen av hur vi på ett bättre sätt ska kunna dra lärdomar inför framtida hantering.

Jag välkomnar att vi har ett enigt betänkande, att vi har kunnat komma överens och att vi alla står upp för den centrala uppgiften att försöka förstå – att inte bara anta vad som var syftet utan diskutera ärendena i sak och värdera dem. Det är först då lärdomarna kommer.

Hur långt är ett snöre? Jag vet inte, men låt oss välja att mäta snörstumparna individuellt och inte börja med ett antagande som leder till någon förminskning av andras ambitioner. Jag tror att alla som sysslar med politik i Sverige vill väl. Jag tror att alla har ett gott syfte. Just därför förtjänar det där snöret att mätas noggrant.

Fru ålderspresident! Detta blir lite grann en fortsättning på den föregående debatten. Samtidigt vill jag säga att detta, tvärtemot vad man ofta säger här i kammaren, inte är någonting jag är speciellt glad att behöva debattera.

Väldigt ofta läggs det fram förslag och görs förändringar med ett positivt syfte. Jag tror dock att vi alla har anledning att fundera lite över varför detta ska behövas.

Fortfarande har vi väl, och måste ha, bilden att politiken styrs av den engagerade medborgaren – medborgaren som tar initiativ och tillsammans med andra genomför förändringar. Låt sinnebilden lite grann vara Emil i Lönneberga – ni hör att jag har lite andra litterära referenser än i tidigare debatter, fru ålderspresident. Emil i Lönneberga blev ju på sin ålders höst kommunalnämndsordförande. Det speglar någon sorts idyll. Det speglar någon sorts tradition som jag tror att vi alla omhuldar.

Det lagförslag som detta betänkande behandlar visar egentligen i två aspekter att den bilden inte riktigt existerar längre.

Låt oss ta dem i tur och ordning. Den första kommer ur hur man ska skydda förtroendevalda. Vill vi ha den där engagerade medborgaren måste vi förstås också acceptera att den engagerade medborgaren har mänskliga egenskaper. Man blir rädd. Man påverkas. Man utsätts för påverkan på ett sätt som kanske gör att man riskerar att backa bort från engagemanget.

Man ska inte behöva välja bort engagemanget. Vi måste ha ett system så att alla människor ska kunna ta det politiska engagemanget. I annat fall har vi förlorat någonting. Varje person som finner att mitt dagliga liv eller min sociala situation förändras av att jag engagerar mig och som därmed väljer bort engagemanget för det gemensamma är en förlust för demokratin.

Därför är det nödvändigt att vi nu säger: Det ska inte vara så här!

Det lagförslag vi diskuterar handlar om vilken roll kommunen ska ha. Vi ska också komma ihåg att det finns rättsvårdande myndigheter, polis och andra som ska se till att politiker inte utsätts för hot, hat, våld och otillåten påverkan.

Låt mig kommentera en annan aktuell händelse. Man ska inte behöva utsättas för aktivister på sin egen gårdsplan, även om man står för en åsikt som någon möjligen kan tycka är felaktig. Åsikten ska bemötas i debatten, inte med metoder som gör att folk väljer bort engagemang.

Misslyckandet att skydda förtroendevalda är en förlust för demokratin. Det måste vi ta till oss.

Den andra aspekten har att göra med hur man kan använda en organisation som hanterar stora summor pengar på ett oärligt sätt. Jag menar naturligtvis sådant som är uppenbart, såsom bedrägerier och brott, men det finns också problem där kompetensbrist eller ovana att hantera frågor gör att situationen utnyttjas, eller för den delen rent slarv.

Därför är det viktigt att vi med detta lagförslag säger att kommuner aktivt ska arbeta med en internkontroll som innebär att sträva efter att minska riskerna för brott, höja kompetensen och fånga upp slarv eller sådant som inte nödvändigtvis är illa ment men som ändå leder till stora kostnader.

Det förslag vi har att behandla, ett stärkt skydd för vissa förtroendevalda och en tydligare intern kontroll i kommuner och regioner, är viktigt och riktigt. Men det är synd att förslaget ska behövas.

Fru ålderspresident! Dessa självklarheter måste vi nu anta, och därför vill jag yrka bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande 19, Stärkt skydd för vissa förtroendevalda och en tydligare intern kontroll i kommuner och regioner.

Fru ålderspresident! Det här betänkandet är en sammanfattning av ett nittiotal motioner från den allmänna motionstiden. Det är motioner som behandlar rutiner och regler men också vårt förhållningssätt till kanske något av det viktigaste vi har, nämligen hur demokratin och det politiska systemet i Sverige ska fungera.

Det är naturligtvis också ett betänkande som är betydelsefullt. Det har också en stor bredd, för det är klart att det är svårt att hitta en väldigt tydlig samsyn mellan en motion om konungens kröning och införandet av republik. Allt detta, både betydelsen och bredden, innebär att det finns anledning att ta det ganska försiktigt. Det finns anledning fundera på vad som faktiskt måste regleras i grundlagar och författningar och vad vi kanske kan lösa på annat sätt. En viss långsamhet i hanteringen är alltså att föredra när det gäller de här ärendena.

Men, fru ålderspresident, jag tänker inte prata mer om de enskilda motionerna utan snarare prata om de vägledande principerna.

Den första princip jag funderar på tar jag stöd för i ett citat från Immanuel Kant: I avgränsningen syns mästerskapet.

Det gäller att hitta exakt vad som behöver regleras och inte, för det är väldigt lätt att skriva regler som den ärlige är beredd att följa men som inte följs av den oärlige. Det innebär en ökad pålaga på den som vill göra rätt.

Vi har en sådan diskussion gällande lobbyregister. Jag har väldigt svårt att tro att den som är ute efter att sprida desinformation eller är ute efter att störa det politiska systemet spontant skulle registrera sig i ett lobbyregister eller sätta sig själv som avsändare på sina alster. Där finns en risk att man så att säga reglerar för den ärlige men missar själva poängen.

Fru ålderspresident! Här börjar vi närma oss det som ska vara demokratins fundamenta, nämligen att vi ska kunna ha den öppna och ärliga debatten snarare än att vi ska hitta alla de exakta formuleringarna. Det är när åsikter bryts mot varandra och debatten förs med ärlig vilja att förstå varandra som vi kan lära oss något nytt och förstå argumenten och därmed föra samhällsutvecklingen vidare. Politik ska aldrig vara gladiatorspel. Politik ska vara pågående samtal om samhällsutvecklingen. Men just därför ska vi också begränsa hur vi väljer att styra och påverka demokratin.

Fru ålderspresident! Är det då helt poänglöst att säga att vi behöver olika regler, register och sätt att registrera? Nej, det är det faktiskt inte. Det kan finnas en poäng med att säkerställa instrument för transparens så att var och en kan gå in och titta och granska hur vi gör.

Samtidigt är det ju inte registreringen i sig eller uppgiften i sig som är det viktiga. Det viktiga är jag vågar ta ansvar för mitt eget agerande och att vi kan utkräva ansvar från alla förtroendevalda som på medborgarnas uppdrag har ett politiskt uppdrag. Det måste vi säkerställa. Man ska aldrig kunna smita undan.

För egen del har jag lite svårt att förstå varför det finns förtroendevalda politiker eller opinionsbildare som vill driva opinion utan att tala om att det är just det de gör och att de gör det för att påverka. Det blir liksom lite bakvänt när man gör på det sättet, för vad betyder det när man säger och försöker föra in i debatten någonting som man sedan inte är beredd att stå för? Det är ju hållningslöst. Det är inte så en saklig debatt förs. Debatten kan naturligtvis förflackas över tid, men då har vi ett ansvar att plocka tillbaka den till de rätta vägarna.

Fru ålderspresident! Det sista övervägandet som jag tycker att man ska ha i det här betänkandet är frågan om hur mycket av rätten att fatta beslut som ska ligga på det som av statsvetarna kallas för folksuveräniteten och hur mycket som ska kodifieras i rättighetslagstiftning och uttolkas av domstolar. Här går det att pendla fram och tillbaka. Jag tror att vi alla är överens om att debatten måste vara det som styr utvecklingen på lång sikt. Men för att kunna ha en ärlig debatt måste man också ha klart definierade rättigheter och klart definierade sätt att hantera den.

Fru ålderspresident! Att prata om principerna att reglera med försiktighet, att värna demokratins fundamenta och den öppna och ärliga debatten, att se till att vi kan ha ansvarsutkrävande och att ha en pågående debatt om avvägningen mellan folksuveränitet och juridik är ett sätt att sammanfatta behandlingen av alla de 90 motionerna. Även om utskottet avstyrker samtliga motioner i betänkandet finns det resonemang som är värda att ta upp men som faller på den sista av dessa principer, nämligen långsiktigheten för att respektera betydelsen men också bredden i de förslag man kan ha för demokratins utveckling.

Fru ålderspresident! För att sammanfatta, låt mig yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet KU16 Författningsfrågor.

Herr talman! Detta betänkande handlar, om jag räknade rätt, om 57 yrkanden från allmänna motionstiden. Att i detalj gå igenom 57 yrkanden är inte görligt, så därför har jag försökt att gruppera dem på mitt eget sätt, vilket jag tror både kan förklara debatten och också möjligen visa något av den offentliga förvaltningens karaktär.

Först finns det ett antal motioner och yrkanden som tar upp funktionssättet, det vill säga hur en offentlig myndighet ska fungera. Jag tror att vi kan vara överens om att det bör vara modernt. Det ska vara rättssäkert och tillgängligt. Förvaltningen ska ske på ett sätt som inte uppfattas som byråkratiskt, samtidigt som man ska säkerställa att alla får den behandling som deras ärende förtjänar. Den ska vara effektiv, och den ska ske med metoder som är så up to date som möjligt.

Detta innebär att digitalisering är viktigt för att klara en bra förvaltning. Digitalisering säkerställer rättssäkerhet men innebär också att man måste lära sig att hantera den. Inte minst de möjligheter som ligger i artificiell intelligens väcker både förhoppningar och farhågor. Det är ett nytt sätt att jobba och en ny teknik som introduceras. I betänkandet finns ett antal mer eller mindre genomtänkta förslag på hur man ska hantera moderniteten i förvaltningen.

Ett annat område där det finns en hel del olika tankar är tillgängligheten. Jag tror att vi är alldeles överens om att varje svensk medborgare vill ha tillgång till sina myndigheter – kunna ta del av deras hantering, kunna väcka sina ärenden och bli rättvist behandlad. Detta innebär naturligtvis utmaningar för den som har funktionshinder. Det kan innebära utmaningar för den som inte behärskar den nya tekniken.

Samtidigt ska sägas att vi ofta tar detta som ett uttryck för att inte alla får del av utvecklingen; alla kan inte datorer. Men även den äldre generationen i Sverige är intresserad av att utvecklas och lära sig. Den grupp som inte är digitalt medveten minskar alltså stadigt just därför att detta har så stora fördelar. Det är en felsyn att det finns några som är ointresserade av utveckling. Alla människor vill sikta framåt.

Den tredje punkt jag fångar upp är att förtroendet för offentlig förvaltning måste vara högt. Det innebär att vi ska kunna vara trygga med att alla i förvaltningen arbetar för det som med ett lite pretentiöst uttryck, herr talman, kan betecknas som det allmänna, det vill säga det som vi faktiskt ska omsätta från det demokratiska systemet. Det är klart att det någonstans är riksdag och regering som definierar vad som ska vara det gemensamma. Det är rimligt att en majoritet får genomslag också i hanteringen av ärenden som ligger inom myndigheternas hank och stör.

Vi måste alltså vara säkra på att offentlig förvaltning inte tar obehörig hänsyn. Det kan handla om korruption – det finns ett antal förslag där. Samtidigt ska jag vara medveten om att den som försöker korrumpera väldigt sällan är beredd att göra det öppet, utan det sker under ytan. Det finns därmed alltid en risk för att vi skapar en byråkrati för dem som är ute med ärliga avsikter utan att komma åt dem som faktiskt är hotet i systemet.

Samtidigt som man inte ska vara korrumperad ska man heller inte vara aktivist när man arbetar i den offentliga sektorn. Man har att representera det allmänna, och det allmänna kommer till uttryck i resultat i allmänna val. Detta är en viktig avvägning just för förtroendet.

Sedan kan offentlig sektor naturligtvis vara front-runner eller föredöme i mycket. I betänkandet finns förslag om hur man till exempel ska boka resor och liknande. Jag tror att det i grunden är viktigt att låta detta ske på de villkor som myndigheten har utvecklat.

Herr talman! Betänkandet handlar alltså väldigt mycket om funktioner. Något man också måste ta med är att den första försvarslinjen, det första sättet att hantera avarter i offentlig förvaltning, måste vara öppenheten, den fria debatten, tillgången till handlingar och möjligheten att granska. Detta kan innebära utmaningar när det gäller till exempel träningsdata för artificiell intelligens, som inte alltid ser likadana ut en andra gång. Det kan vara en utmaning när det gäller algoritmer som används för offentligt beslutsfattande. Men principen om öppenhet och debatt vid granskning av den offentliga sektorn är viktig.

Med dessa relativt allmänna resonemang och kopplingar till betänkandet kan jag, herr talman, konstatera två saker.

Det första är att vi ska vara stolta över den svenska offentliga förvaltningen. Den fungerar i allt väsentligt på ett alldeles utmärkt sätt. Det förtjänar att nämnas att vi måste ha och också har högt förtroende för den.

Det andra notatet är att utvecklingen måste ske stegvis och med en viss långsamhet. Det är mycket lättare att kasta ut det som fungerar än att bygga upp det på nytt. När man läser alla de här förslagen inser man att många av dem pekar på relevanta saker och saker som kan förändras. Men det handlar i grunden om relativt små skönhetsfel i ett ändå väl fungerande system. Detta manar till tröghet, för den offentliga förvaltningens och den svenska tjänstepersonens organisation och tradition är stark.

Totalt sett visar detta betänkande att betyget för svensk offentlig förvaltning är väldigt gott. Så, herr talman, mot bakgrund av att den offentliga förvaltningen ska vara modern och tillgänglig och skapa förtroende, krav som jag tycker att den i dag i allt väsentligt uppfyller, vill jag yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkande 23 Offentlig förvaltning och avslag på samtliga motioner som redovisas häri.