Josef Fransson

Fru talman! Har ni någonsin spelat poker? De flesta i denna kammare torde väl ha provat på det åtminstone någon gång. Poker, och i synnerhet min egen favorit Texas hold ’em, kan bjuda på såväl spänning som trevligt samkväm. Inte minst är det ett sätt att träna sig i risk–reward-analys. Jag ska snart återkomma till detta.

I dag debatterar vi ett nytt straffrättsligt påföljdssystem. Socialdemokraterna har krystat hävdat att reformen kan vara på plats först 2040 och anfört det som skäl till att rösta nej till den. Kriminalvården har förvisso, som en av de viktigaste remissinstanserna, sagt att man bedömer att myndighetens plats- och personalbehov bland annat till följd av dessa förslag kan omhändertas tidigast 2040. Givetvis ska vi ta till oss av detta inspel. Vi ska dock ha med oss att Kriminalvården utgår från ett scenario där allt annat är lika, och allt annat är ju inte lika.

Nu tillbaka till pokern, som jag kommer att använda som en analogi.

När man spelar poker har man oftast tre val: Man kan höja, syna eller lägga sig. Vid varje beslut tar man hänsyn till saker som hur stor potten är, vad det kostar att syna och oddsen att förbättra sin hand när de sista korten ska läggas ut. Man kan läsa böcker om det här för att lära sig hur man ska agera mest rationellt, men om man spelar mycket lär man sig rent intuitivt vad som faktiskt är effektivt.

Låt oss säga att du spelar Texas hold ’em och har två spader på hand. Det kommer ytterligare två spader på floppen, och du behöver nu ytterligare en spader för att få en färg som mycket sannolikt kommer att bli den vinnande handen. Du får ytterligare två chanser att få din färg, och nu börjar matematiken.

Låt oss säga att det ligger 100 kronor i potten och att din motspelare satsar 20 kronor. Pottoddsen i förhållande till vinstoddsen talar nu till din fördel, och du synar. Lägger din motspelare däremot in 70 kronor i potten förändras bilden, och det rationella är då att du kastar dina kort.

På samma sätt agerar naturligtvis kriminella i sina beslut, framför allt då de begår brott för att tjäna pengar. Innan de begår en stöld, ett rån eller ett momsbedrägeri kommer de naturligtvis att ta hänsyn till hur stor den potentiella brottsvinsten är, hur stor risken är att åka fast och, inte minst, hur hårt straff de får om de blir lagförda.

Det är bekant för många i denna kammare att Sverige har en kriminell ekonomi som omsätter runt 350 miljarder. Inte minst invandringen har gjort att vi har fått maffior i Sverige, och de har kunnat tälja guld genom olika former av bedrägerier och illegala verksamheter. Den absolut viktigaste faktorn, menar jag, är att risken är mindre än vinsten, precis som i min pokeranalogi. Vinstoddsen är högre än pottoddsen.

Vi har under denna mandatperiod kunnat slå hårt mot många typer av brott, men arbetet med att nedkämpa aktörerna bakom den kriminella ekonomin är långtifrån färdigt. Straffskärpningar är i sammanhanget en central pusselbit.

Det jag tror att vi kan uppnå med större sannolikhet för att bli lagförd och hårdare straff är att de livsstilskriminella i många fall kommer att avstå från brott eller kanske rent av lämna landet. Det är ingen naturlag att vi ska ha en så omfattande kriminell sektor.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Det är egentligen många problem med Sveriges energisystem. Till att börja med har vindkraftens oregelbundna leveranser slagit sönder elmarknaden. Det är inte varje dag det är positivt i det stora hela att ha låga elpriser. Man vill ha jämna elpriser, men de ska också vara på en sådan nivå att de som faktiskt tillverkar elen får in tillräckligt för att täcka sina egna utgifter. Det kan till exempel gälla sådana saker som underhåll och reinvesteringar.

Vi pressade elpriserna väldigt mycket när vi hade både kärnkraft och en massa vindkraft som marknaden över huvud taget inte hade efterfrågat. Då hade vi dopat det till låga priser. Det är skadligt för dem som ska producera el en kall vinterdag för att vi inte ska frysa.

För mig är det solklart att vi inte kan ta vara på vindkraften på ett vettigt sätt. Vi har alltså ett effektunderskott. Verksamheter och företag står i kö för att få effekttilldelning, inte minst i södra Sverige. Som ledamoten säkert vet har priserna i SE4 blivit betydligt högre, vilket har lett till att vi har förlorat mängder av svenska arbetstillfällen. Det är mängder av investeringar och expansioner av företag som helt enkelt inte har blivit av.

Vi har överskott av el i norra Sverige. Vi kan säkert pumpa in ännu mer och få ännu större elöverskott, men problemet handlar om att vi ska ha ett elsystem som håller ihop vårt land. Vi ska ha ett elsystem som servar människor där människor bor. Det är i Stockholm, Göteborgsområdet, Västra Götaland och Skåne, inte minst, som energiproduktionen måste ske. Annars får vi de här stora skillnaderna. Ledamoten känner säkert till att det är tufft att bedriva elintensiv verksamhet i Skåne. Det måste vi rätta till, och det gör vi inte med mer vindkraft.

Herr talman! Jag blev apostroferad och blev då i denna sena timme inspirerad att klicka in mig på lite repliker.

Jag har pratat ett antal gånger om att det är en tät korrelation mellan just vindkraftens eltillförsel till det svenska elsystemet och nettoexporten, som går ut ur landet. Jag backade så långt som till 2013, då det var 10 terawattimmar in från vindkraften och 10 terawattimmar ut ur landet i nettoexport. Dessa två har följts åt mer eller mindre linjärt ända sedan dess. Nu är det väl snarare 30 terawattimmar in från vindkraften på ett år och 30 terawattimmar ut – ungefär.

Menar Rickard Nordin att det här bara är en slump, att det inte finns något orsakssamband och att det bara råkade bli så här?

Jag brukar i olika sammanhang i sociala medier göra diagram utifrån Svenska kraftnäts data för att visualisera detta. Då kan man titta på en månad och se att tillförseln från vindkraft har kommit att bli den fullständigt dominerande faktorn när det gäller hur mycket vi exporterar en enskild timme. Det finns flera faktorer. Det kan vara årstidsvariationer. Det kan vara dygnsvariationer. Det handlar om helger och sådant. Men vindkraften har kommit att bli den absolut dominerande faktorn.

Det är inte någon absolut korrelation, men över ett år stämmer de här sifforna överens mer eller mindre exakt. Så är det år ut och år in.

Ledamoten får jättegärna svara på frågan: Menar ledamoten att det här skulle vara en ren slump, eller finns det faktiskt något orsakssamband?

Herr talman! Vi debatterar näringsutskottets betänkande 20 Vindkraft i kommuner.

I en av mina första riksdagsmotioner, från 2011, lyfte jag hur vindkraft påverkar människors livsmiljö. Jag ska passa på att läsa upp lite av vad jag skrev då: ”Vid uppförande av stora industrifastigheter såsom vindkraftverk för det med sig betydande lokala konsekvenser, såsom fördärvade natur- och kulturvärden och estetiska samt landskapsbildsmässiga värden. … Många av dem som har oturen att ha bostadsfastigheter på fel ställe när vindkraftverken byggs kan dessutom drabbas av oljud och solreflexer. Dessa konsekvenser av vindkraftsetableringen betyder alltför ofta att fastighetsägare kring vindkraftverk får se värdet på sina fastigheter falla. Med anledning av denna insikt … föreslår undertecknade en lagstiftning som stipulerar att de som etablerar vindkraftverk ersätter kringboende för det eventuellt sänkta fastighetsvärdet.”

Detta var alltså ett citat från en riksdagsmotion jag skrev för 15 år sedan. Jag menar att det är intressant att lyfta det. Kunskapen om det här har funnits hela tiden, men det är alltför många som valt att se åt annat håll när vanliga familjer fått livet slaget i spillror. Många gånger har dessa familjer till och med högre huslån än vad fastigheten är värd efter en vindkraftsetablering.

Herr talman! Nu ska vi dock besluta om en lag om intäktsdelning för vindkraftsanläggningar. Den innebär att närboende till vindkraftsanläggningar ska ges rätt till ersättning som motsvarar en andel av vindkraftsbolagets årliga intäkter. Jag yrkar självklart bifall till förslaget, men jag måste samtidigt konstatera att den lidandepeng som ska tilldelas dem som drabbas inte fullt ut ersätter de faktiska förlorade fastighetsvärdena.

Beräkningsmodellen som propositionen stipulerar innebär att en familj får en andel om maximalt 2,5 promille av intäkterna, men ersättningen faller ju längre bort från verket man bor. Enligt exempelberäkningar kan den högsta lidandepengen uppgå till cirka 38 000 kronor i elområde 4 och 19 000 kronor i elområde l. Dessa högstabelopp bygger på att man har minst två vindkraftverk inom fem gånger verkets höjd; annars avtar beloppets nivå. Men, herr talman, även med maximal ersättning är detta en ganska klen tröst.

En studie från KTH visar att en småhusfastighet kan tappa 25 procent i värde vid ett avstånd inom två kilometer. I ett uppmärksammat fall har banken till och med halverat fastighetsvärdet för en familj. Alla som vet vad hus kostar förstår att det snabbt blir miljonbelopp. Så hur lång tid tar det att betala 1 miljon kronor om man får 19 000 kronor per år i ersättning? Jo: 53 år. Lägg därtill räntan på 1 miljon och du har, konservativt beräknat, ytterligare kostnader om 30 000 kronor per år. Det är fortfarande ingen bra affär.

Jag anser att när vi ser hur detta faller ut får vi återkomma till ersättningsnivåerna och justera dem till att fullt ut ersätta människors faktiska förluster.

Herr talman! Det är välkommet att regeringen nu också tillsätter en utredning om inlösen där den som äger en fastighet med en bostad intill en vindkraftsanläggning ska ha rätt att få fastigheten inlöst av den som är verksamhetsutövare för vindkraftsanläggningen. Rätten till inlösen kommer att verka retroaktivt från dagen utredningen tillsätts, vilket i det här fallet är enstaka dagar bort, om det inte redan har skett under dagen. Jag har inte sett något, i alla fall.

Utredningen har inriktningen att bostadsfastigheter ska få rätt till inlösen till ett pris som motsvarar vad fastigheten hade varit värd om vindkraftsparken inte hade uppförts. Det är en reform som definitivt går i rätt riktning, men det är ändå djupt vemodigt för dem som tvingas rycka upp sina levande rötter ur den jord där deras förfäder i generationer har levt, slitit och brukat marken under fötterna.

Herr talman! Det allra bästa vore såklart om vi i Sverige inte uppförde någon vindkraft alls. Jag kan faktiskt inte se ett enda godtagbart skäl till ytterligare vindkraft, särskilt som vi inte kan använda elen i Sverige. I princip all tillförd vindel går på export. På grund av vindkraftens ojämna leveranser, i kombination med bristen på reglerkraft, blir den i praktiken oanvändbar och går i stället till kontinenten, där man kan reglera de ojämna leveranserna med fossilkraft.

Installerar vi ytterligare fem terawattimmar årlig vindkraftsproduktion kommer också exporten att öka med cirka fem terawattimmar. Sambandet är närapå linjärt.

I stället för att tillföra värde för Sverige ger vindkraften upphov till stora kostnader. Jag har redan nämnt hur vindkraften har raserat värdena på bostadsfastigheter. Bara att ett vindkraftsbolag ansöker om att etablera vindkraft gör att värdet sjunker. Men kostnaderna är mycket större än så. Sedan vindkraftsutbyggnaden tog fart har Svenska kraftnäts investeringsramar successivt ökat från under 1 miljard per år till årets 14,6 miljarder och ska upp till hisnande 25 miljarder per år 2029 och framåt. Och med dyra investeringar permanentar vi dyra underhållskostnader. Exakt hur mycket av detta som drivits av vindkraften är inte helt klart, men det handlar utan vidare om tiotals miljarder bara på stamnätet. Det är kostnader som sedan läggs på våra elnätsräkningar. Dålig energipolitik i Sverige kombinerat med dålig energipolitik i grannländer som påverkar oss har drivit på nätutbyggnaden. Och det får vi alla betala för.

Kostnaderna för reglerförmågan har sedan de rödgröna lade ned kärnkraften stuckit iväg. Man måste betala företag för att stänga ned produktion vissa tider eller producenter för att låta bli att producera el. Sedan 2020 har det aggregerat kostat det svenska samhället, det vill säga svenska elnätskunder, 26 miljarder kronor.

Det faktum att vi på grund av vindkraftens tillkortakommande har brist på effekt att tilldela företag har inneburit uteblivna investeringar på i storleksordningen hundratals miljarder kronor. Nu har Tidöpartierna under den här mandatperioden tagit stora kliv mot ny kärnkraft i Sverige, men hela detta arbete riskerar nu att raseras av en rödgrön valvinst. Att till exempel Miljöpartiet skulle acceptera en regering som bygger ny kärnkraft betraktar jag som otänkbart, och att S skulle avstå makten för att få ny kärnkraft på plats framstår som helt uteslutet.

Eftersom de fyra partierna till vänster på allvar tror att vi kan lösa Sveriges problem med energisystemen med mer av samma som förstört energisystemet från början är häpnadsväckande men tyvärr sant. Hela vår ekonomi, hela vår civilisation, bärs upp av tillgången på energi. Förstår man vikten och värdet av ett robust energisystem som kan leverera stabil el till ett lågt systempris, då är det Tidösidan som gäller i valet.

Herr talman! Vi går nu emot ett något mer rättvist Sverige, där människor som drabbas av vindkraften kommer att få åtminstone en viss kompensation med den lidandepeng vi nu ska ge. Men vad händer med alla dem som redan fått sina liv slagna i spillror, kanske med banklån större än vad huset är värt? Ja, de får vackert bita ihop. De beslut vi fattar i och med detta betänkande gäller ju bara nya etableringar, med en viss retroaktivitet, förvisso, som sträcker sig från den 6 november 2025. Men före det då?

Antalet som skulle vilja driva rättsliga processer mot vindkraftsbolagen är stort i dag, men de ekonomiska riskerna att förlora i rätten är alltför stora. Därmed menar jag att vi bör titta på att införa en motsvarighet till Diskrimineringsombudsmannen för personer som drabbats av förlorade fastighetsvärden till följd av vindkraften. Det finns redan lagstiftning på plats i miljöbalken om att man kan få skadestånd för förmögenhetsskada om verksamheten orsakar en störning i omgivningen, till exempel buller, vibrationer, estetisk påverkan, föroreningar eller andra liknande effekter.

Vad sägs som en OV, Ombudsmannen för vindkraftsskador, med uppdraget att hjälpa drabbade privatpersoner att få skadestånd enligt miljöbalkens föreskrifter?

Fru talman! Tack för svaret, civilminister Erik Slottner!

Jag är fullt medveten om att jag i mitt förra inlägg blandade in lite ur andra ministrars portföljer. Tyvärr har det ju visat sig att det inte fanns någon minister som hade ansvar för samtliga av Socialdemokraternas kommandohöjder, som jag har nämnt. Men det är ändå dem jag vill prata om lite grann.

Vad ska man då göra åt det här? Utnämningsmakten kan förbättras ytterligare, menar jag. Det skulle komma med en stor politisk kostnad att utnämna diverse kompisar och politruker och använda utnämningsmakten som förhandlingsvaluta om det i stället var riksdagen som klubbade beslutet. Om man då kommer med nomineringar från regeringen, och man har förmodligen majoritet här i kammaren, kommer det ändå med en politisk kostnad att försöka nominera någon som är utsedd på andra grunder än just meriter. Att vi ska flytta utnämningsmakten till riksdagen är något som jag personligen driver, för det skulle minska utrymmet för korruption hela vägen ut i Myndighetssverige.

Jag tycker också att vi borde se till att civilsamhället inte får pengar för opinionsbildning på det sätt som sker i dag. Det borde vi kunna lagstifta om eller ge tydliga instruktioner om. Jag tycker inte att myndigheter ska kunna opinionsbilda så fritt som de kan i dag – eller statliga bolag, för den delen. Det borde finnas eller skapas tydliga instruktioner och lagar för att stävja det här otyget. Det är på allvar, det här otyget, och det är välanvänt av vissa partier i den här kammaren.

Tack för interpellationsdebatten, Erik Slottner!

Fru talman! Tack för svaret, civilminister Erik Slottner!

I Sverige har vi, som sagt, något som jag brukar benämna institutionaliserad korruption. Det är ett system där politiska partier, i synnerhet Socialdemokraterna, kan använda statens och det offentligas resurser till gagn för det egna partiet.

Socialdemokraternas kreativitet på detta område har varit stor och benämns i vissa sammanhang Socialdemokraternas kommandohöjder. Genom dessa kommandohöjder kan man sedermera fylla kassan och utöva makt. Särskilt användbart är detta när Socialdemokraterna hamnar i opposition, som just nu, då myndigheterna, menar jag, har en tydlig tendens att obstruera Tidösamarbetets reformagenda.

Fru talman! Under den så kallade arbetarrörelsens paraply finns en lång rad institutioner som är mer eller mindre kända för att vara en del av socialdemokratin. Vi har naturligtvis LO, med fackförbunden Metall, Byggnads, Handel, Kommunal och ytterligare nio medlemsförbund. Vi har Arbetarnas bildningsförbund, som är det största bildningsförbundet och som årligen håvar in hundratals miljoner i bidrag, men också PRO, Hyresgästföreningen, Olof Palmes Internationella Center och det tidigare Alotteriet. Alla dessa organisationer har ofta fått skräddarsydd lagstiftning för att tjäna partiet med pengar, opinionsbildning och politisk makt.

Utöver detta finns det en lång rad stora företag med kopplingar till just Socialdemokraterna, såsom Coop, Riksbyggen, Fonus, Folksam och många fler. Professor emeritus Lars Jonung från Ekonomihögskolan vid Lunds universitet har beskrivit detta som det Sstyrda affärskomplexet och att denna struktur öppnar för politisk korruption, då kommuner som är Sstyrda har använt den politiska makten för att stödja nämnda Sföretag.

Ett annat stort problem som jag var inne på i mitt förra anförande är att regeringar, framför allt socialdemokratiskt ledda, i stor omfattning har lagt ut opinionsbildningen på entreprenad. Det har man gjort dels till alla institutioner som ryms under den så kallade arbetarrörelsens paraply, dels genom att strö skattemedel över organisationer som driver frågor som man av maktpolitiska skäl tycker om.

Flödena av skattemedel är väldigt svåra att överblicka, för det är inte sällan en civilsamhällesorganisation får bidrag från flera olika offentliga institutioner samtidigt. Förutom rena bidrag sker det också transaktioner genom att organisationer säljer dyra utbildningar och certifieringar till kommuner.

Jag tycker sammantaget att det är dystert att en högerregering lämnar walkover i så många av dessa frågor. Jag menar att detta är en form av korruption, institutionaliserad korruption, där man i praktiken använder staten och statsmakten som en del av det egna partiet.

Ett exempel på detta är att en presschef för LKAB gick ut och gjorde en kampanj för vindkraft. Då blev man ju lite misstänksam och funderade på vad det är för en person som går ut och gör en kampanj för vindkraft som bara råkar rimma himla väl med Socialdemokraternas syn på vindkraft. Det råkade då vara en gammal statssekreterare för just Socialdemokraterna som hade fått ett sådant jobb.

Just det här tycker jag att vi som inte tillhör vänsterpartierna bör ta tag i.

Fru talman! Jag tackar civilminister Erik Slottner för svaret på min interpellation.

Jag har frågat civilministern om han håller med om att vi i Sverige har problem med att det såväl inom statens myndigheter som inom andra samhällsinstitutioner bedrivs opinionsbildning och aktivism och om ministern i så fall är beredd att initiera ett arbete mot detta. Ministern nämnde i sitt svar att vi har återinfört tjänstemannaansvaret. Det är mycket bra, även om vi säkert kommer att få anledning att återkomma med justeringar av lagstiftningen när vi ser utfallet.

Jag upplever att vänstern har lyckats sätta en kultur inom många myndigheter så att det även efter ett regeringsskifte, som efter förra valet, finns myndigheter som obstruerar den nya regeringens reformarbete. Jag kan nämna ett alldeles färskt exempel på detta. Migrationsverket tycks ha beordrat in personal på helgövertid för att klubba igenom så många medborgarskapsärenden som möjligt innan de nya reglerna för medborgarskap träder i kraft den 6 juni. Det kommer nog att finnas anledning att följa upp detta.

Fru talman! Min interpellation handlar primärt om det som jag brukar kalla institutionaliserad korruption, där politiska partier, nästan alltid Socialdemokraterna, kan använda staten och dess offentliga resurser till gagn för det egna partiet.

Genom regeringens närapå oinskränkta utnämningsmakt har Socialdemokraterna genom åren ogenerat placerat ut personer som är lojala med partiet som generaldirektörer på större myndigheter och statliga bolag som är av vikt för partiet.

Inte minst myndigheterna kan sedermera användas för att slussa pengar till diverse civilsamhällesorganisationer som man på ett eller annat sätt tycker gagnar det socialdemokratiska partiet.

Ett tydligt sådant exempel var när man placerade ut den före detta partisekreteraren Carin Jämtin som generaldirektör på Sida, där hon till och med i strid med instruktioner från den nytillträdda regeringen skrev långa miljardkontrakt med bland annat en Sanknuten organisation som heter Forum Civ. Exemplen är dock många fler, och jag upplever att man lägger ut opinionsbildning på entreprenad genom att gödsla pengar på organisationer som driver frågor som man tycker om.

Om vi ska se på myndigheter som sådana finns det en som jag tycker att det är märkligt att den över huvud taget finns, för den sysslar i princip med opinionsbildning, och det är Jämställdhetsmyndigheten. För mig är det obegripligt att en högerregering inte genast avvecklar den. Jag tror att både jag och ministern vurmar för jämställdhet mellan könen – det är inte där som problemet ligger. Men jag vågar nog påstå att både jag och ministern har en något annorlunda syn på jämställdhet än den som jag menar råder innanför den nämnda myndighetens fyra väggar.

Fru talman! Jag vill fråga: Kan civilminister Erik Slottner tänka sig att ta sig an arbetet för att stävja maktmissbruk och institutionaliserad korruption, som jag beskriver det, inom de svenska myndigheterna? Ett par lågt hängande frukter torde vara att myndigheterna inte ska tillåtas syssla med just politisk opinionsbildning och att de heller inte ska få slussa pengar till civilsamhällesorganisationer som driver politisk opinionsbildning.

Det finns mycket att diskutera kring de här frågorna, men nu rinner tiden ut.

Herr talman! Tack, energiminister Ebba Busch, för inlägget!

Nu kanske jag inte citerar ministern exakt, men jag tyckte att hon sa något om att vi har det bästa energisystemet i Europa på grund av att vi inte har något fossilt inslag i produktionen. Visst, man kan tillstå att det är positivt.

Ibland tänker jag dock på vilket energisystem vi hade kunnat ha om framför allt de rödgröna partierna, men även en tidigare borgerlig regering, inte hade tagit alla vansinniga energipolitiska beslut. Om vägen i stället hela tiden hade varit utstakad för reinvesteringar i kärnkraft hade Sverige varit ett betydligt rikare land i dag.

Som jag talade om i ett tidigare anförande ansågs stamnätet vara färdigutbyggt tidigt på 2000-talet. Vi hade en elproduktion som där och då tjänade svensk industri otroligt bra. Tänk om Vattenfall bara hade låtit bli sina Europaäventyr med Nuonaffären och tysk brunkol! Då hade förluster på 100–150 miljarder kronor kunnat undvikas.

Därtill kan läggas ytterligare ett antal miljarder i förluster på Vattenfalls vindkraftsverksamhet. Detta kan plussas på med 100 miljarder för elcertifikat och alla vindkraftsdrivna nätinvesteringar på tiotals miljarder. Som jag också sa i ett tidigare anförande här i debatten har SVK:s upphandlade reglering aggregerat kostat 26 miljarder.

Allt detta sammantaget hade kunnat bekosta flera nya kärnkraftsreaktorer. De summor jag räknade upp motsvarar flera hundra miljarder.

Det är ledsamt att se tillbaka på hur otroligt misskött Sveriges energisystem har varit de senaste 20 åren. Jag tror att energiministern kan instämma i åtminstone en del av detta.

Herr talman! Tack, energiminister Ebba Busch, för inlägget!

Nu kanske jag inte citerar ministern exakt, men jag tyckte att hon sa något om att vi har det bästa energisystemet i Europa på grund av att vi inte har något fossilt inslag i produktionen. Visst, man kan tillstå att det är positivt.

Ibland tänker jag dock på vilket energisystem vi hade kunnat ha om framför allt de rödgröna partierna, men även en tidigare borgerlig regering, inte hade tagit alla vansinniga energipolitiska beslut. Om vägen i stället hela tiden hade varit utstakad för reinvesteringar i kärnkraft hade Sverige varit ett betydligt rikare land i dag.

Som jag talade om i ett tidigare anförande ansågs stamnätet vara färdigutbyggt tidigt på 2000-talet. Vi hade en elproduktion som där och då tjänade svensk industri otroligt bra. Tänk om Vattenfall bara hade låtit bli sina Europaäventyr med Nuonaffären och tysk brunkol! Då hade förluster på 100–150 miljarder kronor kunnat undvikas.

Därtill kan läggas ytterligare ett antal miljarder i förluster på Vattenfalls vindkraftsverksamhet. Detta kan plussas på med 100 miljarder för elcertifikat och alla vindkraftsdrivna nätinvesteringar på tiotals miljarder. Som jag också sa i ett tidigare anförande här i debatten har SVK:s upphandlade reglering aggregerat kostat 26 miljarder.

Allt detta sammantaget hade kunnat bekosta flera nya kärnkraftsreaktorer. De summor jag räknade upp motsvarar flera hundra miljarder.

Det är ledsamt att se tillbaka på hur otroligt misskött Sveriges energisystem har varit de senaste 20 åren. Jag tror att energiministern kan instämma i åtminstone en del av detta.

Herr talman! Vi har ett överskott på energi samtidigt som svenska företag står i kö för effekttilldelning. Varför har det blivit så här? Jag tänkte kosta på mig en kort historik. Att vi mellan 1999 och 2020 stängde sex kärnkraftsreaktorer är det enskilt största misstag vi gjort. Med ”vi” menar jag kanske inte i första hand energiministern och mig själv utan röda och rödgröna regeringar före oss.

Utan att fastna för länge i just den här frågan, som är tämligen väldebatterad i den här kammaren, kan vi bara konstatera att detta har skapat dyra problem. Det näst största misstaget var att med subventioner trycka in en massa vindkraft i systemet, som marknaden egentligen aldrig efterfrågat – vilket jag menar slog sönder den svenska elmarknaden.

Det är dock inte bara Sverige som har tillämpat den rådande destruktiva ideologin, utan de problem som drabbar oss kommer också utifrån.

Vi har i denna kammare talat ganska mycket om Tyskland och om hur det har påverkat svenska elpriser att tyskarna har lagt ned samtliga sina 17 verksamma kärnkraftsreaktorer genom Fukushimabeslutet samtidigt som man har investerat i enorma mängder sol- och vindkraft. Förutom att man skapat mycket volatila väderberoende kraftsystem har man också minskat sin energiproduktion med runt 20 procent netto. Detta påverkar naturligtvis Tysklands grannar, inklusive Sverige, vad gäller både elpriser och elöverföring.

Nu har det dock dykt upp ytterligare en sabotör, nämligen Storbritannien. Även britterna har kommit att bli en stor importör av el och har likt Tyskland lagt ned baskraft till förmån för sol och vind. Man har trots investeringar i väderberoende kraft minskat sin totala elproduktion med nära 25 procent på lite över ett decennium.

Detta har föranlett Norge att bygga en 1 400 megawatts HVDC-lina till Storbritannien. Förutom den linan har det också byggts en HVDC-lina mellan Norge och Tyskland, även den på 1 400 megawatt. När dessa ledningar togs i drift 2021 fick det stora konsekvenser för Sverige då elflödena numera ofta kommer in från öster, till exempel från Finland eller från östra Sverige. Sedan går de västerut genom mellersta Sverige och vidare till Norge via växelströmsledningar som vi inte över huvud taget har rådighet över eller kan styra. Detta är vårt svenska nät inte konstruerat för.

Det har i stället renderat i loop flows och i att Sverige har fått det svårare att exportera överskott söderut. Det skapar ytterligare behov av reservkraft, mothandel och framtida nätförstärkningar, och priserna i SE4 pressas upp relativt övriga Sverige.

Herr talman! Seriekompensering är något som vi har tillämpat sedan 50-talet. Tekniken går kortfattat ut på att man installerar seriekondensatorer på långa kraftledningar. Därigenom minskas det reaktiva motståndet, vilket gör att man kan överföra upp till 50 procent mer el. Detta hotas nu, och det pågår till och med en planerad utfasning av seriekompenseringen på vissa kritiska sträckor, särskilt i snitt 2. Det är inte på grund av att seriekondensatorerna är dåliga eller föråldrade, utan det är en direkt konsekvens av vindkraftsutbyggnaden.

Det är nämligen tekniskt komplicerat att ansluta ny vindkraft till dessa ledningar, och därför tvingas man bygga dubbelledningar. Det skulle vara intressant att titta på hur mycket extra nätkostnader som vindkraften har tillfört Sverige bara i det avseendet.

Om ministern känner sig manad får hon jättegärna resonera lite kring hur hon och regeringen ser på att elnätskunderna ständigt måste betala för vindkraftens tillkortakommanden.

Herr talman! Vi har ett överskott på energi samtidigt som svenska företag står i kö för effekttilldelning. Varför har det blivit så här? Jag tänkte kosta på mig en kort historik. Att vi mellan 1999 och 2020 stängde sex kärnkraftsreaktorer är det enskilt största misstag vi gjort. Med ”vi” menar jag kanske inte i första hand energiministern och mig själv utan röda och rödgröna regeringar före oss.

Utan att fastna för länge i just den här frågan, som är tämligen väldebatterad i den här kammaren, kan vi bara konstatera att detta har skapat dyra problem. Det näst största misstaget var att med subventioner trycka in en massa vindkraft i systemet, som marknaden egentligen aldrig efterfrågat – vilket jag menar slog sönder den svenska elmarknaden.

Det är dock inte bara Sverige som har tillämpat den rådande destruktiva ideologin, utan de problem som drabbar oss kommer också utifrån.

Vi har i denna kammare talat ganska mycket om Tyskland och om hur det har påverkat svenska elpriser att tyskarna har lagt ned samtliga sina 17 verksamma kärnkraftsreaktorer genom Fukushimabeslutet samtidigt som man har investerat i enorma mängder sol- och vindkraft. Förutom att man skapat mycket volatila väderberoende kraftsystem har man också minskat sin energiproduktion med runt 20 procent netto. Detta påverkar naturligtvis Tysklands grannar, inklusive Sverige, vad gäller både elpriser och elöverföring.

Nu har det dock dykt upp ytterligare en sabotör, nämligen Storbritannien. Även britterna har kommit att bli en stor importör av el och har likt Tyskland lagt ned baskraft till förmån för sol och vind. Man har trots investeringar i väderberoende kraft minskat sin totala elproduktion med nära 25 procent på lite över ett decennium.

Detta har föranlett Norge att bygga en 1 400 megawatts HVDC-lina till Storbritannien. Förutom den linan har det också byggts en HVDC-lina mellan Norge och Tyskland, även den på 1 400 megawatt. När dessa ledningar togs i drift 2021 fick det stora konsekvenser för Sverige då elflödena numera ofta kommer in från öster, till exempel från Finland eller från östra Sverige. Sedan går de västerut genom mellersta Sverige och vidare till Norge via växelströmsledningar som vi inte över huvud taget har rådighet över eller kan styra. Detta är vårt svenska nät inte konstruerat för.

Det har i stället renderat i loop flows och i att Sverige har fått det svårare att exportera överskott söderut. Det skapar ytterligare behov av reservkraft, mothandel och framtida nätförstärkningar, och priserna i SE4 pressas upp relativt övriga Sverige.

Herr talman! Seriekompensering är något som vi har tillämpat sedan 50-talet. Tekniken går kortfattat ut på att man installerar seriekondensatorer på långa kraftledningar. Därigenom minskas det reaktiva motståndet, vilket gör att man kan överföra upp till 50 procent mer el. Detta hotas nu, och det pågår till och med en planerad utfasning av seriekompenseringen på vissa kritiska sträckor, särskilt i snitt 2. Det är inte på grund av att seriekondensatorerna är dåliga eller föråldrade, utan det är en direkt konsekvens av vindkraftsutbyggnaden.

Det är nämligen tekniskt komplicerat att ansluta ny vindkraft till dessa ledningar, och därför tvingas man bygga dubbelledningar. Det skulle vara intressant att titta på hur mycket extra nätkostnader som vindkraften har tillfört Sverige bara i det avseendet.

Om ministern känner sig manad får hon jättegärna resonera lite kring hur hon och regeringen ser på att elnätskunderna ständigt måste betala för vindkraftens tillkortakommanden.

Herr talman! Tack, energiminister Ebba Busch, för svaret!

Jag har ställt en fråga till ministern som mynnar ut i att vi under en övergångsperiod bör nyttja gaskraft för att stärka vårt energisystem och inte minst utnyttja den redan befintliga investeringen Öresundsverket. Det byggdes en gång för att kompensera för bortfallet av Barsebäck.

Även om det inte kom med i själva frågan ondgjorde jag mig i interpellationen över de astronomiska investeringarna i elnätsverksamhet, vilket enligt mig till stor del är en följd av dålig energipolitik – dålig energipolitik här i Sverige och dålig energipolitik i länder som vi är sammanlänkade med.

Jag ska börja med några frågeställningar, innan jag ger mig in på argumentation.

Fråga ett: Har regeringen räknat på hur stora elnätsinvesteringar vi skulle kunna bespara oss om Öresundsverket kördes i betydande omfattning i väntan på ny kärnkraft? Med betydande omfattning tänker jag mig kanske 1 000–2 000 timmar per år eller något sådant.

Fråga två: Har regeringen gjort några bedömningar av hur mycket effekttilldelning SVK och Eon skulle kunna ge väntande elkunder i södra Sverige om Öresundsverket kördes i betydande omfattning?

Fråga tre: Varför, tror ministern, använder inte Svenska kraftnät flaskhalsintäkterna till drift av Öresundsverket och till motköp i någon betydande omfattning?

Fråga fyra: Håller ministern med om att det finns anledning att ompröva doktrinen att alla problem som uppstår ska lösas med investeringar i elnätsverksamhet?

Herr talman! Kanske börjar vi se en ljusning, men Europa, inklusive Sverige, har lidit svårt av ett tillstånd där ideologi fått prägla energipolitiken och där statsvetare och jurister, snarare än ingenjörer, hållit i styråran. Man har trott att väderberoende sol- och vindkraft skulle kunna ersätta planerbar kol- och kärnkraft och att alla problem som uppstår längs vägen skulle kunna lösas med nya kraftledningar. Hur mycket denna ideologi har kostat Sverige är svårgreppbart, men vissa talar om storleksordningen 1 000 miljarder kronor.

Herr talman! Både jag själv och energiminister Ebba Busch ser en framtid för Sverige där ny kärnkraft åter kommer att utgöra basen i svensk elproduktion, sannolikt i större omfattning än under tidigt 00-tal. Men jag ser också framför mig att vi kastar miljarder och åter miljarder på nya elledningar som i stor omfattning kommer att vara obsoleta den dag då kärnkraften åter regerar vårt energisystem.

Många i energibranschen beskrev under tidigt 00-tal stamnätet som i stort sett färdigbyggt. Fokus låg därför på drift, underhåll och effektivisering snarare än på stora nyinvesteringar. Investeringsramarna låg under den tiden på runt 700 miljoner kronor per år. Sedan dess har Svenska kraftnäts investeringsramar ökat till årets 14,6 miljarder och ska pressas upp ytterligare, till 25 miljarder kronor per år, till 2029. Den ökade investeringstakten har hittills, aggregerat, inneburit merkostnader på över 80 miljarder kronor i dagens penningvärde – nästan ett helt kärnkraftverk.

Nätinvesteringarna kan naturligtvis kopplas till andra saker, som reinvesteringar, stormsäkring och sådana saker. Men något som också har varit väldigt kostnadsdrivande har varit den här ideologin: utbyggnaden av vindkraft och nedläggningen av kärnkraft.

Ministern får jättegärna resonera lite kring hur vi ska tänka framgent. Ska vi använda gaskraften för att slippa nätutbyggnad? Och ska vi använda Öresundsverket, som egentligen bara står där och väntar på att startas?

Herr talman! Tack, energiminister Ebba Busch, för svaret!

Jag har ställt en fråga till ministern som mynnar ut i att vi under en övergångsperiod bör nyttja gaskraft för att stärka vårt energisystem och inte minst utnyttja den redan befintliga investeringen Öresundsverket. Det byggdes en gång för att kompensera för bortfallet av Barsebäck.

Även om det inte kom med i själva frågan ondgjorde jag mig i interpellationen över de astronomiska investeringarna i elnätsverksamhet, vilket enligt mig till stor del är en följd av dålig energipolitik – dålig energipolitik här i Sverige och dålig energipolitik i länder som vi är sammanlänkade med.

Jag ska börja med några frågeställningar, innan jag ger mig in på argumentation.

Fråga ett: Har regeringen räknat på hur stora elnätsinvesteringar vi skulle kunna bespara oss om Öresundsverket kördes i betydande omfattning i väntan på ny kärnkraft? Med betydande omfattning tänker jag mig kanske 1 000–2 000 timmar per år eller något sådant.

Fråga två: Har regeringen gjort några bedömningar av hur mycket effekttilldelning SVK och Eon skulle kunna ge väntande elkunder i södra Sverige om Öresundsverket kördes i betydande omfattning?

Fråga tre: Varför, tror ministern, använder inte Svenska kraftnät flaskhalsintäkterna till drift av Öresundsverket och till motköp i någon betydande omfattning?

Fråga fyra: Håller ministern med om att det finns anledning att ompröva doktrinen att alla problem som uppstår ska lösas med investeringar i elnätsverksamhet?

Herr talman! Kanske börjar vi se en ljusning, men Europa, inklusive Sverige, har lidit svårt av ett tillstånd där ideologi fått prägla energipolitiken och där statsvetare och jurister, snarare än ingenjörer, hållit i styråran. Man har trott att väderberoende sol- och vindkraft skulle kunna ersätta planerbar kol- och kärnkraft och att alla problem som uppstår längs vägen skulle kunna lösas med nya kraftledningar. Hur mycket denna ideologi har kostat Sverige är svårgreppbart, men vissa talar om storleksordningen 1 000 miljarder kronor.

Herr talman! Både jag själv och energiminister Ebba Busch ser en framtid för Sverige där ny kärnkraft åter kommer att utgöra basen i svensk elproduktion, sannolikt i större omfattning än under tidigt 00-tal. Men jag ser också framför mig att vi kastar miljarder och åter miljarder på nya elledningar som i stor omfattning kommer att vara obsoleta den dag då kärnkraften åter regerar vårt energisystem.

Många i energibranschen beskrev under tidigt 00-tal stamnätet som i stort sett färdigbyggt. Fokus låg därför på drift, underhåll och effektivisering snarare än på stora nyinvesteringar. Investeringsramarna låg under den tiden på runt 700 miljoner kronor per år. Sedan dess har Svenska kraftnäts investeringsramar ökat till årets 14,6 miljarder och ska pressas upp ytterligare, till 25 miljarder kronor per år, till 2029. Den ökade investeringstakten har hittills, aggregerat, inneburit merkostnader på över 80 miljarder kronor i dagens penningvärde – nästan ett helt kärnkraftverk.

Nätinvesteringarna kan naturligtvis kopplas till andra saker, som reinvesteringar, stormsäkring och sådana saker. Men något som också har varit väldigt kostnadsdrivande har varit den här ideologin: utbyggnaden av vindkraft och nedläggningen av kärnkraft.

Ministern får jättegärna resonera lite kring hur vi ska tänka framgent. Ska vi använda gaskraften för att slippa nätutbyggnad? Och ska vi använda Öresundsverket, som egentligen bara står där och väntar på att startas?

Herr talman! Det finns mycket att prata om vad gäller vindkraftsetableringen i Sverige – vindkraftsetablering tillsammans med den nedläggning av kärnkraft som har skett pö om pö.

En sak som sällan kommer upp i diskussionen är att den stora utbyggnaden av vindkraft jämte den förtida nedstängningen har gjort att Svenska kraftnät har behövt rampa upp sina ersättningar för att betala kraftproducenter att inte producera och industri att pausa sin verksamhet. Det här har gått från mindre än 1 miljard årligen till nu för tiden 6 miljarder årligen. Aggregerat har ökningen inneburit en merkostnad för Svenska kraftnät om cirka 26 miljarder sedan 2020. Det är en del.

En annan del som jag tycker att vi borde tala mer om är att vindkraften har blivit styrande för svensk export. Den dagen det blåser exporterar vi. Den dagen det inte blåser exporterar vi betydligt mindre. Sanningen är, hävdar jag, att om vi installerar ytterligare 5 terawattimmar årlig vindkraftsproduktion i Sverige kommer det att innebära 5 terawattimmar större export. Så ser nämligen statistiken ut år för år.

Jag har analyserat statistiken ända från 2013 och framåt. År 2013 var det 10 terawattimmar in från vindkraft och 10 terawattimmar nettoexport. År 2020 var det 28 terawattimmar in och 25 terawattimmar nettoexport. År 2024 var det 40 terawattimmar in och 39 terawattimmar nettoexport.

Så ser statistiken ut. Det är nästan ett linjärt samband mellan vindkraft och nettoexport. Det här tycker jag att vi behöver prata mer om. Det är så stora tillkortakommanden att jag inte håller med om att alla kraftslag behövs. Vi behöver vindkraft ungefär lika mycket som en fisk behöver en cykel.

Herr talman! Det finns mycket att prata om vad gäller vindkraftsetableringen i Sverige – vindkraftsetablering tillsammans med den nedläggning av kärnkraft som har skett pö om pö.

En sak som sällan kommer upp i diskussionen är att den stora utbyggnaden av vindkraft jämte den förtida nedstängningen har gjort att Svenska kraftnät har behövt rampa upp sina ersättningar för att betala kraftproducenter att inte producera och industri att pausa sin verksamhet. Det här har gått från mindre än 1 miljard årligen till nu för tiden 6 miljarder årligen. Aggregerat har ökningen inneburit en merkostnad för Svenska kraftnät om cirka 26 miljarder sedan 2020. Det är en del.

En annan del som jag tycker att vi borde tala mer om är att vindkraften har blivit styrande för svensk export. Den dagen det blåser exporterar vi. Den dagen det inte blåser exporterar vi betydligt mindre. Sanningen är, hävdar jag, att om vi installerar ytterligare 5 terawattimmar årlig vindkraftsproduktion i Sverige kommer det att innebära 5 terawattimmar större export. Så ser nämligen statistiken ut år för år.

Jag har analyserat statistiken ända från 2013 och framåt. År 2013 var det 10 terawattimmar in från vindkraft och 10 terawattimmar nettoexport. År 2020 var det 28 terawattimmar in och 25 terawattimmar nettoexport. År 2024 var det 40 terawattimmar in och 39 terawattimmar nettoexport.

Så ser statistiken ut. Det är nästan ett linjärt samband mellan vindkraft och nettoexport. Det här tycker jag att vi behöver prata mer om. Det är så stora tillkortakommanden att jag inte håller med om att alla kraftslag behövs. Vi behöver vindkraft ungefär lika mycket som en fisk behöver en cykel.

Herr talman! Tack, energiministern, för svaret!

Som en liten reaktion på att Ebba Busch i det här sammanhanget säger att alla energislag är välkomna är jag inte helt säker på att jag delar den uppfattningen, ur mitt eget perspektiv. Det ska vi återkomma till i nästa debatt.

Herr talman! Jag anser att rapporten från vindkraftens branschorganisation Wind Europe visar på en häpnadsväckande arrogans, där man hävdar att i princip all kritik mot vindkraft är desinformation. Utan några riktiga belägg hävdar man att det pågår en desinformationskampanj orkestrerad från Kreml. Rapporten som ska varna för desinformation är om något just desinformation.

Det som är än mer häpnadsväckande, tycker jag i alla fall, är att skattefinansierade public service genom Sveriges Radio plockar upp den här rapporten och lyfter den som om det vore fara å färde för vårt land. I inte mindre än tre program instämmer man i denna desinformationskampanj, och det i princip helt okritiskt, först i Ekot och sedan i Vetenskapsnyheterna, och till sist kom 45 minuters lovsjungande i programmet Klotet.

För mig blir det alltmer uppenbart att Sveriges Radio har gått in i en valrörelse där man tydligt försöker sätta agendan, inte minst i frågor som rör klimat, miljö och energi. Som bekant – för de flesta här i alla fall – tappar ju klimatfrågan placeringar år för år bland väljarnas viktigaste frågor. Det kanske inte är konstigt med tanke på alla gånger man ropat varg de senaste två decennierna. Men på Sveriges Radio tycks man se det som sin uppgift att hålla frågan vid liv genom att pumpa ut sitt alarmistiska narrativ.

Den berömda Kent Asp-undersökningen från 2011 om journalisternas preferenser visade att det lilla säregna Miljöpartiet faktiskt hade över 50 procents stöd bland journalisterna på public service. Hur det ser ut i dag är naturligtvis svårt att säga, men man har i alla fall stoppat försök till nya, uppföljande undersökningar.

Även om man skulle kunna tänka sig att journalister är så pass professionella att de inte låter personliga preferenser påverka vinklar och urval sammanfaller just rapporteringen kring klimat, miljö- och energifrågor nästan alltid med inställningen hos vänstern i allmänhet och Miljöpartiet i synnerhet. Det framstår som något annat än bara slump. Vill man hitta initierad kritik av vindkraften får man hänge sig åt Ring P1, där inringarna berättar vad de tycker.

Jag har naturligtvis full förståelse för om energiminister Ebba Busch vill uttala sig med viss återhållsamhet kring Sveriges Radios rapportering om klimat och energi. Men jag ser det faktiskt som ett enormt problem att svenska folket skedmatas av en statsradio som är så tydligt driven av vänsterns narrativ. Man kan underkänna deras rapportering bara genom att hålla sig till siffror och sanning. Det kanske räcker med att energiminister Ebba Busch berättar lite om vad som verkligen stämmer, till skillnad från vad som står i rapporten som Sveriges Radio lyfter upp till något slags standardverk?

Herr talman! Tack, energiministern, för svaret!

Som en liten reaktion på att Ebba Busch i det här sammanhanget säger att alla energislag är välkomna är jag inte helt säker på att jag delar den uppfattningen, ur mitt eget perspektiv. Det ska vi återkomma till i nästa debatt.

Herr talman! Jag anser att rapporten från vindkraftens branschorganisation Wind Europe visar på en häpnadsväckande arrogans, där man hävdar att i princip all kritik mot vindkraft är desinformation. Utan några riktiga belägg hävdar man att det pågår en desinformationskampanj orkestrerad från Kreml. Rapporten som ska varna för desinformation är om något just desinformation.

Det som är än mer häpnadsväckande, tycker jag i alla fall, är att skattefinansierade public service genom Sveriges Radio plockar upp den här rapporten och lyfter den som om det vore fara å färde för vårt land. I inte mindre än tre program instämmer man i denna desinformationskampanj, och det i princip helt okritiskt, först i Ekot och sedan i Vetenskapsnyheterna, och till sist kom 45 minuters lovsjungande i programmet Klotet.

För mig blir det alltmer uppenbart att Sveriges Radio har gått in i en valrörelse där man tydligt försöker sätta agendan, inte minst i frågor som rör klimat, miljö och energi. Som bekant – för de flesta här i alla fall – tappar ju klimatfrågan placeringar år för år bland väljarnas viktigaste frågor. Det kanske inte är konstigt med tanke på alla gånger man ropat varg de senaste två decennierna. Men på Sveriges Radio tycks man se det som sin uppgift att hålla frågan vid liv genom att pumpa ut sitt alarmistiska narrativ.

Den berömda Kent Asp-undersökningen från 2011 om journalisternas preferenser visade att det lilla säregna Miljöpartiet faktiskt hade över 50 procents stöd bland journalisterna på public service. Hur det ser ut i dag är naturligtvis svårt att säga, men man har i alla fall stoppat försök till nya, uppföljande undersökningar.

Även om man skulle kunna tänka sig att journalister är så pass professionella att de inte låter personliga preferenser påverka vinklar och urval sammanfaller just rapporteringen kring klimat, miljö- och energifrågor nästan alltid med inställningen hos vänstern i allmänhet och Miljöpartiet i synnerhet. Det framstår som något annat än bara slump. Vill man hitta initierad kritik av vindkraften får man hänge sig åt Ring P1, där inringarna berättar vad de tycker.

Jag har naturligtvis full förståelse för om energiminister Ebba Busch vill uttala sig med viss återhållsamhet kring Sveriges Radios rapportering om klimat och energi. Men jag ser det faktiskt som ett enormt problem att svenska folket skedmatas av en statsradio som är så tydligt driven av vänsterns narrativ. Man kan underkänna deras rapportering bara genom att hålla sig till siffror och sanning. Det kanske räcker med att energiminister Ebba Busch berättar lite om vad som verkligen stämmer, till skillnad från vad som står i rapporten som Sveriges Radio lyfter upp till något slags standardverk?

Herr talman! Tack för svaret på interpellationen, energiministern och Blikstorpsättlingen Ebba Busch!

Den 21 april släppte alltså branschorganisationen Wind Europe rapporten Wind Energy Dis- and Misinformation Undermining Europe’s Security and Competitiveness, vilket fick stort genomslag inte minst i Sverige. I rapporten påstår man att spridningen av falska budskap om vindkraft är störst i Sverige av de europeiska länderna och att proryska grupper, fossila bränslebolag, politiker och alternativa medier står bakom denna desinformation. Vidare skriver man att desinformationen försenar utbyggnad av förnybar energi i Europa.

Rapporten har sedermera plockats upp av vindkraftens branschorganisation i Sverige, Green Power Sweden, som naturligtvis stämmer in i rapportens slutsatser. Likaså har rapporten lyfts upp av Sveriges Radio, som först rapporterade i Ekot, sedan i ett uppföljande reportage i Vetenskapsradion och sedan med ett program på 45 minuter i klimatpodden Klotet. Mer eller mindre rakt igenom har man stärkt rapportens budskap utan något kritiskt perspektiv, vilket gör det intressant att diskutera rapporten vidare.

Herr talman! År 2011 skrev jag min första riksdagsmotion som problematiserade vindkraft. Sedan dess har jag återkommande och ur olika perspektiv problematiserat detta energislag, men inte visste jag att jag i över 15 år har sysslat med desinformation, tydligen också rysk sådan.

I min motion från 2011 lyfte jag fallande fastighetsvärden som ett problem. Detta har bland annat föreningen Villaägarna tillstyrkt på senare tid. Man pekar på studier som visar att fastighetspriserna sjunker med 10–25 procent nära vindkraftsetableringar. Vindkraftens branschorganisation Wind Europe låter oss dock få veta att ”wind farms have no or a limited impact on housing prices”.

Var landar energiminister Ebba Busch i detta? Är jag såväl som Villaägarna en del av en rysk desinformationskampanj när vi framför fallande huspriser på grund av vindkraft? Är rent av propositionen som är under beredning där vindkraftsföretagen ska tvingas lösa ut missnöjda fastighetsägare till det marknadspris som rådde innan vindkraftsparken kom på tal ett resultat av rysk desinformation?

Herr talman! Jag har i otaliga sammanhang problematiserat att vindkraftens väderberoende ger otillförlitlig energiförsörjning och leder till att svensk industri hålls tillbaka från att investera och expandera. Jag har till och med gått så långt att jag har hävdat att den tillförda vindkraftselen i princip inte kan användas i Sverige utan nästan uteslutande går på export. Vindkraftens branschorganisation låter oss dock få veta att detta är falskt och vilseledande och att det tvärtom, tillsammans med ny teknik, ökar tillförlitligheten.

Var landar energiministern i denna fråga? Är det desinformation att påstå att de här problemen finns? Går man då de fossila bränslebolagens ärenden?

Nu ser jag att min tid börjar ticka ut, så jag får försöka avrunda. Det här är en intressant diskussion att ta med tanke på hur stort genomslag rapporten har fått i Sverige, där jag och många andra beskylls i Sveriges Radio och andra sammanhang för att sprida desinformation och dessutom prorysk sådan.

Herr talman! Tack för svaret på interpellationen, energiministern och Blikstorpsättlingen Ebba Busch!

Den 21 april släppte alltså branschorganisationen Wind Europe rapporten Wind Energy Dis- and Misinformation Undermining Europe’s Security and Competitiveness, vilket fick stort genomslag inte minst i Sverige. I rapporten påstår man att spridningen av falska budskap om vindkraft är störst i Sverige av de europeiska länderna och att proryska grupper, fossila bränslebolag, politiker och alternativa medier står bakom denna desinformation. Vidare skriver man att desinformationen försenar utbyggnad av förnybar energi i Europa.

Rapporten har sedermera plockats upp av vindkraftens branschorganisation i Sverige, Green Power Sweden, som naturligtvis stämmer in i rapportens slutsatser. Likaså har rapporten lyfts upp av Sveriges Radio, som först rapporterade i Ekot, sedan i ett uppföljande reportage i Vetenskapsradion och sedan med ett program på 45 minuter i klimatpodden Klotet. Mer eller mindre rakt igenom har man stärkt rapportens budskap utan något kritiskt perspektiv, vilket gör det intressant att diskutera rapporten vidare.

Herr talman! År 2011 skrev jag min första riksdagsmotion som problematiserade vindkraft. Sedan dess har jag återkommande och ur olika perspektiv problematiserat detta energislag, men inte visste jag att jag i över 15 år har sysslat med desinformation, tydligen också rysk sådan.

I min motion från 2011 lyfte jag fallande fastighetsvärden som ett problem. Detta har bland annat föreningen Villaägarna tillstyrkt på senare tid. Man pekar på studier som visar att fastighetspriserna sjunker med 10–25 procent nära vindkraftsetableringar. Vindkraftens branschorganisation Wind Europe låter oss dock få veta att ”wind farms have no or a limited impact on housing prices”.

Var landar energiminister Ebba Busch i detta? Är jag såväl som Villaägarna en del av en rysk desinformationskampanj när vi framför fallande huspriser på grund av vindkraft? Är rent av propositionen som är under beredning där vindkraftsföretagen ska tvingas lösa ut missnöjda fastighetsägare till det marknadspris som rådde innan vindkraftsparken kom på tal ett resultat av rysk desinformation?

Herr talman! Jag har i otaliga sammanhang problematiserat att vindkraftens väderberoende ger otillförlitlig energiförsörjning och leder till att svensk industri hålls tillbaka från att investera och expandera. Jag har till och med gått så långt att jag har hävdat att den tillförda vindkraftselen i princip inte kan användas i Sverige utan nästan uteslutande går på export. Vindkraftens branschorganisation låter oss dock få veta att detta är falskt och vilseledande och att det tvärtom, tillsammans med ny teknik, ökar tillförlitligheten.

Var landar energiministern i denna fråga? Är det desinformation att påstå att de här problemen finns? Går man då de fossila bränslebolagens ärenden?

Nu ser jag att min tid börjar ticka ut, så jag får försöka avrunda. Det här är en intressant diskussion att ta med tanke på hur stort genomslag rapporten har fått i Sverige, där jag och många andra beskyllts i Sveriges Radio och andra sammanhang för att sprida desinformation och dessutom prorysk sådan.

Herr talman! Att det inte skulle vara politiska beslut som ligger bakom de senaste kärnkraftsnedläggningarna menar jag är ren historierevisionism. Det fanns ett tydligt krav från inte minst Miljöpartiet för att bilda regering eller släppa fram en socialdemokratisk regering att kärnkraftverk skulle läggas ned. Det löste man genom att skattebelägga och höja effektavgiften på kärnkraft, inte minst. Politiskt höjde man helt enkelt priset på ett sådant sätt att det inte blev lönsamt.

Elpriserna var låga för fem sex år sedan, precis som Monica Haider säger. Men det berodde ju på att man med subventioner tryckt in en massa vindkraft i elsystemet, som marknaden aldrig någonsin efterfrågade. När det är vindstilla är det inte särskilt låga elpriser. Men så fort det börjar blåsa dyker de. Det är ofta till och med negativa elpriser. Vi måste dumpa elen eftersom vi inte kan ta hand om den i Sverige.

Samtidigt som vi har stora överskott på el har vi elkonsumenter – företag – som vill investera i energiintensiv verksamhet. Ett särskilt känt exempel är ett bageri som inte kunde göra sin investering på grund av att de inte fick någon effekttilldelning. Att det på årsbasis finns jättestora överskott på el som vi inte kan använda i Sverige räcker inte till för att i varje enskilt ögonblick låta det här företaget få el för att kunna expandera. Det är en direkt konsekvens av kärnkraftsnedläggningen, som Socialdemokraterna och Miljöpartiet och ytterligare några partier stod bakom.