Josefin Malmqvist

Herr talman! Vi glider längre och längre bort från ärendet, men jag ska bara snabbt bemöta några av dessa felaktiga påståenden.

Vi reformerar lärarutbildningen. Vi höjer förkunskapskraven för att fler faktiskt ska avsluta sin lärarutbildning; i dag är det fler än hälften som hoppar av. Detta kommer att göra att fler lärare utbildar sig.

Vi vill införa en yrkesskola för de elever som ändå inte har behörighet till gymnasiet för att fler ska få möjlighet och en väg att läsa vidare – som ett svar på det som sades om de här 20 000 eleverna. Jag är väldigt nyfiken på att höra Centerpartiets förslag på detta område. Jag hör ofta talas om problem men sällan om lösningar.

Avslutningsvis, herr talman, skulle jag vilja snurra tillbaka till den fråga jag ställde till Centerpartiet i mitt anförande tidigare. Centerpartiet säger sig värna friskolor, inte minst små idéburna friskolor, men vill samtidigt samarbeta på vänsterkanten med partier som inte vill se några friskolor alls. Min fråga till Niels Paarup-Petersen och Centerpartiet är därför den självklara: Hur tänker ni er att den ekvationen ska gå ihop?

Herr talman! Det här var ett imponerade anförande i tolv minuter. Det blev ett inlägg om allmän skolpolitik från Niels Paarup-Petersen.

Jag tänkte börja där Niels Paarup-Petersen ändå tangerade dagens ärende, som handlar om skärpta villkor för friskolesektorn, vilket kanske inte var helt uppenbart för åhörarna. Han påstod att den här regeringen inte har gjort någonting mot bristen på behöriga lärare i vissa skolor.

Jag vill gärna gå tillbaka till dagens ärende, där vi alltså nu föreslår för riksdagen att i dag besluta om att införa möjlighet till ett värdeöverföringsförbud i tre situationer: vid nystart, vid ägarskifte och vid bristande kvalitet. Vi har exemplifierat bristande kvalitet i propositionen. Det är svårt att lista alla omständigheter, men det handlar om när bristande kvalitet kan koppas till bristande resurstilldelning. Ett av de exempel som uttryckligen listas är obehöriga lärare eller bristande tillgång till behöriga lärare. Detta är ett konkret exempel för att bemöta Niels Paarup-Petersens påstående om att regeringen inte har gjort någonting när det gäller detta.

Det andra jag tänkte nämna rör påståendet att regleringen av undervisningsskyldigheten, den gamla så kallade USK:en eller lärarnas undervisningstid, inte är finansierad. Det stämmer inte. Det har inte så mycket med det här ärendet att göra, men det finns pengar avsatta i budget för att genomföra detta, tillsammans med skolans huvudmän. Vi menar att detta är ett delat ansvar. Den som under lång tid har dragit ned på lärarresurser ska inte få en hundraprocentig kompensation – det tycker vi är rimligt.

Det tredje jag tänkte bemöta gäller de 20 000 elever som Niels Paarup-Petersen gärna återkommer till. Vi har nu bland annat beslutat om ett nytt betygssystem för att färre ska slås ut och fler ska få möjlighet att läsa på gymnasiet.

Herr talman! Jag vet att Isabell Mixter har läst ärendet. Det förutsätter jag, men eftersom det låter i debatten som om ledamoten inte vet vad ärendet handlar om berättar jag nu det för åhörarna.

Det riksdagen beslutar om i dag är att på regeringens initiativ begränsa värdeöverföringar och därmed möjligheterna att ta ut vinst när man startar en friskola och under de första åren, när en friskola byter ägare och under åren som följer samt om det visar sig att det finns bristande kvalitet i verksamheten som härrör från bristande resurstilldelning, alltså att det saknas pengar. Då får man inte lov att ta ut vinst. Det är vad besluten vi fattar i dag innebär. Vi inför även en sanktionsmöjlighet så att Skolinspektionen kan utdöma böter på upp till 10 miljoner kronor för den skola som ändå väljer att göra det.

Jag tycker att det är ett problem om det går att ta ut vinst genom att kompromissa med kvaliteten. Det är också bakgrunden till den proposition som diskuteras här i dag. Men till skillnad från vänstersidan snackar vi inte bara, utan vi levererar. Detta är en genomarbetad proposition, som vi har sökt majoritetsstöd för. Det är inte helt oväsentligt när man håller på med parlamentarism. Man kan inte bara tycka saker.

Det finns inte majoritet i denna kammare för de flesta av Vänsterpartiets åsikter, tack och lov, men det här förslaget finns det majoritet för. Vi har samlat majoritet för ett genomarbetat förslag som riksdagen röstar om i dag och som kommer att göra skillnad.

Vi skiljer oss åt när det gäller Isabell Mixters problembeskrivning. Det som lyser igenom i hennes inlägg är att hon inte vill se någon fri etableringsrätt för friskolor. Hon vill inte att friskolor ska kunna starta verksamhet där föräldrar och elever efterfrågar det. Det är det som skiljer oss åt.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Isabell Mixter, för frågan! Den hade två delar, och jag tänker besvara båda.

Den första rörde Isabell Mixters intressanta resonemang kring att det är kö till vissa skolor, det vill säga att de är så populära att fler elever vill gå där än vad de har plats för. Ett argument för att avskaffa friskolesystemet skulle alltså vara att eftersom vissa skolor är så bra att många föräldrar vill att deras barn ska gå där måste de tas bort helt och hållet, för att det vore mest rättvist. Där har ledamoten och jag i grunden olika syn. Vi moderater menar att dessa friskolor bör få möjlighet att bygga ut och utveckla sin verksamhet så att fler elever kan få gå i en skola som levererar kunskap i en studiemiljö som många vill ha. Det är vår syn på saken.

Den andra delen av Isabell Mixters fråga handlar också om en grundläggande skillnad mellan våra partier, nämligen synen på fri företagsamhet. Som moderat och troende på marknadsekonomin – även här finns en skillnad mellan Moderaterna och Vänsterpartiet – vet jag att fri företagsamhet är av godo. Det bidrar till att utveckla en verksamhet. Konkurrens bidrar till att höja kvaliteten i skolan; det vet vi tack vare skolforskning från både IFAU och IFN, som har tittat på externt rättade prov och jämfört och analyserat hur elevernas resultat utvecklas. Det är otvetydigt, och det är något vi vill värna och utveckla.

Med dagens proposition sätter vi stopp för de avarter som har funnits. Det ska inte gå att ta ut vinst genom att till exempel kompromissa om kvaliteten. Om du saknar behöriga lärare och inte har rätt labbutrustning kommer vi att införa ett värdeöverföringsförbud. Det ger vi nu Skolinspektionen möjlighet att utfärda. Det är en bärande del av propositionen som diskuteras i dag. Det tror jag att Isabell Mixter är väl medveten om, men hon verkar inte riktigt vilja kännas vid det.

Herr talman! Att kunna välja förskola eller skola till våra barn är en möjlighet som de flesta av oss tar för given i dag. Men det är faktiskt bara drygt 30 år sedan som våra kollegor här i kammaren fattade beslut om att flytta makten från kommunala byråkrater som aldrig träffat ditt barn hem till köksbordet, till varje familj. Sedan dess är det hundratusentals familjer som varje år väljer en förskola eller skola till sina barn. Det är en otroligt viktig frihetsreform. Just nu är det 420 000 barn och elever som alltså själva får möjlighet att välja.

Den här reformen öppnade dörrar för familjerna. Det skulle inte längre spela någon roll vilken plånbok man hade eller vilket postnummer man råkade ha. Här är Sverige unikt. Nu är det alltså möjligt att utan kostnad välja en skola som passar just en själv och familjens behov.

I dag är var fjärde förskola och skola fristående. Det är valfrihet i praktiken, varje dag, för hundratusentals familjer. Dessutom vet vi från forskning att den konkurrens som uppstår när vi inför en valfrihet också gynnar kvaliteten i verksamheten och gynnar och skapar en mångfald. Det vill vi värna.

Under de senaste decennierna har vi sett både framgångsrika skolor – några av dem de bästa i Sverige – och även oseriösa aktörer som fuskar med elevernas undervisning, som kanske lockar till sig elever med glädjebetyg eller som drivit skolor utan tillräcklig undervisningstid. Andra skolor har kopplingar till våldsbejakande extremism. Dessa avarter borde ha stoppats för länge sedan. Skolor som medvetet eller oavsiktligt slarvar med kvaliteten ska inte kunna dra nytta av vinster i skolan. Missbruk, fusk och oseriösa aktörer måste stoppas betydligt mer effektivt än i dag.

Vi ökar insynen i friskolorna. Vi skärper ägarprövningen. Inget av detta hotar de seriösa aktörer som i dag finns och vars ledning har höga ambitioner – tvärtom. Att vi nu stoppar de oseriösa aktörerna så att de försvinner från skolans värld skapar förutsättningar för att ens kunna diskutera alla de viktiga och stora problem som finns i skolan i dag.

Vänsteralternativet här i kammaren pratade om detta i åtta år utan att kunna leverera. Vi får saker gjorda.

Herr talman! Låt mig kort gå igenom vad den här propositionen faktiskt handlar om.

För det första inför vi ett värdeöverföringsförbud. När man startar en ny friskola eller när skolan byter ägare men också om det finns en bristande kvalitet som kan härledas till bristande resurstilldelning, till exempel att man har för få behöriga lärare eller att man saknar rätt labbutrustning, ska pengarna stanna kvar i verksamheten. Detta kombineras med ett krav på särredovisning så att det faktiskt går att följa och spåra att förbudet efterlevs.

För det andra skärper vi huvudmännens krav på långsiktighet och ekonomi både när man ansöker om att starta en ny skola och vid den löpande tillsynen så att vi säkerställer att det inte handlar om att komma in och göra snabba skiften eller snabba klipp.

För det tredje inför vi en återbetalningsskyldighet. Om en huvudman har använt skolpengen till en brottslig verksamhet ska skolpengen kunna krävas tillbaka. Det låter helt självklart, men under åtta år av socialdemokratiskt regeringsinnehav lyckades man alltså inte stoppa detta. Det borde ha gjorts för länge sedan. Nu gör vi det med detta beslut i dag.

Slutligen vill jag nämna en viktig del av den här propositionen som handlar om att ge Skolinspektionen skarpare verktyg. Vi inför ett helt nytt system med sanktionsavgifter så att Skolinspektionen har vassare och snabbare verktyg att sätta in. Man kan alltså få sanktionsavgifter, eller böter om vi så vill, på upp till 10 miljoner kronor om man till exempel bryter mot värdeöverföringsförbudet. Dessutom inför vi en möjlighet för staten att tvångsförvalta skolor som inte sköter sig.

Det här är vassa och konkreta verktyg som kommer att spela roll för oss som värnar om att alla skolor ska hålla en hög kvalitet.

Herr talman! Sammantaget värnar vi de friskolor som sköter sig och slår tillbaka mot dem som missköter sig. Det är en linje som jag är stolt över. Moderaterna står upp för varje skola som håller hög kvalitet, oavsett om den är kommunal eller fristående, samtidigt som vänstersidan i den här kammaren vill förbjuda och begränsa alla friskolor, oavsett hur hög kvalitet verksamheten håller. Det är en tydlig skiljelinje i den här debatten. Vi är emot dåliga skolor oavsett huvudman. Vänstersidan är emot friskolor oavsett kvalitet i verksamheten.

Jag har läst reservationerna från vänstersidan i kammaren, och det finns en hel del att ställa frågor kring. Till Vänsterpartiet skulle jag vilja säga att det inte hade spelat någon roll vad regeringen hade lagt fram för förslag. Vänsterpartiet hade ändå landat i att ni vill ta bort friheten och möjligheten att välja från familjerna, från köksborden, och flytta den till statliga oligopol, monopol och byråkrater. Det är inte familjerna som ska få välja utan byråkraterna. Det är en tydlig skiljelinje mellan våra partier.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet säger sig värna de små, idéburna skolorna. Men dessa skolor finns ju bara tack vare det fria skolvalet. Annars hade de inte funnits. De fanns inte dessförinnan. Det är samma skolval som er tilltänkta regeringspartner vill avskaffa. Hur ska den ekvationen gå ihop?

Till alla er som i dag argumenterar för att lägga ned fler friskolor, oavsett vilken flagg ni väljer att göra det under: Kom ihåg att det handlar om över 400 000 barn, elever och familjer som alltså har gjort ett aktivt val! Att säga att staten vet bättre än de familjerna kan jag och Moderaterna aldrig acceptera.

Herr talman! Svensk skola har under lång tid dragits med problem som olika regeringar har pratat om men inte löst. Den här regeringen väljer att göra, inte prata. Vi snackar inte – vi levererar reform på reform i denna kammare. Så får vi saker gjorda.

Med de här förändringarna tar vi nu ett viktigt steg för att göra den svenska skolan och det svenska friskolesystemet både friare och tryggare – friare för att vi fortsatt värnar varje familjs rätt och möjlighet att kunna välja skola, tryggare för att vi nu täpper till de hål som funnits för oseriösa aktörer i det svenska skolsystemet, friare när det gäller möjligheten att välja och tryggare när det gäller att säkra så att inga oseriösa aktörer ska kunna finnas kvar och verka i det svenska skolsystemet. Det är jag stolt över.

Med det vill jag under denna riksmötets sista debatt passa på att tacka kammarkansliet och utskottskansliets tjänstemän som sitter här både på läktaren och i kammaren för ett viktigt och gott samarbete under hela mandatperioden. Tack för ett väl utfört arbete! Utan er skulle inte vi kunna göra vårt viktiga arbete. Vi är otroligt tacksamma för er hjälp i detta.

Jag vill också tacka utskottets ledamöter för gott samarbete under mandatperioden.

Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Nu glider ledamoten Mixter från sitt första påstående till ett nytt, lite justerat påstående. Men jag vill gärna stanna kvar vid Isabell Mixters påstående att friskolereformen har gjort svensk skola sämre. Det stämmer inte. Det är inte med sanningen överensstämmande. Gedigen forskning visar att så inte är fallet. Tvärtom ser vi att några av landets bästa skolor är friskolor. Vi har skolor i Sverige som presterar i absolut världsklass, och det ska vi vara stolta över och värna. Jag vill se fler världsledande skolor i Sverige, inte färre.

Här skiljer sig Moderaterna och Vänsterpartiet tydligt åt. Moderaterna vill se fler bra skolor som utbildar barn. Det är inte driftsformen som spelar roll. Men för Vänsterpartiet spelar driftsformen roll. Man vill förbjuda friskolor oavsett hur hög kvaliteten är. Det är den stora skiljelinjen mellan våra partier.

(Applåder)

Herr talman! Isabell Mixter nämnde i sitt anförande att svensk skola har blivit sämre sedan friskolereformen genomfördes. Jag förstår att det är ett attraktivt narrativ om man delar Vänsterpartiets ideologi. Problemet är bara att det inte är med sanningen överensstämmande.

Låt mig ge några exempel på det. Det faktum att 80 procent av svenska folket vill kunna välja skola är ett ganska gott skäl till att fortsätta värna och utveckla friskolereformen. I Pisaundersökningen med externt rättade prov som genomförs i olika delar av världen ser vi att svenska friskolor presterar bättre. Eleverna kan mer i friskolor än i kommunala skolor oavsett socioekonomisk bakgrund. Dessutom visar forskning att konkurrens är bra för kvaliteten i skolan. Forskning från både IFN och IFAU slår fast att konkurrens gynnar både kvaliteten i verksamheten och elevernas kunskapsnivåer, och jag har inte sett någon kritik mot denna forskning, som presenterades för flera år sedan.

Sanningen, mina vänner, är att Vänsterpartiet inte vill se några friskolor. Det är det detta handlar om. Därför famlar man efter argument för att backa upp sin egen ideologi. Men faktum är att dessa problem inte finns. Det stämmer inte att svensk skola har blivit sämre. Den har tvärtom blivit bättre.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Detta sätter fingret på en fråga där vi fortfarande står ganska långt från varandra. Från Moderaternas sida menar vi att ansträngning alltid ska löna sig och att förkunskaper fortfarande spelar roll. Den reformering vi nu gör innebär att vi tar bort den skarpa F-gränsen och säger att det är den totala bakgrundskunskapen som ska räknas in när man söker sig vidare i sina studier. Till skillnad från Socialdemokraterna är vi inte beredda att säga att alla ska få gå på gymnasiet. Då skulle vi behöva sänka kunskapskraven på gymnasiet – annars skulle alltför många elever inte ha möjlighet att ta sig igenom gymnasieskolan. Här finns alltså en skillnad i våra synsätt. Vi tycker fortfarande att det är rimligt att ha en gräns för vilka förkunskaper som ska krävas för att kunna söka in på gymnasiet. Men vi tycker att fler än i dag ska kunna göra det, och vi tycker att det behövs en större flexibilitet.

Samtidigt föreslår vi ett nytt tredje spår på gymnasiet. Den grupp som inte har tillräckliga förkunskaper för att kunna gå ett vanligt nationellt program, såsom ett yrkesprogram, ska kunna gå en tvåårig yrkesskola som inte kräver gymnasiebehörighet men inte heller ger högskolebehörighet. Detta tredje spår gör att fler elever får chanser och möjligheter att bidra i samhället. Jag hoppas att Socialdemokraterna byter uppfattning och ansluter sig till denna linje. På det här sättet skapar vi möjligheter för alla elever att lyckas och bidra. Även om man inte har tillräckliga förkunskaper för att kunna gå ett teoretiskt program bör man få möjlighet att bidra. Därför behövs en ny nationell yrkesskola.

(Applåder)

Fru talman! Nu börjar vi skymta det som i både den här kammaren och dess föregångare har varit den stora politiska skiljelinjen i fråga om betyg, nämligen: Ska vi ha betyg eller inte? Det var det som våra partier uppehöll sig vid i väldigt många år, i stället för det vi diskuterar i dag: Hur ska betygen vara utformade?

När socialdemokraten Anders Ygeman, i dag vice ordförande i utbildningsutskottet, kom in i riksdagen motionerade han om att vi inte skulle ha några betyg alls i Sverige, och jag vet att det var något som SSU drev hårt. Jag är glad och tacksam över att vi nu är överens om att betyg är viktiga och att vi ska ha en kunskapsskola. Men under 90-talet handlade mycket av debatten om just det, och det tycker jag är värt att ha med sig när Niklas Sigvardsson pratar om reformer.

Nu hinner vi inte med någon längre historisk exposé över vem som har gjort vad. Men när den tidigare kommunisten Ylva Johansson fick ta över Utbildningsdepartementet, då som socialdemokrat, blev den betygsreform som föregående skolminister Beatrice Ask hade förberett inte bättre, för att uttrycka mig diplomatiskt.

Som jag sa i mitt tidigare replikskifte har vi ett gemensamt ansvar över blockgränserna för att göra upp med de problem vi ser i det svenska betygssystemet. Jag önskar att den tidigare regeringen hade tagit det helhetsgrepp som vi tagit genom att ge nationalekonomen Magnus Henrekson och hans team ett brett uppdrag att se över de problem vi ser i det svenska betygssystemet. Detta är bakgrunden till den proposition vi debatterar. I morgon ska vi rösta om den här i kammaren, och det gläder mig.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag ställa en fråga tillbaka till Niklas Sigvardsson, som pratar om utslagning. Jag undrar hur ni ställer er till yrkesskolan, som är en väg vidare för elever som kanske inte har tillräckliga förkunskaper.

Fru talman! Tänk er en elev som anstränger sig och varje kväll sitter vid köksbordet och gör sina läxor för att få de betyg som vederbörande verkligen förtjänar. Sedan konkurreras det barnet ut av en annan elev, som inte kan mer utan bara råkar ha gått på en skola som sätter mer generösa betyg.

Det är ingen hypotetisk situation. Det är verkligheten för tusentals elever i Sverige i dag. Chansen till en bra utbildning har delvis blivit ett lotteri. Det gör vi nu upp med.

Fru talman! Varje år lämnar nästan 20 000 elever grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det är ett underbetyg till det svenska skolsystemet. Det är oacceptabelt. Det system som vi har ärvt är ett misslyckande. I det systemet har betygsinflation tillåtits växa fram och öka år för år utan att någon tagit ansvar för det.

Vi moderater vill att den elev som anstränger sig ska veta att det lönar sig. Vi vill ha ett betygssystem där betyget faktiskt säger någonting om vad barnet kan, inte om vilken skola barnet råkar ha gått på. Det är grunden för den proposition som vi debatterar här i dag.

Fru talman! Den här propositionen vilar på tre ben. Det första handlar om att vi tar fram en ny betygsskala. Vi ersätter den nuvarande sexstegsmodellen med en skala från 1 till 10. När lärarna har fler steg att använda sig av får de bättre verktyg för att med ökad precision spegla vad eleverna faktiskt kan. I dag kan skillnaden mellan två barn med vitt skilda kunskaper osynliggöras inom ramen för samma betygsnivå. Det är inte rättvist mot vare sig barnen eller för den delen lärarna som sätter betygen.

Det handlar också om rättvisa för de elever som inte kan lika mycket. De barn som får betygssteg nummer 3 i det nya betygssystemet når inte upp till nivån av godtagbara kunskaper på nivå 4. Men nu kommer ansträngningen fortfarande att löna sig. Ligger man precis på gränsen till godtagbara nivåer kommer ansträngningen att räknas in i det totala betygsdokumentet. Det är en stor och påtaglig skillnad mot i dag.

På samma sätt får de elever som ligger långt ifrån godkänt tidigt en tydlig signal om det, och det finns möjlighet att sätta in stöd i rätt tid.

Det andra benet handlar om att vi nu inför nationella slutprov, som rättas centralt och som – hoppas vi – i stor utsträckning kan automatiseras. Inga enskilda lärare eller skolor ska kunna påverka utfallet. Proven ska ge ett oberoende, objektivt mått på vad eleverna faktiskt kan. De kan användas för att kalibrera betygsvärden och ingå som del av varje barns meritvärde. Det blir ett externt kvitto på kunskaperna.

De nationella slutproven är dessutom ett verktyg för att värna lärarrollens auktoritet. Vi tror att ett objektivt mått att förhålla sig till minskar pressen från elever, föräldrar och rektorer att sätta generösare betyg än vad som är rättfärdigt. Det bidrar till att stärka lärarna.

Det tredje benet handlar om kalibreringen, som också varit föremål för diskussion här i dag. Det låter tekniskt, men innebörden är enkel. Det som ska räknas är vad man kan, inte var någonstans man gick i skolan. Om en skola konsekvent sätter högre betyg än slutproven visar kommer betygen att kalibreras ned i meritvärdesberäkningen. Är förhållandet det omvända justeras de upp. Modellen bygger på 70 procent kalibrerat betygsvärde och 30 procent slutprovsresultat. Kalibreringen skapar den likvärdighet mellan skolor som vi tror är avgörande för att få bukt med glädjebetygen vi ser i dag.

Det bedömningssamråd som vi nu inför, där lärare som undervisar i samma ämne ska samråda med varandra inför betygssättning, skapar likvärdighet också inom skolor. Tillsammans täcker de två systemen hela bilden.

Fru talman! Låt mig också säga något om behörighetsreglerna, eftersom det är en fråga som engagerar här i kammaren. I dag kan ett enskilt svagt ämne stänga dörren till gymnasiet för ett barn som i övrigt presterar väl. Det är inte rättvist, och det ändrar vi nu.

Med ett meritvärde på lägst 4 som behörighetskrav får fler barn en verklig chans att komma in på gymnasieskolan. Starka resultat i andra ämnen kan nämligen väga upp för de där svagaste. Vi beräknar att antalet elever som saknar behörighet till gymnasiets nationella program ungefär halveras med det nya systemet.

Jag hör kritiken från oppositionen. Det sägs att systemet är komplext, att det saknas parlamentarisk förankring och att kalibreringen riskerar att undergräva lärarna. Låt mig bara kort få bemöta det.

Kalibreringen undergräver inte lärarnas roll. Den stärker den. Lärarna sätter fortsatt betyg utifrån sitt eget kunskapsunderlag, precis som i dag. Det är sedan en statlig myndighet som genomför kalibreringen. Lärares samlade bedömning utgör fortsatt en central del av meritvärdet. Men som jag nämnde i ett tidigare replikskifte kan vi inte ha tusentals olika måttstockar på vad en elev i Sverige ska kunna. Vi måste ha en gemensam måttstock. Det hoppas vi kunna nå med detta system.

Fru talman! Oppositionen kallar det nuvarande betygssystemet för ett historiskt misslyckande. Det håller jag med om. Men det väcker en naturlig fråga: Varför gjorde man ingenting åt detta under sina åtta år vid makten? Det krävs tydligen en borgerlig regering för att det faktiskt ska levereras även på det här området.

Mönstret är dessvärre bekant. Offentlighetsprincipen för friskolor är äntligen på plats, tack vare en borgerlig regering. Den tioåriga grundskolan är äntligen på plats, tack vare en borgerlig regering. Registerkontrollerna i skolan är nu skärpta, och det nya betygssystemet är nu reformerat – allt tack vare en borgerlig regering.

Fru talman! Det här är den sista av de stora skolpolitiska propositioner som vi debatterar denna vår, och det är ingen liten sak. Det nya betygssystemet är en del av någonting mycket större. Tillsammans med kunskapsbaserade läroplaner, ett förbättrat stödsystem, en ny lärarutbildning som rustar lärarna för klassrummet, fler åtgärder för trygghet och studiero i den svenska skolan och en reglering av lärarnas undervisningsuppdrag utgör detta den största förbättringen av den svenska skolan på 30 år.

Vi gör detta för att se till att alla barn får den bästa möjligheten att nå så långt de kan och så långt det bara går. Vi gör det för alla föräldrar som lämnar ifrån sig sina barn i hopp om att barnen ska få möjlighet att rustas för framtiden. Vi gör det för alla lärare där ute, som ska få de bästa möjliga förutsättningarna för det kanske viktigaste uppdrag man kan ha: att undervisa nästa generation.

En gång i tiden byggdes Sverige starkt av att livschanser utjämnades – det spelade ingen roll varifrån man kom, utan det som spelade roll var ens ansträngning och vart man var på väg. I skolan sker den resan på riktigt, och den skolan bygger vi nu. Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag önskar att jag kunde känna mig något tryggare med Niklas Sigvardssons ord än jag faktiskt gör här i dag.

Niklas Sigvardsson svarar på min fråga att Socialdemokraterna står bakom att vi går från att ha bokstäver till att ha siffror, från A–F till 1–10. Absolut, gott så, men den bärande delen av den här propositionen handlar ju om att kvalitetssäkra och förankra betygen i något. Vi kan inte ha tusentals olika måttstockar, utan vi måste hitta en nationell måttstock om betygen också fortsättningsvis ska kunna användas för ansökning till vidare studier.

Det är därför det gör mig orolig att Socialdemokraterna reserverar sig mot kalibreringen och mot de centralt rättade nationella proven. Jag vill ge Niklas Sigvardsson en möjlighet att förklara. Betyder det att Socialdemokraterna inte står bakom de delarna av reformen? Eller betyder det att vi kan känna oss trygga med att ett nytt betygssystem kommer att kunna implementeras och kommer att ge svenska skolor, lärare och elever ro och andrum i implementationen framöver? Kan man känna sig trygg med att det här betygssystemet, även om det kanske inte är helt perfekt, är tillräckligt bra för att kunna fungera under överskådlig tid?

Fru talman! Det är helt uppenbart att Sverige har stora problem i dag med ett betygssystem som inte är rättssäkert. Vi har i nära 30 års tid sett en ökande grad av betygsinflation i det svenska utbildningssystemet. Det är inte rättvist att en elev som verkligen anstränger sig riskerar att få ett lägre betyg än en annan elev som kanske egentligen kan mindre men som råkar gå på en skola som sätter mer generösa betyg.

Det är inte helt enkelt att göra upp med detta. Jag tror att vi är överens om problembilden, men frågan är hur vi tillsammans kan lösa detta. Det här är något som regeringar av båda partifärger har brottats med och, med handen på hjärtat, borde ha gjort något åt under ganska många års tid.

Nu gör vi det. Vi bad nationalekonomen Magnus Henrekson att tillsätta en utredning med honom i spetsen, som fick ta fram ett nytt system med utgångspunkt i den senaste forskningen och internationell erfarenhet.

Vi vet att lärare är väldigt skickliga på att sätta sina egna betyg och att ranka sina egna elever i sin klass. Men att förvänta sig att en lärare i en klass ska veta vilken måttstock en annan lärare har i en annan klass i en annan del av landet är inte rimligt och heller inte möjligt. Det är också bakgrunden till de förslag som vi har här i dag. Det är bakgrunden till externt rättade centrala prov. Det är bakgrunden till den kalibrering som föreslås i modellen.

Jonas Vlachos konstaterade i en debattartikel nyligen: ”Ett bättre system behöver inte vara felfritt.” Det här är ett bättre system för att det möter många av de problem vi ser i dag.

När jag lyssnar på Niklas Sigvardsson hör jag väldigt mycket om problem och risker som eventuellt finns med det här systemet. Men det är med Jonas Vlachos ord ett bättre system och behöver inte vara felfritt.

Min fråga till Niklas Sigvardsson är: Delar han den bilden, och kommer det nya betygssystemet att fortsätta implementeras också om Socialdemokraterna får makten över Utbildningsdepartementet?

Fru talman! Vi genomför nu den största reformeringen av svensk skola på 30 år. Den innebär ett skifte i synen på kunskap i den svenska skolan. Nu uppvärderar vi fokus på kunskap med utgångspunkt i hur barn lär sig bäst, bland annat inom kognitionsvetenskapen.

Det sker nu en förskjutning i många delar av världen, eftersom man har sett att det experiment som hittills har bedrivits, och som ansågs vara modernt på 90-talet, inte fungerar. Det innebar att barn själva skulle hitta sin egen sanning, att barn själva skulle forska och hitta svaren och att vi skulle tona ned fokus på stoff och innehåll. Pendeln slår nu tillbaka.

Det kanske inte är så trendigt, men vi vet att det som fungerar bäst är fokus på kunskap med en tydlig, explicit undervisning av en lärare som leder undervisningen i klassrummet. Detta genomför vi nu, och det genomsyrar alla de reformer som vi nu implementerar. Det här är en mosaik av reformer – de hänger ihop även om vi debatterar dem på olika dagar.

Ledamoten Hansén efterfrågade att forskarsamhället ska få bedöma vilken forskning som ska vara gällande. Jag menar att det även här finns målkonflikter. Olika forskningsområden har olika syn på de här frågorna, och att låta kampen bedrivas internpolitiskt på respektive lärosäte tror jag inte är en framkomlig väg framåt.

Vi har ett övergripande ansvar för undervisningen i Sverige. Vi måste säkerställa att den vilar på evidens, och då har vi ett ansvar att konstatera att den behöver utgå från de bästa resultat som vi kan hitta. Det är bakgrunden till att de experter som har utsetts till Läroplansutredningen nu, genom Skolverket, även är med i implementeringen och framtagandet av kurs- och läroplaner. Det är för att säkerställa att denna implementering går till på bästa möjliga sätt.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Hansén för frågan.

Vi gör nu upp med de problem som har funnits i den svenska skolan under alltför många år. Ibland låter det i debatten som att man kan välja fritt, och att det finns massor med olika metoder som man skulle kunna använda sig av. Tyvärr ser vi fortfarande att man på lärarutbildningarna på många lärosäten i Sverige undervisar i många olika metoder så att lärarna ska få välja vilka de vill använda när de senare ska undervisa.

Det låter ju fint och vackert – jag är för mångfald och frihet, tro mig. Problemet är, vilket ledamoten Hansén mycket väl känner till, att all forskning inte är sann bara för att den heter forskning. All forskning väger inte lika tungt. Vår uppgift, och expertmyndigheternas uppgift i ett senare skede, blir att värdera forskning. Vad finns det till exempel för forskningsstöd för en viss teori? Vad finns det för stöd för en viss metod, till exempel strukturerad avkodning som vi pratar om här i dag? Med vilken metod lär sig barn bäst att läsa? Då är det skillnad mellan en mindre observationsstudie och stora datadrivna studier av hur barn bäst lär sig.

Enligt skollagen ska undervisningen vila på evidens och beprövad erfarenhet. Det förstärker vi nu med de nya skrivningarna i läroplanen. Vi konstaterar att det har varit en brist att alltför många lärare varken har fått lära sig de här metoderna på lärarutbildningen eller sedan har varit rustade för att undervisa våra barn med de här metoderna.

Svaret på Hanséns fråga är tydligt: Vi väljer de metoder som vi konstaterar att det finns starkast forskningsstöd för. Sedan hoppas jag att skrivningarna, i det arbete som Skolverket nu bedriver, kommer att öppna för fortsatt forskningsutveckling framöver. Men detta är grunden för de reformer som vi nu genomför.

Fru talman! För en lärare som ska undervisa om till exempel en atom underlättar det att kunna säga att en atom har en kärna och elektroner som kretsar kring kärnan på samma sätt som planeterna snurrar runt solen i ett solsystem. Vi använder nämligen ofta kunskap för att lära oss ny kunskap.

Jag tycker att ett av de bästa sätten att beskriva hur vi lär oss är att likna det vid en kardborre. Ni vet – kardborren har små krokar som gör att andra saker fastnar. Det är så kunskap fungerar. Ju mer vi vet, desto mer kan vi lära oss, för vi knyter och relaterar kunskap till sådant vi redan vet.

Liknelsen om atomerna och elektronerna kommer från en professor som heter ED Hirsch och som skrev en bok som blivit banbrytande på området. Den kom ut 1996, två år efter den svenska läroplanen 1994. Boken heter på engelska The schools we need and why we don´t have them, alltså de skolor vi behöver och varför vi inte har dem.

Därefter har vi fått en bred forskningsutveckling och forskningsbas på området. Han beskriver varför vi behöver läroplaner som fokuserar på kunskap framför förmågor hos små barn. Man behöver alltså först lära sig fakta och kunskap för att sedan kunna lära sig mer under hela skoltiden och använda det för att utveckla sina förmågor.

Han beskriver väl i sin bok att detta i synnerhet gäller elever som kommer från mindre bemedlade hem, som har tuffare hemförhållanden och som inte har föräldrar som läser böcker för dem varje kväll eller tar med dem ut och visar dem världen. De behöver en skola som fyller på med all den kunskap som behövs.

Detta, mina vänner, är skolans riktiga kompensatoriska uppdrag. Det handlar om att säkerställa att alla elever får den bas de behöver. Om man inte har lärt sig om planeterna och solsystemet får man det svårare att lära sig om andra saker senare under skoltiden. De elever som inte får med sig kunskapen hemifrån riskerar att halka efter, och gapet växer år efter år. Det blir en snöbollseffekt. Det här är en fråga om rättvisa och om att skolan ska ge alla elever samma möjligheter att lyckas. Detta är det enskilt viktigaste i de nya läroplanerna.

Fru talman! I dag lämnar en av sex elever grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det är inte en statistisk fotnot utan ett brutet löfte som vi som samhälle har gett till hundratusentals unga människor. Sverige har under lång tid rört sig i fel riktning. Pisaresultaten 2022 visade att var fjärde 15åring – en av fyra – inte kan läsa ordentligt. De behärskar inte grundläggande läsförståelse. Samtidigt ökar skillnaderna mellan våra elever. I ett land som Sverige, som en gång stolt kallade sig kunskapsnation, är detta fullkomligt oacceptabelt och bakgrunden till den proposition som vi debatterar här i dag.

Fru talman! Låt mig börja med det kanske mest grundläggande här, nämligen att kunna läsa. Det verkar enkelt, men bakom siffrorna för bristande läsförståelse döljer sig en pedagogisk missvisning som har fått pågå under alltför lång tid. Sverige har under decennier tillämpat metoder för läs- och skrivinlärning som saknar tillräckligt vetenskapligt stöd. Nu blir det stopp för det.

Nu konstaterar och fastslår vi i de nya läroplanerna att läs- och skrivinlärning har en särställning under lågstadiet därför att det är helt avgörande för kommande skoltid. Lärarna ska få stöd i att bedriva undervisning som vilar på vetenskaplig grund. Det handlar om systematisk och explicit undervisning med hjälp av phonics, eller den strukturerade avkodningsmetoden, som det har översatts till på svenska. Den ska vara grunden, för där finns en mycket bred vetenskaplig grund.

I debatten låter det ibland som att det är en av flera metoder som man kan välja och vraka mellan som man vill, men så ser inte forskningsstödet ut. Det är solklart och tydligt vilken metod som bäst lär barnen att läsa, och då är det vårt ansvar att säkerställa att de gör det.

Det här låter kanske tekniskt, men i praktiken handlar det om att varje lärare i årskurs 1 ska ha ett tydligt, evidensbaserat verktyg i handen för att lära varje barn att avkoda en text. Det är inte en detalj utan helt avgörande för vår svenska skolutveckling och allt lärande framöver.

Fru talman! En skola som inte ger barn möjlighet att läsa, skriva och räkna sviker barnen inte bara i klassrummet utan faktiskt för livet. Sveriges Lärare visade nyligen att elever som lämnar grundskolan utan slutbetyg har 20 gånger högre odds att dömas för våldsbrott jämfört med elever som har fullständiga betyg – 20 gånger högre! Det är vad som står på spel när vi talar om kunskapsresultat här i dag.

Det handlar om livschanser. Det handlar om frihet och möjlighet att forma sitt eget liv. Moderaterna menar att en lyckad skolgång är den viktigaste skyddsfaktorn mot framtida utanförskap. Därför är detta inte enkom en utbildningspolitisk fråga utan en av de viktigaste jämlikhetspolitiska frågor som vi kan ta tag i.

Vad handlar då de nya läroplanerna om, och vad innehåller de? Som vi har hört här i debatten i dag handlar det om kunskap, kunskap och kunskap. Jag tänkte göra tre nedslag.

Det första handlar om kunskapsinriktning med tydlig progression – en stor brist i den nuvarande läroplanen som vi nu gör upp med. De nya kursplanerna ska ha en tydlig struktur: syfte, bidrag till skolans mål, innehåll, undervisningsstrategier och betygskriterier.

Grundläggande kunskaper och färdigheter som att läsa, skriva och räkna betonas, särskilt i de tidiga åren. Mer kognitivt avancerade moment som analys och reflektion introduceras senare och stegvis, efter hand som barnen får en kognitiv utveckling som gör att de klarar av att hantera det och efter hand som de får den kunskapsbas – stoffet – som de behöver för att kunna analysera och problematisera. Det handlar inte om att vi sänker ambitionerna, utan det handlar om att ha en förståelse för hur barns hjärnor fungerar.

Det andra handlar om att vi stärker lärarnas roll. Det ska framgå av skollagen att det är läraren som förmedlar och förankrar kunskaper hos eleverna. Det är läraren som bestämmer över undervisningen. Det är ett professionellt ansvar som inte kan delegeras till elever eller föräldrar. Det innebär att vi nu begränsar möjligheten för vårdnadshavare att utöva ett långtgående inflytande som kan gå ut över lärares arbetsförhållanden och undervisningens kvalitet, vilket utredningen också konstaterar.

Här finns en tydlig konflikt med oppositionen, som gemensamt opponerar sig mot det minskade elevinflytandet. Som vi har hört här i tidigare replikskiften har vi sedan 90-talet sett en trend i Sverige mot ett stärkt elevinflytande, på lärarnas bekostnad. Samtidigt har lärarrollen tonats ned.

Skyldigheten att anpassa undervisningen efter varje enskild elev är i dag långtgående, precis som vårdnadshavarnas rätt till inflytande. Det har lett till förväntningar som inte går att uppfylla och en otydlighet när det gäller lärares ansvar för undervisningen.

Vi menar att det är lärarna som leder, planerar och genomför undervisningen. Därför tar vi nu äntligen bort eller tonar ned de skrivningar som hittills har funnits när det gäller elevernas inflytande. Det finns en fundamental skillnad i grunden mellan regeringen och oppositionen i synen på undervisning.

Det tredje jag vill lyfta fram är en reform som riskerar att hamna lite i skymundan här i debatten, nämligen den nya kursplanen i grundläggande svenska. I dag är kursplanen i svenska som andraspråk inte anpassad för elever som är nybörjare i språket. Nivån är satt för elever som har en viss förkunskap, vilket innebär att nyanlända elever möter mål som i praktiken är ouppnåeliga under de första åren.

Nu inför vi en ny kursplan i grundläggande svenska, med realistiska och anpassade mål som ger eleverna en verklig och rimlig chans att lyckas i sin språkinlärning och som ger lärarna relevanta verktyg. Det är en reform som görs av respekt för lärarnas situation, och vi förtydligar att målet är att eleverna sedan ska övergå i ordinarie svenskundervisning.

Fru talman! De nya läroplanerna träder i kraft höstterminen 2028, samma tidpunkt som den tioåriga grundskolan. Det är klokt. Ett samordnat införande ger skolor, lärare och skolhuvudmän tillräckligt med tid att förbereda sig.

Men låt oss inte låtsas som att vi har tid att vila. Det arbete som nu måste ske med att ta fram de nya kursplanerna för alla ämnen i den obligatoriska skolformen är stort. Det kräver att Skolverket arbetar effektivt, att remissinstanser involveras och att implementeringen tar hänsyn till lärares vardag och till forskning om hur barn bäst lär sig. Detta arbete pågår just nu, och vi följer det mycket noga.

Precis som mina kollegor konstaterade tidigare i debatten är det en av anledningarna till det tidigare misslyckandet med implementeringen av läroplanen från 2011.

Avslutningsvis, fru talman, är skolan samhällets viktigaste investering. Den ger oss möjligheter att utjämna livschanser och ge varje barn en god start i livet. Det som ska spela roll är inte varifrån man kommer utan vart man är på väg.

Det kräver att vi menar allvar med det vi säger: att vi sätter kunskap i centrum, att vi litar på lärarna och att vi ger eleverna det som de faktiskt behöver för att klara sig, nämligen en skola som fokuserar på kunskap. Det är detta som dessa läroplaner syftar till. Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Niklas Sigvardsson verkar ha missförstått betänkandet. Det är alltså inte skillnader i elevinflytande som utredningen pekar på, utan man pekar på att elevinflytandet orsakar skillnader i kunskapsutveckling.

De som drabbas hårdast av en bristande och försvagad lärarroll – av att läraren inte har ett tydligt mandat att leda sitt klassrum – är nämligen de elever som har det tuffast. Eleverna med svagast förutsättningar hemma är de som drabbas hårdast av dessa flummiga skrivningar om krav på elevers inflytande över undervisningen. Det är därför vi nu förändrar det här.

Niklas Sigvardsson säger att det är jag som ledamot som påstår detta. Nej, jag citerar alltså vår utredning på nästan tusen sidor. En lång rad experter har medverkat i den och gemensamt kommit fram till slutsatsen att det i dag är ett problem att elevernas – och vårdnadshavarnas – inflytande har blivit alltför starkt. Det gör vi nu upp med. Nu förtydligar vi att det är lärarna som leder undervisningen.

Det stämmer att vi därmed försvagar det krav på elevinflytande som hittills har gällt och att vi luckrar upp skrivningarna om vårdnadshavares inflytande över undervisningen. Det är nämligen lärarna som ska leda undervisningen. De ska planera innehållet i undervisningen och leda undervisningen i klassrummet.

Här finns det en tydlig målkonflikt, och därför upprepar jag den fråga som Niklas Sigvardsson inte svarar på. Här finns det en målkonflikt: Vi kan inte både äta kakan och ha den kvar, och vi kan inte både påstå att det är viktigt att det är läraren som leder undervisningen och samtidigt blunda för det faktum att detta betyder att vi måste försvaga elevinflytandet. Vi kan inte ha båda de här sakerna samtidigt.

Detta konstaterade utredningen, och det är bakgrunden till de förändringar vi nu genomför. Därför står jag bakom förslaget i betänkandet – eftersom jag tror på en stark lärarroll i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Sedan 90-talet har vi sett att det har skett en ganska stor förskjutning i dessa frågor i Sverige. Vi har sett att synen på elevinflytande har förändrats. Betydelsen av elevinflytande i skolan har ökat på bekostnad av lärarnas roll i klassrummet. Det har lett till en skyldighet att anpassa undervisningen efter enskilda elevers behov, och det har också stärkt vårdnadshavarnas rätt till inflytande över undervisningen.

Konsekvensen av detta blir helt omöjliga förväntningar på lärarna. Den här kalkylen går inte ihop, och det är inte längre tydligt att det är lärarna som leder och bestämmer över undervisningen i skolan. Dessutom har vi de senaste decennierna sett en trend från lärarledd och katederledd undervisning till mer av individuellt och självständigt arbete bland eleverna.

Det är en omfattande och stor utredning – nästan tusen sidor – som ligger till grund för den proposition som vi ska besluta om i dag. Det är ett digert och omfattande arbete. Man konstaterar uttryckligen att den här utvecklingen har lett till sämre kunskapsutveckling och ökade skillnader mellan elevgrupper. Den förändring som vi nu gör när det gäller elevinflytandet hänger alltså ihop med att vi ska möta de problem vi har sett med ökade skillnader mellan elevgrupper och en sämre kunskapsutveckling.

Här finns det en väldigt tydlig målkonflikt. Därför har jag en fråga till ledamoten Sigvardsson. I ditt anförande säger du att ni både vill ha kakan och äta den. Alla tusen blommor ska få blomma samtidigt. Vi ska både ha en stark lärarroll och bibehålla ett oförändrat elevinflytande. Enligt mig och utredningen är det helt omöjligt. Det är en målkonflikt som inte går ihop. Därför är min fråga till ledamoten: Vilket av de här två är viktigast – lärarnas eller elevernas inflytande?

Fru talman! Det är en självklarhet att all undervisning i den svenska skolan ska vila på vetenskaplig grund. Det säger skollagen, det är vad föräldrar förväntar sig när de på morgonen lämnar sina barn vid skolporten och det är vad lärarna förtjänar, alltså att få rekommendationer rotade i vad forskningen säger, inte i tyckanden.

Ändå konstaterar Riksrevisionen att statens arbete på detta område har brister. Stödet är fragmentiserat, och kunskapsunderlagen riskerar att baseras på ofullständiga eller alltför subjektiva sammanställningar av forskning. Det är en allvarlig iakttagelse, och den ligger helt i linje med det regeringen redan har identifierat och som är bakgrunden till det stora reformarbete regeringen bedriver på detta område.

Låt mig börja med det viktigaste: vad regeringen faktiskt gör och har gjort. Nu inrättas ett vetenskapligt råd på Skolverket. Det är ett konkret steg för att säkerställa att den information som tas fram och sprids till skolan verkligen vilar på vetenskaplig grund. Det är precis den typ av strukturell förändring som behövs.

Statskontoret har presenterat sin rapport, som är ett resultat av ett uppdrag från regeringen efter att problem med överlappning i myndighetsstrukturen på skolsidan identifierats. Här konstateras att det finns utmaningar i fördelningen av uppgifter och ansvar mellan skolmyndigheterna. Denna rapport bereds nu på Regeringskansliet.

Det här är inte passivitet. Det här är resultatet av ett medvetet arbete av regeringen. Det handlar om att ta ansvar, göra analysen ordentligt och sedan fatta välgrundade beslut. Oppositionen väljer att kalla det för pågående processer utan konkreta besked. Jag väljer att kalla det för ansvarsfullt beslutsfattande. Vi ber inte om ursäkt för att vi inte hastar fram reformer som inte är genomtänkta.

Fru talman! Det är ingen hemlighet att det har riktats kritik mot Skolverket – och inte utan anledning. Efter över sju års arbete och nära 1 miljard kronor ställdes de digitala nationella proven in under förra året, vilket var ett stort misslyckande. Detta ärvde regeringen av den vänsterregering som gav Skolverket ett otydligt uppdrag från dag ett.

Men vi städar upp. Vi har förtydligat Skolverkets uppdrag med läroplanerna. Oberoende experter från Läroplansutredningen har getts en aktiv roll i detta arbete, och man har tillsatt en särskild samordnare med kompetens inom kognitionsforskning. Myndigheten har fått i uppdrag att säkerställa tillräcklig intern kompetens inom kognitionsvetenskap. På område efter område tar vi ansvar.

Fru talman! Riksrevisionen rekommenderar att stödet till skolan stärks och att kunskapsunderlagen håller högre kvalitet. Detta utgör en viktig grund för regeringens fortsatta arbete.

Statskontorets rapport pekar mycket riktigt på att ansvarsfördelningen mellan skolmyndigheterna behöver bli tydligare. Vi delar denna analys, för i dag finns det överlappningar. Jag ser fram emot att följa förslagen.

Oppositionen kräver i sin reservation att en enda myndighet omedelbart ska ges huvudansvaret för systematisk forskningssammanställning, att Skolverket och SPSM ska styras om mot kunskapsstöd i stället för forskningskommunikation och att beprövad erfarenhet ska dokumenteras och värderas av en utsedd aktör.

Ambitionen är inte fel. Men att vi i riksdagen ska peka med hela handen och kräva att regeringen genast ändrar en myndighetsstruktur utan att de nödvändiga utredningarna görs är att inta en oppositionsroll, inte att ta ansvar.

Jag noterar dessutom att det var under Socialdemokraternas tid vid makten som Skolverket svällde och blev stort och splittrat och att den fragmentisering som Riksrevisionen nu kritiserar i hög grad är en produkt av de val som gjordes under de åtta åren av vänsterstyre. Det är också därför vi nu städar upp.

Fru talman! Att utbildningen i den svenska skolan ska vila på vetenskaplig grund är grunden för allt. Om lärare undervisar med metoder som saknar vetenskaplig förankring, vilket dessvärre har hänt, inte minst inom läsundervisningen, riskerar vi hela generationers kunskapsutveckling.

Därför gör vi nu om läroplanerna och lärarutbildningarnas kursplaner. Därför inför vi bland annat avkodning som vetenskapligt baserad metod för läsinlärning. Evidens visar att denna metod fungerar, och då behöver vi också säkerställa att man undervisar enligt den. Därför lägger vi också om läroplansarbetet så att fokus blir på kognitionsvetenskap. Därför vidtar vi de åtgärder som krävs för att skolmyndigheterna ska fungera på ett sätt som faktiskt stöder skolan – med kunskap, inte med förvirring.

Vi är inte klara, men viktigt arbete i rätt riktning har påbörjats.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Ledamoten och jag har fundamentalt olika syn på föräldrars roll. Vi moderater vill stärka föräldrars ansvar för att upprätthålla och bidra till sina egna barns utbildning. Vi har högt ställda förväntningar på alla elever.

Vi vill att alla elever i den svenska skolan ska ha möjlighet att lyckas. Det är därför vi tycker att det är otroligt viktigt att också inkludera föräldrarna, vårdnadshavarna, i barnens skolgång. Det raljerar ledamoten Hansén kring och säger att ett papper inte kan bygga en skolkultur. Givetvis inte! Det är ingen som har påstått det.

Vi genomför nu en hel palett av åtgärder som har tagits fram av en mycket erfaren skolledare. Happy Hilmarsdottir Arenvall har erfarenhet, som rektor, skolledare och skolhuvudman i såväl Stockholm som Järfälla, av att just vända utvecklingen i stökiga skolor och se hur viktig relationen med föräldrar är. Därför föreslår hennes utredning ett förväntansdokument, som stärker skolans arbete i relationen med vårdnadshavarna.

Det är alltså erfarna skolledare som har tagit fram förslagen som vi nu lägger på bordet och som Miljöpartiet motsätter sig. Att få det att låta som om vi själva har hittat på förslagen är minst sagt ganska fräckt. Men den fundamentala skillnaden mellan våra partier kunde inte bli tydligare än i den här debatten.

Moderaterna ser att vi behöver ge nationella verktyg och redskap till lärare och rektorer, som bedriver ett viktigt trygghetsskapande arbete ute i skolorna. Vi ger dem nu de verktyg de själva har efterfrågat.

Jag kan bara beklaga att det utifrån den här debatten fortfarande verkar finnas stora skillnader mellan våra partier när det gäller ambitionen att skapa trygghet och studiero i den svenska skolan.

(Applåder)

Herr talman! Det var mycket i ledamoten Hanséns inlägg som jag kan konstatera att vi inte tycker lika om. Camilla Hansén konstaterar att det inte går att bygga reformer på ”svaga” utredningar och att papper med regler inte skulle underlätta trygghetsarbetet i den svenska skolan, trots att vi vet att det vi föreslår fungerar i Sverige och på andra håll i världen.

Miljöpartiet ursäktar föräldrar som lever under förutsättningar som gör det svårt för dem att upprätthålla sitt föräldraansvar och konstaterar att vi inte kan förvänta oss att de ska vara delaktiga i sina barns undervisning och framgång i skolan.

Ledamoten konstaterar också, apropå mobilförbud och mobiltelefoner, att man klarar av det redan i dag och att det därför inte finns något behov av en sådan reform.

På område efter område kan jag konstatera att vi står väldigt långt ifrån varandra. Ledamoten Hansén står också långt ifrån det som Sveriges skolledare och lärare efterfrågar.

Med den här propositionen ger vi fler verktyg till Sveriges lärare och skolledare. Vi ger dem utökade mandat och befogenheter att stänga av och tillfälligt omplacera elever – också under längre tidsperioder och utanför den egna skolenheten. Vi genomför det som en majoritet av Sveriges skolledare efterfrågar, nämligen en nationell reglering kring mobilfri skola så att samma regler ska gälla på alla skolor i Sverige.

Min fråga till ledamoten Hansén är varför Miljöpartiet motsätter sig detta när en majoritet av Sveriges skolledare och lärare efterfrågar den här typen av verktyg i sitt arbete.

(Applåder)