Niklas Sigvardsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Svenskt civilt försvar behöver byggas upp. Men det kan inte endast byggas upp med myndighetsbeslut, beredskapslager eller uppmaningar till enskilda hushåll. Ett starkt civilt försvar behöver bygga på tillit mellan människor, demokratisk motståndskraft, lokal organisering och förmåga att snabbt nå ut med kunskap i hela landet.

Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att regeringen har valt att nedmontera en sektor som faktiskt möter alla dessa krav den här mandatperioden. Man har valt att skära ned var tredje krona till folkbildningen runt om i vårt land, vilket riskerar att försvaga den lokala förankringen och den snabba mobilisering som behövs vid kris, krig och andra samhällsstörningar.

Nu finns olika förslag på hur man skulle kunna stärka folkbildningens roll i det civila försvaret, vilket görs i många andra länder. Därför går min fråga till ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin: Varför slår regeringen undan benen för en unik resurs som vårt folkbildningssystem som skulle kunna stärka det civila försvaret?

Fru talman! Jag tror inte att jag fick svar på frågan varför Moderaterna har ändrat sig angående betyget F och den utslagning och hårda gräns som vi faktiskt ser.

Under de här decennierna är det borgerliga läroplaner och betygssystem som har varit ledande. Tanken med Lpo 94 var skola för bildning – jag tror att betänkandet hette så. Det tror jag att vi hade stått upp för allihop i dagens läge. Vi vill ha en skola som värderar kunskaper och står upp för bildning och långsiktiga kunskaper som håller över tid.

Därför är det intressant att Moderaterna vill göra det här. I Josefin Malmqvists replik fick vi höra det ena med det tredje och namn på olika partier och företrädare som räknades upp i talarstolen. Men det viktigaste är att vi socialdemokrater ända sedan Jan Björklunds skola med en hård F-gräns infördes 2011 har velat ta bort F-gränsen. Vi har jobbat i den riktningen, men under den här mandatperioden anklagas vi gång på gång för att inte ha gjort någonting.

De som säger att Socialdemokraterna inte har gjort någonting och som nu vill få det till att det är de själva som genomför det här, såsom ledamoten Malmqvist själv, är de som har sett till att vi inte har kunnat genomföra någonting. Vi socialdemokrater har velat avskaffa det hårda betyget F, som innebär att ungefär 20 000 elever slås ut ur den svenska skolan. Med den reform som görs i dag kommer det ändå att vara kanske 10 000 elever som slås ut.

Det här är den viktiga delen. Hur jobbar vi med detta utan att försämra möjligheten till långsiktig kunskap framöver? Det är det vi vill. Vi vill att gymnasieskolan ska ge elever möjlighet att göra omval i framtiden. Man ska kunna få ett jobb men också ha ”bärighet” för vidare utbildning efter gymnasietiden. Det är det som är det viktiga. Vi har tillsammans med parterna långa diskussioner om vad som är den bästa vägen framåt för att se till att minska utslagningen i den svenska skolan.

Fru talman! Ledamoten Malmqvist pratade om att Socialdemokraterna och de andra nuvarande oppositionspartierna inte gjorde någonting under sina åtta år vid makten. Det är intressant att ledamoten uppehöll sig ganska länge vid varför det är bra och rättvist att man nu slopar betyget F – den som med det nya betygssystemet får en trea i bedömning ska få kredd för det. Då är det värt att påminna om att Moderaterna motverkade den föregående regeringens steg mot att öppna för en mindre skarp F-gräns. Det fanns förslag, men Moderaterna sa aktivt i debatten: Här ska vi inte slopa någon F-gräns – det sänker kraven!

Det är intressant att höra moderater prata om att den tidigare regeringen, ledd av Socialdemokraterna, inte gjorde någonting. I själva verket gjorde vi socialdemokrater ganska mycket av det som ledamoten tar upp. Till exempel införde vi registerkontroller på gymnasienivå, vilket inte fanns tidigare. Vi reformerade mycket av Björklunds skola från 2011 – det var den som vi tog över. Nu står Moderaterna ofta och pratar om att den är för dålig. Men det var Moderaternas skola. Det var den regering där Fredrik Reinfeldt var statsminister som 2011 införde betygssystemet med en hård F-gräns, som har slagit ut barn och elever under drygt ett decennium. Det var inte Socialdemokraterna som införde det.

Fru talman! På Josefin Malmqvist låter det som att man äntligen gör upp med ett system som vi socialdemokrater byggt. Men faktum är att majoriteten vill riva ned den skola som de själva varit med och byggt upp under både 1990-talet och 2010-talet.

Vad var det som fick Moderaterna att se att F:et är så orättvist som det tydligen aldrig var under de åtta år då vi satt vid makten?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Josefin Malmqvist, även om hon uttryckte en del oro.

Det är ganska tydligt att vi socialdemokrater går till val som ett samförståndsparti. Vi vill skapa breda överenskommelser. Det är därför vi till exempel har en reservation i det här betänkandet om att vi borde ha en bred parlamentarisk översyn även i implementeringsarbetet så att vi tillsammans i den här kammaren och i det politiska landskapet kan sitta ned och fundera: Blir det här som det var tänkt? Vad händer med de digitala nationella slutproven om det inte levereras någonting över huvud taget när betygssystemet implementeras? Vad händer när vi tittar på systemet och ser anvisningarna från Skolverket till alla tusentals lärare? Vad händer i reformen då?

Det är därför vi vill ha en bred parlamentarisk kommitté under implementeringsarbetet. Det är för att vi ska kunna nå en långsiktig, bred överenskommelse så att betygssystemet – som kanske är en av grundbultarna i hur vi mäter kunskap och hur vi ser till att det blir rättvist – faktiskt håller över tid. Det är en sådan ambition jag tycker att man måste kunna ha som politiker. När vi genomför så övergripande förändringar borde betygssystem vara en del där vi gemensamt kan komma överens, för det är något som påverkar generationer och decennier av elever som genomgår svensk skola. Många av dem har inte ens börjat svensk skola i dag, och vissa är inte ens födda av dem som kommer att genomföra den här typen av betygssystem.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Josefin Malmqvist, för frågan!

Det vi kan ta med oss från morgondagens omröstning är att vi socialdemokrater röstar ja till den lagstiftning som ligger bakom det här betygssystemet. Vi röstar ja för en tiogradig skala från 1 till 10.

Att vi som opposition lyfter fram vad vi ser som farhågor och problem tror jag tillhör en oppositions roll. Men vi har också läst Skolverkets utvärdering, som man genomförde tidigare än utredningen för att titta på möjliga modeller för att jobba med ökad likvärdighet.

Vi tog till exempel tag i centralt rättade prov som en del av systemet redan under vår regeringstid för att faktiskt möjliggöra en mer likvärdig bedömning. Man kan alltså vara trygg med att vi socialdemokrater röstar ja till den proposition som ligger på bordet.

Sedan kan vi ju säga så här: Att det här systemet blir långvarigt hade tryggats om vi hade fått sitta tillsammans och genomföra det. Vi ser ju också problemet med att vi behöver jobba med likvärdigheten brett över systemet. Det är därför vi röstar ja till det här.

Jag tror inte att Josefin Malmqvist behöver vara så orolig över att den här förändringen inte kommer att vara bestående om Socialdemokraterna får makten på Utbildningsdepartementet. Men att vi lyfter fram farhågor om en proposition som vi inte har deltagit i arbetet med över huvud taget tror jag är ganska logiskt utifrån att vi är ett oppositionsparti.

Fru talman! Det är ingen tvekan om att utslagningen av elever kommer att vara en av de viktigaste uppgifterna gällande skolan för en socialdemokratiskt ledd regering. Oavsett hur betygssystemet ser ut och hur systemet ser ut överlag kommer det att vara viktigt.

Det är intressant. Även om utredningen pratar om 8–10 procent ligger vi fortfarande extremt långt över genomsnittet på den europeiska utbildningssidan. Genomsnittet för EU är 5 procent, men i dagens läge är vi uppe på 18–20 procent i vissa fall. I utredningens bästa scenario kommer vi kanske ned till 8–10 procent. Här finns därför otroligt mycket att göra.

Vi socialdemokrater är alltid öppna för att se på hur vi kan hitta så bra möjligheter som möjligt för att elever – barn och unga – ska kunna studera och få en trygg utbildning som de kan stå på länge under arbetslivet. Om det är något vi vet om den föränderliga arbetsmarknaden är det att man behöver ha goda kunskaper med sig när man träder in där. Arbetsmarknaden förändras extremt mycket under en livstid i dag. Att ha goda grundkunskaper gör att man kommer att kunna växla arbete under yrkeslivet men också få ett bra inträde på arbetsmarknaden.

Vi socialdemokrater kommer att fortsätta att jobba tillsammans med branscherna och arbetsmarknadens parter för att hitta den allra bästa lösningen så att fler unga kan gå vidare med goda kunskaper både i gymnasiet, till gymnasiet och efter gymnasiet. Då kan vi möjliggöra en god arbetsmarknad under lång tid.

(Applåder)

Fru talman! När det gäller den första frågan är vi socialdemokrater positiva till centralt rättade prov. Det är ett viktigt steg för att skapa likvärdighet i bedömningen i hela skolan. Det har varit viktigt nu när vi har haft nationella prov, till exempel, och det kommer det att vara även fortsättningsvis i det här systemet. Det är en viktig del i att se till att betygen är rättvisa över hela landet.

Precis som jag sa inledningsvis i mitt anförande handlar det om att man som elev måste kunna känna sig trygg med att den bedömning som görs i skolan, till exempel i Jönköping, som jag kommer från, är densamma som den som görs i ledamoten Reslows Malmö. Man måste kunna lita på att systemen fungerar, och centralt rättade prov är en del i detta.

Att se till att det blir rättvist är viktigt, men den del som handlar om utslagning är också viktig. Där måste vi fortsätta. Vi socialdemokrater har haft många och täta dialoger med arbetsmarknadens parter under den här mandatperioden för att se hur vi kan hitta ett system som gör att arbetsmarknaden får den kompetens som den behöver. Det handlar om vad som behövs på ett yrkesprogram eller liknande för att man ska kunna ta ett jobb.

Vi ska inte nedvärdera att gå ett yrkesprogram. Dessa program är en svår utbildning för många. Personligen kan jag säga att jag passar mycket bättre på ett teoretiskt program än på ett praktiskt program, så som jag fungerar. Det är därför viktigt att ha en dialog med arbetsmarknadens parter om vad som behövs för att kunna ta ett jobb på framtidens arbetsmarknad. Vilken kompetens behövs? Vilken säkerhet behövs när det gäller arbetsmiljökunskap och liknande?

Än så länge har svaret från arbetsmarknadens parter varit att de tycker att den tvååriga lösningen inte är en bra idé. De ser att det behövs mycket kompetens även i ämnen som kanske inte är rent praktiska, såsom svenska, engelska och matematik och samhällsorienterande ämnen, för att man ska kunna fungera på svensk arbetsmarknad. Det är viktigt, fru talman, att vi som samhälle vill att ungdomar ska kunna komma ut i vuxenlivet med goda kompetenser som gör att de blir dugliga och fungerande samhällsmedborgare.

Fru talman! Jag yrkar inledningsvis bifall till reservation 5.

Dagens debatt handlar om ett nytt betygssystem. Ett betygssystem måste vara rättvist, pålitligt och likvärdigt. En elevs kunskaper ska bedömas på samma sätt oavsett vilken skola eleven går i eller var i landet eleven bor.

Så fungerar det tyvärr inte i dag. Dagens betygssystem har under lång tid präglats av en skarp gräns mellan godkänt och underkänt. År 1994 infördes godkäntgränsen, och 2011 drev den dåvarande borgerliga regeringen igenom betyget F. Tanken var att tydligare krav skulle sporra fler elever, men resultatet har i stället blivit att alltför många unga har sorterats bort. Det är inte ett rimligt system. Under decennier har många unga människor fått sin framtid begränsad, inte för att de har saknat förmåga att klara gymnasiet utan för att betygssystemet har byggt på en alltför hård och fyrkantig spärr.

Därför behövs en reformering av det svenska betygssystemet. Det är positivt att den skarpa Fgränsen nu tas bort och att elevernas samlade kunskap ska få större betydelse. Men, fru talman, den avgörande frågan är om det nya systemet på riktigt kommer att göra upp med utslagningen av elever i den svenska skolan.

Kommer det att undanröja den stoppkloss som den hårda Fgränsen har inneburit?

I dag går 15–20 procent av eleverna ut grundskolan utan att vara behöriga till gymnasieskolans nationella program. Det handlar om ungefär 20 000 elever varje år som inte kan ta steget direkt från grundskolan till gymnasiet.

Här återstår mycket för regeringen att bevisa. Av utredningen och förarbetena till propositionen om ett likvärdigt betygssystem framgår det att 8–10 procent av eleverna även fortsättningsvis kommer att vara obehöriga. Det är naturligtvis en förbättring, men 8–10 procent innebär fortfarande att tusentals elever varje år riskerar att stängas ute från gymnasiets nationella program. Detta är långt ifrån den bild regeringspartierna har försökt ge när de hävdar att de nu gör upp med Fbetyget och dess utsorterande effekter.

Även om andelen minskar till 8–10 procent, i enlighet med utredningens scenario, skulle Sverige fortfarande vara i EU:s bottenliga, ja, till och med sämst när det gäller utslagning.

Detta är inte tillräckligt bra. Det nya betygssystemet kan därför inte betraktas som en slutpunkt, utan det måste vara början på ett fortsatt arbete för att se till att betydligt fler elever kan gå vidare från årskurs 9 till gymnasieskolans nationella program.

Vi vet ju vilka konsekvenserna kan bli för den elev som inte kommer vidare. Den som saknar fullständig gymnasieutbildning får betydligt svårare att etablera sig på arbetsmarknaden, löper större risk att hamna i långvarig arbetslöshet och får mer begränsade möjligheter att forma sitt eget liv. Det är ett misslyckande inte bara för den enskilda eleven utan också för samhället. Vi har inte råd att varje år låta tusentals unga människor hamna vid sidan av utbildning och arbete.

Därför måste de allra viktigaste frågorna framöver vara hur vi fortsätter att minska utslagningen och hur vi ser till att utslagningen inte fortsätter med det nya systemet. Ett nytt betygssystem måste ytterst bedömas utifrån om det öppnar fler dörrar för unga människor, inte bara utifrån bokstäver, siffror och beräkningsmodeller.

Fru talman! Problemen med betygssystemet handlar inte bara om den hårda Fgränsen. De handlar också om likvärdighet, betygsinflation och om de ekonomiska drivkrafter som finns i marknadsskolan. När skolor konkurrerar om elever och skolpeng skapas stark drivkraft att sätta högre betyg – något vi har sett de senaste decennierna. Betygen riskerar då att bli ett marknadsföringsverktyg i jakten på nya elever och ökade vinster.

Vi har sett hur betygsfiffel och betygsinflation har urholkat förtroendet för systemet. Elever på vissa skolor har fått högre betyg än vad deras resultat motiverar. Betygen har blivit en valuta på skolmarknaden, vilket är djupt problematiskt. Betyg ska vara ett mått på elevers kunskaper, inte ett konkurrensmedel mellan skolor. Betyg ska vara rättvisande och gå att lita på vid antagning till nästa utbildningsnivå. De ska inte användas för att locka elever i syfte att öka skolföretagens lönsamhet.

Därför räcker det inte att förändra betygsskalan eller införa nya tekniska modeller. För att få ett rättvist och likvärdigt betygssystem krävs att vi också tar itu med de drivkrafter som skapar betygsinflation. Så länge vinstjakten och konkurrensen om eleverna består kommer också trycket att sätta omotiverat höga betyg att finnas kvar.

Vi socialdemokrater vill ha ett betygssystem som är rättvist och pålitligt, som minskar utslagningen och som inte korrumperas av betygsfiffel och vinstjakt.

Det finns också frågor om hur detta betygssystem ska fungera i praktiken. Kalibreringen måste vara begriplig för lärare, elever och vårdnadshavare. Ett betygssystem som få förstår riskerar snabbt att förlora sin legitimitet.

Vidare bygger modellen i hög grad på nationella slutprov. De var tänkta att genomföras digitalt, men införandet av de digitala nationella proven har havererat. Det väcker självklart frågor om hur robust systemet är.

Det finns också en risk att undervisningen i alltför hög grad inriktas på att eleverna ska prestera så bra som möjligt på ett enskilt slutprov. Men skolans uppgift är större än så. Undervisningen ska ge eleverna breda och varaktiga kunskaper, inte reduceras till provförberedelser.

Därför måste reformen följas noggrant och brister rättas till efter hand.

Vi socialdemokrater menar att eftersom det saknades bred parlamentarisk förankring under arbetet med att ta fram det nya betygssystemet behöver en bred parlamentarisk grupp arbeta under genomförandet för att det ska bli så bra som möjligt.

Fru talman! Något som ligger lite vid sidan av huvuddebatten är hur betygssystemet ska fungera i den kommunala vuxenutbildningen. Vi socialdemokrater menar att det återstår ganska mycket arbete för att säkerställa att det nya betygssystemet också blir rättvist och pålitligt för dem som studerar inom komvux.

Vuxenutbildningen har särskilda förutsättningar. Elever börjar och slutar vid olika tidpunkter, studerar i olika takt och kombinerar ofta utbildning med arbete och familjeliv. Komvux har även en central roll i kompetensförsörjningen.

Därför finns det skäl att vara orolig för en modell där antalet slutprov och tidpunkterna för proven begränsas. Det riskerar att skapa väntetider och flaskhalsar. Studerande tvingas vänta på prov för att kunna slutföra en kurs och gå vidare till nästa steg i sin utbildning.

Vi ser också en risk för att betygsättningen i alltför hög grad kommer att vila på ett enskilt slutprov och inte en sammanvägd bedömning av både slutprov och lärarens betygsättning. Men även inom komvux måste betyget vara en samlad bedömning av elevens kunskaper. Därför behöver frågan utredas vidare. Regeringen behöver återkomma med förslag om hur det ska fungera inom vuxenutbildningen.

Fru talman! Bakom varje siffra i den här debatten finns en elev, en ung människa som har kämpat sig igenom grundskolan eller gymnasiet, som har drömmar om framtiden och som vill få chansen att gå vidare. Därför får vi aldrig behandla betygssystemet som en fråga om enbart skalor och beräkningsmodeller. Det handlar om människors liv och framtid, om elever som drömmer om att bli undersköterskor, elektriker, lärare, ingenjörer eller kanske till och med Nobelpristagare, och också den som har haft det tufft i skolan måste få sina kunskaper och möjligheter rättvist bedömda.

Socialdemokraterna anser att vi bör ha ett nytt betygssystem som går att lita på, som öppnar fler dörrar än det stänger och som minskar utslagningen. Men betygssystemet kan inte betraktas isolerat. Vi måste gå vidare med att göra upp med systemfelet i den svenska marknadsskolan. Så länge jakten på elever och vinster får styra riskerar betygen att användas som konkurrensmedel, och då riskerar vi fortsatt betygsinflation, segregation och marknadskaos.

Skolans resurser ska gå till undervisning, lärare och stöd till eleverna, inte till företagsvinster. Ingen elev ska behöva känna att framtiden tog slut redan i årskurs 9 på grund av ett betygssystem som inte såg elevens samlade kunskaper.

Skolans uppgift måste vara att ge fler unga en väg framåt, inte att sortera bort dem innan vuxenlivet ens har startat.

(Applåder)

Fru talman! Apropå den oro som Joar Forssell pratar om blir det intressant att se vilken beredskap man tänker ha för att eventuellt kunna förändra och förbättra så att man inte hamnar fel.

Digitala nationella prov skulle ha genomförts, vilket innebar massiva åtgärder och administrativa bördor för lärare runt om i landet. Lärare fick ägna timmar åt att kopiera nya prov och administrera dem. Om vi ska kunna jobba med central rättning, vilket jag vet att Liberalerna tycker är rimligt, samt se till att det blir så rättvist som betygssystemet målas upp här behöver vi kunna säkerställa att vi har ett nationellt system på plats så att det inte blir en ännu större administrativ koloss än den vi redan har.

Många av de reformer som vi här i kammaren gemensamt har röstat igenom eller kommer att rösta igenom är ju viktiga. Jag tror dock, fru talman, att man underskattar vad det skulle kunna innebära att låsa fast ett nationellt slutprov som ska vara digitalt i sin planeringsfas när vi inte kan vara trygga med att detta finns på plats.

I Skolverkets återrapportering från den senaste månaden låter det som att det inte alls finns någon rimlighet i att det finns på plats när man ska börja införa de här systemen 2028 och framåt; det är ju den tidshorisonten vi pratar om. Därför är det rimligt att fundera över om man bör låsa fast betygssystemet så hårt när vi inte kan vara trygga med att systemet kommer att fungera på ett vettigt sätt utan att skapa extrema administrativa bördor för lärare och annan skolpersonal under den tid på året då många slutprov ska göras. Denna period – maj och juni – är väldigt intensiv. Alla jobbar och sliter efter ett helt skolår.

Detta är lite att nonchalera oron och den fråga som regeringen har skyldighet att svara på: Kommer det att bli ett organisatoriskt kaos när digitala slutprov kanske inte fungerar och manuell hantering måste ske?

Fru talman! Jag tänkte uppehålla mig lite vid en ganska central del av konstruktionen av det nya betygssystemet, nämligen det nationella slutprovet.

Under delar av utredningsperioden var det väldigt viktigt att slutprovet skulle ingå i den digitala provdel som vi har jobbat med under ganska många år och som under de senaste åren har havererat fullständigt. Vi pratar väldigt mycket om att betygssystemet är en viktig och central del av utbildningssystemet. Vi måste kunna lita på att betygssystemet håller ihop, framför allt när man sätter stor tilltro till ett stort nationellt slutprov som ska vara en ganska stor del av både det enskilda betyget och kalibreringssystemet för att motverka det som ledamoten var inne på när det gäller betygsinflation och liknande.

Därför måste jag fråga: Hur oroliga är Liberalerna över att en så vital del som det nationella slutprovet ska gå att genomföra digitalt utan att medverka till mer administration för lärare? Hur ska det kunna fungera med tanke på att det faktiskt utgör minst 30 procent av det nya betygssystemet? Än så länge har vi inte varit i närheten av att kunna genomföra ett så pass omfattande och stort arbete som de nationella proven digitalt. Hur ska det hänga ihop med ett nationellt slutprov?

Herr talman! Vi försvarar den svenska modellen på grund av att den långsiktigt har inneburit att när vi tillsammans, fackförbund och arbetsgivare, kan sluta avtal är avtalen både långsiktigt hållbara och skapar oftast väldigt bra förutsättningar.

Sedan är det väldigt viktigt att påpeka att vi socialdemokrater kommer att rösta ja till propositionen om reglerad arbetstid för lärare. Det är det vi står och diskuterar här i dag.

Vi socialdemokrater kommer att rösta ja till propositionen, och det är ett viktigt steg för det fortsatta arbetet med att se till att alla lärare får en bra och rimlig arbetsbörda. Det är viktigt att komma ihåg. Men om regleringen ska bli viktig på allvar behöver staten se till att inte skära ned sitt anslag för skolan, och vi får heller inte omfördela alltför stora delar till skolreformerna. När vi tar beslut om dessa reformer tas anslagen från andra skolrelaterade beslut, vilket gör att kommunerna inte får de förstärkta medel som de högst troligt kommer att behöva för att kunna genomföra de reformer vi står inför.

Det är på det sättet vi faktiskt tryggar att alla elever i det här landet får möta både skickliga och behöriga lärare, vilket vi vill att de ska göra eftersom vi vet att läraren är så otroligt viktig för att fler elever ska nå kunskapsresultaten runt om i vårt land.

Herr talman! Tack, Patrick Reslow, för frågorna!

Jag börjar med den senare delen. Regeringen valde under den här mandatperioden att inte täcka upp för de stora hål i kommunernas budgetar som uppstod på grund av den stora inflationskris som var i början. Då gick kommunerna med stora underskott. Då krävdes det stora anpassningar av kommunernas budgetar för att faktiskt få dem att gå ihop. Det är klart att det då blir problem att få ihop budgetarna i hela Skolsverige, med tanke på att kommunerna är avgörande för finansieringen när det gäller skolan.

Det innebär också att vi socialdemokrater vill att staten tar ett större ansvar när det gäller de här frågorna genom till exempel ett sektorsbidrag, där vi både ställer krav från statligt håll och ser till att det kommer en påse pengar just till skoländamål.

Det är så vi vill lägga om finansieringen, och vi vill också se en helt ny ekonomisk princip för att inflationsskydda de generella statsbidragen. Då kan kommunerna prioritera det som är kommunernas viktigaste uppgifter, det vill säga att se till att barn och elever får en bra skolgång, att äldreomsorgen har hög kvalitet och att våra barn, unga och andra kommuninvånare får ett så bra liv som möjligt.

Då är den ekonomiska biten väldigt viktig. Vi socialdemokrater kommer att jobba för att ta vårt ansvar, och det är väldigt tydligt att vi under de här fyra åren har prioriterat Kommunsverige – skolan, äldreomsorgen och sjukvården – i stället för skattesänkningar för de allra rikaste.

För att svara på en annan fråga från Patrick Reslow anser vi att den svenska modellen är som starkast när arbetsgivare och arbetstagare gemensamt kan komma överens om och mer långsiktigt och hållbart sluta avtal om hur verkligheten ska se ut och om de villkor som ska gälla. Vi socialdemokrater ser fortfarande att den möjligheten finns. Under en utredningsperiod, där det har varit väldigt tydligt vad regeringen har beställt gällande undervisningstid, är det fullt förståeligt att båda arbetsmarknadens parter är lite försiktiga.

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 2 och reservation 3.

I dag debatterar vi betänkandet Tid för undervisningsuppdraget. Det handlar i grunden om vilka förutsättningar vi ger alla de lärare som varje dag bär upp den svenska skolan – i varje klassrum, i varje skola och i varje del av landet.

Lärare är den viktigaste yrkesgruppen för att skapa kvalitet i undervisningen. Det är i mötet mellan lärare och elev som kunskaper växer och som elever får stöd, utmanas och ges möjlighet att nå längre. Därför måste lärare också ha rimliga förutsättningar att klara sitt uppdrag.

Det är mot den bakgrunden som vi socialdemokrater röstar ja till propositionens förslag om att ge regeringen möjlighet att reglera lärares undervisningstid samt tid för planering och uppföljning – oavsett vad liberalen Joar Forssell precis sa i sitt anförande. Om fler elever ska lämna årskurs 9 med godkända betyg, nå kunskapsmålen och lära sig att läsa, skriva och räkna ordentligt måste lärarna få tid och förutsättningar att göra det som är skolans kärnuppgift: undervisa.

Men, herr talman, ett ja till propositionen är inte detsamma som att vi menar att regeringen är färdig med sitt arbete. För att reformen ska få verklig betydelse ute i klassrummen krävs det att den genomförs på ett sätt som fungerar i praktiken, att den finansieras ansvarsfullt och att den kan genomföras i hela landet.

Herr talman! Det är därför vi socialdemokrater har ett antal invändningar i det här betänkandet. Om reformen ska leda till mer tid för undervisningsuppdraget och till att elever får möta fler behöriga och skickliga lärare runt om i vårt land måste regeringen säkerställa finansieringen.

Vi får inte hamna i en situation där en reform som är tänkt att stärka undervisningen i praktiken leder till motsatsen: att fler klassrum står utan behöriga lärare och att det blir större undervisningsgrupper och kanske till och med fler inställda lektioner. Det är därför vi behöver se till att en reform som ger lärare bättre förutsättningar inte samtidigt gör det svårare för elever att möta skickliga lärare.

Den här reformen har potential att bli viktig och slagkraftig, men då krävs det att regeringen tar ansvar för genomförandet. Vi har under mandatperioden gång på gång hört regeringen tala om historiska satsningar på skolan. Men vi har kunnat konstatera att det i stället faktiskt till och med blivit mindre pengar ute i kommunerna och i skolorna och att lärare och elever till och med kanske fått möta nedskärningar. Det får inte upprepas.

Om staten beslutar om en reform som påverkar lärares tid, skolors organisation och huvudmännens möjlighet att planera undervisningen måste staten också se till att resurserna räcker. Annars riskerar vi att stå där med en reform som ser väldigt bra ut på papperet men som inte ger eleverna undervisning i praktiken.

För oss socialdemokrater är utgångspunkten tydlig. Eleverna ska möta behöriga lärare. Lärare ska ha tid att planera, undervisa och följa upp undervisningen. Men regeringen måste bära ansvaret för att reformen inte leder till hål i fråga om skolans bemanning eller till ytterligare press på hårt ansträngda skolor.

Herr talman! Regeringen lägger nu fram flera reformer på skolområdet. Det hade behövts en bredare och tydligare dialog om hur reformerna ska utformas och genomföras i praktiken. Det handlar inte bara om att fatta beslut i kammaren. Det handlar också om att det ska fungera i verkligheten.

Vi menar att framtagandet av de här reformerna borde ha skett i en tydligare dialog både mellan oss politiska partier och med arbetsmarknadens parter. Det hade varit fullt rimligt att göra på det sätt som man brukar göra på den svenska arbetsmarknaden, i och med den svenska modellen. Det handlar om att arbetsgivare och arbetstagare får möjlighet att sitta ned och diskutera, identifiera problem och bidra till lösningar som håller över tid. Här skulle då staten vara med som en viktig part.

I det här fallet hade Sveriges Lärare, staten och andra huvudmän kunnat spela en viktig roll för att säkerställa att reformen gör att eleverna får möta skickliga och behöriga lärare runt om i vårt land.

Vi socialdemokrater vet att när fackförbund och arbetsgivare tar ansvar tillsammans, träffar avtal och hittar gemensamma lösningar skapas överenskommelser som står sig över tid. Det hade den här reformen tjänat på. Det är därför vi anser att ett sådant arbete fortfarande kan göras i framtagandet av förordningen.

Herr talman! I och med propositionen lämnar riksdagen över en betydande möjlighet till regeringen att genom föreskrifter reglera undervisningstiden. Just därför är det rimligt att riksdagen också ställer tydliga krav på att reformen noggrant analyseras och följs upp. Vi behöver ha ordentliga underlag för att se hur reformen utvecklas och påverkar olika delar av skolväsendet. Hur påverkas de allra minsta kommunerna? Hur påverkas kommunerna på landsbygden? Hur påverkas huvudmän som redan i dag har stora kompetensförsörjningsutmaningar?

Uppföljningen måste också handla om reformens verkliga effekter. Leder den till bättre arbetsmiljö för lärarna? Leder den till högre kvalitet i undervisningen? Leder den till att elever får möta fler behöriga lärare? Eller riskerar den att göra det ännu svårare när det gäller kompetensförsörjningen på många håll i landet?

För oss socialdemokrater är det avgörande att reformen inte bara blir en administrativ förändring. Den måste ge verklig effekt ute i klassrummen, stärka lärarnas möjligheter att göra sitt arbete och bidra till att eleverna får en utbildning av högre kvalitet. I slutändan finns det inget viktigare än att alla de barn och elever som varje dag går till skolan får möta engagerade, utbildade och behöriga lärare.

Herr talman! Jag vill också kort belysa andra delar av den här propositionen. Nu när vi gör förändringar som syftar till att minska administrativa krav och dokumentationskrav måste vi vara vaksamma på att det inte leder till sämre möjligheter att tidigt upptäcka elevers behov av stöd.

Det är viktigt att minska onödig administration. Lärare ska inte lägga tid på att dokumentera saker som inte fyller en tydlig funktion. Men för vissa elever är den löpande kontakten mellan skola, elev och vårdnadshavare helt avgörande. Det kan handla om elever som har en svår skolsituation, elever som riskerar att halka efter kunskapsmässigt eller elever som är i behov av särskilt stöd. För dessa elever måste skolan även framöver kunna ha en tät och fungerande dialog med hemmet. Därför är det fullt rimligt att utvecklingssamtal generellt sker en gång per år men att det samtidigt säkerställs att elever och vårdnadshavare som behöver fortlöpande information och tätare kontakt också får det.

Minskad administration får inte innebära minskad uppmärksamhet när det gäller elevernas behov.

Avslutningsvis, herr talman! Reglering av lärares undervisningstid samt tid för planering och uppföljning kan vara ett viktigt steg – och är ett viktigt steg – för att stärka den statliga styrningen av skolan och ge lärare bättre förutsättningar att vilja vara kvar i yrket. Men om vi på riktigt ska komma till rätta med överfulla klassrum, för många obehöriga lärare och en försämrad arbetsmiljö krävs mer än en enskild reform. Då krävs en skolpolitik där staten kliver fram, tar större ansvar och gör upp med de systemfel som har försvagat svensk skola över tid.

Det är därför vi vill stoppa vinstjakten i skolan. Pengar som är avsedda för elevernas undervisning, lärarnas arbetsmiljö och skolans kvalitet ska inte försvinna till aktieägares fickor.

Det är därför vi vill att fler elever ska möta fler behöriga lärare. Särskilt de allra yngsta eleverna behöver en skola där det finns tid för varje barn, där man tidigt kan upptäcka behov av stöd och där man kan lägga grunden för läsning, skrivning och matematik.

Och det är därför vi socialdemokrater menar att reformen om reglerad undervisningstid måste genomföras på ett sätt som får effekt i klassrummen. Den måste leda till att barn och elever i hela vårt land möter skickliga, engagerade och behöriga lärare och till en undervisning som gör att fler elever klarar skolans mål.

(Applåder)

I detta anförande instämde Camilla Hansén (MP).

Fru talman! När man lyssnar på mitt anförande i läroplansdebatten och i den här debatten tror jag att man kommer att förstå att det stora problemet i svensk skola är att vi inte ger tillräckligt många elever de kunskaper som de behöver. Det kan vara ett svar på ledamotens retoriska inlägg.

Ledamoten räknade upp allt som är viktigt i skolan. Då är det intressant att Moderaterna inte pratar om att göra upp med läckaget av pengar, för om vi inte får stopp på läckaget av pengar till friskolor kommer vi ju inte att kunna ge varje elev det stöd som den behöver. Det är hela konsekvenslinjen som är viktig här. För oss är inte själva ändamålet att vi ska se till att friskolorna inte får bedriva undervisning; vi vill se till att vinsten inte läcker ut från den svenska skolan. Pengarna vi avsätter till skolan ska stanna där. Det är därför jag måste ställa den möjligtvis smala frågan.

I syftesparagrafen i den svenska skollagen, alltså där vi säger vad är det generella syftet med att bedriva undervisning och skolgång, vill vi socialdemokrater att det väldigt tydligt ska slås fast att varje barn och elev ska ges stöd och stimulans för att nå så långt som möjligt.

Den paragraf som ledamoten hänvisar till i sitt svar är ju en beskrivning av det individuella stödet som kommer senare. Vi vill ha den generella bilden: Vad ska svensk skola vara till för? Jo, för att alla barn och elever ska nå så långt som möjligt, att de ska klara målen i det vi har diskuterat här i dag, att de ska få de kunskaper som de behöver som vi slår fast i läroplaner och att de ska få så höga betyg som deras resultat faktiskt medger att de ska få. Det ska vi debattera på måndag.

Allt det här är väldigt viktigt och ingen liten lagteknisk detalj, anser vi socialdemokrater. I sitt svar pratade ledamoten inte om friskolor och vinstjakt över huvud taget, trots att frågan var om det är därför man tar bort delen i det första kapitlet.

(Applåder)

Fru talman! Tack för anförandet, Ulrika Heindorff!

Det var en väldigt bred ansats om de reformer på utbildningsområdet som Moderaterna gärna talar sig varma för. En av de reformer som det inte pratades alls om men som ändå har bäring på en detaljerad del i betänkandet gäller friskolesystemet. Det har inte varit någon stor hemlighet att Moderaterna inte är den största anhängaren av att göra upp med vinstjakten i svensk skola.

Den del i betänkandet som handlar om detta, fru talman, innebär att man gör om syftesparagrafen 1 kap. 4 § skollagen. Där står det att varje barn och elev ska ges möjlighet till stöd och stimulans så långt det bara är möjligt.

Det är också en av de paragrafer som vi socialdemokrater flitigast har använt i den här kammaren för att fråga oss om det är rimligt att vi har en vinstjakt i svenska friskolor. Det sägs ju faktiskt i vår generella syftesparagraf att varje barn och elev ska ges stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt.

När regeringen i sin proposition skriver att man måste renodla uppdraget är min fråga till ledamoten och Moderaterna: Varför då? Vilka elever har efterfrågat en renodling? Vilka lärare har efterfrågat en renodling av skollagen?

Är det för att friskolorna inte vill tvingas att ge stöd och stimulans till barn och elever så långt som det bara är möjligt? Är det därför Moderaterna tycker att det är viktigt att vi tar bort den delen i skolans syftesparagraf?

(Applåder)

Fru talman! Lyssnar man på Anders Alftberg skulle man kunna tro att Sverigedemokraterna har suttit i verklig opposition de senaste fyra åren.

Det är faktiskt så att när Sverigedemokraterna säger något levererar regeringen det. Det är alltså Sverigedemokraterna som har ansvaret för att utvecklingen ser ut som den gör under de senaste fyra åren. Det här måste man påminna sig om när man lyssnar på Anders Alftberg; han är en politiker som har haft ansvar för den skolutveckling som vi har sett under de senaste fyra åren.

Vi socialdemokrater vill i stället på riktigt fortsätta att reformera skolan. Det är därför vi till exempel tycker att man borde införa ett sektorsbidrag så att man både kan reglera och se till att de pengar som man avsätter från statlig nivå går till skolan. Det är därför vi vill göra upp med vinstjakten på riktigt, så att alla de pengar som vi tillsammans, både kommuner och staten, avsätter till skolan och till våra barn och elever också ska gå till våra barn och elever.

Denna vinstjakt vill inte Sverigedemokraterna göra något åt, fru talman. Därför klingar det ganska falskt när Sverigedemokraterna pratar som de gör i detta replikskifte.

Det är väldigt tydligt att vi socialdemokrater kommer att sätta skolan och välfärden främst. Vi har valt att inte sänka skatterna med tusenlappar varje månad för de allra rikaste. Vi har i vårt budgetalternativ i stället försökt se till att dessa pengar går till skolan, sjukvården och äldreomsorgen. Det är en väldigt tydlig prioritetsskillnad både i denna debatt och i praktisk politik.

Vi socialdemokrater kommer väldigt tydligt att fortsätta prioritera att alla elever ska ha en reell möjlighet att klara skolan. Vi vill se till att fler elever får möjlighet att få godkända betyg när de slutar nian, inte färre som det har varit med den här regeringen.

(Applåder)

Fru talman! Den viktigaste frågan är att vi socialdemokrater fick ägna åtta år i regeringsställning åt att städa upp efter Jan Björklunds och Alliansens skolpolitik.

Som vi diskuterade i det förra ärendet, om läroplanerna, är det trots allt detta vi fick ägna oss åt under dessa åtta år. Vi såg att de stödinsatser som fanns i Lgr 11 inte var tillräckliga, och det var därför vi såg till att införa sådant som läsa-skriva-räkna-garantin och garantin för tidiga stödinsatser. Vi försökte få till ett system med extra anpassningar för att kunna ge stöd så tidigt som möjligt så att eleverna kan få det stöd de behöver för att klara studierna.

Nu kan man konstatera – och det gör vi också – att man behöver göra mer i svensk skola. Vi försökte göra det då, när vi städade upp efter en alliansregering. Vi gjorde en hel del saker under föregående två mandatperioder, och vi ser att vi behöver göra ytterligare saker för att varje elev ska få det stöd de behöver. Det är därför vi socialdemokrater i alla budgetar har föreslagit mer pengar också till saker som likvärdighetsbidraget, som ska riktas in på de elever som har det tuffast. På så sätt kan vi nå ut brett i samhället.

Ledamoten säger här att vi socialdemokrater bara vill göra mer av samma sak och lite smågrejer. Det stämmer inte. När en läroplan kom till och när vi upptäckte att det fanns saker att göra under vår regeringstid genomförde vi bättre och mer stöd så att varje elev skulle kunna få del av det.

Om den fortsatta utvecklingen och utvärderingen visar att vi behöver ta ytterligare steg gör vi det. Det är en ganska klok linje för ett parti, tycker jag. Vi ser problemen, och vi försöker lösa problemen. Vi skruvar ytterligare när vi ser att vi behöver göra det, men vi ser också till att det finns mer resurser i skolan. Det är det vi socialdemokrater i den här kammaren har debatterat väldigt tydligt. Vi vill se till att det faktiskt finns möjlighet att anställa lärare, speciallärare och specialpedagoger.

Jag tycker att Anders Alftbergs beskrivning av socialdemokratisk politik klingar ganska falskt.

(Applåder)

Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservation nummer 5.

Svensk skola står inför stora utmaningar. Alltför många elever lämnar grundskolan utan fullständiga betyg i alltför ökande takt. Alltför många elever får inte det stöd de behöver i tid. Alltför många lärare vittnar om att de saknar de förutsättningar som krävs för att kunna ge varje elev det stöd som behövs.

För den elev som gång på gång misslyckas med att nå skolans mål handlar det inte om statistik, regelverk och administrativa system. Det handlar om framtidstro. Det handlar om självkänsla och självförtroende. Det handlar om möjligheten att forma sitt eget liv och sin egen framtid. Därför välkomnar vi socialdemokrater ambitionen att stärka stödet till elever i skolan.

Fler elever behöver få hjälp tidigare, fler elever behöver få rätt stöd och fler elever behöver ges förutsättningar att lyckas. Men när vi diskuterar den här propositionen måste vi också ställa oss den avgörande frågan: Kommer eleverna faktiskt att få bättre stöd? Eller kommer vi framför allt att få ett nytt regelverk?

I slutändan är det inte antalet nya bestämmelser som avgör om en elev lyckas i skolan. Det avgörs av om stödet finns där när eleven behöver det. Det avgörs av om läraren har tid och om kompetens och resurser räcker för att hjälpa till. Det avgörs av om politiska reformer leder till verkliga förbättringar i klassrummet, inte bara till förändringar i lagtexten.

Fru talman! Den första invändningen vi har mot propositionen handlar dock om lagtext. I skollagens syftesparagraf 1 kap. 4 § står just nu att barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. Det är inte vilken formulering som helst. Det är ett uttryck för en av de mest grundläggande principerna vi har i den svenska utbildningspolitiken.

Den säger att skolans uppgift inte bara är att se till att elever når en miniminivå. Den säger att varje elev ska ges möjlighet att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina egna förutsättningar. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen nu väljer att ta bort den skrivningen i syftesparagrafen.

Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå varför. Vilket problem är det egentligen regeringen försöker att lösa? Vilka elever får egentligen bättre förutsättningar när denna princip försvinner? Vilken lärare har efterfrågat att samhällets ambitioner för elevernas utveckling ska sänkas?

Vi socialdemokrater menar därför att bestämmelsen borde ligga fast. Skolans uppdrag ska även fortsättningsvis uttryckas i syftesparagrafen och vara att ge varje elev stöd och stimulans att utvecklas så långt som möjligt.

Ytterst handlar detta om vilken syn vi från politiskt håll har på skolan. Vi socialdemokrater tror på höga förväntningar på varje elev. Vi tror på en skola som ser potential, inte begränsningar. Vi tror att samhällets ambition för våra barn ska vara att de får möjlighet att utvecklas så långt som bara möjligt, inte att vi sänker ribban i lagstiftningen.

Fru talman! I propositionen föreslår regeringen också förändringar av hur stödet i skolan ska organiseras. Vi går från dagens system med garantin för tidiga stödinsatser och extra anpassningar till ett nytt system med standardiserade tester, stödundervisning och nya former för att identifiera stödbehov.

Det kan finnas skäl att förändra regelverket. Vi vill också att fler elever ska lyckas. Men vi måste också se till att den avgörande frågan blir besvarad på rätt sätt: Kommer eleverna att få ett bättre stöd? För oss socialdemokrater är det mycket viktigare att svaret på den frågan blir ”Ja, eleverna kommer att få bättre stöd” än hur systemen benämns eller hur paragraferna skrivs.

Det är därför avgörande att de förändringar som nu genomförs får tillräckliga resurser och en långsiktig finansiering. Annars riskerar reformen att bara stanna vid administrativa förändringar medan verkligheten i klassrummen blir densamma.

När regeringen nu avskaffar garantin för tidiga stödinsatser och tar bort systemet med extra anpassningar – som blev en administrativ börda, vilket inte var tanken från början – får vi inte hamna i en situation där elevernas behov upptäcks senare. Vi måste i stället se till att behoven upptäcks i rätt tid så att rätt stöd ska kunna sättas in.

Då räcker det dock inte med nya regler. Någon måste också genomföra stödet, någon måste hålla i stödundervisningen och någon måste upptäcka eleven som börjar halka efter. Någon måste också ha tid att följa upp resultaten. Denna någon är oftast läraren, specialläraren, specialpedagogen eller någon annan i elevhälsan.

Propositionen hänger därför nära samman med de större frågorna om personalförsörjning och skolans resurser, som jag var inne på i ett tidigare replikskifte. När lärarna redan i dag har svårt att få tiden att räcka till måste regeringen också kunna svara på frågan om vem som ska genomföra de nya stödinsatserna så att de får verklig verkan. När många huvudmän redan i dag har svårt att rekrytera specialpedagogisk kompetens måste regeringen också kunna svara på hur detta behov ska mötas.

Om resultatet bara blir att vi avskaffar extra anpassningar och tar bort garantin för stödinsatser utan att fler elever faktiskt får hjälp har vi inte skapat ett förbättrat stöd i skolan; då har vi bara skapat ett annat system. Eleverna förtjänar bättre än så.

Fru talman! En annan invändning vi socialdemokrater har handlar om komvux. Komvux är en otroligt viktig studieform i det svenska utbildningssystemet. Det är en utbildningsform som ger människor en andra chans, en ny chans och en möjlighet att komplettera tidigare studier, att byta yrkesbana eller att förbereda sig själv för att ta steget vidare till högre studier och arbete.

Det är därför problematiskt att vi i dag, när vi diskuterar förändringar i de extra anpassningarna, inte ser till att vi säkerställer ett gott stöd även för de elever som läser på komvux. Om vi menar allvar med ett livslångt lärande behöver vi se till att stödet inte upphör bara för att en elev läser på komvux. Behovet av stöd försvinner inte i vuxen ålder.

Vi socialdemokrater anser därför att regeringen borde utreda frågan om hur det individuella stödet i komvux kan stärkas och återkomma med förslag till oss i riksdagen. Rätten till utbildning måste också innebära en reell möjlighet att klara utbildningen.

Fru talman! Avslutningsvis: Vi socialdemokrater vill att fler elever ska få rätt stöd i rätt tid. Vi vill att fler elever ska lära sig läsa, skriva och räkna. Vi vill att fler elever ska nå kunskapsmålen. Men då räcker det inte att förändra regelverket. Då måste reformerna kunna genomföras i praktiken. Då måste skolorna ha resurser att anställa lärare, speciallärare och specialpedagoger. Då måste elevhälsan fungera. Då måste stödundervisningen kunna genomföras i praktiken. Då måste också staten och huvudmännen ta ansvar för att de beslut vi fattar här i riksdagen blir verklighet i klassrummen runt om i vårt land.

Det är därför det är så viktigt att skollagens syftesparagraf även fortsättningsvis slår fast att varje elev har möjlighet att få stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt. Det är inte bara en formulering i en lagtext; det är ett löfte till Sveriges elever. Det är ett löfte om höga förväntningar och ett löfte om att varje elev ska få möjlighet att nå sin fulla potential.

Sådana löften förpliktar. Om vi menar allvar med att varje elev ska få det stöd som behövs måste också resurserna finnas där. Det är därför vi socialdemokrater slåss så hårt för att se till att rätt resurser finns. Pengarna ska gå till undervisning, elevhälsa och stödinsatser. De ska gå till fler lärare, mer specialpedagogisk kompetens och bättre förutsättningar för att varje elev ska lyckas.

Varje krona som lämnar skolan i form av vinst är en krona som hade kunnat användas till att ge fler elever stöd, få fler elever godkända och ge fler elever möjligheten att nå sin fulla potential.

(Applåder)

Fru talman! Som vanligt när Liberalerna pratar skjuter man över problemet med finansiering på kommunerna. Vi socialdemokrater tycker att staten behöver ta ett större grepp över både finansieringen och regleringen av den svenska skolan. Det har vi drivit i förslag efter förslag under den här mandatperioden, för det är viktigt att vi som stat faktiskt också tar ansvar.

I morgon kommer vi att fatta beslut om – eller i alla fall debattera – reglering av undervisningstid för lärare. Beroende på vem det är som ska genomföra den stödundervisning som vi nu beslutar om kommer resurser att behöva tillskjutas, om man på riktigt ska kunna genomföra den här reformen. Annars kommer man inte att klara av att både reglera lärares undervisningstid och se till att de också undervisar i den här stödundervisningsdelen.

Detta är ju fortfarande oklart för oss i riksdagens kammare, med tanke på de två olika betänkanden som nu ligger på bordet, och därför kommer det att behöva tillskjutas resurser. Annars kommer inte skolan att kunna leverera tillräckligt många utbildade lärare som kan bedriva ordinarie undervisning och stödundervisning samt tillräckligt många speciallärare och specialpedagoger som kan vara med i det här arbetet.

Det handlar om att helt skjuta över frågan om resurser till kommunerna. De har i många fall faktiskt ett överskott när det gäller den totala ekonomin, men när man tittar på den skattefinansierade verksamheten levererar de oftast underskott när det gäller nämnders arbete och liknande. Det finns ganska mycket att göra från statligt håll.

Jag tycker att regeringens förslag gällande att finansiera de olika reformerna faktiskt är lite ihåligt. Regeringen behöver ta ett större ansvar för att se till att det blir fler lärare, för det kommer att behövas med tanke på de reformer som vi gör nu, och att det finns fler speciallärare och fler specialpedagoger. Annars kommer vi inte att kunna genomdriva den typ av stödundervisning som beskrivs i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Min lokala högstadieskola råkar vara på plats på läktaren här i kammaren. Jag vill sända en extra hälsning till de två klasserna från Attarpsskolan i Bankeryd. Det är alltid lika roligt att ha lokal publik.

Med det återgår jag till frågan till Joar Forssell.

Vi håller med om att rätt stöd och tidigt stöd behövs i skolan. Därför ställer vi oss bakom flera delar i det här betänkandet. Men om det verkligen ska bli verklighet av det här extra stödet och om man ska se till att rätt elev verkligen får rätt stöd kommer rätt typ av resurser att behöva tillsättas. Den här mandatperioden har inte speglats av att skolan faktiskt har fått rätt förutsättningar, varken för att bedriva den ordinarie undervisningen eller för att kunna se till att elever får rätt stöd vid rätt tid.

När man lyssnar på Joar Forssell hör man att detta också ska vara en utökning av det stöd som elever har rätt till. Det ska ges mer stöd till de elever som verkligen behöver det för att klara skolan. När vi gör den här typen av reformer måste ändå den grundläggande frågan vara hur Liberalerna kommer att se till att det faktiskt prioriteras mer resurser till skolan. Det kommer nämligen att behövas oavsett om det är den ordinarie läraren som ska bedriva den här stödundervisningen, som det ibland står i betänkandet, eller om det är annan personal som ska bedriva den här stödundervisningen, som det står i andra delar av betänkandet – eftersom det kan vara både och.

Därför är de grundläggande frågorna: Kommer det att finnas tillräckliga resurser? Kommer det att finnas tillräckligt med lärare, speciallärare och specialpedagoger för att se till att det här blir verkligt på riktigt och inte bara finns i de styrdokument som vi nu beslutar om?

(Applåder)