Mats Berglund

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr ålderspresident! Jag vet faktiskt inte vad ledamoten syftar på när hon säger att det är återkommande. Detta var faktiskt någonting som vi tog tag i direkt, och det är drygt tio år sedan det hände.

Det som är återkommande är problemen i Sara Gilles parti. Snart sagt varje vecka händer någonting.

Låt mig svara på ledamotens fråga: Män och kvinnor ska behandlas lika. Vi är ett feministiskt parti. Jämställdheten håller vi väldigt högt. Det handlar om hbtqi-personers rättigheter och transpersoners rättigheter. Detta skulle jag också kunna fråga Sara Gille om.

Sätten att hälsa ser väldigt olika ut i olika delar av världen. I Sverige kramas vi väldigt ofta, i alla fall i vårt parti. Så ser det inte ut om man åker en liten bit ned i Europa. Där är det väldigt ovanligt. Men med detta sagt tycker jag att man ska behandla män och kvinnor på samma sätt. Den incidenten, där vi hade en man som inte ville ta en kvinna i hand, löste vi. Den medlemmen, som inte hade några externa förtroendeuppdrag, lämnade partiet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)

Herr ålderspresident! Tack, Sara Gille, för frågan! Jag tror att ledamoten syftar på händelser som ligger drygt tio år tillbaka i tiden. Under 2015 var det, tror jag, två incidenter, och dem tog partiet hand om väldigt kvickt. Det gällde Grå vargarna. Det var en person som lämnade partiet direkt efter detta.

Detta med att inte ta i hand gällde också en person som lämnade partiet.

Jag ska inte ställa någon fråga om alla de problem som finns i Sara Gilles parti. Vi har sett ett antal skandaler i hennes parti bara den senaste veckan, precis som nästan alla veckor, skulle jag säga.

Jag tycker att den här debatten är fullständigt överflödig. För Miljöpartiet är alla människors lika värde oerhört viktigt. Det ligger i kärnan av vår politik.

Herr ålderspresident! Frihet är ett stort ord. Men för den som lever med våld i sin vardag är frihet något mycket konkret, som också kan vara väldigt flyktigt.

Våld i nära relationer, mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat förtryck, prostitution och människohandel är några av de allvarligaste kränkningarna av människors frihet. Det handlar inte bara om brott; det handlar om makt, om normer och om vem som får leva i trygghet.

Regeringen presenterar en nationell strategi, och det är bra. Men från Miljöpartiets sida ser vi tydliga brister. Strategin saknar skärpa, den saknar viktiga perspektiv och den riskerar att inte nå dem som behöver den mest.

Herr ålderspresident! Det förebyggande arbetet är avgörande. Vi vet att våld inte uppstår i ett vakuum. Det formas i miljöer där ojämställdhet och destruktiva normer får fäste. Därför måste vi investera mer långsiktigt – i skolan, civilsamhället och det lokala arbetet. Det handlar om att arbeta med normer, om att ge våra unga verktyg att hantera relationer och om att upptäcka risker tidigt.

Här menar vi att strategin inte räcker till. Den saknar tydliga åtaganden och långsiktig finansiering. Utan detta riskerar arbetet att bli kortsiktigt.

Herr ålderspresident! När våldet sker måste samhället finnas där. Den som utsätts ska få stöd snabbt och rättssäkert. Men i dag varierar stödet beroende på var i landet du bor. Så ska det inte vara; det är inte rimligt. Den som lämnar en våldsam relation befinner sig i en av de mest riskfyllda situationer en människa kan befinna sig i. Då måste stödet vara likvärdigt. Staten behöver ta ett större ansvar. Och civilsamhället, som ofta gör ett avgörande arbete, måste få stabila villkor.

Herr ålderspresident! Jag vill särskilt lyfta två perspektiv som är alltför svagt representerade i strategin.

Det första är hbtqi-perspektivet. Hbtqi-personer löper ökad risk att utsättas för våld, ofta i former som ser annorlunda ut, som hot om att bli outad eller kontroll kopplad till identitet. Men i strategin är detta nästan helt osynligt. Det är ett problem, för när politiken inte ser riskerar stödet att inte fungera.

Det andra, herr ålderspresident, är funktionsrättsperspektivet. Personer med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och möter ofta större hinder när det gäller att få hjälp. Det kan handla om beroende av förövaren eller bristande tillgänglighet. Detta kräver riktade åtgärder, tillgängliga stödinsatser och ökad kompetens. Att bara nämna detta i förbifarten räcker inte.

Herr ålderspresident! I grunden handlar detta om frihet: friheten att leva utan rädsla och friheten att vara den man är. Den friheten är inte jämnt fördelad i dag. Därför behöver vi en strategi som är skarpare, mer inkluderande och mer handlingskraftig – en strategi som omfattar alla.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

(Applåder)

Fru talman! Vi har sett att när staten drar ned följer kommunerna efter. Bokslutet efter mandatperioden för folkbildningen blir en mindre verksamhet som når färre människor. Framför allt är det de små orterna och glesbygden som är förlorarna.

Rapporterna från Studieförbunden visar att det handlar om 8 000 färre spelningar, att 300 replokaler har fått stänga och att två av de tio studieförbunden helt har försvunnit. När kanske den enda lokalen på orten stängs drabbas hela föreningslivet.

Nio av tio folkhögskolor har tvingats skära ned när det gäller personal, antal deltagare eller kursutbud. Många anrika folkhögskolor står nu i begrepp att stänga, gå i konkurs. Det kommer att ta lång tid att bygga upp den här fantastiska och faktiskt unika infrastrukturen igen.

Min fråga till Lotta Edholm är: Hur förklarar ministern att resultatet av regeringens politik har blivit så här illa?

Herr talman! Tack, Louise, för dikten!

Regeringen har inkommit med skrivelsen Attraktiva platser – bredare genomslag för politiken för arkitektur, form och design, som ska vara en redovisning av det arbete som gjorts inom det här området och en presentation av inriktningen framåt.

Skrivelsen är påtagligt kort, bara 27 sidor. Min kritik ligger huvudsakligen inte där och gäller egentligen inte heller sakinnehållet utan snarare att skrivelsen är närmast magiskt otydlig. Varenda mening tycks vara medvetet luddigt formulerad, och dispositionen är oklar. De inledande tre inriktningarna återkommer sedan på ett väldigt oklart sätt i skrivelsen. Det förekommer här och var några uttryckta viljeinriktningar men aldrig något om hur dessa inriktningar ska uppnås. Inga fötter sätts ned, och inga åtgärder presenteras.

Herr talman! Syftet med skrivelsen är ändå att ange en ny inriktning för statens arbete med det nationella målet för arkitektur, form och design. Det tidigare målet ligger kvar, och det är bra, tycker jag. Men vad syftet med den nya inriktningen är eller vad den verkligen innebär måste jag tyvärr säga att jag faktiskt inte riktigt begriper, trots att jag har läst de 27 sidorna ett antal gånger. Jag försöker mig ändå på en tolkning.

Det jag uppfattar att regeringen vill är att på något sätt flytta tyngdpunkten i det tidigare målet bort från fokus på kvalitet, hållbarhet, resurseffektivitet, den sociala bostadspolitiken, integrationsmålet och det folkbildande uppdraget om arkitektur och design till att handla mer om estetik, attraktivitet och ett starkare näringslivsfokus. Trädgårdsstäder nämns också.

I det gamla målet står att ”alla ska ges goda förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön”. Jag vet inte om det ska stärkas eller förändras genom begrepp som ”breddat ägarskap” och ”fler röster”.

Om jag har missförstått detta får gärna någon från regeringssidan antingen begära replik eller kanske ännu hellre förklara det i de senare anförandena. I vilket fall som helst är min kritik mot den här produkten, som jag har försökt uttrycka i den följdmotion som jag har skrivit, att det framför allt är ett missat tillfälle att stärka och vidareutveckla politiken på det här området och faktiskt skapa en tydlig statlig arkitekturpolitik och en samlad politik för design och för samhälls- och stadsplanering.

Herr talman! Det var Miljöpartiet som i regeringsställning, genom våra tre ministrar för kultur, miljö och bostadsfrågor, initierade hela det här politikområdet under mandatperioden 2014–2018. Vi kallade det för gestaltad livsmiljö. Vi fastslog då en målformulering och sex väldigt tydliga och långtgående preciseringar av hur målen skulle uppfyllas. Två myndigheter, Boverket och Arkdes, fick ett starkt uppdrag i anslutning till politikområdet.

Jag har, i alla fall när jag pratat med sektorn och företrädare för den, uppfattat att det landade väldigt väl. De uppföljningar och utvärderingar som gjorts har huvudsakligen varit positiva. ”Politiken är, även ur ett internationellt perspektiv, en av de mest ambitiösa inom sitt område”, skrev till exempel Arkdes i en av de tidiga utvärderingarna.

Samtidigt finns självklart anledningar att utveckla politiken för gestaltad livsmiljö och inte minst att på något sätt revitalisera och stärka detta politikområde, efter att till exempel Arkdes har försvunnit som egen myndighet och medel dragits tillbaka från Boverket. Det är vad skrivelsen borde göra men inte gör.

Till skillnad från regeringen har Miljöpartiet de förslag som borde vara med här. De finns i våra motioner från allmänna motionstiden och hade kunnat lyftas in direkt i skrivelsen, så som de är formulerade.

Herr talman! Det mest grundläggande och häpnadsväckande, som jag vill inleda med, är att barnperspektivet inte alls finns med i skrivelsen. Sedan gestaltad livsmiljö lanserades har FN:s konvention om barnets rättigheter, alltså barnkonventionen, inkorporerats i svensk lag. Enligt barnkonventionen ska barn och unga ha rätt att fullt ut delta i konst- och kulturlivet. Barn och unga ska också ha inflytande över frågor som berör dem.

Ett barnperspektiv på politiken för arkitektur och form hade tydliggjort och stärkt barnens inflytande över de miljöer de vistas i men också över utformningen av deras närmiljö, alltså de gestaltade livsmiljöerna. Det handlar om skolor och skolgårdar och inte minst skolvägar men också om fritidshem och fritidsgårdar, alltså där barn och unga vistas.

Det finns kommuner som har gått före här och som systematiskt arbetar med att öka barns delaktighet i utvecklingen av kulturupplevelser och livsmiljöer. Staten bör komma in med tydligare riktlinjer och stöd – en konkret vägledning, helt enkelt. Men det finns inte med här.

Herr talman! I skrivelsen nämns också Kulturrådets rapport om tillgången till musikscener, som kom 2024. Möjligheten till mer livekultur kunde och borde ha varit mycket bättre över hela landet. I rapporten identifierar Kulturrådet en rad hinder och orsaker till detta men också flera utvecklingsområden. Där finns också en del konkreta förslag, men inget av dessa finns med i regeringens skrivelse. Man noterar alltså ett problem men lämnar åtgärdspaketet därhän.

Jag och Miljöpartiet gör på annat sätt. Vi tar med oss Kulturrådets rapport. I höstas väckte vi en motion med titeln Kulturljudzoner och bättre villkor för livekulturen, där vi tar ett brett grepp om hela problemet. Vi föreslår ett paket med en rad åtgärder: en statlig politik för kulturljudzoner, som har börjat implementeras i Malmö och Göteborg, stärkt stöd till arrangörer och lokalhållande organisationer samt kraftiga åtgärder mot överprissättningen vid andrahandsförsäljning av biljetter, något som vi måste komma bort från genom en statlig politik. Det handlar också om utbildningskedjan och självklart om återuppbyggnaden av infrastrukturen med replokaler, musikhus, studieförbundslokaler och annat över hela Sverige.

Regeringens strategi för kulturella och kreativa branscher nämns självklart också i skrivelsen. Också den kom som ett initiativ från Miljöpartiets tid på Kulturdepartementet.

När vi åker runt och pratar med de här företagen, med dataspelsbranschen och musiklivet, är det detta vi hör: Det är jättebra att den här strategin faktiskt har kommit, men den saknar ju innehåll.

Också här är skrivelsen ett missat tillfälle att fylla KKB-strategin med just innehåll.

Beredskap för krig och kriser och utmaningar i närområdet är också ett område i skrivelsen som borde ha åtföljts av ett konkret innehåll med åtgärder. Likadant är det med trygghetsfrågor. Miljöpartiet har förslagen här också, i våra motioner.

Begreppet säkerhet saknas i skrivelsen. Trygghet finns med. Trygghet är det upplevda; säkerhet är det faktiska, statistiken. De här begreppen måste hänga ihop i en sådan här skrivelse. Det gör de inte här. Och både analysen och åtgärderna saknas för hur våra offentliga rum kan bli både tryggare och säkrare platser.

Herr talman! Det här är några exempel på hur den här skrivelsen är en missad chans. Jag kunde ha gått vidare och pratat väldigt länge om hållbart byggande, klimat, miljö och resurseffektivitet. Också här har Miljöpartiet konkreta förslag från allmänna motionstiden i höstas, bland annat i en partimotion om cirkulär ekonomi.

Avslutningsvis vill jag säga att jag i en tidigare debatt ställde en replikfråga till ledamoten Kristina Axén Olin från Moderaterna som jag inte tyckte att jag fick något särskilt tydligt svar på då. Jag tänker att jag ställer frågan direkt nu i stället för att ta replik senare, så kanske vi sparar lite tid.

Det handlar om delen om att få in synpunkter från medborgarna. Jag tycker, och det nämnde också Louise, att det är otydligt hur det ska gå till. Vad betyder det egentligen, det som står i skrivelsen? Hur ska det gå till?

Handlar det om att man ska stärka de kommunala samråden så som vi gjorde efter almstriden på 70-talet, när vi gjorde om planprocessen så att samråden kom till? Jag tycker att det vore väldigt bra, för jag tycker att samråden delvis har tappat sin legitimitet. Eller handlar det om medborgaromröstningar om enskilda projekt och konstverk? Det har ju varit uppe i debatten. I så fall blir jag mer orolig.

Herr talman! Jag ser att min talartid har gått ut, men jag tänkte ändå passa på att ta ytterligare någon minut därför att det här är vår sista debatt i kulturutskottet den här mandatperioden och mitt sista anförande från den här talarstolen.

För egen del vill jag naturligtvis tacka för förtroendet och äran jag fått att vara en av de 349 ledamöterna. Men framför allt vill jag som ordförande för kulturutskottet tacka alla ledamöter och ersättare i utskottet för den här tiden. Ni har alla bidragit till den goda stämning som vi har i kulturutskottet. Tack för ert arbete för kulturpolitiken och för kulturen men också för idrotten och idrottslivet, föreningslivet och civilsamhället! Tack för goda samtal och debatter!

Jag vill också tacka kulturutskottets kansli – Helene som sitter här, vår kanslichef Carin naturligtvis och Charlotte, Bosse och Maria. Tack så mycket! Tack också till Ann, vår tidigare kanslichef, och Cecilia! De har båda lämnat utskottskansliet under mandatperioden. Utan er i utskottskansliet är vi politiker verkligen ingenting alls.

Tack till kammarkansliet! Tack till talmanspresidiet, som håller reda på oss!

Avslutningsvis det största tacket till alla er som sitter på läktaren och ändå försöker lyssna på vad vi säger! Jag tror faktiskt att det bara är kulturutskottet som drar fulla läktare vid sina budgetdebatter. Stort tack!

Jag yrkar bifall till reservationen.

(Applåder)

Fru talman! Riksrevisionen har granskat Statens fastighetsverks förvaltning av delar av dess fastighetsbestånd. Det gäller framför allt kulturfastigheter och fastigheter där olika typer av kulturverksamheter inhyses.

Rapporten från Riksrevisionen visar att det finns en rad brister både hos själva Fastighetsverket och, framför allt, hos regeringen. Tidöregeringens styrning har enligt rapporten fokuserat på att ge Fastighetsverket i uppdrag att avyttra delar av beståndet i syfte att minska kostnaderna. Någon styrning utifrån kulturens behov har däremot i princip inte alls skett. Riksrevisionen konstaterar att de medel som ändå tillfälligt har skjutits till lite ad hoc under mandatperioden inte kommer att lösa några problem på sikt för bidragsfastigheterna, alltså de fastigheter som inte kan bära sina egna kostnader.

Riksrevisionen konstaterar att det tvärtom saknas långsiktighet i Tidöregeringens styrning. Ett sådant exempel är hur avkastningskravet ska beräknas. Det har fått till följd att Fastighetsverket nu samlar väldigt stora summor på hög samtidigt som många hyresgäster, framför allt kulturverksamheter, inte klarar av att ta kostnaderna för de höjda hyrorna.

Vi har den senaste tiden nåtts av nyheter om aviserade hyreshöjningar. För Världskulturmuseerna handlar det om 57 procent och för Armémuseum om 60 procent. Det innebär en kostnadsökning för Etnografiska museet, till exempel, med 12,25 miljoner kronor per år och för Armémuseum med 8 miljoner kronor per år. Det riskerar självklart att driva bort museerna från de lokaler de finns i, trots att dessa har fungerat väldigt bra. Museerna har funnits och haft sin verksamhet där under lång tid, och besökarna har lärt sig att hitta hit.

Nu har Världskulturmuseerna fått i uppdrag av regeringen att analysera sin lokalsituation. I anslutning till detta ställde jag en skriftlig fråga till kulturministern om regeringen har någon som helst avsikt att agera aktivt för att verksamheterna i de museer som berörs – Etnografiska museet, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet – ska kunna bevaras och inte avvecklas. Jag måste tyvärr säga att svaret var nedslående: inga utfästelser och inga ambitioner. Ministern hade inte heller något svar på vad som kan hända med samlingarna om de riskerar att splittras i det fall museerna inte kan vara kvar i sina lokaler.

Det här överensstämmer rätt tydligt med regeringens svar på rapporten från Riksrevisionen. Regeringen skriver att den instämmer i princip till fullo i Riksrevisionens kritik men meddelar samtidigt att den inte kommer att vidta några åtgärder; åtminstone presenteras inga åtgärder eller ambitioner att vidta några åtgärder.

Detta är helt i linje med Tidöregeringens kulturpolitik i övrigt, som har bestått av att ingenting görs förutom att undvika att räkna upp anslagen i takt med den rekordhöga inflation vi har sett.

Under mandatperioden har en, säger en, proposition skickats från Kulturdepartementet till kulturutskottet. Den handlade om kraftiga nedskärningar på public service. En enda proposition har vi alltså fått! Jag tror att det är något slags rekord för en minister när det gäller att sitta på händerna under en hel mandatperiod och inte kunna producera fler skarpa förslag på ett helt politikområde.

Rapport efter rapport har kommit som visar att svenskt kulturliv har försvagats kraftigt under mandatperioden. Det är framför allt små orter och glesbygd som är de stora förlorarna. Men även i de större städerna har förutsättningarna för ett levande kulturliv och det levande kulturarvet försvagats.

Bara genom neddragningarna på studieförbunden har 300 replokaler och 8 000 speltillfällen försvunnit. Kulturskolorna minskar sin undervisande personal, och eleverna får ett sämre utbud att välja bland. Det hjälper inte med ett fritidskort, till exempel, om man ändå inte har någon plats på kulturskolan. Nio av tio folkhögskolor har tvingats dra ned på personal, antal kurser eller antal deltagare. Särskilt drabbade är de kulturella utbildningarna, som är så viktiga för kompetensförsörjningen av framtida kulturskapare.

Den kulturella infrastrukturen med lokaler, arrangörer, ideella krafter och organisationer har monterats ned över hela landet. Det är Tidöregeringens facit efter snart fyra år. Riksrevisionens mycket kritiska rapport och regeringens icke-svar på den faller väldigt tydligt in i mönstret.

Häromdagen skrev de tre privata finansiärerna av ombyggnaden av Operan, Ax:son Johnson, Persson och Wallenberg, följande på DN Debatt: Det är inte konstigt att mindre privata pengar når kulturen i Sverige. Ingen kommer att vilja bidra med privata pengar till kulturen om politiken på det här sättet fortsätter att backa undan.

I förmiddags kom en utredning med förslag om att stärka den privata finansieringen. Vi får se, men jag tror att det stora är att regeringen måste visa större vilja att finansiera kulturen.

Fru talman! Vi behöver en ny kulturpolitik. Vi behöver en politik som bejakar kulturen och ser kulturens värde. Vi behöver en politik som finansierar kulturen och som inte misstror och misstänker kulturen utan visar tillit och tilltro men också handlingskraft.

Miljöpartiet är det ledande kulturpartiet i svensk politik. Vi har finansieringen via vår budget, vi har förslagen i våra motioner och vi har handlingskraften. Det har våra tidigare gröna kulturministrar visat väldigt tydligt.

Fru talman! Slutligen: Vad gäller Riksrevisionens rapport har Miljöpartiet en motion i betänkandet med tre tydliga förslag.

Vi föreslår för det första en ny modell för beräkningen av avkastningskravet för Fastighetsverket så att pengarna i stället för att samlas på hög kan användas för kulturen.

Vi föreslår för det andra en ny modell för hyressättningen för kulturfastigheterna. Vi vill pröva en modell där finansieringen läggs på hyresvärden, alltså Statens fastighetsverk, som får i uppdrag att tillhandahålla ändamålsenliga lokaler. Kulturverksamheterna kan då fokusera på sitt kulturuppdrag, och vi kommer bort från 1980- och 90-talens new public management där, om man ska översätta det till svenska, staten leker affär med sig själv.

Vi föreslår för det tredje ett helt nytt uppdrag till Statens fastighetsverk, där kulturens och kulturarvets värden ges företräde och där det inte bara handlar om vinstmaximeringen.

Utöver detta vill jag verkligen lyfta fram det som Ilona Szatmári Waldau från Vänsterpartiet ägnade sitt anförande åt, nämligen avyttringslistan. Den borde skrotas, för den innehåller alltför många exempel. Ilona nämnde Salsta slott och Sigtuna slott – 1600-talsslott som ska avyttras! Riksrevisionen själv nämner att listan åtminstone borde kompletteras med en förvärvslista med fastigheter som borde förvärvas för att de ska kunna skyddas.

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag har dragit över min talartid lite grann, och jag yrkar bifall till Miljöpartiets och Vänsterpartiets reservation 2 i betänkandet.

Fru talman! Riksrevisionen har granskat Statens fastighetsverks förvaltning av delar av dess fastighetsbestånd. Det gäller framför allt kulturfastigheter och fastigheter där olika typer av kulturverksamheter inhyses.

Rapporten från Riksrevisionen visar att det finns en rad brister både hos själva Fastighetsverket och, framför allt, hos regeringen. Tidöregeringens styrning har enligt rapporten fokuserat på att ge Fastighetsverket i uppdrag att avyttra delar av beståndet i syfte att minska kostnaderna. Någon styrning utifrån kulturens behov har däremot i princip inte alls skett. Riksrevisionen konstaterar att de medel som ändå tillfälligt har skjutits till lite ad hoc under mandatperioden inte kommer att lösa några problem på sikt för bidragsfastigheterna, alltså de fastigheter som inte kan bära sina egna kostnader.

Riksrevisionen konstaterar att det tvärtom saknas långsiktighet i Tidöregeringens styrning. Ett sådant exempel är hur avkastningskravet ska beräknas. Det har fått till följd att Fastighetsverket nu samlar väldigt stora summor på hög samtidigt som många hyresgäster, framför allt kulturverksamheter, inte klarar av att ta kostnaderna för de höjda hyrorna.

Vi har den senaste tiden nåtts av nyheter om aviserade hyreshöjningar. För Världskulturmuseerna handlar det om 57 procent och för Armémuseum om 60 procent. Det innebär en kostnadsökning för Etnografiska museet, till exempel, med 12,25 miljoner kronor per år och för Armémuseum med 8 miljoner kronor per år. Det riskerar självklart att driva bort museerna från de lokaler de finns i, trots att dessa har fungerat väldigt bra. Museerna har funnits och haft sin verksamhet där under lång tid, och besökarna har lärt sig att hitta hit.

Nu har Världskulturmuseerna fått i uppdrag av regeringen att analysera sin lokalsituation. I anslutning till detta ställde jag en skriftlig fråga till kulturministern om regeringen har någon som helst avsikt att agera aktivt för att verksamheterna i de museer som berörs – Etnografiska museet, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet – ska kunna bevaras och inte avvecklas. Jag måste tyvärr säga att svaret var nedslående: inga utfästelser och inga ambitioner. Ministern hade inte heller något svar på vad som kan hända med samlingarna om de riskerar att splittras i det fall museerna inte kan vara kvar i sina lokaler.

Det här överensstämmer rätt tydligt med regeringens svar på rapporten från Riksrevisionen. Regeringen skriver att den instämmer i princip till fullo i Riksrevisionens kritik men meddelar samtidigt att den inte kommer att vidta några åtgärder; åtminstone presenteras inga åtgärder eller ambitioner att vidta några åtgärder.

Detta är helt i linje med Tidöregeringens kulturpolitik i övrigt, som har bestått av att ingenting görs förutom att undvika att räkna upp anslagen i takt med den rekordhöga inflation vi har sett.

Under mandatperioden har en, säger en, proposition skickats från Kulturdepartementet till kulturutskottet. Den handlade om kraftiga nedskärningar på public service. En enda proposition har vi alltså fått! Jag tror att det är något slags rekord för en minister när det gäller att sitta på händerna under en hel mandatperiod och inte kunna producera fler skarpa förslag på ett helt politikområde.

Rapport efter rapport har kommit som visar att svenskt kulturliv har försvagats kraftigt under mandatperioden. Det är framför allt små orter och glesbygd som är de stora förlorarna. Men även i de större städerna har förutsättningarna för ett levande kulturliv och det levande kulturarvet försvagats.

Bara genom neddragningarna på studieförbunden har 300 replokaler och 8 000 speltillfällen försvunnit. Kulturskolorna minskar sin undervisande personal, och eleverna får ett sämre utbud att välja bland. Det hjälper inte med ett fritidskort, till exempel, om man ändå inte har någon plats på kulturskolan. Nio av tio folkhögskolor har tvingats dra ned på personal, antal kurser eller antal deltagare. Särskilt drabbade är de kulturella utbildningarna, som är så viktiga för kompetensförsörjningen av framtida kulturskapare.

Den kulturella infrastrukturen med lokaler, arrangörer, ideella krafter och organisationer har monterats ned över hela landet. Det är Tidöregeringens facit efter snart fyra år. Riksrevisionens mycket kritiska rapport och regeringens icke-svar på den faller väldigt tydligt in i mönstret.

Häromdagen skrev de tre privata finansiärerna av ombyggnaden av Operan, Ax:son Johnson, Persson och Wallenberg, följande på DN Debatt: Det är inte konstigt att mindre privata pengar når kulturen i Sverige. Ingen kommer att vilja bidra med privata pengar till kulturen om politiken på det här sättet fortsätter att backa undan.

I förmiddags kom en utredning med förslag om att stärka den privata finansieringen. Vi får se, men jag tror att det stora är att regeringen måste visa större vilja att finansiera kulturen.

Fru talman! Vi behöver en ny kulturpolitik. Vi behöver en politik som bejakar kulturen och ser kulturens värde. Vi behöver en politik som finansierar kulturen och som inte misstror och misstänker kulturen utan visar tillit och tilltro men också handlingskraft.

Miljöpartiet är det ledande kulturpartiet i svensk politik. Vi har finansieringen via vår budget, vi har förslagen i våra motioner och vi har handlingskraften. Det har våra tidigare gröna kulturministrar visat väldigt tydligt.

Fru talman! Slutligen: Vad gäller Riksrevisionens rapport har Miljöpartiet en motion i betänkandet med tre tydliga förslag.

Vi föreslår för det första en ny modell för beräkningen av avkastningskravet för Fastighetsverket så att pengarna i stället för att samlas på hög kan användas för kulturen.

Vi föreslår för det andra en ny modell för hyressättningen för kulturfastigheterna. Vi vill pröva en modell där finansieringen läggs på hyresvärden, alltså Statens fastighetsverk, som får i uppdrag att tillhandahålla ändamålsenliga lokaler. Kulturverksamheterna kan då fokusera på sitt kulturuppdrag, och vi kommer bort från 1980- och 90-talens new public management där, om man ska översätta det till svenska, staten leker affär med sig själv.

Vi föreslår för det tredje ett helt nytt uppdrag till Statens fastighetsverk, där kulturens och kulturarvets värden ges företräde och där det inte bara handlar om vinstmaximeringen.

Utöver detta vill jag verkligen lyfta fram det som Ilona Szatmári Waldau från Vänsterpartiet ägnade sitt anförande åt, nämligen avyttringslistan. Den borde skrotas, för den innehåller alltför många exempel. Ilona nämnde Salsta slott och Sigtuna slott – 1600-talsslott som ska avyttras! Riksrevisionen själv nämner att listan åtminstone borde kompletteras med en förvärvslista med fastigheter som borde förvärvas för att de ska kunna skyddas.

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag har dragit över min talartid lite grann, och jag yrkar bifall till Miljöpartiets och Vänsterpartiets reservation 2 i betänkandet.

Herr talman! Jag är ledsen att jag förlänger debatten. Kristina Axén Olin och jag tycker olika om väldigt mycket, men jag ska inte ställa en särskilt kritisk fråga. Jag ska fråga om den skrivelse som Kristina Axén ägnade en ganska stor del av anförandet åt. Jag hade ganska mycket tid innan den här debatten och har under dagen i dag läst denna och försökt förstå vad den innebär, och Kristina Axén Olin verkar kunna skrivelsen ganska bra.

Delen om att få in fler synpunkter från framför allt medborgare är väldigt otydligt skriven, så jag har suttit och funderat på om jag ska skriva en följdmotion eller inte. Vad betyder det? Handlar det om att man ska stärka samråd så som vi gjorde efter almstriden på 70talet, när vi gjorde om planprocessen så att samråden kom till? Jag tycker att samråden har urvattnats mer och mer. Om det handlar om det vore det väldigt bra, men om det handlar om medborgaromröstningar eller sådana saker är det mindre bra.

Det framgår inte alls tydligt i den här skrivelsen hur detta ska gå till eller hur man har tänkt. Vilka åsikter ska in? Jag vill ställa den frågan till Kristina Axén Olin.

Herr talman! Språk är en grundläggande del i att vara människa och kanske, i filosofisk mening, i alla former av liv. Linné kanske skulle ha sagt att stenar har ett språk.

Det är genom språket vi kommunicerar, gör oss förstådda och förstår andra och vår omvärld. Språket skapar mening, tillhörighet och gemenskap. Språkförbistringar kan vara grunden till det motsatta. Språket är i den meningen politiskt laddat men också ett ansvar för politiken att hantera.

Tillgång till språk är helt centralt för delaktighet i samhället. Tillgång till sitt eget språk är grundläggande för att förstå sig själv och den egna historien.

Själv läste jag hemspråk, estniska, genom hela grund- och gymnasieskolan. Jag lärde mig tyvärr inte tillräckligt för att kunna tala flytande, men det var det språk som mina morföräldrar talade och som min mamma talade med sin syster. Även om Estland då på många sätt var ett sagoland oerhört långt borta, nästan som i en annan dimension bortom den sovjetiska muren, var språket länken till en stor del av min egen identitet. Jag tror därför att jag vet något om innebörden i att förvägra någon tillgång till sitt eget språk.

Så har vi gjort historiskt här i Sverige, med våra ursprungsfolk och med de dansktalande i Skåne, Halland och Blekinge på 1600-talet – men faktiskt inte med esterna under samma period, även om vi grundade ett universitet i Tartu, precis som vi gjorde några decennier senare i Lund. Assimileringspolitiken mot samerna, tornedalingarna och kvänerna utgör däremot ett helt eget avsnitt, ett dystert kapitel, i svensk historia. Det är en process som lämnat sår.

Vi har pågående och avslutade sanningskommissioner för de här grupperna. Dem behöver vi ta tag i och följa upp för att försoningsarbetet ska bli bra. Just det ingår inte i betänkandet. Däremot har Miljöpartiet motionsyrkanden i betänkandet om att tillgängliggöra våra minoritetsspråk genom resursbiblioteken. Vi vill också stärka Tornedalsteatern och ge Giron Sámi Teáhter ett uppdrag som nationalscen för att stärka kulturen och språken.

Det finns också motionsyrkanden om älvdalskan i betänkandet. I Miljöpartiets nyantagna partiprogram står att vi vill lyfta älvdalskans ställning och erkänna den som ett minoritets- eller möjligen ett landsdelsspråk. Samtidigt ska de nuvarande fem nationella minoritetsspråken fortsätta att bevaras men också utvecklas.

Teckenspråkets ställning behöver också stärkas. I den lag som riksdagen antog 2009 står att teckenspråk ska både skyddas och främjas, men det fungerar inte riktigt i dag. Vi behöver stärka teckenspråkets status och ställning och tydliggöra ansvaret, för det handlar återigen om tillgången genom språket till samhället men också till det egna kulturarvet och till kulturlivet, inte minst för barn. Det gäller skola och utbildning. Vi behöver en teckenspråkslag, en sådan som finns i flera av våra nordiska grannländer, och en nationell handlingsplan för att stärka teckenspråkets ställning i samhället.

Herr talman! Svenskan är ett litet språk i en globaliserad värld. Det svenska språkets ställning kan absolut inte tas för given, och för att värna språket krävs aktiva och långsiktiga insatser.

Regeringen gör en hel del på det området nu; det ska erkännas. Den nya lagen om skolbibliotek och det läsfrämjande arbetet, som vi förvisso har arbetat med länge men som regeringen har stärkt under mandatperioden, är avgörande för att utveckla ordförråd och språkförståelse och skapa en levande språkkultur.

Men en annan helt central roll i det här har public service. Där har regeringen nu dessvärre lämnat det här med att vi brukar hitta blocköverskridande konsensus kring sändningstillståndet med uppdrag och medelstilldelning.

Den privata sektorn har också en roll för det svenska språket, inte minst inom film, tv och annan kulturproduktion på svenska.

Vi är också mitt uppe i ett teknikskifte som utmanar på många sätt.

I det här betänkandet, herr talman, finns motionsyrkanden från Miljöpartiet om att värna det svenska språket inom AI-utvecklingen, inom läsfrämjande satsningar och inom litteraturpolitiken.

Herr talman! Den här debatten handlar också om konstarterna. Inom scenkonsten har jag och Miljöpartiet en motion om att värna livekulturen. Vi ser en tendens att den levande kulturen trängs undan från stadskärnorna i de större städerna men också bort från de mindre orterna och landsbygden. Vi behöver revitalisera livescenerna och det levande kulturlivet över hela landet så att människor kan både uppleva och utöva kultur på goda och rättvisa villkor.

Motionen behandlar som helhet ett paket med åtgärder. Det handlar om att skapa så kallade kulturljudzoner i städerna – här ligger Malmö och Göteborg i framkant – men också om att stärka livekulturens infrastruktur.

Vi behöver också ta tag i och sätta stopp för privata företag som lurar människor, rent ut sagt, att betala skyhöga belopp för biljetter till konserter och annat – biljetter som i vissa fall inte ens är värda något. Vi vill införa ett förbud mot försäljning av andrahandsbiljetter till överpris.

Vi vill också öka tillgången till replokaler. Vi vill se fler spelplatser för musik, teater och festivaler. Vi vill stärka arrangörsledet så att det går ihop ekonomiskt, inte minst för den ideellt organiserade kultursektorn som står för en stor del av de här arrangemangen.

Herr talman! Filmpolitiken är ett sorgebarn i Tidöregeringens Sverige. Svensk film borde vara i världsklass. Vi har en lång och stolt tradition av regissörer och skådespelare men också inom allt det arbete som sker bakom kameran med teknik, filmmusik, bild och foto. Bara för någon vecka sedan vann Ludwig Göransson sin tredje Oscar för bästa filmmusik. Det är ju fantastiskt. Men svensk film mår dåligt.

Sverige ligger nu i Europas bottenliga vad gäller offentlig finansiering. Det får konsekvenser. Våra filmskapare och våra filmproduktioner flyttar utomlands. Det svenska språket, som jag inledde mitt anförande med, hörs inte längre i samma utsträckning i spelfilmer och dokumentärer. Svenska miljöer visas inte längre på filmdukarna. Film är en konstart som är känslig för samhälleliga förändringar.

När Miljöpartiet första gången fick tillträde till Kulturdepartementet hade det gamla filmavtalet krackelerat. Vi tog tag i situationen och skapade en ny filmpolitik, en helstatlig filmpolitik. Nu har tiden runnit ifrån också den politiken. Men med Moderaterna på Kulturdepartementet händer tyvärr väldigt lite.

En utredning tillsattes, alldeles för sent. Men den kom, och den kom med bra förslag som handlar om att stärka finansieringen, både från statligt och från privat håll.

Produktionsincitamenten behöver stärkas. En biografavgift bör införas för att få med biografägarna, som samtidigt kan kompenseras genom sänkt biomoms. Och för att få in ytterligare medel från den privata sektorn – breddad finansiering – föreslås att en avgift ska tas ut från strömningsjättarna. En filmfond behöver skapas.

Det här är bra förslag som jag och Miljöpartiet gärna skulle se genomföras, men någon proposition har vi fortfarande inte sett. Det sägs att den ska komma före sommaren, tyvärr för sent för att beslutas under mandatperioden, men vi vet ingenting om vad den ska innehålla. Och svensk film fortsätter med Tidöregeringen att hamna i Europas bottenliga.

Herr talman! Jag ska avsluta med ytterligare ett område där regeringen har visat en senfärdighet som för mig är obegriplig. Det handlar om privat, breddad finansiering. Här har också en utredning tillsatts, men det är tyvärr för sent för att något ska kunna genomföras under mandatperioden. Miljöpartiet ser gärna att mer privata pengar är med och finansierar kulturen, men det är då helt centralt att kulturen inte blir styrd och att armlängds avstånd hålls.

En lågt hängande frukt är att utveckla enprocentsregeln, vilket Miljöpartiet fört fram och som finns med i betänkandet i dag. Det är en icke tvingande regel som Sverige haft i 90 år och som handlar om att stödja bild- och formkonstnärer och samtidigt få ut mer konst och kultur i det offentliga rummet.

Det är framför allt kommuner och regioner som har bidragit och varit delaktiga, men i min hemkommun, Stockholm, har vi sedan länge ett väl utarbetat system för att också privata byggherrar ska kunna välja att vara med. Kommunen står för hela processen från projektering och upphandling till installation och avtäckning – och, om man vill, vernissage.

Miljöpartiet föreslår att uppdrag ska ges till någon lämplig myndighet att stötta fler kommuner och regioner i ett sådant här arbete för att få in fler aktörer och stärka den privata och breddade finansieringen av kulturen.

Med det tipset till regeringspartierna vill jag avsluta med att yrka bifall till reservation 5, herr talman. Reservationen handlar om gestaltad livsmiljö. Det är ett politikområde som Miljöpartiet tog fram i samarbete mellan våra tre dåvarande ministrar för kultur, bostadsfrågor och miljö. I det här yrkandet handlar det om att barn har rätt till sin egen miljö och rätt att vara med och bestämma om sin egen närmiljö. Det är en del i ett paket som vi kallar för kulturell allemansrätt för barn och unga. Detta är en viktig pusselbit i att uppfylla FN:s barnkonvention, som sedan 2020 är en del av svensk lag.

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker ändå inte riktigt att jag får svar på frågan. Nu har det gått nästan fyra år sedan utredningen kom. Jag satt själv med i den parlamentariska referensgruppen och följde det arbete som Calle Nathanson bedrev i utredningen. Jag förde också fram flera goda förslag om att just idrottsstipendier skulle räknas in, och det skulle de kunna göra. Detta finns inte med i utredningen, men det är enligt utredaren väldigt lätt att bara lägga in dem i en lista.

Det är inte ovilja, hör jag ledamoten säga. Politik är att vilja, men politik är faktiskt också att göra. Det räcker inte att bara vilja. Man säger att det inte är en ovilja, men jag undrar om det inte är just en ovilja. Jag har återkommande ställt frågan till ansvarigt statsråd och varje gång fått svaret att detta bereds i Regeringskansliet. Det finns vissa komplicerade saker att lösa, har det hetat.

Så svårt kan det faktiskt inte vara. Jag tyckte att ärendet var ganska enkelt. Det finns säkert en del saker som behöver justeras efter det att utredningen kom för att det ska fungera. Men det fanns olika system, och det nuvarande systemet skulle kunna ligga kvar så att man kan välja det system som passar bäst.

Jag måste säga att jag inte förstår varför regeringen sitter på händerna och inte gör någonting i frågan för att stärka våra elitidrottare och kulturen. Det handlar ju inte om att skjuta till särskilt mycket pengar, utan det handlar om att man ska ha en trygghet när man blir sjuk eller när man inte kan jobba om man har en ojämn inkomst, som väldigt många grupper och allt fler grupper i samhället har.

Herr talman! Jag tänkte inte prata om fritidskortet utan faktiskt om elitidrottarnas möjligheter och villkor.

Vi tillsatte utredningen som lade fram betänkandet Ett trygghetssystem för alla för att göra om framför allt sjukförsäkringssystemet. Där fanns också förslag om stipendier som skulle kunna vara avdragsgilla och på det sättet stärka idrottarna, som tjänar väldigt ojämnt. Det sjukförsäkringssystem som finns i dag funkar för löntagare som har ett fast jobb med jämn inkomst, men så ser inte arbetsmarknaden ut längre för väldigt många. Elitidrottare är en sådan grupp, kulturarbetare en annan, alla de här gigarbetarna en tredje och så vidare. Det gäller också allt fler personer i det vanliga arbetslivet.

Alla idrottare tjänar inte heller som Armand Duplantis eller som våra elitfotbollsspelare på framför allt herrsidan, som har fasta anställningar med en lön som de flesta elitidrottare inte kommer i närheten av – inte alla de hjältar som nu kom hem från Italien och tidigare från OS, och faktiskt inte heller Ingemar Stenmark på den tid som ledamoten nämnde, då man inte fick vara proffs om man ställde upp i OS.

Varför har inte regeringen gått vidare med förslagen i denna utredning för att säkra och stärka villkoren för elitidrottarna? Ledamoten pratade ju om att stärka möjligheterna för både bredd och spets, alltså elitidrottarna.