Vasiliki Tsouplaki

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om nya regler om tandvårdsavgifter för vissa utlänningar.

Förslaget innebär att sökande av internationellt skydd och vissa andra utlänningar ska betala skälig ersättning till Migrationsverket för tandvård som inte kan anstå. Detta gäller de som har fyllt 18 år och som har en inkomst eller egna tillgångar.

Samtidigt föreslår regeringen att tandvård som inte kan anstå inte längre ska vara subventionerad för vuxna utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd.

Regeringen föreslår även en förlängd övergångsperiod för vissa privata tandvårdgivare att ansöka om tillstånd för att bedriva verksamheten.

Lagändringen i fråga om möjligheten att bedriva tandvårdsverksamhet utan tillstånd börjar gälla den 23 augusti 2026. Övriga lagändringar börjar gälla den 2 januari 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! När Israel bröt vapenvilan i Gaza i mars 2025 befann jag mig på studieresa med en grupp från riksdagen i New York för att lära mig mer om FN.

Jag mötte flera av de organisationer som figurerar i KU:s granskning av arbetet med biståndsfrågor. OCHA och Läkare utan gränser berättade att läget redan var akut i Gaza efter två veckors blockad av humanitära insatser. De berättade också hur Israel använde sig av formalia för att stoppa allt ifrån bårar och kryckor till medicin för cancersjuka med hänvisning till att det kunde användas som vapen.

Jag deltog också på ett av flera möten i säkerhetsrådet, där vi fick ta del av beskrivningar av det fruktansvärda läget med det dagliga mördandet av barn i Gaza och fördrivningen och dödliga våldet mot boende på Västbanken.

Fru talman! Det var i det läget som FN-organet UNRWA sände ut en nödhjälpsappell för att be givarländer om stöd för akuta insatser. UNRWA har i decennier fungerat som i det närmaste en ersättning för en fungerande statsapparat med ansvar för skolor, sjukvård och andra stödinsatser för människor på flykt.

Hos Sida, den svenska biståndsmyndigheten väcktes frågan om det skulle vara möjligt att gå in med svenska medel. En rapport togs fram om UNRWA:s förutsättningar att agera kraftfullt trots att Israel förbjudit organisationen på det man anser vara israeliskt territorium.

Fru talman! Konstitutionsutskottet ska inte bedöma vilket FN-organ som är lämpligt för att kanalisera de svenska biståndsmedlen. Däremot är det viktigt att vi kan undersöka om styrningen av våra expertmyndigheter fungerar så att de kan göra det arbetet.

I den granskning vi har gjort i utskottet ingår ett uttalande från ansvarig statssekreterare där hon undanber sig lägesrapporten. I ett sms skriver hon: Vi vet det, utan paper trail, då du ju informerat mig. Det fanns inga paper trails, det vill säga inga handlingar som behöver stämplas in och bli offentliga.

Utskottet tycker att det är anmärkningsvärt att detta uttrycks från statssekreteraren till generalsekreteraren för just Sida. Detta står i direkt kontrast till uttalandet från bistånds- och utrikeshandelsministern, som menat att underlag är önskvärt. Det är bra att det markeras. Oaktat detta måste statsråd alltid anses ansvariga för sina statssekreterares ageranden i ärenden som rör styrning av myndigheterna.

Detta är en viktig markering, för det är oerhört viktigt att fakta når fram till oss som beslutsfattare. Vi kan inte ha en ordning där experter inte vågar komma med obekväma sanningar för att man riskerar att kallas myndighetsaktivist – ett populärt begrepp nu – eller att den information man framför tolkas som att den går emot regeringens vilja.

Det är lätt hänt. Det behövs inte starka ord eller höjd röst, utan även mindre markeringar kan leda till självcensur. Så fungerar det mänskliga samspelet. Många vill gärna vara till lags och undviker helst konflikter, ibland för att vi tycker att det är obehagligt och ibland för att vi är rädda att förlora vår position.

Det finns många historiska exempel på hur illa det kan gå när ingen vågar berätta att den stora ledarens plan inte håller eller att skörden har slagit fel.

Därför, fru talman, är det viktigt att en myndighet som Sida kan bidra med sina underlag inför viktiga beslut som i slutändan kan handla om liv och död för den som svälter eller är på flykt.

Med detta tackar jag för den här rekordlånga debatten och min korta men lärorika tid i KU.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

Fru talman! Att vi har kunniga, opolitiska tjänstemän som står för kontinuitet och stabilitet när vi politiker kan bytas ut vart fjärde år är vitalt för vår demokrati. De står för expertisen när det gäller till exempel ekonomistyrning och lagstiftningsprocesser. De hjälper oss med underlag som belyser frågor från olika håll. De uppdaterar oss om forskning och effektiva metoder för att nå våra politiska mål.

Lika viktigt är det att tjänstemännen är beredda att jobba med de arbetsuppgifter och nya riktlinjer som följer av ett regeringsskifte eftersom det är så vi folkvalda kan få genomslag för den politik vi lovat väljarna. Det är dock inte detsamma som att tjänstemän alltid ska vara lojala i den meningen att de ska lyda och bocka och buga för oss politiker. De ska agera sakligt och opartiskt oavsett sina egna preferenser i en politisk fråga men också oavsett vad vi politiker vill höra.

I Regeringskansliets etiska riktlinjer anges det att de som arbetar där ska visa integritet och gott omdöme och ett etiskt förhållningssätt som väcker respekt.

Fru talman! Det finns två ärenden i årets granskning som särskilt berör de här grundläggande frågorna om rollen och ansvaret för de offentliganställda tjänstemännen.

Den ena behandlar det så kallade tjänstemannauppropet, som varit uppe tidigare i debatten här. Det innebar, som åhörarna har hört, att ett antal anställda på Regeringskansliet i ett brev framförde att de ville ha svar från sin högsta chef om hur man förväntas agera om den statliga värdegrunden för tjänstemännen kommer i konflikt med lojalitetskravet till den tillträdande regeringen. Det skedde i september 2018 och anmäldes först i höstas.

Den andra anmälan rör behandlingen av och lönesättningen och karriärutvecklingen för just de tjänstemän som skrev under det här brevet och andra personer som uppfattas som obekväma.

I tidningen Dagens ETC framför ett antal personer oro för att det finns svarta listor där man kan bli uppsatt om man antas vara politisk motståndare till framför allt Sverigedemokraterna.

Fru talman! I utskottets granskning har det ingått att ta reda på hur man säkerställer att det är sakliga grunder som förtjänst och skicklighet som ligger till grund för jobberbjudanden och lönesättning på Regeringskansliet. Vi kan tillsammans konstatera att riktlinjer och processer finns på plats.

I granskningen har Regeringskansliet också framfört att man inte dokumenterar opolitiska tjänstemäns partitillhörighet eller personliga politiska uppfattningar.

Det är även tydligt i svaren från Regeringskansliet att Sverigedemokraternas samordningskansli inte är formellt inblandat i vare sig tillsättning av tjänster eller lönesättning. Det är ett välkommet besked, fru talman, för är det något den här granskningsomgången har visat är det att Sverigedemokraterna inte alltid förstår skillnaden mellan att som tjänsteman agera sakligt utifrån sin sakkunskap och sitt ansvar och att motarbeta politiskt fattade beslut. Det visar inte minst ärendet som rör deras biståndsorganisation, Hepatica, som kommer i nästa avsnitt.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis framföra att det här inte är enkla frågor och att det är lätt att trampa fel, både för anställda och för politiker. Rollfördelning och gränsdragningar behöver kunna diskuteras i våra politiskt styrda organisationer på alla nivåer – region, kommun och riksdag – och både anställda emellan och av medarbetare och politiker tillsammans. Jag hoppas att det arbete som görs i konstitutionsutskottet stärker förmågan att hantera den här svåra gränsdragningsproblematiken.

Herr talman! Det är första gången som jag deltar i konstitutionsutskottets arbete med granskning av regeringens arbete utifrån de anmälningar som har gjorts av ledamöter i vår riksdag. Det känns lite högtidligt.

För mig som är van vid att bedöma innehållet i de politiska motståndarnas politik inom kulturutskottets område har det varit en balansakt att försöka se vad som är rena övertramp eller avsteg från lagar och förordningar och vad som enligt min mening bara är dåligt sett till det politiska innehållet.

Den granskning jag ska fokusera på de kommande minuterna rör Sveriges överenskommelse med Somalia om bistånd och migration och den reformagenda som regeringen bedriver. Inledningsvis är det värt att nämna att granskningen inbegriper ett förhållandevis omfattande material som omfattas av sekretess.

Regeringen och Sverigedemokraterna har haft en politisk inriktning som innebär att man ska använda biståndspolitiken som en hävstång för migrationsfrågorna. Det är ett transaktionellt arbetssätt, som vi har hört om här tidigare.

När det gäller den granskade överenskommelsen konstaterar utskottet att det är flera olika ord som har använts för att beskriva den och att ett och samma ord har getts olika innebörd. Så har skett i extern kommunikation av statsråd, bland annat i medierna och i riksdagens kammare, liksom i intern kommunikation inom utrikesförvaltningen. Det här skapar naturligtvis oklarheter och leder till att det finns olika förväntningar på överenskommelsen.

Det som har framkommit i granskningen är att det inte har funnits något bindande avtal men att 100 miljoner i utvecklingsbistånd från Sida och 5 miljoner från Justitiedepartementet har kanaliserats via FN-organ som en följd av viljeinriktningen hos de båda regeringarna i Sverige och Somalia. Det är alltså inte fastslaget utan bara underförstått att Somalia tar tillbaka sina medborgare om pengarna betalas ut.

När Sida ansåg sig ha begränsningar i sina möjligheter att bereda och besluta om biståndsinsatser för genomförandet blev det stopp på återtagandet. Det ledde till slut till att biståndsrådet förklarades persona non grata, det vill säga inte längre välkommen i landet, som flera före mig har nämnt.

Min reflektion efter att ha deltagit i granskningen och tagit del av ett väldigt omfattande material är att regeringens nya arbetssätt med tydlig koppling mellan bistånd och migration och informella överenskommelser på politisk nivå öppnar för ökade avsteg från de principer och processer som vanligtvis vägleder utrikespolitik och biståndsinsatser. Den här gången höll Sida på sina rutiner, men till ett högt pris.

När man tar till nya arbetssätt som leder till att svenska medarbetare utvisas kan det vara läge att ta frågan till Utrikesnämnden för information, men det har inte gjorts. Ministrarna hänvisar till att de svarat på frågor i både kammare och utskott. Men det är andra typer av forum som inte fyller samma funktion. Det vill vi markera.

Herr talman! Vi är i utskottet överens över partigränserna om att det här ärendet har haft sina utmaningar utifrån olika förväntningar på vad en icke-bindande överenskommelse innebär och utifrån krockar mellan det omfattande regelverk som styr en biståndsmyndighet som Sida och önskan om att uppnå politiska mål i både Somalia och Sverige.

Nu återstår det att se vilka lärdomar regeringen har dragit när man jobbar vidare för att bygga relationer med den före detta al-Qaida-nära regimen i Syrien och talibaner i Afghanistan för att kunna utvisa människor dit.

Fru ålderspresident! Arkitektur, form och design påverkar alla människor dagligen och handlar i grunden om livskvalitet. Vänsterpartiets målsättning är ett samhällsbygge som sätter människan i centrum och där alla medborgare ska få leva och bo i inkluderande, väl gestaltade och långsiktigt hållbara miljöer.

Funktionella livsmiljöer med framträdande estetiska och konstnärliga värden och beständiga material ökar trivseln och därmed människors livskvalitet. Livsmiljön, och särskilt boendet, har en grundläggande betydelse för människors hälsa och välbefinnande.

En känsla av tillhörighet och stolthet över den gemensamma miljön bidrar också till att bygga samhällen som håller ihop. Utformningen av våra livsmiljöer påverkar också hur vi kan leva tillsammans. När och hur kan vi träffas?

Vem är den offentliga miljön skapad för? Vänsterpartiet lyfter fram vikten av barnvänliga samhällen och universell design som möjliggör för alla, oavsett funktionalitet, att vistas på en plats. Gestaltningen av den byggda miljön är därför en fråga om jämlikhet i samhället. Det kräver en omsorgsfull och långsiktig planering av städer och samhällen, sett både till den större helheten och till detaljerna. Det krävs hög kvalitet i varje enskild byggnad och plats som gestaltas.

För att synliggöra de här sambanden och få en politisk inriktning som väver ihop samhällsplanering och byggfrågor med estetik och form hjälptes kulturutskottet och civilutskottet 2018 åt att behandla propositionen Politik för en gestaltad livsmiljö. Jag tror att det var en av de första propositionerna jag var med och behandlade.

Kanske är det det delade ansvaret mellan utskotten som har gjort att vi i kulturutskottet har haft alldeles för lite fokus på de här frågorna. Jag välkomnar därför att regeringen har tagit fram en skrivelse på området. Mitt bekymmer är dock att skrivelsen inte riktigt tar sats i de mål som vi i riksdagen slagit fast och att det är väldigt svårt att se vad regeringens nya inriktning egentligen betyder, vilket flera talare före mig har belyst.

År 2023 tog regeringen bort uppföljningsuppdraget för politikområdet gestaltad livsmiljö från myndigheten Arkdes utan att lägga det någon annanstans. Vi har alltså inte fått några uppföljningar sedan dess. Och år 2025 tog man bort de 15 miljoner som en annan myndighet, Boverket, hade för att jobba med gestaltad livsmiljö.

Fram träder det för mig en bild av en regering som lite motvilligt förhåller sig till den lagda politiken men som kanske inte riktigt vill erkänna att de inte vill hålla på med de beslutade målen. När man skrapar lite på ytan känns det som att Tidöpartierna kanske snarare är intresserade av att politiskt vara inne i smakfrågorna.

Man kan ju tycka att det är lite udda att Boverket ska utreda hur det här Sverigehuset, som är ett typgodkänt småhus som Sverigedemokraterna föreslagit, kan bli verklighet och att man särskilt ska fokusera på trädgårdsstäder. Överfört till andra kulturområden skulle vi politiker i så fall förespråka en viss typ av film eller teater. Så brukar vi ju inte agera.

Fru ålderspresident! Vem som ska ha inflytande över utformningen av våra gemensamma miljöer är en komplex fråga. Jag instämmer i regeringens utgångspunkt: Det går att göra mer för att inkludera fler i utformningen av våra offentliga platser. Ofta är dagens samråd en angelägenhet för en liten, engagerad skara. Utifrån skrivelsen blir det dock oklart om man avser att det ska bli en maktförskjutning, från de folkvalda representanterna i till exempel kommunala nämnder till ökat inflytande för näringslivet där man får makt genom sitt ekonomiska kapital.

Jag saknar också en diskussion om professionens roll. Den särskilda kompetens som konstnären, arkitekten eller designern besitter behöver stärkas och lyftas upp för att vi ska nå målen för politikområdet. De kan inte ersättas av engagerade invånare, även om deras röst också är viktig.

Redan i dag jobbar många konstnärer medvetet för att involvera fler i processen med att ta fram exempelvis offentliga konstverk eller i utformningen av en plats. Det är något annat än att få agera smakdomare till redan färdiga verk.

Fru ålderspresident! Ett annat område som berörs i skrivelsen och som jag blir osäker på är innebörden av att det offentliga visar att man värdesätter det befintliga. Det låter bra i många delar, men med den kulturkonservativa inriktning som Tidöpartierna uppvisat är jag orolig för att inriktningen kommer att bromsa förändringar i våra samhällen och försvåra för till exempel förtätning och nybyggen i ett läge där vi har stora problem med bostadsbrist.

Vi måste faktiskt vara öppna för att utveckla platser för morgondagens sätt att leva. Dagens stadsmiljöer, som man vill bevara – vi hörde ett tydligt exempel från Sverigedemokraterna tidigare – är resultatet av nybyggnationer i många olika omgångar. Det är en blandning av stilar och trender vi har. Det kan vi inte säga nej till om vi i de framtida stadsmiljöerna ska ha också våra dagsfärska inslag.

Det var några exempel på oklarheter i skrivelsen. Jag går vidare till något som inte alls återfinns där: hur man tänker jobba med att förverkliga de mål som vi har slagit fast här i riksdagen. I målen står det bland annat: ”Arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle.” I skrivelsen finns ordet segregation med en enda gång, och det är när man berättar att detta mål finns, med den lydelse jag precis läste upp.

Fru ålderspresident! De befintliga målen är kanske inte helt enkla att lyckas med i alla delar – det har jag förståelse för. Men det betyder inte att man kan strunta i dem. Vi har faktiskt beslutat här i riksdagen att det är detta som gäller. Om man vill göra något annat får man komma tillbaka med en ny proposition, med nya mål.

För mig blir det än en gång uppenbart att den här regeringen helt saknar vilja och intresse att bryta segregationen i Sverige. Jämlikhet kan få stå kvar på pappret, men det är inte något man jobbar för att uppnå. Snarare har de enorma skattesänkningarna den här mandatperioden främst gynnat höginkomsttagare.

För mig som vänsterpartist är det självklart att en medveten samhällsplanering måste kombineras med en politik för fler jobb, utjämnade inkomstskillnader, bättre utbildning och stopp för rasism och diskriminering. Vi behöver också sätta stopp för utförsäljningar och ombildningar i våra städer och bygga billigare hyresrätter i områden där det i dag finns få. Hyresgästerna behöver få mer inflytande över hyressättningen, inte mindre.

Klassklyftorna och segregationen är problematiska ur flera perspektiv. Dels begränsas människors frihet och möjlighet att förverkliga sina drömmar, dels hotas den sociala sammanhållningen och hållbarheten i samhället, vilket riskerar att skapa polarisering och misstroende mellan grupper.

Med det sagt är det ändå mycket viktigt att påpeka att man inte ska rucka på principer om arkitektonisk kvalitet för den stora grupp som efterfrågar billigare hyresrätter. Vackra, spännande och trygga miljöer som de boende fått inflytande över är extra viktiga i de områden som i dag utpekas som oattraktiva eller otrygga.

Fru ålderspresident! En stor del av fokuset kring gestaltad livsmiljö ligger på den yttre utformningen – och jag har ju själv pratat i nästan åtta minuter nu om just det yttre – medan vi sällan lyfter den inre utformningen i den offentliga debatten, trots att vi faktiskt har väldigt många offentliga inomhusmiljöer vars utformning bekostas av skattemedel och som används av våra invånare dagligen. Det handlar om skolor, bibliotek, sjukhus, idrottshallar och busstationer, för att ta några exempel.

Förutom att de utgör viktiga mötesplatser och arenor för oss invånare är de också stora arbetsplatser för kommun- och regionanställda, som ofta har tuffa arbetsvillkor. De behöver väl genomtänkta och vackra arbetsmiljöer. Här kan det offentliga gå i bräschen för hållbara materialval och genomtänkt design som skapar mervärde.

Fru ålderspresident! Jag vill avslutningsvis också passa på att lyfta en oro jag har för att sammanslagningen av Moderna museet, Arkdes och Statens konstråd gör att arbetet med gestaltad livsmiljö tappar fart. Alla olika områden måste ha lika stark ställning även framgent, trots denna nya organisation.

Arkdes förvaltar en av Europas största arkitektursamlingar med över 4 miljoner museiföremål, och det är faktiskt numera det enda statliga museet som inte tar entréavgift för vuxna. Bara det är värt en applåd!

Statens konstråd har en helt annan roll och har inte haft en museiverksamhet. Det kommer att bli viktigt att bevaka att deras viktiga roll som stöd för kommuner och andra aktörer inte försvagas framöver.

Det är centralt att en kommande regering ser till att denna sammanslagning, som kanske kan sänka statens kostnader, inte blir en anledning att dra ned på resurserna utan att man får behålla dessa, utöka verksamheten och skapa ett lyft för arbetet i hela landet.

Jag ska också yrka på någonting. Jag står bakom de förslag som Mats Berglund från Miljöpartiet redogjorde för i sitt anförande tidigare, så jag upprepar inte allt det bra han sa om barnperspektiv och livekultur och trygghetsfrågor utan yrkar bifall till vår gemensamma reservation.

Avslutningsvis vill jag tacka för det goda arbetet tillsammans i utskottet den här mandatperioden. Det här är också min sista riksdagsdebatt – kanske någonsin, vi får se – så jag vill säga att det har varit jättetrevligt att dela dessa fyra år med er andra i utskottet. Jag vill också rikta ett stort tack till kansliet.

(Applåder)

Herr talman! I dagens debatt tänker jag fokusera på litteratur, musik och några av Vänsterpartiets förslag som rör de nationella minoriteternas rätt till språk och kultur.

Berättandet i dess olika former bär så mycket av vår historia, kultur och identitet. Litteraturen är ett arkiv för människans samlade fantasier, drömmar och begär. Genom läsandet utvecklas vårt ordförråd och med det vilka tankar som blir möjliga att tänka och vad som blir möjligt att förstå om omgivningen. Genom goda villkor för översättare, författare och illustratörer öppnas hela världens berättelser för oss, med allt vad det innebär i form av vidgade vyer, nya tankar och förståelse för andras erfarenheter och åsikter.

Från Vänsterpartiets sida ser vi att det finns en mängd aktuella utmaningar inom litteratursektorn som behöver adresseras politiskt. Den senaste större litteraturpolitiska utredningen gjordes 2012. De propositioner och satsningar som kommit sedan dess har främst varit inriktade på läsning och bibliotek, eller på läsfrämjande verksamhet i bred bemärkelse. För en heltäckande litteraturpolitik behöver man ta ett helhetsgrepp om alla delar i det litterära ekosystemet, det vill säga även skapande, förmedling och distribution.

Svenska folkets sätt att ta del av litteratur har förändrats radikalt de senaste åren. De strömmade ljudböckerna tar allt större plats, medan köpen av fysiska böcker minskar. Nya läs- och köpbeteenden påverkar bokutgivningen och i slutändan även författare och översättare. Både författare och förlag utan egna streamningstjänster beklagar den starka ställning som ett fåtal aktörer har fått på denna växande marknad. De nya affärsmodellerna har inneburit lägre ersättning per läst bok, och avtalen mellan strömningsplattformarna och förlagen är sällan transparenta för författarna.

Att färre har råd att försörja sig på sitt skrivande kan i förlängningen resultera i färre utgivna böcker av svenska författare. Illustratörer går samma öde till mötes, då de inte får någon ersättning alls när deras böcker strömmas och ingen ser bilderna.

Vi har förstås inget emot ljudboken i sig, och vi ser att strömningstjänsterna tillgängliggör litteraturen på ett fantastiskt sätt. Det är affärsmodellerna som är problematiska.

De stora ekonomiska bekymmer som många delar av branschen upplever har väckt intresse för mer reglering och för en översyn av stöden hos olika myndigheter.

Utöver detta finns många andra frågor som behöver besvaras. Det handlar bland annat om teknikneutralitet, AI, digitalisering, prisreglering, frågor om de olika stöden och branschens förutsättningar i bred bemärkelse.

Vänsterpartiet anser att det behövs vissa politiska åtgärder för att lösa en del av detta. Annat kan de olika delarna av branschen förhoppningsvis lösa själva. Vi menar att det behövs en utredning som tar ett helhetsgrepp, som stöd för alla aktörer. Därför har vi motionerat om att regeringen bör tillsätta en litteraturpolitisk utredning för att adressera de utmaningar som jag nyss räknade upp och genomlysa hela det litterära ekosystemet. Jag har tidigare uppfattat att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har varit positiva till en sådan utredning. Med en ny regering i höst kanske vi kan få till det.

Herr talman! Jag vill tala lite grann om musik.

Varje generation har utifrån de musiktraditioner som funnits fått försöka erövra sitt eget utrymme och sin egen musik. Det finns i dag ett brett spektrum av genrer och en musikalisk mångfald i vårt land som vi har anledning att vara stolta över. Dessa genrer och stilar lever dock under väldigt olika ekonomiska villkor.

Jag menar att det är politikens ansvar att musiken i landet får förutsättningar att utvecklas och expandera. Musik är tillsammans med film den konstart som ungdomar från alla samhällsklasser kommer mest i kontakt med, både som mottagare och som utövare. Vi har också 600 000 personer i landet som sjunger i kör. Ungdomar repar och spelar i band i tusentals källare och tillfälliga lokaler. Intresset för visan har dessutom utvecklats starkt, och vissjungandet har blivit en rörelse som förenar över generationsgränserna. Villkoren är dock som sagt olika.

Musik- eller kulturskolor finns i nästan alla kommuner. Vi har lokala orkestrar, körer och musikhus samt regionala och nationella institutioner som utgör stommen i det offentligt stödda musiklivet. Samtidigt står det fria musiklivet – professionella grupper, musiker och sångare – för en mycket stor del av musikutbudet. Deras konstnärliga frihet är av vital betydelse för musikens utveckling.

Samtidigt som det finns ett stort intresse för att utöva och ta del av musik är de politiska strukturerna ett lapptäcke. Många partier talar gärna om det svenska musikundret, men samtidigt fattas beslut som förstör det ekosystem som behövs för att stötta nya talanger.

Förutsättningarna för svenskt musikliv har förändrats mycket de senaste åren, bland annat beroende på digitaliseringen och globaliseringen. Användningen av AI ställer nya krav på upphovsrätten. Sedan Rikskonserter försvann har nya turnéstrukturer utretts, och flera av Kulturrådets stöd är rejält översökta. Efter pandemin har allt fler enskilda företag och större kommersiella aktörer tilldelats medel som tidigare kunnat gå till föreningslivet. Musikfestivaler och ideella aktörer beklagar att de har svårt att passa in i dagens strukturer och har fått tuffare förutsättningar.

De stora nedskärningarna inom studieförbundens verksamhet har vi i kulturutskottet debatterat många gånger. De har slagit extra hårt mot musikverksamhet; man har inte haft råd att behålla replokaler och musikhus. Vi ser också att det saknas små och mellanstora scener för den som är i början av sin karriär. I många tätorter finns det även en diskussion om ljudnivåer med koppling till musiklivet.

Kulturrådet fick i uppdrag av regeringen att kartlägga tillgången till musikscener i hela landet, och man har kommit med en rad rekommendationer. Vi tror dock att det finns behov av ett helhetsgrepp på musiksidan, precis som på litteratursidan, och föreslår även på det här området en större utredning.

Herr talman! Några av de mer konkreta förslag som det går att göra något av här och nu finns på de nationella minoriteternas område. Där har Vänsterpartiet en rad förslag. Ibland hamnar de på konstitutionsutskottets område, och ibland hamnar de här i kulturutskottet.

I dag lyfter vi fram två viktiga teatrar: Giron Sámi Teáhter och Tornedalsteatern. Det finns en färdig utredning om upplägg och kostnad för att skapa en samisk nationalscen, så här menar vi att det bara är att trycka på knappen och köra.

Vi har motionerat om att ta reda på hur villkoren skulle kunna förbättras på samma sätt för Tornedalsteatern, men vi har tyvärr inte fått med oss en majoritet i utskottet. Därför vill jag yrka bifall till reservation 8 under punkt 9, som handlar om just det här. Jag vet att några partier har sett behoven, och jag hoppas att fler kan ställa sig bakom detta.

En av Tornedalsteaterns största insatser är dess arbete med att synliggöra meänkieli och tornedalsk kultur. Genom föreställningar som vävs samman av musik, berättande och humor hålls språket levande och tillgängliggörs för nya generationer. På så sätt har teatern blivit en central aktör i revitaliseringen av minoritetsspråket och i arbetet med att stärka den lokala identiteten.

Om vi på allvar ska skapa bra förutsättningar för våra minoritetsspråk, inte bara att överleva utan också att utvecklas, behövs rejält mycket bättre förutsättningar för kulturen. Utöver satsningar på teater vill vi se en långsiktig finansiering av resursbibliotek och språkcentrum. Det är tråkigt att regeringen har skurit ned på dessa resurser.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag också lyfta upp att vi vill utöka minoritetsspråksstatusen till att gälla även älvdalskan och teckenspråket men att dessa förslag som sagt har behandlats i konstitutionsutskottet tidigare.

Herr talman! Vi har haft en fantastiskt fin idrottsstart på det här året, med många framgångar i både OS och Paralympics. Det är tydligt att stora internationella tävlingar engagerar svenska folket. De skapar gemensamma samtalsämnen vid fikabordet på jobbet och inspirerar unga att prova nya sporter.

Det som händer på isen eller i skidbacken spiller också över i sociala medier och bidrar till människors kreativitet där. Det har varit roligt att se alla som skapat egna curlingklipp i hemmet med sopkvastar, robotdammsugare och allt vad det har varit. Och det kanadensiska fuskfingret gav upphov till världsomspännande kommentarsfält och skämtbilder.

Det nyväckta curlingintresset syns också direkt hos föreningar runt om i landet som får svårt med träningstider och ledare för att ta emot anstormningen. Vi såg samma effekt inom judo och bordtennis efter framgångarna under sommar-OS. Det kan inte bli tydligare att elitidrott och breddidrott hänger ihop.

Problemet med halltider och anpassade platser för olika idrotter är dock inte bara ett fenomen som dyker upp vart fjärde år, när det är OS. En stor del av landets kommuner har ständig brist på utrymme för alla barn som vill idrotta. Riksidrottsförbundet visar att var tredje barn- och ungdomsförening tvingas tacka nej till nya medlemmar på grund av brist på plats.

Regeringen har skjutit till en del extra medel för i år och för 2027, men det är långt ifrån tillräckligt. Vänsterpartiet har föreslagit en rad insatser de senaste åren. Det handlar om allt från ändringar i plan- och bygglagen till ändrade momsregler för att hyra lokaler.

Det handlar också om en nationell anläggningsfond, lik den som finns i Danmark och som tidigare talare också har lyft fram. Där kan kommuner och föreningar få medfinansiering och stöd och hjälp, till exempel från arkitekter och andra experter, för att hitta innovativa och nya utformningar av idrotts- och mötesplatser som kan möta morgondagens fritidsaktiviteter. Den här frågan har utretts och tragglats i flera år. Det är verkligen dags att komma till skott. Jag tycker att jag hör att det finns många partier här i riksdagen som också vill det. Därför yrkar jag bifall till min reservation 5, som rör den frågan, och hoppas att jag kan få stöd för den i kommande votering.

Herr talman! Även om det för just friluftslivet inte handlar om brist på halltider finns det andra hinder för tillgängligheten när det gäller de aktiviteterna. Det finns en stark kritik mot de stora neddragningar som regeringen och Sverigedemokraterna gjort inom naturvården. Det har försvårat för underhåll av leder och anläggningar i skog och mark.

Nu behöver vi också bevaka hur regeringens förslag om försämringar i strandskyddet kan påverka allmänhetens tillgång till både vatten och stränder. En stark allemansrätt är en förutsättning för såväl det organiserade friluftslivet som enskildas möjlighet att röra sig fritt i naturen.

Friluftsföreningarna gör ett stort och viktigt jobb för alla som vill röra på sig utan prestationskrav. Verksamheterna är hälsofrämjande och har låga trösklar in för barn och unga.

Vi ser att de har potential att erbjuda fler en aktiv fritid, en gemenskap och ökad kunskap om miljö och allemansrätt. Med hjälp av ökat statligt stöd kan det bli verklighet. Vi har i vår budget ökat deras stöd med 25 miljoner jämfört med regeringens förslag i år.

Herr talman! Jag nämnde inledningsvis framgångarna för paraidrottare, men det finns väldigt stora hinder för personer med funktionsnedsättning att kunna vara lika aktiva som andra. Det märks i statistiken. Ohälsan är nästan tio gånger större bland personer med funktionsnedsättning jämfört med befolkningen i övrigt, enligt Folkhälsomyndigheten.

Vänsterpartiet ser därför ett stort behov av att stärka möjligheterna till idrottande för personer med funktionsnedsättning. Vi tycker att det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige att personer med funktionsnedsättning fortfarande har svårt att ta del av föreningslivet på samma sätt som andra. Det kan handla om rent fysiska hinder i form av idrottsanläggningar som inte är anpassade eller om att man bor på en mindre ort där det saknas organiserad föreningsdrott inom parasportgrenar.

Den försämrade rätten till assistans sätter också käppar i hjulet för den som behöver stöd för att kunna utöva sin idrott. För den som bor på ett särskilt boende kan det vara låg bemanning som skapar problem. Dessutom är flera av sporterna väldigt kostnadskrävande. Rätten till färdtjänst, att få ta med sig sin utrustning och att komma i tid med färdtjänsten är andra utmaningar.

Det behövs med andra ord insatser på flera olika områden och inblandning av såväl staten som regionerna, kommunerna och föreningslivet för att få bort hindren. Allt talar också för att parasportens ekonomi behöver stärkas. Vi vill föreslå ett riktat stöd med öronmärkta pengar. 175 miljoner finns för detta i vårt budgetförslag.

Herr talman! Vänsterpartiet har också länge lyft fram problemen med ojämlikhet när det gäller barns och ungdomars tillgänglighet till idrottsutövande. Kostnaderna är ett av skälen till att många barn och ungdomar lämnar idrotten. Deltagande i idrott har blivit en klassfråga.

Regeringen har försökt adressera det här genom fritidskortet. Jag tycker att det är ett hyfsat försök, men tyvärr är det inte tillräckligt för att verkligen råda bot på problemen. Riksidrottsförbundet rapporterar att barns och ungas idrottande i genomsnitt har blivit 68 procent dyrare sedan 2009. Det går att läsa i rapporterna från Riksidrottsförbundet att idrottsföreningarna själva kan påverka den utvecklingen. Man behöver jobba med attityderna till kostnaderna. I dag fyller många klubbar sina lag oavsett prislappen. Och det är, som många har sagt, faktiskt slut på halltider i många kommuner. Då finns det kanske ingen anledning för föreningen att ompröva sitt upplägg för resor, läger, klädinköp och så vidare.

Men det behövs en medvetenhet om att många i dag stängs ute och att det går emot grunderna för idrottsrörelsen. Det kan inte vara ambitionsnivån hos de mest resursstarka föräldrarna som avgör ambitionsnivån hos föreningen.

Herr talman! Jag måste också säga något kort om Vänsterpartiets spelpolitik. Vi är mycket oroade över att spel om pengar börjar krypa allt längre ned i åldrarna. Vi har länge varnat för att den massiva exponering av spelreklam som vi får dagligdags kommer att normalisera och sänka trösklarna för spel om pengar. Som konsument behöver man få ett starkare skydd och varnas för de spel som är riskabla och snabbt få hjälp om man uppvisar ett problematiskt spelande.

I mycket av den reglering som har gjorts sedan avregleringen av spelmarknaden ser vi att vanliga skraplotter har fått ett lika hårt regelverk som nätkasinon, som faktiskt är designade för att skapa ett beroende. Detta måste vi komma åt. Det finns fortfarande lågt hängande frukter att plocka, som att systemet med självavstängning – Spelpaus, som vi hörde om tidigare – skulle kunna innefatta fler aktörer och att den som tar steget att stänga av sig från spel också får ett erbjudande om stödsamtal. Det är en väldigt enkel åtgärd.

Socialdemokraterna lyfte flera av de här frågorna i ett utskottsinitiativ i kulturutskottet i dag. Jag hoppas att vi kan jobba vidare med de här frågorna med gemensamma krafter. Jag hörde också att Kristdemokraterna här instämde i många av delarna. Jag hoppas därför att vi kan få till någonting över blockgränserna.

Herr talman! Jag inledde med att prata om idrottsframgångar. Nu har det blivit sent, och matchen är redan i gång. Men låt mig få avsluta med en lyckönskning inför kvällens landslagsmatch i herrfotboll, där Sverige möter Ukraina. Det känns verkligen bra att äntligen kunna vara säker på att det blir en blågul seger.

(Applåder)

Herr talman! Dagens betänkande berör stora områden som Vänsterpartiet håller högt: folkbildningen, trossamfundens villkor och mer övergripande civilsamhällesfrågor. Jag är därför lite orolig för att jag kanske kommer att dra över min talartid lite grann – vi får se hur det går.

Vi har i vår skuggbudget stora förstärkningar till just de här områdena. Vi har runt 900 miljoner mer till folkbildningen, till exempel. Det svenska civilsamhällets organisationer är väldigt viktiga byggstenar i vår demokrati och behöver goda villkor för att verka. Tyvärr verkar den konsensus som funnits kring behovet av ett starkt civilsamhälle ha försvunnit. I stället för att ses som en tillgång för samhället känner många som engagerar sig att politiska företrädare i kommuner, regioner och på nationell nivå behandlar dem med misstänksamhet och till och med ser dem som ett hot mot demokratin.

Många av de nedskärningar som har skett den här mandatperioden när det gäller civilsamhället är tydligt ideologiskt motiverade. Det är fredsrörelsen, miljörörelsen, de etniska organisationerna, kooperativ och konsumentorganisationer som har fått stryka på foten, och jag tycker att vi alldeles nyss fick höra hur misstänkliggörandet från Sverigedemokraterna låter.

Man kan som åhörare få bilden av att vi här i riksdagen ger pengar direkt till enskilda organisationer som vi gillar eller företräder. Så är det förstås inte. Det är myndigheter och myndighetsliknande organisationer, som Folkbildningsrådet, som fördelar pengar till de enskilda organisationerna utifrån kriterier och mål som vi har kommit överens om genom majoritetsbeslut här i riksdagen.

Naturligtvis får de organisationer som har den mest omfattande verksamheten oftast mest pengar. Det kan handla om Svenska Fotbollförbundet inom idrotten eller ABF inom folkbildningen. Det är inga konstigheter och inget skumt, vill jag bara få sagt.

Men, herr talman, vi ser att det inte bara handlar om rena nedskärningar. Även brist på uppräkning av ekonomiska stöd samt lagar och regelverk sätter käppar i hjulet för föreningar i dag.

Vänsterpartiet vill att myndigheter och folkvalda ska få ökad kunskap om civilsamhällets funktion och vikt och att vi vid beslut också ska analysera vad effekterna blir för olika typer av organisationer i samhället. Ideellt arbete bidrar ju med väldigt viktiga insatser som vi som samhälle faktiskt inte har råd att mista. Ändå har många organisationer svårt att ens kunna öppna ett bankkonto eller hyra en lokal. För personer med funktionsnedsättning utgör regelverk för färdtjänst och ledsagning samt Försäkringskassans bedömningar hinder för att på olika sätt bli en del av föreningslivet. Det måste förstås åtgärdas skyndsamt.

Utöver dessa handfasta problem tillkommer frågan om hat och hot mot dem som engagerar sig i politiska frågor. Särskilt svårt är det i dag för barn- och ungdomsorganisationernas företrädare, för personer som rasifieras och för hbtqi-personer.

När det gäller folkbildningsområdet tycker vi att det är viktigt att självförvaltningsmodellen bevaras och att det även fortsatt finns ett armlängds avstånd mellan folkbildningen och politiken. Det har den här mandatperioden varit ett återkommande tema att företrädare för regeringspartierna och SD har förlöjligat och ifrågasatt innehåll och nytta med kurser inom såväl högskola som folkhögskola och studieförbund.

Är alternativet till dagens fria folkbildning kanske ministergodkända kurskataloger? Det vore förödande. För oss i Vänsterpartiet är det centralt att fritt och frivilligt fortfarande är ledorden för folkbildningen. Politiker ska inte styra innehållet i studiecirklar, kulturträffar eller andra typer av kurser.

Det finns också anledning att rikta stark kritik mot regeringens stora nedskärningar på området. Folkhögskolorna borde ha fått behålla den förstärkning som tillkom under pandemin. Det finns även fortsatt ett stort behov av utbildningsplatser; vi ser att alltför många unga inte klarar sina gymnasiebetyg, och vi ser också en väldigt hög arbetslöshet just nu.

Vi menar att det utöver utökningen av antalet platser även behövs en rejäl höjning av ersättningen per deltagare. Vi ser nämligen att ersättningen släpar efter och att det exempelvis försvårar rekryteringen av lärare, eftersom man inte har ingått i den statliga satsningen Lärarlyftet. Det ger också sämre möjligheter till extra hjälp för de många deltagare inom folkhögskolan som har stora stödbehov.

Herr talman! Jag vill också beröra de nedskärningar som har skett i studieförbundens verksamhet. Företrädare för oppositionen har riktat kritik mot detta på ett mycket bra sätt här tidigare, men även jag vill passa på att göra det.

Jag tycker att det är särskilt olyckligt med alla de fysiska mötesplatser som har fått stänga. Det handlar om många musikhus och replokaler som har tvingats stänga, och det är många studiecirklar som nu inte blir av. Även samarbeten med andra organisationer behöver ställas in. Detta påverkar hela föreningslivet och drabbar människor runt om i landet som vill lära tillsammans med andra, men effekterna är som mest kännbara på mindre orter och i glesbygd där mötesplatser, kulturutbud och föreningsliv är beroende av just studieförbunden.

Utöver studieförbunden vill jag lyfta fram andra typer av lokalhållande organisationer, som Folkets Hus och Parker, Bygdegårdarnas Riksförbund och Våra Gårdar, som starkt bidrar till att vi runt om i vårt land har platser att mötas på. De behöver också goda villkor.

Forskningen visar att mötesplatser utgör ett slags social infrastruktur där sammanhållning kan uppstå. Det är viktigt för att motverka till exempel polarisering i ett samhälle. Civilsamhällets förmåga att skapa dessa möten blir därför också en viktig pusselbit i skapandet av en demokratisk stat med hög tillit mellan medborgarna och en känsla av samhörighet.

Om vi inte jobbar aktivt med att skapa förutsättningar för möten mellan människor med olika bakgrund, olika tankar och olika ideologier blir det också svårt att skapa förståelse. I ett sådant läge riskerar vi att få motsättningar i vårt samhälle – och i värsta fall också hot och hat mot minoriteter. I dag sprids fördomar, rasism och hot mot ideologiska motståndare snabbt, framför allt på nätet. Det uppmuntras till och med av algoritmer på de stora sociala medier-plattformarna.

I det betänkande vi debatterar i dag finns det ett förslag från Vänsterpartiet om samhällets ansvar för att just jobba mot rasism och hatbrott, och jag tänker avslutningsvis kika lite närmare på de här frågorna utifrån vår motion, herr talman.

De nationella minoriteterna har historiskt sett varit utsatta för marginalisering, diskriminering och rasism – även från staten. I dag lever fördomar kvar som drabbar de nationella minoriteterna både på gruppnivå och som enskilda individer. Europarådets rådgivande kommitté lyfte redan 2023 hur den alltmer polariserade politiska diskursen verkar slå mot personer som hör till nationella minoriteter, särskilt de som hör till de judiska, romska och samiska grupperna.

Den här veckan presenterade Institutet för mänskliga rättigheter sin årsrapport, och ett fördjupningsområde var just normaliseringen av rasism. Institutet vill lyfta fram en rad riskområden som vi behöver hantera.

Det handlar bland annat om att rasistisk retorik etableras i det offentliga samtalet och blir en del av vardagsspråket. Rasism normaliseras, vilket riskerar att begränsa människors faktiska möjlighet att utöva sina fri och rättigheter. Barn och unga är särskilt utsatta i skolor och digitala miljöer, där rasistiskt språkbruk blir allt vanligare.

Man konstaterar också att hatbrott sällan anmäls och att få anmälningar leder till lagföring. Man noterar att polis och domstolar har svårt att uppfatta rasistiska motiv och att det sällan utreds. Bristande tillit till polis och rättsväsen gör också att färre anmäler, vilket försvårar den enskildas rätt till upprättelse. Det visar sig att bara 5 procent av de anmälda hatbrott som registrerades 2022 och handlades fram till maj 2025, när mätningen gjordes, klarades upp – bara 5 procent! Nästan hälften av ärendena lades ned före eller efter inledd utredning. Då är det inte konstigt att intresset för att anmäla minskar.

Det är faktiskt så att FN har ögonen på Sverige i de här frågorna och kräver att regeringen tar det här på allvar. Den rasistiska retoriken, det rasistiska agerandet och hatbrotten måste stoppas, och man kräver att det sätts in insatser på området. Regeringen har tagit fram en handlingsplan, vilket är lovvärt, men vi anser att det skulle behövas mer konkreta handlingar. Exempelvis behövs det riktade uppdrag till polisen.

Vi i Vänsterpartiet beklagar att resurserna till insatser för just de nationella minoriteterna har minskat under mandatperioden och att hela det nationella stödet till etniska organisationer har tagits bort. Möjligheten till organisering är nämligen väldigt viktig för utsatta grupper, både för att människor ska kunna hämta stöd och styrka hos varandra och för att de lättare ska kunna göra sina röster hörda gentemot exempelvis regeringen eller oss i riksdagen.

Ett förslag som FN lyfter fram och som Vänsterpartiet även har motionerat om är att det bör tas fram så kallade jämlikhetsdata, så att det blir tydligt hur människor med olika bakgrund behandlas i Sverige. Detta finns på plats i andra länder.

Vi har också noterat att Brottsförebyggande rådet lyfter fram en annan form av rapporteringsverktyg som i dag finns på Irland. Vi ser att det skulle vara ett värdefullt komplement till de anmälningar om hatbrott som inkommer till svenska myndigheter, just utifrån det jag nämnde tidigare om att många till exempel har låg tillit till polisen.

Ett sådant rapporteringsverktyg skulle ge oss en bättre bild av förekomsten av och de olika uttrycken för rasism, vilket har varit lyckosamt på Irland. Där har en grupp civilsamhällesorganisationer fått hjälp och ekonomiskt stöd från regeringen för att ta fram ett rapporteringsverktyg för rasistiska incidenter dit utsatta och vittnen kan rapportera incidenter anonymt.

Vi tycker att man ska se till att få ett sådant på plats här i Sverige. Detta handlar min reservation 5 om, som jag härmed yrkar bifall till.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 11, som rör skyddet för den akademiska friheten.

Det här är ett betänkande som innehåller väldigt många olika yrkanden, som vi hörde tidigare. Vänsterpartiet står för en hel del av dem. Det är många förslag som på olika sätt berör våra grundläggande fri- och rättigheter. Det är sådant som vi oftast tar för givet och ser som självklarheter. Det gäller till exempel respekten för alla människors lika värde, att vi har yttrandefrihet, att vi har rätt att delta i möten, att demonstrera och att utöva vår religion, oavsett vilken det är, och att vi har rätt att inte vara troende alls. Det handlar om att vi ska skyddas mot stora intrång i vår integritet, vilket vi har debatterat tidigare i dag, att vi inte ska behöva registreras utifrån politiska åsikter, att vi kan röra oss fritt i samhället, att vi skyddas mot diskriminering och att vi garanteras rättssäkerhet om vi anklagas för att ha begått ett brott.

För Vänsterpartiet är det en självklarhet att varje människa har ett okränkbart värde. Vi har under en lång tid i Sverige sett det som en självklarhet att vi till exempel genom fristadsprogrammet kan ge skydd och stöd till bland annat journalister och konstnärer så att de kan utöva sin yttrandefrihet här. Det är ett sätt att visa konkret solidaritet när möjligheterna i deras egna hemländer är små.

Fru talman! Våra fri- och rättigheter kan och ska vi aldrig ta för givna. Forskningen visar nämligen att demokratin i världen är på tillbakagång, även här i Sverige och Europa. Hot mot demokratin i dag ser kanske ibland ut på ett annat sätt än hur de har sett ut historiskt. Vi har krig och våld i vår närhet, men det finns också andra hot som syftar till att skapa oro, osäkerhet och brist på tillit i samhället. Det är också allvarliga utmaningar. Det kan ske genom desinformation, trollfabriker och cyberattacker.

Hoten kan komma utifrån, men inte sällan kommer hoten mot demokratin inifrån makten själv när auktoritära krafter vinner mark och sedan på olika sätt angriper de oberoende medierna, de fria akademierna, civilsamhällets utrymme och rättssystemets grunder.

Fru talman! För exakt ett år sedan besökte jag New York tillsammans med en grupp från riksdagen. Vi var på studiebesök hos FN. Vi träffade också många andra organisationer. Vi möttes faktiskt av ett samhälle och människor i chock. På väldigt kort tid hade den nya Trumpadministrationen bannlyst specifika ord, som mångfald och inkludering. Oavsett vem vi pratade med gavs samma bild. Man var chockad.

Sedan dess har utvecklingen gått rasande fort i USA. Vi har sett en utveckling med flagranta angrepp på de demokratiska grundpelarna. Rättsväsendet har destabiliserats. Journalister hotas, misskrediteras och hånas, och yttrandefriheten respekteras inte. Idén om armlängds avstånd till kulturen är ett minne blott, och på biblioteken i USA beordras man att rensa ut opassande böcker.

Universiteten är under massiv attack och utmålas numera som samhällets fiender. Man kan se det genom att finansieringen dras in och att forskningsanslagen hålls inne. I en rapport från Scholars at Risk konstateras att över 40 attacker gjorts mot den akademiska friheten bara under det första halvåret 2025. Samtidigt varnar hundratals experter för att den amerikanska demokratin håller på att nedmonteras. Yttrandefrihetsorganisationen PEN America har sammanställt över 350 ord som har bannlysts eller flaggats som problematiska av federala myndigheter – och listan uppdateras kontinuerligt.

Fru talman! Vi är visserligen inte USA, men omvärldens utveckling påverkas väldigt mycket av det som händer i USA. Vi behöver ta de här frågorna på stort allvar. Vi kan inte vara naiva inför att den utveckling som sker på flera håll i världen också skulle kunna ske här.

Våra svenska universitet och högskolor vilar på akademisk frihet. Det innebär att deras verksamhet vilar på att den akademiska friheten ska främjas och värnas. Verksamheten vid lärosätena utgör också en viktig grund för den demokratiska utvecklingen och den offentliga debatten. Vi har tidigare från Socialdemokraterna hört exempel på när vi här i riksdagen har haft forskningsdagar och träffat forskare som kan tillföra saker i vår politikutveckling. Det här är oerhört viktigt.

En förutsättning för att detta ska fungera är att lärosäten har rätt till självbestämmande och är fria från otillbörlig styrning. Men förra året kom det en rapport från Universitetskanslersämbetet om den akademiska friheten i Sverige, och enligt den anser anställda vid våra lärosäten att politisk styrning och politisk påverkan är det största hotet mot den akademiska friheten.

Flera organisationer inom högskolesektorn, såsom fackförbundet för anställda vid universitet och högskolor, SULF, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges universitets- och högskoleförbund och Sveriges unga akademi, har samstämmigt lyft fram att det finns ett behov av att överväga ett starkare och bredare skydd av den akademiska friheten än vad vi i dag har i formuleringarna i regeringsformen.

Den akademiska friheten består av flera delar som vi behöver värna. Det har vi motionerat om och också lyft i den här reservationen. Vi behöver ett starkare skydd för den akademiska friheten i vår grundlag.

Fru talman! Jag ska hinna med två andra saker som vi har tagit upp i våra motioner som behandlas i dagens betänkande.

Den ena handlar om barn- och ungdomsorganisationerna, som jag också har pratat lite om tidigare. I en mätning från LSU – det är en paraplyorganisation som samlar Sveriges barn- och ungdomsorganisationer – lyfter 80 procent av deras medlemmar att de upplever att deras demokratiska utrymme har minskat de senaste fem åren. Det beror främst på minskade ekonomiska resurser – jag nämnde tidigare de försvunna 50 miljonerna, till exempel – men också på ökade kontroller och mer administration.

En väldigt viktig sak är att de upplever en förändrad syn på civilsamhället och att deras företrädare i högre grad utsätts för hat och hot på grund av sitt engagemang. Det är alltså barn och unga i vårt land som uppger detta. Särskilt utsatta är unga som tillhör minoritetsgrupper.

Årets siffror visar att 36 procent av de svarande organisationerna har utsatts för hot och hat. Det är en ökning med 5 procent sedan den förra mätningen. Detta har i sin tur inneburit att många håller både aktiviteter och mötesplatser i vårt land hemliga. De döljer kontaktuppgifter till förtroendevalda för att skydda dem. Många organisationer lägger också betydande resurser på säkerhetsarbete. Vi menar att detta är ett hot mot vår demokrati. Om unga redan i början av sitt föreningsengagemang upplever otrygghet är risken stor att de inte vågar ta plats i samhällsdebatten. De skräms till tystnad.

Enkätsvaren visar att det ofta är vuxna som står för hatet mot barn och unga, och det känns ännu allvarligare. Tyvärr väljer få att polisanmäla. Vad det beror på behöver undersökas närmare. Vi ser att det behövs förändringar i regelverk för bidrag till säkerhetshöjande insatser för att minska barn- och ungdomsorganisationernas utsatthet.

Fru talman! Den andra saken som jag slutligen skulle vilja lyfta är att Vänsterpartiet anser att alla människor fritt ska kunna identifiera sig och uttrycka sig och ha rätten att bestämma över sin kropp på andra sätt – det handlar till exempel om könstillhörighetsfrågan. För många är könstillhörigheten självklar, men för andra skulle en lagändring som innebär att man inför ett tredje juridiskt kön betyda väldigt mycket. En grundläggande princip för ett införande av ett tredje juridiskt kön är givetvis att det ska vara en valmöjlighet för den enskilde och inte ett tvång. Vänsterpartiet anser att alla människor har rätt att få sin könsidentitet erkänd och respekterad. Det har vi också med i ett av dagens yrkanden.

Fru talman! Det var faktiskt inte så länge sedan det ansågs onödigt eller till och med farligt att låta kvinnor, 23-åringar och dömda rösta. I dag blir man röstberättigad i valen när man fyller 18, oavsett kön, men så har det som sagt inte alltid varit.

För drygt 100 år sedan var kvinnors rösträtt och kvinnliga riksdagsledamöter helt nya företeelser. De kom efter en lång och målmedveten kamp mot ett hårt motstånd, och Sverige var faktiskt sist i Norden med att införa rösträtt för kvinnor. Men även efter detta genombrott för kvinnlig rösträtt fanns det många begränsningar. Exempelvis fick de som fick bidrag från fattigvården, alltså dagens försörjningsstöd, inte rösta. Det var faktiskt först 1989 som alla olika rösträttsbegränsningar var borttagna.

Kort sagt kan man säga att rösträtten och vårt valsystem har förändrats, utvecklats och förbättrats över tid, och så behöver det givetvis fortsätta.

Så här i efterhand kan det kännas konstigt att inte alla alltid har velat ha en större demokrati med fler deltagare, men faktum är att varje förändring av valsystemet och utökning av vår demokrati och rösträtt har bemötts med motstånd.

Vänsterpartiet har de senaste åren lagt fram flera förslag kopplade till rösträtten. Vi anser att rösträtten bör gälla från det år man fyller 18. Vi vill även se en sänkt rösträttsålder till 16 år på försök i de kommunala valen, i enlighet med den förra Demokratiutredningens förslag.

Fru talman! Vi vet från forskning att vanan att rösta grundläggs i unga år. Vi vet också att valdeltagandet bland unga i valet till riksdagen 2022 minskade från 86 procent till 83 procent. Minskningen var betydligt större bland unga med utländsk bakgrund, där valdeltagandet minskade med hela 10 procentenheter. Dagens unga är engagerade och samhällsintresserade och har ett högt samhällsengagemang, men allt färre är medlemmar i ett politiskt parti.

Åldern för rösträtt sammanfaller enligt nuvarande ordning med myndighetsåldern. Det innebär att alla som tillhör samma årskull inte alltid får rösta i samma val. Den som fyller 18 efter valdagen har inte rösträtt förrän fyra år senare.

Vänsterpartiet menar att denna ordning är olycklig och vill förändra den. Den politiska information som ges till gymnasieskolans elever under ett valår från lärare, valmyndighet och politiska organisationer väcker förhoppningsvis en förstagångsväljares intresse och höjer kunskapen om hur val går till. Men den mobiliserande effekten av all denna information under gymnasieutbildningen försvagas när en stor del av de elever som sitter där i klassrummet känner: Det här berör inte mig. Jag kommer att få vänta ytterligare fyra år på att få rösta.

För att vi ska kunna skapa ett gott samhälle för unga måste deras erfarenheter och röster få höras. Unga mellan 18 och 24 år är i dag den mest underrepresenterade gruppen på alla politiska nivåer. För att komma till rätta med det behöver vi ny lagstiftning, förnyade demokratiprocesser och satsningar på barns och ungas organisering.

Det är väldigt olyckligt att regeringen och Sverigedemokraterna i år har plockat bort 50 miljoner från organisationer som jobbar just med frågor om barns och ungas organisering. Det är Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, som delar ut det här bidraget. Jag såg att en del av er höjde på ögonbrynen, men ni får kika på den budgetpost de har att hantera i år.

MUCF mäter också ungas syn på demokrati. Svaren från 2025 visar att sju av tio unga är nöjda med hur demokratin fungerar i Sverige och att nio av tio tycker att det är viktigt att leva i ett land som är demokratiskt. Det känns väldigt betryggande att intresset för politik och samhällsfrågor i Sverige är högt. Tyvärr anser dock bara en av fem att de har stora möjligheter att föra fram åsikter till dem som bestämmer. Att öka den siffran är ett ansvar vi alla måste ta.

Vi tror att just sänkt rösträttsålder i kommunala val skulle kunna vara en väg för att vitalisera demokratin, ge fler möjlighet att vara aktiva i sitt lokalsamhälle och ta vara på ungas engagemang och åsikter. Vänsterpartiet vill att unga människor ska kunna lita på att politiken utgår också från deras verklighet och menar därför att vi ska ha en försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder.

Huvudsyftet med en sänkt rösträttsålder är att ta till vara ungas intresse. Men vi tror faktiskt också att politiken skulle bli bättre om vi öppnade upp för dem.

Sverige har nationella mål för ungdomspolitiken som vi alla, oavsett utskott, ansvarar för. Jag sitter annars i kulturutskottet, som har det övergripande ungdomspolitiska ansvaret, men här i konstitutionsutskottet kan vi jobba med valfrågorna.

Fru talman! För att demokratin ska ha legitimitet krävs ett högt valdeltagande. Sverige har traditionellt haft ett högt valdeltagande i val till riksdagen, uppemot 90 procent tillbaka i historien. Därför är det oroande att valdeltagandet har fallit i de senaste valen. Jag hoppas verkligen att vi kan se att det vänder uppåt i höstens val.

Avslutningsvis, fru talman, kan jag konstatera att en sänkt rösträttsålder knappast är en utopi. I dag rekommenderar faktiskt EU sina medlemsstater att sänka rösträttsåldern. Det har hörsammats av till exempel Belgien, Malta, Tyskland och Österrike, där 16-åringar fick rösta i senaste EU-valet 2024. Totalt har 32 länder sänkt rösträttsåldern till 16 år i nationella eller lokala val, och 20 av dessa ligger i Europa.

Det finns goda exempel och erfarenheter att lära av. Jag vill därför yrka bifall till vår reservation 3, som handlar om dessa frågor. Jag hoppas att vi kan få stöd för den reservationen vid dagens votering.

Fru talman! Offentlighetsprincipen är en omistlig del av vår demokrati. Den utgör en garant för rättssäkerhet, rättvis förvaltning och ett effektivt folkstyre genom att den möjliggör för allmänheten att få insyn i och därmed också kunna kontrollera den offentliga verksamheten. Offentlighetsprincipen kommer till uttryck på olika sätt i våra grundlagar, till exempel i rätten till yttrandefrihet, meddelarfriheten för tjänstemän och allmänna handlingars offentlighet.

Att medborgare, invånare och medier har tillgång till information från myndigheterna och kan begära ut handlingar är grundläggande för att man ska kunna upprätthålla tilltron till myndigheterna. Det är också viktigt att kunna granska myndigheterna i landet. Samtidigt ska också människors integritet självklart skyddas, som flera talare här innan har nämnt.

Det här innebär alltid en balansgång mellan offentligheten och den personliga integriteten. Men huvudregeln här i Sverige har under lång tid varit att allmänna handlingar är offentliga och att man har en självklar rätt att ta del av dem. Det finns också olika typer av sekretesskydd just för att man ska kunna klara av denna balansgång och samtidigt kunna skydda den personliga integriteten. Vi i Vänsterpartiet värnar givetvis båda delarna.

Fru talman! En annan viktig fråga för oss är att resurser avsatta för välfärden används till att exempelvis förbättra skolresultaten och ge våra äldre och sjuka en trygg omsorg och vård – inte till stora vinstuttag för ägarna. Men nästan dagligen kan vi läsa i medier att pengar som avsedda för vår gemensamma välfärd, exempelvis till skolan, i stället används till ägarnas lyxkonsumtion eller försvinner ut ur landet.

Vänsterpartiet vill i första hand avskaffa möjligheterna för företag som drivs utifrån ägarnas intresse och inte allmänhetens bästa att bedriva välfärdsverksamhet. Men så länge som de finns är det uppenbart att allmänhetens möjligheter till kontroll och insyn behöver stärkas.

I dag är det problematiskt att företagshemligheter anses gå före medborgarnas rätt till insyn. För Vänsterpartiet är det en självklarhet att offentlighetsprincipen ska gälla likvärdigt och oinskränkt för alla verksamheter som finansieras av skattemedel.

Fru talman! De flesta av oss är väldigt digitala i dag. Genom internet handlar vi allt möjligt, håller kontakten med vänner, proklamerar åsikter och söker svar på frågor, stora som små. Vi tar del av andras liv och delar med oss av våra egna. Det är lite av poängen med de sociala medierna och en hel del av teknikplattformarna som vi använder i dag.

Varje gång vi gör någonting på internet lämnar vi digitala fotspår. Stora mängder persondata samlas in på det sättet, som Jan Riise redogjorde för här innan. När vi använder oss av sociala medier, appar, banktjänster och välfärdstjänster på de olika elektroniska enheter vi bär runt på samlas det in data.

Detta ger dem som äger dessa data möjligheten att till exempel urskilja övergripande mönster i våra beteenden. I bästa fall kan det hjälpa oss som samhälle att analysera och förutsäga nuvarande och framtida beteenden för att underlätta i vår vardag. Man kan samordna och optimera resurser. Det är sådana fina begrepp som ofta används när man inför olika digitala verktyg.

Men samma data kan också användas för att övervaka oss och för att övervaka våra beteenden. Just persondata, ”big data”, säljs och används bland annat av företag för att rikta reklam till tänkbara konsumenter. Man kan kalla det för övervakningsbaserad reklam. Det är digital marknadsföring som med hjälp av spårning och profilering riktas mot enskilda personer eller mindre grupper av konsumenter. Den övervakningsbaserade reklamen följer efter konsumenterna mellan olika webbsidor och appar i stället för att, som annan riktad reklam, placeras i en noga utvald kontext. Det är skillnaden.

Fru talman! Digitaliseringen gör att skyddet för den personliga integriteten ställs inför nya utmaningar. Vi i Vänsterpartiet är naturligtvis inte emot digitalisering i sig, men vi anser att processerna måste ske på ett annat sätt som samtidigt värnar den personliga integriteten.

Den intensiva digitala marknadsföringen och det sätt som persondata samlas in på väcker frågor om hur marknadsföring kan kontrolleras bättre och om hur skyddet för den personliga integriteten kan säkerställas och förstärkas.

Att många sociala medieplattformar, appar och webbsidor är baserade i länder utanför EU gör att möjligheterna till kontroll och andra åtgärder blir mindre. Vi anser att regeringen ändå har ett stort ansvar för att hantera de problem som uppkommer och ett ansvar att agera för att stärka enskildas integritet gentemot de stora techjättarna.

De senaste åren har det rapporterats om ett stort antal fall av personuppgiftsläckor. Det handlar om till exempel Facebook, som läckt uppgifter till andra plattformar och företag. Det handlar om myndigheter som läckt känslig information till företag. Det handlar om säkerhetsbrister i sociala medieplattformer och appar riktade till skolelever. Det handlar om myndigheters hemsidor som till exempel skickar ip-adresser till Google. Detta borde inte kunna ske.

Alla verksamheter måste följa de dataskyddsregler som finns vid behandling av personuppgifter. Det gäller oavsett om det är en offentlig myndighet, ett privat företag, en förening eller någon annan typ av verksamhet. Dataskyddsreglerna grundar sig i de mänskliga rättigheterna.

Det handlar om alla människors rätt till respekt för privat- och familjeliv och skydd för sina personuppgifter. Det är allvarligt när dessa läcker ut. Myndigheter och företag som har råkat ut för detta, oavsett om det är avsiktligt eller oavsiktligt, behöver rapportera det till en särskild myndighet, Integritetsskyddsmyndigheten, som förkortas Imy. Det klassas då som en personuppgiftsincident.

Det kan som sagt vara oavsiktligt, men det kan ändå leda till en förlust eller förändring av personuppgifter. Den kan också leda till att man råkar röja känsliga personuppgifter. Detta innebär en risk. Det kan handla om människor som blivit registrerade på olika sätt, och det kan få allvarliga konsekvenser.

Vi kan se att människor har lidit ekonomisk skada. Man kan råka ut för identitetsstöld, vilket tyvärr blir allt vanligare, bedrägerier eller skadlig ryktesspridning, något som också kan vara väldigt obehagligt.

Vi tycker att skyddet måste stärkas. Myndigheten Imy har ett brett uppdrag när det gäller att utöva tillsyn och att guida användare i dataskyddsregleringen för att förebygga incidenter som blir skadliga för den enskilde.

Vi anser att dessa uppgifter måste få ett starkare skydd. Jag vill därför yrka bifall till vår reservation nummer 4, som rör just personlig integritet och digital marknadsföring.

Herr talman! Min fråga går också till kulturministern. Den rör villkoren för Statens museer för världskultur.

I många år har det funnits en oro från myndighetens sida för att en alltför stor andel av budgeten går till att betala hyror. Både för den här regeringen och tidigare regeringar har man påtalat problemet, men trots detta har frågan inte hanterats.

När man nu har fått reda på att Statens fastighetsverk vill höja hyran för Etnografiska museet med så mycket som 57 procent bedömer myndighetschefen att det inte går att ha kvar alla museer längre. Detta är en mycket olycklig utveckling. Det hoppas jag att kulturministern kan vara överens med mig om.

Mycket kan göras när det gäller avkastningskrav och kravet på marknadshyra hos Statens fastighetsverk, men det är troligtvis en lite längre process. Nu uppfattar jag dock att det brinner i knutarna. Därför undrar jag om kulturministern är beredd att sända en signal redan i vårändringsbudgeten om att museerna kommer att få täckning för sina ökade hyreskostnader. Om inte, vilka andra åtgärder är ministern beredd att ta till för att säkra att svenska folket kan ta del av de här museernas verksamhet även i framtiden?

Fru talman! Tack för svaret, Peter Ollén!

Jag uppskattar att vi är överens om bekymret med bankkonton. Vi ser att det särskilt för barn- och ungdomsorganisationer är nästan omöjligt att få ordning på det. Där skulle vi säkert kunna göra gemensam sak. Vi har motionerat flera gånger om att bankerna behöver ta ett ansvar för att också civilsamhället ska kunna öppna bankkonton.

När det gäller regeringens prioriteringar uppfattar jag nog ändå att ganska små pengar i sammanhanget hade kunnat göra väldigt stor nytta för det ideella kulturlivet. Det handlar kanske snarare om någon sorts ideologiska låsningar mellan Tidöpartierna som gör att det inte har kommit till. Jag lyfte fram tidigare att det förra året handlade om 34 000 miljoner i skattesänkningar. Samtidigt fick till exempel ATR, som kämpar för att kunna behålla sin medlemstidning och sina anställda, en neddragning förra året på 130 000 – har jag för mig. Det är alltså väldigt små pengar i sammanhanget.

Man har framför allt prioriterat de här skattesänkningarna, inte läskunnighet. För att barn ska kunna tillgodogöra sig läskunskaper skulle vi kunna satsa mycket mer på skolan och på pedagoger som faktiskt ska stötta barnen i läsutvecklingen. Men väldigt mycket pengar har gått till böcker.

Det bär mig emot att säga att det kanske har varit lite för mycket som har gått till böcker, men det är kanske det som partierna har lyckats komma överens om. Men det man har gjort med de flera hundra miljonerna har egentligen inte byggt på någon undersökning av hur stort behovet är. Har du köpt klassuppsättningar med kurslitteratur ett år behöver du inte köpa samma böcker nästa år, till exempel.

Jag tror att man hade kunnat hämta hem en del här för att satsa där det faktiskt gör mer nytta: på pedagogerna, på fler biblioteksplatser på högskolan, på att få till de bemannade skolbiblioteken och på mer till det ideella kulturlivet.

Fru talman! Jag tänkte ta tillfället i akt och prata med ledamoten om villkoren för det ideella kulturlivet. Trots att i princip alla arrangörer, ledare, kaffekokare och vaktmästare jobbar gratis för att ge invånare i hela landet tillgång till kultur kan det behövas ett visst ekonomiskt stöd, till exempel för att hyra lokaler, öppna bankkonto, betala el, betala upphovsrättsersättningar, gager och så vidare.

Ibland är det förstås möjligt att få täckning för en del av utgifterna genom biljettintäkter, men det gäller sällan på mindre orter. Det är ett bekymmer om vi vill ha kultur i hela landet och uppmuntra det ideella kulturlivet och det demokratiskt organiserade kulturlivet. Jag vet att Peter Ollén brinner för detta och att han är väl insatt i gällande förhållanden, till exempel situationen för musiklivet och amatörteatern.

Hinner ledamoten Peter Ollén få in ett extra tillskott i den sista vårändringsbudgeten så att vi kan få ordning på den, eller behövs ett maktskifte så att vi kan få en bättre ekonomi för det ideella kulturlivet?

Fru talman! Det här är en lite spretig debatt, eftersom betänkandet innehåller en samling med motioner som alla berör tillgång till kultur på olika sätt. Det är därför vi tar upp lite olika frågor här.

Den centrala frågan för Vänsterpartiets kulturpolitik är hur vi ska kunna skapa ett fritt och starkt kulturliv för alla. De allra flesta människor i vårt land tar faktiskt del av kultur dagligen. I vilken utsträckning och på vilket sätt skiljer sig förstås åt.

När det gäller eget skapande är skillnaderna inte så stora mellan olika grupper, men när det gäller att ta del av professionell kultur som publik – från scener, museer och konsthallar – blir skillnaderna desto större. Då spelar bland annat klass och bostadsort in. Kvinnor är överrepresenterade kulturkonsumenter, och personer med funktionsnedsättningar är kraftigt underrepresenterade.

Vi menar att det här i förlängningen också ger avtryck i vilka som kan tänka sig att arbeta inom ett konstnärligt yrke. Utan en mångfald bland kulturarbetarna riskerar kulturen i slutändan att beröra färre. Perspektiven blir enahanda. Färre delar av landet skildras om det bara är stadsbor som är både publik och kulturarbetare. Många berättelser kommer aldrig fram, och intresset för kultur blir mindre. Då blir det också svårare att nå nya grupper, och situationen cementeras.

Den som aldrig ser någon som liknar en själv på vita duken, skärmen eller scenen har svårare att föreställa sig själv där. Det blir en ond spiral. Vårt mål om ett samhälle med kultur för alla kräver därför ett aktivt arbete med ökad mångfald inom de konstnärliga yrkena. Det handlar om jämlikhet, demokrati och rätten till det offentliga rummet. Den som skapar musik, litteratur och scenkonst är också med och formar samtiden, skapar vårt framtida kulturarv och får en plattform för att föra fram åsikter.

Fru talman! För att bryta gamla mönster och för att nya generationer inte bara ska gå i sina föräldrars fotspår har vi i Sverige beslutat om en kompensatorisk skola. Det är där vi kan ge alla barn möjlighet att utveckla sin skapande förmåga och komma i kontakt med ett brett utbud av kulturformer. I skolan spelar föräldrarnas utbildning och inkomster ingen roll, utan alla barn kan ta del av skolbio, museibesök, barnteater och konserter. Så kan vi stärka nästa generation i att vara aktiva deltagare i kulturlivet och hitta sin väg och sitt sätt.

Vänsterpartiet menar att det behövs ett stort antal insatser för att nå dit, och i dagens betänkande finns några pusselbitar. Vi motionerar till exempel om en nationell scenkonstgaranti för att bostadsort inte ska vara avgörande för om du får kultur i skolan eller inte men också, vilket inte är mindre viktigt, för att kulturlivet inte ska behöva hantera 21 olika regioners utbudsdagar, 290 olika kommuners ansökningssystem och kanske 1 100 olika skolhuvudmäns kontaktvägar. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 8 om en nationell scenkonstgaranti för elever.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet menar att de ideella kulturaktörerna behöver få ett lyft och uppmärksammas mer. Svenskarna är oerhört aktiva kulturutövare: Vi sjunger i kör, lajvar, spelar i band och målar – ibland i föreningsform och ibland genom studieförbunden.

Även på små orter sjuder föreningslivet, och det är där målet om kultur i hela landet förverkligas. Ett stort antal kulturföreningar är arrangörer av teaterföreställningar, konserter och konstutställningar som ger arbetstillfällen för yrkesverksamma.

Jag såg en siffra som jag faktiskt häpnade över: Värdet av det frivilliga arbetet inom kultursektorn uppgår till 8,4 miljarder kronor per år. Det är viktigt att alla nivåer – kommunal såväl som regional och nationell – stöttar de viktiga insatser som görs av ideellt aktiva, genom goda ekonomiska förhållanden, anpassade och tydliga regelverk och ett bra bemötande för att underlätta föreningsarbete för den som inte är van organisatör.

Parallellt med den positiva bild av ett vitalt föreningsliv som jag nu har lyft fram ser vi oroande tendenser. Många små föreningar som är beroende av stöd från sin riksorganisation för att hantera till exempel administration, it-plattformar, avtal och utbildningar har det väldigt tufft. Detta beror på att de stora riksorganisationerna nationellt har det tufft.

Kulturrådets bidrag till såväl centrala amatörföreningar som musikarrangörer har haft en negativ utveckling de senaste åren, efter att ha legat stilla i över ett decennium. Med krympande resurser blir det svårt att ge stöd och uppmuntran till exempelvis nya riksförbund som uppstår kring nya kulturformer och musikaliska uttryck. Vi anser att det här är väldigt olyckligt då man riskerar att utestänga preferenserna hos unga, som kanske är de som för fram nya kulturformer. Det gör det också svårare att nå det nationella målet om ett dynamiskt kulturliv, som alla partier är överens om.

Det är också ett stort bekymmer att befintliga organisationer tvingas till nedskärningar och uppsägningar. I ett brev till kulturministern beskriver två stora paraplyorganisationer på området sina personalneddragningar de senaste åren: 37 procent har de behövt skära ned med under den här mandatperioden.

Som exempel kan vi ta Amatörteaterns Riksförbund, ATR, som har sitt säte i mitt län Västmanland och som organiserar runt 10 000 medlemmar i 230 lokalföreningar runt om i landet. Denna organisation lyfts upp i en motion från en Sledamot i dag, och den tycker jag att hela Sgruppen borde ställa sig bakom, precis som Vänsterpartiet har gjort.

ATR stöder amatörteaterföreningar i hela landet genom utbildning, rådgivning och arrangemang. De har också ett nationellt manusbibliotek med 6 000 titlar och en upphovsrättsförmedling som ser till att dramatiker får betalt när deras pjäser används i till exempel kulturskolor, folkhögskolor, skolteater och olika teatersällskap runt om i landet.

Det här är unikt i sitt slag. Om ATR inte har råd med en lokal och personal för att sköta det hela faller en stor del av amatörteatern i vårt land. De har sagt upp personal, försökt hyra ut en del av sin lokal och lagt ned Sveriges enda tidning om amatörteater.

Låter det här som ett rikt kulturland? Att vi inte kan ha råd med denna verksamhet tycker jag är något som regeringen och Sverigedemokraterna behöver ta till sig och skämmas för en aning. Man uppmärksammades på det här för flera år sedan, men gång på gång har man prioriterat skattesänkningar framför stöd till kultursektorn.

Vi har förstås skjutit till medel i vår budget för att stötta både dessa och andra delar av det ideella kulturlivet. Vi ser att det är där man skapar den där gemenskapen, som vissa partier har sagt här i talarstolen att de vill se i Sverige. Jag har gång på gång hört att det är viktigt att vi har sammanhållning och skapar gemenskap, men den gemenskap som finns i dessa föreningar handlar inte om att alla ska tycka lika eller ha samma värderingar och att det är det som bygger gemenskap. Människor med olika bakgrund, människor som röstar på olika partier och människor i olika åldrar möts kring ett gemensamt intresse, till exempel teater.

Det är den sortens mötesplatser som vi behöver så väl. Det är civilsamhället som skapar dem, och de hjälper till att minska den polarisering som många partier är oroade över. Det är när människor lär känna och får förståelse för dem som är olika som vi får ett starkt samhälle. Det sker när man möter den människa som man inte hade träffat om det inte hade varit för den där föreningsträffen. Det är det som vi behöver hålla fast vid.

Tidöpartierna fnyser åt vuxnas fritidsintressen, men jag menar att det är genom ett starkt civilsamhälle som vi bygger en stark demokrati.

Jag ska också säga några ord om studieförbunden, även om vi har hunnit prata om dem i replikskiften, för när det gäller kulturen i hela landet är de en väldigt viktig aktör. De tillhandahåller replokaler, studiecirklar på olika språk och kultur. De har varit flitiga arrangörer av festivaler och kulturprogram i egen regi och i samarbete med till exempel folkbiblioteken.

På biblioteket i min hemkommun säger de så här: Nu har studieförbunden inte längre möjlighet att skicka personal till våra planeringsmöten när vi ska lägga programmet för författarbesök. Det finns ingen personal längre på studieförbunden.

Även kommunerna har minskat anslagen, så här behövs ett handslag över partigränser och även på kommunal, regional och nationell nivå för att stärka verksamheten igen. I vår budget finns de 500 miljonerna som har försvunnit.

Vi har pratat om detta många gånger den här mandatperioden. Jag minns särskilt en debatt vi hade förra året, när vi pratade om nedskärningarna.

Studieförbunden har sagt upp 800 personer – den siffran kanske är lite gammal nu, men ungefär 800 personer har sagts upp inom studieförbunden. Men det räcker inte för att täcka nedskärningarna, utan man har också behövt göra besparingar på fastighetssidan. Det är därför de här replokalerna och musikhusen har behövt stänga.

När vi debatterade detta förra gången hävdade Tidöpartiernas företrädare att studieförbunden med flit hade gjort nedskärningar som skulle väcka uppmärksamhet. De borde faktiskt ha prioriterat på ett annat sätt, ett bättre sätt, hävdade man. Men hur de ska kunna banta ned sina utgifter med en tredjedel utan att säga upp personal och utan att stänga lokaler är för mig en gåta. Kanske hoppades man att de kunde trolla med knäna, som det brukar heta.

Jag hoppas verkligen att vi får en ny regering med en annan politik som Vänsterpartiet ingår i och att vi tillsammans i den regeringen kan stå upp för ett fritt och starkt kulturliv. Vi från Vänsterpartiet kommer inte att förvänta oss att någon, vare sig man är kulturarbetare eller kulturminister, ska behöva extraknäcka som trollkarl för att få ihop sin budget.

(Applåder)