Peter Ollén (M) svarade Louise Thunström i en replik om Kulturarv och kulturmiljö i debatten ”Protokoll 2025/26:78 Onsdagen den 25 februari” den 25 feb 2026.
Louise ThunströmS· i sitt anförandeEftersom krig börjar i människornas sinnen är det också i människornas sinnen som försvaret för fred måste byggas – så inleds Unescos konstitution från 1945. Krig startar inte med vapen utan med idéer, med…Herr talman! Eftersom krig börjar i människornas sinnen är det också i människornas sinnen som försvaret för fred måste byggas – så inleds Unescos konstitution från 1945. Krig startar inte med vapen utan med idéer, med föreställningar om ”vi och dom” och med rädsla, misstänksamhet, propaganda och avhumanisering. Om kriget föds i tanken, i våra språk och i de berättelser vi berättar om varandra måste också freden byggas där – genom utbildning, kultur, kunskap om vår historia, förståelse för andra människors erfarenheter och respekt för det som är gemensamt mänskligt.
Det var ur denna insikt som konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv, den så kallade världsarvskonventionen, antogs 1972. Med den antogs också den bärande idén att vissa platser på jorden har ett så enastående värde att de är en tillgång för hela mänskligheten.
Sverige skrev under den här konventionen 1985, och vårt första världsarv utsågs 1991. Det var Drottningholms slottsområde. Sedan dess har ytterligare 14 tillkommit, och vid det här laget vet den här kammaren att det senaste, från 2012, var Hälsingegårdarna. Vi har ju nämnt det några gånger under den här debatten.
Sveriges 15 världsarv utgör en unik del av både vårt nationella arv och världens gemensamma kultur- och naturarv. Alla länder som undertecknat konventionen kan nominera natur- och kulturmiljöer till Unescos världsarvslista. Med den underskriften följer också ett ansvar att skydda och bevara platserna och att aktivt kommunicera värdet av dem.
Herr talman! Det har nu gått över 40 år sedan Sverige anslöt sig till konventionen, och fortfarande saknas en långsiktigt hållbar förvaltning och finansiering. De svenska världsarven har återkommande hamnat mellan stolarna och på grund av det blivit allas och ingens ansvar.
Om vi jämför med vårt grannland Norge framträder dessa skillnader oerhört tydligt. Den norska staten ger sina åtta världsarv – alltså knappt hälften så många som i Sverige – ungefär 100 miljoner kronor per år. Därutöver finansieras ett världsarvscentrum vid varje världsarv samt en nationell samordnare på heltid. Om vi tittar på det isländska världsarvet Vatnajökull ser vi att det har 40 heltidsanställda guider, och under sommaren är det ännu fler. Det kan återigen jämföras med Hälsingegårdarna, där de privata gårdsägarna själva får guida.
Det här är naturligtvis inte rimligt. Det är staten som ansöker om att ett område ska bli världsarv, och det är staten som har ansvaret. Ändå läggs en av de mest centrala uppgifterna – att förmedla och levandegöra världsarvens värde – i händerna på ideella krafter och kanske på enskilda fastighetsägare.
Skillnaderna i resurser mellan en gårdsägare i Hälsingland eller en liten förening som ordnar vandringar bland hällristningarna i Tanum och Statens fastighetsverk, som ansvarar för Drottningholm, är naturligtvis uppenbara. Trots att många i den här kammaren pratar sig varma för världsarven har resurserna till världsarven faktiskt minskat under den här mandatperioden, för Riksantikvarieämbetet kan inte längre fördela medel via 7:2-anslaget. Vi har en ambitiös världsarvsstrategi på plats från den förra regeringens tid. Vi har en handlingsplan på plats, men det är en handlingsplan som i flera delar inte kunnat verkställas då resurser saknas.
Vi socialdemokrater har i vårt senaste budgetförslag föreslagit en satsning på världsarven. Därtill anser vi att Riksantikvarieämbetet fortsatt ska kunna fördela medel. På så sätt kan världsarven ges ett nödvändigt och efterfrågat tillskott.
Vi menar att det faktiskt är både beklagligt och märkligt att regeringen inte ser att man med relativt små medel skulle kunna göra stor skillnad. Med rätt förutsättningar bidrar världsarven till kunskap, samarbeten, besöksnäring, regional utveckling och skatteintäkter – och inte minst till stolthet och glädje.
Herr talman! Tidöpartierna behöver lyfta blicken och se kulturen även utanför Stockholm. Kulturarvets kraft finns inte enbart i de stora nationella institutionerna. Den finns i hela landet: i världsarven, i föreningslivet, i hembygdsgårdarna och hos studieförbunden, länsmuseerna och arbetslivsmuseerna.
Arbetslivsmuseerna är Sveriges största museigrupp. De har över 1 500 museer, och även där drivs merparten av ideella krafter. De bevarar och levandegör industrisamhällets kulturarv i autentiska miljöer och ofta med fungerande maskiner och levande verkstäder. Tillsammans har de ungefär 10 miljoner besökare årligen och engagerar omkring 170 000 personer under mer än 2 miljoner ideella arbetstimmar varje år.
Det statliga stödet är dock även där marginellt. Anslagen har inte följt med i kostnadsutvecklingen, och detta urholkar långsiktigt verksamheternas förutsättningar. Det behövs en förstärkt och mer förutsägbar finansiering för att stärka arbetslivsmuseernas framtid.
De flesta arbetslivsmuseer saknar dessutom resurser och tillgång till moderna samlingsförvaltningssystem trots att de förvaltar miljontals föremål och fotografier. Om vårt gemensamma kulturarv ska kunna digitaliseras och bevaras krävs en långsiktig statlig satsning på ett samordnat system som är öppet för museer oavsett ägarskap. Vi socialdemokrater uppmanar därför regeringen att ta initiativ till en översyn av arbetslivsmuseernas förutsättningar.
Herr talman! I en orolig tid har insikterna om kulturarvets betydelse blivit än tydligare. I skuggan av krig, där människor lider ofattbart, pågår också en systematisk förstörelse av kulturarv. Krig handlar ju inte enbart om territorium utan också om identitet.
Ryssland för krig mot ett land som man menar inte existerar. Därför är förstörelsen av den ukrainska kulturen så central i den ryska krigföringen. Museer plundras, arkiv förstörs och historien skrivs om. Kulturarvet blir både en måltavla och ett vapen i kampen om idéerna.
Inte minst har erfarenheterna från Ukraina gjort att skydd av kulturarv blivit en så angelägen fråga också för oss här hemma i Sverige. Vi socialdemokrater står i flera avseenden bakom regeringen i dess ambitioner om skyddet av kulturarv även om det finns mycket kvar vad gäller till exempel arkiv, digitalisering och inte minst finansiering.
Vårt kulturarv kan dock inte ses isolerat från övrig kulturpolitik. Avgörande för att stärka både kulturarvet och vår beredskap är därför att säkerställa en levande och aktiv kultur för alla i hela landet. Vikten av detta kommer mina kamrater att redogöra mer för i nästa debatt här i kammaren i dag.
Till sist, herr talman! Vi socialdemokrater står bakom samtliga våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall till reservation 1.
(Applåder)
Herr talman! Tack, Louise Thunström, för ett intressant och engagerat inlägg! Jag tänker speciellt på bitarna om Unesco och världsarven.
En av de finansieringsformer som vi lyfte tillbaka gällde entréerna på de statliga museerna. Där var ni ju kritiska, men sedan har ni ändrat er och står nu bakom tanken att man tar betalt. När jag var uppe på Jamtli, som i och för sig inte är ett statligt museum men som tar 300 kronor i inträde, frågade jag faktiskt speciellt om folk vänder i ingången. Men de gör inte det. För de pengarna får man en helhetsupplevelse. Är man i ett 1600-talshus står någon och lagar bröd på 1600-talsvis och så vidare, så man får de här ytterligare upplevelserna för pengarna.
Man kan jämföra det med att en konsert kan kosta 2 000 kronor, och biljetterna tar ändå slut i ett nafs. Jag tycker alltså naturligtvis att det är bra, men det vore roligt att höra ledamotens reflektioner kring just att ta betalt för att få ta del av kulturarvet.
Herr talman! Jag tackar Peter Ollén för frågan.
Jag har alltid attraherats av fri entré-reformen till våra statliga museer, och jag har stått upp för den i tidigare replikskiften med ledamoten. Fri entré signalerar att kulturarvet tillhör oss alla och att våra gemensamt ägda kunskapsinstitutioner ska vara öppna och välkomnande för alla människor i hela befolkningen oavsett storleken på plånboken. De ska vara en del av en demokratisk infrastruktur. Som socialdemokrat ser jag kulturen som en del av vår välfärd.
Men vi socialdemokrater måste också vara ärliga. Ojämlikhetsutvecklingen i Sverige har ökat dramatiskt den senaste tiden. Vi ser att det inte räcker att erbjuda fri entré för att deltagandet ska breddas. Trösklarna kan vara ekonomiska, men de kan också vara sociala, geografiska och kulturella.
Med den insikten och bakgrunden valde vi att i stället prioritera om i vår budget och lägga pengarna på en kulturgaranti framför fri entré. Vi vill garantera att varje barn minst en gång per termin under sin skoltid ska kunna få besöka en konsert, en teaterföreställning eller ett museum. Det är en reform som når alla barn oavsett bakgrund. Vi hoppas att kulturgarantin kan hjälpa till att bredda deltagandet mer än vad vi faktiskt såg att fri entré-reformen lyckades med.
Herr talman! Inget av våra två partier har tillgång till oändligt med pengar, utan det är alltid fråga om ett val. Vi har valt att prioritera att alla skolor har bemannade skolbibliotek och att det finns böcker i skolbiblioteken. Man väljer hur man vill använda pengarna.
Det är intressant att när Myndigheten för kulturanalys tittade på frågan om fri entré pekade man just på att den inte hade den effekten att de som var socialt eller ekonomiskt svagare gick mer på museum. Tvärtom var det de ekonomiskt starkare som gick oftare. Därför var det väl rimligt att få tillskottet.
En värdefull sak jag ser med att ta betalt är att när man tar betalt tvingas man att göra något som är relevant. Det blir tydligt om museichefen är lat eller om museichefen arbetar med att göra samlingarna tillgängliga och attraktiva för besökarna. Jag undrar om ledamoten har någon tanke om kopplingen till att ta betalt och att tvingas att leverera kvalitet.
Herr talman! Jag tackar återigen för frågan.
Jag har under åren besökt många museer och diskuterat fri entré-reformen. En del museer tar upp det som ledamoten påpekar, nämligen att man tvingas att göra något mer. Andra säger att införandet av entréavgift gjorde att de tappade många besökare. De har på eget bevåg valt att införa fri entré igen. Min bedömning är att det ser olika ut.
Jag vill lyfta upp en annan aspekt av fri entré-debatten. När fokus ensidigt ligger på besökssiffror, som det ofta gör när vi debatterar, riskerar museerna att tvingas jaga publik, vilket inte fullt ut speglar deras uppdrag. Museernas uppdrag är mycket bredare än att visa upp sig för publik – med eller utan entréavgift. Museerna ska också vårda och konservera samlingar, bedriva forskning och bidra till forskning, dokumentera och bevara inför framtiden.
Att konservera föremål eller katalogisera en samling genererar kanske inte några snabba klick på en hemsida eller så många besök, men det är det som gör att vårt kulturarv inför framtiden kan bevaras och visas för fler. Vi har förstått att det tar tid att bredda deltagandet. Det kräver långsiktighet, relationer och pedagogiskt arbete. Därför finns det ett problem med att ensidigt fokusera på att räkna besökare.