Louise Thunström

Herr talman! Så fint att få inleda mandatperiodens sista kulturpolitiska debatt!

Bakgrunden till regeringens skrivelse är propositionen från 2018 om politik för gestaltad livsmiljö. Då antog riksdagen ett nationellt mål om att arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle där alla människor ges goda förutsättningar att påverka sin gemensamma miljö. Målet ligger kvar, men skrivelsen anger en delvis ny inriktning. I flera delar är den rimlig, och på flera sätt är den bra. Vår kritik är snarast att regeringen inte tar ansvar för förutsättningarna.

Regeringen skriver att fler röster ska främjas, att det ska finnas ett delat ansvar och att det befintligas värden i högre grad ska lyftas fram. Det tycker jag är bra. Det är viktigt att vi inte bara tänker nytt utan också ser värdet i det som redan finns, alltså de miljöer som människor känner igen sig i och som bär på historia, gemenskap och lokal stolthet.

Om regeringen menar allvar med att lyfta fram det befintligas värden borde exempelvis Sveriges 15 världsarv vara självklara, för de är platser för bildning, utveckling, besöksnäring, glädje, stolthet och gemenskap. De är också konkreta exempel på just det man i skrivelsen säger sig vilja utveckla, nämligen historiska sammanhang, kulturturism, kulturmiljöer, platsers identitet och människors relation till sin omgivning. Men förutsättningarna för världsarven finns inte. Regeringen har här backat från sitt ansvar.

Det är alltså motsägelsefullt att tala trovärdigt om det befintligas värden och samtidigt inte ta ansvar för några av våra allra mest betydelsefulla befintliga kulturmiljöer.

Herr talman! I skrivelsen talar regeringen om platsutveckling, företagande och samverkan. I skrivelsen nämns också att villkoren för att bo, leva och verka på landsbygden ska stärkas. Ändå upphäver regeringen förordningen om kooperativ utveckling i Sverige och tar bort pengarna till Coompanion, den organisation som verkligen arbetar underifrån med just det skrivelsen talar om: lokal utveckling, samverkan, civilsamhälle och människors möjlighet att tillsammans påverka sin egen plats. Det kooperativa företagandet finns ofta nära denna plats och bygger på att människor ser ett gemensamt behov och organiserar sig för att lösa det. Det kan handla om service på landsbygden, bostadsbyggande, kulturverksamhet och lokalt företagande.

Det är motsägelsefullt att tala om fler röster och delat ansvar och samtidigt dra undan mattan för de aktörer som faktiskt arbetar med fler röster och delat ansvar i praktiken.

Herr talman! I skrivelsen talar regeringen om gemenskap, delaktighet och mötesplatser och om att de viktiga erfarenheterna görs på marken. Men viktiga mötesplatser finns ju i studieförbundens lokaler – för alla och över hela landet. Människor möts här, lär sig, organiserar sig, skapar, diskuterar och bygger tillit. Men här har regeringen och Sverigedemokraterna också skurit ned. Det statliga stödet har minskat med en tredjedel.

Återigen: Det blir motsägelsefullt att säga att man vill stärka människors delaktighet och samtidigt försvaga en av de strukturer som gör delaktighet möjlig.

Herr talman! Om vi vill att det också i framtiden ska finnas arkitekter, konstnärer, formgivare, designer och andra kulturskapare som kan bära arbetet vidare måste vi också tala om återväxten, och här är de estetiska ämnena i skolan centrala. För många börjar vägen in i form, kultur, design och arkitektur i skolans bildsal, musiksal eller slöjdsal – eller kanske i kulturskolan. De estetiska ämnena handlar om barns rätt till skapande och bildning, men det handlar också om framtida yrkesutövare.

Återigen: Det blir motsägelsefullt att tala om vikten av arkitektur, form och design och samtidigt inte värna vägarna in i dessa yrken.

Regeringen nämner i skrivelsen bebyggelsemiljöer, en ny egnahemsrörelse och ett ökat småhusbyggande. Men bostadsbyggandet har ju totalt stannat upp, och småhusbyggandet har inte varit så lågt på 100 år. 700 000 människor lever i trångboddhet, kommuner uppger att de saknar bostäder och unga människor kan inte flytta hemifrån. Det är alltså motsägelsefullt att tala om småhusbyggande och estetiskt tilltalande livsmiljöer och samtidigt driva en politik som inte ger några förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande.

När jag läser regeringens skrivelse ser jag alltså flera saker som är rätt i ansatsen. Det är bra att lyfta det befintligas värden, det är bra att tala om fler röster och det är bra att se sambandet mellan arkitektur, form, design, kulturmiljöer och människors liv.

Hela infrastrukturen för det som man i skrivelsen säger är viktigt och ska främjas har ju satts i gungning av regeringen: Kultursamverkansmodellen pressas, studieförbunden har fått kraftiga nedskärningar, kooperativ utveckling försvagas, statlig närvaro på landsbygden urholkas, bostadsbyggandet har stannat upp och konst- och kulturskapares villkor ges inte den tyngd de borde ha.

Jag instämmer med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som i sin reservation menar att skrivelsen är vag och luddig. Jag delar också Vänsterpartiets oro över risken för att näringslivet ges större makt genom sitt ekonomiska kapital. Jag saknar enprocentsregeln; den nämns inte ens i skrivelsen.

Jag instämmer dock med utskottet i att det finns fördelar med att inriktningen är övergripande och inte innehåller preciserande aktiviteter, dels för att det möjliggör anpassningar över tid och ger de berörda aktörerna utrymme att utforma åtgärder utifrån sina förutsättningar, dels för att politiken inom konst, arkitektur, form och design ska vara varsam. Jag hoppas att vagheten innebär att den konstnärliga friheten värnas och att professionerna ges stort mandat i det fortsatta arbetet för att nå målen för politikområdet.

Sammanfattningsvis: Om regeringen menar allvar med skrivelsen måste den också värna infrastrukturen. Det handlar såväl om ett starkt civilsamhälle som om en stark offentlig kulturpolitik som faktiskt ser kulturen som en del av välfärden.

I dag, herr talman och ledamöter, är det den 1 juni!

Var glad min själ åt vad du harnu har du hundra sommardaroch detta är den första.När solens lopp sin ände tardå har du nittionio kvaroch någon blir den största.

Giv noga akt på var du ståri morgon blir med ens i gårdet går så fort att vandra.Lägg märke till att vad du fårär hundra sommardar per åri morgon är den andra.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar återigen för frågan.

Jag har under åren besökt många museer och diskuterat fri entré-reformen. En del museer tar upp det som ledamoten påpekar, nämligen att man tvingas att göra något mer. Andra säger att införandet av entréavgift gjorde att de tappade många besökare. De har på eget bevåg valt att införa fri entré igen. Min bedömning är att det ser olika ut.

Jag vill lyfta upp en annan aspekt av fri entré-debatten. När fokus ensidigt ligger på besökssiffror, som det ofta gör när vi debatterar, riskerar museerna att tvingas jaga publik, vilket inte fullt ut speglar deras uppdrag. Museernas uppdrag är mycket bredare än att visa upp sig för publik – med eller utan entréavgift. Museerna ska också vårda och konservera samlingar, bedriva forskning och bidra till forskning, dokumentera och bevara inför framtiden.

Att konservera föremål eller katalogisera en samling genererar kanske inte några snabba klick på en hemsida eller så många besök, men det är det som gör att vårt kulturarv inför framtiden kan bevaras och visas för fler. Vi har förstått att det tar tid att bredda deltagandet. Det kräver långsiktighet, relationer och pedagogiskt arbete. Därför finns det ett problem med att ensidigt fokusera på att räkna besökare.

Herr talman! Jag tackar Peter Ollén för frågan.

Jag har alltid attraherats av fri entré-reformen till våra statliga museer, och jag har stått upp för den i tidigare replikskiften med ledamoten. Fri entré signalerar att kulturarvet tillhör oss alla och att våra gemensamt ägda kunskapsinstitutioner ska vara öppna och välkomnande för alla människor i hela befolkningen oavsett storleken på plånboken. De ska vara en del av en demokratisk infrastruktur. Som socialdemokrat ser jag kulturen som en del av vår välfärd.

Men vi socialdemokrater måste också vara ärliga. Ojämlikhetsutvecklingen i Sverige har ökat dramatiskt den senaste tiden. Vi ser att det inte räcker att erbjuda fri entré för att deltagandet ska breddas. Trösklarna kan vara ekonomiska, men de kan också vara sociala, geografiska och kulturella.

Med den insikten och bakgrunden valde vi att i stället prioritera om i vår budget och lägga pengarna på en kulturgaranti framför fri entré. Vi vill garantera att varje barn minst en gång per termin under sin skoltid ska kunna få besöka en konsert, en teaterföreställning eller ett museum. Det är en reform som når alla barn oavsett bakgrund. Vi hoppas att kulturgarantin kan hjälpa till att bredda deltagandet mer än vad vi faktiskt såg att fri entré-reformen lyckades med.

Herr talman! Eftersom krig börjar i människornas sinnen är det också i människornas sinnen som försvaret för fred måste byggas – så inleds Unescos konstitution från 1945. Krig startar inte med vapen utan med idéer, med föreställningar om ”vi och dom” och med rädsla, misstänksamhet, propaganda och avhumanisering. Om kriget föds i tanken, i våra språk och i de berättelser vi berättar om varandra måste också freden byggas där – genom utbildning, kultur, kunskap om vår historia, förståelse för andra människors erfarenheter och respekt för det som är gemensamt mänskligt.

Det var ur denna insikt som konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv, den så kallade världsarvskonventionen, antogs 1972. Med den antogs också den bärande idén att vissa platser på jorden har ett så enastående värde att de är en tillgång för hela mänskligheten.

Sverige skrev under den här konventionen 1985, och vårt första världsarv utsågs 1991. Det var Drottningholms slottsområde. Sedan dess har ytterligare 14 tillkommit, och vid det här laget vet den här kammaren att det senaste, från 2012, var Hälsingegårdarna. Vi har ju nämnt det några gånger under den här debatten.

Sveriges 15 världsarv utgör en unik del av både vårt nationella arv och världens gemensamma kultur- och naturarv. Alla länder som undertecknat konventionen kan nominera natur- och kulturmiljöer till Unescos världsarvslista. Med den underskriften följer också ett ansvar att skydda och bevara platserna och att aktivt kommunicera värdet av dem.

Herr talman! Det har nu gått över 40 år sedan Sverige anslöt sig till konventionen, och fortfarande saknas en långsiktigt hållbar förvaltning och finansiering. De svenska världsarven har återkommande hamnat mellan stolarna och på grund av det blivit allas och ingens ansvar.

Om vi jämför med vårt grannland Norge framträder dessa skillnader oerhört tydligt. Den norska staten ger sina åtta världsarv – alltså knappt hälften så många som i Sverige – ungefär 100 miljoner kronor per år. Därutöver finansieras ett världsarvscentrum vid varje världsarv samt en nationell samordnare på heltid. Om vi tittar på det isländska världsarvet Vatnajökull ser vi att det har 40 heltidsanställda guider, och under sommaren är det ännu fler. Det kan återigen jämföras med Hälsingegårdarna, där de privata gårdsägarna själva får guida.

Det här är naturligtvis inte rimligt. Det är staten som ansöker om att ett område ska bli världsarv, och det är staten som har ansvaret. Ändå läggs en av de mest centrala uppgifterna – att förmedla och levandegöra världsarvens värde – i händerna på ideella krafter och kanske på enskilda fastighetsägare.

Skillnaderna i resurser mellan en gårdsägare i Hälsingland eller en liten förening som ordnar vandringar bland hällristningarna i Tanum och Statens fastighetsverk, som ansvarar för Drottningholm, är naturligtvis uppenbara. Trots att många i den här kammaren pratar sig varma för världsarven har resurserna till världsarven faktiskt minskat under den här mandatperioden, för Riksantikvarieämbetet kan inte längre fördela medel via 7:2-anslaget. Vi har en ambitiös världsarvsstrategi på plats från den förra regeringens tid. Vi har en handlingsplan på plats, men det är en handlingsplan som i flera delar inte kunnat verkställas då resurser saknas.

Vi socialdemokrater har i vårt senaste budgetförslag föreslagit en satsning på världsarven. Därtill anser vi att Riksantikvarieämbetet fortsatt ska kunna fördela medel. På så sätt kan världsarven ges ett nödvändigt och efterfrågat tillskott.

Vi menar att det faktiskt är både beklagligt och märkligt att regeringen inte ser att man med relativt små medel skulle kunna göra stor skillnad. Med rätt förutsättningar bidrar världsarven till kunskap, samarbeten, besöksnäring, regional utveckling och skatteintäkter – och inte minst till stolthet och glädje.

Herr talman! Tidöpartierna behöver lyfta blicken och se kulturen även utanför Stockholm. Kulturarvets kraft finns inte enbart i de stora nationella institutionerna. Den finns i hela landet: i världsarven, i föreningslivet, i hembygdsgårdarna och hos studieförbunden, länsmuseerna och arbetslivsmuseerna.

Arbetslivsmuseerna är Sveriges största museigrupp. De har över 1 500 museer, och även där drivs merparten av ideella krafter. De bevarar och levandegör industrisamhällets kulturarv i autentiska miljöer och ofta med fungerande maskiner och levande verkstäder. Tillsammans har de ungefär 10 miljoner besökare årligen och engagerar omkring 170 000 personer under mer än 2 miljoner ideella arbetstimmar varje år.

Det statliga stödet är dock även där marginellt. Anslagen har inte följt med i kostnadsutvecklingen, och detta urholkar långsiktigt verksamheternas förutsättningar. Det behövs en förstärkt och mer förutsägbar finansiering för att stärka arbetslivsmuseernas framtid.

De flesta arbetslivsmuseer saknar dessutom resurser och tillgång till moderna samlingsförvaltningssystem trots att de förvaltar miljontals föremål och fotografier. Om vårt gemensamma kulturarv ska kunna digitaliseras och bevaras krävs en långsiktig statlig satsning på ett samordnat system som är öppet för museer oavsett ägarskap. Vi socialdemokrater uppmanar därför regeringen att ta initiativ till en översyn av arbetslivsmuseernas förutsättningar.

Herr talman! I en orolig tid har insikterna om kulturarvets betydelse blivit än tydligare. I skuggan av krig, där människor lider ofattbart, pågår också en systematisk förstörelse av kulturarv. Krig handlar ju inte enbart om territorium utan också om identitet.

Ryssland för krig mot ett land som man menar inte existerar. Därför är förstörelsen av den ukrainska kulturen så central i den ryska krigföringen. Museer plundras, arkiv förstörs och historien skrivs om. Kulturarvet blir både en måltavla och ett vapen i kampen om idéerna.

Inte minst har erfarenheterna från Ukraina gjort att skydd av kulturarv blivit en så angelägen fråga också för oss här hemma i Sverige. Vi socialdemokrater står i flera avseenden bakom regeringen i dess ambitioner om skyddet av kulturarv även om det finns mycket kvar vad gäller till exempel arkiv, digitalisering och inte minst finansiering.

Vårt kulturarv kan dock inte ses isolerat från övrig kulturpolitik. Avgörande för att stärka både kulturarvet och vår beredskap är därför att säkerställa en levande och aktiv kultur för alla i hela landet. Vikten av detta kommer mina kamrater att redogöra mer för i nästa debatt här i kammaren i dag.

Till sist, herr talman! Vi socialdemokrater står bakom samtliga våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall till reservation 1.

(Applåder)

Herr talman! Tack för svaret, Peter Ollén!

Tyvärr har resurserna till våra världsarv minskat under den här mandatperioden. Mellan 2021 och 2024 kunde Riksantikvarieämbetet i alla fall förmedla 4–5 miljoner till världsarven för samordning och genomförande av den handlingsplan som är kopplad till världsarvsstrategin. Den möjligheten finns dessvärre inte längre.

Bristen på resurser har också lett till att handlingsplanen och därmed strategin inte har kunnat uppfyllas. Ägandet av våra världsarv ser olika ut, precis som ledamoten anför. Det är både statligt, kommunalt och privat. Just därför krävs ett tydligt ansvar och en fungerande nationell samordning.

Jag har haft flera debatter med kulturministern om detta genom skriftliga frågor och interpellationer, men jag tycker inte att jag har fått något tydligt svar om vad Moderaterna och regeringen vill. Sverige har förbundit sig att inte bara bevara världsarven utan också kommunicera värdet av dem, och det kräver finansiering.

Vi socialdemokrater har i våra budgetförslag de senaste åren avsatt 5 miljoner kronor till världsarven. Vi anser att Riksantikvarieämbetet fortsatt ska kunna fördela medel. Det kanske inte är tillräckligt, men det är en början. Jag är glad över att den budgetposten äntligen finns på plats, efter ungefär 40 år.

Jag hörde vad ledamoten sa, men han får gärna upprepa det. Jag ställer frågan igen: Är Moderaterna beredda att ta ett tydligare statligt ansvar för Sveriges 15 världsarv och därmed säkerställa en långsiktig finansiering och en nationell samordning?

Herr talman! Tack, ledamoten, för ett jättefint anförande!

Jag kommer att ställa samma fråga till ledamoten som jag tidigare ställde till Sverigedemokraternas ledamot. Det gäller våra 15 världsarv.

Det är svenska staten som har skrivit under den så kallade världsarvskonventionen, det är svenska staten som ansöker hos Unesco om att något ska upptas på världsarvslistan och det är svenska staten som bär ansvaret för att kommunicera och förvalta världsarvens värde.

För detta utgår i praktiken inga statliga resurser. I stället bärs ansvaret av projektmedel, regionala medel, kommunala medel och ett stort mått av i hög grad ideella krafter. Ett tydligt exempel på detta är världsarvet Hälsingegårdarna, där privata gårdsägare själva ansvarar för att guida och berätta om sitt världsarv.

Detta är en helt orimlig situation. Om man jämför med exempelvis Norge blir det rent av pinsamt. Jag vet att ledamoten väl känner till de skillnader som finns i Norden, och jag vill därför fråga ledamoten: Hur ser han och regeringen på våra 15 svenska världsarv och förutsättningarna för dessa i framtiden?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Det är lite grann det som är problematiken jag försöker lyfta, det vill säga att det inte finns någon nationell ekonomi – några statliga pengar – för våra världsarv. När det gäller Hälsingegårdar är det gårdsägarna själva som får guida ideellt. Det blir liksom en helt orimlig situation. Under den nuvarande regeringens år, det vill säga under den här mandatperioden, har resurserna till våra svenska världsarv dessutom minskat.

Min fråga kvarstår därför: Hur ska de svenska världsarven kunna kommunicera sitt värde om inte staten, som faktiskt har ansvaret, är beredd att finansiera det?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ett intressant anförande.

Jag har noterat att ledamoten liksom jag värnar mycket om våra svenska världsarv och ser hur mycket fint som man kan åstadkomma genom dem. Jag hörde också ledamoten prata om att han önskar att ett nytt svenskt världsarv upprättas.

Så här är det: Det är svenska staten som har skrivit under världsarvskonventionen. Det är svenska staten som ansöker hos Unesco, och det är svenska statens ansvar att kommunicera och förvalta världsarven i Sverige. Men inga nationella medel utgår för detta, utan ansvaret bärs av projektmedel, regionala medel och kommunala medel, liksom ett stort mått av ideellt arbete. Det är naturligtvis en helt ohållbar situation, som ledamoten väl känner till.

Jag vill därför fråga ledamoten hur han och Sverigedemokraterna ser på våra 15 svenska världsarvs förutsättningar.

Fru talman! I förra valrörelsen lovade regeringen att hela landet ska leva. De beslut som har fattats under den här mandatperioden har dock snarare gått i motsatt riktning. Parallellt med det vi debatterar i dag, det vill säga stödet till kooperativ utveckling, har regeringen tagit bort det statliga investeringsstödet för bostäder och minskat den statliga närvaron genom nedläggning av servicekontor. Studieförbunden, som på många ställen i vårt land är de enda kvarvarande platser som finns för möten, bildning och kultur, har blivit av med en tredjedel av sitt statliga stöd. Små kommuner kämpar med att kunna behålla skolor och samhällsservice.

De strukturer som bidrar till en levande landsbygd monteras ned steg för steg. Det är när man lyfter blicken och lägger ihop alla de här små delarna som det blir tydligt. Sammantaget förstärker det bilden av att landsbygden gång på gång prioriteras bort, trots tydliga vallöften om att hela landet ska leva.

Kooperativ kan hålla matbutiken eller den lokala macken vid liv på landsbygden. De kan skapa bostäder och arbeten för dem som annars kanske har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Kooperativa företag skapar hållbara, robusta samhällen och är inte minst viktiga för vår beredskap.

25 miljoner är den summa Coompanion fått per år de senaste åren. Det torde vara mycket väl investerade pengar som gett mångdubbelt tillbaka.

Jag vill därför vädja till ministern: Fördärva inte denna viktiga, unika resurs! Försvaga inte Sverige!

Fru talman! Jag bor på den svenska västkusten, i Tanums kommun. Jag är säker på att ministern väl känner till hur villkoren är där. Det är små orter som blommar upp på sommaren, då invånarantalet femdubblas. Lägg därtill fullbelagda båthamnar, knökfulla campingplatser och fullt med turister och badgäster.

Under vinterhalvåret sliter lokalpolitikerna med sviktande befolkningsunderlag, små skolenheter och dyr va-taxa. Bostadspriserna är höga och inkomsterna ganska låga.

I en av orterna i Tanums kommun, Gerlesborg, tog lokalbefolkningen själv tag i situationen. När marknaden inte ville bygga lägenheter för åretruntboende eftersom det inte ansågs vara lönsamt gick ideella krafter ihop. År 2018 stod ett hus med upplåtelseformen kooperativ hyresrätt på plats. Man gjorde helt enkelt detta för att kunna bo kvar i sin hembygd.

Det här är ett av många tydliga exempel på kooperationens betydelse på landsbygden. Ett annat fint exempel finns på en annan plats i Sverige. Det är Ramsbergs Handel, en butik som ägs gemensamt av 300 medlemmar. Också detta är ett initiativ utifrån att man har accepterat faktum: Antingen försvinner butiken eller så tar man saken i egna händer. Ramsviks Handel valdes dessutom till Årets kooperativ i Sverige 2025.

Hemma hos mig i Tanums kommun råder bred politisk samsyn på att kooperativa boendelösningar är både välkomna och nödvändiga. Det gäller inte minst i ett område där bostadspriserna är höga och möjligheten till helårsboende är avgörande för att kommunen ska kunna fungera.

Att det nu dessutom finns långtgående planer på fler kooperativa hyresrätter visar att viljan att gå vidare är stark och att kooperation kan vara en långsiktig väg framåt för levande kustsamhällen året runt.

Även om engagemanget lokalt är starkt krävs långsiktiga stödstrukturer för att den här typen av initiativ ska bli möjliga. Kunskapen om kooperativt företagande är låg i Sverige. Just därför blev jag uppriktigt förvånad när regeringen i december valde att fatta beslutet att upphäva förordningen om kooperativ utveckling.

Förordningen har utgjort grunden för det statliga stödet till Coompanion, den organisation som runt om i Sverige ger rådgivning och stöd till människor som vill starta och driva kooperativa företag. Genom 25 regionala organisationer har Coompanion byggt upp en stabil och fungerande stödstruktur för lokal utveckling och en expertis när det gäller att stödja och utveckla kooperativa företag i hela landet.

Det regeringen gör är att riva ned den infrastruktur för kooperativt företagande som byggts upp under lång tid och som i praktiken är avgörande för att människor ska kunna förverkliga idéer om boende, service, jobb och välfärd.

Liksom tidigare talare Eva Lindh förstår jag faktiskt inte vad ministern ger uttryck för när hon svarar att man gör detta för att pengar ska användas effektivt och för att minska krångel. För mig låter detta mer som en allmänt hållen formulering än som en underbyggd slutsats.

Min fråga till ministern är därför hur hon och regeringen ser på kooperativt företagande och om regeringen har några konkreta initiativ för att stärka kunskapen om kooperativa företag som en viktig del för att hela landet ska leva.

Herr talman! Skolan har också ett viktigt demokratiuppdrag, och demokrati behöver man träna på. Det var mot den bakgrunden min fråga om elevinflytande ställdes till ministern.

Den svenska skolan borde ses som den absolut viktigaste institution vi har i vårt land, inte som en marknad eller som en butik. Skolan är ingenting som kunder köper eller låter bli. Den är ett gemensamt ansvar för vårt land, ingen kassako för riskkapitalister.

Mot den bakgrunden är det extra allvarligt att den rapport jag förut nämnde beskriver hur skolledare ibland avstår från att agera av rädsla för att problemen ska skada skolans rykte. Det är ju fullständigt oacceptabelt. Skolan ska skydda barnen, inte skydda ett varumärke.

Som jag sa tidigare borde skolan vara den viktigaste institution vi har i vårt land, den som ska skapa förutsättningar för den enskilda individen men också för samhällsgemenskapens fortbestånd och vårt lands utveckling. Det handlar om vad vi vill förmedla och ge till kommande generationer.

Vi socialdemokrater lägger 3,7 miljarder mer till svensk skola i vår skuggbudget inför nästa år. Under hela mandatperioden har vi lagt mer pengar till kommunerna och välfärden än vad regeringen och Sverigedemokraterna har gjort. Det är uppenbart att den prioriteringen har varit rätt.

Men de pengar vi lägger till skolan måste också stanna i skolan. Mellan 2022 och 2024 försvann 19 miljarder i vinster till nio skolföretag. Det är ju absurt! Det är ett helt sjukt system. De här pengarna kunde ha gått till fler lärare och till mindre klasser.

Den svenska skolan behöver göras om i grunden. Jag instämmer i att staten faktiskt behöver ta ett större ansvar, men se också till att de 19 miljarder som försvunnit i vinster till skolkoncerner stannar i skolan! Förbjud aktiebolag att driva skola! Det är skolan som behöver reformeras och göras om, inte våra barn.

(Applåder)

Herr talman! Tack till Mats Wiking för den här viktiga interpellationen! Tack till ministern för svaret!

Under helgen läste jag också rapporten Skolan som slagfält från Sveriges Lärare. Det var djupt oroande läsning. Våld och hot i skolan både ökar i omfattning och blir grövre till sin karaktär. På fritidshemmen, där många yngre barn tillbringar en stor del av sin dag – ofta till och med mer tid än i skolan – och som med rätt förutsättningar skulle kunna ha en enastående roll i det förebyggande arbetet, uppger fler än åtta av tio lärare att de bevittnat hot eller våld mellan barnen och att läget dessutom försämrats kraftigt under de senaste åren.

I en rapport från Rädda Barnen som baseras på samtal med unga hbtqi-personer framkommer en mycket oroande bild av situationen där barnen beskriver skolan som en av de platser där risken för trakasserier är som allra störst. Häromveckan rapporterade Dagens Nyheter om att RFSL avstår från att komma ut till skolor och informera för att det på många håll blivit alltför hotfullt.

Skolan är därtill den näst vanligaste platsen där våld i ungas parrelationer sker.

Herr talman! Det är sannerligen en mörk och allvarlig bild från Sveriges skolor och fritidshem, men den är egentligen föga förvånande. Det är en utveckling som på många sätt speglar det samhälle vi lever i.

Vi lever i ett land där ojämlikheten tillåtits öka, där språket hårdnat och där både rasism och hat mot hbtqi-personer blivit alltmer tydligt. Dessutom har vi en orolig omvärld, krig i vårt närområde, gängkriminalitet med skjutningar och sprängningar, hög arbetslöshet och trångboddhet. Vi har en kostnadskris där många familjer fått det allt tuffare. Senast nu i dag på förmiddagen var det ett reportage på tv där Röda Korset varnade för stora välfärdsbrister och kraftigt ökad utsatthet.

Allt det här landar hos våra barn och unga, som inte kan härbärgera det utan mår allt sämre och känner sig alltmer stressade. Det är egentligen inte så konstigt att det ser ut som det gör i våra skolor. Jag lider med barnen, både de som utsätts och de som utsätter. Det tror jag att alla här gör.

Herr talman! Rapporten visar tydligt hur våld hänger samman med skolans villkor. Bemanningen är avgörande. Där det saknas behöriga lärare, elevassistenter, kuratorer och specialpedagoger ökar risken för otrygghet. Det är otvetydigt så.

Även den fysiska skolmiljön spelar roll. I skolor där lärare bedömt lokalerna som mycket dåliga rapporteras en betydligt högre förekomst av våld än i skolor med fungerande miljöer.

Det samlade intrycket är att vi har en skola som står under hög press. Det är en utveckling som vi naturligtvis inte kan acceptera och som kräver genomtänkta, långsiktiga insatser. Men sådana insatser måste bygga på forskning och beprövad erfarenhet, inte på snabba utspel och symbolpolitik. Just därför blir jag ofta oroad när regeringen återkommande för fram förslag som kretsar kring straff, hårdare tag och idéer om att elever helt enkelt ska bete sig utan att de strukturella problemen riktigt adresseras.

Det är mot den bakgrunden jag vill fråga utbildningsministern: Vilken forskning och vilken beprövad erfarenhet vilar regeringen på när man till exempel vill avskaffa skollagens skrivningar om elevinflytande och i stället införa olika bestraffningsmetoder?

Herr talman! Det blir en märklig dialog, diskussion eller debatt här. Före 2015 klarade sig Svenska kyrkan relativt bra, och det står också i den kontrollstationsrapport man har lämnat ifrån sig.

Herr talman! Om kulturministern ändå hade lyssnat på vad jag sa. Jag sa faktiskt att den kyrkoantikvariska ersättningen är inriktad på skydd och bevarande, men frågan är större än så. För att ett kulturarv ska vara relevant behöver det också vara levande, och det antikvariska synsättet kan därför behöva kompletteras med fler synsätt på kulturarvet.

Det vore synd om diskussionen kring det kyrkliga kulturarvet hamnade just vid den kyrkoantikvariska ersättningen i pengar. Det antyds i kontrollrapporten från Svenska kyrkan, och även jag tycker så, att utformningen och tillämpningen av modellen, kanske även kulturmiljölagen, kan behöva ses över i syfte att skapa förbättrade förutsättningar och förbättrad långsiktighet.

Det råder ett tufft ekonomiskt läge. Jag har svårt att tänka mig att regeringen kan lägga 210 miljoner extra nästa år för den kyrkoantikvariska ersättningen, men jag skulle önska att vi framöver kan hitta en bred samsyn om hur staten och kyrkan tillsammans kan ta ansvar för det kyrkliga kulturarvet.

Vi har ett rikt och omfattande kulturarv, som vi kan vara stolta över på många sätt. Men det rymmer också svåra och smärtsamma delar. De delarna är också vårt kulturarv, och de behöver vi också visa upp.

Det ska som sagt vara ett levande kulturarv. Det vore väldigt synd med stängda kyrkor på landsbygden som är fina till det yttre och som kanske kostar pengar men ändå inte ger oss tillgång till kulturarvet.

Med detta tackar jag kulturministern för debatten. Jag önskar en trevlig kultursommar och hoppas att vi kan hitta en bred samsyn om hur vi på sikt kan ta ansvar för det kyrkliga kulturarvet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt att ställa mina frågor till kulturministern i form av en interpellation, men svaret jag fick av ministern på en tidigare skriftlig fråga gjorde att jag ändå kände mig lite manad till debatt.

Så som kulturministern formulerade sitt skriftliga svar och även det svar som jag fick höra nu antydde hon att tidigare regeringar visat bristande intresse. Tonfallet i svaret kan också uppfattas som raljerande. Det är anmärkningsvärt. Därför vill jag klargöra att det ingår i mitt uppdrag som riksdagsledamot att kontrollera regeringens arbete, och det gör man bland annat genom frågor och interpellationer.

Jag ställde en fråga om huruvida regeringen tänker ta ytterligare initiativ för det kyrkliga kulturarvet, och jag fick då i det skriftliga svaret veta vad Socialdemokraterna inte har gjort. I en debatt kan den typen av argumentation kanske komma till sin rätt, men när det kommer från ett departement och i ett svar på en skriftlig fråga tycker jag att det helt enkelt är oprofessionellt.

Fram till 2015, herr talman, räckte pengarna bra. Vid tidpunkten för nästa kontrollstation, 2019, och de efterföljande åren befann vi oss dessutom mitt i en global pandemi. Kultursektorn var en av de hårdast drabbade sektorerna. Mycket av den politiska kraften och resurserna gick till att säkra överlevnaden för den kulturella infrastrukturen och de fria kulturskaparna. Det här påverkade förstås också prioriteringarna vad gäller den kyrkoantikvariska ersättningen.

Vi socialdemokrater instämmer med regeringen om att staten även i fortsättningen ska ta ansvar för att det kyrkliga kulturarvet ska bevaras, användas och utvecklas. Regeringen menar att det är av vikt att Svenska kyrkan säkerställer de kulturmiljövårdande myndigheternas insyn. Vi socialdemokrater vill också framhålla vikten av att det antikvariska behovet går hand i hand med Svenska kyrkans behov av en adekvat verksamhet.

Den kyrkoantikvariska ersättningen är inriktad på skydd och bevarande, men frågan är faktiskt större än så. För att kulturarvet ska vara relevant behöver det också vara levande, och det antikvariska synsättet kan därför behöva kompletteras med fler synsätt för att nå de politiska målen om att ett kulturarv ska användas och utvecklas.

Resursfrågan kommer att vara på den politiska dagordningen under överskådlig tid framöver. Med tanke på hur kulturen prioriteras, eller kanske inte prioriteras, har jag mycket svårt att föreställa mig en ökning med ytterligare 210 miljoner per år till kyrkoantikvarisk ersättning under de kommande åren.

Jag menar också att det vore synd om diskussionen stannade där. Många kyrkor står i dag oanvända när de skulle kunna fyllas med innehåll som ger kulturarvet liv och tillgängliggör det för fler. Överenskommelsen med staten och kyrkan slöts på 90-talet. Med detta sagt menar jag inte att modellen inte har tjänat oss väl, men utformningen och tillämpningen av modellen och kanske även kulturmiljölagen kan behöva ses över i syfte att förbättra förutsättningarna och långsiktigheten.

Kan kulturministern tänka sig att initiera en sådan översyn?

Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Det är i användningen som ett kulturarv ges betydelse. Det innebär också att skyddet av kulturarvet inte bara handlar om att spara det till eftervärlden utan också om att det måste fungera och vara tillgängligt, anpassat, relevant och användbart.

Svenska kyrkan finns i hela landet, i städer, i småorter och på landsbygden. Kyrkobyggnaderna är spridda över hela geografin, ibland som den enda kvarvarande samlingsplatsen i mindre samhällen. Detta gör att de har en funktion inte bara som religiösa rum utan också som en samhällsresurs och därmed är både en lokal och en nationell angelägenhet.

Svenska kyrkans församlingar och pastorat är sammantaget Sveriges största förvaltare av egendom skyddad för sina kulturhistoriska värden. Det är inte bara kulturarvet som på många sätt är unikt utan också förvaltningsformen.

Efter relationsändringen mellan staten och kyrkan övertog Svenska kyrkan ansvaret för vården av dessa kulturhistoriska miljöer. I gengäld instiftade staten den kyrkoantikvariska ersättningen för att kompensera svenska kyrkan för de inskränkningar och ökade kostnader som skyddsbestämmelserna i kulturmiljölagen innebär. Det kyrkliga kulturarvet är nämligen inte enbart svenska kyrkans ansvar och intresse utan tillhör oss alla, oavsett medlemskap i kyrkan.

Ersättningen har sedan 2010 uppgått till samma belopp, 460 miljoner kronor årligen, vilket innebär att den i realiteten kraftigt sjunkit i värde.

I budgeten för 2025 fanns en mycket välkommen ökning av den kyrkoantikvariska ersättningen från 460 miljoner till 490 miljoner kronor årligen. Det är en ökning som fanns med i både regeringens och Socialdemokraternas budgetförslag, och det är den första höjningen sedan 2009. Dock är detta långtifrån det som Svenska kyrkan bedömt vara både rimligt och nödvändigt, och under 2024 genomförde Svenska kyrkan ett aktivt kampanjarbete för att påvisa behoven.

Många glesbygdsförsamlingar bär ett särskilt tungt ansvar. Dessa har ofta ett stort antal skyddade byggnader men en krympande medlemsbas och därmed begränsade resurser. Länsstyrelsen i Norrbotten beskriver detta som ett orimligt stort kulturarvsansvar i förhållande till ekonomiska förutsättningar. När en allt större andel av församlingarnas ekonomi måste gå till underhåll av kyrkobyggnader och lokaler får också annan verksamhet stå tillbaka. Det kan handla om barn- och ungdomsverksamhet, körer, diakoni, samtalsstöd, integrationsarbete och samverkan med civilsamhället. Församlingarna får mindre möjlighet att vara närvarande där människor faktiskt finns. I förlängningen påverkas också kyrkans roll som en öppen och levande del av lokalsamhället. Risken är att man helt enkelt tvingas prioritera byggnader framför människor och verksamhet.

För att möta dessa utmaningar vill Svenska kyrkan ha en successiv höjning av ersättningen till 700 miljoner kronor per år till 2027, med efterföljande indexreglering. Det saknas alltså 210 miljoner kronor årligen.

Min fråga till kulturministern är därför: Hur bedömer kulturministern Svenska kyrkans förslag om att successivt höja ersättningen till 700 miljoner kronor per år fram till 2027, sett till de behov som redovisats i kontrollstationsrapporten?

Fru talman! Jag står inte här och plockar politiska poänger. Jag tar mitt ansvar som förtroendevald och den möjlighet och skyldighet jag har att göra min röst hörd i kammaren. Likgiltig eller ej är inga ord som jag har hört att någon av Socialdemokraterna har använt. Men faktum kvarstår att regeringens röst inte har varit tillräckligt hög.

Fru talman! Så många gånger som vi har sagt: Aldrig igen. Men det händer precis nu inför hela världens ögon. Vi kommer aldrig att kunna säga att vi ingenting visste. Hur länge ska Israels högerextrema regering tillåtas fortsätta bryta mot internationell rätt utan konsekvenser? Hjälpen måste fram. Sanktioner måste införas. Bosättarvåldet på Västbanken måste upphöra. Ockupationen måste få ett slut.

För att det inte ska råda några som helst tvivel: Den israeliska gisslan måste naturligtvis omedelbart och ovillkorligen släppas av Hamas.

Fru talman! Det vi bevittnar i Gaza är mer än en humanitär kris. Det blir så med högerextrema regeringar. Historien kommer att döma oss hårt, men det finns en rätt sida om historien att ställa sig på. Jag vädjar till Sveriges regering att välja den sidan.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Ola Möller för att han har lyft upp denna oerhört viktiga interpellation här i dag och för det engagemang han även tidigare har visat för människorna i Gaza. Likaså hedrar jag det arbete som mina övriga partikollegor vecka efter vecka gör här i kammaren, i utrikesutskottet och i EU-nämnden för att förmå regeringen att agera.

Jag har valt att delta i den här debatten för alla hundratusentals svenskar som lider med befolkningen i Gaza och som förtvivlat ser vad som händer. Jag är här för den vanmakt, ilska och sorg som de känner och som jag delar.

”Oaktat kriget var jag så glad när hon föddes. Hon var ett litet mirakel. Men jag kunde inte ge henne mat. Jag kunde inte skydda henne.” Dessa ord kommer från Aya, mamma till lilla Jinan som dog av undernäring, bara fyra månader gammal.

Som mamma, som kvinna och som medmänniska – hjärtat brister. Situationen i Gaza är bortom allt, precis allt. Det är en fullständig moralisk och humanitär kollaps, ett sammanbrott av det internationella ramverk vi gemensamt har byggt upp under decennier vad gäller mänskliga rättigheter, respekten för människovärdet, krigets lagar och internationell rätt.

Gaza är ett dödsläger. Bombanfallen pågår dygnet runt. Ingen annanstans har så många bomber fällts under 2000-talet, och Israel har nu inlett en markoffensiv med syftet att ta över hela Gazaremsan. Israels regering talar öppet om folkfördrivning och etnisk rensning. Detta strider mot alla FN-resolutioner som har antagits.

Föräldrar hör sina barn gråta under rasmassor utan att kunna göra något. Hittills har det bekräftats att över 18 000 barn mist livet, och de som överlevt bombningar men skadats svårt har fått opereras och amputeras utan bedövning. Hur är det ens möjligt?

Under två månaders tid har lastbilar fyllda med mat och mediciner nekats inträde till Gaza. Det råder nu en akut hungersnöd. Familjer svälter medan maten sitter fast vid gränsen. Först nyligen tilläts, efter internationellt tryck, ett begränsat antal lastbilar passera, men detta tolkas av många som en skenmanöver, inte som ett verkligt humanitärt åtagande.

Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin, utrycker det som att Israel har tagit strypgrepp på 2 miljoner människor som redan inte kan andas.

Sveriges röst har varit alltför svag. Utrikesministerns ord – vi är Israels vänner, men vi ser mycket allvarligt på detta – är inget annat än ett politiskt riskfritt uttalande som varken berör eller påverkar.

Jag är besviken över att Sveriges regering inte har agerat och inte har talat högre och tydligare för att få stopp på detta vansinne. Det måste till en omedelbar vapenvila. Mat, mediciner och förnödenheter måste in. Sverige är nu det enda landet i EU som inte ger stöd till UNRWA, som är den organisation som kan arbeta bäst på plats.

Min fråga och vädjan till utrikesministern är om hon och Sveriges regering från och med nu är beredda att göra allt de kan och allt som krävs för folkrätten, för medmänskligheten, för moralen och för barnen och om regeringen är villig att återuppta stödet till UNRWA och även driva på för en frysning av handelsavtalet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Büser (S).

Herr talman! Jag tackar alla som har deltagit i den här mycket viktiga debatten i dag. Orden och besluten blir stora i den här kammaren ibland, men jag är väldigt glad att vi också ägnar mycket tid åt att diskutera det som är vardagsnära för många människor i Sverige. Jag tackar också statsrådet för svaren, även om jag faktiskt inte fick ett enda svar på någon av mina frågor. Vi kanske får anledning att återkomma i den här debatten.

Statsrådet nämnde en kommun där det är ungefär en mil att åka för invånarna till närmaste kontor. Men bor man i Dalsland blir det en dagsutflykt. Om man skulle missa bussen får man vänta till nästa dag. Så ser det ut i vårt land. Jag tycker att det är viktigt att påpeka det. Det låter som att det finns en omedvetenhet om hur landet ser ut. Men nog om det!

Jag tror såklart inte att det räcker att staten öppnar servicekontor på landsbygden för att hela staten ska leva och fungera. Jag tror att det kommer att krävas många fler aktiva insatser, vilket vi kan få möjlighet att debattera vid andra tillfällen. Men vägen framåt kan definitivt inte vara det som sker nu, att man minskar den statliga närvaron i form av servicecenter, som människor aktivt kan gå och besöka för att få hjälp.

Som många har sagt i den här kammaren är det precis som att regeringen har letat i varenda byhåla efter pengar för att kunna sänka skatten för dem som tjänar allra mest i det här landet. Jag tycker att det här är futtigt och orättvist. Jag tycker faktiskt att det är obegripligt. Avslutningsvis vill jag därför vädja till statsrådet att tänka om, för det här kommer inte att bli bra.

(Applåder)

Herr talman! ”Vi är många som bor i det svenska hjärtlandet, i våra småstäder och på landsbygden. Faktum är att bara var tredje svensk bor i stads- eller storstadsområden. Ändå är hjärtlandets perspektiv märkligt frånvarande i debatten. – – – Hjärtlandet ska inte läggas i träda. Inte om vi Kristdemokrater får bestämma. Vi ser det svenska hjärtlandet. Och vi kommer att kämpa för det. För att hela Sverige ska fungera.”

Herr talman! Det här är ett citat från en debattartikel som publicerades i flera svenska tidningar runt om i landet 2021, undertecknad av bland andra statsrådets partikollegor Ebba Busch och Peter Kullgren. Det är sorgligt att nu behöva konstatera att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna sviker just det här löftet som man en gång gav.

Statsrådet har vid flera tillfällen i olika debatter meddelat att statens pengar ska användas så klokt som möjligt, och det finns ingen som har någon annan åsikt än just den. Däremot har vi uppenbara åsiktsskillnader i den här kammaren om vad som är ett effektivt och klokt hanterande av våra skattepengar, för statlig närvaro i hela landet kommer inte av sig själv. Det är en fråga om politisk vilja och politiska prioriteringar. Det är en politisk prioritering som inte har effektivitet som överordnat mål utan som ser andra värden. Det är en insikt att om man på allvar vill bygga samhällen är tillit helt avgörande – tillit och förtroende för staten och för myndigheter.

Det är viktigt för oss människor att känna att samhällsservicen finns där när vi behöver den. Den statliga servicen ska ju vara en del av vårt gemensamma samhällskontrakt. Den bygger upp människors förtroende, men den ger också legitimitet åt myndighetsutövningen. Dessutom och kanske viktigast av allt visar den på en politisk vilja att ge människor likvärdiga möjligheter till service var de än bor i landet och vilka förmågor de än har.

Herr talman! Den statliga närvaron är också viktig för vår nationella beredskap. En stark lokal närvaro av myndigheter och institutioner bidrar till att upprätthålla samhällets funktioner i krissituationer. Vi såg det under pandemin. Vi ser det nu i oroliga tider i vår omvärld. Och vi vet att när myndigheter och samhällsfunktioner monteras ned eller centraliseras blir det svårare att hantera framtida kriser. När samhällets närvaro minskar på landsbygden, exempelvis genom nedläggning av statens servicekontor och av studieförbund och andra institutioner, försvagas inte bara den lokala servicen utan även vår beredskap.

Och vem tar vid nu när staten försvinner? Lämpas det här över på kommuner som redan har det ekonomiskt tufft? Fackförbundet DIK larmar nämligen om risken att bibliotekarier nu kommer att få en allt större börda med att hjälpa människor med myndighetsärenden där servicekontoren försvinner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min andra fråga till statsrådet blir därför hur regeringen avser att säkerställa att den statliga närvaron på landsbygden bibehålls och därmed upprätthåller vår nationella beredskap. Och har regeringen tagit i beaktande den eventuellt ökade bördan för kommuner?

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Bor du i en stad är service något du oftast kan ta för givet. Allt du behöver finns inom räckhåll: specialiserad sjukvård, skolor och förskolor med olika profiler och ett myller av kultur, aktiviteter, butiker och restauranger. Men ju längre man rör sig från de större städerna, desto glesare blir det nät av service som gör vår vardag trygg.

En liten stad har fortfarande en vårdcentral, men kanske ingen akutmottagning. Skolan finns kvar, men inte alternativen. Butikerna blir färre, liksom utbudet av kultur, fritidsaktiviteter och utbildningsmöjligheter.

Åker vi ytterligare en bit bort är vägarna gropigare, matbutiken stängd, bensinmacken igenväxt och lampan släckt i studieförbundets lokaler. Den som behöver träffa en läkare får åka långt. Den som behöver ordna ett pass eller få hjälp av Försäkringskassan måste ta sig till en större stad. Den som inte har internet eller klarar att hantera bank-id hamnar i en återvändsgränd. Den som ringt efter polisen kan inte vara säker på att de kommer.

Det här är resultatet av en politik som i decennier har centraliserat servicen till storstädernas innerkärnor. Det är en utveckling där staden blivit normen för hur vi förväntas vilja leva våra liv. Där finns framtiden, valfriheten, utbildningarna och karriärmöjligheterna.

En gång i tiden, för länge sedan, fanns en annan idé om hur Sverige skulle fungera. Under folkhemmets uppbyggnad var tanken att staten skulle finnas närvarande överallt. Skolor byggdes, idrottsplatser anlades och vårdcentraler öppnades även i mindre samhällen. Staten var aktiv i hela landet, inte bara där det var mest lönsamt. I dag möter den som bor utanför stadens gränser helt andra signaler. Skolorna läggs ned. Kommunerna tvingas prioritera bort allt utom det mest grundläggande. Bussarna går alltmer sällan. Myndigheterna flyttar. Till slut är budskapet tydligt: Här satsas det inte längre.

När nu en fjärdedel av de relativt nyöppnade servicekontoren dessutom försvinner blir det svårare – för vissa helt omöjligt – att få hjälp med nödvändiga myndighetsärenden.

Fru talman! Jag har intresserat mig för de här frågorna under ganska lång tid. Jag har nämligen sett vad det leder till ute i våra landsbygder när staten försvinner. Det leder till en känsla av exkludering. Den känslan leder till misstroende. Det leder till att man om man bor på Sveriges landsbygd faktiskt rättmätigt kan ställa sig frågan: Vad får jag egentligen för skattepengarna?

Den socialdemokratiska regeringen visade dock en vilja till rejäl ambitionshöjning genom att öka den statliga närvaron i hela landet. Under fem års tid öppnade 148 servicekontor. Före valet 2022 lovade den nuvarande regeringen och Sverigedemokraterna att hela landet skulle leva. Nu ser vi vad det löftet var värt. En fjärdedel av alla kontor försvinner när budgeten bantas med 150 miljoner kronor.

Två av dessa kontor ligger hemma i min valkrets, i Lysekil och i Åmål. För Åmåls del innebär detta att hela Dalsland, ett helt landskap, nu står utan statlig service. Jag vill därför fråga statsrådet vart de människor som sammanlagt besökte Statens servicekontor i Åmål 3 754 gånger förra året nu ska vända sig.

(Applåder)