Benjamin Dousa

Herr talman! Det enkla svaret på ledamotens fråga är nej. Det hårt arbetande svenska folket ska inte tvingas betala pengar till organisationer med nära kopplingar till islamism, extremism eller för den delen antisemitism. Inte en enda svensk skattekrona ska hamna i närheten av antisemiter eller islamister. Det är därför vi steg för steg har skärpt styrningen av Sida och säkerställt att myndigheten har kapacitet att göra den här typen av utredningar och att samarbetet mellan olika myndigheter, till exempel Sida och Säkerhetspolisen, funkar på ett sömlöst sätt.

Vi måste få tillbaka kontrollen över våra svenska skattemedel. Det har varit alldeles för slappt alldeles för länge. Steg för steg rensar vi nu så att vi får bättre koll på våra pengar och ser till att de faktiskt kan göra skillnad. Varje krona som går till antisemiter, extremister och islamister, som gör världen mycket sämre, är ju en krona som hade kunnat gå till att stärka demokratiska krafter i auktoritära stater, till människor i nöd, matpaket, rent vatten, vaccinsprutor och allt annat viktigt vi vill att svenska biståndsmedel går till.

Trots den mycket mörka debatt vi har haft i ett ganska bekymmersamt ämne vill jag passa på att önska ledamoten glad midsommar och trevlig sommar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag instämmer helt i ledamotens frågeställning. Ska skattepengar – det är hårt arbetande människor som varje dag sliter ihop dem och betalar till skattkistan, där vi sedan tar en ganska stor del till just biståndet – gå till islamister, antisemiter eller organisationer eller personer som undergräver kvinnors och flickors rättigheter? Svaret på den frågan är självklart nej. Det är därför vi har skärpt styrningen och dessutom sett till att Sida tillämpar en försiktighetsprincip.

Om det visar sig att skattemedel ändå har gått till verksamheter, organisationer eller personer som gör detta, är antisemitiska, har antisemitiska konferenser eller styrs av organisationer med tydliga antisemitiska eller islamistiska kopplingar finns det många verktyg i Sidas verktygslåda. Man kan pausa stödet, begära kompletteringar och till och med kräva tillbaka det stöd som tidigare utbetalats.

I ärlighetens namn har Sidas kapacitet historiskt inte varit tillräckligt bra på det här området. Det har inte varit en prioriterad fråga för den rödgröna regeringen. Man har sett mellan fingrarna. Man har inte haft tillräckligt bra koll. Därför har den kapaciteten inte funnits. Det har vi åtgärdat, steg för steg. Vi styr Sida på ett mycket tydligt sätt så att pengar inte går till fel saker. Vi har också säkerställt att Sida har kapacitet att göra egna utvärderingar för att säkerställa att pengar inte hamnar fel. Det finns alltså många verktyg i verktygslådan.

Om ledamoten får kännedom om något som ledamoten misstänker inte har nått Sida uppmuntrar jag ledamoten att höra av sig till Sida, och så säkerställer vi helt enkelt att Sida på ett självständigt sätt följer de regelverk som regeringen har fattat beslut om.

Herr talman! Regeringen har i flera steg skärpt styrningen av Sida för att säkerställa att inte en enda svensk skattekrona ska gå till extremism, islamism eller antisemitism.

Tidigare i kammaren i dag debatterade vi till exempel workshoppar och panelsamtal där Hamas och Islamiska Jihad fick närvara. Det var alltså helt enligt de rutiner som gällde innan regeringen tog över. Sida hade inte ens gjort någonting fel. Det som var fel var politiken. Den tidigare styrningen av Sida var slapp. Man såg mellan fingrarna och tillät att svenska skattemedel kunde gå till verksamheter där Hamas och Islamiska Jihad, två terrororganisationer, fick närvara.

Ett annat exempel är att vi har skurit ned när det gäller infokomstrategin. Mindre pengar ska alltså gå till det jag beskriver som pratbistånd. Det handlar om opinionsbildning, kampanjer och kommunikationsinsatser riktade mot en svensk publik i stället för till exempel viktiga demokratiska insatser i väldigt auktoritära länder.

CSO-strategin är den strategi där framför allt Forum Civ får pengar. Jag kan inte uttala mig om ett enskilt fall. Det är Sida som gör den bedömningen. Men vi har helt enkelt sett till att det är tydliga ansökningskriterier och ett öppet ansökningsförfarande, och vi har konkurrensutsatt de organisationer som varje år får dela på 1,8 miljarder svenska kronor.

Det är slut med den gamla ordningen där 17 organisationer – Forum Civ var en av dem – nästan per automatik fick dela på 1,8 miljarder kronor. Det var till och med så illa att vi inte kan säkerställa att det gamla systemet ens var lagligt. Jag ska inte avsluta mandatperioden på topp med att bli KU-anmäld igen, men det luktar som att vi har outsourcat myndighetsutövning till andra organisationer.

Detta var – diplomatiskt uttryckt – mycket problematiskt. Därför har vi ändrat hela systemet, så att det finns fler som kan ansöka. Vi öppnar till och med för internationell konkurrens. Det kan ju vara så att biståndsorganisationer utanför Sverige är bättre lämpade för vissa biståndsprojekt än de svenska organisationerna.

Vi har också sett till att man i den humanitära strategin nu tillämpar en försiktighetsprincip. Ett direkt resultat av den styrningen av Sida har varit att Islamic Relief till exempel inte längre får ta del av svenska skattemedel. De fick tidigare över 1 miljard svenska kronor.

Steg för steg skärper vi alltså det här.

Med det sagt ska vi vara noga med att det är skillnad på antisemitism och kritik av den israeliska regeringens förda politik. Jag ska erkänna att jag också har varit mycket kritisk till delar av den israeliska regeringens förda politik, som ungefär hälften av det israeliska folket inte röstade på.

Vi har ju yttrandefrihet här i Sverige. Sverige är ett demokratiskt land. Det är klart att det finns många biståndsorganisationer, har jag noterat de senaste två åren, som inte hoppar jämfota och tycker att allt vi gör på biståndsområdet är fantastiskt. Det är klart att det är fritt att även kritisera den svenska demokratiskt valda regeringens politik.

Man ska alltså skilja mellan detta och det som är direkt antisemitisk verksamhet – det har vi nolltolerans mot. Sedan har vi civilsamhällesorganisationer som får tillämpa sina demokratiska rättigheter på samma sätt som en fotbollsförening eller en dansförening som får pengar från den kommunala kassan och som också kritiserar den förda politiken i kommunen, exempelvis. Det är en del av det demokratiska Sverige.

Herr talman! Nima Gholam Ali Pour har frågat mig om jag kommer att verka för att biståndsmedel till organisationer som demoniserar Israel ska upphöra samt om jag avser att verka för att bistånd till organisationer med kopplingar till eller samröre med islamistiska organisationer ska upphöra.

För regeringen är det en självklar princip att svenskt bistånd ska gå till människor i nöd och inte till organisationer som motverkar demokratiska värderingar, sprider hat eller främjar våld.

Regeringen har därför vidtagit omfattande åtgärder för att säkerställa att svenskt bistånd inte ska riskera att ens hamna i närheten av extremistiska, antidemokratiska eller våldsbejakande aktörer. I Sidas instruktion, vilken beslutades 2025, tydliggör regeringen att stöd inte ska ges till organisationer som stödjer antidemokratisk verksamhet, våldsbejakande extremism, islamism, antisemitism, terrorism, verksamhet som undergräver kvinnors och flickors rättigheter eller hatpropaganda riktad mot individer eller grupper. Sida har även uppdragits att stärka sin kapacitet att löpande göra egna systematiska bedömningar av risker och lämplighet i val av partner. I den nya humanitära biståndsstrategin 2025–2029 finns också en försiktighetsprincip. Den innebär att vid tveksamheter ska principen tillämpas och en annan partner väljas.

Sida har svarat upp mot styrningen och uppgraderat sina kontrollsystem och rutiner för att genomföra uppdraget på ett rättssäkert och konsekvent sätt. Det är nu Sida som, inom ramen för sitt självständiga myndighetsansvar, tillämpar dessa regler i det enskilda fallet

Det finns dock ingen tolerans hos svenska skattebetalare, och inte hos regeringen, för att skattepengar kan riskera att hamna i närheten av extremister. Regeringen arbetar intensivt för att säkerställa att det inte sker.

Herr talman! Ledamoten Risberg och regeringen tycks vara överens om ganska mycket, kan jag ändå konstatera. Vi har båda ett stort engagemang för civilbefolkningen i Gaza. Vi är båda generösa med pengar och tycker att det är viktigt. Vi är båda kritiska till hur Israels regering har hanterat frågan om humanitärt tillträde.

Vad gäller frågan om till exempel produkter från illegala bosättningar har jag faktiskt haft flera möten med EU-länder som nu är på väg att ensidigt införa den här typen av begränsningar. Inte ens de själva kan svara på hur det ska implementeras och om det alls kommer att funka. Som jag tolkar det är det snarare en symbolisk gest än något som på riktigt kommer att bita när det gäller att få ned mängden produkter. Det kommer ju att vara ganska enkelt att exportera till ett land som inte har tullar eller sanktioner eller på olika sätt begränsar handeln, och därifrån kan man sedan exportera det till länder som har infört den här typen av restriktioner. Man tycks själv inte kunna svara på frågan om detta kommer att vara verkningsfullt eller inte.

Vi fokuserar på det som faktiskt skapar nytta och kan göra skillnad i praktiken. Det svensk-franska initiativet vinner alltmer stöd. Länder som tidigare har varit skeptiska, tveksamma eller avståndstagande ansluter sig nu till det svensk-franska initiativet. Jag har därför goda förhoppningar.

Om den här trenden fortsätter – tyvärr av dåliga anledningar, för det handlar om att Israel inte gör tillräckligt för att släppa in humanitär hjälp – kommer allt fler EU-länder att ansluta sig till initiativet. Förhoppningsvis kommer EU-kommissionen också att lägga fram ett skarpt förslag som kan gå till votering om det skulle krävas.

På det stora hela tycks vi alltså vara överens, även om vi inte ser framför oss att vi ska gå in med svenska soldater mot Israel.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Först och främst vänder jag mig mot ledamoten Risbergs beskrivning att det skulle vara stängt. Jag hade instämt om beskrivningen hade varit att det inte är tillräckligt öppet. Det behöver vara öppet för både humanitära hjälpleveranser och kommersiella lastbilar. Men att det skulle vara totalt stängt stämmer helt enkelt inte. Vi vet att svenskfinansierade hjälpleveranser når resultat och skapar förutsättningar för mänsklig värdighet inne i Gaza.

Till exempel bidrog vårt stöd till Unicefs viktiga arbete till att 1,7 miljoner människor fick tillgång till rent vatten och 86 000 undernärda barn kunde behandlas. UNFPA:s arbete resulterade i att 700 000 människor fick tillgång till tjänster inom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Det svenska stödet till Internationella rödakorskommittén bidrog bland annat till organisationens arbete med hälso- och sjukvård. Genom UNDP har vi bidragit till inköp och uppbyggnad av hundratals tillfälliga nödbostäder.

Sveriges stöd gör alltså skillnad. Vi vill gärna att ännu mer av det stödet kommer in, och det är därför vi använder de verktyg som finns tillgängliga. Vi gör det både bilateralt, inom EU och för den delen inom FN.

Jag vill också uppmärksamma att det stöd vi gav till FN:s livsmedelsprogram, WFP, innebar att 208 000 människor fick kontantstöd för att köpa exempelvis nödvändig mat.

Vi gör allt vi kan för att den hårt nödställda civilbefolkningen i Gaza ska kunna få just mänsklig värdighet och leva ett liv i frihet och tillgodose de mest basala behoven.

Israels regering släpper inte in tillräckligt med lastbilar, men jag vänder mig mot beskrivningen att det skulle vara helt stängt. Det har varit perioder då det har varit i princip helt stängt. Då har vi påpekat det också.

Det är som sagt få länder i hela EU som gör mer än vi, antingen det handlar om att skänka pengar eller om att använda och stå bakom de initiativ som just nu finns. Men de kraftfullaste verktygen – de verktyg som faktiskt skulle kunna bita – finns framför allt på europeisk nivå.

Herr talman! Den svenska regeringen har verkligen gjort allt vi kan. Det handlar bland annat om finansiella stöd till civilbefolkningen i Gaza. De senaste siffror jag såg visade att det i hela världen bara är Förenade Arabemiraten som just nu som land, bilateralt, har skänkt mer till Gaza än Sverige – inte per capita, i relativa termer, utan i absoluta termer. Fler länder borde göra som Sverige och inte bara prata om sitt engagemang för civilbefolkningen i Gaza utan faktiskt öppna plånboken och i handling visa att man menar allvar med det man säger.

Ledamoten undrar också exakt vilka diplomatiska kanaler vi har använt. Jag har själv drivit på för detta gentemot israeliska regeringsföreträdare. Utrikesministern har gjort samma sak, liksom kabinettssekreteraren. Det handlar både om direkta regeringsföreträdare och om ambassadören i Sverige, här i Stockholm. Vi har gjort det genom EU.

Jag är mycket väl medveten om att denna interpellationsdebatt handlar om Gaza, så jag säger inte detta för att blanda bort korten – men bara så att ledamoten förstår: Vi har länge drivit på för sanktioner mot extrema ministrar, mot bosättarorganisationer och mot våldsamma bosättare på Västbanken. Tillsammans med Frankrike har vi nu tagit ett initiativ för att begränsa handeln med illegala bosättningar på Västbanken, till exempel.

Min poäng är att Sverige ligger i absolut framkant. Problemet är att det framför allt är i EU som de riktiga verktygen finns, och det har hittills varit svårt att få igenom detta. För några veckor sedan fick vi igenom vissa sanktioner för att Ungern ändrade position i frågan. Det har inte varit enkelt, men vi gör allt vi bara kan.

Ledamoten får gärna vara lite mer konkret. Exakt vad är det ledamoten efterfrågar, som vi i nuläget inte gör? Alla de verktyg som finns i verktygslådan – det vill säga att gå in med mycket pengar och använda alla de diplomatiska kanaler som finns tillgängliga för oss – använder vi just nu. Ledamoten får alltså gärna vara lite mer konkret.

Jag håller helt med Risberg om att mycket mer stöd behövs – humanitära hjälpleveranser och kommersiella lastbilar. Jag följer i princip varje vecka antalet lastbilar som kommer in till Gaza. Det är uppenbart att Israels regering under vissa veckor eller till och med hela månader inte har följt sin del av avtalet och släppt in tillräckligt mycket stöd, som man faktiskt har lovat.

Jag har precis med egna ögon sett det som Risberg också tar upp, till exempel hur olika produkter kan klassas som dual-use. Jag är inte någon militär expert, men jag har svårt att se hur till exempel skolböcker skulle kunna användas i skarp strid. Det handlar också om hur regelverk kan ändras inte bara från dag till dag utan nästan från halvtimme till halvtimme. Man inför nya klassificeringar när det gäller lastbilars höjd, till exempel, vilket gör att hundratals lastbilar måste packas om med bara någon halvtimmes varsel.

Det är alltså uppenbart att det inte alltid är sjyst spel. Detta innebär att den svårt nödställda befolkningen på andra sidan gränsen kanske får försenade leveranser och i värsta fall inga leveranser över huvud taget.

Jag ska nämna ett ljus i denna mörka tunnel – ett exempel på att vi faktiskt har gjort skillnad. Genom det Ikeakopplade sociala företaget Better Shelter, som gör skydd som är av bättre kvalitet än klassiska tält och mer liknar hem, lyckades vi faktiskt få in svenskt stöd, genom våra diplomatiska kanaler och med hjälp av andra länder. Det handlar om ett svenskfinansierat, svenskt bolag som hjälper civilbefolkningen i Gaza just nu.

Herr talman! Jacob Risberg har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att svenskt och internationellt bistånd når fram till civilbefolkningen i Gaza samt huruvida jag avser att agera gentemot Israel, bilateralt eller genom EU, för att säkra ett snabbt, säkert, obehindrat och uthålligt humanitärt tillträde till Gaza.

Jacob Risberg har även frågat mig hur regeringen följer upp att de svenska biståndsmedlen inte bara beslutas och betalas ut utan också leder till faktisk hjälp för civila på plats.

Slutligen har Jacob Risberg frågat mig vilka slutsatser jag drar av att en ny Gazaflottilj har stoppats samt hur det påverkar regeringens bedömning av om de ordinarie humanitära kanalerna fungerar tillräckligt väl.

Regeringen ser mycket allvarligt på den humanitära situationen i Gaza. Civilbefolkningens humanitära behov är alltjämt enorma, och tillträdeshinder begränsar möjligheten att leverera livsnödvändig hjälp. Regeringen har sedan krigets början drivit frågan om obehindrat, säkert och varaktigt humanitärt tillträde i sina egna kontakter med Israel, tillsammans med andra EU-länder och genom sina multilaterala partner. Regeringen är mycket tydlig gentemot Israel med att det är Israels folkrättsliga skyldighet att säkerställa obehindrat humanitärt tillträde.

De 800 miljoner kronor som regeringen avsatt till Gaza och regionen för 2025 respektive 2026 förvaltas i nära samarbete med ett antal välrenommerade partner och leder till konkreta resultat. Under våren 2025 säkerställde exempelvis svenskt stöd till FN:s livsmedelsprogram, World Food Programme, att 235 000 människor fick mjöl i en månad under en period när behoven var kritiska. Därtill har Sverige stora kärnstöd till flera av de centrala humanitära aktörerna.

Låt mig understryka att det finns ett upparbetat, beprövat och principiellt system för humanitär hjälp genom FN-organ och humanitära organisationer. Det är detta system som bör användas.

Herr talman! Även jag vill ta tillfället i akt att tacka Markus Wiechel för hans frågor och för våra interpellationsdebatter. Det har varit ett stort och sant nöje. Jag tycker att ledamoten har utfört sin demokratiska uppgift gentemot sina väljare genom att utkräva ansvar av regeringen. Det tackar jag så mycket för.

Jag ska erkänna att det finns många saker som jag skulle vara orolig för med en ny regering. Det skulle vara kontroversiellt att dra tillbaka vissa saker. Det skulle till exempel, åtminstone i min bok, vara rätt kontroversiellt om man drog tillbaka det arbete vi har genomfört kopplat till jäv och korruption eller om man försämrade transparensen på Openaid.

Det jag tror är mest sannolikt är att man ökar biståndet totalt sett. Inget oppositionsparti har svarat på hur detta ska finansieras, men det kan finansieras på tre olika sätt.

Man kan skära ned på andra områden. Jag skulle vilja ha svar på vilka sjukhus eller äldreboenden som kommer att påverkas av detta och vilka skatter man ska höja för att finansiera det.

Man kan låna av framtida generationer, men det betyder bara att våra barn och barnbarn kommer att tvingas stå för notan.

Man kan också höja skatterna. Jag vill veta exakt vilka som kommer att få betala de höjda skatterna för att mer ska gå till utlandet.

Detta är jag väldigt oroad över. Jag är också oroad över att man inte kommer att ha lika bra koll och att spretigheten återigen kommer att öka. Det är ju framför allt Socialdemokraterna som i decennier har byggt upp det biståndsindustriella komplex som vi nu steg för steg rullar tillbaka för att få bättre koll på pengarna.

Jag vill rikta ett stort tack till Markus Wiechel för den här tiden. Jag vill också passa på att önska ledamoten en glad midsommar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Precis som ledamoten säger finns det inget utrymme för Sida att bedriva en egen biståndspolitik eller en egen utrikespolitik. Det är regeringen som styr riket, och myndigheterna ska lojalt följa regeringens politik.

Det är klart att man kan se över olika styrsätt, men ska vi ha någon form av bistånd över huvud taget måste vi organisera det på något sätt.

Det är inte så att alla biståndspengar kanaliseras via Sida i dag, utan rätt mycket går till exempel direkt från Utrikesdepartementet. Sedan årsskiftet har Sida ungefär 20 procent mindre i budget, så exakt det ledamoten föreslår finns det redan fattade beslut om. De verkställs just nu. Det är mindre pengar till Sida och mer pengar direkt till exempelvis Ukraina, som slåss inte bara för sin egen frihet och suveräna integritet utan också för vår frihet.

Jag skulle även vilja hävda att det inte någonsin i Sveriges historia har funnits en regering som har gjort lika mycket lika fort på biståndsområdet som den här regeringen.

Vi har avskaffat enprocentsmålet, vilket innebär att det från och med 2027 kommer att finnas 22 miljarder som kan gå till vård, skola och omsorg hemma i Sverige i stället för till bistånd till andra länder.

Vi har fått ned spretigheten genom att fasa ut ungefär elva bilaterala strategier. Det gäller Irak, Afghanistan, Myanmar, Mali, Burkina Faso, Tanzania och Liberia, för att nämna några.

Vi har på bara ett och ett halvt års tid nästan dubblerat biståndet till Ukraina. Ukraina är numera inte bara den största mottagaren av svenskt bistånd utan får dessutom nästan 20 procent av allt vårt bistånd.

Vi har kopplat samman biståndspolitiken med andra politikområden. Handel och bistånd har kopplats ihop, liksom migrationspolitiken och biståndspolitiken, vilket gör att vi numera ställer ett motkrav på mottagande länder: Ska man få ta del av svenska skattemedel ska man också ta emot sina egna medborgare. Det har gett resultat i flera länder.

Vi har stärkt styrningen av Sidas arbete mot jäv och korruption. Vi har stärkt styrningen av Sida för att se till att myndigheten arbetar mycket mer evidensbaserat och kostnadseffektivt. Vi har förbättrat transparensen så att svenska folket, riksdagen och journalister kan granska vad som händer. Openaid uppdateras nu oftare, och fler biståndsprojekt kommer också att redovisas. Svenska folket ska helt enkelt kunna se var deras pengar hamnar.

Vi har också stärkt styrningen av Sida för att se till att myndigheten nu säkerställer att inte en enda svensk skattekrona ska gå till organisationer som undergräver kvinnors och flickors rättigheter. Pengar ska inte gå till exempelvis extremism och islamism, och man ska dessutom tillämpa en försiktighetsprincip. Vi vill alltså inte att pengar ska gå till exempelvis workshoppar för Hamas och Palestinska islamiska jihad.

Vi har tagit bort det så kallade infokombidraget på 155 miljoner kronor varje år. Dessa pengar gick inte till något riktigt bistånd utan till kommunikationsinsatser och marknadsföring av biståndsprojekt mot en svensk publik. Jag har sett många biståndsprojekt, inte minst efter Trumps kraftiga nedskärningar. Jag har till exempel besökt ett flyktingläger i Uganda där man knappt har råd med ris och bönor och där svälten alltid känns närvarande. I min mage känns det mycket bättre att ge pengar till den typen av insatser än att ge pengar till hittepåkommunikationsinsatser här hemma i Sverige.

Vi gör väldigt mycket, och det går väldigt fort. Syftet är att få bättre koll på våra pengar och se till att våra pengar gör maximal nytta.

Herr talman! Låt mig inledningsvis säga att jag helt och hållet håller med ledamoten Wiechel om de stora problem som i decennier har byggts upp i svenskt bistånd.

Jag ska erkänna att jag blev chockad under min första dag som minister på Utrikesdepartementet. Man har inte haft koll på vart skattemedel har gått, och man har inte haft koll på vilka organisationer och projekt de har gått till. Vi vet inte ens hur många projekt och insatser som har finansierats under ett visst år. Det gäller framför allt det som kallas vidareförmedling, där pengar har slussats i väldigt många olika led.

Det kan handla om tiotusentals projekt, insatser och organisationer. Hur många av dem är riktigt bra och borde kanske få mer pengar? Hur många av dem är skadliga och korrupta och borde inte få en enda krona? Hur många är mitt emellan, det vill säga projekt där pengarna kanske inte har gått till Rolexklockor och korruption men inte heller till utveckling? Vi vet inte, för spretigheten har varit alldeles för omfattande.

Jag brukar beskriva svenskt bistånd som att det har varit en vattenspridare: Vi har varit överallt hela tiden utan att ha tillräckligt bra koll på pengarna. Det hade aldrig accepterats på något annat politikområde. Det hade aldrig accepterats att en sjukvårdsminister, trots att denne haft tid på sig att förbereda ett svar på en fråga, inte visste hur många vårdcentraler eller sjukhus det fanns eller hur mycket pengar Sverige, genom regionerna, lade på exempelvis sjukvård. Men när det gäller biståndet känns det som att nästan vad som helst går bra. Vi ser det ena mer extrema fallet efter det andra.

Jag ska bemöta några av de frågor som ledamoten tar upp.

Så fort vi fick kännedom om att pengar hade gått till workshoppar och panelsamtal där Hamas och Islamiska jihad närvarade kallade vi upp tidigare generaldirektören Granit för att förhöra oss om vad som egentligen hänt. Det som blev tydligt då var att detta var helt i linje med alla de tidigare styrdokumenten. Problemet har alltså inte primärt varit Sida utan den socialdemokratiska och miljöpartistiska biståndspolitik som alldeles för länge har präglat svenskt bistånd. Man har tyckt att det har varit helt okej att pengar har gått lite hit och dit utan att man har haft koll på dem.

Ett annat fall är Tanzania. Sedan 60-talet har svenska folket gått in med 70 miljarder i Tanzania. Även om en del av pengarna kanske har försvunnit i korruption kan man ju tänka att dessa 70 miljarder svenska kronor väl ändå måste ha gjort någon nytta, men oberoende utvärderingar pekar på att man egentligen inte kan se någon effekt över huvud taget. Under vissa tidsperioder har biståndet till och med haft en negativ effekt på landets välståndsutveckling eftersom reformtrycket på Tanzanias regering har avtagit.

Det finns alltså många problem med svenskt bistånd, och roten till dem har varit politiska beslut. Det är politiska beslut som har lagt grunden för spretigheten, och det är politiska beslut som har öppnat upp för att ge pengar som har finansierat workshoppar och panelsamtal för terrorister. Det är politiska beslut som har tillåtit att svenska pengar har gått till länder utan att man har sett någon utveckling över huvud taget.

Steg för steg rensar vi nu upp i detta för att få bättre kontroll på vart våra pengar går – och för att bekämpa fattigdom och hjälpa människor i nöd.

Herr talman! Markus Wiechel har frågat mig hur jag ser på ett avvecklande av Sida i dess nuvarande form för att ytterligare stärka biståndets effektivitet, säkerställa bättre kontroll över hur medlen kanaliseras och minimera risken för både politisering och felaktig användning.

Låt mig inledningsvis konstatera att regeringen nu genomför den största reformen av svenskt bistånd på decennier. Sedan regeringen tillträdde 2022 har ambitionen för att reformera biståndet varit tydlig: Svenskt bistånd ska vara långsiktigt, transparent, evidensbaserat och effektivt.

Biståndet ska nå människor i fattigdom och förtryck och inte fastna i ineffektiva strukturer eller hos aktörer som inte uppfyller grundläggande krav. Biståndet ska vara ett viktigt utrikespolitiskt redskap som bidrar till att bygga relationer, partnerskap och inflytande. Detta gynnar även Sverige.

Regeringens reformering av biståndet har även inneburit en omfattande reform av Sida. Sida fyller en viktig funktion för att genomföra regeringens politik. Sida levererar årligen resultat inom regeringens prioriteringar, bland annat inom det omfattande stödet till Ukraina, där Sidas program har kunnat ge avgörande stöd till sektorer som energistöd och samhällsuppbyggnad.

Frågan om hur Sida ska styras och organiseras för att kunna bedriva ett reformerat effektivt bistånd omprövas kontinuerligt av regeringen. Regeringen har inte någon avsikt att avveckla Sida.

En viktig komponent i Sidas förändringsarbete är myndighetens nya instruktion, som trädde i kraft 2025. Den nya instruktionen stärker Sidas arbete inom flera nyckelområden.

Därutöver har regeringen genom ett antal uppdrag till Sida gett myndigheten uppdrag som syftar till att kunna bedriva ett så effektivt och transparent bistånd som möjligt. Jag vill framför allt betona de uppdrag som regeringen har givit inom jäv och korruption. Dessa har nu bidragit till att Sida har ett mycket mer robust system för att hantera misstankar om oegentligheter.

Dessutom har uppdrag givits till Sida för att stärka effektuppföljning och säkerställa att vetenskapligt framtagen evidens och beprövad erfarenhet ligger till grund för genomförandet av biståndsstrategier. Åtgärder vidtas systematiskt och ska leda till ökad effektivitet och kostnadseffektivitet.

Genom regelbundna dialoger med myndigheten, tillsättning av styrelseledamöter, budgetallokeringar, nya biståndsstrategier och uppdrag i det årliga regleringsbrevet kan regeringen fortlöpande försäkra sig om att rådande politik och dess förändringar får genomslag i Sidas verksamhet.

Den tydliga styrning regeringen har gett Sida har varit krävande för myndigheten och har inneburit flera genomgripande förändringar. Däribland har myndigheten gjort en omorganisation för att bättre kunna omhänderta regeringens styrning och inriktning. Sida har kommit en bra bit på väg i sin förändringsprocess, och det nödvändiga arbetet behöver fortsätta.