Johan Büser (S) om Internationella relationer
Johan Büser (S) höll ett anförande om Internationella relationer i debatten ”Protokoll 2025/26:98 Torsdagen den 26 mars” den 26 mars 2026.
Herr talman! Timmen börjar bli sen, men det är väldigt viktiga frågor som vi har diskuterat i dag. Min partikamrat Morgan Johansson tog upp flera av dem i sitt anförande tidigare. Det handlar om krig i både Europa och Mellanöstern, och det är exempel som tydligt visar att den regelbaserade världsordningen utmanas från flera håll.
Just därför är det så avgörande att Sverige står fast vid sina principer. I betänkandet står det också att folkrätten är en hörnsten i svensk utrikespolitik och att Sverige ska vara en aktiv, konstruktiv och engagerad aktör i det multilaterala samarbetet. Det är bra. Det är viktigt. Men det räcker inte att säga eller att skriva det. Det måste också märkas i den politik som förs.
Herr talman! Jag tycker att det finns en växande diskrepans mellan vad den svenska regeringen säger och vad den faktiskt gör. Vi ser hur regeringen talar om vikten av folkrätten, men i praktiken agerar regeringen inkonsekvent. Vi ser hur regeringen talar om globalt ansvar, men samtidigt minskar den biståndet kraftigt. Vi ser hur regeringen lyfter fram det internationella samarbetet och de internationella relationerna, men i realiteten drar sig Sverige nu tillbaka från flera viktiga sammanhang.
Det här är problematiskt, inte bara för Sveriges roll i världen utan också för trovärdigheten i vår utrikespolitik, för menar vi allvar med att försvara en regelbaserad världsordning kan vi inte välja när den ska gälla. Den måste gälla konsekvent i Europa, i Mellanöstern och också i Västsahara, som vi har talat om här i kväll.
Herr talman! Betänkandet lyfter också fram vikten av Sveriges relationer med Afrika och behovet av långsiktiga partnerskap. Det är helt avgörande, och min partikollega Morgan Johansson nämnde Socialdemokraternas förslag om en särskild Afrikastrategi.
Vi ser i dag hur auktoritära krafter och stater flyttar fram sina positioner på den afrikanska kontinenten, ofta utan krav på demokrati, mänskliga rättigheter eller rättsstatens principer. I det läget borde Sverige och Europa öka sitt engagemang, men i stället ser vi hur man minskar bistånd och sänker ambitioner. Man lämnar i praktiken utrymme för andra aktörer att definiera utvecklingen. Det riskerar att få långsiktiga och farliga konsekvenser, både för demokratin globalt och för vår egen säkerhet.
Herr talman! Det är mot denna bakgrund vi måste se frågan om Västsahara, för det är ett test på om vi menar allvar med folkrätten.
Västsahara har ju varit ockuperat sedan 1975. FN erkänner området som ett icke-självstyrande territorium. En folkomröstning om självständighet utlovades redan 1991 men har ännu inte genomförts. Under tiden har situationen försämrats. FN:s rapporter beskriver en spänd säkerhetssituation och återkommande begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter. Oberoende observatörer har svårt att få tillträde till Västsahara. Samtidigt lever tiotusentals västsaharier i generation efter generation i flyktingläger i den algeriska öknen.
Herr talman! Jag har själv haft möjlighet att besöka de här lägren vid flera tillfällen genom åren. Jag minns starkt hur det kändes att komma dit. Jag minns den torra öknen och de enkla tälten och byggnaderna men också den värdighet och organisering som finns där. Vid ett av mina besök deltog jag också i Sahara Marathon.
Att springa genom öknen tillsammans med västsaharier och människor från hela världen är något speciellt. Det är inte bara ett lopp, utan det är en fredlig manifestation. Jag minns hur varje steg i sanden blev en påminnelse om något större: om kampen för frihet, om rätten att få återvända och om ett folks envisa tro på att världen en dag ska stå upp för dem.
Herr talman! Det som gör situationen i frågan om Västsahara än mer allvarlig är att västsaharierna i decennier har valt den fredliga vägen. De har vänt sig till FN, de har litat på internationella processer och de har sökt stöd i folkrätten. Alltför ofta har de dock mötts av tystnad, och nu riskerar de att mötas av något ännu värre, nämligen att länder som Sverige börjar kompromissa med de principer som tidigare har varit självklara.
Herr talman! Regeringen har nu valt att uttrycka stöd för Marockos autonomiplan som en grund för förhandlingar. Vi socialdemokrater tycker att det är ett problematiskt ställningstagande, för denna plan utgår från att Västsahara ska förbli under marockansk suveränitet. Den innebär att självständighet i praktiken inte finns som alternativ. Det är svårt att förena med det vi har talat om här i kväll, alltså principen om självbestämmande.
Detta är kärnan i kritiken. Man kan inte säga att ett folk har rätt att bestämma sin framtid och samtidigt stödja en lösning som på förhand begränsar denna rätt, för det är en motsägelse – och det är en motsägelse som riskerar att underminera folkrätten.
Herr talman! Betänkandet vi diskuterar betonar vikten av mänskliga rättigheter och av att Sverige ska vara en tydlig röst globalt. Här finns ytterligare en brist i regeringens politik. Vi vet att FN-insatsen Minurso i Västsahara fortfarande saknar mandat att övervaka mänskliga rättigheter. Detta är unikt i jämförelse med många andra av FN:s fredsinsatser. Vi vet att det finns rapporter om övergrepp, trakasserier och begränsningar av yttrandefriheten. Trots det driver regeringen inte tillräckligt tydligt på för förändring, och det är något Sverige borde göra.
Herr talman! Till sist vill jag säga att detta handlar om något större än en enskild konflikt. Det handlar om vilken roll Sverige ska spela i världen. Ska vi vara en röst för folkrätten på riktigt? Ska vi stå upp för multilateralt samarbete på riktigt? Ska vi vara en aktiv global aktör, eller ska vi dra oss tillbaka?
För oss socialdemokrater är svaret tydligt. Vi vill att Sverige ska vara en stark röst för internationell rätt. Vi vill att Sverige ska bidra till en rättvis och hållbar värld, och vi vill att Sverige ska stå upp för de människor som själva inte alltid har makt att göra sin röst hörd.
Herr talman! Det minsta vi kan göra är att stå fast vid principen om att västsaharierna själva ska få avgöra sin framtid – utan dubbelmoral och utan att deras rättigheter relativiseras. Jag vill därför avsluta med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 8.
