Fru talman! I en tid då den internationella rättsordningen prövas från flera håll blir en fråga särskilt avgörande: om vi menar allvar med folkrätten eller om vi bara försvarar den när det är politiskt bekvämt. Jag tänker på regeringens olika måttstockar och olika ageranden när det gäller ett antal olika länder. Det gäller Rysslands invasion av Ukraina. Det gäller Israels ockupation av Palestina. Det gäller också Västsahara och den marockanska ockupationen.

Västsahara har sedan 1975 varit ockuperat av Marocko och räknas fortfarande av FN som ett icke avkolonialiserat territorium eller, om man så vill, Afrikas sista koloni. Efter 16 års krig nåddes 1991 ett eldupphör och ett avtal om att det västsahariska folket skulle få avgöra sin framtid genom en folkomröstning om självständighet. Den folkomröstningen har ännu inte ägt rum. Under tiden har ockupationen fortsatt.

Marocko har byggt en mur genom territoriet, flyttat in bosättare och exploaterat Västsaharas naturresurser – från fosfat till fisk. Den diskussionen känner utrikesministern säkert igen från EU-nämnden. Samtidigt utsätts västsahariska aktivister för repression. Amnesty och Freedom House vittnar om hur demonstranter slås ned och hur människor som kräver självbestämmande förföljs.

Fru talman! För min egen del började engagemanget i frågan redan under min tid i det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. Jag har genom åren haft möjlighet att besöka de västsahariska flyktinglägren vid flera tillfällen, även i min roll som riksdagsledamot.

Jag minns fortfarande känslan när jag kom fram till lägren i den algeriska öknen. Tiotusentals människor lever där i exil – i vissa fall i generationer – i väntan på att få återvända till sitt eget land. Trots de svåra förhållandena möts man när man kommer dit av en värdighet, en organisering och en uthållighet som gör starkt intryck.

Under en av dessa resor deltog jag också i Sahara Marathon. Att springa genom öknen tillsammans med västsaharier och internationella deltagare är mer än ett idrottsevenemang. Det är en manifestation för en fredlig kamp. Det tänkte jag på när mina fötter mötte Saharas sand och det endast fanns en blå himmel ovanför.

Det som slår en starkast är just detta: Västsaharierna har i decennier valt den fredliga vägen. Det har skett genom FN-processer, genom diplomati och genom internationell solidaritet, men alltför ofta möts de av tystnad och ignorans från omvärlden.

Fru talman! Det är mot denna bakgrund som regeringens omläggning av Sveriges politik i Västsaharafrågan väcker så stor oro. Besvikelse kan jag inte riktigt säga att det är. Vi var säkert många som såg Agenda i går och hajade till när statsminister Ulf Kristersson i intervjun om Iran inte verkade ha koll på grundläggande folkrätt och internationell rätt.

När det gäller Västsahara har Sverige under lång tid haft en tydlig linje: att stå upp för folkrätten och för västsahariernas rätt till självbestämmande. Men nu uttrycker regeringen stöd för ockupationsmakten Marockos autonomiplan som en ”trovärdig grund för förhandlingar”. Detta är ett mycket problematiskt ställningstagande.

Autonomiplanen är ockupationsmaktens eget förslag och utgår från att Västsahara ska förbli under marockansk suveränitet. Det innebär i praktiken att självständighet inte finns som ett verkligt alternativ. Det är svårt att se hur denna plan kan förenas med principen om självbestämmande.

Därför vill jag fråga utrikesministern: Hur motiverar regeringen att stödja Marockos autonomiplan samtidigt som man säger sig stå upp för västsahariernas rätt till självbestämmande?

Fru talman! Engagemanget för Västsaharafrågan inom socialdemokratin har varit och är fortsatt mycket starkt, men vi byter inte åsikt i frågan bara för att en rad länder byter linje och gör som ockupationsmakten Marocko vill. Vi tänker inte göra oss till offer för ockupationsmakten Marockos lobbyarbete, som uppenbarligen har varit väldigt framgångsrikt ute i Europa hos flera länder men också hos svenska Utrikesdepartementet. Det beklagar jag.

Internationella domstolen i Haag slog redan 1975 fast att Marocko inte har suveränitet över Västsahara. EU-domstolen slog senast 2024 fast att EU:s handels- och fiskeavtal med Marocko inte kan omfatta Västsahara eftersom territoriet är separat och västsaharierna inte har gett sitt samtycke.

Trots denna tydliga internationella rättsliga grund väljer regeringen att ge politiskt stöd till ockupationsmaktens eget förslag. Det hörde vi från utrikesministern här. Utrikesministern hänvisar i sitt svar till FN:s säkerhetsråds resolution från oktober 2025 och menar att den öppnar upp för ett nytt läge i konflikten. Men en säkerhetsrådsresolution förändrar inte grundläggande folkrätt.

Rätten till självbestämmande är vad folkrätten kallar jus cogens – en tvingande norm. För mig, som i grunden är jurist, är det viktigt att man håller ordning på de juridiska begreppen. Jus cogens gäller oavsett politiska kompromisser och oavsett vilka makter som driver på i säkerhetsrådet eller lobbar regelbundet hos Utrikesdepartementet. Den gäller oavsett geopolitik. Den gäller oavsett vilka stater som anser att en viss lösning är politiskt bekväm.

Det är därför svårt att förstå regeringens logik. Man säger å ena sidan att västsaharierna har rätt till självbestämmande, men å andra sidan stöder man en plan som utgår från marockansk suveränitet.

Mitt svar till utrikesministern är att för oss socialdemokrater är principen tydlig: Ett folk som levt under ockupation i ett halvt sekel måste själva få avgöra sin framtid. För oss socialdemokrater är detta en avgörande punkt. Ett verkligt självbestämmande måste innebära att det västsahariska folket själva får avgöra sin framtid och att alla alternativ finns på bordet, inklusive självständighet. Att på förhand låsa fast lösningen inom ramen för marockansk suveränitet riskerar i stället att legitimera en ockupation som redan har pågått i flera decennier.

Fru talman! Jag vill också nämna något om exploateringen av Västsaharas naturresurser. Här tiger Sverige relativt still. Handeln med fisk, fosfat och andra resurser från det ockuperade territoriet fortsätter. Det innebär att ekonomiska intressen, som ju så ofta är drivkraften i internationella konflikter, fortsätter att knytas till en situation som enligt internationell rätt är olaglig. Det är också en av de centrala frågorna i den här konflikten. Västsahara har, för kännedom, några av världens rikaste fosfatfyndigheter. Fiskevattnen utanför kusten tillhör de mest resursrika i världen. Det är resurser som tillhör det västsahariska folket, fru talman, men som i dag exploateras under ockupation.

Därför blir frågan om folkrätten inte bara principiell utan också mycket konkret. Om internationella domstolar tydligt slår fast att Västsahara är ett separat territorium måste också stater och internationella organisationer agera i enlighet med detta.

Min uppföljande fråga till utrikesministern blir därför: Hur tänker regeringen säkerställa att Sveriges politik faktiskt ligger i linje med EU-domstolens dom och med principen att Västsaharas naturresurser tillhör dess eget folk?

Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för debatten.

Jag vill samtidigt påminna utrikesministern om att den här debatten handlar om konsekvenser enligt den internationella rätten. Sverige säger sig ju vara en stark röst för internationell rätt.

Vi kritiserar ofta tillsammans Rysslands invasion av Ukraina och många andra brott mot folkrätten. Men vi socialdemokrater anser, uppenbarligen till skillnad från regeringen, att folkrätten måste gälla överallt. Folkrätten måste gälla i Europa. Folkrätten måste gälla i Mellanöstern, även om vi i går såg Ulf Kristersson svaja om detta när det gällde Iran, och folkrätten måste gälla i Västsahara. Om vi accepterar att ett territorium kan ockuperas i ett halvt sekel utan att dess folk får avgöra sin framtid riskerar vi att undergräva just den rättsordning vi säger oss försvara.

Fru talman! Västsaharierna har väntat i över 50 år på att få utöva sin rätt till självbestämmande. Det minsta man kan begära av Sveriges regering är att den står fast vid den princip som så länge varit vägledande i svensk utrikespolitik – att alla folk ska ha lika rättigheter och själva kunna avgöra sin framtid.

För oss socialdemokrater innebär det att vi inte kan acceptera en lösning som på förhand begränsar västsahariernas rätt att välja sin egen framtid. Det gör nämligen Marockos autonomiplan, som utrikesministern både stöder och försvarar här i kammaren i dag.

Jag vill därför avsluta med en sista fråga till utrikesministern. Utrikesministern har sagt att regeringen accepterar autonomiplanen. Hur kommer regeringen konkret att arbeta för att västsaharierna ska få utöva sin rätt till självbestämmande, och hur ska det gå till i praktiken?