Carl Wiktor Svensson

Motion till riksdagen 2026/27:117 av Carl Wiktor Svensson (KD) Utökad rätt att försvara tamdjur i nationalparker Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det bör finnas samma möjligheter att skydda tamdjur mot rovdjur i nationalparker och formellt skyddade områden som det finns i övriga delar av landet och tillkännager detta för regeringen. Motivering Enligt jaktförordningen har ägare eller likställd person rätt att döda rovdjur om det inte går att skrämma bort dessa för att skydda tamdjur i händelse av angrepp eller befarat angrepp. Detta kallas allmänt för paragraf 28 i dessa sammanhang. Oftast nyttjas denna rätt vid skydd av jakthundar under jakt eller vid rovdjursangrepp på tamdjursbesättningar. Oftast handlar det då om vargattacker, men även för våra andra stora rovdjur björn, järv och lo gäller samma bestämmelser. Denna rätt gäller inte överallt idag. I våra nationalparker får enligt § 28 b endast rovdjur dödas för skydd av ren. I och med utbredningen av varg till södra Sverige och att det där ofta går betesdjur i nationalparker samt att det ofta är en utbredd jakt med täta viltstammar och att det pågår ett arbete för att skapa fler nationalparker behövs det en förändring på området. Det ska inte vara vilken sida av en fastighetsgräns din hund eller dina tamdjur befinner sig på som avgör dina möjligheter att ta ditt ansvar som djurägare och skydda dina djur. Utbredningen av varg och nya formellt skyddade områden i södra Sverige gör att betes- och tamdjur i dessa skyddade områden allt oftare är i riskzonen för angrepp. Det är orimligt att djurägare inte ska ha samma rätt att vidta skyddsåtgärder för sina djur bara för att de befinner sig inom en nationalpark eller ett formellt skyddat område. Att ge samma möjligheter att skydda tamdjur i nationalparker som i övriga landet skulle inte bara ge djurägare ett mer rättvist skydd, utan också stärka djurskyddet och den lokala förvaltningen av betesdjur. En sådan förändring skulle ge en tydlig signal om att skyddet av både djur och natur måste gå hand i hand, och att det är rimligt att djur­ägare har tillgång till de verktyg som behövs för att skydda sina djur mot rovdjurs­angrepp. Mot denna bakgrund bör det vara samma möjligheter att skydda tamdjur mot rovdjur i nationalparker och formellt skyddade områden som det finns för övriga delar av landet. Carl Wiktor Svensson (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:58 av Carl Wiktor Svensson och Magnus Jacobsson (båda KD) Stärkt äganderätt och regelförenkling för landsbygdens fastighetsägare Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka den privata äganderätten och rådigheten för ägare av mindre bostadsfastigheter på landsbygden och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att reformera plan- och bygglagen (PBL) för att öka flexibiliteten och garantera rätten att välja mellan renovering och rivning utanför detaljplan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda en reformering av aktuell lagstiftning i syfte att ge myndigheter och berörda större möjlighet att motverka ”ödehus” och ”ödetomter” som skapar olägenhet för omgivningen, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en striktare proportionalitetsbedömning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om finansieringen av allmänna bevarandeintressen på landsbygden och tillkännager detta för regeringen. Motivering Sveriges landsbygd, glesbygd och före detta bruksorter präglas i hög grad av enklare bostadsbebyggelse uppförd under perioden 1930–1960. Detta rör sig ofta om prefabri­cerade småstugor eller så kallade typhus. Byggnaderna uppfördes med den tidens standard, vilket inte sällan innebär virke av lägre kvalitet och fasader av eternit. Energi­effektiviteten i dessa hus ligger långt under dagens byggkrav, vilket resulterar i mycket höga uppvärmningskostnader. Eftersom arbetsplatserna ofta har försvunnit från när­området krävs dessutom i regel två bilar per hushåll. Med dagens bränslepriser krävs en betydande inkomst bara för att täcka pendlingskostnaderna. Hyresmarknaden för dessa fastigheter är mycket begränsad och konsekvensen har blivit att många hus idag står tomma, obebodda och misskötta. I vissa fall utvecklas sådana ödehus och ödetomter till en olägenhet för omgivningen, utan att myndigheter eller andra berörda har tillräckliga möjligheter att få till stånd nödvändiga åtgärder. Det finns därför skäl att utreda hur lagstiftningen kan reformeras för att ge myndigheter och berörda större möjligheter att motverka ödehus och ödetomter. Samtidigt har urbaniseringen drivit upp fastighets- och tomtpriser i större städer medan värdena på landsbygden har sjunkit. Den som vill bygga ett nytt hus i en natur­skön landsbygdsmiljö möter i regel kalla handen hos bankerna. Eftersom läget är avgörande för marknadsvärdet lånar bankerna inte ut 3 miljoner kronor till ett hus som efter färdigställande värderas till 1,5 miljoner kronor, trots att byggkostnaden är densamma oavsett var i landet man bygger. I detta svåra marknadsläge uppstår stora problem när enskilda fastighetsägare vill städa upp i landskapet och ansöker om rivningslov. Trots att fastigheter ligger utanför detaljplanerat område och inte omfattas av några områdesbestämmelser eller rivnings­förbud, väljer kommuner och länsstyrelser att avslå ansökningar. Myndigheterna motiverar avslagen med att byggnaderna ingår i regionala kulturminnesvårdsprogram, ligger inom riksintressen för kulturmiljövården eller anses ha ett ”samhällshistoriskt, socialhistoriskt och miljömässigt värde”. Myndigheterna gör bedömningen att det allmänna bevarandeintresset väger tyngre än det privata intresset av rivning av ekonomiska skäl. Ett avslag på en ansökan om rivningslov är dock ett mycket stort ingripande i den privata äganderätten. Det krävs väl utförda avvägningar för att säkerställa att sådana beslut är proportionerliga. Allmänna intressen för att bevara bebyggelse måste noggrant vägas mot att den enskilde inte drabbas av oproportionerliga ekonomiska kostnader för att underhålla byggnader som inte har potential att bära sig ekonomiskt. Proportionalitets­bedömningen behöver därför skärpas så att allmänna bevarandeintressen inte tillåts väga tyngre än den enskildes ekonomiska bärkraft. För att säkerställa ett rättssäkert system och ge Sveriges landsbygd rimliga förutsätt­ningar krävs lagändringar och nya riktlinjer. Den som äger, ärver eller förvärvar ett mindre hus på landsbygden måste ha den faktiska rådigheten över husets och tomtens framtid, vilket inkluderar rätten att välja mellan renovering och rivning. Den privata äganderätten och rådigheten för ägare av mindre bostadsfastigheter på landsbygden behöver därför stärkas. Plan- och bygglagen (PBL) bör reformeras för att öka flexi­biliteten och säkerställa rätten att välja mellan renovering och rivning utanför detaljplan. Myndigheternas prövningar måste i betydligt högre grad präglas av proportionalitets­principen. I de fall där en byggnad anses så pass värdefull att den till varje pris måste bevaras för det allmännas intresse, bör staten erbjuda byggnadsminnesförklaring. På så sätt ges fastighetsägaren möjlighet att finansiera framtida renoveringar och underhåll med statligt ekonomiskt stöd från Riksantikvarieämbetet, snarare än att kostnaden vältras över på den enskilde. Carl Wiktor Svensson (KD) Magnus Jacobsson (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:6 av Carl Wiktor Svensson m.fl. (KD) Inrättande av äganderättens dag Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka kunskapen om egendomsskyddet och såväl äganderättens som allemansrättens betydelse för Sverige och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att såväl äganderättens som allemansrättens betydelse bör uppmärksammas med ett officiellt datum och tillkännager detta för regeringen. Motivering Äganderätten är en grundläggande förutsättning för ett fritt samhälle, högt välstånd och en stark välfärd. Rätten att äga, bruka och förfoga över sin egendom skapar trygghet för den enskilde och lägger samtidigt grunden för företagande, investeringar, jord- och skogsbruk samt långsiktigt ansvarstagande. Äganderätten har också ett skydd i svensk grundlag. I 2 kap. 15 § regeringsformen slås fast att vars och ens egendom är tryggad och att den enskilde har ett skydd mot bland annat expropriation och vissa inskränkningar i användningen av mark och byggnader. I samma grundlagsbestämmelse återfinns också allemansrätten. Där anges att alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten. Det är en ordning som på ett tydligt sätt illustrerar två viktiga svenska principer: människors möjlighet att röra sig fritt i naturen och den enskildes rätt till sin egendom. Sedan 2022 uppmärksammas allemansrättens dag den 20 september. Syftet med dagen är bland annat att öka kunskapen om allemansrätten och hur den ska användas. Det är ett gott initiativ. Allemansrätten är en uppskattad del av det svenska samhället och ska värnas. Men allemansrätten trumfar inte äganderätten. Den innebär möjligheter att under vissa förutsättningar vistas på och nyttja natur som någon annan äger. Därför behöver kunskapen om allemansrätten gå hand i hand med kunskapen om och respekten för äganderätten. Att uppmärksamma äganderätten samma dag som allemansrätten skulle tydliggöra att de båda principerna inte behöver ställas mot varandra. Tvärtom har Sverige under lång tid byggt en ordning där människor kan få tillgång till naturen samtidigt som äganderätten ska respekteras. Den 20 september bör därför utvecklas till en dag då både allemansrätten och ägande­rätten uppmärksammas. En äganderättens dag skulle kunna bidra till ökad kunskap om egendomsskyddet och om äganderättens betydelse för vårt samhälle. Den skulle också kunna uppmärksamma de människor som genom sitt ägande tar ansvar för och förvaltar mark, skog, jordbruks­fastigheter, bostäder och företag över generationer. Att äga innebär rättigheter, men också ansvar. På samma sätt innebär allemansrätten både frihet och skyldigheter. Det finns därför en särskild symbolik och betydelse för Sverige i att låta den 20 september vara en gemensam dag för dessa båda principer och rättigheter. De återfinns i samma paragraf i vår grundlag och bör också kunna uppmärksammas sida vid sida. Eftersom båda rättigheterna är grundlagsskyddade är det också rimligt att de båda uppmärksammas på likvärdiga villkor. Carl Wiktor Svensson (KD) Kjell-Arne Ottosson (KD) Magnus Oscarsson (KD)