Mikael Eskilandersson (SD) svarade Joakim Järrebring i en replik om Bostadspolitik i debatten ”Protokoll 2025/26:102 Onsdagen den 1 april” den 1 april 2026.
Joakim JärrebringS· i en replikTack, Mikael Eskilandersson, för anförandet! Jag instämmer i att det är två tydliga alternativ som står mot varandra. Den här mandatperioden har inneburit en tvärnit för bostadsbyggandet. Vi står inför fyra förlorade år…Herr talman! I dag debatterar vi i kammaren CU18 Bostadspolitik, som är ett så kallat samlingsbetänkande där motioner från allmänna motionstiden besvaras. Betänkandet handlar ytterst om inriktningen för svensk bostadspolitik. Civilutskottet har behandlat motioner om bland annat bostadsförsörjning, byggande, statens roll, social bostadspolitik och olika former av stöd, politiska råd, kommissioner och andra politiska åtgärder.
Utskottsmajoritetens förslag är tydligt: Riksdagen bör avslå motionsyrkandena.
Det är en klok linje. Sverige behöver nämligen inte ännu fler politiska påbyggnader på ett redan alltför komplicerat område. Sverige behöver inte fler system ovanpå systemen. Sverige behöver inte fler politiska råd, fler kommissioner, fler stödformer eller fler offentliga konstruktioner som gör regelverket tyngre, dyrare och svårare att överblicka. Sverige behöver tvärtom ett enklare, mer kostnadseffektivt och mer lättillgängligt regelverk.
I betänkandet blir skiljelinjen tydlig. Utskottsmajoritetens linje är att säga nej till motionsvägen när förslagen går i riktning mot mer styrning, mer administration och mer statlig överbyggnad. I reservationerna ser vi samtidigt att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet vill gå åt ett annat håll. Där presenteras olika varianter av mer statlig inblandning, fler stöd, nya politiska råd, nya kommissioner och nya politiska verktyg. Det är därför inte bara ett betänkande om enskilda bostadspolitiska förslag. Det är också ett betänkande om två helt olika synsätt när det gäller bostadspolitiken.
Det ena synsättet är oppositionens: När något inte fungerar lägger vi till något – kanske en ny stödform, en ny kommission, ett nytt politiskt råd eller en ny statlig modell.
Det andra synsättet är utskottsmajoritetens och Tidöpartiernas: När något inte fungerar tar vi bort hindren. Då förenklar vi reglerna. Då minskar vi krånglet. Och då sänker vi kostnader. Vi gör systemet lättare att förstå och lättare att leva med.
Det är den skiljelinjen som är så viktig. Och det är därför, fru talman, som detta inte bara är ett avslag av motioner. Det är också ett ställningstagande för ett enklare Sverige.
Fru talman! Betänkandet är också ganska avslöjande. Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, främst med hänvisning till pågående arbete eller aviserade åtgärder.
Samtidigt finns det hela 33 reservationer från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet. Det säger något viktigt, att oppositionen vill åt olika håll men nästan alltid mot mer politik, mer styrning och mer administration.
Fru talman! När man lyssnar på oppositionen blir den sammantagna bilden nästan komisk. Socialdemokraterna vill ha kommissioner, stöd och nya rättvisesystem. Vänsterpartiet vill ha statliga byggbolag. Centerpartiet vill ha strukturkommission och modern social bostadspolitik. Miljöpartiet vill ha politiska råd, byggkrediter och gröna stöd.
Det är fyra partier, fyra olika temperament och fyra olika ideologier. Men alla fyra landar i samma slutsats: Det behövs fler politiska påbyggnader på det redan havererade systemet. Det är ganska talande. Vänsterpartiet vill att staten ska äga mer. Centerpartiet vill gärna låta som att staten ska göra mindre. Miljöpartiet vill lägga till fler villkor och styrsignaler och därmed öka byråkratin ytterligare. Socialdemokraterna vill samla bransch, parter och politik i en ny bostadskommission.
På andra ställen i betänkandet driver Socialdemokraterna på för investeringsstöd, byggsubventioner, lånegarantier och olika nya system för det som de beskriver som rättvis bostadspolitik.
Det är svårt att se ett gemensamt regeringsprogram mellan dessa partier. Det är faktiskt så otroligt att Vänstern i dag presenterar en överenskommelse med Centerpartiet om ett gemensamt ansvar för Sverige som ett aprilskämt, eftersom det är så otroligt att ingen ens kan tänka sig det. Men det är lätt att se ett gemensamt hot: mer byråkrati.
Fru talman! Tidöpartierna har i stället gjort något som oppositionen ofta talar om men sällan levererar. Vi har förenklat på riktigt. Den 1 december 2025 trädde ett nytt regelverk för bygglov i kraft. Regeringen beskrev det som den största förenklingen av bygglovsregler på över 15 år. De nya reglerna innebär bland annat att det särskilda kravet på anmälan för så kallade attefallsåtgärder togs bort och att kravet på bygglov för fasadändringar på en- och tvåbostadshus togs bort. Det underlättar för fastighetsägare att exempelvis måla om, byta fasadmaterial och installera solceller eller takfönster.
Vi har också förbättrat möjligheterna att finansiera en bostad. Vi har tagit bort skatten på ISK för den som ska börja spara. I dag, den 1 april 2026, förenklas också möjligheten att låna till en bostad, och amorteringskravet justeras ned. Vi har också tagit viktiga steg för att möjliggöra för Sverigehuset och därmed fler villor och småhus.
Det är reformer som människor kommer att märka i sin vardag. Det ska inte behövas bygglov för att sätta in ett takfönster. Det ska inte krävas onödig prövning för att måla om huset. Det ska inte finnas särskilda anmälningskrav bara för att kommunen har vant sig vid att begära in papper. Det offentliga ska inte stå i vägen för vanligt sunt förnuft.
Reglerna för murar och plank har gjorts tydligare. Onödiga krav på bygglov har försvunnit även för det och en lång rad andra åtgärder, såsom att bygga skärmtak, uteplatser, mindre utbyggnader och så vidare.
Även de bygglov som tidigare krävts för att inreda en extra bostad i vind eller källare är numera ett minne blott. Och på landsbygden har man fått nya, stora möjligheter när ekonomibyggnader kan byggas om utan fördyrande byråkrati. Det är skillnaden mellan att styra mer och att störa mindre.
Tidöpartierna har inte sagt: Låt oss tillsätta en ny kommission om takfönster. Vi har sagt: Ta bort krånglet.
Vi har inte sagt: Låt oss skapa ett råd för färgsättning av fasader. Vi har sagt: Vi tar bort krånglet.
Vi har inte sagt: Låt oss bygga ett offentligt system runt varje liten förändring. Vi har sagt: Ge människor mer frihet att bestämma över sin egen fastighet.
Fru talman! Det är också här den verkliga skiljelinjen går. Oppositionen ser problemen och vill bygga nya system. Vi ser problemen och vill riva hindren.
Oppositionen har i decennier bidragit till att bygga upp många av de krångliga och dyra ordningarna i Sverige, som vi nu måste städa upp. Det gäller synen att varje problem ska mötas med ny styrning, nytt stöd, ny process eller ny offentlig konstruktion. Tidöpartierna har i stället genomfört konkreta förenklingar i regelverken för att göra systemen enklare, effektivare och mer ändamålsenliga.
Därför klingar oppositionens indignation lite ihålig. Först byggde man upp mycket av krånglet. Sedan upptäckte man att det blev krångligt. Nu vill man lösa det med ännu mer av samma tänkande. Det är inte en ny väg. Det är en omväg tillbaka.
Fru talman! Valet i höst står egentligen mellan två modeller. Det blir extra tydligt i detta betänkande. Den ena modellen är oppositionens. Den handlar om mer byråkrati, fler avgifter, mer styrning, fler stöd, större skattebehov och ett mer komplicerat system. Den andra modellen står vi i Tidöpartierna för. Den handlar om förenkling, låga avgifter, kostnadseffektivitet, tydliga regler, mindre administration och ett mycket enklare system.
Fru talman! Med det vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Fru talman! Tack, Mikael Eskilandersson, för anförandet! Jag instämmer i att det är två tydliga alternativ som står mot varandra.
Den här mandatperioden har inneburit en tvärnit för bostadsbyggandet. Vi står inför fyra förlorade år när det gäller de bostäder som människor faktiskt behöver.
Det här är inte bara en isolerad bostadsfråga. När människor inte kan flytta dit där jobben finns försämras också rörligheten på arbetsmarknaden. Då bromsar också tillväxten in, precis som vi ser i Sverige.
Regeringen konstaterar själv i sin resultatredovisning att insatserna som man har inte är tillräckliga för att få till en väl fungerande bostadsmarknad. Sverigedemokraterna är som bekant en del av det regeringsunderlag som driver den politiken. Ni bär således också ansvar för resultaten.
Min fråga är: Delar Mikael Eskilandersson regeringens bedömning att insatserna inte är tillräckliga? Om han gör det: Varför accepterar Sverigedemokraterna en politik som inte klarar bostadsförsörjningen och som därmed också försämrar rörligheten på arbetsmarknaden och försvårar för människor att få de bostäder de behöver?
Fru talman! Tack, Joakim Järrebring, för frågan!
Till att börja med måste vi komma ihåg att Sverige är både avlångt och stort och har 290 olika kommuner. I de 290 olika kommunerna ser det olika ut av naturliga anledningar.
Jag kan se vad som hände under tidigare mandatperioder då det byggdes många lägenheter. På många orter byggdes det lägenheter för subventionerade pengar till en marknad som inte fanns.
Min egen hemkommun är ett sådant exempel. Där finns i dag många lediga lägenheter som ingen egentligen efterfrågar och som har byggts enbart på grund av att det fanns stora subventioner för dessa lägenheter.
Det ser likadant ut i grannkommunerna. I Helsingborg finns det hundratals lägenheter som i dag står lediga. Detsamma gäller i Hässleholm eller i andra medelstora orter runt om i Sverige.
Att då fortsätta att tycka att det är självklart att man ska pumpa in subventioner för att bygga ännu fler hyreslägenheter som redan i dag inte efterfrågas skulle för mig vara väldigt verklighetsfrånvänt. I stället behöver man gå in och se vad det är som behövs och var det behövs.
Vi ska också komma ihåg att det framför allt är ett kommunalt ansvar att se till att det finns bostäder i den egna kommunen. Vilka kommuner är det då som har problem, och vilka är det som styr i de kommunerna? Det är ganska lätt att se.
De kommuner som har störst problem är de som är socialdemokratiskt styrda. Det är de som borde ta ansvar och se till att det finns tomter att bygga på.
Samtidigt har regeringen gått fram med stöd och olika åtgärder för att underlätta för att få fram fler tomter, mer byggande och mer möjligheter till byggande.
Men någonstans är det faktiskt de kommuner som har problem med bostäder som måste se till att de löser dem och inte sitter och hindrar byggande.
Fru talman! Här ser vi en tydlig kapitulation. Det finns inga ambitioner att lösa problemen med bostadsförsörjningen i Sverige från Sverigedemokraternas sida. Dem får kommunerna lösa.
Regeringen konstaterar att den förda politiken inte räcker för att få en väl fungerande bostadsmarknad. Min fråga var ganska enkel: Delar ledamoten regeringens bedömning att den förda politiken som Sverigedemokraterna står bakom är otillräcklig för att lösa problemen på bostadsmarknaden?
Jag fick inget svar på den frågan. I stället pekar ledamoten på kommunerna. Sverigedemokraterna och regeringen har inga som helst ambitioner att lösa bostadsbristen. Är det så jag ska tolka ledamotens svar?
Fru talman! Tack, Joakim Järrebring, för den uppföljande och lite märkliga tolkningen av mitt svar!
Jag vill påstå att jag har varit väldigt tydlig med att jag delar regeringens syn på att det i många kommuner saknas de åtgärder som behövs. Jag vill också vara tydlig med att det i grunden är ett kommunalt engagemang.
Jag kan se att det kommunala engagemanget finns i kommuner som styrs av Sverigedemokraterna. Vi har ingen brist på lägenheter eller boende i vare sig Örkelljunga, Bjuv eller någon annan kommun som i praktiken styrs av Sverigedemokraterna. Det finns däremot bekymmer i kommuner som är styrda av Socialdemokraterna. Det beror på ett bristande engagemang från de kommunala politikerna.
Man kan ändå vara tydlig med att det kommunala ansvaret för att lösa bostadssituationen i respektive kommun är viktigt. Det är de kommunala politikerna som har möjligheten att ta fram tomter och planera sin kommun så att det finns möjligheter att bygga.
Mycket av byggandet i min hemkommun handlar om att bygga villor av typen Sverigehus och liknande. Där är det stora problemet att det ofta tar lång tid på grund av att det finns ett uppbyggt system som är krångligt och besvärligt.
Socialdemokraterna har spenderat åtminstone 50 år om inte 100 år på att bygga upp det krångliga system för byggande som vi har i dag. Det borde kunna bli enklare och snabbare och därmed bättre kunna möta efterfrågan på bostäder.
Min grundtanke är att den som efterfrågar en bostad i första hand själv ska betala för bostaden. Det ska inte vara skattekollektivet som betalar nya bostäder till människor ute på landsbygden eller för den delen i städerna.
Var och en betalar i första hand sin bostad. Sedan kan vi rikta stöd till de människor som inte har råd att efterfråga en bostad. Men det är en helt annan fråga än den vi diskuterar här i dag.