Lawen Redar

Fru talman! Jag kan konstatera att det finns en majoritet i Sveriges riksdag för en stram migration på EU:s miniminivå och för att hantera och utveckla ett arbete för stärkt integration. Jag ser gärna att Kristdemokraterna är med i ett arbete för att motverka framväxten av utanförskapsområden. Men tyvärr lyste sådana insatser med sin frånvaro under förra mandatperioden, i mycket för att samarbetet med Sverigedemokraterna motverkat ett sådant arbete. Nu hoppas jag att det ska finnas möjligheter till ett nationellt program för att motverka utanförskapsområden. Till det arbetet ser jag gärna att Kristdemokraterna ansluter sig.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Ingemar Kihlström för en väldigt bra fråga. Det jag har ställt mig som mest kritisk till är faktiskt den uppgörelse från år 2011 som Kristdemokraterna var en del av och som liberaliserade arbetskraftsinvandringen. Sverige fick därmed en av Europas mest liberala arbetskraftsinvandringslagstiftningar. Därefter kom den asylinvandringspolitik som man hade en överenskommelse om och som bidrog till att Sverige hade betydligt generösare regler än övriga EU-länder. Det gjorde också att de människor som kom till Sverige under ganska lång tid var fler än vi hade kapacitet att integrera. Det var vi socialdemokrater och Miljöpartiet som lade om den politiken 2015.

Den kritik jag har framfört till mitt eget parti är att vi borde ha ställt oss betydligt mer kritiska till den migrationspolitik som då fördes. Den har lett oss till ett läge med flera lågproduktiva sektorer och låglönebranscher där människor arbetar med arbetsuppgifter som de knappt får lön för. Det här är en allvarlig fråga för svensk tillväxt, och för att bryta och bekämpa segregationen måste man hantera den frågan.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Det är väldigt märkligt att i en talarstol påbörja en diskussion om hur regeringsförhandlingar ska se ut. Men en fråga där vi har tydliga överenskommelser gäller synen på det som gick alldeles för långt med Tidöpartierna, det vill säga utvisningen av välintegrerade människor som skött sig i det svenska samhället. Vi står inte för en kraftfull utvisningspolitik utan snarare för en stram migrationspolitik. Det är väl ingen hemlighet att vi socialdemokrater går längst i den frågan, eftersom vi vill ligga på EU:s miniminivå. Var de andra partierna står får vi inleda en förhandling kring.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Magnus Resare, för frågan!

Det är helt riktigt att den svenska migrationspolitiken har lagts om. Anledningen är att det hos de allra flesta partierna finns ett stort intresse för att arbeta med det som vi måste göra framgent, det vill säga integrationspolitik.

Tyvärr lämnar det moderata partiet en stor nota till den kommande regeringen i form av en mycket hög arbetslöshet. Senast jag tittade låg den på 7,8 procent. Vi har massarbetslöshet i det svenska samhället. Nu hoppas vi dock kunna bedriva en politik där vi ökar tillväxten i kombination med att vi reducerar arbetslösheten med kraft.

Som svar på frågan menar jag att det finns en fråga som förenar Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och det är ett aktivt integrationsarbete för att motverka segregation och utanförskapsområden samt bekämpa arbetslösheten.

(Applåder)

Fru talman! I december 2025 uppmätte Statistikmyndigheten SCB att 20,8 procent, det vill säga 2,2 miljoner människor i vårt land, är utrikes födda. Det betyder att var femte person har utvandrat från ett ursprungssamhälle, invandrat och immigrerat till det svenska samhället och antingen genomgått eller genomgår den språkliga, kulturella, sociala och ekonomiska resa det innebär att till syvende och sist bli svensk.

Det går att jämföra med när min pappa anlände till Sverige som politisk flykting år 1982. Då var andelen utomeuropeiskt födda i befolkningen bara 2 procent. Det ligger alltså sanning i att språk- och kulturmångfalden för bara några decennier sedan var en liten del av den svenska befolkningen.

Det ligger även sanning i att socialdemokratin och fackföreningsrörelsen ständigt avfärdat högerns liberala migrationspolitik. För oss har det dock aldrig handlat om invandringskritik i sig utan om insikten att hög arbetslöshet i kombination med liberal migrationspolitik kan leda till ökad arbetslöshet. Detta ställer arbetstagare mot arbetstagare i relation till arbetsgivaren, som vill sänka löner och försämra arbetsvillkor.

Vi om några vet att om arbetslösheten permanentas på höga nivåer tillkommer lågproduktiva jobb och låglönesektorer som undergräver förutsättningarna för Sverige att fortsatt vara ett tillväxtproduktivt och rikt land.

Fru talman! Den senaste mandatperioden visade Tidöpartierna att de saknade svar på de integrationspolitiska utmaningar Sverige har. Satsningarna på sfi och arbetsmarknadsutbildningar som leder till jobb uteblev. Arbetsförmedlingen betalade tillbaka hela 4,3 miljarder till statskassan i stället för att få människor i arbete. Man lade 1,5 miljarder på ett återvandringsbidrag som har fått allt fler att känna sig icke önskvärda i sitt eget samhälle.

EBO-lagens konsekvenser leder fortfarande till att 40–60 procent av samtliga asylsökande hamnar i våra utanförskapsområden. Detta försvagar förutsättningarna för integration. I stället för att verkställa fler utvisningar av dömda kriminella är det skötsamma och välintegrerade tonåringar som har tvingats lämna vårt land.

Fru talman! Jag förnekar inte att Sverige är ett förändrat land i dag. Välbekanta miljöer och gemensamma referensramar har förändrats. Språklig mångfald råder i ett samhälle som alldeles nyss hade enspråkighet som norm. Uppgiften är därför att jobba långsiktigt med att förena olika språkliga och kulturella bakgrunder med en tydlig svensk samhällskultur.

Vi socialdemokrater vill se ökad svensk samhällsgemenskap. Vi vill att den svenska integrationen ska bygga på två pelare: anpassning och jämlikhet. Anpassningen till det svenska samhället ska innebära krav på språk, samhällsorientering, värderingsgemenskap och deltagande i arbetslivet. Jämlikheten syftar till det som förenar oss alla oavsett vilken bakgrund man har, det vill säga rätten till jobb med kollektivavtalsenliga löner, rätten till kvalitativ utbildning och språk, rätten till bostad och boende i trygga bostadsområden oavsett var i landet man lever samt rätten till likabehandling, respekt och icke-diskriminering.

Fru talman! Den rent existentiella frågan som integrationspolitiken ställer är om Sverige kan vara alla svenskars gemensamma hem – både för inrikes och utrikes födda. Det socialdemokratiska svaret på den frågan är givetvis ja.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Det var ett varmt anförande för tillväxtfrämjande politik. Något som Tidöpartierna har missat under fyra års tid ska tydligen brännas in här under de sista veckorna före valdagen.

Vill man tala om tillväxt får man gärna samtala med oss socialdemokrater, för jag tror att vi vet hur man för och utvecklar en tillväxtfrämjande politik. Det handlar, precis som civilministern säger, om att få människor att arbeta fler timmar. Den första åtgärden borde då kanske vara att bekämpa arbetslöshet, men notan som Tidöregeringen lämnar är 100 000 fler i arbetslöshet nu än när Ulf Kristersson blev statsminister.

Man kanske borde ha lagt vikten i den ekonomiska politiken på större satsningar framför skattesänkningar för höginkomsttagare. Det kan till exempel handla om bostadsbyggande, infrastruktur och avloppssystem och om att stötta kommuner och regioner – vad vet jag! Detta skulle regeringen ha gjort i stället för att bedriva kulturkrig mot den gröna industriella omställningen. Man borde ha fått till stånd det som hela näringslivet efterfrågar: en energiöverenskommelse som håller över tid. Men även detta har denna regering misslyckats med.

Jag går nu tillbaka till dagens debatt. Jag vill faktiskt tacka civilministern för en rätt engagerande debatt. Jag har dock svårt att känna någon större tillförsikt inför fyra ytterligare år med Tidöpartierna vid makten även om vi nu fick ta del av ett mycket energiskt inlägg.

Om de senaste fyra åren har visat något är det väl ändå att välfärdspersonalen inte har varit regeringens främsta prioritering. Jag hör inte heller någonting i dagens debatt som talar för att ytterligare fyra år skulle förändra den riktningen.

Tidöregeringen valde höginkomsttagarna; det framgår av varenda budget de har lagt på riksdagens bord. Vi socialdemokrater väljer barnskötaren, polisen, förskolläraren, läkaren, undersköterskan och byggarbetaren. Jag väljer en välfärd där den som tar hand om andra också själv får känna trygghet, värdighet och respekt. Vi vill ha ett samhälle som har råd att ta hand om dem som tar hand om oss. Men vilka är Tidöpartiernas löften? Det lämnas obesvarat i den här debatten.

(Applåder)

Herr talman! Välfärden måste finansieras. Det stämmer att inflationsbekämpningen har varit helt nödvändig, men trots att vi har samma budgetram som Tidöregeringen har vi socialdemokrater kunnat omfördela och prioritera, till skillnad från det som civilministern gav uttryck för här.

Tidöpartierna valde skattesänkningar – skattesänkningar för höginkomsttagare, numera helt ofinansierade. För varje minut vi står här i talarstolen försvinner 200 000 kronor i ofinansierade lån. Det är så den ekonomiska politiken har bedrivits av Tidöpartierna.

Vi socialdemokrater tycker inte att höginkomsttagares skattelättnader ska gå före skolan, vården och omsorgen. Den politik som Tidöpartierna har bedrivit sätter faktiskt sina tydliga spår. En del kan väl skyllas på kommunerna, men långt ifrån allt.

Är det kommunens fel att söndagssteken inte kan vara kvar för de äldre i Arboga, eller är det faktiskt bristande underlag från staten som har gjort att kommunen har det rejält ansträngt just nu? I Gislaved får de äldre fryst mat från matbutiker i stället för nylagat. I förlossningsvården i Skåne ska nyförlösta barn nu torkas med strävt papper i stället för mjukt. De har helt enkelt inte råd.

Den fråga man ställer sig själv är: Hur långt ska det här gå? Vilka prioriteringar, herr talman? Civilministern slår sig för bröstet, men jag är faktiskt inte imponerad, allra minst när välfärdspersonal vittnar om att de inte längre hinner göra sitt arbete. Då kan ju inte svaret vara att verksamheterna ska effektivisera lite till.

Rätt snart går det över mot kortare raster, precisionsbemanning, färre händer och mindre personal. Vi kan tala hur mycket som helst om effektiviseringar i kommuner och nya styrmodeller, men det finns en gräns för hur mycket mänsklig närvaro man kan effektivisera bort, eller det som Kristdemokraterna försöker finna nu i valrörelsen: hjärtan.

I ett av breven i den lunta jag tog med mig, från en anonym välfärdsarbetare, står det så här: Så som verksamheterna ser ut i dag vet jag inte längre om välfärd är ett passande namn. Det är vad vi som arbetar i välfärden står för, men inte de som beslutar om den.

Herr talman! Med vårt budgetalternativ, bara för att korrigera de siffror som nämndes här i talarstolen, i alla fall för 2026, hade välfärden fått nästan 13 miljarder kronor mer än med Tidöregeringens politik. Vi hade lagt över 4 miljarder kronor mer på skolan och förskolan. Vi hade satsat omkring 2 miljarder mer på fler medarbetare i äldreomsorgen. Det betyder 4 000 fler anställda i Sveriges äldreomsorg.

När vi nu växlar över, då det föds färre barn i befolkningen och det blir väldigt många äldre, är det oerhört viktigt att växlingen är tydlig. Fler kommer att behöva anställas i en äldreomsorg med tryggare villkor och bättre förutsättningar, för om det är något äldreomsorgen behöver är det fler händer. Personalen står helt klart för stora hjärtan.

Vi socialdemokrater vet att vi behöver återupprätta en långsiktig finansiering av välfärden. Just därför går vi till val på att införa en bottenplatta där statsbidragen räknas upp i takt med inflationen. Det är i alla fall ett försök att bryta den återkommande situationen där välfärdens verksamheter först får höra att de ska leverera mer och sedan själva får hantera kostnadsökningarna genom att skära ned.

Vi socialdemokrater vill se ökade resurser till sjukvården, barnomsorgen och äldreomsorgen. Vi har kunnat uppvisa att vi klarar av att prioritera, med samma budgetram.

(Applåder)

Herr talman! Regissören Nils Petter Löfstedt har gjort något så ovanligt som att rikta kameran mot de yrkesgrupper i vårt land som arbetar med att ta hand om andra: Sveriges omsorgs- och välfärdsarbetare, alltså de som arbetar med sina händer och med sina hjärtan. Dokumentären Det omätbara följer deras vardag i hemtjänsten, i äldreomsorgen och på förskolan. Dokumentären visar arbeten som är svåra att fånga i siffror men som samtidigt är fullständigt ovärderliga. Hur prissätter man att ett barn har fått tröst och nu kan återgå till lek, att en sjuk har fått omvårdnad och omsorg eller att en äldre har fått väldoftande och välsmakande mat, kanske på finporslin?

I november månad hade jag möjlighet att visa dokumentärfilmen här i riksdagen. När eftertexterna började rulla var det helt tyst i salen. Inte en enda ledamot lämnades oberörd. Vi har alla någon gång lämnat barn i händerna på en barnskötare eller förskollärare. Vi har alla en förälder som behöver eller förr eller senare kommer att behöva hjälp av hemtjänstpersonal eller äldreomsorgspersonal. Alla har vi troligen någon gång i livet varit sjuka och mött någon som har stannat kvar, lyssnat in och tagit hand om oss. Omsorgen och välfärden är inget som händer någon annan; den angår oss alla.

Omsorgsarbetarnas egna liv är dock en omöjlig ekvation. Till den här interpellationsdebatten har jag med mig över 600 brev riktade till oss beslutsfattare. De är skrivna av barnskötare, förskollärare, undersköterskor och äldreomsorgs- och hemtjänstpersonal. De kom från filmvisningen, och jag lovade att jag skulle möta finansministern i en interpellationsdebatt. Kanske får jag senare svar på varför hon inte är här.

Jag läser ur förskolläraren Saras brev: ”Jag älskar mitt yrke – men det värdesätter mig inte. Jag har vandrat genom sagolandskap byggda av kartong, lyssnat till barns viskningar om stjärnor och monster och svarat med berättelser som bär deras språk. Jag har varit medskapare av magi, där en filt blir ett hav, ett barn en kapten och en vanlig tisdag blir ett äventyr. Men nu bär jag yrket som en sten i bröstet. Vi sliter – inte bara på golvet. Förskolechefer kämpar också, vi är alla fångade i orimliga strukturer. Jag har sett fantastiska lärare och chefer gå sönder, tvingas lämna, bli sjuka efter att ha gett precis allt. Jag är 34 år och redan nära väggen. Det borde vara omöjligt. Men det är vår verklighet.”

Brev efter brev i denna hög vittnar om underbemanning, hög arbetsbelastning, bristande återhämtning och samvetsstress. Fackförbundet Kommunal återkommer nästan årligen till det som beskrivs här och till att personal i förskola och äldreomsorg har Sveriges högsta sjukfrånvaro. Bara 15 procent av personalen i omsorgen anser att bemanningen är tillräcklig, och bara 36 procent upplever att de kan fullfölja sitt uppdrag under rådande villkor.

Frågorna jag därför ställer till civilministern är: Är det som uttrycks i de hundratals breven och det jag säger här rimligt, det vill säga att man måste satsa på välfärden? Anser ministern att regeringen har gjort tillräckliga satsningar för att upprätthålla kvaliteten för personalen i vår gemensamma välfärd?

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för en intressant diskussion!

Hur ska politiken se ut framgent? Det är stram migration som gäller. Ett avskaffande av EBO kommer att få stor betydelse i de utsatta områdena. Det kommer att vara satsningar på skolorna och på att få bort religiösa friskolor och vinstuttag ur friskolorna. Vi ska få bort de oseriösa aktörerna.

Det handlar om att lagstifta för att ge kommunerna möjlighet att återta centrumanläggningar, alltså fastigheter, från slumvärdar och att bygga bra fastigheter i områdena. Jag tycker att vi ska se mer av studentlägenheter, radhus och villor i de utsatta områdena. Varför skulle det vara något negativt? Jag tror att det vore väldigt bra att genomföra en upprustning.

Känslan för barn och unga, var de än växer upp i vårt land, ska vara att det är tryggt. Det är för mig helt obegripligt att Noa och övriga Polismyndigheten i tio års tid har listat utsatta områden men inte allokerat polisresurser till dessa områden för att vara där permanent.

Det är frågor som vi tittar på för att vända utvecklingen. Det handlar om att öka tryggheten och stärka språket.

Vi jobbar också dag och natt med arbetsmarknadspolitiken, dessvärre i opposition. Där går ni i helt fel riktning. Det är nu över 100 000 fler i arbetslöshet.

Slutligen vill jag prata en sekund om Västerås, som är en väldigt fin stad. På sjukhuset i Västerås tror jag att det är uppemot 45 procent av de anställda som har utländsk bakgrund. Det är läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. I Bäckby har det skett en förändring av området. Människor känner sig tryggare. Det görs lokala insatser för att stärka människor så att de kan få ett arbete. Jag hoppas att den politiken får fortsätta i Västerås och att ledamoten ser värdet av de medborgare hon har i sin egen stad.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten Ann-Christine Frohm.

Tvångsblandning är ett begrepp jag inte använder. Det har aldrig kommit från mitt håll. Tvärtom är det ledamotens parti med närliggande kanaler som driver den ganska tydliga propagandan. Det får förödande konsekvenser för min personliga säkerhet och ger debatten en oseriös ton.

Jag har i allra högsta grad lyft fram att vi måste förändra villkoren i de utsatta områdena. Det är en Sverigeangelägenhet. Av de skjutningar och explosioner som har skett i vårt land de två senaste åren har 60 procent koppling till de utsatta områdena. Då är det självklart där vi måste genomföra förändringar. Det handlar om att förbättra skolor, bekämpa arbetslöshet, åstadkomma förändringar i den fysiska miljön, ta tillbaka fastigheter från slumvärdar – till exempel centrumanläggningar där det regnar in och där ingen har renoverat på 20 år. Ledamoten är varmt välkommen att besöka de här platserna tillsammans med mig. Hon blir nog chockad över det hon ser.

Ledamoten är en stark maktbärare i Sveriges riksdag, eftersom Sverigedemokraterna också sitter på nycklarna till Rosenbad och har starkt inflytande över regeringens politik. Under ledamotens tid vid makten har jag noterat att den förda politiken lett till 100 000 fler i arbetslöshet. De löften man gick till val på har svikits ett efter ett. Vad hände med akassan, tandvården, karensavdraget och så vidare? Det skulle ju bli förbättringar för ”vanligt folk”, men Sverigedemokraterna har visat sig vara ett högerparti som prioriterar att höginkomsttagares skatter ska sänkas.

Min uppfattning är att en vanlig arbetare inte får det bättre med er vid rodret, och inte heller bekämpar ni parallellsamhällen med den politik som förs. Hela politiken från er sida handlar snarare om att peka ut grupper som icke-tillhörande i det svenska samhället.

Avslutningsvis: Vad gäller hur Socialdemokraterna ska åstadkomma lösningar med andra partier vill jag bara säga att vi går till val som eget parti. Svenska folket får bestämma hur detta ska sluta.

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten Oliver Rosengren. Jag är glad över att han uppmärksammar att vi socialdemokrater har lagt om både migrationspolitiken och integrationspolitiken. Det är en stram migration som ska gälla under överskådlig tid. Det betyder att vi ska ta hand om de områden vi prioriterar.

Vi ställer krav, ja. Vi går så långt att vi säger att det i försörjningsstödet ska råda aktivitets- och språkplikt och att människor måste göra sig anställbara. Det etablerade etableringsprogrammet är mycket bra. Att det handlar om tre år är också väldigt klokt. Vi lägger fram förslag om hur fördelningen av nyanlända ska se ut och hur bostadsmöjligheterna i kommunerna ska vara. Vi går även fram med mycket skarpa åtgärder mot dem som inte bor kvar där de har blivit tilldelade en plats, för vi vill se en politik mot utsatta områden.

Det framgår tydligt när jag möter väljare att den här omläggningen är välkommen. Jag uppfattar ett starkt stöd för politiken också i våra utsatta områden, och jag är av uppfattningen att vi inte kommer att kunna motverka framväxt av parallellsamhällen om migrationen liberaliseras.

Jag kan tala om för ledamoten att det parti som genomförde västvärldens mest liberala arbetskraftsinvandring inte var Socialdemokraterna. Det gjordes 2008 med Moderaterna i spetsen. Omläggningen av flyktingpolitiken som sjösattes 2011 var en uppgörelse med allianspartierna där Moderaterna i allra högsta grad ingick ett samarbete med Miljöpartiet. Omläggningen kom 2015, och vi är beredda att hålla fast vid den politiken under överskådlig tid. Det kommer vi att göra även nu när vi går till val och ser över vilka samarbetsmöjligheter som finns.

Vi har sagt till Moderaterna att vi i en rad frågor är beredda att genomföra överenskommelser. Jag tror att det hade varit klokt av Moderaterna att vända sig till oss i stället för till ett parti som inte ens är intresserat av integration.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Oliver Rosengren för frågan.

Jag kan inte uttala mig om vad det tidigare statsrådet Ylva Johansson sa vid enskilda tillfällen eller när hon besökte den kommun som ledamoten företrädde. Det jag vet är att de långvariga diskussioner jag haft med Ylva Johansson har handlat om vår ambition att avskaffa EBO. Många av våra kommunalråd, inte minst de i Botkyrka och Södertälje, drev på för detta under väldigt lång tid.

Jag upplever att det lagstiftningsförslag som riksdagen nu ska rösta om är en kompromiss. Det som sägs är att man ska erbjuda bostäder i två år. Därefter är ett av kriterierna att kommunen ska göra det möjligt för den nyanlända familjen att etablera sig i den befintliga bostadskön. Man ska sörja för att det finns en långsiktig plan för familjen.

Ledamoten får synliggöra om mina positiva ingångar i den här frågan egentligen inte alls är så positiva. Jag trodde att det hade att göra med att man ville bryta segregationen och framväxten av utsatta områden. När man har ett sådant här mottagarsystem ska det vara de kommuner som har tillväxt och möjlighet att erbjuda jobb och bostad som tar emot nyanlända. Det är detta som är hela politiken.

Därför blir ett av de kriterier som ni själva har tagit fram att en familj efter de två år som det nu ska lagstiftas om ska erbjudas bostad i kommunen. Stämmer inte det?

Fru talman! Just den här delen av mandatperioden riskerar man att bli lite hes när man är tydlig valarbetare. Men det är också en tid på året då man tittar lite extra på sina partikamrater. Man tittar också lite extra på meningsmotståndarna, för alla ledamöter av Sveriges riksdag har sin historia, en bakgrund till sin politiska övertygelse och vad man vill med det förtroende man får uppbära.

Detta, fru talman, är min berättelse. För 15 år sedan behövde jag ett extraknäck, som det heter, vid sidan av juridikstudierna. I Järva i norra Stockholm, där jag bodde, hörde jag ryktet att man sökte personal till fritidsgården Blå huset i Tensta. Jag sökte jobbet och fick det omgående. Det var troligen så att ingen annan hade sökt jobbet. I efterhand kan jag förstå varför.

Jobbet innebar sena kvällar på en fritidsgård med väldigt många unga människor. Vissa kvällar hade vi uppemot 70 ungdomar på plats. Det var inte vilka ungdomar som helst. De var hårt drabbade av trångboddhet. De hade föräldrar som var utan arbete och hade svaga kunskaper i det svenska språket. De hade få möjligheter till andra fritidsaktiviteter. Barnen var ivriga och sökte ständigt efter vuxenvärldens trygghet.

Jag förstår att barns levnadsvillkor i utsatta områden är främmande för den som har vuxit upp under materiellt och socialt trygga förhållanden – där arbetslöshet är något tillfälligt, där våld är något sällsynt och hjälp med läxor och fritidsaktiviteter är något självklart. På andra platser i vårt land har barn råd att må dåligt och att någon gång misslyckas och bete sig illa – eftersom de får omsorg från vuxenvärlden och stöttning för att ta sig vidare och återigen komma till det där med att göra rätt för sig.

Som fritidsledare blir man iakttagare av ett lokalsamhälle. När de demokratiska krafterna drar sig tillbaka ser man hur tomrummet fylls av andra krafter – kriminella nätverk, drogförsäljning, religiös extremism, hedersnormer och parallella strukturer. Man hör om att förslummade fastigheter tas över av oseriösa fastighetsägare och att andra kommuner obehindrat dumpar människor med försörjningsstöd i just utsatta områden.

Till Tensta flyttade, under den period då jag jobbade där, familjer och ungdomar nästan hela tiden. Jag minns att jag talade med lärarna på Enbacksskolan. De berättade för mig om en helt omöjlig uppgift. Det går inte att bedriva undervisning i en klass som hela tiden ska ta emot nyinflyttade elever som dessutom har stora resursbehov.

Vad kunde vi då göra? Jo, vi startade läxhjälp. Och en efter en kom de – Sihem, Alan, Alex, Anna, Lemis, Mohammed, Emanuel, Brita, Faisal, Akrem, Sara och Ali. Och utanför stod Taha, som hade alldeles för mycket spring i benen. Han har fortfarande alldeles för mycket spring i de där benen.

För tio år sedan gjorde Polismyndigheten en lista över bostadsområden i vårt land som betecknades som utsatta. Tensta betecknades som ett särskilt utsatt område. I dag är 65 områden i vårt land utsatta, enligt polisens lista. 60 procent av samtliga ärenden som rör skjutningar och explosioner i vårt land de senaste två åren har koppling till de utsatta områdena. Antingen har gärningarna skett i områdena, eller så är medborgare i just dessa områden involverade.

Jag har under årens lopp ställt mig frågan varför politiken inte har lyckats bemästra – övervinna – framväxten av utsatta områden. Varför tycks arbetslösheten, trångboddheten, språksvagheten och fattigdomen bestå i dessa områden över tid? I dag vet jag att det har att göra med den mycket omfattande migrationen i kombination med bristande integration och svag samhällsstyrning, som har rått i det svenska samhället de senaste 30 åren. Givetvis har den ekonomiska politik som har förts också utvecklat ökade klyftor i vårt samhälle. Man ser också fattigdom i de här områdena.

På 1990-talet tyckte den borgerliga regeringen att det svenska mottagandet skulle präglas mindre av omhändertagande och mer av ökat individuellt ansvarstagande. Konsekvensen av politiken blev att staten lämnade integrationsansvaret. År 1994 infördes möjligheten för asylsökande att ordna eget boende i Sverige, den så kallade EBO-lagen.

Ganska snart insåg man att majoriteten av de asylsökande hamnade hos anhöriga, släktingar och landsmän i Stockholm, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Uppsala, Huddinge, Borås, Södertälje, Haninge, Örebro och Järfälla. Majoriteten av de asylsökande hamnade alltså i 11 av 290 kommuner.

Under de här alliansåren kom dessutom invandringen till Sverige att accelerera. 2008 års arbetskraftsinvandringsuppgörelse mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet hade ett ideologiskt syfte. Det var att hålla villkor och löner nere. Den statliga arbetsmarknadsprövningen avskaffades. Alla branscher kunde plötsligt rekrytera i utlandet utan att förhålla sig till om det fanns ledig arbetskraft i Sverige.

De öppna gränsernas politik medförde lågproduktiva jobb, lågproduktiva sektorer, arbetslivskriminalitet och högre arbetslöshet. I de utsatta områdena kunde slumvärdar erbjuda tio byggarbetare madrasser i en trea. I Tensta blev många anställda i gigekonomin. Väldigt många av männen är Uberchaufförer, som rätt snart vet att det inte finns någon intjänad tjänstepension.

Sedan kom migrationsuppgörelsen 2011, som ledde till en tredubbling av antalet asylsökande under fyra års tid, innan den alliansförda politiken fick ett slut. Många hamnade i undermåliga och tomma kåkar, köpta av dem som ville tjäna på migrationskrisen. Jag har själv fått höra hur det hela gick till i Filipstad, Perstorp, Lindesberg, Bromölla, Hultsfred, Norberg och en rad andra kommuner som i dag lider av både integrationsutmaningar och mycket hög arbetslöshet. Det är kommuner som i dag vill riva fastigheter för att aldrig utsätta sina kommuner eller asylsökande för något liknande igen.

Samtidigt kunde vi se att 40–60 procent av samtliga asylsökande under de här åren bosatte sig i utsatta områden. Det ska läggas till att 80 procent, när de beviljades asyl i Sverige, valde att bo kvar i de utsatta områdena och i värsta fall i samma hushåll. Det i sig är en faktor som förklarar varför integrationsprocessen har försvårats för många, varför språkutvecklingen har hämmats, hur det kommer sig att den kulturella integrationen har tagit längre tid och varför människor har drivits ut i arbetslöshet.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att den strama migrationspolitiken måste ligga fast under överskådlig tid. Det är en grundläggande förutsättning för att stärka integrationen och återskapa en statligt kontrollerad integrationsprocess och på så sätt motverka framväxten av parallellsamhällen.

I regeringsförklaringen i höstas sa statsminister Ulf Kristersson att han kommer att avskaffa EBO. Jag har offentligt välkomnat det. Men i slutet av mandatperioden visar det sig att även detta är ett brutet vallöfte.

I förslaget till ny lagstiftning, som debatterades förra veckan, finns det fortfarande möjligheter för asylsökande att bo i eget boende. Då vet vi alla att det återigen kommer att vara 40–60 procent som hamnar i utsatta områden. Jag kan konstatera att det har varit exakt samma sak med Tidöpartierna vid makten under de här fyra åren. Under de här fyra åren har 60 procent av samtliga asylsökande valt eget boende. Jag kan inte kartlägga var exakt de har hamnat, men ni hör poängen.

De senaste två åren, fru talman, har jag besökt nästan samtliga utsatta områden i vårt land. Jag har haft tid att samtala med lärare, med rektorer, med fastighetsbolag, civilsamhällesorganisationer, förskolepedagoger, poliser och lokala näringslivsföreträdare. Jag har haft kanske ett femtiotal öppna medborgarmöten, mycket välbesökta. Det har varit högt och lågt och svåra samtal. Jag märker att det är många som känner besvikelse över hur politiken har hanterat integrationen.

Det som berör mig allra mest är de samtal jag har med unga som är födda och uppvuxna i Sverige, som vissa kallar andra generationens invandrare och som jag vill kalla första generationens svenskar. När de kommer ut i arbetslivet eller i högre studier märker de att de trots att de är svenskar och är födda och uppvuxna i det svenska samhället har brister i det svenska språket.

Simon studerar på Handelshögskolan i Stockholm. Han sa till mig – i hårda ordalag: Det är ju inte mitt fel att ni politiker har packat ihop alla invandrare i ett och samma bostadsområde.

Dagens betänkande handlar om en ny lag om bosättning för nyanlända efter asylprocessen. Att den införs är mycket positivt. Det visar att Tidöpartierna har insett något som vi socialdemokrater länge har varit pådrivande för: att mottagandet måste vara mer rättvist, att kommuner ska ta sitt ansvar och att systemet inte ska kunna förhalas genom överklagandeprocesser.

Men den punkt där vi socialdemokrater är som tydligast kritiska handlar om att alla kommuner ska dra sitt strå till stacken. Man måste förstå att det är en viktig åtgärd. Men det handlar förstås om att hänsyn ska tas till de kommuner vars mottagande har varit stort under den här tiden eller som har utsatta områden. Dessa kriterier måste väga tungt i förhållande till andra kriterier, om vi ska lyckas bekämpa segregationen.

Om vi upprätthåller en stram migration, avskaffar EBO och undantar utsatta områden från placering av nyanlända kommer det att ha betydande inverkan på de utsatta områdena – jag är övertygad om det. Det gäller dock bara om vi kompletterar politiken med att stärka sfi, bekämpa arbetslösheten och införa fler arbetsmarknadsutbildningar, yrkesutbildningar och utbildningar i bristyrken. Det handlar också om extratjänster och förbättrad matchning mellan arbetslösa och arbetsgivare samt om att säkerställa att unga kan ta körkort och har rätt till SAO-jobb, traineejobb och feriejobb.

Vi behöver förbjuda vinstuttag i skolan och förskolan samt förbjuda religiösa friskolor i de områden som Säpo nu bevakar. Vi har hamnat i en absurd situation. Vi behöver ta offentlig kontroll över centrumanläggningar, parkeringsplatser och fastigheter som ägs av kriminella eller oseriösa aktörer.

Det kommer att bli vakanser i de utsatta områdena när vi stramar åt migrationen. Människor vill inte bo i utsatta områden, utan de flyttar därifrån. Då är det dags för oss att tänka nytt. Kanske är det dags att riva några av fastigheterna och bygga sådant som inte existerar i dessa områden, som villor, radhus och studentlägenheter. Detta saknas i alla utsatta områden.

Jag menar att denna politik inte borde vara så svår att stötta. Den genomförs faktiskt i moderatledda Helsingborg och liberalledda Landskrona. Många efterfrågar statens inblandning i aktiviteterna.

Efter snart fyra år av Tidöpolitik inser i alla fall jag att integrationsfrågan i praktiken har övergetts. Det märks i uteblivna reformer och i tystnaden kring arbetslösheten och segregationen. Vad är planen? Jag vet inte. Jag hör bara skräckpropaganda när jag möter mina meningsmotståndare, men ett stort intresse väcks när chansen ges att beskriva vad vi har tänkt.

Det politiska språket signalerar allt oftare att vissa svenskar inte riktigt hör hemma här. Det får fotfäste i de utsatta områdena. Människor känner att den här inriktningen är riktigt farlig.

Jag hoppas att regeringspartierna inte fortsätter att vara bakbundna och göras fartblinda av Sverigedemokraterna, partiet som i alla debatter med mig öppet deklarerar att man inte ens tror på integration som samhällsidé men som ändå har utlovats integrationsministerposten – för det var väl det statsminister Ulf Kristersson sa på presskonferensen?

Fru talman! Vi har större diversitet i dag. I ett förändrat Sverige tror jag att delade erfarenheter och nationella ögonblick kan göra väldigt mycket för att binda oss samman. Vi måste arbeta med det som är gemensamt – det gemensamma språket, gemensamma institutioner, gemensamma mötesplatser och gemensam välfärd. Den skarpa gränsen ska dras mellan den hotande och exkluderande nationalismen och den önskvärda demokratiska patriotismen och stoltheten över att tillsammans ingå i en svensk samhällsgemenskap som vi alla tillhör.

Jag känner stolthet över att ha fått vara riksdagsledamot under tre mandatperioder. Jag har levt med viljan att en dag kunna göra det som krävs för att Tensta i framtiden inte ska vara ett utsatt område och för att bostadsområdet ska präglas av allt det vi älskar med Sverige: välmående och välstånd, tillväxt och arbete, välfungerande skolor, ett gemensamt språk, fritidsaktiviteter som ger glädje och mening, upprustning, ordning och trygghet.

Näst intill alla som gick till den där läxhjälpen är i dag framgångsrika unga svenskar. De är lärare, civilingenjörer, undersköterskor och egenföretagare. Den unga killen med spring i benen heter Taha Ali. Han är i dag landslagsspelare för Sverige. Jag är så stolt över att ha varit hans fritidsledare. Han säger själv: Jag är så stolt över att komma från Tensta, men det måste bli ett bättre bostadsområde i framtiden.

De infriade sina löften till mig som fritidsledare. De lovade att de skulle kämpa hårt i skolan och ta sig vidare. Mitt löfte till dem kvarstår dock: Sverige ska vara ett land utan utsatta områden. Vi socialdemokrater går till val på det. Vilka är era förslag, kära meningsmotståndare?

Jag yrkar bifall till reservation 1 under punkt 1.

Herr talman! Några saker håller vi med varandra om. Det är helt riktigt, det som arbetsmarknadsministern uttrycker – den strama migrationens fastslagning är nödvändig för att råda bot på de integrationsutmaningar som Sverige har i dag.

Vi socialdemokrater går vidare med betydligt fler språkinsatser än nuvarande regering har kommit igång med. Anledningen till det är att vi har gjort ett stort politikutvecklingsarbete. Jag har själv varit ledare för en av de arbetsgrupper som har tittat på vad som krävs för att stärka det svenska språket, egentligen hos hela befolkningen men särskilt hos de grupper som definitivt står inför utmaningar om de inte får stödinsatser.

Vi tycker också att det är viktigt med aktivitets- och språkkraven i försörjningsstödet. Vi ser ju att 50 procent av dem som befinner sig i försörjningsstöd i dag gör det enbart på grund av att man är arbetslös, inte på grund av att man har andra behov.

Vi ser också behov av fler arbetsmarknadspolitiska insatser såsom extratjänster, subventionerade anställningar, utbildningar som leder till jobb, arbetsmarknadsutbildningar och liknande. Problemet är bara att Liberalerna har skurit ned på arbetsmarknadspolitiken och haft ett djupt passivt departement under den tid man har lett det. Dessutom har man bytt ut en, två, tre av ministrarna på området för att man inte ens har haft ordning på vem det är som ska leda uppdraget.

Men det som gör mig mest bekymrad är den presskonferens som statsminister Ulf Kristersson hade med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Det är av den orsaken att man redan nu har sagt att det enda parti som faktiskt inte ens tror på integrationspolitik ska få leda det departement som arbetsmarknadsministern delvis leder i dagsläget.

Vad tror arbetsmarknadsministern att det här får för konsekvenser för tron på integration och för möjliggörandet för fler människor att träda in i arbetskraften och bli en del av en svensk samhällsgemenskap, utvecklas i det svenska språket och vara en aktiv medborgare på likvärdiga grunder som alla andra?

Jag tror att det är mycket allvarligt att man redan nu, innan valdagen ens har varit, har fattat beslutet att erbjuda det enda parti som inte ens tror på integrationspolitik att leda ett departement som ansvarar för densamma.

Jag kan också säga så här i slutskedet av debatten att jag beklagar att de här fyra åren inte har lett till mer och att vi tvärtom ser 100 000 fler människor i arbetslöshet, varav 33 000 fler i våra sociala bidragssystem. Det är inte den typen av arbetsmarknadspolitik som är bra för vårt land.