Lawen Redar

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Det var ett varmt anförande för tillväxtfrämjande politik. Något som Tidöpartierna har missat under fyra års tid ska tydligen brännas in här under de sista veckorna före valdagen.

Vill man tala om tillväxt får man gärna samtala med oss socialdemokrater, för jag tror att vi vet hur man för och utvecklar en tillväxtfrämjande politik. Det handlar, precis som civilministern säger, om att få människor att arbeta fler timmar. Den första åtgärden borde då kanske vara att bekämpa arbetslöshet, men notan som Tidöregeringen lämnar är 100 000 fler i arbetslöshet nu än när Ulf Kristersson blev statsminister.

Man kanske borde ha lagt vikten i den ekonomiska politiken på större satsningar framför skattesänkningar för höginkomsttagare. Det kan till exempel handla om bostadsbyggande, infrastruktur och avloppssystem och om att stötta kommuner och regioner – vad vet jag! Detta skulle regeringen ha gjort i stället för att bedriva kulturkrig mot den gröna industriella omställningen. Man borde ha fått till stånd det som hela näringslivet efterfrågar: en energiöverenskommelse som håller över tid. Men även detta har denna regering misslyckats med.

Jag går nu tillbaka till dagens debatt. Jag vill faktiskt tacka civilministern för en rätt engagerande debatt. Jag har dock svårt att känna någon större tillförsikt inför fyra ytterligare år med Tidöpartierna vid makten även om vi nu fick ta del av ett mycket energiskt inlägg.

Om de senaste fyra åren har visat något är det väl ändå att välfärdspersonalen inte har varit regeringens främsta prioritering. Jag hör inte heller någonting i dagens debatt som talar för att ytterligare fyra år skulle förändra den riktningen.

Tidöregeringen valde höginkomsttagarna; det framgår av varenda budget de har lagt på riksdagens bord. Vi socialdemokrater väljer barnskötaren, polisen, förskolläraren, läkaren, undersköterskan och byggarbetaren. Jag väljer en välfärd där den som tar hand om andra också själv får känna trygghet, värdighet och respekt. Vi vill ha ett samhälle som har råd att ta hand om dem som tar hand om oss. Men vilka är Tidöpartiernas löften? Det lämnas obesvarat i den här debatten.

(Applåder)

Herr talman! Välfärden måste finansieras. Det stämmer att inflationsbekämpningen har varit helt nödvändig, men trots att vi har samma budgetram som Tidöregeringen har vi socialdemokrater kunnat omfördela och prioritera, till skillnad från det som civilministern gav uttryck för här.

Tidöpartierna valde skattesänkningar – skattesänkningar för höginkomsttagare, numera helt ofinansierade. För varje minut vi står här i talarstolen försvinner 200 000 kronor i ofinansierade lån. Det är så den ekonomiska politiken har bedrivits av Tidöpartierna.

Vi socialdemokrater tycker inte att höginkomsttagares skattelättnader ska gå före skolan, vården och omsorgen. Den politik som Tidöpartierna har bedrivit sätter faktiskt sina tydliga spår. En del kan väl skyllas på kommunerna, men långt ifrån allt.

Är det kommunens fel att söndagssteken inte kan vara kvar för de äldre i Arboga, eller är det faktiskt bristande underlag från staten som har gjort att kommunen har det rejält ansträngt just nu? I Gislaved får de äldre fryst mat från matbutiker i stället för nylagat. I förlossningsvården i Skåne ska nyförlösta barn nu torkas med strävt papper i stället för mjukt. De har helt enkelt inte råd.

Den fråga man ställer sig själv är: Hur långt ska det här gå? Vilka prioriteringar, herr talman? Civilministern slår sig för bröstet, men jag är faktiskt inte imponerad, allra minst när välfärdspersonal vittnar om att de inte längre hinner göra sitt arbete. Då kan ju inte svaret vara att verksamheterna ska effektivisera lite till.

Rätt snart går det över mot kortare raster, precisionsbemanning, färre händer och mindre personal. Vi kan tala hur mycket som helst om effektiviseringar i kommuner och nya styrmodeller, men det finns en gräns för hur mycket mänsklig närvaro man kan effektivisera bort, eller det som Kristdemokraterna försöker finna nu i valrörelsen: hjärtan.

I ett av breven i den lunta jag tog med mig, från en anonym välfärdsarbetare, står det så här: Så som verksamheterna ser ut i dag vet jag inte längre om välfärd är ett passande namn. Det är vad vi som arbetar i välfärden står för, men inte de som beslutar om den.

Herr talman! Med vårt budgetalternativ, bara för att korrigera de siffror som nämndes här i talarstolen, i alla fall för 2026, hade välfärden fått nästan 13 miljarder kronor mer än med Tidöregeringens politik. Vi hade lagt över 4 miljarder kronor mer på skolan och förskolan. Vi hade satsat omkring 2 miljarder mer på fler medarbetare i äldreomsorgen. Det betyder 4 000 fler anställda i Sveriges äldreomsorg.

När vi nu växlar över, då det föds färre barn i befolkningen och det blir väldigt många äldre, är det oerhört viktigt att växlingen är tydlig. Fler kommer att behöva anställas i en äldreomsorg med tryggare villkor och bättre förutsättningar, för om det är något äldreomsorgen behöver är det fler händer. Personalen står helt klart för stora hjärtan.

Vi socialdemokrater vet att vi behöver återupprätta en långsiktig finansiering av välfärden. Just därför går vi till val på att införa en bottenplatta där statsbidragen räknas upp i takt med inflationen. Det är i alla fall ett försök att bryta den återkommande situationen där välfärdens verksamheter först får höra att de ska leverera mer och sedan själva får hantera kostnadsökningarna genom att skära ned.

Vi socialdemokrater vill se ökade resurser till sjukvården, barnomsorgen och äldreomsorgen. Vi har kunnat uppvisa att vi klarar av att prioritera, med samma budgetram.

(Applåder)

Herr talman! Regissören Nils Petter Löfstedt har gjort något så ovanligt som att rikta kameran mot de yrkesgrupper i vårt land som arbetar med att ta hand om andra: Sveriges omsorgs- och välfärdsarbetare, alltså de som arbetar med sina händer och med sina hjärtan. Dokumentären Det omätbara följer deras vardag i hemtjänsten, i äldreomsorgen och på förskolan. Dokumentären visar arbeten som är svåra att fånga i siffror men som samtidigt är fullständigt ovärderliga. Hur prissätter man att ett barn har fått tröst och nu kan återgå till lek, att en sjuk har fått omvårdnad och omsorg eller att en äldre har fått väldoftande och välsmakande mat, kanske på finporslin?

I november månad hade jag möjlighet att visa dokumentärfilmen här i riksdagen. När eftertexterna började rulla var det helt tyst i salen. Inte en enda ledamot lämnades oberörd. Vi har alla någon gång lämnat barn i händerna på en barnskötare eller förskollärare. Vi har alla en förälder som behöver eller förr eller senare kommer att behöva hjälp av hemtjänstpersonal eller äldreomsorgspersonal. Alla har vi troligen någon gång i livet varit sjuka och mött någon som har stannat kvar, lyssnat in och tagit hand om oss. Omsorgen och välfärden är inget som händer någon annan; den angår oss alla.

Omsorgsarbetarnas egna liv är dock en omöjlig ekvation. Till den här interpellationsdebatten har jag med mig över 600 brev riktade till oss beslutsfattare. De är skrivna av barnskötare, förskollärare, undersköterskor och äldreomsorgs- och hemtjänstpersonal. De kom från filmvisningen, och jag lovade att jag skulle möta finansministern i en interpellationsdebatt. Kanske får jag senare svar på varför hon inte är här.

Jag läser ur förskolläraren Saras brev: ”Jag älskar mitt yrke – men det värdesätter mig inte. Jag har vandrat genom sagolandskap byggda av kartong, lyssnat till barns viskningar om stjärnor och monster och svarat med berättelser som bär deras språk. Jag har varit medskapare av magi, där en filt blir ett hav, ett barn en kapten och en vanlig tisdag blir ett äventyr. Men nu bär jag yrket som en sten i bröstet. Vi sliter – inte bara på golvet. Förskolechefer kämpar också, vi är alla fångade i orimliga strukturer. Jag har sett fantastiska lärare och chefer gå sönder, tvingas lämna, bli sjuka efter att ha gett precis allt. Jag är 34 år och redan nära väggen. Det borde vara omöjligt. Men det är vår verklighet.”

Brev efter brev i denna hög vittnar om underbemanning, hög arbetsbelastning, bristande återhämtning och samvetsstress. Fackförbundet Kommunal återkommer nästan årligen till det som beskrivs här och till att personal i förskola och äldreomsorg har Sveriges högsta sjukfrånvaro. Bara 15 procent av personalen i omsorgen anser att bemanningen är tillräcklig, och bara 36 procent upplever att de kan fullfölja sitt uppdrag under rådande villkor.

Frågorna jag därför ställer till civilministern är: Är det som uttrycks i de hundratals breven och det jag säger här rimligt, det vill säga att man måste satsa på välfärden? Anser ministern att regeringen har gjort tillräckliga satsningar för att upprätthålla kvaliteten för personalen i vår gemensamma välfärd?

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för en intressant diskussion!

Hur ska politiken se ut framgent? Det är stram migration som gäller. Ett avskaffande av EBO kommer att få stor betydelse i de utsatta områdena. Det kommer att vara satsningar på skolorna och på att få bort religiösa friskolor och vinstuttag ur friskolorna. Vi ska få bort de oseriösa aktörerna.

Det handlar om att lagstifta för att ge kommunerna möjlighet att återta centrumanläggningar, alltså fastigheter, från slumvärdar och att bygga bra fastigheter i områdena. Jag tycker att vi ska se mer av studentlägenheter, radhus och villor i de utsatta områdena. Varför skulle det vara något negativt? Jag tror att det vore väldigt bra att genomföra en upprustning.

Känslan för barn och unga, var de än växer upp i vårt land, ska vara att det är tryggt. Det är för mig helt obegripligt att Noa och övriga Polismyndigheten i tio års tid har listat utsatta områden men inte allokerat polisresurser till dessa områden för att vara där permanent.

Det är frågor som vi tittar på för att vända utvecklingen. Det handlar om att öka tryggheten och stärka språket.

Vi jobbar också dag och natt med arbetsmarknadspolitiken, dessvärre i opposition. Där går ni i helt fel riktning. Det är nu över 100 000 fler i arbetslöshet.

Slutligen vill jag prata en sekund om Västerås, som är en väldigt fin stad. På sjukhuset i Västerås tror jag att det är uppemot 45 procent av de anställda som har utländsk bakgrund. Det är läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. I Bäckby har det skett en förändring av området. Människor känner sig tryggare. Det görs lokala insatser för att stärka människor så att de kan få ett arbete. Jag hoppas att den politiken får fortsätta i Västerås och att ledamoten ser värdet av de medborgare hon har i sin egen stad.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten Ann-Christine Frohm!

Tvångsblandning är ett begrepp jag inte använder. Det har aldrig kommit från mitt håll. Tvärtom är det ledamotens parti med närliggande kanaler som driver den ganska tydliga propagandan. Det får förödande konsekvenser för min personliga säkerhet och ger debatten en oseriös ton.

Jag har i allra högsta grad lyft fram att vi måste förändra villkoren i de utsatta områdena. Det är en Sverigeangelägenhet. Av de skjutningar och explosioner som har skett i vårt land de två senaste åren har 60 procent koppling till de utsatta områdena. Då är det självklart där vi måste genomföra förändringar. Det handlar om att förbättra skolor, bekämpa arbetslöshet, åstadkomma förändringar i den fysiska miljön, ta tillbaka fastigheter från slumvärdar – till exempel centrumanläggningar där det regnar in och där ingen har renoverat på 20 år. Ledamoten är varmt välkommen att besöka de här platserna tillsammans med mig. Hon blir nog chockad över det hon ser.

Ledamoten är en stark maktbärare i Sveriges riksdag, eftersom Sverigedemokraterna också sitter på nycklarna till Rosenbad och har starkt inflytande över regeringens politik. Under ledamotens tid vid makten har jag noterat att den förda politiken lett till 100 000 fler i arbetslöshet. De löften man gick till val på har svikits ett efter ett. Vad hände med akassan, tandvården, karensavdraget och så vidare? Det skulle ju bli förbättringar för ”vanligt folk”, men Sverigedemokraterna har visat sig vara ett högerparti som prioriterar att höginkomsttagares skatter ska sänkas.

Min uppfattning är att en vanlig arbetare inte får det bättre med er vid rodret, och inte heller bekämpar ni parallellsamhällen med den politik som förs. Hela politiken från er sida handlar snarare om att peka ut grupper som icke-tillhörande i det svenska samhället.

Avslutningsvis: Vad gäller hur Socialdemokraterna ska åstadkomma lösningar med andra partier vill jag bara säga att vi går till val som eget parti. Svenska folket får bestämma hur detta ska sluta.

Fru talman! Tack, ledamoten Oliver Rosengren! Jag är glad över att han uppmärksammar att vi socialdemokrater har lagt om både migrationspolitiken och integrationspolitiken. Det är en stram migration som ska gälla under överskådlig tid. Det betyder att vi ska ta hand om de områden vi prioriterar.

Vi ställer krav, ja. Vi går så långt att vi säger att det i försörjningsstödet ska råda aktivitet och språkplikt och att människor måste göra sig anställbara. Det etablerade etableringsprogrammet är mycket bra. Att det handlar om tre år är också väldigt klokt. Vi lägger fram förslag om hur fördelningen av nyanlända ska se ut och hur bostadsmöjligheterna i kommunerna ska vara. Vi går även fram med mycket skarpa åtgärder mot dem som inte bor kvar där de har blivit tilldelade en plats, för vi vill se en politik mot utsatta områden.

Det framgår tydligt när jag möter väljare att den här omläggningen är välkommen. Jag uppfattar ett starkt stöd för politiken också i våra utsatta områden, och jag är av uppfattningen att vi inte kommer att kunna motverka framväxt av parallellsamhällen om migrationen liberaliseras.

Jag kan tala om för ledamoten att det parti som genomförde västvärldens mest liberala arbetskraftsinvandring inte var Socialdemokraterna. Det gjordes 2008 med Moderaterna i spetsen. Omläggningen av flyktingpolitiken som sjösattes 2011 var en uppgörelse med allianspartierna där Moderaterna i allra högsta grad ingick ett samarbete med Miljöpartiet. Omläggningen kom 2015, och vi är beredda att hålla fast vid den politiken under överskådlig tid. Det kommer vi att göra även nu när vi går till val och ser över vilka samarbetsmöjligheter som finns.

Vi har sagt till Moderaterna att vi i en rad frågor är beredda att genomföra överenskommelser. Jag tror att det hade varit klokt av Moderaterna att vända sig till oss i stället för till ett parti som inte ens är intresserat av integration.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Oliver Rosengren för frågan.

Jag kan inte uttala mig om vad det tidigare statsrådet Ylva Johansson sa vid enskilda tillfällen eller när hon besökte den kommun som ledamoten företrädde. Det jag vet är att de långvariga diskussioner jag haft med Ylva Johansson har handlat om vår ambition att avskaffa EBO. Många av våra kommunalråd, inte minst de i Botkyrka och Södertälje, drev på för detta under väldigt lång tid.

Jag upplever att det lagstiftningsförslag som riksdagen nu ska rösta om är en kompromiss. Det som sägs är att man ska erbjuda bostäder i två år. Därefter är ett av kriterierna att kommunen ska göra det möjligt för den nyanlända familjen att etablera sig i den befintliga bostadskön. Man ska sörja för att det finns en långsiktig plan för familjen.

Ledamoten får synliggöra om mina positiva ingångar i den här frågan egentligen inte alls är så positiva. Jag trodde att det hade att göra med att man ville bryta segregationen och framväxten av utsatta områden. När man har ett sådant här mottagarsystem ska det vara de kommuner som har tillväxt och möjlighet att erbjuda jobb och bostad som tar emot nyanlända. Det är detta som är hela politiken.

Därför blir ett av de kriterier som ni själva har tagit fram att en familj efter de två år som det nu ska lagstiftas om ska erbjudas bostad i kommunen. Stämmer inte det?

Fru talman! Just den här tiden på mandatperioden riskerar man att bli lite hes när man är tydlig valarbetare. Men det är också en tid på året då man tittar lite extra på sina partikamrater. Man tittar också lite extra på meningsmotståndarna, för alla ledamöter av Sveriges riksdag har sin historia, en bakgrund till sin politiska övertygelse och vad man vill med det förtroende man får uppbära.

Detta, fru talman, är min berättelse. För 15 år sedan behövde jag ett extraknäck, som det heter, vid sidan av juridikstudierna. I Järva i norra Stockholm, där jag bodde, hörde jag ryktet att man sökte personal till fritidsgården Blå huset i Tensta. Jag sökte jobbet och fick det omgående. Det var troligen så att ingen annan hade sökt jobbet. I efterhand kan jag förstå varför.

Jobbet innebar sena kvällar på en fritidsgård med väldigt många unga människor. Vissa kvällar hade vi uppemot 70 ungdomar på plats. Det var inte vilka ungdomar som helst. De var hårt drabbade av trångboddhet. De hade föräldrar utan arbete och svaga kunskaper i det svenska språket. De hade få möjligheter till andra fritidsaktiviteter. Barnen var ivriga och sökte ständigt efter vuxenvärldens trygghet.

Jag förstår att barns levnadsvillkor i utsatta områden är främmande för den som har vuxit upp under materiellt och socialt trygga förhållanden – där arbetslöshet är något tillfälligt, där våld är något sällsynt och hjälp med läxor och fritidsaktiviteter är något självklart. På andra platser i vårt land har barn råd att må dåligt och att någon gång misslyckas och bete sig illa – eftersom de får omsorg från vuxenvärlden och stöttning för att ta sig vidare och återigen komma till det där med att göra rätt för sig.

Som fritidsledare blir man iakttagare av ett lokalsamhälle. När de demokratiska krafterna drar sig tillbaka ser man hur tomrummet fylls av andra krafter – kriminella nätverk, drogförsäljning, religiös extremism, hedersnormer och parallella strukturer. Man hör om att förslummade fastigheter tas över av oseriösa fastighetsägare och att andra kommuner obehindrat dumpar människor med försörjningsstöd till just utsatta områden.

Till Tensta flyttade, under den period då jag jobbade där, familjer och ungdomar nästan hela tiden. Jag minns att jag talade med lärarna på Enbacksskolan. De berättade för mig om en helt omöjlig uppgift. Det går inte att bedriva undervisning i en klass som hela tiden ska ta emot nyinflyttade elever som dessutom har stora resursbehov.

Vad kunde vi då göra? Jo, vi startade läxhjälp. Och en efter en kom de – Sihem, Alan, Alex, Anna, Lemis, Mohammed, Emanuel, Brita, Faisal, Akrem, Sara och Ali. Och utanför stod Taha, som hade alldeles för mycket spring i benen. Han har fortfarande alldeles för mycket spring i de där benen.

För tio år sedan gjorde Polismyndigheten en lista över bostadsområden i vårt land som betecknades som utsatta. Tensta betecknades som ett särskilt utsatt område. I dag är 65 områden i vårt land utsatta, enligt polisens lista. 60 procent av samtliga ärenden som rör skjutningar och explosioner i vårt land de senaste två åren har koppling till de utsatta områdena. Antingen har gärningarna skett i områdena, eller så är medborgare i just dessa områden involverade.

Jag har under årens lopp ställt mig frågan varför politiken inte har lyckats bemästra – övervinna – framväxten av utsatta områden. Varför tycks arbetslösheten, trångboddheten, språksvagheten och fattigdomen bestå i dessa områden över tid? I dag vet jag att det har att göra med den mycket omfattande migrationen i kombination med bristande integration och svag samhällsstyrning, som har rått i det svenska samhället de senaste 30 åren. Givetvis har den ekonomiska politik som har förts också utvecklat ökade klyftor i vårt samhälle. Man ser också fattigdom i de här områdena.

På 1990-talet tyckte den borgerliga regeringen att det svenska mottagandet skulle präglas mindre av omhändertagande och mer av ökat individuellt ansvarstagande. Konsekvensen av politiken blev att staten lämnade integrationsansvaret. År 1994 infördes möjligheten för asylsökande att ordna eget boende i Sverige, den så kallade EBO-lagen.

Ganska snart insåg man att majoriteten av de asylsökande hamnade hos anhöriga, släktingar och landsmän i Stockholm, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Uppsala, Huddinge, Borås, Södertälje, Haninge, Örebro och Järfälla. Majoriteten av de asylsökande hamnade alltså i 11 av 290 kommuner.

Under de här alliansåren kom dessutom invandringen till Sverige att accelerera. 2008 års arbetskraftsinvandringsuppgörelse mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet hade ett ideologiskt syfte. Det var att hålla villkor och löner nere. Den statliga arbetsmarknadsprövningen avskaffades. Alla branscher kunde plötsligt rekrytera i utlandet utan att förhålla sig till om det fanns ledig arbetskraft i Sverige.

De öppna gränsernas politik medförde lågproduktiva jobb, lågproduktiva sektorer, arbetslivskriminalitet och högre arbetslöshet. I de utsatta områdena kunde slumvärdar erbjuda tio byggarbetare madrasser i en trea. I Tensta blev många anställda i gigekonomin. Väldigt många av männen är Uberchaufförer, som rätt snart vet att det inte finns någon intjänad tjänstepension.

Sedan kom migrationsuppgörelsen 2011, som ledde till en tredubbling av antalet asylsökande under fyra års tid, innan den alliansförda politiken fick ett slut. Många hamnade i undermåliga och tomma kåkar, köpta av dem som ville tjäna på migrationskrisen. Jag har själv fått höra hur det hela gick till i Filipstad, Perstorp, Lindesberg, Bromölla, Hultsfred, Norberg och en rad andra kommuner som i dag lider av både integrationsutmaningar och mycket hög arbetslöshet. Det är kommuner som i dag vill riva fastigheter för att aldrig utsätta sina kommuner eller asylsökande för något liknande igen.

Samtidigt kunde vi se att 40 till 60 procent av samtliga asylsökande under de här åren bosatte sig i utsatta områden. Det ska läggas till att 80 procent, när de beviljades asyl i Sverige, valde att bo kvar i de utsatta områdena och i värsta fall i samma hushåll. Det i sig är en faktor som förklarar varför integrationsprocessen har försvårats för många, varför språkutvecklingen har hämmats, hur det kommer sig att den kulturella integrationen har tagit längre tid och varför människor har drivits ut i arbetslöshet.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att den strama migrationspolitiken måste ligga fast under överskådlig tid. Det är en grundläggande förutsättning för att stärka integrationen och återskapa en statligt kontrollerad integrationsprocess och på så sätt motverka framväxten av parallellsamhällen.

I regeringsförklaringen i höstas sa statsminister Ulf Kristersson att han kommer att avskaffa EBO. Jag har offentligt välkomnat det. Men i slutet av mandatperioden visar det sig att även detta är ett brutet vallöfte.

I förslaget till ny lagstiftning, som debatterades förra veckan, finns det fortfarande möjligheter för asylsökande att bo i eget boende. Då vet vi alla att det återigen kommer att vara 40 till 60 procent som hamnar i utsatta områden. Jag kan konstatera att det har varit exakt samma sak med Tidöpartierna vid makten under de här fyra åren. Under de här fyra åren har 60 procent av samtliga asylsökande valt eget boende. Jag kan inte kartlägga var exakt de har hamnat, men ni hör poängen.

De senaste två åren, fru talman, har jag besökt nästan samtliga utsatta områden i vårt land. Jag har haft tid att samtala med lärare, med rektorer, med fastighetsbolag, civilsamhällesorganisationer, förskolepedagoger, poliser och lokala näringslivsföreträdare. Jag har haft kanske ett femtiotal öppna medborgarmöten, mycket välbesökta. Det har varit högt och lågt och svåra samtal. Jag märker att det är många som känner besvikelse över hur politiken har hanterat integrationen.

Det som berör mig allra mest är de samtal jag har med unga som är födda och uppvuxna i Sverige, som vissa kallar andra generationens invandrare och som jag vill kalla första generationens svenskar. När de kommer ut i arbetslivet eller i högre studier märker de att de trots att de är svenskar och är födda och uppvuxna i det svenska samhället har brister i det svenska språket.

Simon studerar på Handelshögskolan i Stockholm. Han sa till mig – i hårda ordalag: Det är ju inte mitt fel att ni politiker har packat ihop alla invandrare i ett och samma bostadsområde.

Dagens betänkande handlar om en ny lag om bosättning för nyanlända efter asylprocessen. Att den införs är mycket positivt. Det visar att Tidöpartierna har insett något som vi socialdemokrater länge har varit pådrivande för: att mottagandet måste vara mer rättvist, att kommuner ska ta sitt ansvar och att systemet inte ska kunna förhalas genom överklagandeprocesser.

Men den punkt där vi socialdemokrater är som tydligast kritiska handlar om att alla kommuner ska dra sitt strå till stacken. Man måste förstå att det är en viktig åtgärd. Men det handlar förstås om att hänsyn ska tas till de kommuner vars mottagande har varit stort under den här tiden eller som har utsatta områden. Dessa kriterier måste väga tungt i förhållande till andra kriterier, om vi ska lyckas bekämpa segregationen.

Om vi upprätthåller en stram migration, avskaffar EBO och undantar utsatta områden från placering av nyanlända kommer det att ha betydande inverkan på de utsatta områdena – jag är övertygad om det. Det gäller dock bara om vi kompletterar politiken med att stärka sfi, bekämpa arbetslösheten och införa fler arbetsmarknadsutbildningar, yrkesutbildningar och utbildningar i bristyrken. Det handlar också om extratjänster och förbättrad matchning mellan arbetslösa och arbetsgivare samt om att säkerställa att unga kan ta körkort och har rätt till SAO-jobb, traineejobb och feriejobb.

Vi behöver förbjuda vinstuttag i skolan och förskolan samt förbjuda religiösa friskolor i de områden som Säpo nu bevakar. Vi har hamnat i en absurd situation. Vi behöver ta offentlig kontroll över centrumanläggningar, parkeringsplatser och fastigheter som ägs av kriminella eller oseriösa aktörer.

Det kommer att bli vakanser i de utsatta områdena när vi stramar åt migrationen. Människor vill inte bo i utsatta områden, utan de flyttar därifrån. Då är det dags för oss att tänka nytt. Kanske är det dags att riva några av fastigheterna och bygga sådant som inte existerar i dessa områden, som villor, radhus och studentlägenheter. Detta saknas i alla utsatta områden.

Jag menar att denna politik inte borde vara så svår att stötta. Den genomförs faktiskt i moderatledda Helsingborg och liberalledda Landskrona. Många efterfrågar statens inblandning i aktiviteterna.

Efter snart fyra år av Tidöpolitik inser i alla fall jag att integrationsfrågan i praktiken har övergetts. Det märks i uteblivna reformer och i tystnaden kring arbetslösheten och segregationen. Vad är planen? Jag vet inte. Jag hör bara skräckpropaganda när jag möter mina meningsmotståndare, men ett stort intresse väcks när chansen ges att beskriva vad vi har tänkt.

Det politiska språket signalerar allt oftare att vissa svenskar inte riktigt hör hemma här. Det får fotfäste i de utsatta områdena. Människor känner att den här inriktningen är riktigt farlig.

Jag hoppas att regeringspartierna inte fortsätter att vara bakbundna och göras fartblinda av Sverigedemokraterna, partiet som i alla debatter med mig öppet deklarerar att man inte ens tror på integration som samhällsidé men som ändå har utlovats integrationsministerposten – för det var väl det statsminister Ulf Kristersson sa på presskonferensen?

Fru talman! Vi har större diversitet i dag. I ett förändrat Sverige tror jag att delade erfarenheter och nationella ögonblick kan göra väldigt mycket för att binda oss samman. Vi måste arbeta med det som är gemensamt – det gemensamma språket, gemensamma institutioner, gemensamma mötesplatser och gemensam välfärd. Den skarpa gränsen ska dras mellan den hotande och exkluderande nationalismen och den önskvärda demokratiska patriotismen och stoltheten över att tillsammans ingå i en svensk samhällsgemenskap som vi alla tillhör.

Jag känner stolthet över att ha fått vara riksdagsledamot under tre mandatperioder. Jag har levt med viljan att en dag kunna göra det som krävs för att Tensta i framtiden inte ska vara ett utsatt område och för att bostadsområdet ska präglas av allt det vi älskar med Sverige: välmående och välstånd, tillväxt och arbete, välfungerande skolor, ett gemensamt språk, fritidsaktiviteter som ger glädje och mening, upprustning, ordning och trygghet.

Näst intill alla som gick till den där läxhjälpen är i dag framgångsrika unga svenskar. De är lärare, civilingenjörer, undersköterskor och egenföretagare. Den unga killen med spring i benen heter Taha Ali. Han är i dag landslagsspelare för Sverige. Jag är så stolt över att ha varit hans fritidsledare. Han säger själv: Jag är så stolt över att komma från Tensta, men det måste bli ett bättre bostadsområde i framtiden.

De infriade sina löften till mig som fritidsledare. De lovade att de skulle kämpa hårt i skolan och ta sig vidare. Mitt löfte till dem kvarstår dock: Sverige ska vara ett land utan utsatta områden. Vi socialdemokrater går till val på det. Vilka är era förslag, kära meningsmotståndare?

Jag yrkar bifall till reservation 1 under punkt 1.

Herr talman! Några saker håller vi med varandra om. Det är helt riktigt, det som arbetsmarknadsministern uttrycker – den strama migrationens fastslagning är nödvändig för att råda bot på de integrationsutmaningar som Sverige har i dag.

Vi socialdemokrater går vidare med betydligt fler språkinsatser än nuvarande regering har kommit igång med. Anledningen till det är att vi har gjort ett stort politikutvecklingsarbete. Jag har själv varit ledare för en av de arbetsgrupper som har tittat på vad som krävs för att stärka det svenska språket, egentligen hos hela befolkningen men särskilt hos de grupper som definitivt står inför utmaningar om de inte får stödinsatser.

Vi tycker också att det är viktigt med aktivitets- och språkkraven i försörjningsstödet. Vi ser ju att 50 procent av dem som befinner sig i försörjningsstöd i dag gör det enbart på grund av att man är arbetslös, inte på grund av att man har andra behov.

Vi ser också behov av fler arbetsmarknadspolitiska insatser såsom extratjänster, subventionerade anställningar, utbildningar som leder till jobb, arbetsmarknadsutbildningar och liknande. Problemet är bara att Liberalerna har skurit ned på arbetsmarknadspolitiken och haft ett djupt passivt departement under den tid man har lett det. Dessutom har man bytt ut en, två, tre av ministrarna på området för att man inte ens har haft ordning på vem det är som ska leda uppdraget.

Men det som gör mig mest bekymrad är den presskonferens som statsminister Ulf Kristersson hade med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Det är av den orsaken att man redan nu har sagt att det enda parti som faktiskt inte ens tror på integrationspolitik ska få leda det departement som arbetsmarknadsministern delvis leder i dagsläget.

Vad tror arbetsmarknadsministern att det här får för konsekvenser för tron på integration och för möjliggörandet för fler människor att träda in i arbetskraften och bli en del av en svensk samhällsgemenskap, utvecklas i det svenska språket och vara en aktiv medborgare på likvärdiga grunder som alla andra?

Jag tror att det är mycket allvarligt att man redan nu, innan valdagen ens har varit, har fattat beslutet att erbjuda det enda parti som inte ens tror på integrationspolitik att leda ett departement som ansvarar för densamma.

Jag kan också säga så här i slutskedet av debatten att jag beklagar att de här fyra åren inte har lett till mer och att vi tvärtom ser 100 000 fler människor i arbetslöshet, varav 33 000 fler i våra sociala bidragssystem. Det är inte den typen av arbetsmarknadspolitik som är bra för vårt land.

Herr talman! Ett förslag som arbetsmarknadsministern hade kunnat utveckla är återbetalningsstopp. Det ger bättre förutsättningar för kommuner att upphandla arbetsmarknadsutbildningar, som också kommunerna kan anvisa till. Vi vet att aktivitetsplikten innebär att kommunerna vet vilka som är arbetslösa och eventuellt befinner sig i försörjningsstöd.

Återigen: Det handlar om en kostnad som hade kunnat möjliggöra över 3 200 arbetsplatsutbildningar. Det är enormt mycket resurser, särskilt i en tid när vi har börjat tangera historiska nivåer för arbetslösheten i vårt land. Det måste till många och differentierade insatser.

Det är olika grupper som befinner sig i arbetslöshet i dag. Det är allt från akademiker till inrikes födda unga människor som har hamnat i arbetslöshet trots att de har gjort det som förväntas av dem i ett samhälle. De har gått ut grundskolan och gymnasieskolan med fullvärdiga betyg och etablerat sig i högre utbildningar eller yrkesutbildningar men ändå inte kommit i arbete. Det gäller särskilt byggarbetare och nyutbildade arkitekter.

Av dem som är inskrivna som arbetslösa på Arbetsförmedlingen är det 109 000 som har förgymnasial utbildning, 129 000 som har gymnasial utbildning och 118 000 som har eftergymnasial utbildning. En tredjedel är alltså utbildade arbetslösa med akademisk bakgrund. Det är en grupp som inte alls borde befinna sig i arbetslöshet. Insatserna för den gruppen har uteblivit, och dessutom skär man ned på deras möjligheter att få någon form av ekonomiskt stöd. Man har minskat den stödnivå som fanns i akassan, som tidigare var högre än i dag.

Vad gäller arbetslösa som har utländsk bakgrund, som inte är självförsörjande eller som har befunnit sig i långtidsarbetslöshet stämmer ministerns bild. Det handlar om svaga språkkunskaper och låg utbildningsbakgrund, men det handlar sällan om drivkrafter. Just därför uttrycker Finanspolitiska rådet och även OECD att den svenska regeringen måste göra mer. Det finns en förväntansbild att man ska göra mer, för det är grupper som har drivkraft. De har lämnat ett ursprungsland och har drivkraft att etablera sig i ett nytt samhälle. Om man kan utveckla drivkraften hos dessa människor så att de inte hamnar i passivitet finns en stor möjlighet att komma vidare.

Jag har besökt flera folkhögskolor som är inriktade på yrkessvenska och praktik, till exempel Röda Korsets folkhögskola här i Stockholm. Där vet man att det råder brist på kökspersonal i äldreomsorgen och i skolorna, och man har därför matchat en utbildning som just utrikes födda kvinnor som har väldigt svag utbildningsbakgrund och svagt svenskt språk och som har befunnit sig i passivitet under lång tid har fått gå.

De fick lära sig matsvenska, som det kallas. De praktiserade också åtta veckor på en av de platser där en sådan möjlighet finns, och 70 procent av elevunderlaget fick jobb efter åtta till tolv månaders utbildning. Det är klart att fler matchade utbildningsplatser utifrån de bristyrken vi har i samhället också möjliggör insteg för grupper som står långt från att träda in på arbetsmarknaden. För en sådan grupp kvinnor skärper det språket, men det möjliggör också en stärkt självkänsla som gör att de senare under dagen kan vara en aktiv förälder som möter barnen och deras behov av en förälder som kan sätta gränser. Slutligen ger det också delaktighet i det svenska samhället.

Min fråga till arbetsmarknadsministern är: Är inte den förda arbetsmarknadspolitiken alldeles för svag när vi har en sådan historiskt hög arbetslöshet, och vilka ytterligare insatser är arbetsmarknadsministern beredd att göra under den kommande mandatperioden om han får fortsatt förtroende? Det hoppas jag däremot inte, med anledning av att de fyra åren med den här politiken talar för sig själva.

Herr talman! Denna måndagskväll är det mycket integration uppe på bordet, och jag tackar arbetsmarknadsministern för vår tidigare debatt och den som nu ska inledas.

Enligt Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar var arbetslösheten i vårt land 8,8 procent i februari månad. Bland inrikes födda låg den förra året på 6,2 procent medan den för utrikes födda låg på hela 16,4 procent. Det är en avsevärd skillnad.

Förklaringsfaktorer är att många i gruppen arbetslösa utrikes födda kommer från flyktingländer och har relativt kort vistelsetid i Sverige. Generellt är också utbildningsnivån lägre. Det är dock svårt att generalisera gruppen eftersom utbildningsnivå, orsaker till invandring och vistelsetid verkligen skiljer sig åt.

Det är viktigt att komma ihåg att Sveriges befolkning består av 2,2 miljoner utrikes födda svenskar varav en absolut majoritet lever vanliga liv, så kallade svenssonliv, och bor i villa, kör Volvo och bidrar till och utvecklar vårt land precis som alla andra. Exempelvis är utrikes födda svenskar en fundamental del av välfärdens arbetskraft. Nästan 300 000 anställda i vård, omsorg, äldreomsorg, förskola och kollektivtrafik är födda i andra länder. 33 000 undersköterskor och vårdbiträden har kommit till Sverige bara de senaste tio åren. Det är bara att konstatera att utan utrikes födda svenskar skulle välfärden inte klara sitt uppdrag.

Antalet utrikes födda som arbetar har blivit fler. År 2005 var 520 000 utrikes födda i arbete; i dag är motsvarande siffra 1,2 miljoner. Men samtidigt är det också fler som står utan jobb. Undersökningar visar att många utrikes födda har sökt jobb länge och har svaga kontaktnät på den etablerade arbetsmarknaden, otillräckliga språkkunskaper och kortare skolgång.

Sedan Tidöregeringen tillträdde 2022 har arbetslösheten ökat, inte bara bland utrikes födda utan även bland inrikes födda, till exempel bland ungdomar, byggarbetare och akademiker. Resultatet av regeringens arbetsmarknadspolitik är 100 000 fler i arbetslöshet, och arbetslösheten ökade inte bara 2023 utan även 2024 och 2025. År 2024–2025 ökade den med hela 30 000 människor, vilket är en fruktansvärd siffra. Uppenbarligen gör arbetsmarknadsministern något fel, och han gör det tyvärr varje år. Så här ser det inte ut i jämförbara europeiska länder. Sverige har den tredje högsta arbetslösheten i EU.

Problemet med den förda arbetsmarknadspolitiken är att den inte fungerar. Det handlar inte om att arbetslösheten är hög och bekämpas utan om att Arbetsmarknadsdepartementet faktiskt har varit passivt. Man drar ned på resurserna till arbetsmarknadspolitiken, och till slut har Arbetsförmedlingen, alltså den myndighet som ska verka för stöd och insatser till arbetslösa, lämnat tillbaka 4,3 miljarder till statskassan. Bara inom ramen för arbetsmarknadspolitiska program skickar Arbetsförmedlingen tillbaka över 1 miljard kronor, motsvarande 3 200 arbetsplatsutbildningar.

Om arbetsmarknadsministern inte vet hur han ska använda resurserna kan han väl lika gärna lämna över uppgiften. Jag vet precis vad 4,3 miljarder hade kunnat användas till: fler språkutbildningar och fler arbetsmarknadspolitiska insatser för att motverka arbetslösheten och höja språk- och humankapitalet bland arbetslösa. Man skulle också kunna införa återbetalningsstopp och ge myndigheten bättre förutsättningar att upphandla arbetsmarknadsutbildningar.

Men vad vill arbetsmarknadsministern? Det är den stora frågan.

Herr talman! Det är beklagligt att interpellationsdebatten inte kunde hållas med den som ansvarar för nationens intäkter och utgifter. Uteblivna åtgärder gör Sverige till ett mindre konkurrenskraftigt land. Färre människors potential tas till vara.

Med sorg känner jag arbetsmarknadsministerns desperation när han efterfrågar socialdemokratiska förslag. Om man väldigt gärna vill ta del av dem har faktiskt en rad förslag lagts fram.

Arbetsförmedlingen skickade tillbaka 3,6 miljarder för att insatser som arbetslösa människor skulle behöva uteblev. Med ett stopp för återbetalning till statskassan hade dessa pengar kunnat generera 3 200 utbildningar till människor för att de skulle kunna tillträda befintliga jobb.

Vi har också lagt fram en rad förslag för att man ska komma igång med de anställningar som måste till i välfärden för att täcka upp för de omfattande pensionsavgångar som kommer efter 2031. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner handlar det om 410 000 anställningar som ska till i kommuner och regioner.

Senast förra veckan presenterade jag förslaget att Sverige behöver en utredning för språkkrav i hela välfärden. Det kommer inte att räcka med äldreomsorg och barnomsorg, utan flertalet välfärdsyrken måste läggas till. Man måste analysera språket för att främja språkutvecklande insatser på arbetstid så att kvaliteten i välfärden höjs.

Vi har också gått vidare med en rad förslag vad gäller sfi: ta bort vinstuttaget, säkra den kommunala vuxenutbildningens kvalitet vad gäller sfi, anställ fler behöriga lärare, skapa insatser så att man kan studera sfi när man till exempel är föräldraledig och ge kommunerna ett uppsökande ansvar för att möta de elever som lämnar utbildningen för tidigt.

Jag avslutar debatten med ett tack men konstaterar att jag tyvärr fått bristande svar på min huvudfråga om vad som ska till för att stärka den svenska integrationen.

Herr talman! Om arbetsmarknadsministern inte hade tagit lätt på arbetslöshet skulle inte resultatet efter fyra år vid regeringsmakten ha varit att 100 000 fler är arbetslösa.

Arbetslösheten handlar inte enbart om grupper som befinner sig långt från arbetsmarknaden på grund av bristande språkkunskaper eller brist på kunskaper som är relevanta för den svenska arbetsmarknaden. Nu har även andra grupper trätt in i arbetslöshet i stället för att ha jobb. Det handlar om akademiker. Det handlar om unga människor. Det handlar om inrikes födda som har genomgått svensk utbildning hela vägen till akademiska nivåer. Varför hamnar dessa människor i arbetslöshet? Sverige har fått 100 000 fler arbetslösa sedan Tidöpartierna tog över regeringsmakten.

Man säger att man står för en arbetslinje. Varför har då 33 000 fler människor i vårt land hamnat i sociala försäkringar? Jag menar att det inte är en arbetslinje. Det är väl snarare en arbetslöshetslinje.

Jag vet att en av de stora frågor som arbetsmarknadsministern nu driver är att det så kallade mastodontprojektet att införa bidragstak, aktivitetsplikt i försörjningsstödet och kvalificering till välfärden ska vara svaret på den svenska arbetslösheten.

Det finns en fråga där vi delar uppfattning om vilken lösning som måste till. Människor som under lång tid har haft försörjningsstöd men som har kapacitet att arbeta måste komma in i aktiviteter som höjer humankapitalet. De måste alltså få relevanta aktiviteter som gör att de kan träda in på arbetsmarknaden. Det som regeringen Andersson gjorde gällande språk- och aktivitetsplikten är bra politik, och jag är glad att den här regeringen går vidare med det. I juni ska det också bli realitet.

Vad gäller bidragstak och kvalificering till välfärden har regeringens eget löfte varit att detta inte får utveckla ökad barnfattigdom. Jag tror att det är viktigt att se att den stora svenska utmaningen inte primärt handlar om drivkrafter att jobba.

Jag har, kanske till skillnad från arbetsmarknadsministern, dedikerat i alla fall de två senaste åren till att i stor omfattning besöka Sveriges utsatta områden. Jag har haft öppna medborgarmöten och samtal med välfärdsarbetare och myndigheter som finns på plats. Jag har samtalat med alla möjliga olika aktörer som finns i dessa områden. De öppna medborgarmötena är de intressantaste. Det kommer väldigt många människor. De vill prata om hur Sverige är som land, hur de upplever den egna tillvaron och hur tufft det är för barnen att växa upp i barnfattigdom. De ställer krav och har höga förväntningar på våra förskolor, grundskolor och gymnasieskolor, vilket är en bra sak. Många uttrycker också att de gärna vill ha svensktalande personal på plats i de utsatta områdena.

Det finns alltså en rad uppgifter för en regering som faktiskt intresserar sig för integrationspolitik och för att man ska kunna föra en mycket tydligare och ännu bättre integrationspolitik.

Drivkrafter är inte huvudfrågan. Det handlar om att regeringen ska bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik som gör att fler kommer i arbete. Jag har aldrig varit med om ett scenario som liknar det jag får uppleva på de öppna medborgarmötena. Människor efterfrågar verkligen jobb.

Man får väl landa i slutsatsen att arbetsmarknadspolitiken och det som den här debatten handlar om, alltså finanspolitiken, har brustit i fråga om tillväxtpolitik och motorerna som får igång jobbskapandet i vårt land. Den andra delen handlar om att bekämpa arbetslösheten, som har ökat radikalt under de här fyra åren.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Detta är dock en interpellation som riktades till finansminister Elisabeth Svantesson. Interpellationsdebatten är begärd för att jag vill debattera regeringens ekonomiska prioriteringar, eftersom det saknas verkningsfulla lösningar för att stärka integrationen.

De prioriterade åtgärderna från regeringen under de gångna fyra åren har varit sänkta skatter för höginkomsttagare, höjt återvandringsbidrag och angiverilagar, en arbetsförmedling som trots historiskt hög arbetslöshet skickar tillbaka 3,6 miljarder kronor till statskassan, sänkt akassa från 80 procent till 70 procent efter bara 100 dagars arbetslöshet samt kraftiga nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken för att ha råd med skattesänkningarna.

I dag presenterade Tidöpartierna dessutom sin – förhoppningsvis sista – budget, och vad fanns med i den för att stärka integrationen? Det fanns ingenting. Det är som om vårt land inte hade historiskt höga nivåer av arbetslöshet. När arbetslösheten minskar i övriga Europa ökar den i Sverige. Hade vi haft samma utveckling som euroområdet hade vi haft 100 000 fler i jobb, men efter fyra år med den här regeringen är resultatet att 100 000 fler har hamnat i arbetslöshet.

Efter fyra år måste man ju ställa sig frågan vad finanspolitikens inriktning egentligen innebär. Vad avser den att lösa? När jag i uppdraget som riksdagsledamot talar med företagsledare och företrädare för näringslivet slås jag av hur lite som handlar om just nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken och förslag som polariserar. Bland företagsledare och i svenskt näringsliv efterfrågas en tydlig politik för att stärka individers språk och höja arbetslösas kunskaper.

Samtidigt som regeringen, menar jag, sitter på händerna har välfärden oerhörda rekryteringsbehov. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner behöver det utifrån vårt lands demografiska utveckling och pensionsavgångarna anställas 410 000 människor till 2031. Det är alltså bara för att bibehålla nuvarande nivå, inte för att stärka kvaliteten i form av mer personal som gör att man kan minska den svåra situation med precisionsbemanning som råder på många platser och som omöjliggör återhämtning hos välfärdspersonal.

Arbetsmarknadsministern vet också att utrikes födda svenskar redan i dag utgör en central del av välfärdens arbetskraft. Nästan 300 000 anställda i landets kommuner och regioner är födda i andra länder, och mycket tyder på att sysselsättningsökningen under det kommande decenniet till stor del kommer att bestå av just utrikes födda. Det är bara att konstatera att välfärden i dagsläget inte skulle klara sitt uppdrag utan utrikes födda svenskar.

Trots pensionsavgångar planeras dock inga nyanställningar i välfärden. Här har man alltså brustit i långsiktig planering vad gäller att säkerställa välfärdens uppdrag, men man har också brustit vad gäller att den del av vår befolkning som är arbetslös inte ges en chans att träda in i arbete.

Jag tror att vi talar alldeles för lite om att den förda finans- och arbetsmarknadspolitiken är ideologisk – att högerorienterade partier vill ha arbetslöshet. Det är det mest strategiska sättet att pressa löner och villkor på. Utan verkningsfulla arbetsmarknadspolitiska insatser såsom utbildning till bristyrken, utbildningar för att lära sig språk och omställning för att arbetskraften ska kunna träda in i nya jobb växer det i stället fram jobb i den lågproduktiva sektorn. Det fattiggör individer och i förlängningen hela vårt samhälle.

Jag vill återigen ställa den fråga till arbetsmarknadsministern som egentligen riktades till vår finansminister: Hur påverkar regeringens uteblivna integrationspolitik Sveriges offentliga finanser, tillväxt och långsiktiga bärkraft?