Herr talman! Denna måndagskväll är det mycket integration uppe på bordet, och jag tackar arbetsmarknadsministern för vår tidigare debatt och den som nu ska inledas.

Enligt Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar var arbetslösheten i vårt land 8,8 procent i februari månad. Bland inrikes födda låg den förra året på 6,2 procent medan den för utrikes födda låg på hela 16,4 procent. Det är en avsevärd skillnad.

Förklaringsfaktorer är att många i gruppen arbetslösa utrikes födda kommer från flyktingländer och har relativt kort vistelsetid i Sverige. Generellt är också utbildningsnivån lägre. Det är dock svårt att generalisera gruppen eftersom utbildningsnivå, orsaker till invandring och vistelsetid verkligen skiljer sig åt.

Det är viktigt att komma ihåg att Sveriges befolkning består av 2,2 miljoner utrikes födda svenskar varav en absolut majoritet lever vanliga liv, så kallade svenssonliv, och bor i villa, kör Volvo och bidrar till och utvecklar vårt land precis som alla andra. Exempelvis är utrikes födda svenskar en fundamental del av välfärdens arbetskraft. Nästan 300 000 anställda i vård, omsorg, äldreomsorg, förskola och kollektivtrafik är födda i andra länder. 33 000 undersköterskor och vårdbiträden har kommit till Sverige bara de senaste tio åren. Det är bara att konstatera att utan utrikes födda svenskar skulle välfärden inte klara sitt uppdrag.

Antalet utrikes födda som arbetar har blivit fler. År 2005 var 520 000 utrikes födda i arbete; i dag är motsvarande siffra 1,2 miljoner. Men samtidigt är det också fler som står utan jobb. Undersökningar visar att många utrikes födda har sökt jobb länge och har svaga kontaktnät på den etablerade arbetsmarknaden, otillräckliga språkkunskaper och kortare skolgång.

Sedan Tidöregeringen tillträdde 2022 har arbetslösheten ökat, inte bara bland utrikes födda utan även bland inrikes födda, till exempel bland ungdomar, byggarbetare och akademiker. Resultatet av regeringens arbetsmarknadspolitik är 100 000 fler i arbetslöshet, och arbetslösheten ökade inte bara 2023 utan även 2024 och 2025. År 2024–2025 ökade den med hela 30 000 människor, vilket är en fruktansvärd siffra. Uppenbarligen gör arbetsmarknadsministern något fel, och han gör det tyvärr varje år. Så här ser det inte ut i jämförbara europeiska länder. Sverige har den tredje högsta arbetslösheten i EU.

Problemet med den förda arbetsmarknadspolitiken är att den inte fungerar. Det handlar inte om att arbetslösheten är hög och bekämpas utan om att Arbetsmarknadsdepartementet faktiskt har varit passivt. Man drar ned på resurserna till arbetsmarknadspolitiken, och till slut har Arbetsförmedlingen, alltså den myndighet som ska verka för stöd och insatser till arbetslösa, lämnat tillbaka 4,3 miljarder till statskassan. Bara inom ramen för arbetsmarknadspolitiska program skickar Arbetsförmedlingen tillbaka över 1 miljard kronor, motsvarande 3 200 arbetsplatsutbildningar.

Om arbetsmarknadsministern inte vet hur han ska använda resurserna kan han väl lika gärna lämna över uppgiften. Jag vet precis vad 4,3 miljarder hade kunnat användas till: fler språkutbildningar och fler arbetsmarknadspolitiska insatser för att motverka arbetslösheten och höja språk- och humankapitalet bland arbetslösa. Man skulle också kunna införa återbetalningsstopp och ge myndigheten bättre förutsättningar att upphandla arbetsmarknadsutbildningar.

Men vad vill arbetsmarknadsministern? Det är den stora frågan.

Herr talman! Ett förslag som arbetsmarknadsministern hade kunnat utveckla är återbetalningsstopp. Det ger bättre förutsättningar för kommuner att upphandla arbetsmarknadsutbildningar, som också kommunerna kan anvisa till. Vi vet att aktivitetsplikten innebär att kommunerna vet vilka som är arbetslösa och eventuellt befinner sig i försörjningsstöd.

Återigen: Det handlar om en kostnad som hade kunnat möjliggöra över 3 200 arbetsplatsutbildningar. Det är enormt mycket resurser, särskilt i en tid när vi har börjat tangera historiska nivåer för arbetslösheten i vårt land. Det måste till många och differentierade insatser.

Det är olika grupper som befinner sig i arbetslöshet i dag. Det är allt från akademiker till inrikes födda unga människor som har hamnat i arbetslöshet trots att de har gjort det som förväntas av dem i ett samhälle. De har gått ut grundskolan och gymnasieskolan med fullvärdiga betyg och etablerat sig i högre utbildningar eller yrkesutbildningar men ändå inte kommit i arbete. Det gäller särskilt byggarbetare och nyutbildade arkitekter.

Av dem som är inskrivna som arbetslösa på Arbetsförmedlingen är det 109 000 som har förgymnasial utbildning, 129 000 som har gymnasial utbildning och 118 000 som har eftergymnasial utbildning. En tredjedel är alltså utbildade arbetslösa med akademisk bakgrund. Det är en grupp som inte alls borde befinna sig i arbetslöshet. Insatserna för den gruppen har uteblivit, och dessutom skär man ned på deras möjligheter att få någon form av ekonomiskt stöd. Man har minskat den stödnivå som fanns i akassan, som tidigare var högre än i dag.

Vad gäller arbetslösa som har utländsk bakgrund, som inte är självförsörjande eller som har befunnit sig i långtidsarbetslöshet stämmer ministerns bild. Det handlar om svaga språkkunskaper och låg utbildningsbakgrund, men det handlar sällan om drivkrafter. Just därför uttrycker Finanspolitiska rådet och även OECD att den svenska regeringen måste göra mer. Det finns en förväntansbild att man ska göra mer, för det är grupper som har drivkraft. De har lämnat ett ursprungsland och har drivkraft att etablera sig i ett nytt samhälle. Om man kan utveckla drivkraften hos dessa människor så att de inte hamnar i passivitet finns en stor möjlighet att komma vidare.

Jag har besökt flera folkhögskolor som är inriktade på yrkessvenska och praktik, till exempel Röda Korsets folkhögskola här i Stockholm. Där vet man att det råder brist på kökspersonal i äldreomsorgen och i skolorna, och man har därför matchat en utbildning som just utrikes födda kvinnor som har väldigt svag utbildningsbakgrund och svagt svenskt språk och som har befunnit sig i passivitet under lång tid har fått gå.

De fick lära sig matsvenska, som det kallas. De praktiserade också åtta veckor på en av de platser där en sådan möjlighet finns, och 70 procent av elevunderlaget fick jobb efter åtta till tolv månaders utbildning. Det är klart att fler matchade utbildningsplatser utifrån de bristyrken vi har i samhället också möjliggör insteg för grupper som står långt från att träda in på arbetsmarknaden. För en sådan grupp kvinnor skärper det språket, men det möjliggör också en stärkt självkänsla som gör att de senare under dagen kan vara en aktiv förälder som möter barnen och deras behov av en förälder som kan sätta gränser. Slutligen ger det också delaktighet i det svenska samhället.

Min fråga till arbetsmarknadsministern är: Är inte den förda arbetsmarknadspolitiken alldeles för svag när vi har en sådan historiskt hög arbetslöshet, och vilka ytterligare insatser är arbetsmarknadsministern beredd att göra under den kommande mandatperioden om han får fortsatt förtroende? Det hoppas jag däremot inte, med anledning av att de fyra åren med den här politiken talar för sig själva.

Herr talman! Några saker håller vi med varandra om. Det är helt riktigt, det som arbetsmarknadsministern uttrycker – den strama migrationens fastslagning är nödvändig för att råda bot på de integrationsutmaningar som Sverige har i dag.

Vi socialdemokrater går vidare med betydligt fler språkinsatser än nuvarande regering har kommit igång med. Anledningen till det är att vi har gjort ett stort politikutvecklingsarbete. Jag har själv varit ledare för en av de arbetsgrupper som har tittat på vad som krävs för att stärka det svenska språket, egentligen hos hela befolkningen men särskilt hos de grupper som definitivt står inför utmaningar om de inte får stödinsatser.

Vi tycker också att det är viktigt med aktivitets- och språkkraven i försörjningsstödet. Vi ser ju att 50 procent av dem som befinner sig i försörjningsstöd i dag gör det enbart på grund av att man är arbetslös, inte på grund av att man har andra behov.

Vi ser också behov av fler arbetsmarknadspolitiska insatser såsom extratjänster, subventionerade anställningar, utbildningar som leder till jobb, arbetsmarknadsutbildningar och liknande. Problemet är bara att Liberalerna har skurit ned på arbetsmarknadspolitiken och haft ett djupt passivt departement under den tid man har lett det. Dessutom har man bytt ut en, två, tre av ministrarna på området för att man inte ens har haft ordning på vem det är som ska leda uppdraget.

Men det som gör mig mest bekymrad är den presskonferens som statsminister Ulf Kristersson hade med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Det är av den orsaken att man redan nu har sagt att det enda parti som faktiskt inte ens tror på integrationspolitik ska få leda det departement som arbetsmarknadsministern delvis leder i dagsläget.

Vad tror arbetsmarknadsministern att det här får för konsekvenser för tron på integration och för möjliggörandet för fler människor att träda in i arbetskraften och bli en del av en svensk samhällsgemenskap, utvecklas i det svenska språket och vara en aktiv medborgare på likvärdiga grunder som alla andra?

Jag tror att det är mycket allvarligt att man redan nu, innan valdagen ens har varit, har fattat beslutet att erbjuda det enda parti som inte ens tror på integrationspolitik att leda ett departement som ansvarar för densamma.

Jag kan också säga så här i slutskedet av debatten att jag beklagar att de här fyra åren inte har lett till mer och att vi tvärtom ser 100 000 fler människor i arbetslöshet, varav 33 000 fler i våra sociala bidragssystem. Det är inte den typen av arbetsmarknadspolitik som är bra för vårt land.