Malin Larsson (S) om Ersättning vid rådighetsinskränkningar till följd av artskyddet

Fru talman! Jag har i många debatter, både i den här talarstolen och på andra ställen, sagt att markägare måste kunna lita på staten och att staten ska lita på markägaren. Den tilliten är verkligen hårt ansatt när det gäller just artskyddet och därmed äganderätten.

Det finns en enormt stor irritation hos skogsägare och skogsindustrin runt om i landet över vad artskyddet faktiskt leder till i dag. Det här påverkar nämligen inte bara den enskilda markägaren. Det påverkar även arbetsplatser och Sveriges landsbygder. Därför är det här en jätteviktig del för att komma framåt och för att bygga upp tilliten mellan staten och markägaren igen.

Tjäder, knärot, lavskrika, bombmurkla – det är fyra arter som det ofta pratas om i debatten och som leder till enormt stora bekymmer för våra markägare. När det gäller i alla fall två av de här arterna är det ganska intressant. I Sverige skjuter vi i dag mellan 17 000 och 20 000 tjädrar per år i helt laglig jakt. Men tjädern kan stoppa pågående markanvändning.

Den art som har blivit den kanske främsta signalarten i den här debatten är dock knäroten. Aktivister har nämligen sett att om man hittar knärot kan man stoppa pågående markanvändning, alltså skogsbruk. År 2019 gjordes det 2 000 fynd av knärot. År 2025 gjordes det över 20 000 fynd av samma art. Det visar hur vanlig arten är. Ändå har den kunnat stoppa pågående markanvändning. Dessutom försvinner inte en art som knäroten om det sker skogsbruk där den växer, utan den kommer tillbaka. Det är alltså lite märkligt hur vi hanterar de här arterna.

Skogen är nämligen ingen stillbild. Skogen är en film. Den lever. Där händer det saker hela tiden, bland annat att de flesta skogsägare sköter sin skog. Och de sköter skogen på ett sådant sätt att man får de här höga naturvärdena. Det är det som gör att vi hamnar där. Det ska vi inte glömma bort.

För många är skogen en pensionsförsäkring. Och för många är den en del i att kunna vara med och betala ett generationsskifte. Men om man ska avverka och det kommer ett stopp för att avverka, på grund av vilken art det nu är, blir marken i det närmaste värdelös.

Det pratas väldigt mycket om ersättning. Det är jättebra att vi får detta med ersättning på plats, fru talman. Men i grunden är det inte ersättning man vill ha. Man vill kunna fortsätta bruka sin mark som man har gjort i generationer. Det är det man vill.

I den här kammaren har vi två partier som har ofantligt mycket mer pengar än alla andra partier. De har inga problem med att i budgeten kunna betala ut hur mycket pengar som helst i det här ärendet. Pengar är som sagt viktiga. Men det viktigaste är ändå äganderätten och att få bruka sin egen skog.

I det här artskyddet har man gjort en fördelning i två listor. Det är en lista med arter som inte ska kunna stoppa pågående markanvändning. Det är också en annan lista med de mest sällsynta arterna. Där kan pågående markanvändning stoppas, men då är det väldigt tydligt att det ska gå ut ersättning.

Det viktiga här är syftet. Den ena listan gäller arter där pågående markanvändning inte ska kunna stoppas, eftersom syftet med markanvändning är att man använder sin skog och sin mark. Därför är det tillåtet att fortsätta. Men, fru talman, det är förbjudet att till exempel gå ut och plocka fågelägg, skjuta fåglar eller annat – rätt och slätt förstöra och begå miljökriminalitet på riktigt. Det är det som är skillnaden mellan de två listorna. Pågående markanvändning är alltså lagligt. Det får man fortsätta med. Syftet är jätteviktigt här.

Det kom ett inlägg tidigare i debatten om bland annat tid för ikraftträdande. Det ska ske så snart som möjligt, när det har hanterats. Men det måste göras i rätt ordning, för att man ska kunna göra prövningen gentemot EU-kommissionen.

Av dem jag har pratat med är det ingen som tror att EU-kommissionen kommer att hävda att det här är statsstöd, utan man tror att det kommer att fungera.

Den andra delen gäller finansiering. Det här är en rättighetslagstiftning. Det spelar alltså ingen roll hur mycket pengar som regeringen har avsatt i budgeten, för om någon markägare blir stoppad ska pengarna ut. Det är en rättighetslagstiftning, och det fungerar alltså så.

Utöver detta fortsätter jobbet inte minst på EU-nivå. Det handlar om att göra en förändring i fågeldirektivet. I vissa delar är man nere på påverkan på individnivå, alltså enskilda fåglar. På den nivån kan vi inte ha det. Regeringen arbetar med att skyddet ska peka på populationsnivå, det vill säga hela populationen av fåglar – inte på individnivå. Det är det normala. Regeringen jobbar för att det här ska komma på plats inom EU-lagstiftningen så att artskyddet inte ska bli mer ingripande än vad det är – eftersom det nu går alldeles för långt.

Med dessa förändringar hoppas jag att vi ändå kommer dit att markägaren kan lita på staten. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Malin Larsson för frågan.

Nu är kanske Malin Larsson en debatt för tidigt ute. Delar av det som Malin Larsson lyfte fram i sin fråga berör egentligen nästa debatt om skogspropositionen.

Vad gäller att samordna dessa frågor är en anledning till att artskyddet inte var med i skogspropositionen förhoppningen att det skulle tas fram tidigare. Det var grunden till att frågorna inte antogs som ett paket. Samma fråga som Malin Larsson framförde ställde även vi. Svaret var att artskyddet togs fram för att det skulle köras i ett parallellt spår för att man förhoppningsvis ska komma snabbare framåt.

Fru talman! Låt oss börja med frågan om artskyddet. Det tillsattes en artskyddsutredning under januariavtalet. Det var en utredning som tog en ände med förskräckelse. Det var verkligen ingenting att bygga vidare på för att få ett regelverk om artskyddet där tilliten kunde byggas upp mellan skogsägare och staten. Utredningen hade en enorm slagsida åt det som jag hävdar är fel håll. Om jag ska vara ärlig tror jag att även Malin Larsson tyckte att stora delar av den utredningen lutade åt fel håll. Det var ingenting vi kunde bygga vidare på, utan vi var tvungna att få igång en ny utredning.

Tanken var att man skulle köra parallellspår just för att det skulle gå fortare. Om Malin Larsson frågar undertecknad skulle jag absolut önska att det hade gått fortare. Det råder inga tvivel om det.

Jag håller med i frågan om olika typer av natur. Det var något som Miljömålsberedningen tog upp. Jag satt inte med i beredningen den här gången. Det är den enda miljömålsberedning sedan 2018 som jag inte har varit en del av. Eftersom jag inte var med i beredningen var jag inte heller med i diskussionerna, men jag vet att det var långtgående diskussioner om definitioner av naturtyperna.

Det är jätteviktigt att vi hittar definitioner som blir likalydande. Det handlar ändå om EU-regelverk, och då måste vi behandla skogen på likartat sätt. Vi svenskar ska inte återigen vara Bror Duktig och gå betydligt längre än vad EU-regelverket kräver. Tyvärr ser vi alldeles för ofta att vi svenskar vill vara duktiga, och då går vi längre än vad som krävs. Dem vi förstör för är oss själva. Därför är det jätteviktigt att vi lägger oss på samma nivå och därmed gör någon form av minimiimplementering och inte går för långt. Det är mycket viktigt om vi ska få rättssäkerhet och långsiktighet i skogsfrågan.

Fru talman! Jag tackar Rebecka Le Moine för frågorna.

Vi ser rödlistan som ett ganska trubbigt instrument, och användningen av rödlistan borde förändras i grunden.

Rebecka Le Moine säger att vi ger skogsindustrin fri lejd. Nej, det är inte skogsindustrin vi tänker på i första hand utan Sveriges 330 000 enskilda markägare, för det är de som verkligen drabbas.

Det är dock ingen tvekan om att också skogsindustrin drabbas. Jag har besökt sågverk i landet som har stått still i många dagar för att de inte har virke. Artskyddet har satt stopp för planerade avverkningar, och därmed får de inte in virke. Detta drabbar inte bara det lokala sågverket utan också dem som bor och verkar på bygden. Folk blir utan arbete, och skatteintäkterna blir lägre. Det är alltså många som drabbas.

I debatten låter det som att vi bara håller skogsindustrin under armarna. Självfallet är skogsindustrin jätteviktig för Sverige, och det är ingen tvekan om att skogsbruket verkligen har varit med och byggt upp AB Sverige. Men till syvende och sist handlar det ändå om ägande- och brukanderätten för den enskilda markägaren, för det är markägaren som verkligen hamnar i kläm om avverkningen stoppas och han eller hon dessutom inte får ersättning.

Det viktigaste är dock att se till att markägare får bruka sin egen mark.

Fru talman! Det svänger fort i hockey! I ledamotens första inlägg var skogsindustrin inget värd, men i andra inlägget var bolagen duktiga.

Orsaken till att jag tog upp just rödlistan var att Rebecka Le Moine själv tog upp den i sin replik.

Ja, jag har sett kalhyggen. Jag bor i Värmland och är själv skogsägare, så jag vet mycket väl hur kalhyggen ser ut.

När det gäller igenväxning, vem är det som ser till att marken inte växer igen? Jo, det är skogsägaren, som sköter sin mark och som inte heller vill ha igenväxning, för som skogsägare vill man ha högkvalitativ skog så att man får fina sågstockar till bra virke. Och det man inte kan göra sågtimmer av går till massaved och annan produktion.

De som verkligen gör ett jobb för biologisk mångfald är alltså Sveriges 330 000 skogsägare, som sköter sin skog och bland annat ser till att den inte växer igen. Både skogsägare och skogsindustri borde därför få medalj i stället för ständiga klagomål om hur hårt de går åt sällsynta arter.

I det rödlisteindex som finns kan man ligga mellan 0 och 1, där 1 är absolut bäst. Sveriges värde är 0,99, alltså nästan i topp. Och det är inte i skogen som arter i Sverige dör ut, utan det sker på andra ställen, bland annat i sandmarker.

Det är jätteviktigt att vi håller oss till vad forskningen säger, även den forskning vi inte gillar att lyssna på.

(Applåder)