Fru talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Jag ska försöka ta tillfället i akt att sammanfatta åtta års skogsdebatterande, eftersom detta är det sista jag gör i kammaren. Det är väl ingen hemlighet att jag hela tiden har stått upp för äganderätten, alltså för individens frihet att bruka det man äger.

Vi har många gånger hänvisat till den skogsproposition som blev verklighet 1993. Den handlade om frihet under ansvar. Den skogspropositionen baserades på en utredning som leddes av en moderat riksdagsledamot, Sven Eric Lorentzon.

Det var väl ingen överraskning att en moderat landade i just frihet under ansvar, för det är precis det som är hela grunden för skogen och vårt brukande av den.

Jag har i många debatter stått här och talat om att vi behöver komma tillbaka till besluten som vi fattade då. Vi har sedan dess haft ett antal ministrar som har sagt att skogspolitiken ligger fast. Men det har snarare varit raka motsatsen, fru talman. Skogspolitiken har inte legat fast, för även om inte lagar och annat har ändrats har uttolkare, domstolar och myndigheter uppfattat frihet under ansvar på ett helt annat sätt.

Också EU har sedan vi gick med där påverkat svensk skog på väldigt många olika sätt – trots att skogen inte är en EU-gemensam fråga. Men skogen går ju att inrymma i många andra delar.

Jag som själv är skogsägare känner ganska ofta att debatten med människor som kanske inte är skogsägare och inte rör sig så nära skogen blir väldigt känslomässig. Man lägger känslor på sina tankar om skogen, och det är direkt felaktigt. Jag som skogsägare älskar såklart min skog, vilket gör att jag brukar den på ett förståndigt och hållbart sätt. Och jag tror inte att jag på något sätt är unik bland skogsägare. Jag tycker att det är kul att ha många arter i min skog. Jag tycker att det är kul att ha mångsidighet i mitt brukande. Men på sista raden är det också så att jag har räntor och amorteringar att betala. Jag behöver också bruka min skog och få in pengar på mitt skogsbrukande. Det här glöms ganska ofta bort i debatten, tror jag.

Ibland talar man också illa om skogsindustrin. Men skogsindustrin är ju garanten för att vi skogsägare har en inkomst från vår skog i dag. Svensk skogsindustri har också varit en mycket stor del av grunden till Sveriges framgång. Jag skulle säga att skogen och gruvorna är grunden till svensk framgång. Senare har det tillkommit andra delar, men i grunden är det skogen och gruvorna som har burit upp Sverige och svenskt välstånd.

För att återkomma till hur det ibland låter i debatten: Skogsindustri har nästan blivit ett skällsord, som att det skulle vara något negativt och att det finns någon form av vinstjakt och så vidare som är utanför alla biologiska gränser. Jag håller inte med i de delarna.

Därför är jag glad för att den skogsproposition som vi debatterar i dag och ska fatta beslut om i morgondagens votering är det första steget för att komma åter till frihet under ansvar. Det har varit en framgångssaga. Det har varit något som svenska skogsägare har levt upp till på ett framgångsrikt sätt och som de har varit stolta över att bära genom åren. Det är dit vi måste komma tillbaka.

I skogsdebatten har vi också år efter år pratat om hur mycket pengar som ska gå åt, hur mycket skog vi ska avsätta och hur mycket vi ska inskränka enskilds möjlighet till brukande. Jag skulle vilja säga att det borde vara precis tvärtom. Ju mindre vi gör den här budgeten och ju mindre vi inskränker individens frihet i dess ägande och brukande, desto mer av höga miljövärden kommer att skapas. De kommer också att bestå. De kommer att bestå över lång tid om vi tar bort pekpinnar och slutar att lägga oss i allt som hör till individens frihet.

Det kommer såklart alltid att finnas skogsägare som inte gör allting perfekt, men i vilken bransch i samhället finns det inte sådana? Merparten av de 330 000 skogsägarna i Sverige gör saker och ting otroligt bra.

Någon sa tidigare att det inte är i skogsbruket som arterna utrotas, utan det är någon annanstans. Ja, i mångt och mycket handlar det om sandmarker, som nämndes, men också om igenvuxna betesmarker. Det är betesmarker som man i dag tycker är jobbiga att bruka på grund av för hög rovdjursförekomst. Betesmarkerna är en del där vi på olika sätt har fått vår äganderätt inskränkt.

Jag kommer ihåg när vi i samband med Sveriges EU-inträde började med Natura 2000-områden. Det här var något som lät väldigt bra. Det lät som att det var ett bra sätt för oss att ta ansvar för miljön och så vidare. Och det hette på den tiden, hör och häpna, att det inte skulle innebära några inskränkningar. Jag skulle vilja säga att de markägare som hakade på i ett tidigt skede och ville ha in sina marker i Natura 2000 inte känner så i dag. De känner inte att det inte innebär några inskränkningar, för i de här Natura 2000-områdena får man inte längre göra som man vill. Utanför dem har det dessutom uppkommit buffertzoner på marker där man inte heller får göra som man vill för att de ligger i närheten av ett Natura 2000-område. Jag kan fortsätta och rabbla upp mer och mer av olika saker.

Här inne säger vi att äganderätten ligger fast och är stark. Ändå läser vi gång på gång i jordbrukspressen om olika typer av inskränkningar i det enskilda ägandet och hur man blir begränsad. Man ska återkomma med olika typer av journalföring och så vidare.

Staten ska lägga en död hand över brukandet, precis som sades här tidigare, för någon tror att staten är bättre på att sköta det som individer har skapat under flera hundra år – det som jag som åttonde generationen hemma på gården med stolthet bär vidare till nästa generation, till min lille kille. Men jag vill inte att staten lägger sig i med pekpinnar och säger vad som är bra och vad som inte är bra, för jag tror inte att det är vägen till framgång.

Det har också visat sig sedan vi lade om skogspolitiken från en väldigt reglerad skogspolitik till en med mer frihet under ansvar att markägare och skogsägare har rört saker åt rätt håll. Och nu tar vi återigen bort de här pekpinnarna.

Det har också diskuterats här i dag att det fattas pengar. Det är för lite pengar i budgeten för att skydda natur. Vi moderater har varit tydliga ganska länge: Öka inte andelen natur som inte brukas! Ge i stället frihet, så kommer höga naturvärden att finnas i mycket mer av skogen – även den brukade skogen! Vi som lever och verkar i naturen vet att det är så. Det är så det blir. Men för dem som inte lever nära och i den svenska naturen låter det som en utopi.

Det är också därför vi har våra skiljaktigheter här inne. Man sätter känslor på något som någon annan äger. Ibland har vi kallat det skogssocialism. Jag kallar det i stället okunskap, för det är precis det det handlar om.

Fru talman! Jag ska gå in för landning. Jag yrkar återigen bifall till ett första steg tillbaka till den frihet under ansvar som har tjänat oss väl.

Jag hoppas att ni härinne kommer att ta ert ansvar efter valet. Gör ni inte det kommer jag att jaga er – med klokskap, såklart, om hur det ser ut där ute i verkligheten för oss som lever och verkar tillsammans med naturen.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Elin Nilsson, för flera spännande år och roliga diskussioner! Jag tycker också att vi har gjort framsteg i många av frågorna.

Om jag ska blicka framåt 30 år vill jag att vi ska ha gått tillbaka till det som var grunden för det vi försöker att återupprätta nu. Jag tror att det är absolut nödvändigt, för vi hör hela tiden att det är väldigt många som vill ha del av skogen och vad skogen kan erbjuda när det gäller produkter och så vidare – produkter och upplevelser som jakt till exempel. Allt detta ska levereras i den svenska skogen.

Vi har också kunnat leverera detta under lång tid, men det har då varit frihet under ansvar, så om det är någonstans vi ska vara på väg är det tillbaka till dessa grunder. Jag är helt övertygad om att svenska skogsägare också kommer att ta det ansvar som vi från politikens sida vill och kräver att de ska ta.

Snart är jag dock inte på politikens sida längre utan är en av de där skogsägarna som kommer att leverera virke, naturupplevelser, artrikedom och så vidare. Men återigen – det ska vara mer frihet, då kommer det att bli bra.

Fru talman! Tack, John Widegren, för det kanske sista anförandet här i riksdagens kammare. Det är alltid lika uppskattat; du håller inte i några papper eller något manus, utan du pratar från hjärna och hjärta.

Innan jag ställer min fråga vill jag såklart också passa på att tacka John för alla dessa år tillsammans i miljö- och jordbruksutskottet – åtta år har det blivit. Jag har verkligen uppskattat din kunskap och erfarenhet samt ditt stora engagemang i alla de frågor som rör våra viktiga gröna näringar.

Vi har såklart inte alltid varit överens, eftersom vi tillhör två olika partier. Jag tycker dock faktiskt att vi ofta har haft samma syn på långsiktighet och på att politiken och de beslut vi fattar också ska fungera i verkligheten för dem som lever och verkar runt om i landet – precis som ledamoten sa i talarstolen.

Jag vill rikta ett jättestort tack till ledamoten Widegren för dessa år. Du kommer att vara saknad i både riksdagen och utskottet.

Herr talman! Nu till frågan. Vi behandlar resultatet av skogsutredningen, och vi satt med i en referensgrupp kopplad till denna. Några förslag har presenterats här, men det saknas också en hel del – det finns en del kvar att göra. Min fråga till ledamoten Widegren är alltså: Är du nöjd med resultatet, eller saknar du något och i så fall vad?

Herr talman! Jag och John Widegren satt båda i Miljömålsberedningen, som hade i uppdrag att föreslå hur vi i Sverige ska nå våra åtaganden för biologisk mångfald och upptag av växthusgaser i skog och mark.

I utredningen hade John Widegren närmast som ett mantra att ingen mer skog ska tas ur produktion. Samtidigt är vi i dag i ett läge där förlusten av biologisk mångfald lyfts fram av allt fler som ett säkerhetshot. Den brittiska underrättelsetjänsten har slagit larm om att viktiga ekosystem riskerar att börja kollapsa om bara några få år. Det handlar om ekosystem som vi är beroende av för vår tillgång till mat och vatten.

Ett av de ekosystem som särskilt lyfts fram är de boreala skogarna, alltså nordliga skogar – samma typ av skog som täcker större delen av Sverige. De länder som enligt den brittiska larmrapporten kommer att klara sig bäst är de som investerar i skydd och restaurering av ekosystem.

En rapport från Skogsstyrelsen under våren visade att de oskyddade naturskogarna kommer att vara helt borta om 25 år om dagens avverkningstakt fortsätter. Oersättliga naturvärden går då förlorade.

I det läget väljer Moderaterna att i den proposition som vi debatterar lägga fram politik som innebär att dessa skogar hädanefter ska kunna avverkas ännu snabbare.

Min fråga är: Ska det vara fritt fram att avverka de sista oskyddade naturskogarna?

Herr talman! Det är alltid underhållande att lyssna på en debatt som far iväg ganska långt ifrån den produkt som vi faktiskt debatterar.

Det var många år som skulle sammanfattas och utvärderas, men något som regeringen och dess företrädare har försökt återkomma till är att man nu plockar bort socialismen från skogsvårdslagen och från sättet vi brukar skogen. Jag skulle gärna vilja fråga ledamoten om han kan utveckla detta.

Vi kan väl gå tillbaka till det vi faktiskt diskuterar och kommer att rösta om i morgon. Det handlar bland annat om ett förslag om att korta den tid som myndigheter har på sig att handlägga ärenden från sex veckor till tre veckor. Jag ser inte riktigt var detta med socialism finns avspeglat i den åtgärden. Jag ser inte heller riktigt hur det skulle kunna vara något som hjälper markägare med deras huvudbry.

Som ledamoten själv redogjorde för har man som markägare ofta långsiktiga perspektiv på sitt brukande. Det är lovvärt. Med relationer till en plats och ett ansvar för en skog tänker man ofta långsiktigt – det handlar kanske om decennier. Man gör en skogsvårdsplan så att man har en plan och en idé om vad som ska hända. Ofta har skogsägaren inte så bråttom att handläggningstiden behöver vara tre veckor i stället för sex veckor. En sådan brådska är i alla fall inget som jag har uppfattat som det största problemet för Sveriges 330 000 skogsägare.

Jag skulle därför vilja veta varför man genomför den här reformen, varför man har så bråttom och på vilket sätt det går att koppla till socialism.

Herr talman! I den förklaringen finns det ju inte ett spår av vad den här skogspropositionen handlar om. Det finns ingenting som handlar om skydd av skog i den här skogspropositionen.

Att halvera handläggningstiden innebär att gå från ett läge där Skogsstyrelsen har möjlighet att granska 1–2 procent av alla avverkningar innan skogen avverkas till ett läge där de troligtvis kan granska en ännu mindre andel. Vad man gör då – vilket jag tycker att regeringen skulle kunna vara lite mer transparent med, herr talman – är att lämpa hela ansvaret över på skogsägaren. Nu blir det skogsägaren som får stå till svars om myndigheterna inte hinner granska. Kunskapskravet är nämligen kvar.

Vi har kvar miljöbalken och artskyddet – allt det där är kvar – men på väldigt kort tid finns det inte möjlighet att få rådgivning eller tillsyn från Skogsstyrelsen eller andra myndigheter. I stället blir det helt enkelt upp till skogsägaren att känna igen olika arter och indikationer på naturvärden i sin skog. Något som har tagit mig en utbildning på fem år att lära mig förväntas nu samtliga av Sveriges 330 000 skogsägare kunna. Kan de inte det är det de som står där med risken för straff.

Att halvera tiden och ta bort tillsynen – ta bort Skogsstyrelsens hjälp – innebär alltså att lägga över ett oerhört stort ansvar på skogsägaren. Det har inte riktigt med frihet utan bara med krav att göra.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 7, som handlar om konsekvensanalys och uppföljning.

Skogen har byggt Sverige. Den har gett jobb, exportintäkter och välstånd, och den har varit grunden för bruksorter, familjeföretag och landsbygder över hela vårt land. Den kommer också att vara minst lika viktig i framtiden, när vi ska ställa om till ett fossilfritt samhälle. Därför behöver Sverige en skogspolitik som håller över tid. Vi behöver en politik som värnar både produktion och miljö och som förenar brukande och bevarande.

År 1993 fattade riksdagen ett historiskt beslut när produktionsmålet och miljömålet i skogspolitiken jämställdes. Det var en viktig insikt då, och det är en viktig insikt i dag. Skogen är inte antingen virkesproduktion eller biologisk mångfald, utan den är både och.

Sedan dess har mycket positivt hänt. Naturhänsynen har utvecklats. Kunskapen har ökat. Certifieringssystem har vuxit fram. Frivilliga avsättningar har blivit en naturlig del av skogsbruket. Fler markägare arbetar aktivt med naturvård samtidigt som de bedriver ett produktivt skogsbruk. Det visar att vi kan bruka och bevara samtidigt. Det är den balansen vi socialdemokrater vill värna.

Herr talman! I dag behandlas regeringens proposition om ett tydligare regelverk för aktivt skogsbruk. Det finns delar i propositionen som vi välkomnar. Vi har länge påpekat att det finns skogsägare som hamnat i kläm mellan olika regelverk och myndighetsbeslut, och vi har länge krävt tydligare regler. Vi har dessutom länge krävt att den som får stora inskränkningar i brukandet av sin mark också ska kunna få ersättning. Därför välkomnar vi att regeringen nu försöker lösa delar av dessa frågor.

Samtidigt måste det sägas att regeringen kommer alldeles för sent. I stället för ett samlat grepp om skogens framtid har vi fått en rad olika förslag utspridda över mandatperioden – artskyddet för sig, ersättningsfrågorna för sig och skogsutredningens förslag för sig. Det hade behövts ett helhetsgrepp där brukande, biologisk mångfald, klimat och markägares rättigheter vägs samman.

Herr talman! Vi socialdemokrater delar regeringens ambition att skapa tydligare regler, men tydlighet uppnås inte genom att man flyttar över mer ansvar på den enskilde markägaren – tvärtom finns det risk för att osäkerheten ökar då. När samrådsskyldigheten förändras måste man följa upp konsekvenserna noggrant. Skogsägare ska veta vilka regler som gäller. De ska inte behöva gissa eller anlita jurister för att förstå vad som förväntas. Därför vill vi se en ordentlig uppföljning av de nya reglerna.

Vi säger också nej till regeringens förslag att korta tiden mellan avverkningsanmälan och avverkning från sex till tre veckor. Myndigheterna måste ha tid att göra sitt arbete, särskilt nu när de har varit överhopade av överklaganden. Rättssäkerhet och kvalitet får inte bli en bricka i jakten på snabbare processer.

Herr talman! Skogen är också en av våra viktigaste framtidsnäringar. När världen ska minska beroendet av olja, kol och gas kommer efterfrågan på förnybara råvaror att öka. Trä kan ersätta stål och betong. Skogsråvara kan bli biodrivmedel, kemikalier, textilier och nya material. Här finns enorma möjligheter för oss i Sverige, men då måste vi göra mer än att bara producera råvara. Vi måste öka förädlingsvärdet och investera i innovation, forskning och ny teknik. Vi måste bygga mer i trä, och vi måste skapa fler jobb i hela värdekedjan. Det är så vi stärker både konkurrenskraften och landsbygden.

För mig som representerar Västernorrland är detta särskilt tydligt. Skogen skapar jobb långt utanför själva skogsbruket – i sågverk, massaindustri, transportföretag, verkstäder och hamnar. Varje avverkning ger ringar på vattnet genom hela samhället. Därför är skogen inte bara en miljöfråga utan också en jobbfråga, en välfärdsfråga och en landsbygdsfråga.

Herr talman! Vi måste också tala om människorna som arbetar i skogen. I dag ser vi hur alltmer av planterings- och röjningsarbetet utförs av utländsk arbetskraft. Många gör ett viktigt arbete, men samtidigt vet vi att det finns exempel på dåliga arbetsvillkor och osund konkurrens. Vi riskerar också att tappa svensk kompetens och kunskap om skogsvård. Det är en utveckling som vi inte kan vara nöjda med.

Svenska löner och svenska arbetsvillkor ska gälla även i skogen. Vi behöver utbilda fler människor för de jobb som finns inom plantering, röjning och skogsvård. Vi ska konkurrera med kunskap och kvalitet, inte med låga löner.

Slutligen, herr talman: Skogen är en av Sveriges största tillgångar. Den ska brukas och utvecklas, men den ska också lämnas vidare till kommande generationer i minst lika gott skick som när vi själva tog emot den.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Det talas en del om tillit och rättssäkerhet. Lägger man detta bredvid den proposition som vi nu debatterar uppstår en väldigt stor diskrepans. Det som föreslås är att man ska ta bort kopplingen mellan en avverkningsanmälan och samråd enligt miljöbalken. Det kan låta frestande och som en förenkling, men vad som inte framgår av ledamotens anförande är att man nu lägger detta ansvar på varenda markägare i Sverige.

Som hjälp talar regeringens företrädare om en så kallad uttömmande lista, något som det även talas om i propositionen, över vilka arter som ska få markägarna att själva inse när det enligt miljöbalken krävs ett samråd. Denna uttömmande lista förväntas innehålla alla de arter som man anser vara tillräckligt hotade. Det fantiserar regeringens företrädare åtminstone om.

Herr talman! Det är bara det att en sådan inventering, ett sådant kunskapsunderlag och sådan information inte finns. Efter att ha jobbat som naturvärdesinventerare i konsultbranschen vet jag också vilket omfattande arbete det skulle innebära att göra en uttömmande lista.

Det som inte framgår av ledamotens anförande är att man tar fram en ram men inte fyller den med ett specifikt innehåll. Det står med bara en mening eller två i propositionen att man skjuter på införandet av detta, eftersom remissinstanser som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har varit väldigt tydliga i sin kritik om att det här är helt verklighetsfrånvänt.

Man pratar mycket om att göra det enklare, men man lägger ett enormt och helt orimligt ansvar på markägaren.

Herr talman! Det finns en mängd olika viljor hos Sveriges skogsägare. Inte minst har vi de som värnar sin plats och vill ta ett stort ansvar.

På ett år kom det in 556 anmälningar om frivilligt skydd. Man vill skydda sin skog. Men det finns inte pengar, för den här regeringen har över en natt raserat den tillit som var så viktig. Det gjorde man genom att sänka den budgetpost som skulle gå till ersättning till markägare.

Viljan och intresset hos markägare är enormt. Men pengarna som Tidöregeringen har velat skjuta till för att tillgodose detta och gå markägarnas önskan till mötes har inte funnits.

Det finns en skillnad på markägare och markägare. De som är naturintresserade är inte en målgrupp för den här regeringens förslag. Men om man är intresserad av att få till ett större flöde och ännu större volym, utan att något hindrar flödet, är regeringssidan villig att göra vad som helst.

Jag tycker, herr talman, att vi ska komma bort från det. Vi måste se att det finns olika viljor hos markägare. Vi måste kunna tillgodose och ge möjligheter också till dem som vill skydda sin skog.

Herr talman! Den ordning efter vilken man kompletterar med kunskap om vilka arter som finns på en plats ändras egentligen inte någonstans med den proposition som företrädaren här står bakom. Det enda man gör är att korta tiden och låter markägaren få ett ännu större ansvar och därigenom kan bli straffskyldig i efterhand. Det är inte att bygga tillit, utan det är att rasera den.

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 5.

Svensk skog är en motor i vår välfärd och ett fundament för vår landsbygd. Skogsnäringen skapar i runda tal 120 000–130 000 jobb om man har en bredare definition och inkluderar indirekta arbetstillfällen. Exportvärdet är över 150 miljarder.

Det handlar om skogsentreprenörer i Norrlands inland, sågverksarbetare i Småland och ingenjörer inom massa- och pappersindustrin. För hundratals glesbygdskommuner är skogen skillnaden mellan en levande bygd med skolor och service eller avfolkning.

Mot bakgrund av detta är det oerhört positivt att Göran Örlanders utredning nu börjar bli verklighet. Detta är en del i arbetet. För första gången på länge har vi ett arbete med skogspolitiken som pekar ut en tydlig riktning mot enklare regelverk, ersättning till markägare som inte tillåts bruka och förslag som syftar till att öka tillväxten i näringen.

Herr talman! Ska skogsnäringen kunna fortsätta att generera jobb och tillväxt handlar det om att odla mer, gödsla smartare och att stärka den privata äganderätten med mera så att vi kan maximera skogens förmåga att binda kol och ersätta fossila produkter. Att då säkerställa tillgång till råvara är fullständigt grundläggande.

Herr talman! Sverigedemokraterna står bakom propositionen som innehåller en lång rad viktiga och önskvärda förslag. Färre samråd ska krävas för skogsbruksåtgärder, och kostnaderna som markägare kan råka ut för på grund av kunskapskravet begränsas. Sekretessen till skydd för djur- och växtarter ändras så att markägare får ta del av den information som behövs för att avgöra om samråd krävs.

Skogsstyrelsens beslut enligt skogsvårdslagen ska överklagas till en mark- och miljödomstol i stället för till en förvaltningsdomstol. Tiden som miljöorganisationer har för att överklaga kortas, och Skogsstyrelsen ska ges partsställning när miljöorganisationer överklagar myndighetens beslut.

Herr talman! Vi skulle gärna se fler förenklingsförslag. Det borde exempelvis bli väldigt mycket svårare att överklaga för miljöorganisationer. Vi behöver slå vakt om den frihet under eget ansvar som vi haft i Sverige sedan skogsvårdslagen beslutades 1993 och som under de senaste decennierna alltmer kommit att inskränkas.

Friheten inom svenskt skogsbruk har fungerat som en motor för tillväxt. När skogsbrukare ges förtroende att förvalta sin mark utifrån lokala förutsättningar i stället för stelbenta regleringar skapas förutsättningar för investeringsvilja, innovation och naturhänsyn.

Sverigedemokraterna anser dock att man hade kunnat skruva upp frihetsgraderna mer. Vi hoppas att det fortsatta arbetet ska ha den riktningen.

Det enklaste sättet att minska byråkrati i det svenska skogsbruket är att höja arealgränsen för anmälningsplikt vid avverkning, där gränsen i dag ligger på en halv hektar.

Av Göran Örlanders utredning framgår att 35 procent av anmälningarna om avverkning endast omfattar 10 procent av arealen. En generell höjning till två hektar skulle innebära att 35 000 anmälningar undantas från kravet på underrättelse. Detta skulle innebära en kraftig minskning av antalet ärenden samt en stor minskning i arbetsbörda för enskilda markägare och för Skogsstyrelsen samtidigt som 90 procent av arealen inte skulle beröras.

Sverigedemokraterna anser att enskilda markägare med mindre brukningsenheter än 50 hektar produktiv skogsmark bör undantas från kravet på underrättelse om avverkning och anmälan för samråd om avverkningen totalt inte överstiger två hektar.

Kravet på återbeskogning av skogsmark efter avverkning, efter skada eller annat skäl till att marken inte producerar virke borgar för god skoglig produktion och är bra. Det finns dock ett par situationer där viktiga miljövärden drabbas negativt av kravet på återbeskogning.

Vi sverigedemokrater tror att man skulle kunna skruva upp frihetsgraderna även här. Vi föreslår därför att ett undantag görs för kravet på anläggning av ny skog i dessa situationer så att det blir frivilligt att göra det.

Det gäller bland annat ökad frihet att anlägga och vidmakthålla skogsbryn med en mjuk övergång mellan skog och jordbruksmark och frihet att låta biologiskt värdefulla öppna miljöer som uppstår naturligt på delar av hyggen förbli oplanterade.

Sverigedemokraterna vill se större frihetsgrader i skogen. Vi litar på skogsägarna.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Malin Larsson, för frågorna!

Sverigedemokraterna vill inte skydda mer skog. Vi tycker att vi snarare kan titta på skog som i dag är under skydd och se om den kanske kan ställas om till produktion i stället. Däremot ska vi skydda bättre.

I södra Sverige har vi inte alls lika mycket skydd i dag. Det är inte särskilt konstigt att det är så. Det bor väldigt många människor i de områdena, och det finns inte lika mycket skog.

Det är snarare ett problem att vi skyddar alltför mycket skog i norra Sverige, vilket hämmar utvecklingen. Det är till skada för skogsnäringen. Man behöver tillgång till råvara.

Detta är någonting som skulle kunna skapa ökad framtidstro i Norrland. Jag uppfattar, tvärtemot vad Malin Larsson redogör för, en tilltagande framtidstro även i Norrland. Man ser den inriktning på politiken som finns här som strävar mot ökad tillväxt, ökat välstånd och minskat fokus på bidrag.

Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för frågorna!

Jag tror att det helt enkelt handlar om balans. Man måste försöka balansera olika intressen mot varandra. Vi är nog samtliga här i kammaren överens om att skogen har viktiga rekreationsvärden. Det finns viktiga värden vad gäller artrikedom, djurliv och så vidare.

Sedan handlar ju allting om hur mycket man ska skydda. Det är inte nödvändigtvis så att allt blir väldigt mycket bättre bara för att man skyddar mer mark.

Vi sverigedemokrater har exempelvis verkat för ett särskilt projekt för att rädda hotade trädarter, alm och ask. När vi frågade det miljöpartistiska statsrådet fick vi höra att lösningen på detta låg i att den dåvarande regeringen ökade budgetmedlen till skydd av natur. Men vi vet att detta inte skulle ha hjälpt de här arterna. Nu däremot, när vi har fokus på innovationer, teknik och växtförädling, finns det hopp för alm och ask.

Lösningen ligger inte alltid i att skydda mer och mer, för Sverige kan inte vara ett museum. Sverige måste ha lagom mycket skydd, och vi sverigedemokrater anser att man har gått lite för långt på flera håll i landet. Det har dessutom blivit alltför stora inskränkningar gentemot markägare.

Vi måste därför skifta balansen något. Det betyder naturligtvis inte att man ska ta bort alla rekreationsområden i vårt land, utan tvärtom: De ska naturligtvis finnas kvar. Det råder ingen brist på mark i Sverige. Det finns områden att ströva omkring i, och det kommer det att finnas även om Sverigedemokraterna skulle få egen majoritet i den här kammaren.

Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för synpunkterna!

När vi talar om balans måste man samtidigt någonstans tala om verklighetsuppfattning. Då handlar det helt enkelt om vad man tycker är en rimlig nivå av skydd. Jag kan reflektera över att vi har väldigt mycket mer skyddad mark i Sverige i dag än vi hade 1993, 2006 eller 2010 för den delen. Vi har hela tiden förflyttat oss mot en politisk realitet med betydligt mer skydd.

Frågan är var balansen ska ligga någonstans. Sverigedemokraterna menar att man har gått för långt. Nu måste vi försöka hitta så bra områden som möjligt att skydda, och inte fokusera på ökade arealer. Vi har redan olika former av områdesskydd i Sverige på majoriteten av vår yta. Det är därför det är så viktigt att vi kommer tillbaka till den situation vi hade för skogsbruket 1993. Det är därför det är så viktigt att vi kan reformera även strandskyddet så att vi kan få rimligare avvägningar mellan enskildas friheter och naturhänsyn.

Herr talman! Elin Nilsson ondgjorde sig i sitt anförande över Vänsterpartiets skogspolitik. Om man tittar på Naturskyddsföreningens valenkät kan man dock få intrycket att vi egentligen är ganska överens om mycket när det gäller skogen.

I enkäten har alla riksdagspartier fått ta ställning till en rad olika miljöpolitiska förslag. Några av dem berör skogen. Bland annat finns ett förslag om att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa att de ges ett strikt skydd senast 2030. Trots att samtliga av dessa skogar ska vara skyddade till 2030 enligt EU:s strategi för biologisk mångfald är många av Sveriges ur- och naturskogar ännu oskyddade.

Ett annat förslag är att säkerställa att 30 procent av Sveriges land- och vattenområden skyddas till 2030. Skyddet måste vara långsiktigt och representativt för Sveriges olika naturtyper.

I båda fallen har Liberalerna svarat att de håller med. Jag har väldigt svårt att få ihop det med partiets agerande under mandatperioden. Den proposition vi debatterar i dag kommer ju snarare att försvåra möjligheterna att skydda ur- och naturskogar eftersom tiden från avverkningsanmälan till avverkning kortas, vilket minskar möjligheten att agera när naturskogar hotas av avverkning. Regeringen har också under mandatperioden skurit ned på skydd av natur.

Jag har också väldigt svårt att förstå svaren från Liberalerna i enkäten i relation till partiets agerande i Miljömålsberedningen, där just de här förslagen fanns på bordet och hade kunnat läggas fram i betänkandet om inte Liberalerna hade stoppat dem.

Därför vill jag fråga Elin Nilsson: Var står Liberalerna egentligen? Ska naturskogarna skyddas eller inte?

Herr talman! I så fall undrar jag vilka initiativ regeringen och Liberalerna har tagit den senaste mandatperioden för att se till att de oskyddade ur- och naturskogarna skyddas. Jag känner inte till några sådana initiativ. Det är snarare så att den proposition vi här debatterar som sagt kommer att försvåra eftersom tiden från en avverkningsanmälan till att avverkningen får påbörjas kortas, vilket minskar möjligheten att agera när man ser att en naturskog är på väg att avverkas.

Som jag var inne på tidigare hade ju Miljömålsberedningen chansen att lägga fram förslag som skulle ha kunnat innebära att alla de här oskyddade skogarna hade skyddats. Men Liberalerna valde att stoppa det. När man hade möjligheten att göra något åt detta valde man alltså att inte göra något.

Jag vet inte varför Elin Nilsson blandar in äganderätten i detta. Jag ställde ingen fråga om äganderätten. Vänsterpartiet har inga som helst förslag om att förändra något i äganderätten. Detta handlar om att vi behöver skydda de mest värdefulla skogarna, och det krävs agerande från regeringen för att det ska ske.

Herr talman! Det talas en del om äganderätten och annat, och man beskyller Miljöpartiet för att ha en galen politik och liknande. Det är klart att den inte riktigt går hand i hand med den propaganda som man har tagit till sig från skogsindustrin. Och den går inte hand i hand med det som den varma gemenskapen härinne brukar tala om.

Men faktum är, herr talman, att vi inte diskuterar äganderätten. Äganderätten är grundlagsskyddad. Det skulle krävas två likadana beslut i två val efter varandra för att upphäva den.

Vi pratar dock om flera andra saker. Och en fråga som jag tycker är väldigt viktig att ställa och få svar på är varför Liberalerna väljer att berätta utåt, för vissa målgrupper, att man står upp för att skydda ur- och naturskogarna i Sverige. Varför åker Liberalernas miljöminister på FN-möten och säger att Sverige ska driva en politik för att skydda 30 procent, för att senare i denna varma gemenskap snacka ned just de förslagen?

Man lyfter inte ett finger. Man reagerar inte över huvud taget, trots larmrapporterna som säger att om vi inte gör någonting kommer vi inte att ha några ur- och naturskogar kvar i Sverige om 25 år.

Detta är inget tyckande. Det berättar Skogsstyrelsen i sina egna rapporter. De visar också att just urskogarna, som Liberalerna åtminstone till vissa målgrupper säger sig värna, nu avverkas i en allt snabbare takt, i en accelererande takt. Liberalerna har haft möjligheten att åtminstone yppa någon form av åsikt om en förändring man vill se. Men inte ens det har man gjort.

Det är kanske inte rätt att fråga hur man kan överleva som parti, eftersom man kanske inte kommer att göra det nu, vilket gläder mig. Men hur kan man ens leva med sig själv när man säger en sak till en viss målgrupp men sedan verkar i en helt annan riktning?

Herr talman! Jag önskar kanske inte livet ur ett parti, men jag hoppas att väljarna straffar de partier som fundamentalt sviker sina egna ideal och sina vallöften, bland annat genom att krama om Sverigedemokraternas ledare i tid och otid.

Men de sviker också i den här frågan. Södra, som jag tror att man ofta får en bild av som ett kooperativ, är nämligen också skogsindustri.

De väldigt ömmande fallen, som ledamoten talar sig varm för med mycket känsla, är egentligen ett fåtal fall, 20–50 fall om året i Sverige. Medan den här regeringens oansvariga politik, kanske driven av naturhat, har saboterat möjligheten för 500–600 markägare per år. Det här är alltså inte en politik som tar ansvar för Sveriges skogsägare. Det är en politik som ensidigt lyssnar på argument och propaganda från skogsindustrin och som ofta förkläs genom att man lägger fram det i form av skogsägarnas intresse. Men det finns två olika intressen här. För den som läser propositionen och lyssnar blir det väldigt tydligt vems intresse man går till mötes.

Ledamoten sa att det också är för att gynna landsbygden som man vill föra den här politiken. Det är absolut en berömvärd tanke. Men jag vill lägga till: Tänk då på dem som bor och verkar på landsbygden men som får sin skog, hela sin omgivning och sitt landskap förändrat och förstört tack vare att aktieägare från Stockholm vill ha vinst på sina investeringar. Det här är inte en politik som är till för att främja lokalt inflytande utan en politik som flyttar makt från landsbygden till Stockholm.

Herr talman! Skogen utgör livsmiljö för en stor del av den biologiska mångfalden i Sverige och är hem för många hotade arter. Dagens intensiva skogsbruk påverkar många arter negativt, och skogsavverkning är i dag ett av de största hoten mot biologisk mångfald i Sverige. I stället för levande skogar med träd av alla åldrar, en blandning av trädarter och död ved, består våra skogar i dag till stor del av planteringar med likåldriga granar eller tallar som avverkas långt innan de når sin maximala livslängd.

Våra skogar brukas för att ge så hög ekonomisk avkastning som möjligt, och vi har ett skogsbruk som ensidigt prioriterar produktion på den biologiska mångfaldens bekostnad.

Miljömålsberedningen har uppskattat att det finns ungefär 1,5 miljoner hektar urskog och naturskog som inte är skyddade i Sverige. Det här är bland de mest värdefulla skogarna i hela Europa. En rapport från Skogsstyrelsen visar att avverkningen av skogarna är fyra gånger högre i dag än när den här regeringen tillträdde. Gör vi ingenting kan alla oskyddade urskogar och naturskogar vara borta om 25 år, och de kan aldrig ersättas. Det unika gemensamma naturarvet riskerar alltså att bli till papper.

Riksdagen har beslutat om miljömålet Levande skogar, som bland annat innebär att skogens biologiska processer och ekosystemtjänster ska bibehållas, att arter ska ha möjlighet att sprida sig inom sina naturliga utbredningsområden genom grön infrastruktur, att hotade arter ska återhämta sig och att skogens värden för friluftsliv ska värnas. Utvärderingen av miljömålet visar att det inte nås och att utvecklingen går åt fel håll. Vi förlorar naturvärden som inte går att återskapa, och det saknas styrmedel för att säkerställa bevarad biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Många saker skulle behöva göras: Stoppa avverkningen av skogar med höga naturvärden, anta mål och skydda 30 procent av skogsmarken, ställa om skogsbruket i riktning mot hyggesfritt, införa ekonomiska incitament för att låta skogen stå längre innan avverkning och införa effektiva sanktionsmöjligheter för brott mot skogsvårdslagen.

Men hur svarar regeringen på det allvarliga läget? Under mandatperioden har man gjort brutala nedskärningar på naturvården. Resurser till skydd och skötsel av värdefull natur, däribland skog, har kapats sedan regeringen tillträdde.

Miljömålsberedningen hade tidigare under mandatperioden ett viktigt uppdrag om att föreslå en strategi för hur Sverige ska nå åtaganden inom EU och globalt om biologisk mångfald och upptag av växthusgaser. Under arbetets gång fanns en mängd bra förslag som skulle ha stärkt skogens biologiska mångfald och klimatnytta. Tyvärr förkastades de mest betydelsefulla förslagen av högerpartierna, och att betänkandet blev så urvattnat var till stora delar ett resultat av skogsbolagens påtryckningar.

Nu lägger partierna i regeringsunderlaget alltså fram den här propositionen. Där föreslår man bland annat att kopplingen mellan en avverkningsanmälan enligt skogsvårdslagen och en anmälan till samråd enligt miljöbalken ska tas bort. De vill också att tiden mellan avverkningsanmälan och avverkning ska kortas från 63 veckor och att markägarens kostnad för att skaffa kunskap ska begränsas, tillsammans med en rad andra förslag.

Propositionen är ett resultat av regeringens skogsutredning som förra året överlämnade sitt slutbetänkande. Av direktiven till utredningen framgår tydligt att syftet var att öka avreglering och produktion inom skogsbruket. Samtidigt hävdar man att målen för skogspolitiken i skogsvårdslagen där det står att produktions- och miljömål ska vara jämställda ska kvarstå. Det går helt enkelt inte ihop.

Regeringen bortser helt från att vi befinner oss i en kris för både ekosystemen och klimatet och att den samlade kunskapen visar att utvecklingen för miljötillståndet i skogen sedan länge går åt fel håll. I den senaste fördjupade utvärderingen av miljömålet Levande skogar konstaterar Skogsstyrelsen att den främsta orsaken till miljöproblemen i skogsbruket är kombinationen av att det saknas incitament för att värna miljön och att det finns starka ekonomiska incitament för ett produktionsinriktat skogsbruk, samtidigt som politiken ger frihet att prioritera virkesproduktionen.

Skogsstyrelsen konstaterar att den svenska modellen med frihet under ansvar haltar eftersom incitamenten i praktiken bara är inriktade på produktion. I den nyligen publicerade rapporten Biologisk mångfald i skogen slår Skogsstyrelsen fast att tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Bakomliggande orsaker är bland annat ett storskaligt trakthyggesbruk med begränsad miljöhänsyn. Man konstaterar att biologisk mångfald i skogen är en central ekonomisk resurs och att den utgör en grundläggande förutsättning för skogsekosystemens funktion och för leverans av ekosystemtjänster som virkesproduktion, klimatreglering, vattenrening, erosionsskydd, översvämningsskydd och rekreationsvärden.

Minskad biologisk mångfald kan därför få negativa effekter för både miljön och samhällsekonomin. Internationella studier visar att förlust av naturkapital redan i nuläget påverkar finansiell stabilitet och försörjningssystem negativt.

Trots den kris som våra skogars ekosystem befinner sig i väljer regeringen och Sverigedemokraterna att lägga fram en proposition som försämrar skyddet av naturen och den biologiska mångfalden. Kopplingen mellan skogsvårdslagen och miljöbalken försvagas med förslagen, och det riskerar att försämra möjligheterna till hänsynstagande. Genom att förkorta tiden mellan avverkningsanmälan och avverkning försämras möjligheten att ta hänsyn vid avverkningar. Det begränsar också möjligheterna för allmänheten och ideella organisationer att ta del av anmälningar och föra fram synpunkter innan avverkning.

Myndigheten för civilt försvar varnar för att kortare handläggningstid försvårar riskbedömningar kopplade till naturolyckor som ras, skred och översvämningar. Naturskyddsföreningen anser att förslaget försämrar Skogsstyrelsens möjlighet att utöva tillsyn. Svenska Turistföreningen och Svenskt Friluftsliv menar att förslaget försämrar tillsynen och att det riskerar höga natur- och rekreationsvärden.

Vänsterpartiet instämmer i kritiken från remissinstanserna och anser att propositionen försämrar skyddet av biologisk mångfald och försvagar möjligheterna att uppnå ett långsiktigt hållbart skogsbruk. Vi ställer oss endast bakom förslaget om att beslut enligt skogsvårdslagen ska överklagas till mark- och miljödomstol i stället för som i dag till förvaltningsdomstol. Vi tycker att det är rimligt att alla överklaganden samlas i samma domstolsslag, vilket kan leda till en mer enhetlig och effektiv prövning. I övrigt yrkar vi avslag på propositionen.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

(Applåder)

I detta anförande instämde Rebecka Le Moine (MP).

Herr talman! Jag tackar Helena Lindahl för anförandet. Det är alltid trevligt att lyssna på ledamoten när hon pratar skogspolitik. Men ibland när jag lyssnar på företrädare för Centerpartiet låter det som att så länge markägaren får ersättning för en inskränkning i pågående markanvändning är den godtagbar. En tillräckligt stor kassakista verkar vara lösningen på allt. Det gäller artskyddsinskränkningar och ibland även kommande restaureringsplan.

Detta är för mig rent socialistiska tankebanor, där utgångspunkten är att staten tar det staten vill ha och också anser sig ha rätt till det eftersom statens intressen alltid är överordnade individens. Som liberal ryser jag lite bara av att yttra detta.

Är inte ersättning bara en ren hygienfaktor i en rättsstat när det sker en inskränkning, Helena Lindahl? Är det inte minst lika viktigt att antalet inskränkningar blir färre och i större utsträckning än i dag baseras på väl motiverade underlag?

Herr talman! Tack, Helena Lindahl, för svaret! Det är förmodligen nu jag borde fråga ledamoten hur hon och Centerpartiet ska få gehör för detta synsätt bland den skara vänsterpartier som Centern tänker sig regera landet med efter valet. Men jag låter det bero, för om det är något som står klart för alla i den här kammaren är det att Helena Lindahl inte behöver bära rutiga skjortor för att visa att hon alltid är redo att dra en lans för äganderätten och familjeskogsbruket.

Jag tänker i stället passa på att tacka ledamoten för den tydliga röst hon varit för just familjeskogsbruket och äganderätten under sina år i riksdagen, som hon snart lämnar. Helena Lindahl har gjort skillnad, och jag är övertygad om att ledamoten på ett eller annat sätt kommer att fortsätta att göra det.

Det har varit fantastiskt roligt att få lära känna och arbeta tillsammans med ledamoten. Det har vi ju fått göra även om vi just nu tillhör olika sidor av politiken. Ni är alltid välkomna över.

Jag tänker såklart särskilt på våra resor till Ukraina. Om dessa finns det mycket att berätta, men det finns det inte tid för och allt kanske inte heller passar sig här i kammaren. Men särskilt minnesvärt var det när vi av misstag fick närstudera polskt skogsbruk några kilometer från den ukrainska gränsen när vi körde fel och plötsligt befann oss på en mycket dålig skogsbilväg. Jag tror att vi båda då var ganska tacksamma över att vara uppväxta på landsbygden och kunna hantera rätt dåliga vägar.

Tack för allt du har gjort här, Helena Lindahl, och tack för fin vänskap!

Herr talman! I Helena Lindahls anförande fick vi höra om vikten av att öka produktionen och mycket annat. Jag fick också höra lite kritik mot att Miljöpartiet läser upp siffror om att ur- och naturskogar kan vara borta om 25 år. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att upprepa dem. Det handlar om 670 000 hektar skog med oersättliga värden. Det är inte en åsikt, utan det är Skogsstyrelsen som har kommit fram med dessa siffror och denna rapport. Har vi hamnat i ett sådant läge att inte ens våra expertmyndigheters rapporter kan accepteras eller innehållet tas som en sanning är det svårt att hitta en gemensam grund. Detta kommer jag alltså att upprepa vid alla givna tillfällen, för det är viktigt.

Jag går över till mina frågor. Jag tror att vi har ett gemensamt intresse och en gemensam vurm för att markägare i Sverige, skogsägare runt om i vårt land, som vill göra miljönytta och som har en tanke kring sin skog också ska få möjlighet att förverkliga den.

Jag är väldigt bekymrad över lönsamheten för skogsägare i Sverige. Mellan 2011 och 2017 var det 60 procent som gick med förlust. Endast 20 procent gick plus. För Södras typgård ligger vinsten på 2 920 kronor. Det är en siffra som inte står sig särskilt väl om man jämför med andra skogsägare inom EU. Det här är alltså före kapitalkostnader. Min fråga till ledamoten är vilka åtgärder – som kanske inte rymdes i propositionen – som vi, om Centerpartiet fick önska lite, hade behövt få på plats för att öka lönsamheten för den enskilda skogsägaren.

Herr talman! Skogsindustrins jobbskapande bekymrar mig väldigt, för i samma takt som man rationaliserar skogsindustrin rationaliserar man också bort jobb. Jag har besökt sågverk och fått höra om investeringar som ska leda till fördubblad kapacitet och volym. Det man även sa då var att det inte kommer att betyda att dubbelt så mycket skog levereras utan att det kommer att påverka andra och göra att de inte kan blomstra på samma sätt.

Frågan om arbetstillfällen när man tar in dubbelt så stor skogsvolym i sin produktion är också intressant. Antalet arbetstillfällen kommer nämligen att ligga kvar. Man ökar volymen men behåller samma arbetsstyrka, samtidigt som andra sågar läggs ned.

Enligt statistiken jobbar allt färre inom skogssektorn. Antalet minskade med 60 procent mellan 1990 och 2020. Samtidigt som man är glad över att skogsbruket blir mer automatiserat och rationellt försvinner alltså jobb längs den här vägen. Industrin centraliseras också.

Av dem som utför själva arbetet är väldigt få svenska medborgare. Den absolut största delen av dem som är sysselsatta och sköter plantering och röjning kommer från utlandet.

Jag ser detta som två stora utmaningar som skulle kunna få en bättre utveckling om vi ställde om och skapade en mer lokal ekonomi och fler lokala jobb genom ett hyggesfritt och naturnära skogsbruk. Nu ger jag Centerpartiet chansen att svara. Hur ser man på den möjliga utvecklingen?

Herr talman! Jag tänkte faktiskt förlänga lite av det utbyte som vi har haft i de replikskiften som vi har haft här tidigare. Det senaste avslutades med att staten inte ska lägga en våt filt över landsbygden.

Denna dag har riksdagens knappa majoritet röstat igenom att kommuner inte ska kunna ha ett veto mot urangruvor. Att öppna gruvor är verkligen att lägga en våt filt över landskapet. Men då talar regeringen mycket tyst, eller faktiskt inte alls, om äganderätten.

När det gäller utländska gruvor trumfar de företagen äganderätten och historien som människorna på de här platserna har förvaltat, gårdarna som man kanske funderat på att investera i och lämna över till sina barn och barnbarn. Man får i stället leva i ovisshet och med oron att den här platsen kanske kommer att förvandlas till ett gigantiskt gruvhål.

Det har också pratats en del om finansiering och att man måste prioritera. Jag noterar då att man väljer att prioritera bort alla de markägare – de är väldigt många, 556 stycken – som under ett års tid har hört av sig till Skogsstyrelsen och till länsstyrelser och sagt: ”Jag vill gärna skydda min skog.” De markägarna finns. Men det talas väldigt tyst eller inte alls om dem från Tidöpartiernas perspektiv. Det är de markägarna som nu får leva i oro och ovisshet. Kommer man att kunna få ersättning för de höga naturvärden som man på frivillig grund vill och tar initiativ till att skydda?

Svaret är nej, för den här regeringen har sänkt naturvårdsbudgeten – kanske som en hämndaktion mot Miljöpartiet. Men de som drabbas är markägarna, som tvingas stå i kö och leva med den här ovissheten. Deras efterfrågan motsvarar tre års budget av Tidöpartiernas storlek. Detta visar ganska väl regeringens nonchalans mot markägare som inte går i skogsindustrins ledband och som inte väljer att låta skogsindustrin annektera deras skog på sina villkor.

Herr talman! Den här propositionen är en produkt som går ut på att tvinga fram volym, avverkning och leverans rakt ned till skogsindustrin. Det finns inte ett spår av regelförenkling för skogsägare. Det finns inget som möter deras vardag och inget som handlar om att underlätta för de skogsägare som vill ha något annat än kalhyggen.

Herr talman! När de sista naturskogarna avverkas förlorar vi inte bara biologisk mångfald utan också kolinlagring, klimatanpassning, viktiga värden för människors vardag och samhällets långsiktiga motståndskraft. De här förlusterna är i många fall irreversibla.

Det här är något som den brittiska underrättelserapporten varnar för. Utan säkra och funktionella ekosystem får vi ett mindre säkert och funktionellt samhälle. De boreala skogarna pekas faktiskt ut i rapporten som en risk, och det kan vi lätt tänka oss. Om vi är i ett osäkert läge med aktörer som vill Sverige illa och på det ska hantera skogsbränder, översvämningar eller andra former av naturkatastrofer blir vi än mer sårbara.

Enligt ny forskning uppskattas det intensiva svenska skogsbruket ha orsakat en kolförlust som är större än Sveriges fossila utsläpp sedan 1834. Jag tar det igen, herr talman: Utsläppen från ett skogsmissbruk i Sverige under lång tid motsvarar och överträffar utsläppen från förbränning av fossila bränslen sedan 1834.

Det här är något som är fullständigt häpnadsväckande och alarmerande, och det borde kullkasta hela skogsdebatten. Men Tidöregeringen har gjort allt för att bara fortsätta med business as usual.

Sveriges sista naturskogar håller nu på att försvinna. Skogsstyrelsen visar i sina analyser att om dagens avverkning fortsätter kan alla oskyddade naturskogar och kontinuitetsskogar nedanför den fjällnära gränsen, vilket omfattar 670 000 hektar skog med helt oersättliga värden, vara borta om 25–26 år. Och avverkningstakten av de skogar som aldrig skulle avverkas accelererar under Tidöregeringens tid.

Samtidigt ökar klimatförändringarna riskerna både för skogen själv och för samhället. I det här läget väljer regeringen att föra en politik som ökar trycket på skogen, som minskar kontrollen och som försvagar skyddet. Det går i helt motsatt riktning mot vad forskningen säger behövs. Det går också helt emot vad svenska folket efterfrågar.

Det här är förslag som inte gynnar skogsägarna, trots att man försöker klä dem i en sådan retorik. Förslagen som förenklar skogsägarnas vardag och entreprenörskap lyser med sin frånvaro i den här propositionen.

Herr talman! Vi debatterar riktningen för svensk skogspolitik. Den riktning som regeringen nu föreslår leder till mer regelkrångel och mer rättsosäkerhet och till att mer ansvar läggs på den privata skogsägaren. Det här riskerar att leda till att fler avverkningar genomförs som faktiskt bryter mot lagen och de lagar som vi gemensamt stiftar. De här avverkningarna kommer i större omfattning att ske utanför våra myndigheters kontroll.

Herr talman! Jag yrkar avslag på hela propositionen och bifall till reservation 1.

Jag tänkte gå in på några av de förslag som finns. Det första gäller kopplingen mellan avverkningsanmälan och miljöbalken. Regeringen vill ta bort den automatiska kopplingen mellan avverkningsanmälan och samråd enligt miljöbalken. Detta kan låta tekniskt, men i praktiken är det ett omfattande systemskifte.

Herr talman! Dagens ordning är kanske inte perfekt, men den fyller en funktion. Den ger möjlighet att uppmärksamma naturvärden, myndigheter får möjlighet att ingripa och det finns en grundläggande struktur som ger både tillsyn och viss rättssäkerhet. Nu vill regeringen ersätta detta med ett nytt system som i praktiken inte är beskrivet. Det presenteras i några få meningar men saknar konkret innehåll och en ordentlig konsekvensanalys.

Det här är inte seriös lagstiftning, herr talman, och konsekvenserna riskerar att bli mycket allvarliga. När ansvaret flyttas från systemet till den enskilda markägaren blir det markägaren som själv ska avgöra när samråd krävs. Detta innebär en risk för felbedömningar, och det innebär att människor kan hamna i situationer där de oavsiktligt bryter mot lagen med straffansvar som följd.

Det finns inga tydliga regler för hur den nya ordningen ska fungera. Det finns inga konkreta gränsdragningar och ingen tillräcklig konsekvensanalys. Vi ska i riksdagen alltså fatta beslut om en förändring vars faktiska innehåll inte är beskrivet utan ska tas fram i efterhand. Det här är inte en ansvarsfull lagstiftningsprocess.

Det andra förslaget jag vill uppehålla mig vid handlar om att minska tiden från avverkningsanmälan till ett automatiskt godkännande av avverkning. Den processen ser i dag ut så att en markägare anmäler till Skogsstyrelsen vilken yta som ska avverkas, och efter sex veckor kommer ett automatiskt godkännande att börja avverka.

Det här är en helt galen ordning redan som det är, för Skogsstyrelsen hinner på sex veckor inte ens titta på de här ärendena eller besöka skogen. Det kan alltså betyda – och betyder i flera fall – att skogar med höga naturvärden och arter som har ett juridiskt skydd avverkas, trots att de inte ens har blivit granskade. De avverkas i strid med den lagstiftning vi gemensamt har stiftat.

Genom att denna tid kortas till tre veckor kommer Skogsstyrelsen att få ännu mindre möjlighet att bistå med rådgivning och hjälp. Det finns ännu mindre möjlighet för skogsägare som vill vara ansvarsfulla i sitt brukande att faktiskt följa den gemensamma lagstiftningen. En anmälan kan alltså efter tre veckor leda till ett automatiskt godkännande.

Skogsägare har ofta en långsiktighet. De kan ha ärvt sin skog och funnits på platsen i generationer – i flera decennier. Det här är en långsiktig business. Att gå fram med ett förslag som ska korta den avslutande tiden för skogen från sex veckor till tre veckor är ingenting som förbättrar situationen för den privata markägaren. Man har haft år på sig att tänka igenom de här besluten.

Fru talman! Jag ska ge lite bakgrund och kontext. Vi har i Sverige en industri som är överetablerad. Det handlar om magar som inte går att mätta ens om vi skulle avverka hela den svenska skogen; då skulle vi ändå behöva importera skog.

Vi har nu ett läge där vi främst har skog som är ung, och vi har skog som är gammal. Det är inte tillåtet att avverka den unga skogen, och det är i den gamla skogen som arterna ofta har sin hemvist och där den biologiska mångfalden finns. Avverkningar får enligt miljöbalken faktiskt inte ske där det finns hotade skyddsvärda arter som bor och lever på den aktuella platsen.

Det är därför det egentliga skälet inte är att göra det lättare för markägaren utan att se till att skogar som annars aldrig hade fått avverkas nu kan slinka med och efter tre veckor finnas tillgängliga för en omättlig industri. I dag granskas som sagt bara 1–2 procent av avverkningarna; resten vet vi inte mycket om. Nu ska detta halveras.

Det är som att regeringen hade ett mål om att 99,0 till 99,5 procent av alla avverkningar av skogar i Sverige ska ske utom vår kontroll och mot vår lagstiftning. Det hade varit klädsamt om man i så fall hade varit ärlig med denna målsättning.

Fru talman! När tiden krymper för att inkomma med information och olika åsikter i frågan krymper också möjligheten att påverka. Detta bryter egentligen mot Åhuskommissionens intention att möjliggöra för olika organisationer att inkomma med åsikter och att ha möjlighet att påverka sin omgivning – särskilt det som har stor miljöeffekt.

Fru talman! Vi befinner oss just nu i en situation där biologisk mångfald i skogen minskar. Vi har en ny rödlista som är 800 arter längre än den tidigare. Det mest problematiska med den här propositionen är inte varje del för sig, utan det är den sammantagna utveckling som den också symboliserar.

Fru talman! Miljöpartiet vill stå för en annan väg. Vi vill ha ett skogsbruk som är långsiktigt hållbart, som säkerställer biologisk mångfald och där vi kan stärka rättssäkerheten och inte försvaga den. De stora kalhyggena är en återvändsgränd som inte är värd att investera i.

Vi ser det här förändras. Vi ser det också på hur stora bolag bojkottar SCA:s stora kalhyggen som strider mot samebyarnas vilja. Förändring är alltså på väg.

Vi vill se ett omedelbart stopp av avverkningar av Sveriges sista naturvärdefulla skogar. Vi vill att staten ska skydda i stället för att avverka det som staten själv har sagt ska bevaras, att man ger rimlig ersättning till markägarna som ett alternativ och att man inte bara ser alternativen i att avverka. Vi vill införa ekonomiska incitament, för sådana saknas i dag.

Vi vill ha ett bonus malus-system där skogsägare som väljer hållbart skogsbruk och som är intresserade av naturvård ska kunna ta del av denna fond. Vi vill se en omställning bort från stora kalhyggen till ett hyggesfritt och naturnära skogsbruk.

Fru talman! Det finns ändå hopp, trots att vi kommer att se denna proposition röstas igenom. Jag som har suttit med i skogsutredningens referensgrupp har sett flera andra förslag som Tidöregeringen inte lyckats pressa igenom, så trots att det är ett dåligt förslag vi har framför oss är jag glad att det inte är fyllt av fler tokigheter än dem som jag nu har presenterat.

Det finns också hopp i att 80 procent av svenska folket tycker att det är viktigt och väldigt angeläget att snabbt få till ett skydd av Sveriges sista ur- och naturskogar. Det finns också ett hopp i att bara genom att gå in i riksdagen i dag mötas av flera medborgare som har kommit hit för att påpeka hur viktigt det är att vi lägger om skogspolitiken, som i dag gynnar skogsindustrin snarare än de många skogsägarna i Sverige.

Fru talman! Jag längtar och räknar ned till dess att vi har ett val. Jag hoppas att det kommer att bli ett skogsval, och jag hoppas att den här produkten kommer att bli en liten parentes innan vi lägger om svensk skogspolitik.

(Applåder)

Fru talman! Varenda siffra jag har nämnt under debattens gång har jag en referens till. Är det någon som har lyssnat och tagit del av detta och som är intresserad av att lära sig mer eller vill veta varifrån någon uppgift kommer kan jag alltså absolut bistå med det.

En fråga var om export är det viktigaste. För oss är svaret nej. Vi prioriterar lönsamheten för de privata skogsägarna. Ett bonus malus-system hade varit väldigt gynnsamt för alla de skogsägare som vill ha en omställning, och de är inte få – bara under ett år har 556 markägare inkommit med intresseanmälningar om att på frivillig grund skydda sin skog. Men de kan inte ta del av några ersättningspengar eftersom Tidöregeringen har prioriterat bort dem. Det är alltså en viktig fråga för markägare att kunna ha alternativ till att kalhugga sin skog.

Det är absolut viktigt med svenskt skogsbruk, men den enskilda markägaren och skogsägaren i Sverige har låg lönsamhet – så låg att jag är förvånad, och faktiskt skäms, över att vi inte prioriterar den här frågan högre. Vi pratar om den stora skogsindustrin, som gör miljardvinster, samtidigt som Södras exempel med en typgård visar att lönsamheten är väldigt låg. Det är dessutom före kapitalkostnader.

Frågan som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet – särskilt från Centerpartiet, där man talar sig varm för landsbygden – är hur vi kan få en lokal ekonomi. Hur kan vi stärka lönsamheten och möjligheterna för de enskilda skogsägarna i stället för att stirra oss blinda på SCA och exporten utomlands?

Fru talman! En fråga som ställdes gällde siffran 670 000 hektar fjällskog. Det är alltså nedanför den fjällnära gränsen, vilket jag också sa. Det står väldigt tydligt här i mitt manus.

Det tar alltså inte bort det faktum att vi redan har skyddat fjällskog som är väldigt skyddsvärd men som har låg produktivitet. Det finns ingen motsättning här, utan det handlar om det som är nedanför fjällgränsen. Detta är bara fakta. Jag tycker att det är viktigt att vi som politiker kan förmedla vilka slutsatser våra expertmyndigheter drar i sina analyser. Det är ingenting att skämmas över. Det finns alltid mer att göra, och det här är akut.

Jag återgår till bonus malus. Det är inte socialistiskt på något sätt, utan det är en branschfinansierad fond. Att säga att det är socialistiskt är väl att säga att de 556 markägare som vill skydda sin skog skulle vara kommunister, och det är verkligen att se ned på alla som tycker någonting annat än vad Centerpartiet och regeringen tycker.

Jag ser inte landsbygden och de här markägarna som en kassako som ska leverera och gå skogsindustrins önskningar och krav till mötes. Det handlar om människor som har en egen vilja, och jag respekterar dem. Därför har jag varit med och utformat politik för att möta deras behov.

Vi har en ryckighet med olika regeringar, och den här regeringen har tagit bort den finansiering som skulle gå till att ersätta alla de markägare som vill något annat. Under ett år är det alltså 556 markägare som på olika sätt har hört av sig till staten och sagt ”Snälla, hjälp oss!” – men som nonchaleras. Jag skäms över att man talar om dem på det här sättet. Man nämner dem inte. De är inte viktiga i den politik som förs.

Vi i Miljöpartiet anser dock att de är viktiga, och bonus malus-systemet är till för dem.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 juni.)