Anna Wallentheim

Fru talman! Våld i unga parrelationer ökar. Hbtqi-personer möter i allt större utsträckning hat, hot och trakasserier för att de är de personer de är. Intoleransen bland unga växer. Destruktiva maskulinitetsnormer hejas på. Könssjukdomar får ny spridning. Och sextortion, sexuell utpressning, är en ny verklighet på nätet.

Detta är bara några exempel, men fakta, siffror och information gällande detta går att hitta i olika Brårapporter, i undersökningar från Forum för levande historia, i artiklar från RFSU, RFSL och Ecpat men också i berättelser från lärare och elever själva.

Fru talman! Detta är information som vi inte bara kan rycka på axlarna åt. Det är en varningssignal om att något går fel i vårt samhälle – om en negativ utveckling som måste stoppas.

Vad valde då Tidöregeringen och Sverigedemokraterna att göra i detta läge? Jo, samtidigt som behovet av kunskap om samtycke, relationer, jämställdhet och respekt är större än någonsin valde den förra regeringen att försvaga sexualundervisningens ställning i skolan. Det är att gå åt fel håll.

Fru talman! Det finns fortfarande en föreställning om att sexualundervisning bara handlar om sex – om kondomer, könssjukdomar och hur barn blir till. Men sexualundervisning är mycket mer än så. Det handlar till exempel om att en ung tjej ska förstå att svartsjuka och kontroll inte är kärlek, att unga killar ska lära sig bryta negativa maskulinitetsnormer och att unga ska kunna känna igen destruktiva relationer och hederskultur, förstå sina egna gränser och respektera andras. Det handlar om att varje ung människa, oavsett vem man är och vem man älskar, ska känna att man har rätt att finnas och att vara trygg.

Sverige var ett föregångsland när sexualundervisningen blev obligatorisk 1955. Sedan dess har generation efter generation fått en undervisning som har utvecklats i takt med samhället, med nya kunskaper och en större förståelse för jämställdhet, samtycke och relationer – fram till nu. För första gången riskerar nästa generation att få sämre förutsättningar.

Fru talman! Skolinspektionen har redan konstaterat att sexualundervisningen brister. Den blir alltför ofta ytlig, den är ojämlik över landet och många lärare känner sig osäkra inför dessa svåra frågor.

Då borde det politiska svaret vara självklart. Vi behöver stärka undervisningen. Vi behöver ge lärare bättre stöd, bättre förutsättningar och mer kunskap – inte försvaga det gemensamma ansvaret. Vi kan inte å ena sidan förfäras över mäns våld mot kvinnor, ungas utsatthet och det växande hatet mot hbtqi-personer om vi å andra sidan försvagar ett av de verktyg som ska förebygga just detta.

Det handlar om respekt, samtycke och allas lika värde. Menar vi allvar med att vi vill stoppa detta, bryta intoleransen och skapa ett tryggare samhälle måste det börja i skolan med våra barn och unga.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag vet, justitieministern vet, alla som sitter här inne vet och de som lyssnar vet förhoppningsvis också varför extremistiska, rasistiska och nazistiska organisationer ljuger för att få tillträde till lokaler. Det är för att de ser att de kan växa, att där finns möjlighet att organisera sig, rekrytera, fortsätta sprida hat, svartmåla Sverige och fortsätta döma människor efter hudfärg, religion eller sexuell läggning.

Vi måste vara bättre än dem. Vi är mitt uppe i en brinnande valrörelse, och jag anser att det just nu är alldeles för många som inte tar det demokratiska ansvar vi har och som slänger in farliga lögner.

När vi ledamöter får frågor från väljare eller journalister men också från elever om vilken politisk motståndare vi tycker är skickligast och vem som är svårast att möta i en debatt nämner jag nästan alla gånger justitieminister Gunnar Strömmer. Jag upplever nämligen att ministern är skicklig och saklig och att han har förståelse både för sakfrågan som jag försöker väcka här i kammaren och för våra politiska skiljaktigheter.

Men jag måste erkänna att någonting har hänt i den politiska debatten. Kanske är det för att det är valrörelse. Den senaste tiden har jag tyvärr upplevt att också regeringsföreträdare alldeles för många gånger har sjunkit till en nivå som jag inte riktigt tycker är värdig.

Vi måste stå upp för den demokratiska processen och för det politiska samtalet. Jag tycker att vi ska använda de snart sista 30 dagarna i valrörelsen till att prata om vad vi vill. Vad vill vi socialdemokrater? Vad vill Moderaterna? Då blir det tydligt för väljarna därute vad partierna faktiskt vill.

Vi vinner ingenting på att sprida lögner. Om vi ska vinna över extremismen, över nyrekryteringen och över hotet och hatet gäller det att vi visar att vi är värdiga förespråkare och förebilder för svenska folket.

(Applåder)

Fru talman! Det finns en viktig princip i frågan. Våra bygdegårdar och föreningslokaler finns där för att människor ska kunna engagera sig ideellt och i sina samhällen. Där ska man kunna fira midsommar och födelsedagar, men det ska också vara en plats där barn och unga kan träffas, där man kan hålla möten och där det ordnas kulturarrangemang och olika aktiviteter som gör att människor binds samman i gemenskap runt om i hela Sverige. Det är den öppenheten och tilliten som nazistiska grupper och andra extrema grupper utnyttjar.

Genom mitt engagemang i Folkets Hus och Parker vet jag att vi också där har ställts inför den här problematiken. Jag är styrelseledamot i den södra regionen och vet vilken betydelse de här mötesplatserna har runt om i hela vårt land. Vi vill ha öppna hus och vill att människor ska kunna mötas, kunna organisera sig, kunna fira och kunna ta del av kultur. Men öppenheten får aldrig innebära att enskilda föreningar lämnas ensamma när till exempel nazistiska eller våldsbejakande grupper medvetet försöker lura sig in.

Folkets Hus och Parker har själva tagit fram en uthyrningspolicy för att ge föreningar stöd. Men när extremistmiljöer eller andra grupper uppger falska uppgifter är det svårt för den ideella föreningen att veta om det är något seriöst eller oseriöst. Det är kanske här politiken behöver kliva fram. Alternativet får nämligen aldrig vara ett land där föreningar tackar nej till alla typer av uthyrningar om de inte känner personen. Det kommer inte att skapa den gemenskap som jag tror att både jag och justitieministern vill se i vårt samhälle.

Ministern räknar i sitt svar upp mycket av det arbete som redan bedrivs mot våldsbejakande extremism. Det finns väldigt mycket som är bra i den nationella strategin mot våldsbejakande extremism och terrorism, som vi har debatterat här i kammaren. Jag hoppas att ministern vet att jag står bakom den. Det är en bra strategi.

Precis som ministern nämner har strategin lagt grunden för ett effektivt och långsiktigt arbete som också inkluderar myndigheters och kommuners stöd till föreningar i de utmaningar de kan möta. Dock vittnar exempel från verkligheten just nu om att det inte alltid fungerar. Det är en strategi som ändå har funnits i några år, men exemplet från Västerås är från våren 2026. Någonstans finns alltså läckage eller saker som inte fungerar.

Polisen ger tydliga råd, vilket ministern var inne på. De förespråkar till exempel att man ska träffa den som hyr, ställa följdfrågor och kontakta polisen så fort man anar att någonting är fel. Men när vi nu vet att dessa grupper systematiskt försöker hyra lokaler med syften som jag tror att ingen av oss står bakom måste vi ställa oss frågan: Vad mer kan politiken göra när systemet inte håller?

Fru talman! Civilsamhällets öppenhet ska inte behöva försvaras av en ensam ordförande i en ideell förening som plötsligt upptäcker, som i det här fallet, nazistiska föremål i sin föreningslokal. Därför skulle jag vilja fråga ministern: Vad ytterligare är ministern och regeringen – flera ministrar kommer såklart att behöva vara inblandade i arbetet – beredda att göra för att föreningarna runt om i Sverige ska kunna fortsätta vara öppna mötesplatser och samtidigt inte ska lämnas ensamma när våldsbejakande extremism försöker utnyttja öppenheten i vårt samhälle?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Bakgrunden till min fråga är konkret. Under senvåren blev vi i medierna uppmärksammade på ett fall utanför Västerås. En bygdegård bokades av en 19-årig kvinna. Det som framstod som en helt vanlig uthyrning visade sig vara något helt annat. I lokalen hittade man kartonger med hakkorsarmbindlar, hitlermasker och material från Nordiska motståndsrörelsen.

Det här är inte ett isolerat exempel. Polisen har varnat för att högerextrema grupper använder falska uppgifter och falska anledningar till att hyra bland annat bygdegårdar och andra lokaler. En ung kvinna, som i det exempel jag nämnde, eller en barnfamilj hör av sig till en civilsamhällesorganisation som hyr ut lokaler och säger att man ska använda lokalen till ett dop, ett födelsedagsfirande eller en släktträff – men bakom bokningen finns i själva verket nazistiska grupper.

Polisen beskriver att det i Sverige finns en påtaglig risk för både radikalisering och nyrekrytering av unga till högerextremism och till andra former av extremism, precis som ministern nämnde. Ministern nämnde i sitt svar att det finns goda förutsättningar för föreningar att få stöd. Han hänvisar till den nationella strategin, till Redex-center, till kommunala samordnare och möjligheten att kontakta polisen. Allt detta är såklart viktigt.

Men problemet är att den ideellt arbetande föreningen fortfarande står med ett tydligt och konkret ansvar. Hur ska man veta vem som faktiskt hyr lokalen? Vilka varningssignaler ska man känna igen? Vilka frågor ska man ställa till den som ska hyra en lokal? Vad gör man om man upptäcker vilka som faktiskt står bakom dem som ska hyra lokalen, och vad händer om man blir utsatt för att man säger nej och inte vill hyra ut sin lokal?

I exemplet från Västerås beskriver föreningens vice ordförande hur hon själv senare fick ringa runt till andra bygdegårdar för att varna dem för liknande bokningar. Det kan inte vara meningen att enskilda ideellt engagerade människor själva ska bygga upp ett varningssystem mot organiserade nazistiska grupper.

Är ministern och regeringen i nuläget nöjda med det stöd som föreningarna får? Eller är regeringen beredd att ta initiativ till tydligare stöd med konkreta råd, rutiner eller kontaktvägar för föreningar och andra lokaluthyrare?

Herr talman och ministern! Jag delar ministerns syn på detta i svaret, för kunskap är viktigt. Jag tror att många kommuner också välkomnar vägledning i hur man ska hantera just vattenfrågan.

Vi vet dock också att det för många kommuner ute i Sverige är otroligt tufft ekonomiskt. Resurserna saknas ute i verkligheten. Det är klart att jag då önskar att man hade kunnat ge ytterligare resurser till våra kommuner och regioner för att de ska kunna hantera denna fråga.

Ingen kommun kan själv skapa regn, och ingen kommun kan hantera de konsekvenser som följer av ett förändrat klimat. Därför ska inte heller någon kommun själv behöva stå ensam när grundvattennivåerna sjunker till kritiska nivåer.

I Skåne uppmanas människor nu att begränsa sin vattenanvändning, och jag vill ännu en gång uppmana människor att följa det rådet. Kommuner förbereder sig för bevattningsförbud, och myndigheter varnar för vattenbrist. Det är ett tydligt tecken på att vattenförsörjningen måste behandlas som en nationell fråga.

Vi behöver fortsätta klimatanpassa samhället. Vi behöver stärka vattenberedskapen. Vi behöver också säkra vår livsmedelsproduktion. Vi behöver säkerställa att framtida generationer kan lita på något så grundläggande som att det finns rent vatten.

Jag välkomnar att regeringen har tagit flera viktiga initiativ, men jag anser att vi också behöver titta på frågan ytterligare. Vi behöver se till att kommuner har möjlighet att göra det som staten ber om. Där behöver staten ta ett större ansvar för att också ge de ekonomiska resurserna till kommunerna.

Vatten är inte bara en naturresurs; det är en förutsättning för hela vår framtid, i kriser och i vardag, varje dag.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

För många av oss som bor i Skåne är frågorna: Kommer det att finnas dricksvatten? Kommer jag att kunna vattna min trädgård? Kommer jag att kunna fylla min pool? Kommer jag att kunna låta barnen ha vattenkrig med gott samvete?

Där instämmer jag i ministerns svar. Det är otroligt viktigt att människor följer de uppmaningar och råd som ges i och med det kritiska läget.

Det blir också en nationell fråga. Skåne är Sveriges viktigaste jordbruksregion. En stor del av den mat som ligger på svenskarnas tallrikar är producerad i Sverige. När vattenbristen påverkar jordbrukets möjligheter att producera livsmedel är det inte bara ett problem för Skåne. Det är en viktig fråga för Sverige. Det gäller vår livsmedelsförsörjning, vår självförsörjningsgrad och vår beredskap i en alltmer orolig tid.

Vi lever i en tid då många partier gärna talar om den ökade självförsörjningsgraden och hur vi stärker vår livsmedelsberedskap. Utan vatten finns ingen livsmedelsproduktion. När vattenbristen slår mot Skåne riskerar konsekvenserna att nå långt utanför Skånes gränser.

Vi vet att klimatförändringarna leder till längre torrperioder, större variationer i nederbörd och fler extrema väderhändelser. Vi vet också att vattenbrist inte längre är ett undantag utan blir någonting som återkommer.

Underlag från myndigheter och kommuner visar att situationen i dag påminner om tidigare torrår. Flera aktörer jämför läget med 2018. Många minns fortfarande det extremåret som ytterst problematiskt. Vi behöver därför diskutera klimatanpassningen på allvar.

Jag välkomnar regeringens satsningar på våtmarker och kartläggningen av vattenbalanser. Jag välkomnar också att regeringen väljer att gå vidare med olika typer av analyser, för mer kunskap behövs. Samtidigt vet vi redan i dag att flera kommuner står inför stora konkreta utmaningar, och då räcker det inte att enbart peka på pågående uppdrag.

När kommuner som min hemkommun Hässleholm skickar ut sms till invånarna om att grundvattennivåerna nu närmar sig kritiska nivåer handlar det inte längre om framtida scenarier och att vi behöver mer kunskap, utan det påverkar människor här och nu. Vi vet att kommunerna behöver staten som partner, för de klarar inte detta själva. Det behövs en tydligare nationell strategi för vattenförsörjningen.

Herr talman! Vatten är vårt viktigaste livsmedel. När grundvattennivåerna sjunker påverkar det inte bara hushållen. Det påverkar, som jag har sagt, också jordbruket, naturmiljöerna och den biologiska mångfalden.

Missförstå mig rätt; det är viktiga delar som ministern och regeringen presenterar. Men jag och många skåningar känner stor oro inför hur detta kommer att utvecklas över sommaren och över tid.

Jag undrar därför: Hur kan vi säkerställa att kommunerna kan göra de nödvändiga investeringarna i vatteninfrastrukturen? Och hur kan vi förbättra möjligheterna att lagra vatten i landskap där vi vet att framtidens klimat kommer att innebära större variationer mellan översvämning och torka?

Herr talman! Tack, ministern, för det första svaret!

Jag tar i dag den här debatten i stället för min kollega Eva Lindh. Jag tar den också som skåning, för det som nu sker i södra Sverige är inte längre någon avlägsen framtidsfråga. Det är verklighet här och nu.

Sverige har länge betraktat tillgången till vatten som självklar. Lika naturligt som att vi tänker att det ska komma ljus när vi tänder lampan tänker vi att det ska komma vatten när vi öppnar kranen.

De senaste åren har tillgången till vatten varit under press. Vi har sett hur torka, låga grundvattennivåer och extrema väderförhållanden sätter press på hela vårt samhälle.

Det är någonting som nu påverkar oss i södra Sverige i Skåne, Blekinge och Småland och på Öland och Gotland. I Skåne är läget extra allvarligt.

Länsstyrelsen konstaterar att både sjöar och grundvattenmagasin ligger på ovanligt låga nivåer. SGU har utfärdat varning om risk för vattenbrist. Vattennivåerna i Vombsjön är de lägsta som uppmätts för årstiden sedan man började göra mätningarna 1969.

I min hemkommun Hässleholm har det under våren och den tidiga sommaren gjorts sms-utskick till kommunens alla invånare. Det senaste var den 3 juni med orden: Vi närmar oss kritiska nivåer för grundvattnet i Hässleholms kommun. Därför går vi nu ut med en skarpare uppmaning: Du behöver begränsa din vattenanvändning.

Hässleholm Miljö beskriver situationen som så pass allvarlig att man nu bara är en meter från kritisk nivå i våra grundvattenmagasin.

Herr talman! Det handlar om dricksvatten till våra hushåll. Det handlar också om jordbrukets möjligheter att producera livsmedel. Det handlar om företag som är beroende av vatten. Det handlar om vår krisberedskap.

Jag välkomnar att regeringen följer situationen nära. Jag vet att flera myndigheter arbetar aktivt med frågan. Samtidigt återkommer man till en viktig utgångspunkt i ministerns svar, nämligen att det yttersta ansvaret ligger på kommunerna.

Ja, kommunerna har ett viktigt ansvar, men kommunerna kan inte själva hantera klimatförändringarnas konsekvenser. De kan inte ensamma lösa de strukturella utmaningar som uppstår när hela regioner får återkommande problem med vattenförsörjningen.

Därför undrar jag: Hur säkerställer regeringen att kommuner och regioner får de verktyg och resurser som krävs för att möta en utveckling som enligt forskning kommer att bli allt vanligare?

För mig är inte detta bara en miljöfråga eller en dricksvattenfråga. Det är en fråga om samhällsberedskap och om människors trygghet i vardagen.