Christofer Bergenblock

Fru talman! Här i kammaren går vi ständigt mellan sol och förmörkelse, och det kanske vi gör i den här debatten också.

I kväll debatterar vi tandvård, men inte bara tandvård. Debatten handlar också om regeringens övergripande strategi för att göra livet så svårt som möjligt för människor som har tagit sig till Sverige. Den handlar också om hur regeringen med sin otydliga styrning försvårat tillvaron för många tandläkare runt om i Sverige, om än med goda intentioner.

Låt oss börja med den första delen som handlar om tandvård till vissa utlänningar, vilket i det här fallet avser vuxna asylsökande, personer i förvar och personer vars utvisning tillfälligt stoppats. I propositionen föreslås att den nuvarande tandvårdsavsgiften på 50 kronor för akut tandvård ersätts med krav på att den enskilde ska kunna betala skälig ersättning och på att den som vistas här utan myndighetsstöd ska stå för kostnaden själv.

Det är naturligtvis inte orimligt att den som har egna resurser också står för sin egen tandvård, men problemet är att regeringen i vanlig ordning har tappat markkontakten och ignorerat remissinstanserna.

Centerpartiet håller med om principen att den som har ekonomisk förmåga bör betala för sin egen tandvård precis som alla andra. Det är i grunden ett rimligt krav, men det förslag som regeringen presenterar är varken verklighetsförankrat eller proportionerligt.

Den absoluta majoriteten av de personer som berörs av regleringen bedöms nämligen sakna betalningsförmåga, vilket framgår rätt tydligt av remissvaren. Kritiken mot förslaget är massiv och kommer från i stort sett samtliga remissinstanser. Konsekvenserna av att avskaffa den nuvarande regleringen om tandvårdsavgift riskerar att bli kännbara på flera plan.

För det första, fru talman, riskerar det att leda till allvarligt försämrad munhälsa hos en redan mycket utsatt grupp. Att vänta med tandvård leder i regel inte till att behovet försvinner utan till att det eskalerar och att behandlingarna längre fram blir mer omfattande och kostsamma, både för individen och för samhället. Dålig munhälsa hänger dessutom intimt samman med allmän hälsa och ohälsa och kan leda till följdsjukdomar som belastar hälso- och sjukvården ytterligare.

För det andra är de administrativa merkostnaderna för att driva in betalning av tandvård från en grupp som redan till övervägande del saknar betalningsförmåga sannolikt högre än vad man faktiskt kommer att kunna inkassera. Det är en dålig affär både för staten och för skattebetalarna och en ordning som dessutom riskerar att skapa en utdragen byråkratisk process utan reellt utfall. Det finns dessutom en uppenbar risk för kostnadsöverföring till andra delar av vården.

Intressant är också att inte heller Tidöpartierna tror att papperslösa kommer att kunna betala för tandvården, eftersom man även vill göra en ändring i socialtjänstlagen som medför möjlighet för kommunerna att betala ut ekonomiskt bistånd till den som inte klarar av att betala för sin akuta tandvård.

Sammantaget bedömer vi från Centerpartiet att regeringens förslag inte uppnår den påstådda besparingseffekten. Mot den bakgrunden och med utgångspunkt i den massiva remisskritiken kommer vi att rösta nej till dessa delar i regeringens förslag.

Fru talman! Låt oss nu fortsätta med den del som handlar om privata vårdgivares möjlighet att bedriva tandvård. Efter beslutet om krav på tillstånd för att bedriva tandvård har problemen duggat tätt under våren med tandläkare som investerat stora pengar i nya praktiker men inte kunnat öppna och tandläkare som tagit över befintliga verksamheter men inte kunnat öppna. Samtidigt är det många tandläkare som bedrivit praktik i åratal som missat att man måste anmäla till Ivo för att fortsatt kunna bedriva sin verksamhet.

Problemet är dock inte kravet på tillstånd som sådant. Att ett sådant krav ska ställas håller Centerpartiet helt med om. Problemet är regeringens valhänta hantering och styrning av den myndighet som ansvarar för tillståndsprövningen, det vill säga Ivo.

Eftersom många tandvårdspraktiker inte lämnat in någon anmälan om sin verksamhet i tid, det vill säga före den 2 mars, vilket var kravet, föreslår regeringen nu en förlängning året ut, och detta ställer vi i Centerpartiet oss helt bakom. Samtidigt konstaterar vi att detta och andra problem kopplade till tillståndsverksamheten beror på regeringens oförmåga att ge Ivo de förutsättningar som krävs för att klara sitt uppdrag.

Den uppkomna situationen kring tandvårdstillstånden blottlägger Ivos oacceptabelt långa handläggningstider. Från det att det nya tillståndskravet trädde i kraft vid årsskiftet och till och med maj månad hade Ivo bara beviljat tillstånd till en enda verksamhet. Därefter har man beviljat ytterligare ett femtontal verksamheter tillstånd – ett utfall som inte kan beskrivas som annat än fullständigt otillräckligt.

Den långa handläggningstiden riskerar att drabba seriösa tandvårdsaktörer och i förlängningen även deras patienter. Centerpartiet anser att regeringen aktivt borde ha verkat för att åtgärda Ivos kapacitetsproblem och förtydligat vilka krav som myndigheten ska rikta mot tandvårdsverksamheterna. Mot denna bakgrund föreslår vi från Centerpartiet tre tillkännagivanden till regeringen.

För det första vill vi se övergångsbestämmelser för verksamheter som byter ägare. I samband med att en tandvårdspraktik överlåts eller tas över uppstår risk för stopp i verksamheten under tillståndsprocessen, trots att verksamheten kanske har bedrivits både seriöst och lagenligt under många års tid. Det är inte rimligt att personal och patienter ska drabbas av ett sådant avbrott, och därför bör regeringen ta fram övergångsbestämmelser som gör att verksamheten kan fortsätta bedrivas även under tillståndsprövningen.

För det andra vill vi se ett förtydligande av de krav som nu ställs på tandvårdsverksamheter. En av de bidragande orsakerna till att tillståndsprocessen hos Ivo har tagit alldeles för lång tid är otydligheten kring vilka krav som är rimliga att ställa. Centerpartiet anser att regeringen bör ge Ivo tydligare direktiv om en rimlig nivå på kravställningen så att prövningsprocessen kan standardiseras och effektiviseras.

För det tredje måste handläggningstakten hos Ivo öka. Ivo behöver skyndsamt ta fram en plan för att öka takten i tillståndsprocesserna för tandvårdsverksamheter. Den nuvarande handläggningstakten är inte acceptabel. Regeringen behöver ge Ivo i uppdrag att presentera en konkret åtgärdsplan för hur handläggningen av tillståndsärenden inom tandvården kan effektiviseras och påskyndas.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 2 i betänkandet, som innehåller dessa tre tillkännagivanden.

Avslutningsvis vill jag också passa på att rikta ett tack till vår ordförande i socialutskottet under mandatperioden, Christian Carlsson, för ett mycket gott ledarskap och för att vi har kunnat ha en väldigt god gemenskap, även om vi i utskottet har väldigt olika politiska utgångspunkter. Stort tack för det!

Jag vill även passa på att tacka våra avgående ledamöter, Karin Rågsjö, som har bedrivit debatter och politik med ett stort engagemang och mustiga debattinlägg, där vi kanske inte alltid har varit helt överens vad gäller privat vård eller gårdsförsäljning men där vi har haft väldigt trevliga meningsutbyten, och Anna Vikström för hennes engagemang, noggrannhet och skarpa analysförmåga, som har hjälpt hela utskottet i dess arbete. Stort tack!

Fru talman! Jag uppfattar därmed att det egentligen inte finns något förslag från regeringen om hur man ska hantera dem som har bedrivit verksamhet men inte har lämnat in en ansökan eller en anmälan till Ivo.

Men låt oss gå därifrån till den möjlighet som fanns i den här propositionen att också lyfta andra problem som har dykt upp under den här tiden. En av de bitar som har kritiserats rätt mycket är hur Ivo utför granskningarna vid tillståndsgivningen, där man är oerhört detaljerad i sina krav. Detta hade varit en möjlighet för regeringen att också förtydliga hur detaljerade Ivo ska vara för att klara av handläggningen inom rimliga tider.

Jag uppfattar inte att regeringen har gjort något tydligt ställningstagande eller har drivit på för att göra något förtydligande. Därför har vi från Centerpartiet lyft detta som ett tillkännagivande till regeringen.

En annan fråga vi har lyft som ett tillkännagivande är att det också borde finnas övergångsbestämmelser för den som har drivit en verksamhet och vid ett ägarskifte ska lämna över den till någon annan. Som det har varit nu har det blivit en period däremellan då verksamheten inte kan drivas. Det kan handla om ett generationsskifte i en tandläkarpraktik där ett barn ska ta över verksamheten från en förälder som går i pension och har hamnat i en situation där man inte kan fortsätta driva verksamheten därför att man inväntar beslutet från Ivo.

Jag saknar också tydligare krav från regeringens sida på Ivo att klara av handläggningstiderna.

Detta är tre viktiga frågor. Varför har de inte kommit med i den här propositionen, när möjligheten fanns?

Fru talman! Tack, ledamoten Christian Carlsson, för anförandet!

Jag vill gå in på den del som handlar om våra privata tandvårdskliniker och förutsättningarna för dem. Vi i Centerpartiet och oppositionen är helt överens med regeringspartierna om behovet av tillstånd för tandvården för att komma till rätta med de problem som har funnits vid en del praktiker och den välfärdskriminalitet som har letat sig in även där. Samtidigt fanns det också en oro hos många privatpraktiserande inför den tillståndsgivningsprocess som satte igång den 1 januari, inte minst kopplat till erfarenheterna från Ivo och deras handläggningstider vad gäller andra verksamheter inom vård och omsorg.

Fram till maj, fru talman, hade Ivo lyckats prestera ett godkänt tillstånd till en klinik. Därefter har ytterligare tillstånd, i storleksordningen 15 stycken, tillkommit, och det är många ansökningar som ligger och väntar. Detta var inte helt och hållet en nyhet, för man vet hur det har fungerat – eller inte har fungerat – på Ivo tidigare.

Det är bra att vi nu går in och säger att praktiken får en förlängd tid på sig att anmäla sin verksamhet till Ivo för att en tillståndsprövning senare ska kunna göras. Men vi ser också att det finns problem i detta.

Ett av de problemen är att det finns en oklarhet för verksamheter som har drivits mellan den 2 mars och den 23 augusti, när den nya lagen träder i kraft. Hur har regeringspartierna tänkt att de verksamheterna ska hanteras i den kommande tillståndsprövningen?

Herr talman! Timmen är sen, liksom tiden för denna oerhört viktiga reform. Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 10 under punkt 11, om uppföljning och utvärdering av reformen.

Från Centerpartiets sida menar vi att narkotikapolitiken i högre grad måste utgå från vetenskap, beprövad erfarenhet och evidens. Därför har vi också drivit på för att gå över till en politik som i högre grad handlar om skadereducering och skademinimering. Tillgång till sprutbytesprogram, läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende och naloxon för att häva överdoser hör till de förändringar som varit viktiga de senaste åren. Men vi vill även utreda frågan om brukarrum och möjlighet till smartare straff, såsom vård och hjälp i stället för böter eller strafförelägganden.

Många bra förslag till reformer har redan lagts fram av både Samsjuklighetsutredningen och Narkotikautredningen, men förändringstakten från regeringens sida har varit oerhört långsam. Narkotikautredningen kom i oktober 2023 och har hittills inte lett fram till några förslag över huvud taget från regeringens sida. Samsjuklighetsutredningen kom i januari 2023 och har, efter påtryckningar från Centerpartiet och övriga oppositionen, resulterat i tillsättandet av en samsjuklighetsdelegation och nu äntligen i det första reformförslaget om en sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende.

Redan 2011 tog Centerpartiet, herr talman, ställning för ett förändrat huvudmannaskap med ett överförande av ansvaret för missbruksvården från socialtjänsten till sjukvården, inte minst utifrån vetskapen om att majoriteten av personerna med ett skadligt bruk eller beroende har en bakomliggande psykisk eller somatisk sjukdom. Centerpartiet välkomnar därför propositionen om att skapa en mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende i kombination med andra psykiatriska tillstånd. Det rör sig om en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle, och glappet mellan kommunal socialtjänst och regional hälso- och sjukvård leder alltför ofta till att individer faller mellan stolarna. En reform som stärker samverkan och sätter individen i centrum är därför både nödvändig och efterlängtad.

Socialtjänsten ska alltjämt ta ansvar för det sociala stödet till den som befinner sig i ett skadligt bruk eller beroende, medan regionerna ska ta det fulla medicinska ansvaret. Det låter kanske enkelt men kommer att ställa stora krav på förändringar. För att en reform av denna dignitet ska lyckas i verkligheten, i praktiken, ute i landets kommuner och regioner krävs långsiktighet, tillräckliga resurser och ett tydligt stöd. Här ser vi tyvärr att regeringens förslag brister, vilket riskerar att påverka implementeringen och utfallet av reformen.

Det är trots allt regionerna och kommunerna som ska genomföra reformen i praktiken. Det handlar om att bygga upp nya arbetssätt, kompetensutveckla personal och säkerställa fungerande vårdkedjor. Detta kommer att kräva betydande resurser. Av propositionen framgår tydligt att ett flertal remissinstanser, däribland Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har framhållit att reformen innebär en tydlig ambitionshöjning och därmed ökade kostnader – inte bara under genomförandet utan kontinuerligt.

Grunden för finansieringen handlar om en omfördelning av medel mellan kommuner och regioner, men att hävda att finansieringsprincipen inte är tillämplig för att det inte skulle röra sig om nya uppgifter är, herr talman, att blunda för verkligheten. Regeringen föreslår i stället tidsbegränsade stimulansmedel. Det räcker inte utan skapar en stor osäkerhet för kommuner och regioner, vilket i slutändan riskerar att drabba patienten.

Ofinansierade reformer riskerar alltid att stjälpa mer än de hjälper, då de kan tvinga fram svåra prioriteringar som kan drabba annan kärnverksamhet. För att säkerställa en jämlik vård i hela landet måste staten ta sitt ansvar och fullt ut kompensera regioner och kommuner för de extra kostnader som reformen medför.

Herr talman! Att överbrygga klyftan mellan två huvudmän med olika lagstiftningar och kulturer är en komplex uppgift. Kommuner och regioner måste få den hjälp och det stöd man behöver vid implementeringen av reformen. Regeringen aviserar medel för ”myndighetsuppdrag eller andra insatser för att stödja huvudmännen”, vilket är alldeles för vagt. Centerpartiet anser därför att Socialstyrelsen bör få ett tydligt och långsiktigt uppdrag att inrätta en stöd- och samordningsfunktion till hjälp för kommunerna och regionerna.

Denna funktion ska kunna ge vägledning, sprida goda exempel och erbjuda konkret stöd till huvudmännen under hela införandeprocessen. Det skulle minska det administrativa krånglet och säkerställa att reformen implementeras på ett mer likvärdigt och effektivt sätt över hela landet, med hänsyn till lokala och regionala förutsättningar. Detta behövs inte minst i ljuset av att SKR har påpekat att ansvarsrollerna mellan kommuner och regioner förändras och kan upplevas som otydliga. För att undvika att reformen leder till ojämlikhet över landet behövs en tydlig samordning.

En reform är bara lyckad om den leder till faktiska förbättringar för de människor den berör. Det räcker inte med att stifta en lag – vi måste också veta att den fungerar.

Den utredning som ligger till grund för propositionen föreslog att verksamheten löpande skulle följas upp och att deltagarna skulle medverka i uppföljningen. Regeringen avfärdar dock detta och menar att befintliga bestämmelser, lagrum och krav på kvalitetsutveckling är tillräckliga. Men med en så pass stor och komplex reform måste vi ha en uppföljning som är systematisk.

Vi anser därför från Centerpartiets sida, i linje med utredningens ursprungliga förslag, att det från start måste finnas en tydlig plan för hur reformens effekter ska mätas. Får fler individer rätt stöd i rätt tid? Leder reformen till bättre hälsa, trygghet och levnadsvillkor? Fungerar samverkan mellan huvudmännen bättre?

Genom att följa upp och utvärdera kan vi säkerställa att personer med skadligt bruk eller beroende verkligen får den hjälp och det stöd som de behöver eller vid behov justera i reformen.

Sammanfattningsvis, herr talman, är det en viktig förändring vi debatterar i dag: En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd. Regeringens förslag räcker dock inte, utan för att de goda intentionerna ska bli till verklighet krävs mer.

Det krävs en säkrad finansiering, en tydlig stöd- och samordningsfunktion, och inte minst en kontinuerlig uppföljning. Med de tre förutsättningarna på plats skulle vi på ett betydligt tryggare sätt kunna skapa en beroendevård och en psykiatri som är sammanhållen, nära och tillgänglig i alla delar av Sverige.

Fru talman! Jag delar inte riktigt ledamotens analys, men jag släpper den delen.

Eftersom det är ledamotens kanske absolut sista debatt i kammaren – vi vet inte; det kan finnas fler möjligheter – vill jag passa på att tacka för det arbete som hon har gjort, kanske inte så mycket i sjukdomsfrågorna utan framför allt i funktionsrättsfrågorna där vi har haft väldigt mycket med varandra att göra inom ramen för Riksdagens funktionsrättsnätverk där vi har varit engagerade båda två. Ledamoten har uppvisat engagemang, intresse och stor passion för de här frågorna. Jag vet också att man hyser stor respekt för henne i funktionsrättsrörelsen; det är många som lyssnar på vad ledamoten säger.

Jag vet inte om talmannen noterade det, men eftersom ledamoten sa ”du” till mig i sin replik alldeles nyss tänker jag ändå avsluta med att säga: Tack så hemskt mycket för den här tiden och för det fina samarbete som vi har haft! Lycka till framöver, Malin!

Fru talman! Jag tänker att ledamoten måste vara väldigt tacksam för att få ytterligare fyra minuter i riksdagens rampljus innan talartiden är slut här.

Jag noterade att ledamoten sa att äldre behöver mer, inte mindre, tillgång till läkare. Där är vi naturligtvis helt överens. Läkarmedverkan i den kommunala hälso- och sjukvården är i dag på många ställen eftersatt, och den behöver förbättras. Det är därför det är så bra att vi nu ställer ytterligare krav på avtalen mellan kommuner och regioner. På det viset ser vi till att regionerna måste bistå med läkarkompetens. De har för all del redan tidigare varit skyldiga att göra det, men nu kommer detta att struktureras och definieras på ett annat sätt. Den delen är bra.

Det som däremot är svårt att förstå är den andra delen, som handlar om att släppa fram möjligheten till kliniskt verksamma kommunala läkare. Jag tänker på hela det batteri av kritik som har förts fram av ett flertal remissinstanser. Det handlar om att vi kommer att skapa parallella spår och att det blir svårigheter med journalföring, remisser och provtagning eftersom det inte är organiserat på det här viset i dag. Detta innebär svårigheter med kompetensförsörjningen och med fortbildningen. Framför allt riskerar vi att skapa ett ojämlikt system – det blir då ojämlikt mellan kommunerna i Sverige. Man kommer att få olika tillgång till läkarvård beroende på om man bor i en glesbygdskommun eller om man bor i en storstadskommun.

Då är min fråga, fru talman, hur Liberalerna ser på ojämlikheten.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 2, under punkt 2, om regeringens lagförslag i betänkandet.

Det råder ingen tvekan om att den medicinska kompetensen i den kommunala hälso- och sjukvården behöver stärkas. Ofta hör just de här patienterna till de mest sköra och har de mest komplexa vårdbehoven. En hög medicinsk kvalitet och kontinuitet är helt avgörande.

Att ansvarsfördelningen inte fungerar tillräckligt bra i dag framgick inte minst av Coronakommissionens slutbetänkande. Men frågan är förstås vilken slutsats man drar av det.

Från Centerpartiets sida har vi bland annat drivit på för följande tre saker sedan kommissionen kom med sitt betänkande:

Det första är att vi måste ha tillgång till en mer avancerad vård både i privata hem och på särskilda boenden. Det kan exempelvis handla om tillgång till syrgas eller möjlighet att sätta intravenöst dropp.

Det andra är att kompetensen inom äldreomsorgen måste höjas. Därför har vi ställt krav på att all personal inom äldreomsorgen som jobbar i omsorgsnära verksamhet har undersköterskeutbildning.

Det tredje är att det måste ställas krav på tydliga avtal om ansvarsfördelning mellan regioner och kommuner.

Den sista punkten, fru talman, tillgodoses i regeringens proposition om stärkt medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bemyndigar, kommer att få rätt att meddela föreskrifter om utformningen av avtal om läkarmedverkan. Genom tydligare och mer enhetliga avtal kan vi säkerställa att regionerna lever upp till sitt ansvar att tillhandahålla den läkarresurs som kommunerna behöver utan att skapa splittrade organisationer eller dubbla spår. Det är bra.

Det som är mindre bra i regeringens proposition är att man nu öppnar upp för kommunal anställning av läkare för patientnära kliniskt arbete. Det är helt fel väg att gå. Förslaget riskerar att skapa dubbla och ineffektiva strukturer, urholka regionernas ansvar och i slutändan leda till en mer ojämlik vård i landet.

Propositionen har också mottagit stark och omfattande kritik från en majoritet av remissinstanserna, däribland Sveriges Kommuner och Regioner, ett stort antal regioner, flera kommuner och många företrädare för vårdprofessionen. Centerpartiet delar i hög grad den oro som de här aktörerna för fram.

Ett av de mest grundläggande problemen med förslaget är risken för en oklar ansvarsfördelning. Om både kommuner och regioner har läkare som arbetar patientnära uppstår en risk för att ansvaret för patienten fragmentiseras och splittras upp. I stället för att skapa en sammanhållen vårdkedja riskerar vi att bygga upp parallella system som försvårar samverkan.

Regionernas grundläggande ansvar för läkarmedverkan kvarstår, men förslaget skapar en otydlighet, och i värsta fall kan det också äventyra patientsäkerheten. Det handlar inte minst om utmaningar med sammanhållen journalföring, remisshantering och provtagning. En uppdelad läkarorganisation försvårar det sammanhållna teamarbetet runt patienten och riskerar att leda till en fragmenterad och mindre trygg vård för den enskilde.

Förslaget, fru talman, väcker också frågor om kompetensförsörjningen. Sverige lider redan i dag av en allvarlig brist på läkare, särskilt specialister i allmänmedicin. Att införa ytterligare en arbetsgivare som konkurrerar om samma begränsade personalresurs är inte lösningen.

Rekryteringsproblemen är särskilt stora i landsbygds- och glesbygdskommuner. Större och ekonomiskt starka kommuner kan få en fördel, medan mindre kommuner med sämre förutsättningar hamnar på efterkälken ännu en gång. Resultatet blir en mer ojämlik vård, där tillgången till läkare styrs av kommunens storlek och ekonomi snarare än av patientens behov.

Jag noterar dock, fru talman, att Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna inte lyssnar på remissinstansernas kritik. De tar inte frågan om ojämlikheten på allvar. De ser inte att kompetensförsörjningen kommer bli ännu svårare att klara av. De tar inte frågan om parallella system på allvar. De delarna i förslaget är inte bra.

Däremot ser vi i Centerpartiet inget hinder för att kommuner, precis som i dag, anställer läkare för strategiska roller och stabsfunktioner, till exempel som medicinskt ansvarig läkare eller som läkarstrateg. Dessa roller skapar inte dubbla kliniska strukturer utan kan tvärtom stärka kommunens beställarkompetens och förmåga att i samverkan med regionen utveckla vården. Fokus bör fortsatt ligga på att stärka samverkan och tydliggöra ansvaret inom ramen för dagens huvudmannaskap.

Fru talman! Sammanfattningsvis kan jag konstatera att den kommunala hälso- och sjukvården behöver ett ökat stöd av läkare men att Tidöpartiernas lösning är helt fel väg att gå. Den svenska vården på särskilda boenden och i enskildas hem kommer inte att bli bättre för att vi låter kommunerna anställa läkare till klinisk verksamhet. Tvärtom kommer det att skapa nya problem – med parallella ansvar, svårigheter med journalföring, svårigheter med remisshantering och svårigheter med provtagning, för att inte tala om att kommuner och regioner nu ska börja konkurrera även om läkarna. Dessutom kommer det att leda till en mer ojämlik vård, där storstadsregionerna bygger verksamheter med kommunala läkare, medan landsbygds- och glesbygdskommunerna står utan.

I stället får läkare gärna jobba i stabsfunktioner, och det ska självklart ställas krav på regionernas läkemedelsmedverkan. Det är bra för våra äldre om vi nyttjar de resurser vi har på bästa möjliga sätt, så att de kommer så många som möjligt till del.

Fru talman! Ledamoten säger att Kristdemokraterna har patienten i fokus, men ärligt talat vet jag inget annat parti som har organisationen så mycket i fokus som Kristdemokraterna. Man vill ju förstatliga hela den svenska sjukvården.

Ledamoten säger att man vill ta bort gränser. Det man har sagt att man vill ta bort är regionerna, men man vill fortfarande ha kvar en statlig hälso- och sjukvård och vad jag förstår nu också en kommunal hälso- och sjukvård. Eller vill man kanske ta bort den gränsen också och avskaffa den kommunala hälso- och sjukvården? Det är ett besked som det är viktigt att lämna till väljarna, om det är på det viset. Eller så är man inte så konsekvent i sin beskrivning av den svenska hälso- och sjukvården.

Men, fru talman, åter till frågan om jämlikheten över landet. Ledamoten fortsätter att prata om Falköping med sina 33 000 invånare. Anledningen till att jag lyfter Färgelanda, Karlsborg och Töreboda är att alla de kommunerna i Västra Götaland har färre än 10 000 invånare. Vi kan plocka andra kommuner, som Dorotea, till exempel, som har färre än 5 000 invånare. Hur stor är sannolikheten att de kommunerna ska ha möjlighet att anställa en kliniskt verksam läkare?

Eller är det så att Kristdemokraterna inte ser ojämlikheten som ett problem? Vissa kommuner klarar av att anställa eftersom de har förutsättningar och ekonomi att göra det, och andra gör det inte – då är de kommunerna inte lika viktiga. Själva poängen med våra regioner är ju att vi har ett samlat system för hälso- och sjukvården under en huvudman som tar det fulla läkaransvaret och det medicinska ansvaret för sina patienter, oberoende av om de bor på ett äldreboende eller någon annanstans.

Fru talman! Tack, ledamoten Dan Hovskär, för anförandet!

Ledamoten säger att vården ska utgå ifrån människan och inte ifrån organisatoriska gränser. Likväl är Kristdemokraterna det parti som mest driver på för att förändra de organisatoriska gränserna i svensk hälso- och sjukvård genom att kasta in hela sjukvården i ett gigantiskt omorganisationskaos med en generaldirektör som styr allting från Stockholm.

Man gör dock undantag, fru talman, för den kommunala hälso- och sjukvården. Där ska vi plötsligt börja anställa läkare i klinisk verksamhet. Eller ska de kanske också vara anställda av staten i slutändan? Det får ledamoten gärna svara på.

Ledamoten pratar om den äldre kvinnan i Falköping som inte bryr sig om vem som är huvudman och varifrån läkaren kommer. Han talar också om vikten av kontinuitet. Men syftet med hela det system vi bygger upp med primärvården och nära vård är att man ska ha kontinuitet via sin vårdcentral och sin fasta läkarkontakt.

Har Kristdemokraterna möjligen övergett idén om fast läkarkontakt för dem som är äldre och vill ersätta den med en kommunal läkare i stället? Det är i så fall viktigt att klargöra det för väljarna.

En av de stora kritikpunkterna mot den här reformen är risken för ojämlikhet. Det är klart att Falköping med ungefär 33 000 invånare kanske kommer att ha möjlighet att anställa en kommunalt kliniskt verksam läkare. Men hur blir det med jämlikheten i kommuner som Färgelanda, Karlsborg och Töreboda? Kommer de också att kunna anställa kommunala läkare?

Fru talman! Jag noterar att ledamoten inte upplever att hon förstår problematiken med förslaget. Då skulle jag rekommendera att hon läser alla de remissvar på propositionen som kommit in, där instans efter instans sågar förslaget. Sveriges Kommuner och Regioner är bara en av väldigt många instanser som sågar det längs med fotknölarna.

Anledningen till att de gör det är att de ser ett problem i att man bygger upp dubbla strukturer. Det blir svårt för läkare som ska arbeta kliniskt i den kommunala sjukvården att förhålla sig till ett journalsystem de inte har tillgång till, att förhålla sig till remisskrivande, något man inte brukar ägna sig åt i den kommunala vården, och att förhålla sig till provtagning när det inte finns laboratoriemiljöer i den kommunala hälso- och sjukvården.

Allt detta ligger ju på regionerna. Ska alla de här sakerna också byggas upp i ett parallellt spår tillsammans med de kliniskt verksamma läkarna? Det har inte regeringen svarat på i sin proposition. Man konstaterar bara att det nog inte blir något problem. Dock har alla remissinstanser lyft just detta som blivande problem.

En sak man också lyfter är kompetensförsörjningen. Redan i dag är det svårt att kompetensförsörja i primärvården. Vi har brist på läkare som är allmänspecialister, och andelen patienter i Sverige som upplever att de har en fast läkarkontakt ligger på 31 procent.

Nu säger ledamoten att dessa patienter i fortsättningen ska ha en fast läkarkontakt, men den kontinuitet som läkarna ska stå för ska komma från den kommunalt anställda kliniska läkaren. Detta blir ett mischmasch. Det kommer inte att bli bra för patienterna, det kommer inte att bli bra för kompetensförsörjningen och det kommer definitivt inte att bli effektivt – något som Moderaterna i andra sammanhang efterfrågar, fru talman.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Noria Manouchi för anförandet.

Jag instämmer när det gäller grunderna för reformen. Vi behöver stärka den medicinska kompetensen i den kommunala hälso- och sjukvården, framför allt för de patienter som bor på våra äldreboenden eller befinner sig i sina hem med stöd av hemtjänst. Det handlar ofta om sköra patienter eller patienter med komplexa vårdbehov.

Ledamoten anför, fru talman, att bakgrunden till reformen är att två huvudmän inte har lyckats samordna sina ansvar och att vi därför behöver genomföra detta. Då blir den ena delen av regeringens förslag logisk och den andra delen ologisk.

Den del som handlar om att skriva in krav på avtal och uppdra åt ansvarig myndighet att formulera hur dessa avtal mellan region och kommun ska se ut för att se till att den regionala läkarmedverkan fungerar är logisk. Den andra delen, att samtidigt öppna upp för kommunala läkare, är däremot inte logisk.

Ledamoten säger att det inte handlar om att kommunerna ska ta över regionernas ansvar, men det är ju precis det man öppnar upp för. Inte heller handlar det om, säger ledamoten, att skapa dubbla strukturer eller parallella spår, men det är ju precis det man gör. Det är svårt att riktigt förstå hur regeringen och Moderaterna har tänkt när man faktiskt öppnar upp för parallella spår och för att kommunerna ska börja ta över det regionala ansvaret.

Fru talman! Min fråga till ledamoten är: På vilket sätt blir det bättre för patienterna med dubbla organisationer, den kommunala hälso- och sjukvården kontra den regionala?

Herr talman! Frustrationen var enorm inom funktionsrättsrörelsen när man i höstas upptäckte att regeringen hade blåst dem på den utlovade indexeringen av personlig assistans. Att ersättningen behöver både höjas och indexeras är de allra flesta överens om, eftersom den i dag är så låg att det har blivit väldigt svårt att över huvud taget bedriva personlig assistans.

I vårbudgeten uppgav regeringen att man i stället för indexering ska ge Försäkringskassan i uppdrag att ta fram ett förslag till uppräkning. Men Försäkringskassan har redan lämnat sitt budgetunderlag inför 2027 och har ännu inte fått något uppdrag om att komplettera det här underlaget.

Min fråga till socialtjänstministern är: När avser socialtjänstministern att lämna ett uppdrag till Försäkringskassan om uppräkning av assistansen? Eller är tanken att det här ska ske först inför budgeten för 2028?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 5 under punkt 4 om uppföljning och utvärdering av förslaget.

För Centerpartiet är arbetslinjen en av de mest grundläggande principerna för ett starkt och välmående samhälle. Arbete är mer än bara inkomst. Det är en väg till självförsörjning, social gemenskap och personlig utveckling. Att varje individ ges möjlighet att bidra efter egen förmåga och att försörja sig själv är avgörande både för den enskildes frihet och för samhällets sammanhållning och vårt gemensamma välstånd.

Ett långvarigt bidragsberoende riskerar att bli passiviserande och att låsa in människor i ett utanförskap som är svårt att bryta. För barn som växer upp i familjer utanför arbetsmarknaden kan utanförskapet gå i arv. Det är därför centralt att trygghetssystemen är utformade för att vara en tillfällig hjälp och fungera som en språngbräda tillbaka till egen försörjning. De ska inte vara en permanent lösning.

För att bryta bidragsberoendet räcker det dock inte med att enbart justera ersättningsnivåer. Det krävs samtidigt aktiva och effektiva reformer som river de hinder som står i vägen för ett jobb. Det handlar om att sänka kostnaderna för att anställa, erbjuda rätt utbildning och säkerställa en fungerande matchning. Inget av det har regeringen lyckats med.

Centerpartiet står helt bakom att ett tydligt och fungerande aktivitetskrav ska vara en självklar del av försörjningsstödet. Det debatterade vi nyligen. Krav och stöd måste nämligen gå hand i hand.

Herr talman! Mot denna bakgrund ställer vi oss bakom betänkandets huvudsakliga inriktningar. För att arbetslinjen ska fungera i praktiken och vara rättvis i hela landet måste reformerna dock vara välavvägda och träffsäkra. Det är i detta ljus vi med oro ser på de delar av förslaget som riskerar att slå fel, minska kommunernas möjligheter att ge rätt stöd och få oönskade konsekvenser för barn, unga och de mest utsatta.

I betänkandet föreslås att riksnormen ska beräknas utifrån ett referensvärde som baseras på prisundersökningar av baskonsumtion hos hushållen. Dessutom föreslås vissa ändringar i riksnormens kostnadsposter och begränsningar i möjligheten att lämna försörjningsstöd utöver riksnormen.

I betänkandet föreslås uttryckligen att socialnämnden inte ska få beräkna försörjningsstöd till ett högre belopp än vad som anges i riksnormen. Centerpartiet motsätter sig detta och anser utifrån vetskapen om att Sveriges kommuner ser väldigt olika ut att kommunerna ska ha möjlighet att beräkna högre stöd.

En rigid nationell norm tar inte hänsyn till de skiftande levnadskostnaderna i vårt land. Kostnader för exempelvis mat och andra förnödenheter kan skilja sig markant mellan en storstad och en landsbygdskommun. Kommunerna, som står närmast medborgarna och har bäst kunskap om de lokala förhållandena, måste också ges verktyg för att kunna göra rimliga bedömningar. Detta är särskilt angeläget eftersom beräkningen av den nya riksnormen i praktiken riskerar att innebära sänkningar i försörjningsstödet som kanske inte överallt återspeglar de faktiska levnadskostnaderna.

Vi anser därför att socialtjänstlagen ska medge att kommuner får fatta beslut om ett högre stöd än vad riksnormen föreskriver. Socialnämnden ska kunna beräkna dessa kostnader till en högre nivå när det finns särskilda skäl för det, precis som är fallet i dag.

Försörjningsstödet föreslås i betänkandet begränsas för hushåll med fler än tre hemmavarande barn och skolungdomar som är under 21 år. Detta syftar till att förstärka arbetslinjen och bryta bidragsberoendet, vilket vi i Centerpartiet i grunden stöder. Vi motsätter oss dock att kommunerna även här uttryckligen begränsas i möjligheten att göra individuella avsteg från taket.

Enligt förslaget ska socialnämnden besluta att ett hushåll ska undantas från begränsningen om det finns synnerliga skäl. Att begränsa socialtjänstens handlingsutrymme på detta sätt riskerar att leda till orimliga situationer där barn och familjer i särskilt utsatta lägen hamnar i kläm.

Centerpartiet anser därför att möjligheten för socialnämnden att undanta ett hushåll från begränsningen ska ändras till att gälla vid särskilda skäl i stället för synnerliga skäl. Det ger större möjlighet för kommunerna att vid behov anpassa stödet för stora barnfamiljer, vilket blir särskilt viktigt då konsekvenserna av det här förslaget om bidragstak ännu inte är fullt kända.

Herr talman! Som många remissinstanser fört fram riskerar förändringarna i socialtjänstlagen och förslaget om ett bidragstak att leda till ökad barnfattigdom. Centerpartiet tar detta på största allvar. Vi är särskilt oroade över hur förslaget kommer att påverka barn och unga, stora barnfamiljer som lever i utsatthet, ensamstående mammor och andra grupper som redan i dag har svårt att få ekonomin att gå ihop.

Det är därför av yttersta vikt att regeringen skyndsamt följer upp och utvärderar konsekvenserna av bidragstaket. En sådan utvärdering måste specifikt analysera effekterna för barn och utsatta grupper och resultera i en bedömning av huruvida bidragstaket behöver justeras eller reformeras för att undvika negativa sociala konsekvenser.

Herr talman! Centerpartiets utgångspunkt är att arbete alltid ska löna sig mer än bidrag. Om skillnaden mellan bidrag och arbete blir för liten riskerar det att låsa fast människor i utanförskap, isolering och arbetslöshet. Samtidigt är det viktigt att det yttersta skyddsnätet på riktigt fångar upp dem som behöver det så att de dels får det stöd som krävs för en skälig levnadsnivå, dels rustas för att komma in på arbetsmarknaden.

Krav kan dock inte bara ställas på den enskilde utan måste också ställas på samhället, herr talman – på oss i riksdagen och på dem i regeringen. Jag noterar den totalt innehållslösa arbetsmarknadspolitik som bedrivits av inte mindre än tre idélösa liberala ministrar under den här mandatperioden. Under Liberalernas och Tidöpartiernas ledning har arbetslösheten i Sverige ökat med 100 000 människor, och vi har i dag EU:s tredje högsta arbetslöshet. Det är ett underbetyg om något.

En rimlig åtgärd hade väl varit att ställa ett tydligt aktivitetskrav även på regeringens ministrar för arbetsmarknadspolitiken – kanske, fru talman, förknippat med en lämplig sanktionsavgift.

Fru talman! Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation 6 under punkt 6 om uppföljning och utvärdering av aktivitetskravet.

Under mandatperioden har arbetslösheten i Sverige ökat med 100 000 människor. Sverige har i dag den tredje högsta arbetslösheten i EU. Det här är ett fullständigt fiasko och ett totalt misslyckande för den sittande regeringen. Bristen på förslag och åtgärder för att komma till rätta med arbetslösheten har varit monumental, och trots att den liberala arbetsmarknadsministern har bytts ut två gånger på mindre än fyra år har ingenting blivit bättre. Det här hänger förstås ihop med flera olika saker, såsom en misslyckad skolpolitik, en misslyckad integrationspolitik och en misslyckad företagarpolitik, men kanske framför allt med en misslyckad arbetsmarknadspolitik och tre idélösa arbetsmarknadsministrar som inte lyckats rusta människor för arbete.

För Centerpartiet är det en självklarhet att arbetslinjen ska vara stark. I grunden är vi därför positiva till regeringens proposition om aktivitetskrav. För oss är det en självklarhet att den som kan arbeta ska arbeta. Att ställa krav på aktivitet för den som uppbär försörjningsstöd är därför ett viktigt och riktigt steg för att bryta utanförskap och underlätta för fler att nå egen försörjning. Vi ställer oss därför bakom propositionens intentioner och huvudsakliga förslag. För att reformen ska bli framgångsrik krävs det dock att den genomförs på ett genomtänkt sätt.

Det som föreslås i propositionen är att den som uppbär försörjningsstöd i mer än tre månader måste delta i en aktivitet för att ha fortsatt rätt att uppbära stöd. Om man redan har sysselsättning på heltid genom arbetsmarknadspolitiska program, sfi-studier eller annan godtagbar utbildning uppfyller man redan kravet. Annars blir kommunen ansvarig för att tillhandahålla aktiviteter.

Syftet med aktivitetskravet är både att få människor i arbete och att bryta den sociala isolering som kan följa på långvarig arbetslöshet. Det här är bra. Men ska reformen lyckas med syftet att få fler människor i arbete är det helt avgörande vad det är för sorts sysselsättning som erbjuds. Därför är det avgörande att de aktiviteter som kommunen erbjuder är meningsfulla och verkligen stärker individens chanser på arbetsmarknaden. Det får inte bli en reform där människor enbart sysselsätts för sysselsättningens egen skull. Målet om egenförsörjning genom arbete eller studier får under inga omständigheter tappas bort. Därför kräver Centerpartiet att regeringen låter följa upp den här reformen noggrant för att vid behov återkomma till riksdagen med förslag på förändringar.

Vidare, fru talman, menar vi i Centerpartiet att man måste gå längre för dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Vi vill investera i de förmågor som krävs för att få arbete. Därför vill vi exempelvis inrätta ett obligatoriskt nystartsår för dem som varit utanför arbetsmarknaden i mer än tre års tid. Ett sådant år ska innebära intensiva jobbförberedande insatser, som praktik och jobbsvenska. Vi vill att regeringen utreder hur ett sådant mer kraftfullt och resultatfokuserat verktyg ska kunna införas som en del i aktivitetskraven.

Propositionen öppnar för att arbetsplatsförlagda aktiviteter kan genomföras såväl i kommunal regi som hos privata företag och ideella organisationer. Det är en välkommen flexibilitet som kan skapa fler vägar in på arbetsmarknaden. Samtidigt är det av yttersta vikt att dessa insatser inte snedvrider konkurrensen. Regelverket måste vara tydligt och förutsägbart, och det måste finnas en aktiv uppföljning för att säkerställa att konkurrensen på den lokala marknaden inte påverkas negativt. Regeringen måste därför, menar vi, säkerställa att detta efterlevs och vid behov återkomma till riksdagen med förslag på förändringar.

Fru talman! Den här regeringen har gång på gång visat hur man misstror Sveriges kommunpolitiker och regionpolitiker, trots att de flesta företrädarna själva har en bakgrund i den lokala politiken. Därför ägnar man väldigt mycket tid åt detaljstyrning och bestraffningar. Alternativt driver man på för att förstatliga kommunernas och regionernas kärnuppdrag, som skolan och sjukvården.

Även vad gäller aktivitetskravet är misstron mot Sveriges kommuner monumental. Därför vill man ge Ivo, som inte hinner med sina nuvarande uppgifter, i uppdrag att granska kommunernas arbete med aktivitetskravet och vid brister dela ut sanktionsavgifter. Vi i Centerpartiet, som hyser en större tilltro till våra kommun- och regionpolitiker, menar att tillsynen gentemot kommunerna ska vara förutsägbar och proportionerlig. Utgångspunkten måste vara att man via dialog ska ge kommunerna stöd och vägledning i arbetet med att leva upp till lagens krav kring aktiviteter. Centerpartiet ser inte att sanktionsavgifter är vare sig ett rimligt eller ett proportionerligt verktyg och menar därför att det inte ska tillämpas.

Fru talman! Sammanfattningsvis är aktivitetskravet ett steg i rätt riktning efter snart fyra års misslyckad arbetsmarknadspolitik. Det kan förhoppningsvis hjälpa till att bryta människors bidragsberoende och i stället rusta dem för jobb. Men det räcker inte. Centerpartiet vill se en mer offensiv politik där vi gör det lättare och billigare för företagen att anställa – genom en permanent sänkning av arbetsgivaravgifterna för unga, lågavlönade och arbetslösa, genom att ta bort arbetsgivaravgifterna för de tio första anställda i små och växande företag, genom att lyfta bort sjuklöneansvaret, som regeringen återinförde, för småföretag och genom en ny anställningsform med förenklade jobb för den som står långt från arbetsmarknaden och som varit arbetslös länge.

För att på riktigt bryta utanförskap och sänka trösklarna till arbetsmarknaden räcker det inte med ett aktivitetskrav. Det krävs också en ordentlig jobb-boost. Den politiken har saknats under hela den här mandatperioden, men den politiken har Centerpartiet.

Fru talman! Jag noterar att statsministern och partiledaren för Moderaterna inte ens talar om en borgerlig regering längre utan har bytt vokabulär till ”en blågul regering” som ska träda in efter valet. Det är klart att man inte kan tala om en borgerlig regering om man ska ha med Sverigedemokraterna, som inte är ett borgerligt parti utan raka motsatsen. Det är ett helt illiberalt parti.

Jag förstår Moderaternas positionsförflyttning, även om jag tycker den är sorglig. Jag vill, fru talman, å min sida välkomna Moderaterna tillbaka till borgerligheten, till liberalismen, till marknadsliberalismen och till en företagarvänlig politik.

Vi kan titta på det som har hänt under mandatperioden, fru talman. En av de första reformerna för företagen som Moderaterna genomförde var att höja arbetsgivaravgiften för ungdomar våren 2023. Det har kostat miljarder för företagen och har bidragit till ökad arbetslöshet, inte minst ökad arbetslöshet bland ungdomar.

Nu har man temporärt återinfört en sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Centerpartiet vill ha den permanent. Vi vill utvidga den till att gälla även för dem som har varit långtidsarbetslösa och som står långt ifrån arbetsmarknaden. Företagen är ju de som skapar jobben. Det är de som gör att de som i dag är arbetslösa och går på bidrag kan få ett riktigt arbete.

Det är väldigt bra det nu ställs krav på kommunen att ordna med aktiviteter, men det är viktigt att aktiviteterna inte slår ut privata företag eller blir låtsassysselsättningar. Om nu ledamoten inte har läst motionen från Centerpartiet, vilket förefaller vara fallet, bör hon göra det. Den uppföljning vi vill se av reformen handlar om att inte konkurrera ut privata företag utan se till att få ut människor på den riktiga arbetsmarknaden.

Fru talman! Tack, Caroline Högström, för anförandet! Jag delade till stor del ingången i det ända tills ledamoten kom fram till sina påhitt om Centerpartiets politik. Man måste såklart resonera kring varför ledamoten vill försöka pådyvla Centerpartiet en politik som vi inte står för.

Vi är väldigt tydliga med att aktivitetskrav är en viktig del i att få ut människor i arbete, och det har vi varit sedan långt innan den här propositionen kom. Arbetslinjen gäller. Att det alltid ska löna sig att arbeta är klassisk centerpolitik. Den har vi stått upp för, och den står vi upp för.

Vad kan då motivet vara, fru talman? Jo, det är klart att det handlar om att dölja regeringens och Moderaternas totala misslyckande på arbetsmarknadsområdet.

Under den här mandatperioden har antalet arbetslösa ökat med 100 000 människor. Vi har i dag EU:s tredje högsta arbetslöshet. Regeringen kallar sig borgerlig trots att politiken inte är borgerlig. Man påstår sig vara företagsvänlig trots att politiken inte är företagarvänlig. Man har inte gjort de reformer som behövs utan har tvärtom ökat den ekonomiska bördan på företagen.

Aktivitetskravet i all ära – det är viktigt, och det står vi bakom. Men den viktigaste politiken för att få människor i arbete handlar ju om att skapa goda förutsättningar för företagen. Det har Moderaterna misslyckats med under denna mandatperiod med den tredje högsta arbetslösheten i EU och en av de allra högsta vad gäller ungdomar. Det är ett fullständigt misslyckande.

Herr talman! Vi behöver prata mer om ungas psykiska hälsa. Häromdagen kom en rapport från Nationellt centrum för suicidforskning och prevention om att antalet suicid bland barn i åldern 10–14 år har fortsatt att öka och att flickorna i den åldersgruppen nu har gått om pojkarna.

Man kan titta på hela gruppen av barn, ungdomar och unga vuxna upp till 25 år: 135 personer dog i suicid under 2024. Alltjämt är det den vanligaste dödsorsaken bland pojkar och unga män. Det här är inget annat än ett enormt stort misslyckande för samhället. Varje liv som spills är en katastrof. Det är en katastrof för den enskilde som inte såg någon annan väg ut men även för dennes anhöriga som lämnas med saknad och förtvivlan och med gnagande tankar om att de kanske hade kunnat göra någonting annorlunda.

Men den som verkligen hade kunnat göra något annorlunda är samhället. Därför är det bra att vi nu har en ny strategi för psykisk hälsa och suicidprevention, och det är bra att vi nu ska fatta beslut om att varje självmord bland barn ska följas av en haveriutredning i syfte att bättre kunna förebygga suicid framöver.

Regeringens förslag är att dessa utredningar ska omfatta barn upp till 18 års ålder. Vi från Centerpartiets sida föreslår att detta ska sträcka sig ända upp till 25 års ålder eftersom vi ser att den psykiska ohälsan och suicid förekommer även under åren som ung vuxen.

Herr talman! Visserligen kan man se myndighetsåldern som en logisk gräns, men livet är inte lika binärt som myndighetsåldern. Det hade varit betydligt mer logiskt att göra obligatoriska haveriutredningar även för ungdomar som går tredje året på gymnasiet eller som börjar sitt vuxenliv på en högskola, en arbetsplats eller i värsta fall i arbetslöshet. Vi vet att de första vuxenåren kan vara nog så påfrestande mentalt och emotionellt.

Ärligt talat har jag faktiskt svårt att förstå varför inte regeringspartierna delar den här bedömningen, men för egen del yrkar jag bifall till Centerpartiets reservation under punkt 2 i betänkandet.

Självmord bland barn och unga är den yttersta konsekvensen av ett samhälle som har misslyckats med att ge rätt stöd och rätt förutsättningar i livet. Det är ett samhälle som inte har funnits där när det har behövts. Det är ett samhälle som inte har hjälpt den unge och som inte har gett den det stöd som den har behövt. Det är ett samhälle som har misslyckats med ett av sina viktigaste uppdrag. Därför kommer vi från Centerpartiets sida att kräva att nästa regering, oavsett hur den ser ut, ska prioritera barns och ungas psykiska hälsa. Men det räcker inte med lite lappande och lagande, utan det krävs en historisk satsning. För oss handlar det inte om en enskild reform utan om att få hela vårdkedjan att fungera. Minst 3 miljarder extra måste satsas för att bygga upp en tillgänglig och välfungerande vård för barn och unga som mår psykiskt dåligt.

Det handlar inte minst om tillgängligheten och snabbheten. När barn eller ungdomar behöver hjälp för att de mår psykiskt dåligt måste de kunna få den hjälpen omgående, så att problemen inte växer sig ännu större. Därför vill vi införa en elevhälsogaranti som innebär att alla elever ska garanteras stöd inom 24 timmar. Skolan är trots allt den miljö där barn och ungdomar rör sig allra mest, vilket gör det naturligt att det första stödet kommer därifrån.

En annan aktör som möter många ungdomar är ungdomsmottagningarna. Vi menar att deras ansvar ska utökas till att kostnadsfritt ta emot ungdomar ända upp till 25 års ålder. Vidare vill vi ställa krav på barn- och ungdomspsykiatrin att finnas tillgänglig dygnet runt i hela landet. Den behöver inte alltid handla om fysisk tillgänglighet utan kan även vara digital.

För ett barn eller en ungdom som behöver hjälp av den specialiserade sjukvården fungerar det dåligt att placeras i kö, eftersom livet rör sig så snabbt i ungdomsåren. Därför är det också helt nödvändigt att öka tillgängligheten och kapa köerna. Detta förutsätter i sin tur satsningar på fler specialistläkare och fler psykologer.

Dessutom måste övergången mellan barn- och vuxenpsykiatrin fungera bättre än i dag. I dag bryts kontakten ibland rätt abrupt när man går från barn- till vuxenpsykiatri, vilket gör att man får börja om från början eller helt enkelt försvinner från vården. Ingen ung människa ska skrivas ut från bup vid sin 18-årsdag utan att ha en tydlig plan för fortsatt stöd och behandling. Ingen ska falla mellan stolarna.

Herr talman! Sverige ska inte vara ett land där unga lämnas ensamma med psykisk ohälsa och långa vårdköer. Sverige ska inte vara ett land där självmord ses som den naturliga utvägen ur ett dåligt psykiskt mående. Sverige ska vara ett land där unga tror på framtiden, får hjälp i tid när det behövs och har möjlighet att bygga sina liv och sin framtid.

Från Centerpartiets sida är vi tydliga: Nästa regering måste vända den psykiska ohälsan bland barn och unga och ha som mål att bygga den friskaste generationen någonsin.

Sverige kan mer än så här – mycket, mycket mer.

Fru talman! I Sverige räknar vi med att det finns omkring 1,3 miljoner anhöriga som på något sätt vårdar eller tar hand om en förälder, en partner, ett barn, ett syskon eller en nära släkting. Det arbete som dessa personer utför är inte bara en djupt medmänsklig gärning utan innebär också en stor avlastning för samhället. Just därför är det så viktigt att samhället finns där och avlastar den anhöriga när det behövs.

För de allra flesta av oss är det en självklarhet att hjälpa till när en anhörig blir sjuk. Det ingår liksom i själva uppdraget att vara människa. Oavsett om det handlar om en partner som blir sjuk, en förälder som blir dement eller ett barn som skadas i en olycka finns man där som anhörig. Man hjälper, lotsar, stöttar och tröstar. Man ordnar, donar och fixar. Man kontaktar sjukvård, omsorg och myndigheter. Men samtidigt finns det en gräns för vad man orkar som anhörig. Det är därför samhället måste finnas där och täcka upp när det behövs.

Som anhörig kan man redan i dag få hjälp och stöd på många sätt, till exempel genom avlösarservice, växelvård, dagverksamhet och hemtjänst. Många kommuner erbjuder stöd via anhörigkonsulent eller anhöriggrupper. Viss möjlighet kan också finnas till ekonomisk ersättning, såsom närståendepenning eller omvårdnadsbidrag.

Med dagens betänkande tar vi ytterligare några steg i stödet till den som är anhörig. Det är inga enorma förändringar, men de är likväl viktiga.

I socialtjänstlagen förtydligas nu att socialtjänsten ska erbjuda en stödkontakt till den som vårdar eller stöder en närstående som är äldre eller allvarligt sjuk och till den som stöder en närstående med funktionsnedsättning. Stödkontaktens uppgift ska vara att ge information och vägledning till den anhöriga samt ge stöd vid planering av åtgärder som kan behövas. Det låter kanske inte så dramatiskt, fru talman, men det är en viktig åtgärd för att den anhöriga inte ska känna att allt vilar på de egna axlarna, utan att det finns någon som stöder och vägleder då det kan vara svårt att själv se klart i en väldigt utsatt situation.

Fru talman! En grupp anhöriga som tyvärr har fått alltför lite stöd tidigare och som liksom har tillåtits att glida under radarn är barn och ungdomar. Som barn ska man aldrig behöva ta vuxenansvar för sina föräldrar eller syskon. Likväl är det många barn i Sverige som har fått göra det under hela sin uppväxt.

Alltför många barn växer upp med en förälder med psykisk sjukdom eller missbruk, och de behöver synliggöras. Jag ska citera ett av alla barn som gjort sin röst hörd genom organisationen Maskrosbarn: Jag önskar att någon hade sagt: ”Du är inte ensam.” För det var precis så det kändes. Ensamt. Hade jag vetat att det fanns andra barn i liknande situationer kanske jag hade vågat prata tidigare, vågat be om hjälp, vågat andas lite lättare.

Nu, fru talman, tydliggör vi i lagstiftningen att socialtjänsten ska erbjuda de insatser som behövs när ett barn är i behov av stöd på grund av en närståendes sjukdom, funktionsnedsättning eller i värsta fall dödsfall. Även i hälso- och sjukvårdslagen tydliggör vi vårdgivarens ansvar för att erbjuda stöd till barn, inte bara när det handlar om en förälder utan även när det handlar om ett syskon eller ett styvsyskon.

Nu är förstås det viktigaste hur förändringarna i lagen kommer att hanteras efteråt. I riksdagen slår vi fast ramarna, men utförandet sker i våra kommuner och regioner. Det är där man måste identifiera de barn som är i behov av stöd. Det är där det måste finnas rutiner och metoder att tillämpa. Det är där stödet ska ges på riktigt.

Fru talman! De flesta av oss kommer någon gång i livet att vara anhörig till en närstående som råkar ut för en allvarlig sjukdom, blir funktionsnedsatt eller kanske hamnar i missbruk. Samhällets uppgift måste vara att hjälpa, stötta och avlasta de anhöriga så mycket det går. Från Centerpartiets sida är vi därför positiva till de extra steg som tas i dag, med tydliga krav på information, vägledning och annat stöd som man kan behöva som anhörig, men mycket mer behöver göras framöver.

(forts. § 9)

Fru talman! I Sverige räknar vi med att det finns omkring 1,3 miljoner anhöriga som på något sätt vårdar eller tar hand om en förälder, en partner, ett barn, ett syskon eller en nära släkting. Det arbete som dessa personer utför är inte bara en djupt medmänsklig gärning utan innebär också en stor avlastning för samhället. Just därför är det så viktigt att samhället finns där och avlastar den anhöriga när det behövs.

För de allra flesta av oss är det en självklarhet att hjälpa till när en anhörig blir sjuk. Det ingår liksom i själva uppdraget att vara människa. Oavsett om det handlar om en partner som blir sjuk, en förälder som blir dement eller ett barn som skadas i en olycka finns man där som anhörig. Man hjälper, lotsar, stöttar och tröstar. Man ordnar, donar och fixar. Man kontaktar sjukvård, omsorg och myndigheter. Men samtidigt finns det en gräns för vad man orkar som anhörig. Det är därför samhället måste finnas där och täcka upp när det behövs.

Som anhörig kan man redan i dag få hjälp och stöd på många sätt, till exempel genom avlösarservice, växelvård, dagverksamhet och hemtjänst. Många kommuner erbjuder stöd via anhörigkonsulent eller anhöriggrupper. Viss möjlighet kan också finnas till ekonomisk ersättning, såsom närståendepenning eller omvårdnadsbidrag.

Med dagens betänkande tar vi ytterligare några steg i stödet till den som är anhörig. Det är inga enorma förändringar, men de är likväl viktiga.

I socialtjänstlagen förtydligas nu att socialtjänsten ska erbjuda en stödkontakt till den som vårdar eller stöder en närstående som är äldre eller allvarligt sjuk och till den som stöder en närstående med funktionsnedsättning. Stödkontaktens uppgift ska vara att ge information och vägledning till den anhöriga samt ge stöd vid planering av åtgärder som kan behövas. Det låter kanske inte så dramatiskt, fru talman, men det är en viktig åtgärd för att den anhöriga inte ska känna att allt vilar på de egna axlarna, utan att det finns någon som stöder och vägleder då det kan vara svårt att själv se klart i en väldigt utsatt situation.

Fru talman! En grupp anhöriga som tyvärr har fått alltför lite stöd tidigare och som liksom har tillåtits att glida under radarn är barn och ungdomar. Som barn ska man aldrig behöva ta vuxenansvar för sina föräldrar eller syskon. Likväl är det många barn i Sverige som har fått göra det under hela sin uppväxt.

Alltför många barn växer upp med en förälder med psykisk sjukdom eller missbruk, och de behöver synliggöras. Jag ska citera ett av alla barn som gjort sin röst hörd genom organisationen Maskrosbarn: Jag önskar att någon hade sagt: ”Du är inte ensam.” För det var precis så det kändes. Ensamt. Hade jag vetat att det fanns andra barn i liknande situationer kanske jag hade vågat prata tidigare, vågat be om hjälp, vågat andas lite lättare.

Nu, fru talman, tydliggör vi i lagstiftningen att socialtjänsten ska erbjuda de insatser som behövs när ett barn är i behov av stöd på grund av en närståendes sjukdom, funktionsnedsättning eller i värsta fall dödsfall. Även i hälso- och sjukvårdslagen tydliggör vi vårdgivarens ansvar för att erbjuda stöd till barn, inte bara när det handlar om en förälder utan även när det handlar om ett syskon eller ett styvsyskon.

Nu är förstås det viktigaste hur förändringarna i lagen kommer att hanteras efteråt. I riksdagen slår vi fast ramarna, men utförandet sker i våra kommuner och regioner. Det är där man måste identifiera de barn som är i behov av stöd. Det är där det måste finnas rutiner och metoder att tillämpa. Det är där stödet ska ges på riktigt.

Fru talman! De flesta av oss kommer någon gång i livet att vara anhörig till en närstående som råkar ut för en allvarlig sjukdom, blir funktionsnedsatt eller kanske hamnar i missbruk. Samhällets uppgift måste vara att hjälpa, stötta och avlasta de anhöriga så mycket det går. Från Centerpartiets sida är vi därför positiva till de extra steg som tas i dag, med tydliga krav på information, vägledning och annat stöd som man kan behöva som anhörig, men mycket mer behöver göras framöver.

(forts. § 9)

Fru talman! För ungefär ett år sedan stod vi här i kammaren och debatterade införandet av gårdsförsäljning i Sverige, något som Centerpartiet drivit på för under 20 års tid och som till slut blev verklighet tack vare en utredning som genomfördes under den förra mandatperioden och en proposition som lades fram under den här mandatperioden. Förslaget blev inte så frihetligt och företagarvänligt som vi i Centerpartiet önskade oss, men det blev i alla fall verklighet. Ett stort antal producenter av öl, vin, cider och destillerade drycker hann öppna upp för försäljning redan förra sommaren. Det här var bra för besöksnäringen, för landsbygden och för den svenska mat- och dryckeskulturen – utan att ha någon märkbar påverkan på folkhälsan.

Nu står vi här igen, fru talman, och debatterar ytterligare en fråga som Centerpartiet drivit länge, nämligen den om att avskaffa matkravet för serveringstillstånd. Matkravet innebär, som det är utformat i dag, att ett serveringsställe dels måste ha ett eget restaurangkök i anslutning till serveringslokalen, dels måste servera ett varierat utbud av maträtter ända fram till klockan 23 på kvällen, även om det bara är en pizzeria, en vinbar eller en nattklubb.

Dessutom har bedömningarna som gjorts runt om i Kommunsverige varierat kraftigt i fråga om vad som menas med ett varierat utbud av maträtter. De flesta kommuner har krävt att man ska tillhandahålla nio maträtter, vilket i praktiken inneburit tre förrätter, tre huvudrätter och tre efterrätter. Detta har krävts även på en pizzeria eller en korvkiosk för att kunna servera öl eller vin till maten. Några kommuner har krävt ett mindre antal maträtter, och någon har krävt ända upp till tolv olika maträtter. Att detta varit en helgalen kravställning råder det ingen som helst tvekan om.

Samtidigt som man behövt ha köket bemannat ända fram till klockan 23 på kvällen har det förstås inte funnits något krav på att någon faktiskt ska äta. Sent på kvällen på en pub eller en restaurang är det ju rätt ofta så att folk kommer för att dricka en öl eller ett glas vin men inte för att äta.

Hur gästerna beter sig vet naturligtvis den som driver stället bäst av alla. Men den personen har inte varit tillfrågad. Hur länge köket ska vara öppet och hur många maträtter som ska serveras har bestämts av staten och kommunen. Nu, fru talman, blir det slut på detta överförmynderi.

Med den nya lagstiftningen upphävs 8 kap. 15 § alkohollagen. Därmed upphör kravet på eget kök, på egen matservering, på utformning av baren och på antalet sittplatser. Makten lämnas över till den som driver verksamheten att själv avgöra om man vill ha ett kök, vilken meny man ska erbjuda, hur sent på kvällen man ska servera mat, hur många sittplatser man ska ha och om de ska vara under tak eller inte. Det innebär en förändring av en lagstiftning som i årtionden varit obsolet men ändå tillåtits leva kvar.

Från Centerpartiet har vi motionerat och interpellerat om den här frågan under hela mandatperioden. Det var med glädje som vi noterade att Förenklingsrådet satte igång ett arbete med att utreda och se över lagstiftningen.

Samtidigt gick det en chockvåg genom branschen när regeringen förra året i Almedalen meddelade att man tänkte tillsätta en ny utredning, vilket sannolikt hade inneburit att den här frågan hade petats över kanten till nästa mandatperiod. Under sommaren nyktrade regeringen dock till och nöjde sig med Förenklingsrådets utredning, som gick ut på remiss. Och nu står vi här i dag, med debatt och beslut om den nya lagen.

Reformen är inte bara en rimlig anpassning till vår samtid och en ändrad alkoholkultur. Den innebär också minskat krångel och minskade kostnader för besöksnäringen. Utredningen pekar på besparingar på omkring 3,9 miljarder kronor per år. Samtidigt bedöms branschen kunna växa med mellan 200–300 nya serveringsställen per år. Möjligheten ökar för en större mångfald av restauranger, vinbarer, ölkällare, cocktailterrasser och takserveringar som levandegör städer och samhällen.

Alltjämt, fru talman, är det folkhälsan som är styrande i svensk alkoholpolitik. Så är det även i det här fallet. I utredningen varnas för ett måttligt ökande av alkoholkonsumtionen. Men tittar man på vårt grannland Finland, som genomförde samma reform 2018, kan man se att alkoholkonsumtionen har fortsatt att minska sedan dess. Det finns ingen anledning att tro att det skulle se annorlunda ut i Sverige.

Reformen innebär inte heller någon förändring i ansvaret för den som har ett serveringstillstånd. Serveringen ska alltjämt ske på ett ansvarsfullt sätt, med överblick över gästerna och under ordnade former.

Fru talman! Avskaffandet av matkravet är en bra och efterlängtad reform, både för branschen och för gästerna. Den tar bort onödiga krav och onödiga kostnader för företagen samtidigt som den kommer att leda till ett ökat och mer mångfasetterat utbud för gästerna.

Samtidigt behöver mer göras för att stimulera besöksnäringen i Sverige. Arbetsgivaravgifterna för unga måste tas bort permanent. Regelkrånglet i övrigt måste minska, och utvisningarna av arbetskraft måste upphöra. Men i dag får vi ändå glädja oss åt en viktig reform som är bra både för besöksnäringen och för besökarna. Den 1 juni försvinner äntligen matkravet. Det gör Sverige lite friare, lite grönare och lite roligare.