Christofer Bergenblock

Fru talman! Sanningen är att den avgångna regeringen har staplat utredning på utredning både när det gäller den personliga assistansen och andra områden. Man har haft utredningar om förstatligandet av assistansen, ledsagningen, färdtjänsten och tolktjänsten. Man har haft möjlighet att genomföra förändringar under den mandatperiod som har gått, men det har man inte har gjort, utan man har bara skjutit detta framför sig. Precis före valet tillsattes ytterligare utredningar.

Är Liberalerna den här gången beredda att faktiskt agera och inte bara prata?

Fru talman! Tack, ledamoten Pär Gustafsson, för anförandet och för det engagemang som ledamoten visar för de här väldigt viktiga frågorna kring LSS-lagstiftningen och människors möjlighet att leva ett fullgott liv med hjälp av personlig assistans! Jag tänker också på de livsöden som ledamoten lyfter upp: Linus, Henrik och Martin.

Nu har vi lämnat en mandatperiod bakom oss. Det saknades inte förslag under den mandatperioden för att komma till rätta med de problem som ledamoten lyfter fram. I mars 2023 hade vi en statlig utredning färdig om förstatligande av assistansen för att kunna skapa en likvärdighet över hela landet. Därefter har regeringen inte agerat. Trots att Liberalerna har varit en del av denna regering har ingenting hänt.

Vad är det som gör att Liberalerna har tänkt prioritera den personliga assistansen under den här mandatperioden?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet. Han lyfte upp att frihet, självständighet och möjlighet till delaktighet i samhället är de viktiga delarna i den personliga assistansen. Han konstaterar också att den har urholkats och att en viktig orsak till det är den låga ersättningen till assistansbolagen. I förlängningen handlar det om hur assistansen kan utföras.

Under förra mandatperioden togs initiativ för att höja ersättningen och framför allt för att indexera den. I juni 2024 var vi överens i kammaren om att göra detta. Likväl har regeringen, som Sverigedemokraterna stödde under mandatperioden, inte gjort någonting.

På vilket sätt kan kampen mot de oseriösa lösas när man från SD:s sida inte tar ansvar för frågan?

Fru talman! Jag växte upp på ett litet skogslantbruk i Södra Unnaryd, på gränsen mellan Småland och Halland. Förutom att hjälpa till på gården ägnade jag somrarna åt att fiska och bada i sjön Bolmen som låg några kilometer bort. Redan då bedrevs det yrkesfiske i Bolmen av familjen Ekwall på Tiraholms fisk. Den verksamheten har sedan kompletterats med fiskförädling, gårdsbutik, fiskbil, restaurang, konferensverksamhet och hotell. Platsen är även centrum för en forskningsstation som drivs av Sydvatten.

Varför pratar jag då om Tiraholms fisk? Jo, därför att det är ett utmärkt exempel på ett modernt och hyllat landsbygdsföretag som bidrar till den svenska livsmedelsförsörjningen och samtidigt kompletterar sin kärnverksamhet med ytterligare ben att stå på. Man har skapat ett besöksmål för hela södra Sverige.

Precis på samma sätt har många lantbruksföretag runt om i Halland valt att komplettera sina verksamheter med förädling, gårdsbutiker eller kaféverksamhet. Totalt finns faktiskt 2 500 lantbruksföretag som brukar 100 000 hektar mark och håller 85 000 nötkreatur i Halland. Detta är bra både för Halland och för Sverige, men det räcker inte.

Sveriges självförsörjningsgrad på livsmedel är i dag bara 50 procent räknat på värde. Tittar man på konsumtionen importerar vi 20 procent av grisköttet, 25 procent av kycklingen, 50 procent av nötköttet och 75 procent av fårköttet. På fisksidan kommer bara 25 procent från det svenska fisket. Detta är naturligtvis inte rimligt – särskilt inte i dessa tider av oro i omvärlden. Därför behöver vi skarpa åtgärder för att stärka den svenska primärproduktionen.

För det första behövs det tydliga och siffersatta produktionsmål, vilket den avgångna regeringen valde att inte ta med i den nya livsmedelsstrategin. Centerpartiet vill se både ett övergripande mål om 80 procent och siffersatta mål inom respektive segment. Bland annat har vi lyft behovet av en halv miljon fler betande djur. Halland är redan ett av våra djurtätaste län, men trots det har vi plats för fler kor och får som kan bidra till att hålla landskapet öppet.

För det andra behövs det också tydliga förutsättningar kring lönsamheten inom svenskt lantbruk. Därför vill Centerpartiet halvera byråkratin och införa ett jordbruksavdrag som sänker skatten och minskar krånglet. Till skillnad från den avgångna regeringen vill vi slå vakt om att svenskt lantbruk går skadefritt när EU antar sin nya långtidsbudget.

För det tredje behöver vi investera i en stärkt motståndskraft genom beredskapslager av foder, utsäde, drivmedel och gödsel. Men vi behöver även se till att bygga ut den svenska produktionen av biodrivmedel för att minska vårt beroende av omvärlden. Det handlar också om fungerande grundförutsättningar. När den avgångna regeringen lät lägga ned Distriktsveterinärerna i södra Halland för ett år sedan slog det direkt mot förutsättningarna för djurhållningen.

Det som såväl Hallands lantbrukare som yrkesfiskare behöver känna är att Sveriges nytillträdda riksdag ser värdet i deras verksamheter. Verksamheterna bidrar till vår livsmedelsförsörjning, till att hålla landskapet öppet och till att utveckla nya besöksmål. Därför behövs det också en politik som stärker både ekonomi och produktion, så att vi i slutändan även kan stärka vår självförsörjningsgrad.

(Applåder)

I detta anförande instämde Julia Algotsson och Stina Larsson (båda C).

Fru talman! Här i kammaren går vi ständigt mellan sol och förmörkelse, och det kanske vi gör i den här debatten också.

I kväll debatterar vi tandvård, men inte bara tandvård. Debatten handlar också om regeringens övergripande strategi för att göra livet så svårt som möjligt för människor som har tagit sig till Sverige. Den handlar också om hur regeringen med sin otydliga styrning försvårat tillvaron för många tandläkare runt om i Sverige, om än med goda intentioner.

Låt oss börja med den första delen som handlar om tandvård till vissa utlänningar, vilket i det här fallet avser vuxna asylsökande, personer i förvar och personer vars utvisning tillfälligt stoppats. I propositionen föreslås att den nuvarande tandvårdsavsgiften på 50 kronor för akut tandvård ersätts med krav på att den enskilde ska kunna betala skälig ersättning och på att den som vistas här utan myndighetsstöd ska stå för kostnaden själv.

Det är naturligtvis inte orimligt att den som har egna resurser också står för sin egen tandvård, men problemet är att regeringen i vanlig ordning har tappat markkontakten och ignorerat remissinstanserna.

Centerpartiet håller med om principen att den som har ekonomisk förmåga bör betala för sin egen tandvård precis som alla andra. Det är i grunden ett rimligt krav, men det förslag som regeringen presenterar är varken verklighetsförankrat eller proportionerligt.

Den absoluta majoriteten av de personer som berörs av regleringen bedöms nämligen sakna betalningsförmåga, vilket framgår rätt tydligt av remissvaren. Kritiken mot förslaget är massiv och kommer från i stort sett samtliga remissinstanser. Konsekvenserna av att avskaffa den nuvarande regleringen om tandvårdsavgift riskerar att bli kännbara på flera plan.

För det första, fru talman, riskerar det att leda till allvarligt försämrad munhälsa hos en redan mycket utsatt grupp. Att vänta med tandvård leder i regel inte till att behovet försvinner utan till att det eskalerar och att behandlingarna längre fram blir mer omfattande och kostsamma, både för individen och för samhället. Dålig munhälsa hänger dessutom intimt samman med allmän hälsa och ohälsa och kan leda till följdsjukdomar som belastar hälso- och sjukvården ytterligare.

För det andra är de administrativa merkostnaderna för att driva in betalning av tandvård från en grupp som redan till övervägande del saknar betalningsförmåga sannolikt högre än vad man faktiskt kommer att kunna inkassera. Det är en dålig affär både för staten och för skattebetalarna och en ordning som dessutom riskerar att skapa en utdragen byråkratisk process utan reellt utfall. Det finns dessutom en uppenbar risk för kostnadsöverföring till andra delar av vården.

Intressant är också att inte heller Tidöpartierna tror att papperslösa kommer att kunna betala för tandvården, eftersom man även vill göra en ändring i socialtjänstlagen som medför möjlighet för kommunerna att betala ut ekonomiskt bistånd till den som inte klarar av att betala för sin akuta tandvård.

Sammantaget bedömer vi från Centerpartiet att regeringens förslag inte uppnår den påstådda besparingseffekten. Mot den bakgrunden och med utgångspunkt i den massiva remisskritiken kommer vi att rösta nej till dessa delar i regeringens förslag.

Fru talman! Låt oss nu fortsätta med den del som handlar om privata vårdgivares möjlighet att bedriva tandvård. Efter beslutet om krav på tillstånd för att bedriva tandvård har problemen duggat tätt under våren med tandläkare som investerat stora pengar i nya praktiker men inte kunnat öppna och tandläkare som tagit över befintliga verksamheter men inte kunnat öppna. Samtidigt är det många tandläkare som bedrivit praktik i åratal som missat att man måste anmäla till Ivo för att fortsatt kunna bedriva sin verksamhet.

Problemet är dock inte kravet på tillstånd som sådant. Att ett sådant krav ska ställas håller Centerpartiet helt med om. Problemet är regeringens valhänta hantering och styrning av den myndighet som ansvarar för tillståndsprövningen, det vill säga Ivo.

Eftersom många tandvårdspraktiker inte lämnat in någon anmälan om sin verksamhet i tid, det vill säga före den 2 mars, vilket var kravet, föreslår regeringen nu en förlängning året ut, och detta ställer vi i Centerpartiet oss helt bakom. Samtidigt konstaterar vi att detta och andra problem kopplade till tillståndsverksamheten beror på regeringens oförmåga att ge Ivo de förutsättningar som krävs för att klara sitt uppdrag.

Den uppkomna situationen kring tandvårdstillstånden blottlägger Ivos oacceptabelt långa handläggningstider. Från det att det nya tillståndskravet trädde i kraft vid årsskiftet och till och med maj månad hade Ivo bara beviljat tillstånd till en enda verksamhet. Därefter har man beviljat ytterligare ett femtontal verksamheter tillstånd – ett utfall som inte kan beskrivas som annat än fullständigt otillräckligt.

Den långa handläggningstiden riskerar att drabba seriösa tandvårdsaktörer och i förlängningen även deras patienter. Centerpartiet anser att regeringen aktivt borde ha verkat för att åtgärda Ivos kapacitetsproblem och förtydligat vilka krav som myndigheten ska rikta mot tandvårdsverksamheterna. Mot denna bakgrund föreslår vi från Centerpartiet tre tillkännagivanden till regeringen.

För det första vill vi se övergångsbestämmelser för verksamheter som byter ägare. I samband med att en tandvårdspraktik överlåts eller tas över uppstår risk för stopp i verksamheten under tillståndsprocessen, trots att verksamheten kanske har bedrivits både seriöst och lagenligt under många års tid. Det är inte rimligt att personal och patienter ska drabbas av ett sådant avbrott, och därför bör regeringen ta fram övergångsbestämmelser som gör att verksamheten kan fortsätta bedrivas även under tillståndsprövningen.

För det andra vill vi se ett förtydligande av de krav som nu ställs på tandvårdsverksamheter. En av de bidragande orsakerna till att tillståndsprocessen hos Ivo har tagit alldeles för lång tid är otydligheten kring vilka krav som är rimliga att ställa. Centerpartiet anser att regeringen bör ge Ivo tydligare direktiv om en rimlig nivå på kravställningen så att prövningsprocessen kan standardiseras och effektiviseras.

För det tredje måste handläggningstakten hos Ivo öka. Ivo behöver skyndsamt ta fram en plan för att öka takten i tillståndsprocesserna för tandvårdsverksamheter. Den nuvarande handläggningstakten är inte acceptabel. Regeringen behöver ge Ivo i uppdrag att presentera en konkret åtgärdsplan för hur handläggningen av tillståndsärenden inom tandvården kan effektiviseras och påskyndas.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 2 i betänkandet, som innehåller dessa tre tillkännagivanden.

Avslutningsvis vill jag också passa på att rikta ett tack till vår ordförande i socialutskottet under mandatperioden, Christian Carlsson, för ett mycket gott ledarskap och för att vi har kunnat ha en väldigt god gemenskap, även om vi i utskottet har väldigt olika politiska utgångspunkter. Stort tack för det!

Jag vill även passa på att tacka våra avgående ledamöter, Karin Rågsjö, som har bedrivit debatter och politik med ett stort engagemang och mustiga debattinlägg, där vi kanske inte alltid har varit helt överens vad gäller privat vård eller gårdsförsäljning men där vi har haft väldigt trevliga meningsutbyten, och Anna Vikström för hennes engagemang, noggrannhet och skarpa analysförmåga, som har hjälpt hela utskottet i dess arbete. Stort tack!

Fru talman! Jag uppfattar därmed att det egentligen inte finns något förslag från regeringen om hur man ska hantera dem som har bedrivit verksamhet men inte har lämnat in en ansökan eller en anmälan till Ivo.

Men låt oss gå därifrån till den möjlighet som fanns i den här propositionen att också lyfta andra problem som har dykt upp under den här tiden. En av de bitar som har kritiserats rätt mycket är hur Ivo utför granskningarna vid tillståndsgivningen, där man är oerhört detaljerad i sina krav. Detta hade varit en möjlighet för regeringen att också förtydliga hur detaljerade Ivo ska vara för att klara av handläggningen inom rimliga tider.

Jag uppfattar inte att regeringen har gjort något tydligt ställningstagande eller har drivit på för att göra något förtydligande. Därför har vi från Centerpartiet lyft detta som ett tillkännagivande till regeringen.

En annan fråga vi har lyft som ett tillkännagivande är att det också borde finnas övergångsbestämmelser för den som har drivit en verksamhet och vid ett ägarskifte ska lämna över den till någon annan. Som det har varit nu har det blivit en period däremellan då verksamheten inte kan drivas. Det kan handla om ett generationsskifte i en tandläkarpraktik där ett barn ska ta över verksamheten från en förälder som går i pension och har hamnat i en situation där man inte kan fortsätta driva verksamheten därför att man inväntar beslutet från Ivo.

Jag saknar också tydligare krav från regeringens sida på Ivo att klara av handläggningstiderna.

Detta är tre viktiga frågor. Varför har de inte kommit med i den här propositionen, när möjligheten fanns?

Fru talman! Tack, ledamoten Christian Carlsson, för anförandet!

Jag vill gå in på den del som handlar om våra privata tandvårdskliniker och förutsättningarna för dem. Vi i Centerpartiet och oppositionen är helt överens med regeringspartierna om behovet av tillstånd för tandvården för att komma till rätta med de problem som har funnits vid en del praktiker och den välfärdskriminalitet som har letat sig in även där. Samtidigt fanns det också en oro hos många privatpraktiserande inför den tillståndsgivningsprocess som satte igång den 1 januari, inte minst kopplat till erfarenheterna från Ivo och deras handläggningstider vad gäller andra verksamheter inom vård och omsorg.

Fram till maj, fru talman, hade Ivo lyckats prestera ett godkänt tillstånd till en klinik. Därefter har ytterligare tillstånd, i storleksordningen 15 stycken, tillkommit, och det är många ansökningar som ligger och väntar. Detta var inte helt och hållet en nyhet, för man vet hur det har fungerat – eller inte har fungerat – på Ivo tidigare.

Det är bra att vi nu går in och säger att praktiken får en förlängd tid på sig att anmäla sin verksamhet till Ivo för att en tillståndsprövning senare ska kunna göras. Men vi ser också att det finns problem i detta.

Ett av de problemen är att det finns en oklarhet för verksamheter som har drivits mellan den 2 mars och den 23 augusti, när den nya lagen träder i kraft. Hur har regeringspartierna tänkt att de verksamheterna ska hanteras i den kommande tillståndsprövningen?

Herr talman! Timmen är sen, liksom tiden för denna oerhört viktiga reform. Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 10 under punkt 11, om uppföljning och utvärdering av reformen.

Från Centerpartiets sida menar vi att narkotikapolitiken i högre grad måste utgå från vetenskap, beprövad erfarenhet och evidens. Därför har vi också drivit på för att gå över till en politik som i högre grad handlar om skadereducering och skademinimering. Tillgång till sprutbytesprogram, läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende och naloxon för att häva överdoser hör till de förändringar som varit viktiga de senaste åren. Men vi vill även utreda frågan om brukarrum och möjlighet till smartare straff, såsom vård och hjälp i stället för böter eller strafförelägganden.

Många bra förslag till reformer har redan lagts fram av både Samsjuklighetsutredningen och Narkotikautredningen, men förändringstakten från regeringens sida har varit oerhört långsam. Narkotikautredningen kom i oktober 2023 och har hittills inte lett fram till några förslag över huvud taget från regeringens sida. Samsjuklighetsutredningen kom i januari 2023 och har, efter påtryckningar från Centerpartiet och övriga oppositionen, resulterat i tillsättandet av en samsjuklighetsdelegation och nu äntligen i det första reformförslaget om en sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende.

Redan 2011 tog Centerpartiet, herr talman, ställning för ett förändrat huvudmannaskap med ett överförande av ansvaret för missbruksvården från socialtjänsten till sjukvården, inte minst utifrån vetskapen om att majoriteten av personerna med ett skadligt bruk eller beroende har en bakomliggande psykisk eller somatisk sjukdom. Centerpartiet välkomnar därför propositionen om att skapa en mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende i kombination med andra psykiatriska tillstånd. Det rör sig om en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle, och glappet mellan kommunal socialtjänst och regional hälso- och sjukvård leder alltför ofta till att individer faller mellan stolarna. En reform som stärker samverkan och sätter individen i centrum är därför både nödvändig och efterlängtad.

Socialtjänsten ska alltjämt ta ansvar för det sociala stödet till den som befinner sig i ett skadligt bruk eller beroende, medan regionerna ska ta det fulla medicinska ansvaret. Det låter kanske enkelt men kommer att ställa stora krav på förändringar. För att en reform av denna dignitet ska lyckas i verkligheten, i praktiken, ute i landets kommuner och regioner krävs långsiktighet, tillräckliga resurser och ett tydligt stöd. Här ser vi tyvärr att regeringens förslag brister, vilket riskerar att påverka implementeringen och utfallet av reformen.

Det är trots allt regionerna och kommunerna som ska genomföra reformen i praktiken. Det handlar om att bygga upp nya arbetssätt, kompetensutveckla personal och säkerställa fungerande vårdkedjor. Detta kommer att kräva betydande resurser. Av propositionen framgår tydligt att ett flertal remissinstanser, däribland Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har framhållit att reformen innebär en tydlig ambitionshöjning och därmed ökade kostnader – inte bara under genomförandet utan kontinuerligt.

Grunden för finansieringen handlar om en omfördelning av medel mellan kommuner och regioner, men att hävda att finansieringsprincipen inte är tillämplig för att det inte skulle röra sig om nya uppgifter är, herr talman, att blunda för verkligheten. Regeringen föreslår i stället tidsbegränsade stimulansmedel. Det räcker inte utan skapar en stor osäkerhet för kommuner och regioner, vilket i slutändan riskerar att drabba patienten.

Ofinansierade reformer riskerar alltid att stjälpa mer än de hjälper, då de kan tvinga fram svåra prioriteringar som kan drabba annan kärnverksamhet. För att säkerställa en jämlik vård i hela landet måste staten ta sitt ansvar och fullt ut kompensera regioner och kommuner för de extra kostnader som reformen medför.

Herr talman! Att överbrygga klyftan mellan två huvudmän med olika lagstiftningar och kulturer är en komplex uppgift. Kommuner och regioner måste få den hjälp och det stöd man behöver vid implementeringen av reformen. Regeringen aviserar medel för ”myndighetsuppdrag eller andra insatser för att stödja huvudmännen”, vilket är alldeles för vagt. Centerpartiet anser därför att Socialstyrelsen bör få ett tydligt och långsiktigt uppdrag att inrätta en stöd- och samordningsfunktion till hjälp för kommunerna och regionerna.

Denna funktion ska kunna ge vägledning, sprida goda exempel och erbjuda konkret stöd till huvudmännen under hela införandeprocessen. Det skulle minska det administrativa krånglet och säkerställa att reformen implementeras på ett mer likvärdigt och effektivt sätt över hela landet, med hänsyn till lokala och regionala förutsättningar. Detta behövs inte minst i ljuset av att SKR har påpekat att ansvarsrollerna mellan kommuner och regioner förändras och kan upplevas som otydliga. För att undvika att reformen leder till ojämlikhet över landet behövs en tydlig samordning.

En reform är bara lyckad om den leder till faktiska förbättringar för de människor den berör. Det räcker inte med att stifta en lag – vi måste också veta att den fungerar.

Den utredning som ligger till grund för propositionen föreslog att verksamheten löpande skulle följas upp och att deltagarna skulle medverka i uppföljningen. Regeringen avfärdar dock detta och menar att befintliga bestämmelser, lagrum och krav på kvalitetsutveckling är tillräckliga. Men med en så pass stor och komplex reform måste vi ha en uppföljning som är systematisk.

Vi anser därför från Centerpartiets sida, i linje med utredningens ursprungliga förslag, att det från start måste finnas en tydlig plan för hur reformens effekter ska mätas. Får fler individer rätt stöd i rätt tid? Leder reformen till bättre hälsa, trygghet och levnadsvillkor? Fungerar samverkan mellan huvudmännen bättre?

Genom att följa upp och utvärdera kan vi säkerställa att personer med skadligt bruk eller beroende verkligen får den hjälp och det stöd som de behöver eller vid behov justera i reformen.

Sammanfattningsvis, herr talman, är det en viktig förändring vi debatterar i dag: en mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd. Regeringens förslag räcker dock inte, utan för att de goda intentionerna ska bli till verklighet krävs mer.

Det krävs en säkrad finansiering, en tydlig stöd- och samordningsfunktion, och inte minst en kontinuerlig uppföljning. Med de tre förutsättningarna på plats skulle vi på ett betydligt tryggare sätt kunna skapa en beroendevård och en psykiatri som är sammanhållen, nära och tillgänglig i alla delar av Sverige.

Fru talman! Jag delar inte riktigt ledamotens analys, men jag släpper den delen.

Eftersom det är ledamotens kanske absolut sista debatt i kammaren – vi vet inte; det kan finnas fler möjligheter – vill jag passa på att tacka för det arbete som hon har gjort, kanske inte så mycket i sjukdomsfrågorna utan framför allt i funktionsrättsfrågorna där vi har haft väldigt mycket med varandra att göra inom ramen för Riksdagens funktionsrättsnätverk där vi har varit engagerade båda två. Ledamoten har uppvisat engagemang, intresse och stor passion för de här frågorna. Jag vet också att man hyser stor respekt för henne i funktionsrättsrörelsen; det är många som lyssnar på vad ledamoten säger.

Jag vet inte om talmannen noterade det, men eftersom ledamoten sa ”du” till mig i sin replik alldeles nyss tänker jag ändå avsluta med att säga: Tack så hemskt mycket för den här tiden och för det fina samarbete som vi har haft! Lycka till framöver, Malin!

Fru talman! Jag tänker att ledamoten måste vara väldigt tacksam för att få ytterligare fyra minuter i riksdagens rampljus innan talartiden är slut här.

Jag noterade att ledamoten sa att äldre behöver mer, inte mindre, tillgång till läkare. Där är vi naturligtvis helt överens. Läkarmedverkan i den kommunala hälso- och sjukvården är i dag på många ställen eftersatt, och den behöver förbättras. Det är därför det är så bra att vi nu ställer ytterligare krav på avtalen mellan kommuner och regioner. På det viset ser vi till att regionerna måste bistå med läkarkompetens. De har för all del redan tidigare varit skyldiga att göra det, men nu kommer detta att struktureras och definieras på ett annat sätt. Den delen är bra.

Det som däremot är svårt att förstå är den andra delen, som handlar om att släppa fram möjligheten till kliniskt verksamma kommunala läkare. Jag tänker på hela det batteri av kritik som har förts fram av ett flertal remissinstanser. Det handlar om att vi kommer att skapa parallella spår och att det blir svårigheter med journalföring, remisser och provtagning eftersom det inte är organiserat på det här viset i dag. Detta innebär svårigheter med kompetensförsörjningen och med fortbildningen. Framför allt riskerar vi att skapa ett ojämlikt system – det blir då ojämlikt mellan kommunerna i Sverige. Man kommer att få olika tillgång till läkarvård beroende på om man bor i en glesbygdskommun eller om man bor i en storstadskommun.

Då är min fråga, fru talman, hur Liberalerna ser på ojämlikheten.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 2, under punkt 2, om regeringens lagförslag i betänkandet.

Det råder ingen tvekan om att den medicinska kompetensen i den kommunala hälso- och sjukvården behöver stärkas. Ofta hör just de här patienterna till de mest sköra och har de mest komplexa vårdbehoven. En hög medicinsk kvalitet och kontinuitet är helt avgörande.

Att ansvarsfördelningen inte fungerar tillräckligt bra i dag framgick inte minst av Coronakommissionens slutbetänkande. Men frågan är förstås vilken slutsats man drar av det.

Från Centerpartiets sida har vi bland annat drivit på för följande tre saker sedan kommissionen kom med sitt betänkande:

Det första är att vi måste ha tillgång till en mer avancerad vård både i privata hem och på särskilda boenden. Det kan exempelvis handla om tillgång till syrgas eller möjlighet att sätta intravenöst dropp.

Det andra är att kompetensen inom äldreomsorgen måste höjas. Därför har vi ställt krav på att all personal inom äldreomsorgen som jobbar i omsorgsnära verksamhet har undersköterskeutbildning.

Det tredje är att det måste ställas krav på tydliga avtal om ansvarsfördelning mellan regioner och kommuner.

Den sista punkten, fru talman, tillgodoses i regeringens proposition om stärkt medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bemyndigar, kommer att få rätt att meddela föreskrifter om utformningen av avtal om läkarmedverkan. Genom tydligare och mer enhetliga avtal kan vi säkerställa att regionerna lever upp till sitt ansvar att tillhandahålla den läkarresurs som kommunerna behöver utan att skapa splittrade organisationer eller dubbla spår. Det är bra.

Det som är mindre bra i regeringens proposition är att man nu öppnar upp för kommunal anställning av läkare för patientnära kliniskt arbete. Det är helt fel väg att gå. Förslaget riskerar att skapa dubbla och ineffektiva strukturer, urholka regionernas ansvar och i slutändan leda till en mer ojämlik vård i landet.

Propositionen har också mottagit stark och omfattande kritik från en majoritet av remissinstanserna, däribland Sveriges Kommuner och Regioner, ett stort antal regioner, flera kommuner och många företrädare för vårdprofessionen. Centerpartiet delar i hög grad den oro som de här aktörerna för fram.

Ett av de mest grundläggande problemen med förslaget är risken för en oklar ansvarsfördelning. Om både kommuner och regioner har läkare som arbetar patientnära uppstår en risk för att ansvaret för patienten fragmenteras och splittras upp. I stället för att skapa en sammanhållen vårdkedja riskerar vi att bygga upp parallella system som försvårar samverkan.

Regionernas grundläggande ansvar för läkarmedverkan kvarstår, men förslaget skapar en otydlighet, och i värsta fall kan det också äventyra patientsäkerheten. Det handlar inte minst om utmaningar med sammanhållen journalföring, remisshantering och provtagning. En uppdelad läkarorganisation försvårar det sammanhållna teamarbetet runt patienten och riskerar att leda till en fragmenterad och mindre trygg vård för den enskilde.

Förslaget, fru talman, väcker också frågor om kompetensförsörjningen. Sverige lider redan i dag av en allvarlig brist på läkare, särskilt specialister i allmänmedicin. Att införa ytterligare en arbetsgivare som konkurrerar om samma begränsade personalresurs är inte lösningen.

Rekryteringsproblemen är särskilt stora i landsbygds- och glesbygdskommuner. Större och ekonomiskt starka kommuner kan få en fördel, medan mindre kommuner med sämre förutsättningar hamnar på efterkälken ännu en gång. Resultatet blir en mer ojämlik vård, där tillgången till läkare styrs av kommunens storlek och ekonomi snarare än av patientens behov.

Jag noterar dock, fru talman, att Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna inte lyssnar på remissinstansernas kritik. De tar inte frågan om ojämlikheten på allvar. De ser inte att kompetensförsörjningen kommer att bli ännu svårare att klara av. De tar inte frågan om parallella system på allvar. De delarna i förslaget är inte bra.

Däremot ser vi i Centerpartiet inget hinder för att kommuner, precis som i dag, anställer läkare för strategiska roller och stabsfunktioner, till exempel som medicinskt ansvarig läkare eller som läkarstrateg. Dessa roller skapar inte dubbla kliniska strukturer utan kan tvärtom stärka kommunens beställarkompetens och förmåga att i samverkan med regionen utveckla vården. Fokus bör fortsatt ligga på att stärka samverkan och tydliggöra ansvaret inom ramen för dagens huvudmannaskap.

Fru talman! Sammanfattningsvis kan jag konstatera att den kommunala hälso- och sjukvården behöver ett ökat stöd av läkare men att Tidöpartiernas lösning är helt fel väg att gå. Den svenska vården på särskilda boenden och i enskildas hem kommer inte att bli bättre för att vi låter kommunerna anställa läkare till klinisk verksamhet. Tvärtom kommer det att skapa nya problem – med parallella ansvar, svårigheter med journalföring, svårigheter med remisshantering och svårigheter med provtagning, för att inte tala om att kommuner och regioner nu ska börja konkurrera även om läkarna. Dessutom kommer det att leda till en mer ojämlik vård, där storstadsregionerna bygger verksamheter med kommunala läkare, medan landsbygds- och glesbygdskommunerna står utan.

I stället får läkare gärna jobba i stabsfunktioner, och det ska självklart ställas krav på regionernas läkemedelsmedverkan. Det är bra för våra äldre om vi nyttjar de resurser vi har på bästa möjliga sätt, så att de kommer så många som möjligt till del.

Fru talman! Ledamoten säger att Kristdemokraterna har patienten i fokus, men ärligt talat vet jag inget annat parti som har organisationen så mycket i fokus som Kristdemokraterna. Man vill ju förstatliga hela den svenska sjukvården.

Ledamoten säger att man vill ta bort gränser. Det man har sagt att man vill ta bort är regionerna, men man vill fortfarande ha kvar en statlig hälso och sjukvård och vad jag förstår nu också en kommunal hälso- och sjukvård. Eller vill man kanske ta bort den gränsen också och avskaffa den kommunala hälso- och sjukvården? Det är ett besked som det är viktigt att lämna till väljarna, om det är på det viset. Eller så är man inte så konsekvent i sin beskrivning av den svenska hälso- och sjukvården.

Men, fru talman, åter till frågan om jämlikheten över landet. Ledamoten fortsätter att prata om Falköping med sina 33 000 invånare. Anledningen till att jag lyfter Färgelanda, Karlsborg och Töreboda är att alla de kommunerna i Västra Götaland har färre än 10 000 invånare. Vi kan plocka andra kommuner, som Dorotea, till exempel, som har färre än 5 000 invånare. Hur stor är sannolikheten att de kommunerna ska ha möjlighet att anställa en kliniskt verksam läkare?

Eller är det så att Kristdemokraterna inte ser ojämlikheten som ett problem? Vissa kommuner klarar av att anställa eftersom de har förutsättningar och ekonomi att göra det, och andra gör det inte – då är de kommunerna inte lika viktiga. Själva poängen med våra regioner är ju att vi har ett samlat system för hälso- och sjukvården under en huvudman som tar det fulla läkaransvaret och det medicinska ansvaret för sina patienter, oberoende av om de bor på ett äldreboende eller någon annanstans.

Fru talman! Tack, ledamoten Dan Hovskär, för anförandet!

Ledamoten säger att vården ska utgå ifrån människan och inte ifrån organisatoriska gränser. Likväl är Kristdemokraterna det parti som mest driver på för att förändra de organisatoriska gränserna i svensk hälso- och sjukvård genom att kasta in hela sjukvården i ett gigantiskt omorganisationskaos med en generaldirektör som styr allting från Stockholm.

Man gör dock undantag, fru talman, för den kommunala hälso- och sjukvården. Där ska vi plötsligt börja anställa läkare i klinisk verksamhet. Eller ska de kanske också vara anställda av staten i slutändan? Det får ledamoten gärna svara på.

Ledamoten pratar om den äldre kvinnan i Falköping som inte bryr sig om vem som är huvudman och varifrån läkaren kommer. Han talar också om vikten av kontinuitet. Men syftet med hela det system vi bygger upp med primärvården och nära vård är att man ska ha kontinuitet via sin vårdcentral och sin fasta läkarkontakt.

Har Kristdemokraterna möjligen övergett idén om fast läkarkontakt för dem som är äldre och vill ersätta den med en kommunal läkare i stället? Det är i så fall viktigt att klargöra det för väljarna.

En av de stora kritikpunkterna mot den här reformen är risken för ojämlikhet. Det är klart att Falköping med ungefär 33 000 invånare kanske kommer att ha möjlighet att anställa en kommunalt kliniskt verksam läkare. Men hur blir det med jämlikheten i kommuner som Färgelanda, Karlsborg och Töreboda? Kommer de också att kunna anställa kommunala läkare?

Fru talman! Jag noterar att ledamoten inte upplever att hon förstår problematiken med förslaget. Då skulle jag rekommendera att hon läser alla de remissvar på propositionen som kommit in, där instans efter instans sågar förslaget. Sveriges Kommuner och Regioner är bara en av väldigt många instanser som sågar det längs med fotknölarna.

Anledningen till att de gör det är att de ser ett problem i att man bygger upp dubbla strukturer. Det blir svårt för läkare som ska arbeta kliniskt i den kommunala sjukvården att förhålla sig till ett journalsystem de inte har tillgång till, att förhålla sig till remisskrivande, något man inte brukar ägna sig åt i den kommunala vården, och att förhålla sig till provtagning när det inte finns laboratoriemiljöer i den kommunala hälso- och sjukvården.

Allt detta ligger ju på regionerna. Ska alla de här sakerna också byggas upp i ett parallellt spår tillsammans med de kliniskt verksamma läkarna? Det har inte regeringen svarat på i sin proposition. Man konstaterar bara att det nog inte blir något problem. Dock har alla remissinstanser lyft just detta som blivande problem.

En sak man också lyfter är kompetensförsörjningen. Redan i dag är det svårt att kompetensförsörja i primärvården. Vi har brist på läkare som är allmänspecialister, och andelen patienter i Sverige som upplever att de har en fast läkarkontakt ligger på 31 procent.

Nu säger ledamoten att dessa patienter i fortsättningen ska ha en fast läkarkontakt, men den kontinuitet som läkarna ska stå för ska komma från den kommunalt anställda kliniska läkaren. Detta blir ett mischmasch. Det kommer inte att bli bra för patienterna, det kommer inte att bli bra för kompetensförsörjningen och det kommer definitivt inte att bli effektivt – något som Moderaterna i andra sammanhang efterfrågar, fru talman.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Noria Manouchi för anförandet.

Jag instämmer när det gäller grunderna för reformen. Vi behöver stärka den medicinska kompetensen i den kommunala hälso- och sjukvården, framför allt för de patienter som bor på våra äldreboenden eller befinner sig i sina hem med stöd av hemtjänst. Det handlar ofta om sköra patienter eller patienter med komplexa vårdbehov.

Ledamoten anför, fru talman, att bakgrunden till reformen är att två huvudmän inte har lyckats samordna sina ansvar och att vi därför behöver genomföra detta. Då blir den ena delen av regeringens förslag logisk och den andra delen ologisk.

Den del som handlar om att skriva in krav på avtal och uppdra åt ansvarig myndighet att formulera hur dessa avtal mellan region och kommun ska se ut för att se till att den regionala läkarmedverkan fungerar är logisk. Den andra delen, att samtidigt öppna upp för kommunala läkare, är däremot inte logisk.

Ledamoten säger att det inte handlar om att kommunerna ska ta över regionernas ansvar, men det är ju precis det man öppnar upp för. Inte heller handlar det om, säger ledamoten, att skapa dubbla strukturer eller parallella spår, men det är ju precis det man gör. Det är svårt att riktigt förstå hur regeringen och Moderaterna har tänkt när man faktiskt öppnar upp för parallella spår och för att kommunerna ska börja ta över det regionala ansvaret.

Fru talman! Min fråga till ledamoten är: På vilket sätt blir det bättre för patienterna med dubbla organisationer, den kommunala hälso- och sjukvården kontra den regionala?

Herr talman! Frustrationen var enorm inom funktionsrättsrörelsen när man i höstas upptäckte att regeringen hade blåst dem på den utlovade indexeringen av personlig assistans. Att ersättningen behöver både höjas och indexeras är de allra flesta överens om, eftersom den i dag är så låg att det har blivit väldigt svårt att över huvud taget bedriva personlig assistans.

I vårbudgeten uppgav regeringen att man i stället för indexering ska ge Försäkringskassan i uppdrag att ta fram ett förslag till uppräkning. Men Försäkringskassan har redan lämnat sitt budgetunderlag inför 2027 och har ännu inte fått något uppdrag om att komplettera det här underlaget.

Min fråga till socialtjänstministern är: När avser socialtjänstministern att lämna ett uppdrag till Försäkringskassan om uppräkning av assistansen? Eller är tanken att det här ska ske först inför budgeten för 2028?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 5 under punkt 4 om uppföljning och utvärdering av förslaget.

För Centerpartiet är arbetslinjen en av de mest grundläggande principerna för ett starkt och välmående samhälle. Arbete är mer än bara inkomst. Det är en väg till självförsörjning, social gemenskap och personlig utveckling. Att varje individ ges möjlighet att bidra efter egen förmåga och att försörja sig själv är avgörande både för den enskildes frihet och för samhällets sammanhållning och vårt gemensamma välstånd.

Ett långvarigt bidragsberoende riskerar att bli passiviserande och att låsa in människor i ett utanförskap som är svårt att bryta. För barn som växer upp i familjer utanför arbetsmarknaden kan utanförskapet gå i arv. Det är därför centralt att trygghetssystemen är utformade för att vara en tillfällig hjälp och fungera som en språngbräda tillbaka till egen försörjning. De ska inte vara en permanent lösning.

För att bryta bidragsberoendet räcker det dock inte med att enbart justera ersättningsnivåer. Det krävs samtidigt aktiva och effektiva reformer som river de hinder som står i vägen för ett jobb. Det handlar om att sänka kostnaderna för att anställa, erbjuda rätt utbildning och säkerställa en fungerande matchning. Inget av det har regeringen lyckats med.

Centerpartiet står helt bakom att ett tydligt och fungerande aktivitetskrav ska vara en självklar del av försörjningsstödet. Det debatterade vi nyligen. Krav och stöd måste nämligen gå hand i hand.

Herr talman! Mot denna bakgrund ställer vi oss bakom betänkandets huvudsakliga inriktningar. För att arbetslinjen ska fungera i praktiken och vara rättvis i hela landet måste reformerna dock vara välavvägda och träffsäkra. Det är i detta ljus vi med oro ser på de delar av förslaget som riskerar att slå fel, minska kommunernas möjligheter att ge rätt stöd och få oönskade konsekvenser för barn, unga och de mest utsatta.

I betänkandet föreslås att riksnormen ska beräknas utifrån ett referensvärde som baseras på prisundersökningar av baskonsumtion hos hushållen. Dessutom föreslås vissa ändringar i riksnormens kostnadsposter och begränsningar i möjligheten att lämna försörjningsstöd utöver riksnormen.

I betänkandet föreslås uttryckligen att socialnämnden inte ska få beräkna försörjningsstöd till ett högre belopp än vad som anges i riksnormen. Centerpartiet motsätter sig detta och anser utifrån vetskapen om att Sveriges kommuner ser väldigt olika ut att kommunerna ska ha möjlighet att beräkna högre stöd.

En rigid nationell norm tar inte hänsyn till de skiftande levnadskostnaderna i vårt land. Kostnader för exempelvis mat och andra förnödenheter kan skilja sig markant mellan en storstad och en landsbygdskommun. Kommunerna, som står närmast medborgarna och har bäst kunskap om de lokala förhållandena, måste också ges verktyg för att kunna göra rimliga bedömningar. Detta är särskilt angeläget eftersom beräkningen av den nya riksnormen i praktiken riskerar att innebära sänkningar i försörjningsstödet som kanske inte överallt återspeglar de faktiska levnadskostnaderna.

Vi anser därför att socialtjänstlagen ska medge att kommuner får fatta beslut om ett högre stöd än vad riksnormen föreskriver. Socialnämnden ska kunna beräkna dessa kostnader till en högre nivå när det finns särskilda skäl för det, precis som är fallet i dag.

Försörjningsstödet föreslås i betänkandet begränsas för hushåll med fler än tre hemmavarande barn och skolungdomar som är under 21 år. Detta syftar till att förstärka arbetslinjen och bryta bidragsberoendet, vilket vi i Centerpartiet i grunden stöder. Vi motsätter oss dock att kommunerna även här uttryckligen begränsas i möjligheten att göra individuella avsteg från taket.

Enligt förslaget ska socialnämnden besluta att ett hushåll ska undantas från begränsningen om det finns synnerliga skäl. Att begränsa socialtjänstens handlingsutrymme på detta sätt riskerar att leda till orimliga situationer där barn och familjer i särskilt utsatta lägen hamnar i kläm.

Centerpartiet anser därför att möjligheten för socialnämnden att undanta ett hushåll från begränsningen ska ändras till att gälla vid särskilda skäl i stället för synnerliga skäl. Det ger större möjlighet för kommunerna att vid behov anpassa stödet för stora barnfamiljer, vilket blir särskilt viktigt då konsekvenserna av det här förslaget om bidragstak ännu inte är fullt kända.

Herr talman! Som många remissinstanser fört fram riskerar förändringarna i socialtjänstlagen och förslaget om ett bidragstak att leda till ökad barnfattigdom. Centerpartiet tar detta på största allvar. Vi är särskilt oroade över hur förslaget kommer att påverka barn och unga, stora barnfamiljer som lever i utsatthet, ensamstående mammor och andra grupper som redan i dag har svårt att få ekonomin att gå ihop.

Det är därför av yttersta vikt att regeringen skyndsamt följer upp och utvärderar konsekvenserna av bidragstaket. En sådan utvärdering måste specifikt analysera effekterna för barn och utsatta grupper och resultera i en bedömning av huruvida bidragstaket behöver justeras eller reformeras för att undvika negativa sociala konsekvenser.

Herr talman! Centerpartiets utgångspunkt är att arbete alltid ska löna sig mer än bidrag. Om skillnaden mellan bidrag och arbete blir för liten riskerar det att låsa fast människor i utanförskap, isolering och arbetslöshet. Samtidigt är det viktigt att det yttersta skyddsnätet på riktigt fångar upp dem som behöver det så att de dels får det stöd som krävs för en skälig levnadsnivå, dels rustas för att komma in på arbetsmarknaden.

Krav kan dock inte bara ställas på den enskilde utan måste också ställas på samhället, herr talman – på oss i riksdagen och på dem i regeringen. Jag noterar den totalt innehållslösa arbetsmarknadspolitik som bedrivits av inte mindre än tre idélösa liberala ministrar under den här mandatperioden. Under Liberalernas och Tidöpartiernas ledning har arbetslösheten i Sverige ökat med 100 000 människor, och vi har i dag EU:s tredje högsta arbetslöshet. Det är ett underbetyg om något.

En rimlig åtgärd hade väl varit att ställa ett tydligt aktivitetskrav även på regeringens ministrar för arbetsmarknadspolitiken – kanske, fru talman, förknippat med en lämplig sanktionsavgift.

Fru talman! Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation 6 under punkt 6 om uppföljning och utvärdering av aktivitetskravet.

Under mandatperioden har arbetslösheten i Sverige ökat med 100 000 människor. Sverige har i dag den tredje högsta arbetslösheten i EU. Det här är ett fullständigt fiasko och ett totalt misslyckande för den sittande regeringen. Bristen på förslag och åtgärder för att komma till rätta med arbetslösheten har varit monumental, och trots att den liberala arbetsmarknadsministern har bytts ut två gånger på mindre än fyra år har ingenting blivit bättre. Det här hänger förstås ihop med flera olika saker, såsom en misslyckad skolpolitik, en misslyckad integrationspolitik och en misslyckad företagarpolitik, men kanske framför allt med en misslyckad arbetsmarknadspolitik och tre idélösa arbetsmarknadsministrar som inte lyckats rusta människor för arbete.

För Centerpartiet är det en självklarhet att arbetslinjen ska vara stark. I grunden är vi därför positiva till regeringens proposition om aktivitetskrav. För oss är det en självklarhet att den som kan arbeta ska arbeta. Att ställa krav på aktivitet för den som uppbär försörjningsstöd är därför ett viktigt och riktigt steg för att bryta utanförskap och underlätta för fler att nå egen försörjning. Vi ställer oss därför bakom propositionens intentioner och huvudsakliga förslag. För att reformen ska bli framgångsrik krävs det dock att den genomförs på ett genomtänkt sätt.

Det som föreslås i propositionen är att den som uppbär försörjningsstöd i mer än tre månader måste delta i en aktivitet för att ha fortsatt rätt att uppbära stöd. Om man redan har sysselsättning på heltid genom arbetsmarknadspolitiska program, sfi-studier eller annan godtagbar utbildning uppfyller man redan kravet. Annars blir kommunen ansvarig för att tillhandahålla aktiviteter.

Syftet med aktivitetskravet är både att få människor i arbete och att bryta den sociala isolering som kan följa på långvarig arbetslöshet. Det här är bra. Men ska reformen lyckas med syftet att få fler människor i arbete är det helt avgörande vad det är för sorts sysselsättning som erbjuds. Därför är det avgörande att de aktiviteter som kommunen erbjuder är meningsfulla och verkligen stärker individens chanser på arbetsmarknaden. Det får inte bli en reform där människor enbart sysselsätts för sysselsättningens egen skull. Målet om egenförsörjning genom arbete eller studier får under inga omständigheter tappas bort. Därför kräver Centerpartiet att regeringen låter följa upp den här reformen noggrant för att vid behov återkomma till riksdagen med förslag på förändringar.

Vidare, fru talman, menar vi i Centerpartiet att man måste gå längre för dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Vi vill investera i de förmågor som krävs för att få arbete. Därför vill vi exempelvis inrätta ett obligatoriskt nystartsår för dem som varit utanför arbetsmarknaden i mer än tre års tid. Ett sådant år ska innebära intensiva jobbförberedande insatser, som praktik och jobbsvenska. Vi vill att regeringen utreder hur ett sådant mer kraftfullt och resultatfokuserat verktyg ska kunna införas som en del i aktivitetskraven.

Propositionen öppnar för att arbetsplatsförlagda aktiviteter kan genomföras såväl i kommunal regi som hos privata företag och ideella organisationer. Det är en välkommen flexibilitet som kan skapa fler vägar in på arbetsmarknaden. Samtidigt är det av yttersta vikt att dessa insatser inte snedvrider konkurrensen. Regelverket måste vara tydligt och förutsägbart, och det måste finnas en aktiv uppföljning för att säkerställa att konkurrensen på den lokala marknaden inte påverkas negativt. Regeringen måste därför, menar vi, säkerställa att detta efterlevs och vid behov återkomma till riksdagen med förslag på förändringar.

Fru talman! Den här regeringen har gång på gång visat hur man misstror Sveriges kommunpolitiker och regionpolitiker, trots att de flesta företrädarna själva har en bakgrund i den lokala politiken. Därför ägnar man väldigt mycket tid åt detaljstyrning och bestraffningar. Alternativt driver man på för att förstatliga kommunernas och regionernas kärnuppdrag, som skolan och sjukvården.

Även vad gäller aktivitetskravet är misstron mot Sveriges kommuner monumental. Därför vill man ge Ivo, som inte hinner med sina nuvarande uppgifter, i uppdrag att granska kommunernas arbete med aktivitetskravet och vid brister dela ut sanktionsavgifter. Vi i Centerpartiet, som hyser en större tilltro till våra kommun- och regionpolitiker, menar att tillsynen gentemot kommunerna ska vara förutsägbar och proportionerlig. Utgångspunkten måste vara att man via dialog ska ge kommunerna stöd och vägledning i arbetet med att leva upp till lagens krav kring aktiviteter. Centerpartiet ser inte att sanktionsavgifter är vare sig ett rimligt eller ett proportionerligt verktyg och menar därför att det inte ska tillämpas.

Fru talman! Sammanfattningsvis är aktivitetskravet ett steg i rätt riktning efter snart fyra års misslyckad arbetsmarknadspolitik. Det kan förhoppningsvis hjälpa till att bryta människors bidragsberoende och i stället rusta dem för jobb. Men det räcker inte. Centerpartiet vill se en mer offensiv politik där vi gör det lättare och billigare för företagen att anställa – genom en permanent sänkning av arbetsgivaravgifterna för unga, lågavlönade och arbetslösa, genom att ta bort arbetsgivaravgifterna för de tio första anställda i små och växande företag, genom att lyfta bort sjuklöneansvaret, som regeringen återinförde, för småföretag och genom en ny anställningsform med förenklade jobb för den som står långt från arbetsmarknaden och som varit arbetslös länge.

För att på riktigt bryta utanförskap och sänka trösklarna till arbetsmarknaden räcker det inte med ett aktivitetskrav. Det krävs också en ordentlig jobb-boost. Den politiken har saknats under hela den här mandatperioden, men den politiken har Centerpartiet.

Fru talman! Jag noterar att statsministern och partiledaren för Moderaterna inte ens talar om en borgerlig regering längre utan har bytt vokabulär till ”en blågul regering” som ska träda in efter valet. Det är klart att man inte kan tala om en borgerlig regering om man ska ha med Sverigedemokraterna, som inte är ett borgerligt parti utan raka motsatsen. Det är ett helt illiberalt parti.

Jag förstår Moderaternas positionsförflyttning, även om jag tycker att den är sorglig. Jag vill, fru talman, å min sida välkomna Moderaterna tillbaka till borgerligheten, till liberalismen, till marknadsliberalismen och till en företagarvänlig politik.

Vi kan titta på det som har hänt under mandatperioden, fru talman. En av de första reformerna för företagen som Moderaterna genomförde var en höjning av arbetsgivaravgiften för ungdomar våren 2023. Det har kostat miljarder för företagen och har bidragit till ökad arbetslöshet, inte minst ökad arbetslöshet bland ungdomar.

Nu har man temporärt återinfört en sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Vi i Centerpartiet vill ha den permanent. Vi vill utvidga den till att gälla även för dem som har varit långtidsarbetslösa och som står långt ifrån arbetsmarknaden. Företagen är ju de som skapar jobben. Det är de som gör att de som i dag är arbetslösa och går på bidrag kan få ett riktigt arbete.

Det är väldigt bra att det nu ställs krav på kommunen att ordna med aktiviteter, men det är viktigt att aktiviteterna inte slår ut privata företag eller blir låtsassysselsättningar. Om nu ledamoten inte har läst motionen från Centerpartiet, vilket förefaller vara fallet, bör hon göra det. Den uppföljning vi vill se av reformen handlar om att inte konkurrera ut privata företag utan om att se till att få ut människor på den riktiga arbetsmarknaden.