Janine Alm Ericson (MP) om Riksrevisionens rapport om statens arbete med Agenda 2030

Herr talman! I dag debatterar vi regeringens skrivelse om Riksrevisionens rapport om Sveriges genomförande av Agenda 2030. Riksrevisionens granskning avser åren 2015–25.

Jag vill faktiskt börja med lite inledande folkbildning om vad Agenda 2030 egentligen är, eftersom det finns många missuppfattningar om detta.

Agenda 2030 är ett dokument som antogs av FN:s generalförsamling 2015. I december 2020 antog riksdagen mål för genomförandet. Agenda 2030 innehåller 17 olika mål. Det handlar exempelvis om kamp mot fattigdom och svält, om främjande av god hälsa, utbildning och jämställdhet, om tillgång till rent vatten och sanitet, om hållbar energi, om anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt, om hållbar industri, hållbara städer och hållbar konsumtion och produktion, om bekämpande av klimatförändringar, om värnande av hav, ekosystem och biologisk mångfald och om värnande av fred, demokrati, rättsstatens principer och mänskliga fri- och rättigheter.

Agenda 2030 har ibland fått kritik för att vara extrem, och det finns ganska många märkliga konspirationsteorier och missuppfattningar om vad de här målen egentligen är. Jag tror att de flesta av oss kan instämma i huvuddelen av de 17 målen alldeles oavsett var vi står politiskt. Målen i sig är dessutom ganska allmänt hållna, och det är upp till varje land att utforma en politik för att nå målen.

Agenda 2030 säger uttryckligen att alla mål har samma värde och att de 17 målen är odelbara. Som Riksrevisionen konstaterar i sin rapport finns det dock stor risk för målkonflikter till följd av att olika mål kan strida mot varandra. Jag ska säga mer om detta lite senare, men den här inledningen får utgöra bakgrunden till resten av mitt anförande.

I skrivelsen uttrycker regeringen sin syn på Riksrevisionens granskning. Man instämmer i vissa delar men inte i andra. Kort sammanfattat anser regeringen att arbetet med Agenda 2030 sker inom ramen för den löpande budgetprocessen och följs upp inom ramen för denna. Regeringen ser ingen anledning till att just Agenda 2030 ska särbehandlas i regeringens arbete.

Tidöavtalet mellan de fyra partierna i regeringsunderlaget reglerar hur politiken ska utformas för att ge Sverige en bättre utveckling och för att man ska ta tag i samhällsproblemen. Samtidigt utgör Tidöavtalet i relevanta delar också ramen för regeringens ambition att uppfylla Agenda 2030. Finansutskottet anser att det i dagsläget inte finns skäl att föreslå ytterligare åtgärder som rör arbetet med Agenda 2030.

Herr talman! En av Riksrevisionens iakttagelser är just att det finns risk för målkonflikter i arbetet med Agenda 2030. Agenda 2030 säger uttryckligen, som sagt, att alla mål har samma värde och att de 17 målen är odelbara. Det låter ju bra, men faktum är att en del av målen i praktiken kan strida mot varandra. Inte minst gäller det kanske målet om att bekämpa klimatförändringar, som kan krocka med andra mål. En alltför radikal klimatpolitik kan såklart hota målet om ekonomisk tillväxt, målet om hållbar energi, målet om kamp mot svält och fattigdom eller målet om jämställdhet.

Vi ser i dag att både USA och Europa tar ett tydligt steg tillbaka i klimatpolitiken, eftersom delar av politiken fått så allvarliga konsekvenser för både samhällsekonomi och energiförsörjning. Även i andra länder ifrågasätts en alltför extrem och ogenomtänkt klimatpolitik. Att ifrågasätta klimatmålen i Agenda 2030 för att de hotar andra mål i samma agenda är alltså inget konstigt. Det illustrerar bara att alla mål i Agenda 2030 tyvärr inte alltid är förenliga.

Bärande delar i Tidöavtalet handlar om att återupprätta ett fungerande elsystem med ökad elproduktion och så låga elpriser som möjligt samt möjliggöra det som betecknas som en effektiv klimatomställning. När det gäller detta arbete finns det vissa bärande delar i avtalet som skiljer sig tydligt från tidigare regerings oansvariga plakatpolitik.

För det första finns det inte längre någon gräddfil för klimatpolitiken. Alla förslag i klimatpolitiken som påverkar statens budget ska behandlas i ordinarie budgetprocess och vägas mot andra viktiga intressen och behov.

För det andra föreskriver Tidöavtalet att alla förslag i klimatpolitiken ska genomgå ordentliga konsekvensanalyser och bedömas allsidigt.

För det tredje har regeringen ändrat det energipolitiska målet från 100 procent förnybart till 100 procent fossilfritt, vilket möjliggör en satsning på kärnkraft.

För det fjärde föreskriver avtalet att klimat- och miljöpolitiken ska kombineras med ett värnande av svensk konkurrenskraft.

För det femte sägs det uttryckligen att politiken ska vara faktabaserad.

För det sjätte fastställs det att man återkommande ska utvärdera och redovisa nyttan och effekten av den förda klimatpolitiken.

Dessa punkter i Tidöavtalet betyder förhoppningsvis att det efter hand blir slut på populism och meningslös, eller i värsta fall rent skadlig, symbolpolitik. Det betyder också att risken minskar för att klimatpolitiken ska tränga undan andra angelägna mål i Agenda 2030, alltså precis det som Riksrevisionen varnar för, eftersom klimatpolitiken inte längre överordnas andra viktiga politiska mål.

Dagens regering ser helheten i politiken. Det är bra för Sverige, och det ligger alltså i linje med vad Agenda 2030 föreskriver.

Vi ser nu också att misslyckade så kallade gröna industrisatsningar orsakar stora kostnader för samhället. Northvolts konkurs medför exempelvis stora förluster för våra pensionsfonder.

Här finns all anledning att fundera över hur dessa fonders styrelser agerat under tidigare regering och på vems uppdrag. Vi ser nu också stora problem för andra företag inom den gröna energisektorn som antingen gått i konkurs eller har stora ekonomiska problem.

När det gäller vindkraftssektorn är det förbluffande att se alla nyinvesteringar samtidigt som befintliga vindkraftsanläggningar ofta går med väldigt stora underskott. Var finns ekonomin?

Herr talman! Ett av målen i Agenda 2030 är jämlikhet och rättvisa. Även här finns konflikter med en alltför enögd klimatpolitik utan konsekvensanalyser. Exempelvis var det stötande att lågavlönade landsbygdsbor som var helt beroende av bilen tvingades betala orimliga drivmedelskostnader bara för att den tidigare regeringen ville ha en orimligt hög reduktionsplikt.

Förslaget om försämrade reseavdrag hade, om det blivit verklighet, också varit ett direkt slag mot landsbygden och därmed mot såväl de gröna näringarna som livsmedelsproduktionen, som ju också är en del av Agenda 2030.

Nu är detta historia, tack vare vår nya regering. Drivmedelskostnaderna har minskat i stället för att fortsätta öka, vilket de hade gjort om reduktionsplikten hade skruvats upp enligt de planer vi skrotade efter valet 2022. Dessutom har vi kraftigt förbättrat reseavdragen.

Just nu stiger drivmedelskostnaderna till följd av krig i världen, men i varje läge hade kostnaden varit minst 6–7 kronor högre för diesel och 3–4 kronor högre för bensin, oavsett marknadspriser i övrigt, om vi inte hade minskat reduktionsplikten och sänkt drivmedelsskatten.

Om den planerade höjningen av reduktionsplikten, som år efter år hade fortsatt att öka literpriset, hade blivit verklighet skulle priset ha varit ännu högre i dag.

Det finns all anledning att påminna om detta. Dagens höga literpris hade varit extremt mycket högre utan regeringens politik. Frågan varje väljare bör ställa sig inför valet är om man vill betala 35–40 kronor per liter för dieseln eller dagens 17 kronor. Det är ett val man har på valdagen.

Herr talman! Även i EU finns det uppenbara risker att energi- och klimatpolitiken skadar andra viktiga samhällsintressen. En del av detta har vi redan sett.

Under det svenska ordförandeskapet i EU lyckades Sveriges regering lyfta konkurrenskraften som en viktig fråga. Vi har också kunnat ta del av Mario Draghis rapport om problemen med EU:s konkurrenskraft gentemot andra delar av världen. Orsakerna till den svaga konkurrenskraften är många, men det är uppenbart att vissa länders beslut att förtidsavveckla kärnkraften och därmed öka beroendet av rysk gas har drivit upp elpriserna. Detta i kombination med en mycket långtgående klimatpolitik och tillhörande byråkratiska regelverk är en viktig orsak till att vi har tappat konkurrenskraft.

Det ökade beroendet av gas slår direkt på elpriserna i Europa när gaspriset stiger till följd av kriget i Mellanöstern. Med bibehållen kärnkraft hade det inte varit så.

Inte minst tysk industri lider av dagens energi- och klimatpolitik i EU, och det är anledningen till att Tyskland har lyckats pressa EU att lindra en del av de beslut som tagits på senare år. Men fler lindringar behövs – EU kan inte föra en helt annan energi- och klimatpolitik än resten av världen, för då slår vi sönder hela vår europeiska konkurrenskraft. Det finns anledning att påminna om att två av målen i Agenda 2030 är just ekonomisk tillväxt och tillgång på hållbar energi. Båda dessa mål hotas av den politik som har förts i EU på senare år, och det är inte förenligt med Agenda 2030.

Man ska komma ihåg att stora delar av omvärlden, inklusive de fyra folkrikaste länderna Kina, Indien, Indonesien och numera även USA, inte lägger någon större vikt vid klimatpolitiken. Om EU väljer att fortsätta som förut eller rent av skärpa sin klimatpolitik lever hela Europa farligt. Vi kommer att förlora ännu mer av vår konkurrenskraft, och det kommer definitivt att bli i det närmaste omöjligt att nå övriga mål i Agenda 2030.

Det tidigare argumentet om att EU i längden tjänar på att gå före i klimatpolitiken är i dag mycket tveksamt. Om andra stora länder i världen inte har något intresse av att följa efter finns det ingen vits för EU att gå före. Det enda vi då gör är att driva upp våra egna kostnader och förstöra vår konkurrenskraft utan att det globala klimatet påverkas ens mätbart.

EU behöver på samma sätt som Sverige se mer till helheten av politiken och se till att andra mål i Agenda 2030 får samma tyngd som klimatpolitiken, precis som länderna enades om när Agenda 2030 fick stöd i FN:s generalförsamling 2015. Där uttalades som sagt att alla mål har samma tyngd. Det är hög tid att vi öppnar upp för en diskussion inom både Sverige och EU om vilken nivå på klimatmålen som är rimlig på kort och lång sikt så att klimatmålen kan förenas med en positiv utveckling för EU:s konkurrenskraft och möjligheten att nå samtliga mål i Agenda 2030.

Klimatpolitikens kostnader måste också ställas i relation till andra viktiga samhällsuppgifter. Att lägga tiotals miljarder på att dammsuga koldioxid ur atmosfären kan knappast vara rimligt i ett läge när vi behöver massor av pengar för att rusta vårt försvar.

Herr talman! Det finns flera motionsförslag kopplade till denna skrivelse. Tyvärr syftar många av dem i praktiken till att återgå till den tidigare ganska samhällsskadliga symbolpolitiken och oförmågan till konsekvenstänk i klimatpolitiken. Jag yrkar därför avslag på samtliga motionsförslag och bifall till finansutskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Jag tycker att Martin Ådahl lyssnade väldigt dåligt. Jag höll ett ganska långt anförande, och om Martin Ådahl hade lyssnat i stället för att hänga upp sig på några ord tror jag att han hade förstått helheten.

Jag nämnde att klimatpolitiken är ett av 17 mål i Agenda 2030 och att dessa 17 mål är odelbara, vilket innebär att klimatmålen ingår i Agenda 2030 och är en av de saker som regeringen arbetar för att vi ska uppnå. Men vi har även 16 andra mål som ska uppnås.

Med Martin Ådahls politik uppnår vi kanske ett mål, det vill säga att vi kan visa att Sverige minskar sina utsläpp, vilket isolerat i världen inte betyder något alls för klimatet. Det vet vi båda två. Men då missar Martin Ådahl med all sannolikhet de andra 16 målen.

Regeringens politik innebär att vi har samma tyngd på alla de 17 olika målen och att vi arbetar med samtliga 17 mål samtidigt. Det var beslutet i FN, och det var beslutet i denna kammare 2020. Jag har väldigt svårt att se problemet med det.

Herr talman! Det är ändå roligt att göra Martin Ådahl lite chockerad. Det tycker jag piggar upp dagen.

Det är lite märkligt att Martin Ådahl, utan att vara säker på att resten av världen följer efter, är så övertygad om att det är rätt att EU går före i politiken. Frågan är om vi ska lägga väldigt stora pengar, kanske skattepengar, på att gå före med väldigt dyr teknik för att konkurrera med andra länder och tro att vi genom grön teknik kan vara ett föredöme för andra.

Vi kan vara ett föredöme om det visar sig att vi på detta vis stärker vår ekonomi och bygger ett starkare land. Men om det slår mot vår samhällsekonomi, våra jobb och våra statsfinanser kommer ingen att se oss som ett föredöme. Då kommer ingen att vilja följa efter. Det är bara om vi kan göra de här sakerna på ett genomtänkt sätt som klarar statsfinanserna och som klarar den ekonomiska tillväxten som vi blir ett föredöme. Det är bara då världen kommer att följa efter.

Det där borde Martin Ådahl förstå, och det är precis det som är politiken i Tidöavtalet: Vi ska göra rätt saker, genomtänkta saker, ordentliga konsekvensanalyser och ordentliga utvärderingar av det vi gör, inte bara kasta pengar på saker som inte ger någon nytta och som det inte är någon mening med. Då kan vi bli ett föredöme. Martin Ådahls och den rödgröna sidans politik, som bara handlar om att kasta ut pengar på precis vad som helst för att visa att vi har gjort slut på pengarna i en klimatbudget, gör oss däremot inte till några föredömen.

Dessutom får Martin Ådahl ta och kolla dieselpriset. Jag kollade precis före den här debatten vad dieseln kostar i dag, och det är 17 kronor litern. Om den rödgröna sidans politik hade drivits vidare under de här fyra åren hade dieseln i dag kostat mellan 35 och 40 kronor.

Herr talman! Det är nästan lite tragikomiskt att höra denna orimliga kritik mot utsläppspolitiken när man vet att Sverige har EU:s lägsta utsläpp. Sverige har länge haft EU:s lägsta utsläpp och har det fortfarande efter fyra år med en moderatledd regering. Det säger ändå något.

Janine Alm Ericson säger att med en rödgrön politik hade färre varit beroende av diesel och bensin och hushållen haft det lindrigare. Men vilka hade varit mindre beroende av diesel och bensin? Vilka i Janine Alm Ericsons värld har råd att köpa elbilar? På landet där jag bor har man inte råd i alla fall. Där kör människor i ganska gamla bilar, för de har inte råd att byta till jättedyra elbilar.

Janine Alm Ericson talar för en liten minoritet i Sverige som har det väldigt gott ställt och har råd att köpa dyra elbilar. Det har inte vanligt folk. Vanligt folk är beroende av diesel- och bensinbilar, och så kommer det att vara under lång tid framöver, i alla fall tills det kommer ut billigare begagnade elbilar på marknaden, om folk vågar köpa dem. Så ser det ut.

Vi har en värld och ett land som måste fungera, och då kan folk inte betala 35–40 kronor per liter diesel. Med sådana priser kan folk inte ta sig till jobbet, bönder inte köra sina maskiner och skogsbolagen inte avverka i skogen. Inget av detta kommer att fungera om man ska betala så gigantiskt mycket för diesel som 35–40 kronor.

Detta vet alla i Sverige utom Miljöpartiet och Centerpartiet, som tycker att det är jätteroligt att höja diesel- och bensinpriserna och nästan knäcka den svenska ekonomin. Men vi kommer aldrig att gå med på det; vi kommer alltid att kämpa emot det.

Herr talman! Först vill jag säga till dem som lyssnar på debatten: Janine Alm Ericson säger att 35–40 kronor per liter diesel inte stämmer, men det gör det. Miljöpartiets språkrör har till och med stått i tv-debatter och sagt att målet är att dieseln ska kosta 40 kronor litern.

Om man utgår från dagens pris och lägger till den kostnad som blivit om vi inte hade minskat reduktionsplikten och sänkt drivmedelsskatten och om man dessutom lägger till den ökning av reduktionsplikten som Miljöpartiet drev när man satt i regering hade priset redan i dag legat någonstans mellan 35 och 40 kronor. Vad priset skulle kunna ligga på i slutet av nästa mandatperiod vill jag inte ens tänka på, men det skulle antagligen ligga på över 40 kronor.

Sverige har alltså EU:s lägsta utsläpp i dag. Att då påstå att regeringen inte tar klimatpolitiken på allvar är faktiskt ganska märkligt.

Det är lätt att skylla elpriserna på regeringen. Men de analyser som finns visar att om kärnkraften inte hade förtidsavvecklats, vilket Miljöpartiet var drivande i, hade Sverige i dag haft lägre elpriser. Det är väl belagt av forskning. Avvecklingen av kärnkraften i Europa, bland annat i Tyskland och delvis i Sverige, har gjort Europa mycket mer beroende av rysk gas, och vi ser vad det leder till. Att låtsas att denna politik inte har ökat beroendet av Ryssland är lite märkligt.

Till sist vill jag rätta ledamoten. Kina bygger ny kolkraft varje vecka. Ja, de bygger annat också, men de bygger väldigt mycket ny kolkraft. Det är en myt att Kina är ett föredöme när det gäller klimatpolitik. De kör sin egen energiproduktion med kol och exporterar solceller och vindkraftverk till Europa. Det är så det ser ut.