Jan Ericson (M) om Riksrevisionens rapport om statens arbete med Agenda 2030

Herr talman! För drygt tio år sedan antog FN:s medlemsländer Agenda 2030. Det är en handlingsplan för omställning till ett hållbart samhälle för människor, planet och välstånd. Agenda 2030 innehåller 17 globala mål och ett tydligt löfte om social, ekonomisk och miljömässigt hållbar utveckling. Ingen ska lämnas utanför. Det är ett löfte som borde väga tungt i varje seriös regering.

Det vi debatterar i dag är hur det går för Sveriges regering när det gäller att leva upp till åtagandet. Betyget kan inte bli annat än underkänt, och det är ändå snällt uttryckt. Vi ser det i styrningen. Vi ser det i uppföljningen. Vi ser det i organiseringen.

Riksrevisionen är mycket tydlig i den granskningsrapport som vi nu debatterar tillsammans med regeringens svar på den: Regeringen har inte pekat ut en tydlig riktning, regeringen har inte styrt aktörer så att de får förutsättningar att bidra och regeringen har heller inte organiserat en samlad uppföljning av hur det går med Agenda 2030 i Sverige. Den övergripande slutsatsen från Riksrevisionen är helt enkelt att statens arbete med agendan inte har varit effektivt.

Herr talman! Regeringens totala kapitulation när det gäller utvecklingspolitiken berör alla de 17 målen i Agenda 2030, men under den här stunden tänker jag ägna mig åt några få av dem.

Jag börjar med de mål som rör miljö- och klimatarbetet. Där har regeringen fullt medvetet valt att bedriva en ineffektiv och otillräcklig politik. Klimatutsläppen ökar i Sverige, och vi tillhör bottenligan i EU när det gäller förändringar av utsläppen.

SD-regeringens egen budgetproposition för 2026 visar dessutom att Sverige nu ser ut att missa alla klimatmål, såväl i EU som nationellt. Det riskerar att leda till dyra böter och försämra Sveriges trovärdighet internationellt. I det läget valde regeringen att aktivt skjuta klimatpolitiken framför sig genom att i ett väldigt sent skede tillsätta den så kallade Styrmedelsutredningen, som först i maj i år ska lämna ett förslag. Det gör att en hel mandatperiod gått förlorad, och det innebär en skuld av utsläpp som blir dyrare att betala i framtiden.

Herr talman! Agenda 2030 handlar också om jämlikhet. Människor ska kunna leva trygga liv, med utbildning, vård och omsorg efter behov, inte efter plånbok eller postnummer. När kommuner och regioner får svaga förutsättningar att bedriva det slår det direkt mot välfärden – och hårdast mot dem som redan har minst marginaler.

I skolan ser vi ökande segregation och ojämlikhet. Inom vården är personalen pressad och köerna olagligt långa. Äldreomsorgen präglas av tuffa arbetsvillkor och oro bland äldre och anhöriga. En alldeles särskild skamfläck är barnfattigdomen i Sverige. Rädda Barnens barnfattigdomsrapport för 2025 beskriver en helt ny verklighet i det här landet: 276 000 barn bedöms leva i fattigdom i Sverige i dag.

När barnfattigdomen ökar, när välfärdens skyddsnät tunnas ut och när politiken gynnar dem som redan har mest bryter man mot själva kärnan i Agenda 2030: att minska ojämlikheter och se till att ingen lämnas utanför.

Herr talman! Det jag pratar om här och den kritik Riksrevisionen lyfter fram i sin mycket kritiska rapport handlar inte bara om teknikaliteter, utan det handlar om politik. När regeringen nu har valt att ta bort styrning och uppföljning upphör Agenda 2030 att vara en kompass och reduceras till en broschyr.

Kraven på myndigheter att återrapportera om sitt Agenda 2030-arbete har successivt plockats bort i regleringsbreven. Nedprioriteringen av uppföljning har med rätta fått kritik. Men regeringen har inte stannat där, utan den har också avvecklat centrala funktioner och skurit ned ambitionen i praktiken. Det är en kursändring som märks och som kommer att kosta.

Agenda 2030 kräver ett politiskt ledarskap som håller ihop Sverige, inte en regering som tittar åt andra hållet och hoppas att någon annan ska lösa frågorna. I det läget tappar Sverige både fart och trovärdighet.

Herr talman! Sverige har under en längre tid haft en framträdande roll i arbetet för hållbar utveckling, både nationellt och internationellt. Denna position riskerar nu att gå förlorad, om den inte redan har gjort det. Den nuvarande SD-regeringen har steg för steg monterat ned de strukturer som tidigare byggts upp för att säkerställa måluppfyllelsen i Agenda 2030. Regeringen har helt sonika lagt ned Agenda 2030-kansliet.

Myndigheterna måste inte längre rapportera om sitt arbete med Agenda 2030, och budgeten för uppföljning har minskats drastiskt. Det kommer att bidra till att Sveriges möjligheter att nå målen minskar.

Det här är inte något som har hänt under det senaste halvåret eller året, utan det har varit en kontinuerlig prioritering och en neddragning från regeringen under lång tid. Nu finns i praktiken inget nationellt Agenda 2030-arbete kvar. Just därför yrkar jag bifall till vår socialdemokratiska reservation. Det går faktiskt att välja en annan väg, om man vill.

Till sist, herr talman: Agenda 2030 kräver ett samordnat agerande där bland annat klimat, välfärd, ekonomi, industri, utbildning och bistånd drar åt samma håll. Men SD-regeringen har i stället gjort det motsatta. Man har försvagat samordningen, urholkat styrningen och gjort uppföljningen mindre skarp. Det är precis sådant som Riksrevisionen varnar för.

Sverige borde vara ett land som leder, inte ett land som regerar bort sin trovärdighet. Vi kräver att regeringen återupprättar ett seriöst Agenda 2030-arbete, med tydlig styrning, krav på uppföljning, samordning och politiska åtgärder som håller ihop klimatpolitiken och jämlikhetspolitiken. På så sätt kan vi få ett bättre Sverige och en bättre värld. På så sätt kan vi också få det löfte som vi har gett varandra inom ramen för Agenda 2030 att betyda något. Ingen ska lämnas utanför.

Fru talman! Jag uppfattade inte riktigt någon fråga från ledamoten Jan Ericson, men jag förstår att han väljer att ta replik på mitt anförande. Jan Ericson vill ju inte prata om Riksrevisionens rapport, för Riksrevisionens rapport är en total sågning av regeringens politik på det här området.

För att kontrastera mot den bild som Jan Ericson försöker måla upp kan vi bara konstatera att barnfattigdomen, precis som jag sa i mitt anförande, ökar kraftigt. Fattigdomen i Sverige totalt har fördubblats de senaste åren.

Den här regeringen ser till att sänka skatten för dem som har det allra bäst. Den här SD-regeringen har inte valt att höja barnbidraget under en tid när hushållen är hårt pressade. Den här SD-regeringen har sett till att mediciner blir dyrare. Den här SD-regeringen har valt att inte satsa på välfärden. Och den här regeringen fick så sent som för några veckor sedan den värsta kritik någon regering någonsin har fått av Finanspolitiska rådet därför att man väljer att vidta åtgärder trots att man inte kan visa vilka resultat de ger.

Min fråga till dig, Jan Ericson, är därför: Vad är din bild av Riksrevisionens rapport, som är det vi diskuterar i den här debatten, och av den massiva kritiken mot genomförandet av Agenda 2030-målen, som vi faktiskt har varit överens om tidigare här i Sveriges riksdags kammare?

Fru talman! Med all respekt: Jag trodde faktiskt inte att ledamoten var så verklighetsfrånvänd som ledamoten nu ger intryck av att vara här i riksdagens talarstol.

Har inte riksdagsledamoten tagit del av de senaste årens rapporter, som tydligt visar att det finns familjer med barn som faktiskt får gå och lägga sig hungriga?

Har inte ledamoten tagit del av de rapporter som säger att barnfamiljer får avstå från att köpa vinterkläder till sina barn därför att de inte har råd med det?

I ett land som Sverige ska det inte behöva vara på det här sättet. Det är därför vi socialdemokrater under de senaste åren har bedrivit politik och lagt fram förslag som handlar om att stötta utsatta hushåll i Sverige. Bland annat hade vi gärna sett till att de fått höjda barnbidrag. Vi hade också sett till att trycka ned arbetslösheten med vår politik för att människor ska ha jobb att gå till och faktiskt kunna försörja sig på sin inkomst. Med socialdemokratisk politik och med den senaste budget som vi lade fram här i riksdagen, som Jan Ericson med flera röstade mot, hade nio av tio svenskar fått mer i plånboken än med SD-regeringens politik. Det hade gjort skillnad för vanligt folk i vardagen.