Fru talman! Europeiska rådet, alltså EU-toppmötet, träffades för ett informellt extrainsatt möte i torsdags i förra veckan. Diskussionen handlade om den transatlantiska relationen mellan Europa och USA.

Bakgrunden var förstås den amerikanska presidentens alltmer ihärdiga anspråk på att ta över Grönland – den enkla vägen eller den svåra – och hoten om strafftullar mot de länder som tydligast backar upp Danmark och Grönland. Eftersom handelsfrågor är EU:s absoluta kärnkompetens blir det här en fråga för alla EU:s medlemsstater.

Detta var det akuta, men i bakgrunden fanns också den mycket bredare motvilja mot Europa, EU och europeiska demokratier som president Trump och hans administration har återkommit till gång på gång under första året av deras andra mandatperiod. Det handlar om en ofta hotfull och hånfull retorik – ett nedsättande sätt att tala om allierade länder som länge har varit varandras vänner. Det är en retorik som vi i Sverige och Europa varken vill vänja oss vid eller ska ta efter. Vår egen erfarenhet är tvärtom att goda vänner kan tycka olika och ändå ha en respektfull relation och att grannar vinner mer på samarbete än på strid.

Det var naturligtvis bra att president Trump i Davos dagen före vårt möte backade, både från hotet att ta över Grönland med militära medel och från de aviserade strafftullarna, och att dagen slutade med ett besked om att Danmark och USA ska återuppta diskussioner om att stärka säkerheten på Grönland. Men ingen tar detta till intäkt för långsiktig stabilitet eller för att liknande hot inte kan återkomma i framtiden. Det råder ingen tvekan om att USA:s agerande har varit förtroendeskadligt för den transatlantiska relationen.

Vid EU-toppmötet i Bryssel rådde total uppslutning bakom Danmark och Grönland: Bara Danmark och Grönland fattar beslut om Danmark och Grönland.

Många länder har faktiskt en ö som ligger en bit från fastlandet och kan föreställa sig hur de själva skulle reagera om ett annat land plötsligt hotade att annektera den. Alla förstår att det nästa gång skulle kunna handla om deras eget land. Ingen vill heller byta ut den regelbaserade världsordningen mot en som bygger på intressesfärer och den starkes rätt. Alla inser dessutom att både Kina och Ryssland noga följer händelseutvecklingen just nu.

Samtidigt är olika EU-länder väldigt olika sårbara. Denna gång prövades inte EU i skarpt läge eftersom vi inte behövde enas om några svarstullar. En del länder har mycket dåliga statsfinanser och har därför begränsad rörelsefrihet. Andra har stora ensidiga beroenden vad gäller energi eller handel och har därför begränsad rörelsefrihet eller är än mer säkerhetspolitiskt och försvarsindustriellt sårbara än andra länder. För ett likasinnat men icke-europeiskt land som Kanada går till exempel 70–80 procent av exporten till just USA.

Det finns alltså ett mycket stort stöd för Danmark, men det finns också en i grunden skiftande inställning mellan medlemsstaterna om hur vi ska hantera en mer konfrontativ amerikansk administration.

Deltagandet i president Trumps initiativ Board of Peace berördes också under mötet. Som bekant har två medlemsstater gått med, medan andra, som Sverige, inte ser det som aktuellt att delta under de premisser som nu har presenterats. Skulle formerna komma att ändras är det många EU-länder som kan tänka sig att fatta ett nytt beslut.

Slutligen: Europa har nu en egen hemläxa i att bli starkare och mer självständigt. Vi måste fortsätta den upprustning som pågår runt om i europeiska Natoländer, individuellt men också gemensamt inom Nato. Här spelar EU en viktig roll i att hjälpa länder att nå Natos förmågemål och att stötta Natoländer med sådant som faller inom EU:s kompetens.

Vi måste också stärka våra ekonomier, för ytterst är det bara stark ekonomi som bygger säkerhet och geopolitisk styrka. Det handlar om att utöka handeln med de stora delar av världen som fortfarande tror på frihandel och om att förbättra förutsättningarna för handel i EU på den inre marknaden.

Det var extremt olyckligt och en osedvanligt usel tajmning att Europaparlamentet, inklusive svenska parlamentariker från både Vänsterpartiet och Miljöpartiet, valde att stoppa starten på det viktiga Mercosurfrihandelsavtalet med länder i Sydamerika. För ett genuint frihandelsland som Sverige, som vill handla med precis hela världen, var detta ett destruktivt agerande. Detta beslut skadar svensk exportindustri och väcker frågor om hur stabilt vänsteralternativet står bakom den frihandel som utgör grunden för svenska jobb och svensk välfärd.

I stället för att försöka bromsa ekonomisk tillväxt kommer regeringen att göra precis tvärtom och fortsätta att driva på för mindre regelkrångel och färre administrativa hinder. Vi i Sverige har tack vare vårt jobb för mer konkurrenskraft högt förtroende i Europa i de här frågorna.

Vi ser nu att allt fler länder blir alltmer aktiva i takt med den geopolitiska utvecklingen. Ta bara förslaget från Tyskland och Italien nyligen om ett stort förenklingspaket för tillståndsprocesser. Detta arbete får resultat. Ett utmärkt exempel är de frihandelsförhandlingar som nu har avslutats mellan EU och Indien, där regeringen har varit pådrivande hela vägen. Det kommer att utgöra den största frihandelszonen i hela världen och omfatta drygt 2 miljarder människor.

När andra vänder sig inåt och slutar att handla väljer vi den andra, smartare vägen. Det kommer att gynna Sverige, svenska företag och svenska konsumenter.

När EU:s ledare träffas igen om två veckor kommer mötet uteslutande att handla om Europas konkurrenskraft. Allt det som händer i världen just nu gör den frågan bara ännu viktigare.

Utan en stark europeisk ekonomi kan vi inte bygga stark europeisk säkerhet. Detsamma gäller för Sverige. En stark svensk ekonomi är en förutsättning för att vi ska ha råd att bygga svensk säkerhet. Nästan två tredjedelar av vår varuexport går till den inre marknaden, och vi har genom vårt medlemskap handelsavtal med över 70 länder i världen.

Jag vill därför allra sist, fru talman, uppmana riksdagens partier att inte ställa sig i vägen utan aktivt medverka till att förenkla regler och att skapa fler handelsavtal. Det är att stå upp för Sveriges och svenskarnas intressen.

Därmed avslutar jag redovisningen från mötet.

(Applåder)

Fru talman! Jag satt tillsammans med Mark Carney dagen efter att han höll sitt tal i Davos, och han påpekade helt riktigt att nostalgi inte är någon strategi. Men vi konstaterade också att rädsla eller hopp inte heller är några strategier. Nu måste man bygga på sina styrkor och minska sina sårbarheter.

Jag delar helt uppfattningen att ingenting är över. Det kan tyckas som en liten orsak till glädje att vi inte längre stod inför ett militärt anfall från en allierad mot en annan. Likväl var det vad som dominerade nyheterna. För min del var det dominerande intrycket en fortsatt hotfull och hånfull retorik. Men jag förstår att den mediala nyhetsvärderingen var att de akuta tullhoten togs bort för den här gången. Det har jag all respekt för.

Jag har många gånger sagt att Sverige är unikt positionerat i den här nya, svåra tiden och har blivit det alltmer. Det är viktigt.

För det första har vi en urstark egen ekonomi. Många länder har extremt begränsad rörelsefrihet. Vi kan agera om det blir en ny lågkonjunktur och en ny kris. Det är många som inte kan göra det.

För det andra är vi nu säkerhetspolitiskt inbäddade med 31 andra allierade i Nato och är inte ensidigt beroende av just USA som säkerhetsleverantör.

För det tredje handlar vi med precis hela världen. Jag känner mycket stor sympati med Kanada i allmänhet och Mark Carney i synnerhet. Om 70–80 procent av ens export går till USA är det klart att man sitter väldigt känsligt till.

Vår situation är inte sådan. Men det betyder inte att vi ska vara passiva. Vi måste tvärtom göra mer för att stärka europeiskt oberoende och rusta oss snabbare. Konkurrenskraften och regelförenklingen måste öka snabbare. Vi måste också ha mer intimt samarbete med länder i vår egen del av Europa, till exempel Östersjöländerna. Massor återstår, men Sverige står stadigt i den här krisen.

Fru talman! Oppositionen kräver ständigt nya analyser, nya handlingsplaner och sådant, eftersom de inte kan agera. Vi agerar i stället och gör saker hela tiden, men inom ramen för de strategiska beslut som är fattade.

Vi ser vikten av EU, vikten av Nato, vikten av vår del av världen och ett nordiskt-baltiskt samarbete, vikten av svensk försvarsindustri, som inte alla förstod riktigt förrän det nästan var för sent, och vikten av en öppen europeisk syn, så att EU kan samarbeta med andra europeiska länder, som Storbritannien och Norge, men också med icke-europeiska länder, som Kanada. Allt det gör vi redan. Vi är som sagt väl positionerade. Det är väldigt bra.

Vi ska dock inte agera för att skjuta USA ifrån oss. Vi vill ha transatlantiska band, men inte på vilka villkor som helst. Vi vill samarbeta med hela världen inklusive den nordamerikanska kontinenten, men inte på vilka villkor som helst.

Vi ska inte agera självdestruktivt. Vi ska skydda våra egna intressen och stå upp för Sverige och för Europa. Det är exakt det vi håller på med.

Fru talman! Det diskuterades förstås. Inom många områden är man gradvis handelsberoende. Men ett enskilt land som Kanada eller enskilda länder som har en specifik exportindustri som är i mycket hög grad beroende av den amerikanska marknaden visar att olika länder har olika sårbarheter.

En gemensam sårbarhet i hela västvärlden är beroendet av amerikanska techplattformar. Jag vill dock framhålla Spotify som ett viktigt undantag. Det är en inte oviktig plattform och tillhandahåller åtminstone för en del inte oviktiga tjänster. Annars är beroendet av USA enormt stort.

Vi ska vara ärliga och säga att det inte är USA:s fel att stora techplattformar i allt väsentligt har valt USA som bas. Vi hade inte varit ledsna om många av dem hade valt Europa som bas. Det har berott på systematisk tillgång på riskkapital och kompetens och de miljöer som skapar en kärna för framgångsrika techentreprenörer. Där har vi snarare mer att hämta från USA.

Vi skulle vilja att Stockholm i ännu högre grad blev en central hubb för ledande techentreprenörer. Vi är redan bra; det är en styrka. Men vi kan bli ännu bättre. Skulle vi kunna få fler huvudstäder – och även andra städer, för den delen – i Europa att bli riktigt attraktiva skulle Europa antagligen kunna stå lite mer på egna ben. Alla förstår att sådant tar lång tid. Det handlar om applikationer för allt från industri till försvar. Det är viktiga saker.

Jag tycker att vi ska göra allt vi kan för att se till att Europa blir en bättre plattform för techbolag. Då kan man inte hela tiden ha fokus på reglering. EU-parlamentet är ibland besatt av att reglera saker som ännu inte ens har kunnat utvecklas. Då blir Europa en mindre attraktiv plats än USA.

Fru talman! Jag delar oron gällande Syrien. Precis som antyddes var det ämnet över huvud taget inte uppe på EU-toppmötet, eftersom det var extrainkallat på grund av det transatlantiska samarbetet. Det enda som gjordes var den uppenbara kopplingen till det som samtidigt pågick med sökande efter signaturer för Board of Peace-frågan. Det var därför jag nämnde den.

Frågan om Iran togs inte heller upp, i varje fall inte på det formella mötet, men jag noterar att fler länder nu ansluter sig till vår uppfattning att terrorklassning av revolutionsgardet bör ske. Jag tror att det kommer att dröja ett tag innan vi har den majoriteten, men de kommande dygnen kan bli väldigt formativa i detta. Det finns en beredskap att USA kanske kan komma att agera. Det finns ingen sådan kunskap. Det finns rätt många olika uppfattningar om huruvida det vore bra eller dåligt, kan jag säga. Många länder i regionen är ganska rädda för ett allmänt sönderfall. Men vi har otroligt starka skäl att vara väldigt bekymrade över det massiva förtryck som regimen ägnar sig åt och att så många dödats. Det är oklart hur många, men det är många på kort tid.

Fru talman! När det transatlantiska samarbetet hotas, som det gör nu – av USA, inte av oss – ska vi stå upp för våra intressen. Vi ska stå upp för våra ideal och våra värderingar, säga som det är och skydda våra egna intressen men inte vifta omkring i allmänhet. Vi ska inte själva göra något för att försämra det transatlantiska samarbetet. Det finns en massa bra amerikanska företag som vill samarbeta med europeiska företag och som inte har något med det här att göra över huvud taget. Vi ska minska vår sårbarhet och våra beroenden men inte själva bryta välfungerande samarbeten.

Fru talman! Det är många intressanta frågor.

Låt mig börja med frågorna om europeisk konkurrenskraft. Det råder inga tvivel om att det finns mer på agendan. Det finns en upplevelse av att frågan är viktig på riktigt. Allt är bara bra, inga men – men det går ändå för långsamt.

Tyskland och Italien har tagit ett antal initiativ inför nästa toppmöte. Ärligt talat ligger de nära de frågor vi drev under vårt ordförandeskap, så de räknar kallt med att Sverige, Finland och Danmark är självklara partner i detta. Nu tar de med ett antal ännu större ekonomier.

Det finns en otålighet. Ska vi vänta på enhälligheten får vi vänta för länge. Det framkom redan i Draghirapporten – coalition of the willing. Det låter enklare än vad det är, när man ska fatta beslut som formellt kräver enhällighet men där det inte finns enhällighet. Det räcker att se vad Ungern har skapat för problem när det krävs enhällighet för att stötta Ukraina.

Handelsverktyget bazookan, detta populära uttryck för att gå längre än att bara använda tullar, har vi aldrig prövat förut. Den skapades från början i ett läge där Kina potentiellt skulle agera på ett farligt sätt mot Europa.

Nu prövades vi aldrig i skarpt läge den här gången heller. Men utan att göra en för stor sak av det vill jag nämna att lika stor som enhälligheten var för Danmark, lika nyansrika är uttryckssätten när det gäller hur hårt man kan gå fram med tullar, än mer med bazookan. Jag tror att det just nu finns en del oenighet som ligger gömd, men det blir intressant eftersom vi måste kunna agera snabbare.

Sist har vi frågan om kvalificerad majoritet. Det är en väl känd ståndpunkt att vi tycker att man skulle kunna ha mindre enhällighet på just utrikespolitikens område. Andra länder tycker precis tvärtom. Jag tycker att just den frågan är extra viktig, men jag skulle gärna se mindre enhällighet på beskattningsområdet och på andra områden. Därför tror jag att oenigheten är permanent där.

Herr talman! Jag tackar för de vänliga orden. Jag uppskattar att vi är överens i stora geopolitiska frågor. Det är bra.

Jag delar också oron att Ukraina hamnar i medieskugga. En journalist sa till mig att landet hamnar i skugga, men då sa jag att de låter landet hamna i skugga. Vi gör inte det. Vi jobbar med Ukraina likadant nu som vi gjorde innan allt medialt fokus landade på Grönland och Danmark. Det handlar om systematik och uthållighet.

När det gäller frågan om Ryssland och Kina är det alldeles uppenbart att USA överdriver våldsamt vad som nu skulle pågå från rysk och kinesisk sida. Det är mycket begränsat. Kina försökte att investera, men någon investering stoppades och någon avvecklades. Däremot finns det en gemensam syn i alla de sju arktiska länder som också tillhör Nato att Arktis har stor säkerhetspolitisk betydelse och kan få allt större betydelse i framtiden.

Att USA i grund och botten är intresserat av Arktis är inte konstigt eller illegitimt. Det finns skäl till att USA och Danmark har ett avtal sedan 1951 om just detta. Utan att tala för Danmark kan jag säga att Danmark är helt öppet för att samarbeta i säkerhetspolitiska frågor med många olika Natoländer för att öka säkerheten i den arktiska delen av världen. Det fanns skäl till att vi också var med på övningen. Det är bara bra.

Sedan var det frågan om Mercosuravtalet, alltså avtalet med ett antal sydamerikanska ekonomier. Bedömningen var att avtalet är korrekt och legitimt, hade gått igenom hanteringen och skulle implementeras. I det läget är det inte minst de som ofta uttrycker sig frihandelsskeptiskt som på olika sätt hittar några legala frågor som de absolut vill använda för att stoppa implementeringen av avtalet – och skickar det till domstolen. Jag har otroligt svårt att tro att det finns andra skäl bakom detta.

Herr talman! Det är en svår fråga, och det finns naturligtvis inget enkelt svar på den. Det är 27 demokratier som verkar tillsammans, med 27 individuella demokratiska spelplaner, så att säga. Ibland är det divergerande nationella intressen, men det kan också vara divergerande intressen inom länder.

Vi ska inte skämmas för att det är på det sättet. Men när detta ska ställas mot länder som kan fatta beslut med presidentdekret är det olika, helt enkelt.

Vi vill bevara våra demokratiska institutioner, så vi ska inte skämmas för att de är just så här. Sedan kanske vi lite oftare ändå kan ta oss i kragen och hitta gemensamma nämnare i Europa. Det skulle nog vara en fördel, tror jag, om vi lite oftare kunde se att det finns ett gemensamt intresse som borde övertrumfa det nationella intresset.

Det här är svårt. Det är egna väljare som har rösträtt, inte andras väljare. Så är det i alla demokratier.

Men ibland när vi har ställts inför ganska tuffa situationer har EU ändå funkat. Jag tänker på hur det är när krisen är här – pandemin, eurokrisen för de länder som har euron som valuta och Ukraina. Detta har tvingat fram ett snabbt och resolut beslutsfattande. Jag tror att det här också är av ett sådant slag, för det har varit på väg under en ganska lång tid.

När det gäller konkurrenskraftsfrågorna var det ett problem långt innan USA började låta som USA låter just nu. Det ensidiga beroendet av amerikanskt försvar och amerikansk försvarsindustri är känt sedan länge. Alla presidenter sedan Eisenhowers dagar har tyckt att Europa måste stå stadigare på egna ben och inte vara lika beroende av amerikanska säkerhetsgarantier.

Mycket av detta är alltså väl känt. Det är snarare ett underbetyg till Europas länder att vi inte har tagit tag i det tidigare. Men nu kanske vi är i det läget att vi verkligen gör saker. Då handlar det om konkurrenskraftsfrågorna, kapitalmarknadsunionen, den inre marknaden och den digitala inre marknaden, som också råkar vara starka svenska intressen.

Herr talman! Kanada är intressant på många sätt – verkligen. Det är det mest nordiska land som finns i världen utanför Norden – så tror jag att någon kanadensisk premiärminister uttryckte det.

Vi är väldigt likasinnade på många sätt. Det är ingen tvekan om det. Vi har ett antal naturresurser, skog och timmer. Det finns också många sådana naturliga likheter. Jag tänker på gruvfrågor. Vår industri jobbar mycket med Kanada i deras anläggningar.

Sedan har vi förstås ett alltför ensidigt beroende av amerikansk försvarskapacitet. Vi har haft det under en lång tid. Vi förstår att vi borde ha varit självständigare tidigare. Detta delar europeiska Nato med Kanada. De fattar också enorma beslut där.

Vi har också ett antal mycket specifika försvarsindustriella bilaterala frågor. Några är väl kända. Global Eye bygger på ett kanadensiskt flygplan, till exempel, med svensk teknik. Det finns mycket framför oss som skulle kunna realiseras.

Herr talman! Formellt var Kina inte uppe nämnvärt alls, utan det handlade om det transatlantiska. Sedan förstår ju alla att det här får andra konsekvenser. I ett läge där man vill diversifiera sig mer och känner osäkerhet kommer många länder också att titta på andra. Det är helt naturligt. Sverige har en omfattande handel med Kina. En av Sveriges absolut största privata arbetsgivare, Volvo Cars, är ett börsbolag men med ett stort kinesiskt ägande. Vi har också väldigt omfattande och framgångsrik handel med, sourcing från och produktion i Kina. Scania invigde nyligen en omfattande anläggning på den kinesiska östkusten, till exempel. Detta ska vi alltså vara för. Vi ska dock vara både principfasta och säga vad vi tycker och vad vi står för och pragmatiska i att hitta lösningar som vi tycker är bra för vårt land.

Jag har länge tillhört dem som i likhet med Ursula von der Leyen tycker att man måste vara både nykter och öppen när det gäller Kina. Vi ska inte vara naiva. Man måste inse teknologiska säkerhetsrisker och inte vara naiva inför vad de vill göra med den öppna handeln. De är WTO-medlemmar, men man kan inte säga att de sköter detta WTO-medlemskap. I stället använder de i hög grad statssubventioner för att konkurrera mot den europeiska marknaden. Där kan vi inte vara naiva i marknadsekonomins namn.

Allra sist tror jag väldigt mycket på att sluta gemensamma överenskommelser och ha en gemensam europeisk ansats. Kina föredrar bilaterala överenskommelser med varje land, och jag tycker att även europeiska länder lite för enkelt går på det. Det är en ganska strid ström av kollegor till mig som åker till Kina. Jag har inget emot det, men i grund och botten skulle vi vara starkare om vi gemensamt diskuterade relationerna mellan Europa och Kina.

Herr talman! Vi är helt överens om detta. Jag borde ha sagt tidigare när jag svarade på en fråga om svenska sårbarheter och svensk positionering att energiförsörjningen är en styrka för oss. Tänk de länder som snabbt som ögat tvingades lägga om från rysk fossil energi för att försöka hitta andra, fortsatt fossila, energislag! Vi har många problem, men vi bygger ut kärnkraften snabbt och även mycket förnybart. Men vi är relativt oberoende av andra, vilket är en enorm styrka som andra bara kan drömma om.

Den största sårbarheten gentemot Kina just nu skulle jag ändå säga är jordartsmetaller. Ebba Busch hade en genomgång av våra beroenden på nationella säkerhetsrådet, och utan att gå in på detaljer kan man väl säga att när Kina behärskar 90–95 procent av världsmarknaden om man lägger ihop råvaror och förädling, då är det en väldigt tydlig sårbarhet på samma sätt som de stora techplattformarna skapar en sårbarhet mot USA.

Herr talman! För formens skull ska jag först säga att det här inte var på agendan på mötet i Bryssel. Vi pratade om det transatlantiska. Men Kina ligger av många skäl i förlängningen, så det är inte alls irrelevant.

Kina är inte som vi och kommer inte att bli som vi. Det ska man komma ihåg. Det vill säga man måste ha både en principiell och en pragmatisk ansats samtidigt. Principiellt står vi på demokratins, upplysningens och legitimitetens sida. Det gör inte de. Så är det. Samtidigt kan vi inte låtsas som att Kina inte finns, vare sig ekonomiskt eller geopolitiskt. De har en stor betydelse också för andra delar av världen.

Jag tycker därför att man ska tala klartext men samtidigt kunna hitta områden där man faktiskt samarbetar och drar nytta av varandra. Våra företag har stor nytta av den kinesiska marknaden och stor nytta av Kina när det gäller sourcing, men även de har insett att de inte vill vara ensidigt beroende. De pratar allt oftare om China for China, till exempel. Det är en stor marknad. Den ska man ha respekt för, men man kan inte ha det som en grund för många andra marknader.

Vi ska också kräva reciprocitet, som man säger, när det gäller handelsutbyten, och där tycker jag att EU har ökat sin tydlighet den senaste tiden. Det var kontroversiellt när man införde en del tullar mot elektriska fordon eftersom det var uppenbart att Kina tillverkade och subventionerade dem på ett sätt som inte överensstämmer med våra regler. Vi vill inte ha en statssubventionerad industri som använder europeiskt statsstöd för att sedan kunna konkurrera utomlands, och då vill vi inte heller utsättas för den sortens konkurrens. Vi följer nu extremt noga vad som händer med kinesiskt överskott som inte får eller kan säljas till USA lika mycket som tidigare. Vart tar det vägen på europeiska marknader?

Jag tycker alltså att det finns en begynnande samsyn. Sedan är det fortsatt så att olika länder har så olika intressen i Kina att många ändå föredrar att åka dit och göra överenskommelser på egen hand. Två gånger har vi haft en strategidiskussion om Kina. Båda gångerna landade det i att det här är väldigt viktigt, och båda gångerna landade det i att var och en därefter agerade var och en för sig.

Herr talman! Jag tar frågorna i tur och ordning, fast bakifrån.

När det gäller Norge och Island tycker jag att det är spännande med de diskussioner som nu förs i båda länderna. Vi är noga med att vi inte lägger oss i norsk eller isländsk inrikespolitik, men jag har svårt att tro annat än att de skulle vara varmt välkomna om de skulle landa i att de vill bli EU-medlemmar. Jag tror att många andra kandidatländer vållar större huvudbry när det gäller enigheten. Som sagt lägger vi oss inte i saken, men det är intressant med de diskussioner som förs och att det finns en sådan attraktivitet i EU-systemet.

För oss EU-nördar – alla kanske inte sysslar dagligen med artikel 42: Omfattar säkerhetsfrågorna i artikel 42 även territorier som tillhör EU-länder men själva inte är medlemmar i EU? Det är en intressant fråga. Man måste nog vara EU-jurist för att reda ut den. Jag har noterat att det finns olika uppfattningar om saken. Jag kan inte bedöma detta, men just nu skulle det vara en styrka om det visade sig vara så.

Texas är ett intressant exempel på en del av USA som jättemånga företag är väldigt intresserade av. Som av en händelse öppnar Sverige ett länge planerat konsulat där.

Herr talman! Det är många och viktiga frågor som alla är seminarielånga, så att säga. Jag får nog vara lite selektiv.

Det finns en underliggande oro för vad som sker med enigheten när den prövas. Jag har nämnt det flera gånger. Känner vi oss säkra på att EU kommer att hålla ihop långsiktigt för Ukraina även i ett läge där Europa måste stå för en mycket större andel av stödet? Här finns det en återkommande osäkerhet. När det gäller Ungern är det uppenbart. Nu var Ungern, Slovakien och Tjeckien tillsammans, men det var många fler länder som gjorde att vi till exempel inte kunde nå enighet om frysta tillgångar.

Jag har flera gånger försökt vara transparent och sagt att det finns en underliggande oro i detta. Jag tyckte också att det syntes när det gällde tullfrågorna. Nu prövades detta inte skarpt. Jag har sagt att det kan finnas mycket begripliga skäl för en del länder – ju starkare säkerhetspolitiskt beroende man är av USA, desto mindre vill man ställas inför sådana svåra val. Tiden kommer att ge oss fler svar.

Den goda sidan antyds också, med nordisk-baltiskt, nordisk-baltisk-polskt och nordisk-baltisk-polsk-tyskt samarbete. Vi har också starka bilaterala samarbeten som funkar rätt bra. Det är ingen slump att vi i Norden, Baltikum, Tyskland, Irland och Nederländerna träffas inför varje europeiskt toppmöte för att diskutera gemensamt. Vi är inte överens om allt. Men det är viktigt att vi söker likasinnade. Vi inser att bara vår röst inte kommer att räcka. När vi kan enas med många länder, och gärna några stora länder, har det stor betydelse. För att ta det självklara vill jag nämna Östersjösamarbetet, inte minst inom Nato. Östersjön har aldrig varit i bättre händer än just nu, men utmaningarna är förvisso också större än tidigare.

Kan man lita på USA? Säkerhetsgarantierna förväntas bli kongressfästa. Så har det låtit hela tiden. Det är en viktig grund för att Europa ska våga ge egna säkerhetsgarantier.

Herr talman! Liknelserna med Kanada är både rätt och fel. De är rätt därför att vi är likasinnade. Vi tänker snarlikt när det gäller världsordningen och geopolitiken – makt går inte före rätt. Det fanns skäl till att vi satt tillsammans.

Men vi är olika såtillvida att vi ligger på helt olika ställen. De är så beroende av USA att det är en massiv dominans, och så har de haft det jättelänge. Där är inte vi. Situationerna skiljer sig en del åt. För dem är det ett dramatiskt skifte. För oss är det ett mindre dramatiskt skifte i sak – kanske större i retoriken. Likväl är det viktigt. Därför ska vi agera.

Det är därför jag understryker att vi är så väl positionerade när det gäller alla de här sakerna. Den europeiska strategin – mer Europa, mer tillsammans, mer inre marknad, mer samarbete – är en del. Den påbörjades före den här amerikanska retoriken men blir ännu viktigare. Det handlar också om nya handelsavtal. Handel är EU:s kärnkompetens – det finns ingen enskild fråga där EU är starkare. Sverige har inte rätt att sluta egna handelsavtal. Vartenda handelsavtal vi vill se slutet måste vi hjälpa EU att komma fram till. Det gör vi med framgång, men tyvärr stoppas det ibland av en del som finns till vänster. Jag vill också nämna försvarssamarbetet – inom EU, inom Nato, inom europeiska Nato.

Jag ser inget behov av en ny strategi. Den strategi vi har ska vi fortsätta att fullfölja, och vi ska systematiskt se till att våra ensidiga beroenden av USA inte är skadliga för vår del. Det är strategin.

Det här är också Kanadas strategi, men de kommer från ett helt annat läge. USA är av naturliga skäl mycket mer dominant där.

Herr talman! Det här är rätt inställning. Vi ska inte själva medverka till något som blir destruktivt för oss och bryta väl fungerande samarbeten i ivern över att vi på goda grunder är irriterade över det sätt som man uttrycker sig på från USA:s sida. Självklart inte! Vi ska alldeles uppenbart vara långsiktiga i detta. Vi ska stå upp för det vi tycker är rätt och riktigt. Vi ska enas om det gemensamma. Det är bara ett sådant språk som jag tror fungerar i USA. Men vi ska vara långsiktiga. Det tycker jag är den självklara slutsatsen.

Jag tror att företagen är viktiga. Företagen vill inte heller vara ensidigt beroende, framför allt inte av nyckfullhet i handelsvillkor och tullar. Det skapar helt hopplösa förhållanden om de inte har en aning om tullarna är 0, 10, 25 eller 50 procent. Det är otroligt destruktivt för företag som vill göra långsiktiga investeringar.

Sverige är den nionde största investeraren i USA, om vi talar om företag. Enorma pengar går till USA. De skulle kunna gå någon annanstans. Jag tror att företagens förmåga att tala klartext med varandra är väldigt bra. Jag har träffat en och annan generad amerikansk företagsledare som insett att det här inte är gynnsamt för våra helt andra kontakter som vi vill vidmakthålla.

Vi ska även slå vakt om annat. De som var i Sälen och lyssnade på den amerikanska general som går under förkortningen SACEUR i Europa hörde honom ge uttryck för ett helhjärtat, solitt stöd för alla de strukturer som har byggts upp inom Nato under lång tid.

Vi ska själva inte kasta bort någonting som fungerar väl.

Återrapporteringen var härmed avslutad.