Mattias Karlsson

Herr talman! När vi för knappt tre veckor sedan prövade Magdalena Andersson som statsminister konstaterade jag att fyra partier med tillsammans 176 mandat och därmed en majoritet i Sveriges riksdag hade pekat ut henne som sin statsministerkandidat. Men trots denna majoritet hade de inte lyckats komma överens om att släppa fram henne.

Sedan dess har talmannen gett Elisabeth Thand Ringqvist möjlighet att undersöka förutsättningarna för en så kallad mitten-vänsterregering med Magdalena Andersson som statsminister. Inte heller det alternativet har visat sig ha tillräckligt stöd.

Därför står vi här i dag för att pröva Elisabeth Thand Ringqvist som statsminister, trots att hon själv har konstaterat att förutsättningarna för den tänkta regeringen saknas och att hon över huvud taget inte sonderat för en regering under Centerpartiets ledning. All heder dock åt Elisabeth Thand Ringqvist, som har bidragit till att föra processen framåt och som tar en omröstning som rätteligen Magdalena Andersson borde ha tagit.

Herr talman! Det här är en situation som knappast någon önskade sig. Men den var inte heller särskilt svår att förutse. Redan långt före valet stod det klart att Magdalena Andersson skulle kunna bli beroende av partier med helt olika uppfattningar om både regeringsfrågan och vilken politik som skulle föras. Ändå fick väljarna aldrig något tydligt besked om hur dessa motsättningar skulle hanteras.

Magdalena Andersson hade fyra år på sig att förbereda sitt regeringsalternativ – fyra år att samla sina partier, reda ut motsättningarna och skapa förutsättningar för att kunna bilda regering. Men de förberedelserna gjordes uppenbarligen inte tillräckligt väl. Att skjuta de svåra frågorna framför sig kan vara bekvämt under en valrörelse. Men efter valrörelsen kommer verkligheten i kapp. Det räcker inte att vilja bli statsminister. Man måste också ha förberett sig för att kunna bli det.

Herr talman! Vi har full respekt för talmannens uppgift att föra regeringsbildningen framåt och för att olika alternativ behöver prövas. Den kritik som riktats mot talmannens senaste beslut har svagt stöd. De två partier, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som motsatt sig att alternativet med en så kallad mitten-vänsterregering prövas vid en omröstning samlar tillsammans endast 121 mandat. Det illustrerar återigen det grundläggande problemet: Magdalena Andersson har inte lyckats samla ett parlamentariskt underlag för ett fungerande regeringsalternativ.

Vi i Moderaterna står fast vid den politiska inriktning vi gick till val på. Vi vill se en regering som kan stärka Sveriges trygghet, ekonomi och framtidstro. Vi har också varit tydliga med att vi är beredda att konstruktivt medverka till en lösning på regeringsfrågan. Sverige behöver en regering som kan ta ansvar och som har förutsättningar att genomföra sin politik.

Herr talman! Den moderata riksdagsgruppen kommer därför att rösta nej till talmannens förslag att utse Elisabeth Thand Ringqvist till statsminister.

(Applåder)

I detta anförande instämde Dennis Alvdén, Lars Beckman, Lotta Björklund, Crister Carlsson, Ida Drougge, John E. Weinerhall, Gustaf Göthberg, Marie-Louise Hänel Sandström, Caroline Högström, Lars Johnsson, David Josefsson, Marie Nicholson, Ulrik Nilsson, Peter Ollén, Erik Ottoson, Thomas Ragnarsson, Tony Rahm, Johanna Rantsi, Magnus Resare, Mats Sander och Viktor Wärnick (alla M).

Herr talman! Sverige befinner sig i ett parlamentariskt läge som ställer stora krav och innebär ett stort ansvarstagande från samtliga partier i denna kammare. Väljarna har sagt sitt, och nu har de valt sina företrädare till Sveriges riksdag. Nu är det vår uppgift att förvalta deras förtroende och se till att Sverige får en regering som har förutsättningar att styra landet. Det är inte alltid en enkel uppgift; det vet vi av egen erfarenhet. Men demokratin förutsätter inte att väljarna levererar enkla valresultat. Den förutsätter att vi som har fått deras förtroende förmår att hantera de resultat som väljarna faktiskt har gett oss.

Herr talman! Det finns en omständighet i regeringsbildningen som förtjänar att särskilt uppmärksammas. Fyra partier i Sveriges riksdag som tillsammans representerar 176 mandat, alltså en majoritet av riksdagens ledamöter, har uttryckt att de vill se Magdalena Andersson som Sveriges statsminister. Låt oss stanna vid det ett ögonblick: Fyra partier, 176 mandat, en majoritet av Sveriges riksdag. Alla fyra partier har pekat ut samma person som sin statsministerkandidat. Ändå står vi här i dag inför en omröstning där Magdalena Andersson själv har konstaterat att hon saknar förutsättningar att bli vald. Det är naturligtvis oerhört anmärkningsvärt. Det är inte bristen på mandat som hindrar Magdalena Andersson från att bli statsminister, utan det är bristen på enighet bland de partier som säger sig vilja ha henne.

Herr talman! Det som gör den uppkomna situationen särskilt anmärkningsvärd är att den knappast kan beskrivas som oförutsedd. Långt innan valet stod det klart att ett av de mest sannolika utfallen var just det vi ser nu, nämligen att Socialdemokraterna skulle behöva samla stöd från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet för att Magdalena Andersson skulle kunna bli statsminister. Ändå gick Magdalena Andersson till val utan att ge väljarna tydliga besked om hur dessa partier skulle kunna enas om att regera Sverige. I stället fick vi höra att Sverige behövde en stark statsminister och att regeringsfrågan skulle lösas efter valet.

Men regeringsfrågan är inte en detalj som man kan skjuta framför sig, utan det är en av demokratins mest grundläggande frågor. Väljarna har rätt att veta inte bara vem som vill bli statsminister utan också hur den personen avser att samla stöd för att styra landet. Det går naturligtvis att förstå varför det var politiskt bekvämt att undvika de svåra beskeden före valet, men det som kan framstå som valtaktiskt fördelaktigt under en valrörelse riskerar att bli ett betydligt större problem när rösterna väl är räknade. Och det är precis där vi befinner oss i dag.

Sverige har hamnat i en svår parlamentarisk situation; inte därför att väljarna har gjort något fel utan därför att de partier som säger sig vilja bilda regering inte har lyckats förbereda och förankra ett gemensamt regeringsalternativ. Att vilja bli statsminister är en sak. Att ha förberett sig för att kunna regera är en annan sak.

Herr talman! Vi moderater har stor respekt för att regeringsbildningar kan vara komplicerade. Att samla partier med olika politiska utgångspunkter kring en gemensam regeringspolitik kräver både tålamod, kompromissvilja och ansvarstagande. Det vet vi av egen erfarenhet. Men jag tycker ändå att det väcker berättigade frågor.

Har de fyra partierna som tillsammans har en majoritet i denna kammare verkligen uttömt möjligheterna att bilda den regering som de själva säger sig vilja se? Har man fullt ut prövat möjligheterna att komma överens? Eller är det så att viljan att få makten är större än viljan att komma överens om hur den ska användas? Det här är frågor som de fyra partierna behöver besvara, inte minst inför sina egna väljare.

Ett valresultat förpliktar. Den som tillsammans med andra partier har majoritet i Sveriges riksdag har också ett särskilt ansvar att seriöst pröva möjligheterna att omsätta den majoriteten i ett fungerande regeringsalternativ.

Herr talman! En statsministeromröstning handlar naturligtvis om vem som ska leda Sveriges regering, men den handlar också om något större. Det handlar om förmågan att skapa stabilitet, möjligheten att samla stöd för nödvändiga beslut och ytterst om Sveriges förmåga att möta de utmaningar som ligger framför oss.

Sverige behöver en regering som kan ta ansvar för ekonomin, tryggheten, välfärden och vår säkerhet i en orolig omvärld. Det handlar om en regering som kan fatta beslut, genomföra reformer och ta ansvar också när besluten är svåra. Det räcker därför inte att fyra partier är överens om vem de vill se som statsminister utan de måste också kunna enas om förutsättningarna för att den personen ska kunna regera. Det är skillnad mellan en matematisk majoritet och ett fungerande regeringsunderlag. Den skillnaden har blivit mycket tydlig under de senaste veckorna.

Herr talman! Moderaterna har respekt för den process som talmannen nu leder, och vi har också respekt för att Magdalena Andersson har fått möjligheten att undersöka förutsättningarna för att bilda regering. Det är en naturlig följd av det parlamentariska läget. Nu har hon själv konstaterat att hon inte har lyckats samla det stöd som krävs, och det är ett besked som måste tas på allvar. Samtidigt kan vi inte bortse från att det fortfarande finns fyra partier som tillsammans har 176 mandat och som har pekat ut Magdalena Andersson som sin statsministerkandidat. Jag tycker därför att det är rimligt att förvänta sig att dessa partier också tar ansvar för den situation som har uppstått.

Herr talman! Moderaterna gick till val med en tydlig politisk inriktning och en ambition att fortsätta ta ansvar för Sverige. Vi gjorde ett starkt val och fick ett ökat stöd från väljarna, men vi har också varit tydliga med att respektera det parlamentariska läge som uppstod efter valet. Vi har inte majoritet för det regeringsalternativ som vi gick till val på, men det förändrar inte vår övertygelse om vilken politik Sverige behöver.

Detta innebär att vi, precis som alla andra partier, måste förhålla oss till verkligheten i denna kammare. Men om det skulle visa sig att andra regeringsalternativ inte kan samla tillräckligt stöd och partier ger nya besked som möjliggör en regering på vår sida är vi givetvis beredda att konstruktivt medverka till att pröva andra vägar framåt. Vårt ansvar är nämligen inte begränsat till det egna partiets intressen; vårt ansvar gäller Sverige.

Herr talman! Sverige behöver en regering, en regering som har förutsättningar att regera och som kan samla stöd för sin politik, ta ansvar för landets framtid och möta de stora utmaningar som väntar. Men framför allt behöver Sverige en regering som kan lösa Sveriges problem, en regering som kan stärka tryggheten, skapa förutsättningar för fler jobb och växande företag, förbättra skolan och värna vår gemensamma välfärd, en regering som inte nöjer sig med att förvalta det Sverige vi har utan som har ambitionen att bygga det Sverige vi vill ha – ett Sverige som är världens bästa land att leva i, ett land där människor kan känna trygghet, framtidstro och frihet att forma sitt eget liv och där det inte spelar någon roll varifrån du kommer utan vart du är på väg.

Det är denna politiska inriktning Moderaterna står för, och därför kan vi i dag inte ställa oss bakom Magdalena Andersson som Sveriges statsminister.

Herr talman! Den moderata riksdagsgruppen kommer därför att rösta nej till talmannens förslag att utse Magdalena Andersson till statsminister.

(Applåder)

I detta anförande instämde Dennis Alvdén, Lars Beckman, Lotta Björklund, Crister Carlsson, John E. Weinerhall, Mats Green, Gustaf Göthberg, Annelie Hastig Olsson, Marie-Louise Hänel Sandström, Caroline Högström, David Josefsson, Fredrik Kärrholm, Joanna Lewerentz, Josefin Malmqvist, Marie Nicholson, Ulrik Nilsson, Peter Ollén, Erik Ottoson, Thomas Ragnarsson, Tony Rahm, Johanna Rantsi, Magnus Resare, Adam Reuterskiöld, Oliver Rosengren, Mats Sander, Maria Stockhaus, Viktor Wärnick och Boriana Åberg (alla M)

Herr ålderspresident och ärade ledamöter av Sveriges riksdag! Jag vill börja med att yrka på att vi i dag väljer Andreas Norlén till talman för Sveriges riksdag.

Talmannen har en särställning i svensk demokrati. Den som innehar ämbetet ska leda riksdagens arbete, företräda Sveriges riksdag och, när parlamentarismen prövas, bära ett mycket stort ansvar för vårt demokratiska system och att det fungerar.

Andreas Norlén har gjort detta under åtta år. När han tillträdde 2018 gjorde han det med en gedigen erfarenhet av riksdagens arbete och med djupa kunskaper om vårt parlamentariska system. Han var juris doktor, hade varit riksdagsledamot sedan 2006 och hade under fyra år varit ordförande i riksdagens konstitutionsutskott.

Men inget cv kunde nog riktigt förbereda honom på vad som väntade. Hans första arbetsuppgift som talman blev att leda den mest utdragna regeringsbildningen i svensk politisk historia – 134 dagar, åtskilliga talmansrundor, statsministeromröstningar och, som vi alla minns, en ansenlig mängd kaffe och kakor. Kakorna blev faktiskt så förknippade med talmansrundorna att Andreas några år senare, vid den socialdemokratiska regeringskrisen 2021, konstaterade att de kändes väldigt 2018 och i stället bjöd partiledarna på vatten och jordgubbar.

Detta säger kanske något om Andreas Norlén. Allvaret i uppgiften har aldrig behövt innebära att ämbetet blivit högtravande. Han har lyckats kombinera respekt för uppdraget med en vardaglighet och en lågmäld humor som gjort talmansämbetet mer synligt och begripligt för många människor.

Men bakom kaffet, kakorna och talmansrundorna fanns förstås ett mycket allvarligt uppdrag: att få svensk parlamentarism att fungera. Sedan dess har svensk politik knappast blivit mindre komplicerad.

Under Andreas Norléns tid som talman har vårt land och vår riksdag ställts inför regeringskriser, pandemi, krig i Europa, Sveriges inträde i Nato och återkommande parlamentariskt svåra situationer. Talmannens uppgift i sådana lägen är inte att göra politiken enkel. Uppgiften är att se till att våra demokratiska institutioner fungerar också när politiken är svår.

Andreas Norlén har under sina år som talman samlat en erfarenhet av just detta som är ovanlig i modern svensk parlamentarisk historia. Han har också visat en egenskap som är viktig för den som innehar detta ämbete: förmågan att dra lärdom av erfarenheter. För talmansämbetet är större än personen, och uppdraget som talman är större än den partibeteckning under vilken man en gång valdes till riksdagen.

När Andreas Norlén omvaldes 2022 skedde det genom acklamation. Hela kammaren kunde då samlas kring honom som talman.

Åtta år som talman innebär naturligtvis att inte varje beslut eller uttalande varit oomstritt. Det vore närmast märkligt i ett ämbete som under dessa år flera gånger stått mitt i några av svensk politiks svåraste situationer.

Men i dag har riksdagen möjlighet att bedöma Andreas Norlén utifrån något som få kandidater till detta ämbete någonsin har kunnat visa upp: åtta års konkret erfarenhet av att bära ansvaret, djup kunskap om riksdagen och vårt parlamentariska system, erfarenhet, kontinuitet och den stadga som kommer av att redan ha prövats – inte bara när arbetet varit enkelt utan när svensk politik varit som allra svårast.

I tider av politisk osäkerhet är talmannens uppgift inte att skapa dramatik utan att skapa ordning, förutsägbarhet och förtroende för de institutioner som bär vår demokrati. Andreas Norlén har visat att han kan bära det ansvaret. Det är den gärningen som kammaren har att ta ställning till i dag.

Herr ålderspresident! Jag yrkar på att valet förrättas med slutna sedlar.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Miljöpartiet och Centerpartiet har försökt samla den splittrade vänsteroppositionen för att kräva en misstroendeomröstning mot Sveriges mycket kompetenta klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari. Hon är den första svenska klimatminister som har en trovärdig plan för hur vi ska klara Sveriges klimatmål och nå nettonollutsläpp senast år 2045.

En helt grundläggande förutsättning för det arbetet är mer ren el, så att vi kan elektrifiera transporter och industrin. Utan energipolitik har man ingen klimatpolitik. Därför satsar denna regering på ny kärnkraft. Och därför har, som vi hörde tidigare, den nuvarande regeringen på ett år gett tillstånd till fler vindkraftsparker till havs än vad miljöpartistiska statsråd gjorde på åtta år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prövning av yrkande om misstroende-förklaring mot statsrådet Romina Pourmokhtari (L)

Det är knappast någon hemlighet att oppositionen står långt ifrån regeringen när det kommer till energipolitiken. När Miljöpartiet och Socialdemokraterna satt i regering försämrade de förutsättningarna för kärnkraften, och därmed försämrade de också förutsättningarna för klimatomställningen.

Vänsterpartiernas kärnkraftsmotstånd är en viktig drivkraft bakom deras kritik mot regeringens klimatpolitik. Med denna misstroendeförklaring fortsätter vänsteralternativet i svensk politik att agera på ett sätt som är skadligt för Sverige och dåligt för klimatet.

Regeringen kommer att fortsätta sitt långsiktiga arbete med att nå Sveriges klimatmål hela vägen till nettonollutsläpp senast 2045. Det sker genom mer kärnkraft och mer fossilfri el. Det sker genom ett konkurrenskraftigt näringsliv, ekonomisk tillväxt och förbättrade förutsättningar för hushållen. Det sker genom mer internationellt samarbete, satsningar på återvätning av våtmarker och innovativ klimatteknik genom förstärkning av Klimatklivet och Industriklivet.

Detta är en effektiv klimatpolitik som ökar människors frihet i stället för att begränsa och försvåra deras vardag, som den miljöpartistiska regeringens klimatpolitik gjorde.

Vi ska komma ihåg att Miljöpartiets strategi för kortsiktigt minskade utsläpp är en reduktionsplikt på sådana nivåer att vanliga familjer som är beroende av bilen inte skulle få vardagen att gå ihop.

På längre sikt är det splittrade vänsteralternativets plan inte vatten värd. Men det är den nuvarande regeringens plan.

Herr talman! Vi behöver samling i svensk politik kring lösningar på de stora problem som vårt land står inför.

Tänk om oppositionen hade kunnat lyssna på företagen, gräva ned stridsyxan och ställa sig bakom ett robust, fossilfritt energisystem med mer kärnkraft! Då hade vi kunnat få ett brett och långsiktigt stöd för detta. Det hade varit bra för Sverige. Nu agerar oppositionen i stället destruktivt och bakåtsträvande.

Det är uppenbart att dagens misstroendevotum från Miljöpartiet och Centerpartiet främst är ett sätt för dessa två små partier att söka uppmärksamhet och rubriker. Utfallet av omröstningen i dag är klart redan på förhand, eftersom förtroendet i riksdagen för regeringen står fast. Och regeringens förtroende för det goda arbete som genomförs av Sveriges klimat och miljöminister Romina Pourmokhtari står fast. Inget av detta påverkas av oppositionens destruktiva och missriktade misstroendevotum. Moderaterna kommer självklart att rösta emot misstroendeförklaringen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Sten Bergheden, Jörgen Berglund, Crister Carlsson, Gustaf Göthberg, Ann-Charlotte Hammar Johnsson, Johan Hultberg, Caroline Högström, David Josefsson, Noria Manouchi, Erik Ottoson, Lars Püss, Johanna Rantsi, Magnus Resare, Edward Riedl, Oliver Rosengren, Maria Stockhaus, Helena Storckenfeldt, Oskar Svärd, John Widegren, Viktor Wärnick och Boriana Åberg (alla M) samt Sara-Lena Bjälkö (SD).