Herr talman! Allt sedan Arbetslivsinstitutet lades ner av högerregeringen 2007 har ingen haft uppdraget och ansvaret för ST-utbildningen i arbetsmedicin. Det har lett till att antalet företagsläkare minskat stadigt, och bristen är nu akut. En majoritet av dem som jobbar som företagsläkare är över 65 år, och alla handledare och studierektorer är över 70 år. Det är de som krävs för att utföra utbildningen.

Kansliet för hållbart arbetsliv har varnat för att bristen på företagsläkare kan vara en systemrisk. I en rapport till regeringen i februari 2024 slog Myndigheten för arbetsmiljökunskap fast att en av de viktigaste åtgärderna för att klara kompetensförsörjningen är att se till att det finns en huvudman för utbildningen. Man pekade också på behovet av ett samlat ansvar för finansieringen.

När Sveriges Företagshälsor och Svenska Företagsläkarföreningen har vänt sig till regeringen med frågor, förslag och önskan om samtal och lösningar på problemen har de skickats mellan olika departement: Arbetsmarknadsdepartementet, Socialdepartementet och Utbildningsdepartementet. Med anledning av den förvirring som verkar råda inom regeringen kring vem som har det reella ansvaret för frågan ställde jag en skriftlig fråga till statsministern för att för att klargöra vilket departement eller vilken minister i regeringen som har ansvaret för utbildningen av företagsläkare. Då hänvisades frågan till sjukvårdsministern. Men under den interpellationsdebatten som jag senare hade med sjukvårdsministern blev det tydligt att hon inte ansåg sig ha ansvaret utan hänvisade tillbaka till arbetsmarknadsministern.

Vi har alltså en situation där det finns ett allvarligt problem, men ingen i regeringen verkar vilja ta ansvar för att lösa det. De frågor jag har ställt här i dag är alltså desamma som jag ställde till sjukvårdsministern. Jag får samma icke-svar i dag som jag fick från sjukvårdsministern i höstas.

I skriftliga frågor och i interpellationer har olika ministrar konstaterat samma sak. Exakt samma formulering återkommer i flera svar: I dagsläget finns inte någon särskild huvudman med ett utpekat ansvar för att sörja för möjligheten att verkställa alla steg fram till specialistkompetensbevis inom arbetsmedicin.

Regeringen har alltså förmågan att identifiera problemet men uppenbart inte förmågan att fatta nödvändiga beslut. Vad är problemet? Vad är det egentligen som hindrar regeringen från att agera? Varför har man inte gått vidare med de förslag som Mynak lagt fram om att utse huvudman för ST-utbildningen i arbetsmedicin och säkra finansieringen? Regeringen har ju haft förslagen på sitt bord i ungefär två år.

Man börjar också fundera lite – om det verkligen är så att arbetsmarknadsministern har ansvaret, varför gör ministern inte ens en ansats att svara på de fyra väldigt konkreta frågor som jag har ställt i min interpellation?

Jag har återkommande tagit upp detta i kammaren, i skriftliga frågor och motioner. Men svaren och initiativen från regeringen uteblir. Jag hoppas verkligen att ministern i sina kommande inlägg här i dag lämnar besked. Framtiden för företagshälsovården är oerhört osäker om ingenting görs åt kompetensförsörjningsfrågan när det gäller företagsläkare.

Herr talman! Allt sedan Arbetslivsinstitutet lades ner av högerregeringen 2007 har ingen haft uppdraget och ansvaret för ST-utbildningen i arbetsmedicin. Det har lett till att antalet företagsläkare minskat stadigt, och bristen är nu akut. En majoritet av dem som jobbar som företagsläkare är över 65 år, och alla handledare och studierektorer är över 70 år. Det är de som krävs för att utföra utbildningen.

Kansliet för hållbart arbetsliv har varnat för att bristen på företagsläkare kan vara en systemrisk. I en rapport till regeringen i februari 2024 slog Myndigheten för arbetsmiljökunskap fast att en av de viktigaste åtgärderna för att klara kompetensförsörjningen är att se till att det finns en huvudman för utbildningen. Man pekade också på behovet av ett samlat ansvar för finansieringen.

När Sveriges Företagshälsor och Svenska Företagsläkarföreningen har vänt sig till regeringen med frågor, förslag och önskan om samtal och lösningar på problemen har de skickats mellan Arbetsmarknadsdepartementet, Socialdepartementet och Utbildningsdepartementet. Med anledning av den förvirring som verkar råda inom regeringen kring vem som har det reella ansvaret för frågan ställde jag en skriftlig fråga till statsministern för att för att klargöra vilket departement eller vilken minister i regeringen som har ansvaret för utbildningen av företagsläkare. Då hänvisades frågan till sjukvårdsministern. Men under den interpellationsdebatt som jag senare hade med sjukvårdsministern blev det tydligt att hon inte ansåg sig ha ansvaret utan hänvisade tillbaka till arbetsmarknadsministern.

Vi har alltså en situation där det finns ett allvarligt problem, men ingen i regeringen verkar vilja ta ansvar för att lösa det. De frågor jag har ställt här i dag är alltså desamma som jag ställde till sjukvårdsministern. Jag får samma icke-svar i dag som jag fick från sjukvårdsministern i höstas.

I skriftliga frågor och i interpellationer har olika ministrar konstaterat samma sak. Exakt samma formulering återkommer i flera svar: I dagsläget finns inte någon särskild huvudman med ett utpekat ansvar för att sörja för möjligheten att verkställa alla steg fram till specialistkompetensbevis inom arbetsmedicin.

Regeringen har alltså förmågan att identifiera problemet men uppenbart inte förmågan att fatta nödvändiga beslut. Vad är problemet? Vad är det egentligen som hindrar regeringen från att agera? Varför har man inte gått vidare med de förslag som Mynak lagt fram om att utse huvudman för ST-utbildningen i arbetsmedicin och säkra finansieringen? Regeringen har ju haft förslagen på sitt bord i ungefär två år.

Man börjar också fundera lite – om det verkligen är så att arbetsmarknadsministern har ansvaret, varför gör ministern inte ens en ansats att svara på de fyra väldigt konkreta frågor som jag har ställt i min interpellation?

Jag har återkommande tagit upp detta i kammaren, i skriftliga frågor och motioner. Men svaren och initiativen från regeringen uteblir. Jag hoppas verkligen att ministern i sina kommande inlägg här i dag lämnar besked. Framtiden för företagshälsovården är oerhört osäker om ingenting görs åt kompetensförsörjningsfrågan när det gäller företagsläkare.

Herr talman! Ja, det är ett viktigt stöd, men det stödet riskerar att helt urholkas med tanke på att antalet företagsläkare som ska utföra uppdraget ständigt minskar.

Man ska vidta de åtgärder som krävs på arbetsplatsen, men man har också skyldighet att anlita just företagshälsovård eller motsvarande expertresurs om man behöver det. Om denna inte finns att tillgå blir det ett oerhört stort problem; det blir svårt att lyckas uppfylla de skyldigheter som man faktiskt har som arbetsgivare.

Jag kan konstatera att svaret på mina frågor fortfarande uteblir. Särskilt oroande är det att ministern inte har något svar på min fråga om vilken bedömning regeringen gör när det gäller konsekvenser av att man inte fattar det här beslutet, som man hittills inte har fattat. Vad får det för konsekvenser för företagshälsovården och för arbetsmiljön i stort?

Det är allvarligt att ministern inte ens har funderat på vilka konsekvenser detta får. Men vi kan titta på hur det ser ut i dag. Då kan vi ganska snabbt konstatera vad ett uteblivet beslut hittills har inneburit. Det har lett till färre företagsläkare och därmed sämre tillgång till företagshälsovård på våra svenska arbetsplatser.

Företagsläkare behövs för att genomföra lagstadgade medicinska kontroller och för att utfärda bland annat tjänstbarhetsintyg. Utan den kompetensen blir det svårt för arbetsgivare att leva upp till arbetsmiljölagstiftningen. I förlängningen finns det egentligen bara två alternativ. Antingen tvingas man sänka kraven när det gäller medicinska kontroller och att företag ska anlita företagshälsovård, alltså sänka skyddet för arbetstagarna, eller så riskerar verksamheter att stoppas för att arbetsgivare inte kan uppfylla grundläggande skyddskrav.

Jag undrar om ministern tycker att det är en önskvärd utveckling.

Herr talman! Ministern hänvisar i sitt svar till den nya arbetsmiljöstrategin, men i det gemensamma remissvaret från arbetsmarknadens parter finns en tydlig kritik kopplad till den här frågan. Svenskt Näringsliv skriver tillsammans med LO och PTK att företagshälsovården för många arbetsgivare är en nödvändig resurs för att kunna bedriva ett fungerande arbetsmiljöarbete, precis som konstateras här i dag. De är tydliga med att bristen på företagsläkare är särskilt akut. Men det kanske mest intressanta är att parterna dessutom skriver att frågan inte lyfts i den arbetsmiljöstrategi som ministern här hänvisar till. Den behöver beskrivas i större utsträckning för att vi ska komma närmare en lösning.

Både arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer säger alltså att regeringen inte tar frågan på tillräckligt stort allvar. Man undrar om ministern har läst det här remissvaret. Kommer han att se till att problemen med kompetensförsörjningen i företagshälsovården lyfts fram bättre i strategin? Men det allra viktigaste är: När tänker ministern ta ansvar för frågan och fatta de nödvändiga besluten?

Det som efterfrågas är ganska tydligt och ganska konkret. Branschen, myndigheter, utredare och arbetsmarknadens parter efterfrågar en statlig samordning och en långsiktig finansieringsmodell för utbildning av företagsläkare.

Som sagt: Alla verkar veta vad som behöver göras, men ingen förstår varför det inte händer någonting. Varför har inte ministern förmågan att lämna några besked?

Herr talman! Ja, det är ett viktigt stöd, men det stödet riskerar att helt urholkas med tanke på att antalet företagsläkare som ska utföra uppdraget ständigt minskar.

Man ska vidta de åtgärder som krävs på arbetsplatsen, men man har också skyldighet att anlita just företagshälsovård eller motsvarande expertresurs om man behöver det. Om denna inte finns att tillgå blir det ett oerhört stort problem; det blir svårt att lyckas uppfylla de skyldigheter som man faktiskt har som arbetsgivare.

Jag kan konstatera att svaret på mina frågor fortfarande uteblir. Särskilt oroande är det att ministern inte har något svar på min fråga om vilken bedömning regeringen gör när det gäller konsekvenser av att man inte fattar det här beslutet, som man hittills inte har fattat. Vad får det för konsekvenser för företagshälsovården och för arbetsmiljön i stort?

Det är allvarligt att ministern inte ens har funderat på vilka konsekvenser detta får. Men vi kan titta på hur det ser ut i dag. Då kan vi ganska snabbt konstatera vad ett uteblivet beslut hittills har inneburit. Det har lett till färre företagsläkare och därmed sämre tillgång till företagshälsovård på våra svenska arbetsplatser.

Företagsläkare behövs för att genomföra lagstadgade medicinska kontroller och för att utfärda bland annat tjänstbarhetsintyg. Utan den kompetensen blir det svårt för arbetsgivare att leva upp till arbetsmiljölagstiftningen. I förlängningen finns det egentligen bara två alternativ. Antingen tvingas man sänka kraven när det gäller medicinska kontroller och att företag ska anlita företagshälsovård, alltså sänka skyddet för arbetstagarna, eller så riskerar verksamheter att stoppas för att arbetsgivare inte kan uppfylla grundläggande skyddskrav.

Jag undrar om ministern tycker att det är en önskvärd utveckling.

Herr talman! Ministern hänvisar i sitt svar till den nya arbetsmiljöstrategin, men i det gemensamma remissvaret från arbetsmarknadens parter finns en tydlig kritik kopplad till den här frågan. Svenskt Näringsliv skriver tillsammans med LO och PTK att företagshälsovården för många arbetsgivare är en nödvändig resurs för att kunna bedriva ett fungerande arbetsmiljöarbete, precis som konstateras här i dag. De är tydliga med att bristen på företagsläkare är särskilt akut. Men det kanske mest intressanta är att parterna dessutom skriver att frågan inte lyfts i den arbetsmiljöstrategi som ministern här hänvisar till. Den behöver beskrivas i större utsträckning för att vi ska komma närmare en lösning.

Både arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer säger alltså att regeringen inte tar frågan på tillräckligt stort allvar. Man undrar om ministern har läst det här remissvaret. Kommer han att se till att problemen med kompetensförsörjningen i företagshälsovården lyfts fram bättre i strategin? Men det allra viktigaste är: När tänker ministern ta ansvar för frågan och fatta de nödvändiga besluten?

Det som efterfrågas är ganska tydligt och ganska konkret. Branschen, myndigheter, utredare och arbetsmarknadens parter efterfrågar en statlig samordning och en långsiktig finansieringsmodell för utbildning av företagsläkare.

Som sagt: Alla verkar veta vad som behöver göras, men ingen förstår varför det inte händer någonting. Varför har inte ministern förmågan att lämna några besked?

Herr talman! Alla de åtgärder som ministern här lyfter upp berör inte den fråga som vi debatterar i dag. Vårdansvarskommittén, som han lyfter upp, berör inte alls frågan om ST-utbildningen i arbetsmedicin eller företagshälsovårdens kompetensförsörjning. Det blir direkt missvisande att lyfta upp de åtgärderna när de de facto inte berör det här området.

Ministern pratar om regionernas ansvar för hälso- och sjukvården. Det säger verkligen någonting om nivån av förståelse från ministerns sida för problemen. Regionerna ansvarar ju inte för företagshälsovården. De organiserar inte. De är inte huvudmän. Företagsläkare är i regel inte anställda av regionerna. Detta är en av anledningarna till att vi står här i dag. Företagsläkare är i praktiken den enda läkarspecialitet där det saknas en tydligt offentligt finansierad och samordnad utbildningsstruktur.

Jag återkommer till detta: Alla de åtgärder som ministern här lyfter upp berör inte just den här specialiteten.

Men ministern menar kanske att regionerna ska ta ansvar för utbildningen av företagsläkare. I så fall undrar jag hur det ska gå till. Eller är detta bara något som ministern säger för att göra sina svar här i dag lite mer fylliga?

Ministern lyfte i ett tidigare inlägg fram att Karolinska institutet har tagit över en uppgift som en annan myndighet tidigare hade. Det är liksom ingen förstärkning av åtgärder; det är bara en överflyttning av ett ansvar till en annan myndighet.

Det som efterfrågas är beslut om finansiering, organisering och tydligt ansvar för utbildningen. Problemet är identifierat. Behoven är kända. Förslagen finns. Nu behöver regeringen fatta beslut.

När tänker regeringen ta ansvar och agera? Tänker man göra det innan situationen blir ännu värre?

Herr talman! Alla de åtgärder som ministern här lyfter upp berör inte den fråga som vi debatterar i dag. Vårdansvarskommittén, som han lyfter upp, berör inte alls frågan om ST-utbildningen i arbetsmedicin eller företagshälsovårdens kompetensförsörjning. Det blir direkt missvisande att lyfta upp de åtgärderna när de de facto inte berör det här området.

Ministern pratar om regionernas ansvar för hälso- och sjukvården. Det säger verkligen någonting om nivån av förståelse från ministerns sida för problemen. Regionerna ansvarar ju inte för företagshälsovården. De organiserar inte. De är inte huvudmän. Företagsläkare är i regel inte anställda av regionerna. Detta är en av anledningarna till att vi står här i dag. Företagsläkare är i praktiken den enda läkarspecialitet där det saknas en tydligt offentligt finansierad och samordnad utbildningsstruktur.

Jag återkommer till detta: Alla de åtgärder som ministern här lyfter upp berör inte just den här specialiteten.

Men ministern menar kanske att regionerna ska ta ansvar för utbildningen av företagsläkare. I så fall undrar jag hur det ska gå till. Eller är detta bara något som ministern säger för att göra sina svar här i dag lite mer fylliga?

Ministern lyfte i ett tidigare inlägg fram att Karolinska institutet har tagit över en uppgift som en annan myndighet tidigare hade. Det är liksom ingen förstärkning av åtgärder; det är bara en överflyttning av ett ansvar till en annan myndighet.

Det som efterfrågas är beslut om finansiering, organisering och tydligt ansvar för utbildningen. Problemet är identifierat. Behoven är kända. Förslagen finns. Nu behöver regeringen fatta beslut.

När tänker regeringen ta ansvar och agera? Tänker man göra det innan situationen blir ännu värre?