Herr talman! Det är en stor dag i dag när vi äntligen ska besluta om språkkrav i äldreomsorgen. Vi kristdemokrater värnar Sveriges äldre, och vi prioriterar äldreomsorgen. När man är som svagast ska samhället vara som starkast. För oss är det faktiskt också en grundläggande värdering att äldre människor ska behandlas med värdighet och respekt.

Människor som under ett helt liv kämpat och slitit för att kunna ge sina barn och barnbarn en bättre framtid och för att bygga ett bättre samhälle för oss alla ska förstås kunna lita på att de möts av medmänniskor med tid att visa omtanke och att ge trygghet den dagen krafterna avtar och de inser att de är i behov av äldreomsorg. Därför kommer vi kristdemokrater att fortsätta prioritera tryggheten för Sveriges äldre.

Men, herr talman, det går inte att tala om trygghet eller värdighet om det inte finns möjlighet att samtala om vardagen eller livet med den som är satt att sköta vården och omsorgen. Det går inte heller att tala om respekt om äldre inte kan förstå eller göra sig förstådda på sitt eget språk i sitt eget land.

Britt Persson i Malmö berättade för Sveriges Radio hur hennes man Kurt, som bodde på äldreboende, blev otrygg när han inte blev förstådd och inte kunde föra fram vad han ville. Hon berättade: Han var osäker. Det var mig han litade på mest.

Kurt orkade inte alltid försöka förklara hur han mådde eller vad han önskade sig. Britt berättade att han svarade ja på det mesta även om det ibland skulle vara nej. Personalen var visserligen vänlig och försökte göra sitt bästa, men det brast i kommunikationen. Britt kände sig maktlös.

Herr talman! Tänk dig att du är beroende av hjälp varje dag men inte kan göra dig förstådd för den som ska ta hand om dig! För alltför många äldre är detta vardag.

Enligt Socialstyrelsens brukarundersökning var det nära var femte som inte uppgav att alla eller flertalet kan tillräckligt bra svenska för att man ska kunna förstå varandra. Så kan vi inte ha det.

Vi inför nu skarpa språkkrav för personalen i äldreomsorgen. Regeringen ska få meddela föreskrifter om vilken språkkunskap i svenska som är relevant inom äldreomsorgen. Vi inför dessutom en skyldighet i socialtjänstlagen för den som bedriver äldreomsorg att arbeta för att personalen ska ha de kunskaper som krävs. Det handlar om att den som arbetar nära äldre ska ha tillräckliga kunskaper i svenska – motsvarande en nivå där man kan kommunicera tydligt, förstå instruktioner och föra samtal.

Regeringen avsätter i budgetpropositionen för 2026 90 miljoner kronor för kommunernas arbete med språkkravet och ytterligare 165 miljoner 2027 och 150 miljoner 2028 och framåt.

Jag konstaterar att många partier nu är beredda att stötta regeringens förslag. Det är bra, men Socialdemokraterna hade åtta år på sig att införa ett språkkrav för personalen i äldreomsorgen. Trots att en majoritet av kommunerna redan då medgav att personalen i äldreomsorgen behövde bättre kunskaper i svenska gjorde man inte detta.

Det krävdes en borgerlig regering för att föra frågan framåt. Och det är tack vare samarbetet mellan Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna som vi nu inför ett språkkrav i äldreomsorgen som gäller lika för alla i hela landet. Av flera skäl innebär detta ett stort steg för att öka tryggheten för Sveriges äldre.

Det säger sig självt att det, när personalen på våra äldreboenden inte behärskar svenska, leder till en sämre arbetsmiljö för personalen och till att färre vill jobba inom äldreomsorgen.

Men de bristande språkkunskaperna innebär också en säkerhetsrisk för de äldre eftersom personalen riskerar att missförstå instruktioner. Att inte kunna göra sig förstådd på svenska innebär att symtom kanske inte upptäcks i tid och att man kanske inte får fram den information som krävs för att det ska kunna göras en fullgod medicinsk bedömning.

Det kan också handla om säkerhetsrisker i akuta situationer – med livet som insats. Det har vi sett flera exempel på, bland annat i Västerås där en dement kvinna med misstänkt blodförgiftning på ett äldreboende inte kunde få tillräcklig hjälp när ambulansen kom eftersom personalen på äldreboendet nästan helt saknade kunskap i svenska och inte kunde svara på enkla frågor.

Det handlar alltså om äldres säkerhet. Men för oss kristdemokrater handlar dagens förslag faktiskt minst lika mycket om äldres rätt att känna trygghet, samhörighet och gemenskap i vardagen – på boendet eller i hemmet. Det borde vara självklart att man som äldre ska kunna göra sig förstådd när man har ont, är rädd eller bara vill prata om sin dag. Att kunna tala svenska blir därför från och med nu en självklarhet för den som vill jobba i äldreomsorgen.

Jag är övertygad om att det är helt rätt att ställa högre krav på svensk äldreomsorg för att fler ska vilja jobba inom omsorgen. Men framför allt är det rätt att höja ambitionerna med äldreomsorgen för att säkerställa att människor får den trygga omsorg som de förtjänar.

För oss kristdemokrater är det en prioritering – men det är också en värdering – att särskilt värna den som är sjuk och att visa respekt för den som är äldre.

Du ska kunna lita på att din mamma eller mormor ska kunna få plats på ett äldreboende den dag hon själv känner att hon behöver det men också på att hon då ska mötas av människor som förmår att ge henne värme och trygghet och att behandla henne med värdighet och respekt. Ingen ska behöva känna den maktlöshet som Britt kände när hennes make Kurt inte blev förstådd av personalen i äldreomsorgen.

De bristande språkkunskaperna inom äldreomsorgen är ett stort svek mot Sveriges äldre. Därför är jag stolt över att vi i dag kan gå vidare med det här förslaget och att vi i sommar inför skarpa språkkrav för personalen i äldreomsorgen. Nu sätter vi äldres trygghet först.

(Applåder)

Herr talman! Det stämmer att det behövs fler händer inom äldreomsorgen. En sak är väldigt klar, och det är att vi inte kommer att klara personalförsörjningen om vi tror att vi kan göra det genom låga ambitioner eller genom att på något vis tumma på kvaliteten inom äldreomsorgen.

Jag menar att det vi gör i dag är ett viktigt steg på vägen för att göra det mer attraktivt att jobba inom äldreomsorgen. Många patientsäkerhetsrisker som personalen brottas med i dag kommer att försvinna om vi säkerställer att personalen kan svenska. Det gör att vi har bättre förutsättningar att bedriva en äldreomsorg med god kvalitet. Att man som medarbetare känner en stolthet över sitt yrke och vad man förmår göra på jobbet är kanske något av det viktigaste.

Jag är helt övertygad om att vi skapar både en större yrkesstolthet och bättre trivsel och arbetsmiljö om personalen kan prata med varandra under kafferasten. Fler, inte färre, kommer att vilja jobba inom äldreomsorgen med dagens förslag om språkkrav i äldreomsorgen.

Det här är en viktig satsning. Vi skjuter till 90 miljoner redan i år och sedan ytterligare medel för att man ska kunna genomföra den här satsningen. Man ska dock komma ihåg att vi även har förlängt Äldreomsorgslyftet, som tar sikte just på att få fler att jobba i äldreomsorgen. Därmed skapar vi bättre förutsättningar för att fler äldre ska kunna uppleva att de behandlas med värdighet och respekt i mötet med äldreomsorgen.

Herr talman! Nu får vi lov att reda ut ett och annat här, känner jag. Det är naturligtvis inte personalen i äldreomsorgen som har haft för låga ambitioner. Tvärtom – de skriker efter mer av satsningar på äldreomsorgen.

De som har haft låga ambitioner är exempelvis Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet – de som hade möjlighet att exempelvis ställa tillräckliga krav på svenskkunskaper inom äldreomsorgen men valde att inte göra det.

Det var en alldeles för låg ambition. Nu höjer vi ambitionen gällande vad äldre ska kunna förvänta sig av sin omsorg. De bristande språkkunskaperna i äldreomsorgen är ett svek mot Sveriges äldre.

Vad ska vi då göra för att förbättra äldreomsorgen? Det behövs bättre villkor för personalen. Många gånger krävs det höjda löner. Men det handlar också om mer resurser till äldreomsorgen och att man ska få jobba med vad man är utbildad för. Det behövs scheman som går att påverka och som gör det möjligt att kombinera jobb och familjeliv och även schemaläggning och styrning som ger tid för de äldre och som ger möjlighet till reflektion och vidareutbildning för personalen.

För att allt det där ska falla på plats är inte minst ledarskapet oerhört centralt. Det gäller också att man som chef har lagom många anställda under sig så att man mäktar med att dels vara närvarande i verksamheten, dels vara en bra chef.

Vi behöver satsa på äldreomsorgen för att förbättra villkoren, och det kommer Kristdemokraterna att vara med och bidra till.

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi som sagt skärpta språkkrav inom äldreomsorgen.

Låt mig börja med det självklara att språket är avgörande för äldreomsorgen. Äldre behöver kunna göra sig förstådda, kunna uttrycka sina behov och få rätt vård och omsorg. Det handlar om trygghet, värdighet och säkerhet. För personalens del handlar det naturligtvis om att kunna utföra sitt arbete med kvalitet och på en säker nivå. Vi socialdemokrater ställer oss därför bakom förslaget om skärpta språkkrav inom äldreomsorgen, men vi har också ett särskilt yttrande.

Herr talman! Det räcker inte att konstatera språk är viktigt. I det här fallet handlar det om hur den här reformen utformas och vilka konsekvenser den får. Vi socialdemokrater menar att det hade varit önskvärt med tydligare krav som omfattar samtliga personalgrupper inom äldreomsorgen, för kvaliteten i omsorgen avgörs inte av en enskild yrkesroll utan av helheten.

Herr talman! Det finns också större systemproblem som måste lyftas fram. När äldreomsorgen är underfinansierad pressas verksamheten. Kollegan från Vänsterpartiet beskrev på ett föredömligt sätt i sitt anförande vilka utmaningar svensk äldreomsorg står inför. Det blir lite märkligt, tycker jag, när Kristdemokraternas ledamot i sitt anförande slår sig för bröstet och säger att de satsar på äldreomsorgen. Under hela mandatperioden har ju Tidöpartierna inte alls prioriterat äldreomsorgen. De har kommit med någon enstaka reform. De flesta reformerna var det den S-ledda regeringen som initierade.

Grundproblemet i svensk äldreomsorg är att den är underfinansierad. Det har medfört att man har sparat under flera år, framför allt på personalen. Man har gjort schemat sämre och bemanningen lägre, och stressen ökar. Naturligtvis har det fått konsekvenser, bland annat i form av att statusen när det gäller att jobba inom äldreomsorgen har sjunkit. Språkkrav är en oerhört viktig del, men grundproblemet verkar Tidöpartierna sakna insikt i.

Äldreomsorgen måste prioriteras ekonomiskt – speciellt som vi har 290 kommuner i Sverige varav cirka 130 har en driftbudget som inte går ihop. Då blir det att man sparar pengar på bland annat bemanning eftersom personalkostnaderna är den största utgiften – samtidigt som personalen är en av kommunens största tillgångar, vilket jag vill understryka.

Herr talman! Det vore intressant att höra konkreta löften från regeringen och Sverigedemokraterna om att satsa rejäla pengar på det här området. Det som har hänt nu är ju att den här gruppen – speciellt vårdnära och omsorgsnära personal, i huvudsak vårdbiträden och undersköterskor – har en sjukskrivningsgrad som ofta är högre än i många andra arbetsgrupper. De upplever att de inte kan påverka sina jobb och att de har dåliga scheman med minutstyrning och stress. Det är i grunden en finansieringsfråga.

Sedan måste man naturligtvis jobba med att utveckla arbetsmiljön. Det handlar om ledarskap, innehåll och påverkansmöjligheter. Vi socialdemokrater har sett detta tydligt, och även avsatt pengar. Nu är det dags att prioritera upp äldreomsorgen när det gäller ekonomin.

Problemen gör det naturligtvis svårare att rekrytera personal. Om det ska krävas godkända kunskaper i svenska – vilket är adekvat – kommer det att pressa kommunerna ytterligare när det gäller att hitta arbetskraft. Därför är det oerhört viktigt att parallellt med den här reformen – helst skulle man ha gjort det tidigare – ge mer pengar till den här sektorn.

Det är klart att vi alla vill se en äldreomsorg där personalen kan jobba med kvalitet och värdighet, där arbetsvillkoren är goda, där byråkratin är rimlig och där yrket har den status det förtjänar. Naturligtvis är språkkraven en del av detta, men det kan aldrig ersätta rätt bemanning, rätt kompetens och goda arbetsvillkor.

Herr talman! I grunden handlar det här om något större, nämligen att äldreomsorgen behöver reformeras och stärkas. Därför har vi socialdemokrater sedan mandatperiodens början föreslagit betydligt större resurser till välfärdssektorn. Åren 2023 och 2024 hade vi till exempel dubbelt så höga anslag till välfärden jämfört med Tidöpartierna.

Vi har även i årets statsbudget en särskild satsning på 2 miljarder, som ska ses som ett första steg och där vi har tagit i hand med bland annat fackförbundet Kommunal om att prioritera upp äldreomsorgen. Dessa 2 miljarder är bland annat för att höja och stärka bemanningen. Det räcker inte, men det är ett första steg. Vi har ambitionen att se till att den här underfinansierande sektorn får mer. Det är klart att om personaltätheten ökar, arbetet så småningom får högre status och kompetensen förbättras ökar kvaliteten inom äldreomsorgen, vilket kommer våra äldre till del. Det är det viktigaste. Våra äldre, som har slitit ett helt liv, förtjänar vård och omsorg i världsklass.

(Applåder)

I detta anförande instämde Dzenan Cisija (S).

Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande 26 Ett språkkrav inom äldreomsorgen. Jag vill inleda med att säga att vi sverigedemokrater ställer oss bakom utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Vissa ämnen berör en extra mycket, och det här ämnet är ett sådant. För tio år sedan fann jag min egen mamma gråtande och förtvivlad i sitt sovrum. Hon var svårt sjuk i alzheimer. Några meter från henne stod en kvinna som pratade mycket bristfällig svenska. Min mamma förstod ingenting, men jag lyckades efter en stund klura ut att kvinnan, som var från hemtjänsten, ville att min mamma skulle duscha. Min mamma förstod som sagt var ingenting. ”Vill inte, vill inte”, snyftade hon samtidigt som hon skylde ansiktet med sina händer. Situationen var hjärtskärande och helt orimlig, för dem båda.

Året var 2016, och jag skrev efter denna händelse och ytterligare ett par incidenter en debattartikel där jag varnade för en mycket oroväckande utveckling. Jag varnade för att äldreomsorgen i kölvattnet av den stora flyktingvågen skulle komma att göras om till ett integrationsverktyg. Där fanns ju så många enkla jobb, sades det, och dessutom behövdes det fler händer i omsorgen.

Men är det verkligen ett så enkelt jobb att ta hand om en dement person, tolka förändringar i hälsotillstånd och bemöta människor i livets slutskede om man inte kan språket och de kulturella koderna eller kanske har tvingats in i omsorgen via ett arbetsmarknadsprogram?

Det var retoriska frågor, herr talman. Jag undrade helt enkelt om min mamma verkligen var ett enkelt jobb? Svaret var naturligtvis nej. Sedan detta hände har min mamma gått bort och jag själv blivit politiker, med ett lite extra stort engagemang i just denna fråga.

Detta var alltså tio år sedan, men vad har hänt sedan dess? Jag kan illustrera utvecklingen med ytterligare en anekdot. Jag var för ett tag sedan i Västerås och talade. Där kom en ung kille fram till mig och sa: ”Jessica, jag är orolig för min farfar.” ”Jaså, vadå då?” ”Jo, min farfar bor på ett särskilt boende, och han har blivit bestulen två gånger. Och han förstår inte personalen, för de pratar inte svenska. Han känner sig otrygg och vill flytta hem igen men klarar inte av att bo själv. Och Jessica, jag är också rädd för den dag mina föräldrar blir gamla och kommer att behöva äldreomsorg. Jag kommer nog att ta hand om dem själv.”

Herr talman! Jag fick ont i magen. Pojken var bara 16 år. Jag tänker att hans huvud borde ha varit fyllt med skola, tjejer och kanske fritidsintressen. Han borde inte behöva oroa sig för vare sig sin farfar eller sina unga föräldrar. Han undrade förstås vad vi gör åt de behövande äldres situation.

Dessa vittnesmål från verkligheten säger väldigt mycket om var svensk äldreomsorg befinner sig i dag. Äldre och deras anhöriga känner en stor otrygghet, inte minst på grund av språkbrister. Det handlar om livskvalitet och upplevd otrygghet men också om ren patientsäkerhet. Det handlar om att kunna ge rätt mediciner, läsa och skriva journaler och kommunicera med vårdpersonal. Det kan till och med handla om liv eller död.

Det finns i dag omkring 210 000 anställda i äldreomsorgen. Den är ett av våra största och viktigaste välfärdsområden. Samtidigt vet vi att språket brister. Utredningar visar att 97 procent av kommunerna har personal som saknar tillräckliga svenskkunskaper. Sju av tio anhöriga upplever att personalen inte förstår vad de säger. Och nästan nio av tio sjuksköterskor ser patientsäkerhetsrisker kopplade till språket.

Men, herr talman, äldreomsorgen präglas numera också av ett annat, nytillkommet fenomen, nämligen att allt fler äldre, försvarslösa kvinnor utsätts för sexuella trakasserier och till och med våldtas. Det är en ökande trend med ett befarat stort mörkertal.

Vi pratar inte, herr talman, om detaljer i marginalen utan om systemfel – systemfel som kommer sig av en ansvarslös immigrationspolitik och en ytterst ogenomtänkt, ofta kravlös, integrationspolitik. Äldreomsorgen har, som jag nämnde tidigare, i allt större utsträckning använts som integrationsverktyg eller som arbetsmarknadsåtgärd och budgetregulator.

Detta påverkar inte bara de äldre och deras anhöriga utan även personalen, som alla talar så gott om. I en arbetsgrupp där språknivån varierar kraftigt uppstår en obalans. Vissa får ta ett större ansvar än andra, inte för att det står i arbetsbeskrivningen utan för att det krävs för att verksamheten över huvud taget ska fungera. Det är de som får ta hand om kontakten med anhöriga, hantera dokumentation, tolka instruktioner och säkerställa att allt blir rätt. Detta sker ofta informellt, i det tysta, men konsekvenserna är tydliga: Arbetsbelastningen ökar, stressen tilltar och risken för sjukskrivningar stiger.

Herr talman! Är detta värdigt ett välfärdsland? Nej, självklart inte. Det som avgör värdet på en välfärdsnation är hur den behandlar sina mest utsatta – barn, sjuka och gamla.

Så vad hände egentligen? Hur hamnade vi här? För att citera ett par före detta statsministrar – ingen nämnd, ingen glömd – skulle Sverige ju vara en moralisk eller humanitär stormakt. Men hur moraliskt eller humanitärt är det att utsätta äldre svenska, ofta försvarslösa människor för denna otrygghet? Inte alls. Det är snarare en skam – och en stor felprioritering.

Så för att citera den unge pojken i Västerås: Vad gör vi då? Jo, den 1 juli i år träder den här reformen äntligen i kraft – något vi sverigedemokrater kämpat hårt för. Språkkrav i äldreomsorgen blir äntligen verklighet. Det kommer att ta tid, men målet är såklart att alla som arbetar inom svensk äldreomsorg ska ha rätt kvalifikationer. Där är en viktig del just tillräckliga svenskkunskaper.

För att öka tryggheten ytterligare har vi redan gjort det lagligt att begära ut utdrag ur brotts- och belastningsregister för dem som anställs. Nästa steg blir att göra detta obligatoriskt vid alla anställningar. Kriminella ska helt enkelt inte jobba inom äldreomsorgen.

För att minska risken för övergrepp vill vi att det ska bli valfritt att välja kön på den personal som ska hjälpa till med intimhygien – och då menar vi biologiskt kön och inget annat.

Herr talman! Man ska inte behöva bäva för sin ålderdom. Sverige ska vara ett land där man ser fram emot den. Det är därför vi tillsammans med regeringen – förutom språkkrav – satsar på äldre via Äldreomsorgslyftet, införande av fast äldrekontakt och möjlighet för kommuner att anställa egna läkare. Det är såklart också därför vi precis har sjösatt århundradets tandreform, den så kallade tiotandvården.

Herr talman! Äldreomsorgen ska präglas av värdighet och trygghet. Då måste vi vara beredda att ställa krav. I slutändan är det här en mycket konkret fråga. Det handlar om att som äldre kunna säga att det gör ont och bli förstådd. Det handlar om att kunna ställa en fråga och få ett svar. Det handlar om att känna sig trygg i sitt eget hem eller på sitt boende. Det är inte för mycket begärt. Det är något av det allra mest grundläggande man måste uppfylla om man vill kunna kalla sig välfärdsnation.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag hör aldrig någonsin er i Centerpartiet prata om svenskar. Det är ganska fascinerande. Ni står aldrig här i Sveriges riksdag och pratar om svenskar. När man lyssnar på er får man en väldigt tydlig bild av er vision av Sverige. Jag skulle beskriva det som att den innehåller taxichaufförer från Pakistan, ingenjörer från Indien, bärplockare från Thailand, undersköterskor från Filippinerna och vårdbiträden från Afghanistan. Det verkar vara det viktigaste. Har man satt sin fot i Sverige ska man bli kvar.

Jag vill dock påpeka att det är många duktiga personer som har invandrarbakgrund eller har kommit direkt som arbetskraftsinvandrare som jobbar inom vården.

Man får heller inte glömma att en stor del av invandringen har bidragit med ett ökat vårdbehov. Vi hade fungerande verksamheter före den stora massinvandringen. Att Sverige totalt skulle kollapsa om vi plötsligt upphörde med massinvandring faller ju på sin egen orimlighet. Vad vi gör nu är att städa upp efter centerpartistisk ansvarslös invandringspolitik och fullständigt kravlös integrationspolitik.

Det är fascinerande att höra att ni faktiskt vill dra ned resurserna inom just det här området. Dessutom ska ni regera med Vänsterpartiet, som vill öka dem. Jag vet inte riktigt hur ni ska få ihop det. Det kan ledamoten få svara på sedan.

När det handlar om arbetsmiljön är vi inne i en ond spiral. Det finns i dag många utbildade som väljer att lämna äldreomsorgen för att det blir för hård belastning när de hela tiden måste täcka upp för kollegor som inte håller tillräcklig nivå när det gäller till exempel språket. Det blir en enorm belastning för dem som har rätt kvalifikationer och kan språket. Detta är ett stort problem.

Herr talman! Ledamoten har faktiskt inte förstått vår politik över huvud taget. Det Linda Lindberg sa tyckte jag var väldigt klokt. Målsättningen måste väl ändå vara att man ska kunna svenska språket om man arbetar i Sverige? Det är väl en alldeles utmärkt målsättning att vi bara ska kunna anställa personer som kan svenska språket? Det har väl ingenting med etnicitet att göra? Jag känner jättemånga med invandrarbakgrund som pratar en alldeles utmärkt svenska. Här får jag snarare en känsla av de låga förväntningarnas rasism.

Nej, det är inte nedlåtande att tala om vårdbiträden från Afghanistan, men de ska klara kraven. Och det är för de äldres skull som man ska klara kraven, inte för min skull. Det är de äldre som behöver det här.

Det ledamoten säger är alldeles omvänt. Jag vet knappt vad jag ska svara.

Återigen: Arbetsmiljön blir enormt påfrestande för dem som är kvalificerade, oavsett etnisk bakgrund. Har du rätt kvalifikationer? Kan du språket? Är du duktig på ditt jobb? Då får du i dag dra ett enormt lass. Många orkar inte gå vidare. Då kan inte lösningen vara ännu mer arbetskraftsinvandring.

Centerpartiet vill dessutom inte ha ett lönegolv utan lönedumpning och privat verksamhet. Det är Centerpartiets lösningar på det här, herr talman.

Hur ska vi kunna ha ett land som håller ihop om det inte ens finns krav på att vi ska prata samma språk? Centerpartiet vill inte ha ett Sverige med svenskt språk i grunden. Det är som jag nämnde i min förra replik: Man vill ha människor från jordens alla hörn. Ingen pratar svenska. Det verkar vara det centerpartistiska konceptet. Och vem får lida av det i slutändan? Jo, naturligtvis äldre som behöver hjälp i en svår tid i livet. Det är helt oförsvarbart.

Herr talman! Jag vill påminna ledamoten om att det här är Sveriges riksdag och inte Vänsterpartiets ungdomsförbund. Jag betackar mig för den nedlåtande tonen i den här debatten. Lite skärpning där, om jag får be.

Jag kan svara på en av frågorna, den om hur mycket jag tjänar och hur mycket jag har fått i skattesänkning. Det är exakt lika mycket som du, Nadja Awad. Exakt lika mycket som du.

Det stämmer att Magdalena Andersson har fått en skattesänkning, men de som framför allt har fått skattesänkningar under vår tid är helt vanliga människor. Vi kan titta på exempelfamiljen, en sjuksyster och en polis. De har numera 5 000 kronor mer i månaden att röra sig med. Det lönar sig att arbeta och inte gå på bidrag när vi är med och styr, helt enkelt.

Sedan är det här kommunernas ansvar. Nu pratar vi om språkkrav i äldreomsorgen. Äldreomsorgen är i första hand kommunernas ansvar. Det är vänsterstyren i de allra flesta kommuner. Det säger väl en del.

Vad gäller det här med prioriteringar kan vi ta Malmö stad, en av de största kommunerna i landet, där ni är med och styr. Har jag fel nu, herr talman? Okej. Ni brukar vara med. Men det är en typisk vänsterkommun. Man får 7 miljarder om året i kommunutjämningsbidrag. Samtidigt lägger kommunen en halv miljon på ljudidentitet, på att spela in ljud på bibliotek, och en halv miljon kronor på en musikvideo som handlar om trädens ljud. 2 miljoner har gått till importerad granit, som blev liggande i flera år, och 100 miljoner kronor läggs på kommunikatörer.

Det här är inte en fråga om brist på resurser. Det är en fråga om felprioriteringar. Det handlar helt enkelt om att ha koll på de pengar man faktiskt har.

Herr talman! De här enorma problemen som vi ser inom äldreomsorgen är ju väldigt starkt förknippade med språkförbistring.

Jag har inte nämnt ordet muslim eller ordet invandrare, så det måste vara ledamotens egna fördomar som lyser igenom här. Jag tycker att man kan ställa krav på alla som jobbar inom äldreomsorgen, oavsett bakgrund. Men jag förstår att ledamoten tycker att man inte kan göra det på dem som har en annan etnisk bakgrund. Jag tycker att det är de låga förväntningarnas rasism, och det hjälper inte heller den som behöver omsorg.

Jag får återigen höra att vi sverigedemokrater inte tar ansvar. Jag kan då återigen bara påpeka att det är kommunerna som styr över äldreomsorgen.

Det sker massor av viktiga saker, som kommunutjämningsbidrag och Äldreomsorgslyftet. Och, som jag nämnde i mitt anförande, vi genomför århundradets tandvårdsreform. Alla från 67 års ålder har numera råd att gå till tandläkaren. Det var inget som ni någonsin förmådde få igenom. Bara en sådan sak! Det är en otrolig livskvalitetshöjning för alla dessa som nu har råd att gå till tandläkaren.

Vi håller också på och städar upp efter den totalt oansvariga invandringspolitiken, som ni har varit med och drivit på. Era lösningar är alltid mer invandring – inga krav, bara mer invandring. Det ska lösa allting. Det är helt hutlöst. Vi håller på och städar upp för fullt.

Ja, vad ska jag säga? Alla de här frågorna, alltså, det är ju löjligt. Jag blir faktiskt stum, herr talman. Jag tror att jag slutar där.

Herr talman! Ledamoten har missförstått mitt resonemang. Jag menade inte att krisen tillkom efter 2015, utan tvärtom har den oansvariga migrationspolitik som framför allt Socialdemokraterna har varit med och fört pågått i årtionden. Att öka en befolkning med ungefär 2 miljoner på några årtionden sätter ju enorm press på offentlig sektor, inklusive äldreomsorgen.

Det jag sa var att vi innan massmigrationens era började klarade av att förse offentlig sektor med de resurser och de kompetenser som vi behövde då. Det är det jag säger. Man får komma ihåg att det inte bara är så att det jobbar en massa med invandrarbakgrund inom äldreomsorgen och andra omsorgsområden, utan man kräver också mer. Man har helt enkelt ett högre vårdbehov, och det gör sitt till – och i det här landet behandlar vi alla lika. Alla har rätt till lika vård och omsorg, helt enkelt.

Nu minns jag inte vad mer ledamoten frågade efter, herr talman. Det kanske inte var något. Jag lämnar över ordet och svarar i min slutreplik, om det kommer någon fråga.

Herr talman! Ja, men då tar vi det en andra gång då, för det verkar vara svårt att förstå det här.

Den här totalt ansvarslösa migrationspolitiken har pågått i årtionden, och vi pratar inte bara om arbetskraftsinvandring. Vi pratar om att vi har utökat den svenska befolkningen med mer än 2 miljoner på ett par årtionden. Det är en enorm belastning för det offentliga. Är det tydligt och klart? Bra!

När det gäller detta har ju Socialdemokraterna varit de absolut mest pådrivande, och nu påstår Socialdemokraterna plötsligt att man står för en stram migrationspolitik. Det har verkligen varit en svängning under galgen. Hur ska Socialdemokraterna klara det tillsammans med partier som i nästa mandatperiod vill öka invandringen? Vi får se hur det går. Det finns ett väldigt tydligt regeringsalternativ på min sida, där vi verkligen kommer att hålla invandringen till ett minimum, för mer klarar inte det svenska samhället just nu.

Ledamoten pratar om prioriteringar. Vi har verkligen prioriterat de äldre. Vi har ju genomfört århundradets tandvårdsreform, något som Socialdemokraterna inte mäktade med, herr talman. Jag får dagligen mejl och meddelanden från folk som nu äntligen har råd att gå iväg och ordna tänderna. Det är ju helt fantastiskt – snacka om att prioritera de äldre!

På tal om prioriteringar är det här i första hand ett kommunalt ansvar. Regioner och kommuner får även den här mandatperioden mycket bidrag, och våra sverigedemokratiska prioriteringar är väldigt tydliga: Vi prioriterar dem som har byggt upp det här landet och som har betalat skatt.

Med vår politik hade vi inte belastat svensk statskassa och det svenska samhället med den här massinvandringen. Nu har vi 700 000 eller 800 000 analfabeter som förmodligen aldrig kommer att bli produktiva. Det är inget tillskott till välfärden, utan det kommer att utgöra en belastning. Vi står i en otroligt svår situation nu. Vi försöker att reda upp politiken för att det ska bli någonting kvar till våra äldre framöver också.

Herr talman! Jag håller med ledamoten; det finns naturligtvis fantastiska medarbetare som initialt kanske inte är så bra på språket men har alla andra kvaliteter som man faktiskt behöver. Jag pratade lite om det när det gällde min mamma, det vill säga att det också handlar om att ha känsla, empati och en vilja att göra ett bra jobb. De medarbetarna finns det också många av.

Därför är det bra att språkkravet är utformat som det är. Vi säger inte att du från dag ett måste kunna en ganska avancerad svenska, utan vi säger helt enkelt att du ska lära dig. Det måste ju ändå vara slutmålet. Oavsett vilka fantastiska egenskaper du kommer med måste slutmålet vara att vi alla kan tala svenska, kommunicera med varandra och göra oss förstådda – inte minst när det gäller barn och äldre, tycker jag.

Jag tror också att situationen ser väldigt olika ut beroende på kommun. På sina håll är det väldigt svårt att få tag i personal, men det har också blivit en ond spiral. En del personer har fått jobb via arbetsmarknadsåtgärder, och det har varit lönegarantier och så vidare. Då har kommunen – det handlar kanske om kommuner med lite sämre ekonomi – tjänat på att ta in den typen av arbetskraft i stället för någon som kräver lite mer.

Som jag sa: När det blir för många som inte kan språket eller kanske inte har rätt kvalifikationer i övrigt blir det ett sådant tryck på dem som faktiskt har och kan att de inte orkar vara kvar, och sedan är vi inne i den där onda spiralen. Att sänka kraven och lönen ytterligare tror jag inte är en väg framåt. Det är också därför vi nu sätter det här lönegolvet – för att det ska vara lönt att arbeta även inom de här yrkena. Lönerna måste upp, direkt och indirekt.

Vi måste helt enkelt hålla kvar den här ambitionsnivån. Jag tror att detta är det enda sättet att höja statusen och få folk att stanna kvar i yrket. Vi har 12 000 undersköterskor, eller vad det nu är, som väljer att inte jobba inom vård och omsorg av olika skäl. Arbetsmiljö och kollegor är viktigt, och språket är en av de viktigaste faktorerna.

Herr talman! Tack, ledamoten Malin Höglund, för ett anförande som jag ändå upplevde som mer humant än de anföranden som hittills har hållits av representanter för Tidöpartierna! Det kan jag delvis tacka för.

En sak reagerade jag dock på, och det är att ledamoten säger att vi måste våga ställa krav på välfärden och välfärdens personal. Just nu upplever dock välfärdens personal – det här får jag höra varje dag i olika utsagor – att regeringen och Sverigedemokraterna har ställt så pass mycket krav på välfärdens personal att de just nu går sönder. De går sönder! Deras kroppar går sönder, och deras hjärtan går sönder. De älskar sitt yrke, men de förmår inte ge vård och omsorg i tid och på det sätt som de hade velat göra. Det beror på nedskärningar som är ett resultat av att man har prioriterat helt fel från nationellt håll.

Detta leder till mer minutstyrning, mindre personal och mindre resurser i äldreomsorgen. En konsekvens av det är att personalen går sönder. De här människorna är sjukskrivna mer än någon annan grupp. Arbetsmiljöverket undersöker just nu 700 arbetsplatser inom hemtjänsten, där det är allra tuffast, på grund av arbetsplatsolyckor, ett stort antal sjukskrivningar och dålig arbetsmiljö.

Jag försöker förstå varför Tidöregeringen inte har mer empati för de arbetare runt om i landet som sliter. Man satsar inte på dem. Tycker Malin Höglund att man har satsat på dem?

Herr talman! Det är ju sjyst att säkerställa att det finns fler kollegor som kan avlasta, så att det finns fler händer och fötter i äldreomsorgen och så att alla kan ta sin lagstadgade rast och hinner göra ett toalettbesök mellan besöken hos omsorgstagare.

Det är sjyst att se till att de anställda har en lön som de kan leva på. Det blir ju svårt när kommunerna och regionerna får mindre statliga resurser och inte kan satsa på att höja de lägsta lönerna inom exempelvis äldreomsorgen, framför allt för vårdbiträden och undersköterskor.

Det är också sjyst att se till att de inte blir sjuka genom att göra satsningar på deras arbetsmiljö så att de får bättre arbetsvillkor. Det kan till exempel handla om arbetstidsförkortning eller att de får fler kollegor bredvid sig.

Språk är en sak. Som jag sa i mitt anförande tycker vi i Vänsterpartiet att kompetensförsörjning i äldreomsorgen är en prioriterad fråga. Jag tycker dock inte att detta ska användas som ett slagträ i debatten för att peka ut ett vi och ett dom och för att skapa splittring och inbilla svenska folket, som lyssnar på oss ansvariga politiker, att det är en viss grupps fel. Jag säger inte att ledamoten försöker göra det – jag upplever som sagt att ledamoten har varit mycket mer human i sin retorik än vad tidigare talare i den här debatten har varit – men hon borde ändå kunna erkänna att det inte är så det har låtit från Tidöregeringens håll när man har uttalat sig på presskonferenser och i medier.

Vi har nu en personalgrupp som känner sig utsatt på grund av detta. Kan ledamoten förstå att den här retoriken har utsatt dessa människor för ett enormt svek från politikens håll?

Herr talman! Tack, ledamoten Höglund, för ditt anförande!

Jag kan skriva under på redogörelsen och ingången i den proposition om skärpta språkkrav som vi talar om i dag. Det är så. Det var också detta jag belyste i mitt anförande.

Däremot har regeringsföreträdaren här, och även hennes kollega Anna Tenje, en lite annan uppfattning om finansieringsläget inom svensk äldreomsorg jämfört med bland annat oss socialdemokrater.

Jag påstår att språkkravet och utmaningarna kopplade till detta är en del av att äldreomsorgens status under många år har sjunkit. Jag har själv ett förflutet inom hälso- och sjukvården, så jag vet nog ganska väl vad jag pratar om. Då krävdes det högsta betyg för att komma in på vård- och omsorgsprogrammet, och det gav status att gå där. I dag fyller man inte ens platserna.

Malin Höglund sa att vi måste tala väl om äldreomsorgen. Det håller jag med om, men samtidigt som vi talar väl om äldreomsorgen måste vi som politiker ge verktyg för att äldreomsorgen ska få bättre förutsättningar och högre status och framför allt för att Sveriges äldre ska få bättre vård och omsorg.

Herr talman! Socialdemokraterna har under hela den här mandatperioden prioriterat välfärden högre än vad Tidöpartierna har gjort. Vi dubblerade anslagen 13 och 14. I årets budget har vi 13 miljarder extra, varav 2 miljarder är öronmärkta för ökad bemanning inom äldreomsorgen.

Min fråga till ledamoten är: Varför har inte Tidöregeringen och Moderaterna prioriterat äldreomsorgen under denna mandatperiod?

Herr talman! Jag tackar Malin Höglund för svaret.

Jag upplever att ledamoten undviker att svara på frågan om prioritering. Med prioritering menar jag fysiska pengar direkt till kommunerna. Vi vet att över 130 kommuner i Sverige blöder. Vi vet också att en stor anledning till att många kommuner i Värmland och Dalarna, som jag och ledamoten bor och verkar i, har fått spara in oskäligt mycket på bland annat personal i äldreomsorgen är att de inte klarar den finansiella situationen. Därför är det intressant att höra om Tidöregeringens och ledamotens prioriteringar.

Det är bra att ledamoten hänvisar till olika Sreformer, bland annat Äldreomsorgslyftet. Först ville den här regeringen inte införa det, men när trycket blev för hårt tog man sitt förnuft till fånga, vilket jag välkomnar. Vi socialdemokrater vill för övrigt göra Äldreomsorgslyftet permanent, för vi tror att det ger kommunerna en trygghet att kunna planera mer långsiktigt för kompetenshöjningen.

Jag konstaterar att vi och regeringen har olika syn på hur kommunerna ska finansiera äldreomsorgen framöver. Vi socialdemokrater har valt att prioritera denna sektor som under många år har varit underfinansierad – även under vårt tidigare styre, om jag ska vara ärlig. Men nu har vi tagit i hand på att vi ska ge äldreomsorgen bättre ekonomiska förutsättningar. Det löser absolut inte alla problem, men det är en bra grund att bygga vidare på för att höja status och kvalitet så att alla medarbetare i välfärden kan känna stolthet, vilket de förtjänar.

Herr talman! Den svenska äldreomsorgen är i dag helt beroende av invandrad arbetskraft. Hade vi inte haft alla de medarbetare som är födda i andra länder skulle äldreomsorgen kollapsa. Bland våra vårdbiträden är 53 procent födda utomlands, och bland våra undersköterskor är 37 procent födda utomlands. Det viktigaste vi har i omsorgen är naturligtvis personalen – alla händer som hjälper våra äldre med mat, mediciner, påklädning och hygien och som städar och diskar, tröstar och värmer.

Väldigt mycket kan sägas bara genom händernas arbete, men naturligtvis inte allt. Därför är det också viktigt att kommunikationen fungerar så att omsorgspersonalen och den äldre kan göra sig förstådda med varandra. Det är också det som vi debatterar här i dag i och med betänkandet om att införa ett språkkrav inom äldreomsorgen. Det är ett viktigt och väl avvägt förslag som nu ligger på riksdagens bord.

Brister i kommunikationen kan leda såväl till stress och oro som till felmedicinering och tillbud. Därför är det rimligt att den personal som möter våra äldre bygger upp tillräckliga språkkunskaper för att förstå och göra sig förstådd både i tal och i text.

Till skillnad från förslagen i många av de motioner som har florerat på kommunal nivå de senaste åren handlar dock inte det här om att sortera ut och stigmatisera personal med annan bakgrund än den svenska. I stället handlar förslaget om att hjälpa medarbetare i deras språkkunskaper och därmed öka deras kompetens och stärka kvaliteten inom äldreomsorgen.

Herr talman! Ansvaret för att medarbetare som anställs och som redan är anställda får de språkkunskaper som behövs läggs uteslutande på arbetsgivaren, vilket är viktigt. Det är arbetsgivaren som ska försäkra sig om nivån på språkkunskaperna och erbjuda de insatser som kan behövas för att höja språknivån. Därmed riskerar språkkravet inte heller att försvåra personalförsörjningen inom äldreomsorgen.

Det finns alltså inget som helst hinder att anställa en person med otillräckliga språkkunskaper, men arbetsgivaren måste se till att den anställda får hjälp att nå de språkkrav som ställs. Det är både rimligt och viktigt.

Herr talman! Jag tror att alla här inne håller med om att det är viktigt med trygghet för den äldre både när det gäller att förstå och när det gäller att kunna göra sig förstådd.

Det gäller naturligtvis alla våra äldre, och inte bara dem som har svenska som modersmål. Många av våra äldre i dag är födda i andra länder och har ett annat modersmål än svenska. Även bland dem som har lärt sig svenska under sin tid i Sverige är det många som på ålderns höst, inte minst i samband med demens, tappar det nya språket och faller tillbaka på det gamla. Det är naturligtvis lika viktigt för dessa äldre att kunna förstå och kunna göra sig förstådda.

Arabiska, finska, bosniska, kroatiska, serbiska, kurdiska och persiska hör till de större språkgrupperna vid sidan av svenskan. Därför är det viktigt att vi har personal som kan tala dessa språk, och av den anledningen är det extra positivt med all omsorgspersonal som är född i ett annat land än Sverige och som redan är bärare av ett annat språk. Det är en enorm resurs som vi ska vara både glada och tacksamma för att vi har. Jag vet också att många omsorgsgrupper runt om i Sverige jobbar aktivt med att schemalägga så att mångspråkig personal paras ihop med äldre som har behov och glädje av det.

I sammanhanget, herr talman, vill jag också nämna att vi har äldre som är döva eller hörselskadade eller som har dövblindhet. Även dessa personer måste ha rätt att kommunicera på sitt språk, som är teckenspråk eller taktilt teckenspråk. Teckenspråk är inte bara ett hjälpmedel som kan ersättas med annan kommunikation, utan teckenspråk är ett eget kulturspråk. Därför måste man självklart kunna kommunicera även på teckenspråk när man blir äldre.

Eftersom tillgången till tolktjänst är begränsad gäller det även här för kommuner och omsorgsföretag att försöka para ihop teckenspråkskunnig personal med äldre som har behov av det. Även om detta ligger utanför kraven i den nya språklagen finns det ingenting som hindrar att man vidareutbildar personal även i teckenspråk i kommuner och i omsorgsföretag.

Herr talman! När man blir äldre och behöver hjälp av samhället i hemmet eller på ett äldreboende ska man kunna känna sig trygg – trygg med att man får den hjälp man behöver och trygg med att man förstår och blir förstådd. Även som personal ska man kunna känna sig trygg – trygg med att det arbete man gör uppskattas och att man får den hjälp och det stöd man kan behöva för att utveckla sina språkkunskaper om det behövs.

Genom den nya lagen om språkkrav ökar vi tryggheten inom svensk äldreomsorg, både för de äldre och för personalen. Utanför lagen ligger den trygghet som vår flerspråkiga personal kan bidra med hos alla de äldre som har ett annat modersmål än svenska.

Språket är viktigt, men det är inte allt. Det viktigaste är alltjämt händerna – händerna som plockar, matar, diskar, duschar, städar, klär på, klär av, värmer och tröstar oberoende av vilken färg det är på dem.

(forts. § 11)