Fru talman! Vi debatterar i dag ett betänkande som handlar om att stärka insatser för äldre och för dem som stöder och vårdar närstående. Debatten handlar också om trygghet och värdighet och vilket ansvar vi som samhälle är beredda att ta genom hela livet.

Betänkandet handlar inte bara om äldreomsorgens kvalitet utan också om att se och stötta alla de människor som bär upp omsorgen i vardagen. Det gäller anhöriga och närstående – inte minst barn och syskon – som lever med svårt sjuka i sin närhet.

För oss socialdemokrater är det tydligt att välfärden ska vara stark, gemensamt finansierad och finnas där för alla när den behövs. Men då krävs mer än ord. Då krävs politisk vilja och större investeringar.

Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom betänkandet eftersom det är helt nödvändigt att förstärka stödet till anhöriga. Vi tog också under förra mandatperioden initiativ till steg ett, genom att vi införde fast omsorgskontakt inom hemtjänsten. Det är viktigt att bygga vidare på. Men vi anser samtidigt att grundutmaningen äldreomsorgen står inför i dag måste lösas parallellt. Vi har därför valt att ställa oss bakom en reservation eller följdmotion från Vänsterpartiet som är kopplad till kompetensförsörjningen.

Det är klart att undersköterskebristen i äldreomsorgen är ett problem, men det är även den generella personalbristen. Ett viktigt skäl är att man upplever att villkoren är för dåliga för att vara kvar, och många söker sig därför från yrket. Vi ser det problemet i alla 290 kommuner i Sverige men framför allt kanske i glesbygd och mindre kommuner.

Samtidigt vet vi att behoven ökar. Vi blir allt äldre i vårt land. Medellivslängden ökar, och det är glädjande. Samtidigt blir det också mer behov av stöd och service när man blir riktigt gammal. Då räcker det inte med att hoppas att problemen löser sig, som Tidöregeringen gör. Det krävs mer aktiva, långsiktiga lösningar för att göra bland annat äldreomsorgen till en attraktiv arbetsplats.

Regeringens förslag att fasta omsorgskontakter ska vara undersköterskor är bra i grunden. Men problemet är att personal som har den kompetensen är svår att få tag på i tillräcklig utsträckning. Man kan inte lagstifta fram fler undersköterskor. Man måste göra yrket attraktivare. Där måste vi som politiker kliva fram. Det är det klassiska som behövs: bättre arbetsvillkor, rimliga scheman och en arbetsmiljö som gör att personalen orkar. Heltidsanställningar måste vara norm, löneutvecklingen måste spegla ansvaret och så vidare. Vi måste också stärka utbildningsvägarna in i yrket och se till att fler väljer att jobba inom äldreomsorgen. Det handlar om både status och kvalitet.

När äldreomsorgen inte räcker till, fru talman, drabbas inte bara de äldre och personalen, utan även anhöriga får sämre förutsättningar. De tvingas ta ett alltför stort ansvar med ökad stress och svårigheter att få ihop livspusslet som följd.

Om vi inte agerar nu riskerar vi att få en situation där äldre inte får den omsorg de har rätt till samtidigt som personalen pressas till bristningsgränsen och anhöriga får bära en allt tyngre börda. Det är inte värdigt ett samhälle som vill ta ansvar för sina äldre. Det är därför vi står bakom betänkandet och även ställer oss bakom reservationen.

Fru talman! Vi socialdemokrater har varit tydliga hela den här mandatperioden och även i regeringsställning med att vi vill se kraftiga förstärkningar av äldreomsorgen. Vi har i våra budgetförslag kommit med stora ökningar till kommuner och regioner, och vi har också en särskilt riktad satsning för att öka bemanningen i äldreomsorgen.

Vi vill också se till att statsbidragen är värdesäkrade så att man inte hamnar i ytterligare en sådan kostnadschock som drabbade sjukvården och kommunerna för något år sedan. Det handlar om att ge människor tid att utföra sitt yrke och därmed bra kvalitet för äldre. Det handlar om tid för att personalen ska se varje individ, tid att ge omsorg med kvalitet och tid att skapa trygghet. För lite personal leder till stress, hög sjukfrånvaro och att många lämnar yrket. Det blir en ond cirkel som måste brytas.

Fru talman! Betänkandet påminner oss också om något mer, nämligen att omsorg inte bara handlar om äldre utan även om dem som står bredvid. Anhöriga tar i dag ett stort ansvar. Många gör det av kärlek, men alltför många gör det utan tillräckligt stöd från samhället. Det gäller också barn som lever tillsammans med svårt sjuka föräldrar eller andra närstående. Det är barn som tar ansvar som inget barn ska behöva bära ensamt. Det är barn som oroar sig. Det är barn som anpassar sig och som ofta blir osynliga. Det gäller även syskon, som påverkas djupt av att en bror eller syster är svårt sjuk eller att deras föräldrar är det.

Det finns ett enormt behov av stöd, information och framför allt avlastning. Här måste samhället kliva fram ytterligare. Ingen ska behöva vara ensam i en sådan situation, varken barn eller vuxen.

Fru talman! När vi pratar om stöd till äldre och anhöriga måste vi se helheten. Det räcker inte med enskilda reformer. Det krävs en sammanhållen politik. Det krävs fler anställda i äldreomsorgen. Det krävs bättre villkor för personalen. Det krävs högre kvalitet i omsorgen i allt från bemötande till mat, ett stärkt stöd till anhöriga – som vi debatterar i dag – och ett samhälle som tar ansvar också för barn och syskon som lever nära detta.

Socialdemokraterna står för en välfärd som byggs ut, inte monteras ned. Vi vet att investeringar i äldreomsorg egentligen inte är kostnader utan en förutsättning för ett tryggt samhälle. Det handlar om hur vi behandlar dem som har byggt vårt land och hur vi tar hand om varandra när livet är som mest sårbart.

Jag yrkar bifall till reservation 1 under punkt 2 om kompetensförsörjning.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag ett betänkande som handlar om att stärka insatser för äldre och för dem som stöder och vårdar närstående. Debatten handlar också om trygghet och värdighet och vilket ansvar vi som samhälle är beredda att ta genom hela livet.

Betänkandet handlar inte bara om äldreomsorgens kvalitet utan också om att se och stötta alla de människor som bär upp omsorgen i vardagen. Det gäller anhöriga och närstående – inte minst barn och syskon – som lever med svårt sjuka i sin närhet.

För oss socialdemokrater är det tydligt att välfärden ska vara stark, gemensamt finansierad och finnas där för alla när den behövs. Men då krävs mer än ord. Då krävs politisk vilja och större investeringar.

Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom betänkandet eftersom det är helt nödvändigt att förstärka stödet till anhöriga. Vi tog också under förra mandatperioden initiativ till steg ett, genom att vi införde fast omsorgskontakt inom hemtjänsten. Det är viktigt att bygga vidare på. Men vi anser samtidigt att grundutmaningen äldreomsorgen står inför i dag måste lösas parallellt. Vi har därför valt att ställa oss bakom en reservation, eller följdmotion, från Vänsterpartiet som är kopplad till kompetensförsörjningen.

Det är klart att undersköterskebristen i äldreomsorgen är ett problem, men det är även den generella personalbristen. Ett viktigt skäl är att man upplever att fvillkoren är för dåliga för att vara kvar, och många söker sig därför från yrket. Vi ser det problemet i alla 290 kommuner i Sverige men framför allt kanske i glesbygd och mindre kommuner.

Samtidigt vet vi att behoven ökar. Vi blir allt äldre i vårt land. Medellivslängden ökar, och det är glädjande. Samtidigt blir det också mer behov av stöd och service när man blir riktigt gammal. Då räcker det inte med att hoppas att problemen löser sig, som Tidöregeringen gör. Det krävs mer aktiva, långsiktiga lösningar för att göra bland annat äldreomsorgen till en attraktiv arbetsplats.

Regeringens förslag att fasta omsorgskontakter ska vara undersköterskor är bra i grunden. Men problemet är att personal som har den kompetensen är svår att få tag på i tillräcklig utsträckning. Man kan inte lagstifta fram fler undersköterskor. Man måste göra yrket attraktivare. Där måste vi som politiker kliva fram. Det är det klassiska som behövs: bättre arbetsvillkor, rimliga scheman och en arbetsmiljö som gör att personalen orkar. Heltidsanställningar måste vara norm, löneutvecklingen måste spegla ansvaret och så vidare. Vi måste också stärka utbildningsvägarna in i yrket och se till att fler väljer att jobba inom äldreomsorgen. Det handlar om både status och kvalitet.

När äldreomsorgen inte räcker till, fru talman, drabbas inte bara de äldre och personalen, utan även anhöriga får sämre förutsättningar. De tvingas ta ett alltför stort ansvar med ökad stress och svårigheter att få ihop livspusslet som följd.

Om vi inte agerar nu riskerar vi att få en situation där äldre inte får den omsorg de har rätt till samtidigt som personalen pressas till bristningsgränsen och anhöriga får bära en allt tyngre börda. Det är inte värdigt ett samhälle som vill ta ansvar för sina äldre. Det är därför vi står bakom betänkandet och även ställer oss bakom reservationen.

Fru talman! Vi socialdemokrater har varit tydliga hela den här mandatperioden och även i regeringsställning med att vi vill se kraftiga förstärkningar av äldreomsorgen. Vi har i våra budgetförslag kommit med stora ökningar till kommuner och regioner, och vi har också en särskilt riktad satsning för att öka bemanningen i äldreomsorgen.

Vi vill också se till att statsbidragen är värdesäkrade så att man inte hamnar i ytterligare en sådan kostnadschock som drabbade sjukvården och kommunerna för något år sedan. Det handlar om att ge människor tid att utföra sitt yrke och därmed bra kvalitet för äldre. Det handlar om tid för att personalen ska se varje individ, tid att ge omsorg med kvalitet och tid att skapa trygghet. För lite personal leder till stress, hög sjukfrånvaro och att många lämnar yrket. Det blir en ond cirkel som måste brytas.

Fru talman! Betänkandet påminner oss också om något mer, nämligen att omsorg inte bara handlar om äldre utan även om dem som står bredvid. Anhöriga tar i dag ett stort ansvar. Många gör det av kärlek, men alltför många gör det utan tillräckligt stöd från samhället. Det gäller också barn som lever tillsammans med svårt sjuka föräldrar eller andra närstående. Det är barn som tar ansvar som inget barn ska behöva bära ensamt. Det är barn som oroar sig. Det är barn som anpassar sig och som ofta blir osynliga. Det gäller även syskon, som påverkas djupt av att en bror eller syster är svårt sjuk eller att deras föräldrar är det.

Det finns ett enormt behov av stöd, information och framför allt avlastning. Här måste samhället kliva fram ytterligare. Ingen ska behöva vara ensam i en sådan situation, varken barn eller vuxen.

Fru talman! När vi pratar om stöd till äldre och anhöriga måste vi se helheten. Det räcker inte med enskilda reformer. Det krävs en sammanhållen politik. Det krävs fler anställda i äldreomsorgen. Det krävs bättre villkor för personalen. Det krävs högre kvalitet i omsorgen i allt från bemötande till mat, ett stärkt stöd till anhöriga – som vi debatterar i dag – och ett samhälle som tar ansvar också för barn och syskon som lever nära detta.

Socialdemokraterna står för en välfärd som byggs ut, inte monteras ned. Vi vet att investeringar i äldreomsorg egentligen inte är kostnader utan en förutsättning för ett tryggt samhälle. Det handlar om hur vi behandlar dem som har byggt vårt land och hur vi tar hand om varandra när livet är som mest sårbart.

Jag yrkar bifall till reservation 1 under punkt 2 om kompetensförsörjning.

(Applåder)

Fru talman! Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch har sänkt skatten för sig själva och för de 51 miljardärer och 575 000 miljonärer som vi har i Sverige. De rikaste kommer ju inte att vara beroende av att anhöriga vårdar dem och ger dem stöd eller att vara beroende av skattefinansierad äldreomsorg, för de har alltid kunnat köpa den vård och omsorg de behöver.

På samma gång har regeringen och Sverigedemokraterna genomfört nedskärningar i svensk äldreomsorg, som minst 130 kommuner blöder pengar till. Resultatet av det är mindre personal, som stressar mer för att hinna med. De har jämt samvetskval men belönas inte direkt med en bra lön. Äldre väntar olagligt länge för att få äldreomsorg. De får sämre kost och känner att de behöver be om ursäkt om toalettbesöket tar längre tid än vad minutstyrningen tillåter.

Samtidigt tillåter regeringen och Sverigedemokraterna att våra skattepengar försvinner som löner till vård- och omsorgsbolagens vd:ar och utdelningar till aktieägare, trots att det larmas om mycket allvarliga problem med vinstjakt inom äldreomsorgen. Det rör sig om fusk, kriminalitet, vanvård och sämre arbetsvillkor.

I det läget ska anhöriga utföra obetald vård och omsorg när välfärdens äldreomsorg är nedskuren, bortprioriterad och marknadiserad. Oftast är det kvinnor som får dra det tyngsta lasset. Det är en fru, en dotter eller en syster. Det här är en kvinnofälla.

Vänsterpartiet kräver att en haverikommission tillsätts för att granska hela äldreomsorgen, alltifrån finansieringen och arbetsvillkoren till vinstjakten. Det ska inte gå att blunda längre för en kris i välfärden som Tidöregeringen har fördjupat.

Nu ger dock regeringen och Sverigedemokraterna sken av att prioritera äldreomsorgen i och med dagens proposition som vi i riksdagen ska debattera och rösta om. Regeringen presenterar förslag för att stärka stödet till äldre och anhöriga.

Vänsterpartiet har grundsynen att vården och omsorgen liksom anhörigstödet behöver utvecklas. Men vi i Vänsterpartiet är helt övertygade om att det bästa stödet som anhöriga kan få är en välfärd som har god kvalitet och finns i hela landet. Det finns nog inget som gläder och underlättar för de anhöriga mer än när äldre får vård och omsorg i tid och utifrån behov, av välfärdspersonal som mår bra på jobbet och har råd att jobba kvar.

Ett av regeringens förslag är att det ska erbjudas en fast omsorgskontakt för den som bor i särskilt boende för äldre personer. Detta stöder vi i Vänsterpartiet, för vi tror att den fasta omsorgskontakten kan tillgodose den enskildes behov av trygghet, kontinuitet, individanpassad vård och omsorg och samordning. Den fasta omsorgskontakten kan också ha en viktig roll för anhöriga och bidra till deras trygghet.

Regeringen föreslår att endast undersköterskor ska kunna utses till fast omsorgskontakt i särskilt boende för äldre. Vänsterpartiet instämmer i detta. Men verkligheten i landets olika kommuner är att undersköterskebristen är akut och långvarig. Det finns i dag, om ingenting görs, en uppenbar risk att undersköterskor tvingas ta ansvar för orimligt många omsorgstagare, vilket direkt motverkar propositionens mål om kontinuitet och trygghet. Den fasta omsorgskontakten i hemtjänsten har redan visat att det är svårt att säkerställa en jämlik tillgång till omsorgskontakt över hela landet eftersom det saknas utbildad personal. Det ställs mer och mer krav på dem som redan är verksamma, vilket gör att de till slut går sönder av arbetsbelastningen och i värsta fall lämnar äldreomsorgen.

Om regeringens förslag ska bli lyckosamt måste fler vilja utbilda sig till undersköterskor samtidigt som dagens undersköterskor måste vilja stanna kvar i yrket. För att detta ska vara möjligt behöver regeringen och Sverigedemokraterna agera för att öka attraktiviteten i att utbilda sig till och jobba som undersköterska.

I stället har regeringen och Sverigedemokraterna under den här mandatperioden bara ökat kraven på undersköterskorna och annan personal i äldreomsorgen. Arbetare går sönder av arbetsbelastningen eftersom de saknar kollegor. Arbetare ruineras ekonomiskt eftersom lönerna i svensk äldreomsorg är sämst i hela EU, enligt nya siffror. De styrs av minutjakt och jobbar längre tid än vad som är fallet i många andra EU-länder. Om de blir sjuka tvingas de betala en straffavgift på tusentals kronor. Om de blir långvarigt sjukskrivna blir de utförsäkrade. Mitt i en personal- och kompetensförsörjningskris utvisas också undersköterskor och vårdbiträden på löpande band.

Varför har inte regeringen och Sverigedemokraterna presenterat förslag om mer resurser till kommunerna så att de är välfinansierade, så att äldreomsorgen får mer personal, har råd att vidareutbilda personal och kan satsa på att höja lönerna för arbetare och på arbetstidsförkortning? Och varför har man inte avskaffat karensavdraget, infört nationella bemanningsriktlinjer som heltid och tillsvidareanställning och stoppat minutstyrning och delade turer?

Sedan en annan fråga: Varför tillåter regeringen och Sverigedemokraterna att våra skattepengar försvinner till vd:ars löner och aktieägares utdelningar i stället för att låta dem stanna i äldreomsorgen så att vård och omsorg med hög kvalitet kan ges över hela landet, av personal som mår bra på jobbet och har råd att jobba kvar? Det är dessa insatser som avlastar de anhöriga.

Vi kan ta bara ett exempel. Mark Jensen, vd för ett av Sveriges största vård- och omsorgsbolag Ambea, tjänar 550 000 kronor varje månad. Vi snackar om över en halv miljon kronor. Det är lika mycket som 22 vårdbiträdens löner tillsammans. Samtidigt vet vi att det är sämre löner, sämre pensioner och mindre personal inom just vinstjagande vård- och omsorgsbolag.

Detta är resultatet av att våra skattepengar inte stannar i äldreomsorgen utan tillåts försvinna. I stället för att gå till personalens löner och de äldres rätt till plats på särskilda boenden blir de till vinster för vd:ar och utdelningar till aktieägare. Dessutom kommer dessa företag och bolag undan med fusk och vanvård och tillåts fortsätta att etablera sig. Därför måste vinstjakten i svensk välfärd avslutas.

Jag förstår därför inte hur regeringen och Sverigedemokraterna ska kunna trolla fram 50 000 nya anställda inom äldreomsorgen till 2030 utan de här satsningarna. Ekvationen är enkel: Om inte politiken lyckas göra så att personal inte blir sjuk och fattig av att arbeta i svensk äldreomsorg kommer anhöriga, varav majoriteten är kvinnor, tvingas ge obetald vård och omsorg. De tar ledigt från jobbet för att gå på läkarbesök med mamma. De hjälper pappa med duschningen om han inte har velat duscha när den minutstyrda hemtjänsten har bestämt att han ska duscha eller lagar mat åt systern för att hon inte vill ha mikromat varje dag.

Därför, fru talman, yrkar vi i Vänsterpartiet bifall till vår reservation 1. Vi måste lösa personal- och kompetensförsörjningskrisen för att säkra kvaliteten i nutidens och framtidens äldreomsorg.

Avslutningsvis vill jag också säga att det är positivt att avlösarservice enligt LSS föreslås bli mer flexibel och även ska kunna utföras utanför hemmet. Samtidigt är det anmärkningsvärt att regeringen väljer att bara plocka ut en minimal del av LSS-utredningen från 2018 utan att också förhålla sig till hur rätten till assistans, ledsagning och avlösning hänger samman systematiskt. När enskilda delar förändras utan helhetsgrepp riskerar personer med funktionsnedsättning att drabbas av otydlighet, ojämlikhet och rättsosäkerhet. En reform av LSS måste bygga på systemförståelse och kan inte göras på lösryckta grunder.

Vi anser att regeringen bör återkomma med ett samlat förslag, där avlösarservice, ledsagning och personlig assistans behandlas i sitt systematiska sammanhang enligt LSS-lagstiftningens intentioner. En sådan reform bör även syfta till att stärka förutsättningarna för anhöriga genom att säkerställa att insatserna blir tillgängliga, rättssäkra och tillräckliga för att förebygga att anhöriga tvingas kompensera med eget stöd och därmed riskera försämrad livskvalitet och ohälsa.

Jag vill tillägga att LSS har en övre åldersgräns, i dag 66 år, över vilken det inte längre går att söka personlig assistans. Den åldersgränsen är diskriminerande och bör tas bort. Åldersgränsen gör att många som skulle ha nytta av insatsen får söka annat stöd eller blir utan stöd. Eftersom jag inte fick tillåtelse att yrka bifall till en sådan reservation, eftersom detta inte ansågs hänga ihop med propositionen, vill jag ändå lyfta det för protokollet.

Fru talman! Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch har sänkt skatten för sig själva och för de 51 miljardärer och 575 000 miljonärer som vi har i Sverige. De rikaste kommer ju inte att vara beroende av att anhöriga vårdar dem och ger dem stöd eller att vara beroende av skattefinansierad äldreomsorg, för de har alltid kunnat köpa den vård och omsorg de behöver.

På samma gång har regeringen och Sverigedemokraterna genomfört nedskärningar i svensk äldreomsorg, som minst 130 kommuner blöder pengar till. Resultatet av det är mindre personal, som stressar mer för att hinna med. De har jämt samvetskval men belönas inte direkt med en bra lön. Äldre väntar olagligt länge för att få äldreomsorg. De får sämre kost och känner att de behöver be om ursäkt om toalettbesöket tar längre tid än vad minutstyrningen tillåter.

Samtidigt tillåter regeringen och Sverigedemokraterna att våra skattepengar försvinner som löner till vård- och omsorgsbolagens vd:ar och utdelningar till aktieägare, trots att det larmas om mycket allvarliga problem med vinstjakt inom äldreomsorgen. Det rör sig om fusk, kriminalitet, vanvård och sämre arbetsvillkor.

I det läget ska anhöriga utföra obetald vård och omsorg när välfärdens äldreomsorg är nedskuren, bortprioriterad och marknadiserad. Oftast är det kvinnor som får dra det tyngsta lasset. Det är en fru, en dotter eller en syster. Det här är en kvinnofälla.

Vänsterpartiet kräver att en haverikommission tillsätts för att granska hela äldreomsorgen, alltifrån finansieringen och arbetsvillkoren till vinstjakten. Det ska inte gå att blunda längre för en kris i välfärden som Tidöregeringen har fördjupat.

Nu ger dock regeringen och Sverigedemokraterna sken av att prioritera äldreomsorgen i och med dagens proposition som vi i riksdagen ska debattera och rösta om. Regeringen presenterar förslag för att stärka stödet till äldre och anhöriga.

Vänsterpartiet har grundsynen att vården och omsorgen liksom anhörigstödet behöver utvecklas. Men vi i Vänsterpartiet är helt övertygade om att det bästa stödet som anhöriga kan få är en välfärd som har god kvalitet och finns i hela landet. Det finns nog inget som gläder och underlättar för de anhöriga mer än när äldre får vård och omsorg i tid och utifrån behov, av välfärdspersonal som mår bra på jobbet och har råd att jobba kvar.

Ett av regeringens förslag är att det ska erbjudas en fast omsorgskontakt för den som bor i särskilt boende för äldre personer. Detta stöder vi i Vänsterpartiet, för vi tror att den fasta omsorgskontakten kan tillgodose den enskildes behov av trygghet, kontinuitet, individanpassad vård och omsorg och samordning. Den fasta omsorgskontakten kan också ha en viktig roll för anhöriga och bidra till deras trygghet.

Regeringen föreslår att endast undersköterskor ska kunna utses till fast omsorgskontakt i särskilt boende för äldre. Vänsterpartiet instämmer i detta. Men verkligheten i landets olika kommuner är att undersköterskebristen är akut och långvarig. Det finns i dag, om ingenting görs, en uppenbar risk att undersköterskor tvingas ta ansvar för orimligt många omsorgstagare, vilket direkt motverkar propositionens mål om kontinuitet och trygghet. Den fasta omsorgskontakten i hemtjänsten har redan visat att det är svårt att säkerställa en jämlik tillgång till omsorgskontakt över hela landet eftersom det saknas utbildad personal. Det ställs mer och mer krav på dem som redan är verksamma, vilket gör att de till slut går sönder av arbetsbelastningen och i värsta fall lämnar äldreomsorgen.

Om regeringens förslag ska bli lyckosamt måste fler vilja utbilda sig till undersköterskor samtidigt som dagens undersköterskor måste vilja stanna kvar i yrket. För att detta ska vara möjligt behöver regeringen och Sverigedemokraterna agera för att öka attraktiviteten i att utbilda sig till och jobba som undersköterska.

I stället har regeringen och Sverigedemokraterna under den här mandatperioden bara ökat kraven på undersköterskorna och annan personal i äldreomsorgen. Arbetare går sönder av arbetsbelastningen eftersom de saknar kollegor. Arbetare ruineras ekonomiskt eftersom lönerna i svensk äldreomsorg är sämst i hela EU, enligt nya siffror. De styrs av minutjakt och jobbar längre tid än vad som är fallet i många andra EU-länder. Om de blir sjuka tvingas de betala en straffavgift på tusentals kronor. Om de blir långvarigt sjukskrivna blir de utförsäkrade. Mitt i en personal- och kompetensförsörjningskris utvisas också undersköterskor och vårdbiträden på löpande band.

Varför har inte regeringen och Sverigedemokraterna presenterat förslag om mer resurser till kommunerna så att de är välfinansierade, så att äldreomsorgen får mer personal, har råd att vidareutbilda personal och kan satsa på att höja lönerna för arbetare och på arbetstidsförkortning? Och varför har man inte avskaffat karensavdraget, infört nationella bemanningsriktlinjer som heltid och tillsvidareanställning och stoppat minutstyrning och delade turer?

Sedan en annan fråga: Varför tillåter regeringen och Sverigedemokraterna att våra skattepengar försvinner till vd:ars löner och aktieägares utdelningar i stället för att låta dem stanna i äldreomsorgen så att vård och omsorg med hög kvalitet kan ges över hela landet, av personal som mår bra på jobbet och har råd att jobba kvar? Det är dessa insatser som avlastar de anhöriga.

Vi kan ta bara ett exempel. Mark Jensen, vd för ett av Sveriges största vård- och omsorgsbolag Ambea, tjänar 550 000 kronor varje månad. Vi snackar om över en halv miljon kronor. Det är lika mycket som 22 vårdbiträdens löner tillsammans. Samtidigt vet vi att det är sämre löner, sämre pensioner och mindre personal inom just vinstjagande vård- och omsorgsbolag.

Detta är resultatet av att våra skattepengar inte stannar i äldreomsorgen utan tillåts försvinna. I stället för att gå till personalens löner och de äldres rätt till plats på särskilda boenden blir de till vinster för vd:ar och utdelningar till aktieägare. Dessutom kommer dessa företag och bolag undan med fusk och vanvård och tillåts fortsätta att etablera sig. Därför måste vinstjakten i svensk välfärd avslutas.

Jag förstår därför inte hur regeringen och Sverigedemokraterna ska kunna trolla fram 50 000 nya anställda inom äldreomsorgen till 2030 utan de här satsningarna. Ekvationen är enkel: Om inte politiken lyckas göra så att personal inte blir sjuk och fattig av att arbeta i svensk äldreomsorg kommer anhöriga, varav majoriteten är kvinnor, tvingas ge obetald vård och omsorg. De tar ledigt från jobbet för att gå på läkarbesök med mamma. De hjälper pappa med duschningen om han inte har velat duscha när den minutstyrda hemtjänsten har bestämt att han ska duscha eller lagar mat åt systern för att hon inte vill ha mikromat varje dag.

Därför, fru talman, yrkar vi i Vänsterpartiet bifall till vår reservation 1. Vi måste lösa personal- och kompetensförsörjningskrisen för att säkra kvaliteten i nutidens och framtidens äldreomsorg.

Avslutningsvis vill jag också säga att det är positivt att avlösarservice enligt LSS föreslås bli mer flexibel och även ska kunna utföras utanför hemmet. Samtidigt är det anmärkningsvärt att regeringen väljer att bara plocka ut en minimal del av LSS-utredningen från 2018 utan att också förhålla sig till hur rätten till assistans, ledsagning och avlösning hänger samman systematiskt. När enskilda delar förändras utan helhetsgrepp riskerar personer med funktionsnedsättning att drabbas av otydlighet, ojämlikhet och rättsosäkerhet. En reform av LSS måste bygga på systemförståelse och kan inte göras på lösryckta grunder.

Vi anser att regeringen bör återkomma med ett samlat förslag, där avlösarservice, ledsagning och personlig assistans behandlas i sitt systematiska sammanhang enligt LSS-lagstiftningens intentioner. En sådan reform bör även syfta till att stärka förutsättningarna för anhöriga genom att säkerställa att insatserna blir tillgängliga, rättssäkra och tillräckliga för att förebygga att anhöriga tvingas kompensera med eget stöd och därmed riskera försämrad livskvalitet och ohälsa.

Jag vill tillägga att LSS har en övre åldersgräns, i dag 66 år, över vilken det inte längre går att söka personlig assistans. Den åldersgränsen är diskriminerande och bör tas bort. Åldersgränsen gör att många som skulle ha nytta av insatsen får söka annat stöd eller blir utan stöd. Eftersom jag inte fick tillåtelse att yrka bifall till en sådan reservation, eftersom detta inte ansågs hänga ihop med propositionen, vill jag ändå lyfta det för protokollet.