Herr talman! Kalle Olsson har frågat mig om jag kommer att agera för att klargöra ansvarsfördelningen för infrastrukturkostnader mellan Trafikverket och övriga berörda aktörer samt om jag kommer att agera för att staten avsätter nödvändiga resurser för att bekosta tillkommande infrastrukturella behov i samband med i interpellationen nämnda och framtida försvarsetableringar.

Det finns en tydlig ansvarsfördelning – det finns vägar som är statens ansvar och vägar som är kommunernas ansvar. Investeringar i ny statlig infrastruktur ska bidra till att de transportpolitiska målen uppnås och ska som huvudregel vara samhällsekonomiskt lönsamma. De finansieras normalt genom statliga anslag via statsbudgeten.

Behov av ombyggnationer, förbättringar eller andra förändringar av den statliga infrastrukturen som uppkommer då en extern part vill ansluta till den statliga infrastrukturen, exempelvis vid en exploatering, ska normalt bekostas av exploatören. Detta är en princip som har tillämpats under lång tid och som gäller såväl om det är en privatperson som vill ansluta en nybyggd villa till närmaste allmänna väg som om det är en större industrietablering eller en statlig anläggning som byggs.

Vad gäller de exempel på pågående etableringar som Kalle Olsson nämner pågår det processer kring dessa, i vilka Trafikverket är part. Jag förutsätter att Trafikverket och andra offentliga aktörer, i varje ärende och även i dessa fall, agerar utifrån de principer som tillämpas vid planering av infrastruktur och aktivt bidrar till att utformningen av transportinfrastrukturen blir ändamålsenlig.

Herr talman! Låt mig först bara slå fast att ansvaret i Sverige är så fördelat att det är Trafikverket som är ansvarigt för den här processen. Men vi har en dialog med kommunen och myndigheterna. Jag har träffat kommunledningen i Östersund och företrädare för kommunen. Det är förstås viktigt att berörda parter hittar en gemensam lösning.

Trafikverket har ansvaret för planprocessen, och jag som statsråd varken kan eller bör uttala mig om sådana processer. Det ankommer inte på ett enskilt statsråd att uttala sig om enskilda ärenden, i synnerhet när Trafikverket är en part i ett aktuellt ärende.

Med detta sagt, herr talman, vill jag förstås understryka betydelsen av att man arbetar med en gemensam riktning när det gäller att höja beredskap och möjliggöra försvarsutbyggnad. Vi arbetar i andra delar av mitt departement med att korta ledtider och snabbare möjliggöra för försvarsetableringar. Varje del i upprustningen behöver självklart ske skyndsamt.

Därför är jag glad för att Kalle Olsson nämner en sådan sak som en rondell. Det är inte i de stora planerna, de stora orden och de stora summorna som det avgörs, utan det är där flaskhalsarna finns. Därför är jag angelägen om att vi får en ännu bättre ordning i planeringsstadiet. Det är ingen överraskning att det är Trafikverket som ansvarar för statlig infrastruktur och kommunerna som ansvarar för den kommunala.

Det är inte heller någon överraskning att principen i Sverige under lång tid har varit att det är exploatören som är ansvarig för anslutningskostnader. Detta tror jag att man hade kunnat reda ut och påverka långt tidigare. Utan att ge mig in i det enskilda fallet tror jag att sådana åtgärder som behövs i hela stråket behöver komma upp på planeringsbordet i tid så att man har klarhet i vem som är ansvarig för vad och kan hissa upp frågor som kanske är oklara eller där det finns målkonflikter, så att de kan avgöras.

Nu är den här frågan uppe. Trafikverket är en delaktig part i den här processen, och därför är det olämpligt att jag uttalar mig i alltför mycket detalj i ett enskilt ärende.

Hade vi haft ministerstyre i Sverige i en annan ordning hade jag kunnat svara på Kalle Olssons fråga på ett annat sätt. Men det resonemang som jag vill understryka betydelsen av går ju helt i linje med vad Kalle Olsson säger, att det ligger en fara i dröjsmål. Därför är det angeläget att vi får en ordning för att avgöra olika mindre eller större konfliktfrågor där principer står mot principer.

Vi arbetar också med ett instrument inom Regeringskansliet där vi bereder direktiven till en utredning om nationell fysisk planering för att få en ordning och en bättre struktur för att kunna avgöra den här typen av målkonflikter på ett snabbare sätt.

Herr talman! Kalle Olsson och jag är överens om mycket, men jag vänder mig mot beskrivningen att jag skulle sitta högt upp i ett torn. Jag har alltså uppdaterat mig om situationen och informerat mig om läget. Jag har haft samtal både med kommunledningen i berörd kommun och med Trafikverket.

Jag konstaterar även att Kalle Olsson har noterat en ändrad tonalitet, men det är alltså en pågående process. Då kan man sitta antingen nära nere på marken, högt uppe i ett torn eller var man vill. Men det vore direkt olämpligt om jag i en interpellationsdebatt i Sveriges riksdag skulle avgöra den här processen i dag. Det finns ordningar för hur sådant ska göras. Jag förväntar mig givetvis att alla tar sitt ansvar i den uppkomna situationen.

Låt mig säga något om den generella frågeställningen. I en kommuns detaljplanearbete ingår att beskriva och utreda hur den trafikala situationen kommer att påverkas, om det förblir en trafikansträngning som uppstår till följd av en exploatering och hur den behöver tas om hand. Om det krävs åtgärder i den statliga infrastrukturen ska ett medfinansieringsavtal upprättas innan detaljplanen antas för att säkerställa att åtgärderna blir utförda.

Den kommun som planlägger en exploatering med stöd av en detaljplan blir Trafikverkets juridiska motpart vid avtalsskrivande om medfinansiering. Kommunen kan sedan i sin tur ta ut dessa kostnader av exploatören. Det låter väldigt enkelt, men det är självklart så att man behöver både vara medveten om detta och i ett tidigt skede reda ut om det finns åsiktsskillnader eller målkonflikter.

Mot bakgrund av de medel som vi satsar på försvarsutbyggnaden är det inget konstigt om man lägger stora summor på att bygga ett nytt regemente och den ansvariga kommunen säger att man behöver vidta åtgärder i infrastrukturen för att det ska bli möjligt och att man behöver medel till det. Om detta hade funnits på bordet tidigare hade vi inte haft den här diskussionen i dag.

Jag säger inte detta för att peka finger i den uppkomna situationen utan för att vi behöver använda de strukturer som finns på ett effektivt sätt. Det måste finnas en klarhet i processerna, för det här är inte det enda exemplet i Sverige där vi behöver rusta upp försvaret i hög hastighet och infrastrukturen blir antingen en flaskhals eller en möjliggörare för expansionen. Jag tror att det finns mycket att lära av detta.

Sedan behöver man också se till att lösa situationen på ett effektivt sätt där alla tar ansvar. Men jag tror inte, som Kalle Olsson antyder, att man behöver göra väldiga förändringar i principerna. Om en industrietablering ska göras, om det behövs en anslutning till en villa eller om man behöver göra en statlig exploatering är det ganska naturligt att titta på helhetskostnaden. Där kan en så liten sak i sammanhanget som en rondell vara viktig att ha med redan i början.

Herr talman! Jag tror att man behöver dra lärdomar av detta. Men jag säger inte detta för att peka på saker i den aktuella situationen –

att man borde ha gjort ditt eller datt eller si eller så. Jag tror att man hela tiden behöver vara medveten om att det ligger en fara i dröjsmål men att man också behöver lära under resans gång, så att nästa steg blir ännu mer vist placerat och kanske kan tas i snabbare takt.

Herr talman! Jag vill tacka Kalle Olsson för att han lyft den här frågan!

Jag förväntar mig att alla aktörer bidrar till att vi får en bra lösning på det här. Men jag ska bredda bilden. Vi ser nu en kraftig upprustning som inte bara handlar om det militära försvaret. Vi ser på område efter område att vår beredskap stärks, att samarbetet stärks och att myndigheter börjar tala samma språk. Vi ser det också på infrastrukturområdet. Jag och transportministrarna i Norden har tagit initiativ till en gemensam kartbild och inrättat det som heter Nordic Transport Preparedness Cooperation. Vi sitter då inte bara med vår egen kartbild i Sverige, utan vi tittar också på Norge, Danmark och Finland och ser hur kartorna hänger ihop och hur vi gemensamt kan stärka de gränsöverskridande transporterna.

Jag vet att det här är någonting som Kalle Olsson känner till, men jag ville avsluta med att understryka det. Det kan nämligen låta som att ingenting funkar när man diskuterar ett enskilt exempel, som i och för sig är angeläget.

Om vi tittar på den samlade bilden ser vi hur det ser ut med den historiskt stora infrastrukturramen. För första gången finns totalförsvarets behov med, och de beaktas när det gäller upprustning av både väg och järnväg.

Vi stärker stråk i nordvästlig riktning och i östvästlig riktning. Med de medel som vi gemensamt har enats om, över blockgränsen, i Sveriges riksdag och som är utöver den nationella planen har vi gett besked om att Inlandsbanan ska rustas upp, vilket är högt prioriterat på Försvarsmaktens lista.

Det kommer alltså att ske mycket framöver. Det sker mycket redan nu. Det är förstås angeläget att arbetet sker så skyndsamt som möjligt och att man från början har alla detaljer ombord, så att man kan ta hand om dem tidigt. Det är min förväntan.

Herr talman! Jag ville avsluta med att lyfta blicken, för här vet jag att Kalle Olsson och jag är överens. Det pågår en upprustning. Då handlar det också om att rusta upp svensk infrastruktur, som är antingen en flaskhals eller en möjliggörare för den militära förmåga som vi också stärker.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.