Robert Olesen

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Låt mig fylla i lite om var sjukhuset ligger i dag. Det ligger alltså redan i dag utmed det dubbelspår som saknas. Oavsett vilken plats man väljer att bygga det nya sjukhuset på ligger det utmed en enkelspårig järnväg. Det innebär att vi kommer att ha samma bekymmer i framtiden som i dag om vi inte får till det.

En utbyggnad skulle göra att vi utökade arbetsmarknadsregionen och se till så att vi också kan rekrytera sjukvårdspersonal längre ifrån än i dag, om vi hade kunnat få dubbelspår som kan leda till mer trafik och mer pendling.

För oss socialdemokrater är det självklart att hela landet ska ha fungerande infrastruktur, inte bara de största städerna, inte bara där kalkylerna på papperet ser bäst ut, utan också där investeringar krävs för att arbetsmarknaderna ska kunna växa, för att människor ska kunna pendla och företag ska kunna utvecklas. Kronoberg behöver inte fler kanske; vi behöver besked.

Därför vill jag avslutningsvis fråga statsrådet: Anser statsrådet att dagens enkelspår mellan Alvesta och Växjö är tillräckligt för framtidens trafik? Hur och när kommer man att åtgärda detta, om man nu inte tycker att det räcker för framtidens trafik?

Sedan vill jag också önska en trevlig sommar till talman, till minister och till presidium.

Fru talman! Tack, ministern, för det lilla halmstrå som du ändå sträcker ut när det gäller att det eventuellt kan hända något framöver.

Statsrådet säger, fru talman, att regeringen har valt att prioritera andra objekt. Jag vill fråga vilka objekt man konkret menar, som skulle gynna Kronoberg, och vad som skulle ersätta dubbelspåret mellan Alvesta och Växjö under tiden, med tanke på att kapacitetsbristen finns där redan nu, samt vilka åtgärder som kan lösa den. Om svaret är att ingenting ersätter dubbelspåret måste regeringen vara ärlig med det.

Den tidigare argumentationen för dubbelspåret lever kvar. Jag tror att statsrådet egentligen känner till att det faktiskt finns ett beslut om att utreda frågan om sjukhuset än en gång. Det förra styret i Region Kronoberg valde att stoppa detta, men det nuvarande socialdemokratiska styret har tagit upp frågan igen och tittar också på att bygga ett nytt sjukhus – antingen på den plats där det ligger i dag eller på den plats där det skulle ligga enligt den förra utredningen, det vill säga ute i Räppe, med tillhörande station och liknande. Den frågan är alltså inte död.

Detta framfördes också till Trafikverket innan den nationella planen upprättades, vilket innebär att man borde ha tagit med det. Jag tycker också att regeringen behöver ta hänsyn till det när man nu stryker detta. Den förra regeringen hade med 375 miljoner till det här objektet, men nu är det noll.

Även om jag kan glädjas åt att jag får ett litet halmstrå hade det varit mycket roligare att kunna berätta för kronobergarna att detta kommer att bli av och att de här pengarna skjuts till. I förhållande till de stora summor som ministern pratar om är 375 miljoner inte mycket pengar i sammanhanget för att få till en lösning på den kapacitetsbrist som jag själv som tidigare kommunstyrelseordförande och regionråd har jobbat med i 20 års tid.

Det här är ingen ny fråga. Det handlar inte om att vi behöver lösa något till 2050; vi behöver lösa det nu.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag har ställt den här interpellationen därför att frågan om dubbelspår mellan Alvesta och Växjö är avgörande för Kronobergs utveckling. Det handlar om pendlarna som varje dag ska ta sig till jobbet eller till studierna. Det handlar om företagens möjligheter att rekrytera personal och transportera varor. Det handlar om punktlighet, robusthet och att hela södra Sveriges järnvägssystem faktiskt ska fungera.

Sträckan mellan Alvesta och Växjö är inte vilken järnvägssträcka som helst. Alvesta är en viktig järnvägsknut. Växjö är en växande residensstad och en motor i regionen. Mellan orterna går en av de mest belastade enkelspåriga sträckorna i landet. När kapaciteten brister där påverkas inte bara Kronoberg. Kust till kust-banan påverkas, liksom Södra stambanan och möjligheten att knyta ihop arbetsmarknaderna i hela Sydsverige.

Fru talman! Jag frågade statsrådet vilken tidsplan som är rimlig för att få till ett dubbelspår mellan Alvesta och Växjö och när spåret kan vara i drift för full trafik. Men i svaret får jag inte vare sig tidsplan, byggstart, etappindelning eller någon konkret åtgärd. I stället får jag svaret att Trafikverket föreslagit att dubbelspåret Räppe–Växjö, alltså första etappen av dubbelspåret Alvesta–Växjö, ska utgå ur nationell plan. Regeringen gör ingen annan bedömning utan nöjer sig med detta.

Det är väl egentligen detta som är det viktigaste beskedet i svaret: att regeringen accepterar att första etappen av dubbelspåret plockas bort.

Sedan försöker statsrådet gömma detta bakom stora totalsummor – regeringen talar om 1 171 miljarder kronor och en historisk satsning. Men, fru talman, för Kronobergs del hjälper det inte att regeringen talar om stora ramar om den konkreta satsning som behövs i vår region samtidigt försvinner. Det går inte att åka tåg på en totalram. Det går inte att lösa kapacitetsbristen mellan Alvesta och Växjö med ett pressmeddelande. Och det går inte att bygga framtidens Kronoberg på gårdagens enkelspår.

Fru talman! Detta handlar också om prioriteringar. När regeringen talar om Södra stambanan i Skåne lyfter man fram behovet av kapacitet, och man talar om punktlighet, pendlare, godstrafik och tillväxt. Det är helt rimliga argument, men de gäller också i Kronoberg.

Om fler spår behövs för att stärka Södra stambanan i Skåne måste också anslutningarna till Södra stambanan fungera. Annars bygger man kapacitet i ena änden samtidigt som flaskhalsarna kvarstår i den andra.

Dubbelspår mellan Alvesta och Växjö är inte ett lokalt önskemål. Det är en nödvändig investering för ett robust järnvägssystem i hela södra Sverige. Min fråga är därför om ministern håller med. Du har rest på dessa järnvägssträckor och sett vilken kapacitetsbrist vi har. När kan vi få ett dubbelspår?

Fru talman! Ministern hänvisar till det kommunala självstyret och till befintliga statsbidrag. Men min fråga är fortfarande om staten är beredd att ta ett större ansvar när det gäller de miljardinvesteringar som regionerna står inför.

Det är klart att statsbidragen på sitt sätt är destinerade från regeringens sida. Men de är snarare riktade till att korta köer och liknande och inte till att säkra upp grundbemanningen inom vården. Hade det handlat om lite mer hade man kunnat säkra upp grundbemanningen inom vården. På det sättet hade man också gett regionerna större möjligheter att faktiskt kunna prioritera sina verksamheter och planera mer långsiktigt.

Att undermåliga lokaler ska vara det som gör att vi inte kan ha en likvärdig vård i hela landet är inte bra, inte heller att man inte kan erbjuda de bästa operationsmöjligheterna eftersom man har investeringar som är stora och man inte kan få statsbidrag som säkrar upp detta så att man slipper göra de prioriteringarna. Det är bra att man tittar på beredskapssjukhus, men det är en sak att peka ut det och en annan sak att det måste följas upp med möjligheter för regionerna att finansiera det.

Fru talman! Jag kan instämma i mycket av det som sjukvårdsministern säger. Jag är fullt medveten om att det kommunala självstyret är väldigt viktigt och att man som region har ett stort ansvar att finansiera sin verksamhet även när det gäller investeringar.

Det som efterfrågas här är dock om staten är beredd att ha någon form av uppsikt över detta, se hur det ser ut i hela landet och göra någon form av analys som också kan hjälpa regionerna att prioritera rätt i de här frågorna. Det är ingenting som säger att staten inkräktar på det kommunala självstyret om man från statens sida hjälper till med de här bitarna.

Vi vill ju ha en likvärdig vård i hela landet, och det säger även regeringen att man vill, även om det inte alltid tar sig det uttrycket i politiken. Frågan är därför fortfarande om ministern avser att ta fram någon form av garanti för att hjälpa regionerna i det här så att det inte drabbar vårdens innehåll mer än nödvändigt.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, men jag måste konstatera att svaret i stora delar beskriver problemet utan att egentligen ge besked om lösningen.

Min fråga handlade inte om huruvida regionerna har ett ansvar – det vet vi att de har. Frågan handlade om vilket ansvar staten är beredd att ta när regionerna står inför mycket stora och nödvändiga investeringar i sjukhus och vårdbyggnader – investeringar som handlar om patientsäkerhet, arbetsmiljö, beredskap och vårdens långsiktiga kapacitet.

Vi har sett vissa skräckexempel på sjukhusinvesteringar som har tarvat ganska mycket resurser av det som egentligen borde ha gått till vårdens innehåll.

Jag har därför några följdfrågor till ministern: Avser ministern att ta initiativ till ett särskilt statligt stöd för regionernas nödvändiga investeringar i sjukhus och vårdbyggnader utöver det som har med el, vatten och värmeförsörjning att göra, det vill säga den grundläggande beredskapen?

Hur ska regeringen säkerställa att regioner med svagare skattekraft inte får sämre möjligheter att investera i moderna, säkra och ändamålsenliga vårdmiljöer än regioner med starkare ekonomi?

Anser ministern att det är rimligt att miljardinvesteringar i vårdbyggnader riskerar att leda till besparingar på personal, vårdplatser eller annan löpande vårdverksamhet?

Vilka konkreta åtgärder är regeringen beredd att vidta för att investeringar i vårdens lokaler inte ska tränga undan resurser till personal, tillgänglighet och patientsäkerhet?

Kommer regeringen att analysera hur regionernas investeringsbehov påverkar vårdköer, bemanning, arbetsmiljö och patientsäkerhet i hela landet?

Har man för avsikt att ta fram någon form av nationell bild av underhållsskulden och investeringsbehoven i svensk hälso- och sjukvård?

Hur menar ministern egentligen att staten ska bidra till att vårdens fastigheter klarar både dagens vårdbehov och framtidens krav på beredskap, klimatanpassning, energieffektivitet och modern medicinteknik?

Kan ministern garantera att regeringens nuvarande politik är tillräcklig för att undvika att nödvändiga bygginvesteringar leder till neddragningar i vården?

Fru talman! Jag har en väldigt kort fråga till Oliver Rosengren. Jag håller med om mycket av det han har sagt, framför allt det som handlar om jämställdhetsproblematiken när det gäller arbetsmarknadsutbildningen och bidragsdelarna i detta. Det behöver absolut lösas.

Jag vet också att ledamoten Rosengren är en stark förespråkare för att lägga ut saker och ting på entreprenad; det har jag sett under många år under hans tid i Växjö kommun. Jag vill fråga Oliver Rosengren hur han kan garantera att det här, som handlar om att man ska lägga ut på entreprenad, inte fortsätter att bidra till den miljardrullning och vinstjakt som vi ser i dag inom svensk skola.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 och reservation 2 i betänkandet.

Betänkandet handlar om bättre förutsättningar för yrkesutbildningar. Sverige behöver fler yrkesutbildade. Det är egentligen en av våra mest grundläggande framtidsfrågor. Vi behöver fler undersköterskor, elektriker, industriarbetare, snickare, vvs:are, mekaniker och många andra yrkeskunniga människor som bär upp vårt samhälle och vår ekonomi.

Det behövs yrkesutbildningar som leder till jobb, utbildningar som håller hög kvalitet, utbildningar som är förankrade i arbetslivet och utbildningar som gör att unga människor kan känna stolthet över sina yrkesval. Därför välkomnar vi socialdemokrater regeringens ambition att stärka yrkesutbildningen och förbättra kopplingen mellan skola och arbetsliv. Det är bra.

Herr talman! Det räcker dock inte att ha höga ambitioner. Man måste också välja rätt väg framåt. Här ser vi en del problem med regeringens förslag. Risken är att regeringen går för fort fram, att man öppnar upp för breda lösningar utan att ha tillräcklig kontroll och därmed riskerar både kvaliteten och likvärdigheten i yrkesutbildningen.

För oss socialdemokrater är yrkesutbildningen inte ett andrahandsval. Den är en central och bärande del av utbildningssystemet. Yrkesutbildningen ska ge elever kunskap, yrkesstolthet, trygghet och framtidsmöjligheter. Den ska leda till arbete men också till utbildning och utveckling i arbetslivet och ge möjlighet att studera vidare. Därför måste det ställas höga krav.

Herr talman! En central del i regeringens proposition handlar om att det ska bli lättare att lägga ut yrkesutbildningen på entreprenad. Vi socialdemokrater menar att regeringen går lite för långt här.

Entreprenad kan vara motiverat i vissa fall, till exempel på mindre orter där det är svårt att ordna en viss yrkesutbildning. Det kan handla om utbildningar för vilka det krävs särskild utrustning, särskilda lokaler och utbildningsmiljöer eller särskild kompetens som inte finns överallt. Men entreprenad får aldrig bli ett sätt att flytta ansvar, sänka ambitioner eller splittra upp utbildningen.

Om yrkesutbildningen läggs ut för brett, utan tydliga ramar, riskerar elevernas utbildningar att bli mer beroende av var de bor, vilken aktör som anlitas och hur stark uppföljningen är i just deras kommun eller region. Det är inte rimligt.

En elev i mitt hemlän Kronoberg ska ha samma rätt till en yrkesutbildning av hög kvalitet som en elev i Stockholm, Skåne, Västerbotten eller Västra Götaland. Arbetsgivarna ska kunna lita på att en genomförd yrkesutbildning faktiskt betyder något. Eleverna ska också kunna känna sig säkra på att utbildningen håller måttet.

Därför menar vi att entreprenad i yrkesutbildningen behöver begränsas, regleras och kontrolleras tydligare. Det måste finnas tydliga kvalitetskrav. Det måste finnas tydligt ansvar. Det måste finnas uppföljning. Staten måste ha möjlighet att utkräva ansvar även när utbildningen utförs av entreprenadaktörer. Det får aldrig uppstå ett läge där ansvaret för elevernas utbildning försvinner mellan olika aktörer.

Herr talman! Vi menar också att begreppet branschskolor är bättre än yrkesutbildning på entreprenad. Branschskolor är ett mer brukligt begrepp. Framför allt signalerar det något väldigt viktigt: att utbildningen ska byggas upp tillsammans med branschen, inte bara handlas upp och köpas in från någon extern aktör. Detta är en avgörande skillnad.

En bra yrkesutbildning måste formas nära verkligheten ute i arbetslivet. Den måste ha kontakt med de arbetsplatser och företag där eleverna en dag ska arbeta. Den måste präglas av förståelse för hur tekniken utvecklas, hur arbetsmiljön ser ut, vilka krav som ställs och vilka kunskaper som behövs.

Men den måste också ha ett starkt utbildningsperspektiv. Det räcker inte att man kortsiktigt matchar mot dagens behov. Skolan har ett större uppdrag. Yrkesutbildningen ska rusta eleverna för ett helt arbetsliv, inte bara för första jobbet. Den ska ge kunskaper som håller länge och gör det möjligt att utvecklas, vidareutbilda sig och stå stark även om arbetsmarknaden förändras.

Därför ska branschskolor utvecklas i nära samverkan med arbetsmarknadens parter i respektive bransch. Både fack och arbetsgivare måste få verkligt inflytande över vilka utbildningar som ska startas och hur de ska utformas.

Arbetstagare och arbetsgivare har ett gemensamt intresse av att yrkesutbildningarna håller hög kvalitet och fungerar på riktigt i praktiken. Det är så vi bygger trovärdighet. Det är så vi bygger kvalitet. Det är så vi bygger utbildningar som både elever och företag kan lita på.

Herr talman! En annan viktig del i propositionen handlar om yrkesprov. Här finns en hel del som är positivt. Yrkesprov kan vara ett bra sätt att stärka kopplingen mellan utbildning och arbetsliv. De kan bidra till tydligare krav, högre kvalitet och bättre bevis på att eleverna har de kunskaper och färdigheter som de behöver i sitt yrke.

Men även här gäller det att göra rätt från början. LO betonar i sitt remissvar att det ska vara frivilligt för branscherna att införa yrkesprov och att proven ska utformas i nära samarbete med arbetsmarknadens parter, bland annat genom Skolverkets nationella programråd.

Svenskt Näringsliv lyfter också vikten av att arbetslivet får stort inflytande över hur proven utformas. Det här är väldigt viktigt. Yrkesprov kan inte konstrueras ovanifrån, långt från verkligheten i branscherna.

Det ser olika ut i olika yrken. Kraven på en elektriker är inte desamma som kraven på en undersköterska. Förutsättningarna inom industrin ser annorlunda ut än inom restaurang, bygg eller transport. Därför måste yrkesproven tas fram i nära samverkan med arbetsmarknadens parter inom de olika branscherna. De måste vara relevanta och rättvisa. De måste såklart vara genomförbara, och de måste stärka utbildningen. De får inte bli ett administrativt system som läggs ovanpå utan tillräcklig förankring.

Vi socialdemokrater menar därför att införandet av yrkesprov måste vara frivilligt och ske stegvis. Arbetsmarknadens parter måste få vara med. Branschernas erfarenheter måste tas tillvara, och systemet måste byggas upp på ett sätt som fungerar i praktiken. Det måste få ta tid att göra rätt. Reformer i skolan ska inte drivas fram för att skapa snabba rubriker. De ska genomföras för att ge bättre utbildning för eleverna och bättre kompetens för arbetslivet.

Herr talman! I grunden handlar detta om vilken syn vi har på yrkesutbildningen. För oss socialdemokrater är yrkesutbildningen en framtidsinvestering. Det handlar om unga människors möjligheter att få ett arbete, stå på egna ben och känna yrkesstolthet. Därför yrkar jag bifall till våra reservationer.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror, Patrick Reslow, att jag förstår dig ganska väl. Ni har ett förslag där ni egentligen vill göra de treåriga till tvååriga. Det rimmar väl ganska illa med dimensioneringsprincipen, om det är utifrån näringslivets och arbetsmarknadens behov som man ska dimensionera gymnasieutbildningarna och de säger att detta inte är ett behov. Hur kan man landa i att man ska dra ned på de delar som näringslivet faktiskt känner att det har behov av, det vill säga svenska, engelska och matte? Det skulle, i varje fall enligt de förslag som vi har hört tidigare, bli resultatet av detta med de tvååriga.

Herr talman! Patrick Reslow nämnde att Sverigedemokraterna gärna vill korta ned gymnasieutbildningen så att den bli tvåårig. Jag tycker att det är lite intressant hur man resonerar kring detta, när både Svenskt Näringsliv och LO säger att de inte vill att utbildningarna ska kortas ned utan att man bör se till de är treåriga, för så ser behovet ute i näringslivet ut. Det är alltså en liten fråga till Patrick Reslow: Hur resonerar man egentligen där, när arbetsmarknadens parter känner att önskemålet ute i näringslivet inte är att utbildningarna ska kortas ned utan snarare att de treåriga bör bibehållas?

Herr talman! Precis som jag sa tidigare vill vi ha in alla skolor i dimensioneringen. Vi ser att det finns ett större behov och att arbetsmarknadens parter får vara delaktiga i att ta fram vilka program som behövs för näringslivet. Vi förstärker hela dimensioneringsprocessen och gör den ännu mer styrande, även på regionalt plan. Därigenom får vi ett annat underlag som gör att fler utbildas inom de yrken vi behöver i Sverige.

Det är väldigt positivt att vi kan gå fram med det. Jag hade gärna sett att vi hade kunnat få det här till stånd redan nu. Men det är säkerligen något vi får komma tillbaka till efter valet. Vi får se till att sätta dessa förslag i sjön då.

(Applåder)

Herr talman! Som jag var inne på tidigare gjorde man ju inte så, utan man tog med att nya program som startas av friskolor skulle inkluderas i dimensioneringsuppdraget. Det hade självklart varit bra om man hade kunnat gå hela vägen redan då. Nu har vi dock genom det här betänkandet chansen att göra det, men då väljer ni att inte göra det.

Ni väljer i stället att lägga fram en ny utredning så att det dröjer ett par år till. Det är synd, eftersom man då missar ett par årskullar gymnasieelever som hade kunnat dimensioneras in på de yrkesprogram som näringslivet behöver folk från.

Herr talman! Det känns väldigt bra att vi är överens om att se till att dimensioneringen får ett inflytande över alla, oavsett huvudman, så att även friskolorna kommer med i detta. Ni har nu chansen, Patrick Reslow, att gå med på det. Det är precis det vi har med i vårt förslag; vi vill få med även det här i dimensioneringen.

Vi vill inte göra som ni gör, nämligen tillsätta en utredning som ska skjuta det här på framtiden. I så fall blir det ju under ytterligare ett par års tid fler gymnasieelever som inte väljer rätt.

(Applåder)

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten Reslow!

När det gäller den statliga styrningen är det klart att det behövs större inflytande, även från arbetsmarknadens parter, när det gäller näringslivets behov. Vi ser i dag att det underlag man plockar fram för att dimensionera gymnasieskolan inte är tillräckligt. Det är en av delarna i vår reservation. Vi behöver se till att få större inflytande och att det dimensioneras utifrån faktiskt behov.

Jag tycker att det är bra att det i betänkandet står att även friskolorna ska vara helt med i detta. De finns med till viss del i och med att nystartade program fanns med i den förra dimensioneringen, men det har inte funkat fullt ut.

Det talades om kommunernas inflytande, men även regionernas inflytande över dimensioneringen är väldigt viktigt. Vi kan göra betydligt mer genom att ta större hänsyn till det lokala och regionala näringslivet och de behov som finns där.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 1 i detta betänkande, som handlar om gymnasieskolan.

Gymnasieskolan är inte vilken marknad som helst. Den är inte till för riskkapital och kortsiktiga affärsmodeller eller för att skapa nya vinstmarginaler i stora skolkoncerner. Gymnasieskolan är en samhällsbärande institution som ska ge unga människor kunskap, framtidstro och en trygg väg in i vuxenlivet. Den ska bidra till kompetensförsörjningen i hela landet, och den ska förvalta våra gemensamma skattemedel med största ansvar.

Just därför är det så allvarligt när politiken inte förmår styra skolan efter samhällets behov.

I dag ser vi tydligt att matchningen mellan gymnasieskolans utbildningsbehov och arbetsmarknadens kompetensbehov inte fungerar tillräckligt väl. Vi vet att arbetsgivare inom industri, vård, teknik och andra viktiga sektorer efterfrågar utbildad arbetskraft. Vi vet samtidigt att systemet inte alltid styr resurserna dit där behoven är som störst. Och vi vet att regeringen, trots att problemen är väl kända, väljer att i huvudsak säga ”vänta”.

I betänkandet hänvisar majoriteten i utskottet till redan införda regler och till en pågående utredning som ska redovisas först i december 2027. Därmed avslår man våra krav på ökad statlig styrning av gymnasieskolans dimensionering, som vi debatterar här.

Herr talman! Detta är inte tillräckligt, och det är inte heller ansvarsfullt – för sanningen är att många av problemen i gymnasieskolan inte bara handlar om bristande uppföljning. De handlar också om ett större systemfel. När marknadslogik tillåts styra skolan uppstår marknadsmisslyckanden. Det som är lönsamt för en skolkoncern är inte alltid det som är bäst för eleven, arbetsmarknaden eller samhället. Det är ett grundläggande problem.

På en vanlig marknad kan man kanske acceptera att företag etablerar sig där vinsten är som störst, men skolan är ingen vanlig marknad. Om utbildningar startas, byggs ut eller marknadsförs för att de är billiga att driva eller ger god avkastning snarare än för att fylla samhällets kompetensbehov får vi en snedvridning. Vi riskerar att få en överetablering på vissa håll, underförsörjning på andra håll och ett utbildningsutbud som i för liten utsträckning planeras utifrån Sveriges långsiktiga behov. Det är ett marknadsmisslyckande.

Socialdemokraterna vill se starkare statlig styrning. Arbetet med att förbättra matchningen mellan gymnasial utbildning och arbetsmarknad måste fortsätta. Vi menar att det behövs tydligare ramar för både offentliga och fristående huvudmän så att utbildningsutbudet bättre motsvarar arbetsmarknadens behov. Om staten inte styr blir det marknaden som gör det. Men marknaden har visat att den inte klarar detta uppdrag.

Herr talman! Det här är också en fråga om respekt för skattebetalarna. Varje skattekrona som går till skolan ska gå till elevernas undervisning, fler lärare, bättre stöd, elevhälsan, ordning och reda och en skola som håller ihop Sverige. Skattepengar ska inte försvinna ut som vinster till stora skolkoncerner samtidigt som kommuner tvingas bära det långsiktiga ansvaret för hela utbildningssystemet.

Herr talman! När skolkoncerner kan göra vinster genom att välja lätta etableringar, billiga upplägg eller program som kostar mindre att driva samtidigt som kommunerna måste ta ansvar för helheten blir systemet skevt. Då socialiseras ansvaret medan vinsterna privatiseras. Det är inte effektivt. Det är inte rättvist. Det är inte ett klokt sätt att använda skattemedel på.

Det är i grunden ett slöseri med våra gemensamma resurser när systemet tillåter att pengar som borde gå till utbildning i stället blir utdelning, expansion eller koncernvinster. Samtidigt står arbetsgivare utan rätt kompetens. Elever riskerar sämre vägledning, och kommuner får svårt att planera långsiktigt. Det är dålig politik och dålig hushållning.

Herr talman! För oss socialdemokrater är det självklart att skolan ska styras av samhällsintressen och inte av marknadsintressen. Vi vill inte ha ett system där gymnasieutbildningens inriktning formas av vilka program som är lönsamma att driva för stora aktörer.

Vi vill ha ett system där utbildningsutbudet planeras utifrån vad Sverige behöver. Det behövs fler undersköterskor, fler industrikompetenser, fler tekniker, fler yrkesutbildade och fler unga som får en stabil väg in i vuxenlivet. Det handlar om att återta den demokratiska kontrollen i skolan. Det handlar också om jämlikhet, för i ett marknadsstyrt system blir det ofta den elev som har starkast stöd hemifrån som lättast hittar rätt. Men skolan ska inte förstärka skillnader; skolan ska utjämna dem. Därför behövs ett starkare offentligt ansvar, tydligare planering och en politik som sätter samhällsnytta före marknadsandelar.

Herr talman! En annan stor fråga i betänkandet gäller arbetslivskunskap. Vi socialdemokrater menar att svenska gymnasieelever behöver få bättre förståelse för sina rättigheter och skyldigheter i arbetslivet samt kunskaper om arbetsmiljölagstiftningen. Därför anser vi att arbetslivskunskap bör integreras i samtliga gymnasieprogram. Vi framhåller också att det är särskilt viktigt att yrkesprogrammen innehåller branschanpassad arbetslivskunskap med fokus på arbetsmiljö.

Arbetslivskunskap är alltid viktigt, men särskilt i en tid då arbetslivet förändras snabbt och unga människor ofta möter en arbetsmarknad präglad av osäkra villkor, tillfälliga anställningar och ibland bristande kunskap om rättigheter. Att förstå arbetsmiljö, säkerhet, ergonomi, arbetsrätt och ansvar på arbetsplatsen är inte något extra. Det är grundläggande kunskap. Det är kunskap som skyddar unga människor från att fara illa. Det är kunskap som stärker dem i mötet med arbetsgivare och som bidrar till ett seriösare arbetsliv.

Det finns en tydlig skillnad mellan ett socialdemokratiskt perspektiv och ett marknadsliberalt perspektiv. Vi menar att skolan inte bara ska leverera individer till en marknad. Skolan ska rusta medborgare att stå starka i arbetslivet och i samhället. Unga människor ska inte lämnas ensamma att orientera sig i ett ibland hårt arbetsliv utan kunskap om sina rättigheter. De ska få med sig verktygen redan i skolan.

Herr talman! Det som förenar våra reservationer i detta betänkande är en enkel men viktig princip: Skolan ska styras för samhällets bästa, inte för marknadens bästa. Därför vill vi ha starkare statlig styrning av dimensioneringen. Därför vill vi motverka att marknadsskolans logik försvårar kompetensförsörjningen. Därför kritiserar vi att vinster tas ut ur ett system som finansieras med skattemedel. Därför säger vi nej till slöseri med resurser som borde gå till undervisning. Och därför vill vi ge alla gymnasieelever bättre arbetslivskunskap och en tryggare start i vuxenlivet.

Regeringens linje är att vänta, utreda och hoppas att marknaden tillsammans med befintliga regler ska lösa problemen. Vår linje är en annan. Vi vill styra, ta ansvar, använda skattemedel klokt och sätta elevers framtid före skolkoncernernas vinster. Vi vill bygga en gymnasieskola som stärker både individen och Sverige. Med detta, herr talman, yrkar jag åter bifall till Socialdemokraternas reservation 1.

(Applåder)